Onsdag 31 oktober
Per Fosshaug bjöd på sig själv i kväll, när vi pratade i hörsalen. Han sa att han inte hade blivit förvånad över all den uppståndelse boken väckt. All publicitet är bra publicitet. Han hade dock inget bra svar på vad han ska säga till sina barn när de lär sig läsa och hittar kvällstidningens uppslag med världskrigsrubriken ”SÖP PÅ MATCHDAG”. Han klarar säkert det också.
En kväll med Bandygalen.
Varför kan en tiger vara rädd, men inte ett lejon? Har ni hört talas om ett rädd lejon? Eller ett rätt lejon? Varför kan vi inte koppla adjektiv som slutar på –d och –t till ord i neutrum? En pojke kan vara lat, men inte ett barn. Ett latt barn?
Något att diskutera på fejsan?
Ni vet väl vad fejsan är? Facebook, förstås.
För övrigt noterar jag att regeringskansliet bestämt att ordet skall ska skrotas från och med riksmötets öppnande i år. Skall ska nu skrivas ska i alla officiella texter. Så bra. Det har jag gjort i tjugo år. Minst.
Vet ni när den första bilkrocken inträffade i Västerås? Enligt VLT hände det den 26 juni 1908, för snart 100 år sedan. Sent på kvällen syntes en större folksamling i ”politiska hörnet”. Alla tittade på en automobil som fått sitt ena bakhjul söndertrasat i en ”nyss timad olycka, den första i sitt slag i Västerås.” Bilen fick fraktas bort på en kärra.
”Politiska hörnet” var namnet på korsningen mellan Köpmangatan och Stora gatan. Jag vet faktiskt inte varför den kallades så.
Två barn med kärra på väg mot Politiska hörnet i Västerås. Här inträffade den första bilolyckan i staden 1908. Foto: Ernst Blom.
Tisdag 30 oktober
Två dagar kvar av oktober, mörkret sänker sig över eftermiddagarna. Jag vägrar acceptera det. Tittar bort.
Försöker sätta ihop ett bildspel av fotografierna kring Arosmässan. Fastnar om och om igen på bilder av gubbar i mörk kostym. De ser ut som små dockor. Titta på den här bilden.
Gubbar i kostym på Arosmässan i Carlforsska skolan 1962. Tittar man riktigt noga hittar man faktiskt två kvinnor.
Arosmässan har varit männens värld. Jag vet inte om jag har berättat det förut, men det dröjde 35 år innan den första kvinnan tog mod till sig och begärde ordet på en Arosmässa. Hon som gjorde det hette Disa Västberg och satt med i en kommission som utredde hur kvinnorna skulle kunna arbeta mer under kriget. Året var 1942. Disa var också ordförande för s-kvinnorna.
När jag går igenom bilderna hittar jag en som aldrig fick rum i boken. På den bilden sitter staten och kapitalet, i egenskap av Tage Erlander och Marcus Wallenberg, och äter skaldjurscocktail med den västmanländske landshövdingen Gustav Cederwall. Det är 1961 och Curt Nicolin ska snart öppna den största Arosmässa som någonsin ordnats, med 1 600 personer i en nybyggd verkstad på Finnslätten. Folkhemmet Sverige mår bättre än någonsin, alla kurvor pekar uppåt. På bordet ligger ett litet paket cigaretter vid varje kuvert. Och en tändsticksask som det står Asea på.
Blandekonomisk lunch på Finnslätten. Tage Erlander, Marcus Wallenberg och Gustav Cederwall. Och den unge prydlige fotografen i bakgrunden, är det inte...?
Ni missar väl inte samtalet mellan Per Fosshaug och mig i hörsalen på Stadsbiblioteket i morgon kväll, onsdag den 31 oktober, klockan 19. Inte för att jag vet vad vi ska prata om, men det brukar inte vara något problem när Fosshaug är med. Ni kan köpa en signerad bok, också. Till ett bra pris. Och ställa egna frågor.
Snutungen i Borlänge lärde sig tidigt att skrämma domare och annat löst folk. Bild ur boken Bandygalen.
Måndag 29 oktober
Ägnar en del av dagen att korta artikeln om 1968. Jag skär och täljer, stryker och lägger till igen och stryker något annat. Det som redan var koncist tenderar att bli korthugget. Men vad gör man när inte utrymmet räcker till?
Läser om ungdomsrörelsen i gamla Västerås i Johan Wennhalls fina men tyvärr bortglömda doktorsavhandling från 1994, Från djäkne till swingpjatt. Där finns berättelserna om unghinkarna (efter socialistledaren Hinke Bergegren) på tiotalet, som klädde sig i svarta flugor och slogs med strejkbrytare. Där finns historierna om hur stora ungdomsgrupper från Ängsgärdet och andra arbetarkvarter på öster slogs med rekryter och militär under helgkvällarna på Pilgatan på tjugotalet.
Wennhall skriver om ”dansbaneeländet” som uppstod när det första privata danshaket öppnade i det gamla båtvarvet ute vid djuphamnen. Det döptes till Hökens näste efter en film med Errol Flynn. Västeråsbandet White Bottom Orchestra satt på en balkong under taket, klädda i stickade ylletröjor. Legenderna om livet i Hökens näste lever än i dag.
Ett avsnitt i avhandlingen ägnas de ungdomar som bildade Syncopation Club på Konditori City 1934. Tillsammans ordnade de ett banklån och köpte en grammofon. Sedan köpte de skivor med den nya svåråtkomliga jazzen.
Syncopation Club var Sveriges första jazz-grammonfonklubb! Flera andra följde efter.
Var låg förresten Konditori City?
Två ungdomar i keps begrundar tillvarons mysterier på Stora gatan någon gång på trettiotalet.
Den stora musikhändelsen i Västerås på trettiotalet inträffade i april 1939. Då kom Duke Ellington till stan, direkt från Cotton Club i New York. Bandet spelade på den då nya biografen Grand på Kopparbergsvägen. En västeråsare som var 15 år när det hände, berättar i avhandlingen:
”Och jag satt på läktaren minns jag, och du vet att se dessa svarta gentlemän, propert klädda i smokingar och så där, ta plats och köra igång, du vet jag fick en chock [...] jag var alldeles totalt borta när jag gick hem.”
Biografen Grand, platsen för Duke Ellingtons konsert 1939. Foto: Emil Wijgård.
Söndag 28 oktober
Höstens ljus har varit rött, en blekt röd färg mot en lika pastellblekt blå himmel. Varför är hösten så ofta röd och våren blå?
Gysinge i skymning.
En journalist i Hälsingland skrev häromdagen en helsida om Per Fosshaug och om boken. Mitt namn råkade bli felstavat. När jag försynt påpekade det sa han:
– Nej, jag kollade på Google...
Det är bara att ge sig. Google, vår tids sanningssägare, vet förstås bäst.
Jag slarvade förresten själv i gårdagens artikel i VLT om högertidningen Westmanlands Allehanda. Jag skrev om Snickargatan och Kopparbergsvägen, rätt och riktigt. Men på slutet klämde jag dit ”Stora gatan” och Lennarth Jäder undrar varför. Stora gatan har ingenting med Westmanlands Allehanda att göra. Inte ens Google påstår det. Kopparbergsvägen ska det förstås vara.
Så här såg hörnet av Kopparbergsvägen och Snickargatan ut på 1920-talet...
... Så här såg samma hörn ut 20 år senare. Huset finns kvar i dag och hyser bland annat Restaurang Il Primo. Westmanlands Allehanda flyttade ner till nybygget 1937, från det gamla tornhuset på Snickargatan i bakgrunden och bytte namn till Västmanlands Allehanda. Tidningen lades ned 1939 men VA-tryck fortsatte i lokalerna fram till 1977. Båda bilderna är från Edita Västra Aros arkiv.
Så här står det i Stadsbibliotekets program för Hörsalen om onsdag den 31 oktober klockan 19:
Bandygalen. Rubrikernas man Per Fosshaug berättar om bandymatcher och skandaler i ett samtal med Anders Lif som skrivit boken om honom. Välkomna till en garanterat annorlunda kväll! Boken om Fosshaug säljs till ett specialpris under kvällen. Entré: 30:- Arr: Stadsbiblioteket
Jag instämmer. Välkomna!
Fredag 26 oktober
En knapp timmes bilkörning från Västerås möter Norrland. Dalälven lyser mystisk mellan mörka trädstammar. En tung fågel lyfter inne i skogen. Jag kör mot Ljusdal, hösthimlen rodnar. I Mackmyra har ett whiskydestilleri tagit över bruket, där farfar kokade syra. Jag hittar trappan till den röda arbetarbostaden där jag kisar mot kameran för mer än ett halvt sekel sedan. En benvit fullmåne stiger över kyrkogården i Valbo.
I Ljusdal spelades det bandy i tät dimma i går. VSK vann med uddamålet böver Bollnäs. Många pratar om Fosshaug. Tidningarna häruppe skriver helsidor.
Dimman lättade över Ljusnan i dag på morgonen, himlen var blå och hög. VSK och Dynamo Moskva spelade 2-2, ryssarna vann på straffar. Grönvitt spelar ändå kvartsfinal i morgon.
World Cup är sig likt. Alla i bandyvärlden är här. I natt spelas nattmatchen. I morgon är halva byn bakis.
Tror jag åker hem.
Ett rykte säger att Sandvikens Patrik Nilsson ska spela i Ryssland efter nyår. VSK:s finalchanser ökar...
Ett annat rykte säger att det är klart med Micke Genbergs månhus överst på Globen. Men det hör inte hit.
Dalälven, bara en timme från Svartån.
En trappa till en arbetarbostad i Mackmyra.
Fullmåne över farfar och farmor.
Morgon över Ljusnan.
Bandy bland lyckohjul.
Johan Östblom till attack.
Torsdag 25 oktober
Livet bjuder ständigt på nya överraskningar. Tv-smink går inte att tvätta bort med vanlig tvål. Handduken blev brun och hustrun undrade i morse varför jag plötsligt börjat använda brunkräm? Ålderstecken?
Sminket lades på i SVT:s studio i Örebro i går kväll. Jag pratade bandy och Fosshaug med ÖSK:s bandyordförande Hans Eklind som också är präst, men som förnekade att han bett till Gud om att rigga nån match.
Ovant besök i sminkloge före sändningen av Eftersnack.
Frågan i går var förstås lätt. Stadshotellet fyller 100 år. Hotellet, som var våldsamt kritiserat, invigdes på hösten 1907. Arkitekten Erik Hahr fick utstå spott och spe för sin bastanta skapelse. Arkitektkollegan Arvid Grane tyckte att tornet såg ut som ett slangtorn på en brandstation. Anders Pers på VLT gillade varken att tornet konkurrerade med kyrkan eller att det skulle serveras sprit på hotellet.
Om ni glömt det så skrev jag en artikel om tillkomsten av Stadshotellet. Gud Faders sista strid hette den, och finns att läsa här.
Ett torn fyller 100 år.
Innan Stadshotellet byggdes 1907 var Stora torget smalare. Husen på norra sidan revs för bygget. Bilden är från åren strax före 1900. Polis- och brandstationen på Östra Kyrkogatan håller på att byggas.
Två gator försvann i kvarteren mellan Stora torget och kyrkan när Stadshotellet byggdes. Det här är en av dem, Kyrkogårdsgatan. Bilden är tagen från valvet i Proban ner mot husen på norra sidan av torget. Flickan i förgrunden är Nanna Svartz, som skulle bli Sveriges första kvinnliga professor (i internmedicin 1937). Foto: Anshelm Svartz, Länsmuseets arkiv.
Nu har jag packat väskan för att dra till Ljusdal. Det var några år sedan jag var där, men nu är det dags för World Cup i bandy igen. Hoppas träffa gamla bandyvänner, inte minst kamraterna från Archangelsk som varje år tar sig hit för att heja på sitt Vodnik. Kanske hittar jag en uppkoppling nånstans, men man kan aldrig veta.
Onsdag 24 oktober
Äntligen händer något! Äntligen ska området kring stationen snyggas upp. Eller i alla fall utredas hur det ska snyggas upp.
Jag talar om det öde land som ligger med buskar och slyiga björkar söder om järnvägen. Besökare som kommer med tåg från Stockholm har undrat över utsikten i många, många år. Här ligger avklippta broar, klotter och skräp, sunkiga döda ytor, rivningsfärdiga hus. Här finns en betongstation och en skrot och här finns Samhalls trista tegelsjabrak.
Dee nya husen i hamnen har förstås bidragit till det nymornade intresset i Stadshuset. Kanske har någon beslutsfattare rentav flyttat till Lillåudden och sett eländet varje dag.
Kommunstyrelsen beslutar om utredning i morgon.
Lillåudden är värd en bättre entré.
Nu åker jag till SVT i Örebro. Efter sena Tvärsnytt ska jag vara prata bandy i något som heter Eftersnack. Fosshaug kommer förstås upp. Jag ska göra vad jag kan för att vifta med boken.
Vet ni vilket stort och klumpedumpigt hus i centrala Västerås som fyller 100 år i år? Jag hinner inte skriva mer nu. Ni kan fundera på saken så länge.
Kritikerna jämförde byggnaden med en ful brandstation...
Tisdag 23 oktober
Börsen går upp igen. Livet återvänder, snart slutar glaciärerna smälta.
Annars känns det tomt just nu. Inga kvällstidningar ringer. Lugnet efter Fosshaug-stormen har infunnit sig. Börjar nog blåsa snart igen, när folk inser vad som verkligen står i boken. Och i morgon ska jag åka till SVT i Örebro.
Hämtade förresten en låda med en annan nytryckt bok i dag. Jag säger det litet nonchalant, men innerst inne är jag förstås stolt och glad. Det händer aldrig mer i livet att jag får två böcker färdiga och klara att ges ut under en och samma vecka!
Bandygalen i fredags.
En spegel av tiden i dag. Boken om Arosmässans 100 år. Den ser riktigt snygg ut, i blått linneband och allt. Fin layout av Marit Blomquist. Boken innehåller massor av lokalhistoria. Får se hur vi ska lansera den. En sak är säker: Går ni på Arosmässan den 23 november får ni den!
Författare med ny bok, tillsammans med Lars Renvall på Västerås & Co till höger.
Apropå ingenting:
En gång på nittiotalet lyckades Astley Nyhlén låna in en målning av den mexikanske konstnären Rufino Tamayo till sitt galleri i Uttersberg. Jag minns hur stolt Astley var. Hur han berömde de varma färgerna. Dyrt hade det blivit, men den gamle bandyspelaren från Köping tyckte det var värt det.
Undrar vad han säger om det som hände i New York för fyra år sedan. Det var då Elizabeth Gibson såg en stor färgsprakande tavla mellan två soptunnor på 72a gatan på Manhattan. Tavlan stod där och väntade på sophämtarna. Elizabeth tvekade först, men hon gillade färgerna och släpade hem tavlan. Nu har det gått upp för henne att det var en äkta Tamayo hon hittade. Tavlan Three People stals för tjugo år sedan. Den värderas nu till 1 miljon dollar på Sotheby’s och Elizabeth Gibson kan räkna med en hyfsad hittelön för sopan.
En annan målning av Rufino Tamayo, Manos Arriba från 1989, säkert minst lika värdefull.
Måndag 22 oktober
Skriver klart en större artikel om ungdomsrörelsen i Västerås åren kring 1968. Fastnar en stund i Yllet, där Lars Gustafsson beskriver demonstrationen mot den amerikanske ambassadören Holland utanför Domkyrkan i september 1970.
”Civilklädda poliser stod vid kyrkporten och kastade undan folk med FNL-märken. Det behövdes inga FNL-märken för resten, det räckte med skägg för att bli slängd i stenläggningen. En silversmed som hette Bertil Kempe hade fått armen omvriden som straff för att han bär en liten kokett mustasch, en kyrklig ungdomsförenings medlemmar blev uppmanade att hålla käften och dra åt helvete.”
Jag vet att det är en klyscha. Men Yllet är en av de bästa böcker herr Gustafsson har skrivit.
Domkyrkan, dagen efter.
I de här sammanhangen kommer man inte förbi Tjåken. Han kallas alltid så, men han heter Kjell-Åke Jansson och han var med både när Västerås FNL-grupp bildades och när Nutida musik drog igång på Bryggis. Han närmar sig väl de 60 han också.
Kjell-Åke Jansson fick smeknamnet Tjåken när han var discjockey på sextiotalet.
Grattis till Åsa Linderborg! Hennes Mig äger ingen har nominerats till Augustpriset. En bättre dokumentärroman om Västerås har aldrig skrivits.
Ett annat pris, Tranströmerpriset, ska förresten få nya stadgar. Nästa år ska priset inte bara kunna tilldelas en lyriker från Norden eller länderna runt Östersjön. I den nya skrivningen sägs att priset kan gå till lyriker även utanför detta område. Om författaren är tillräckligt bra. I praktiken innebär det att Västerås får ett pris som kan få världsrykte.
Om sedan Tranströmer får Nobelpriset i en inte alltför avlägsen framtid faller alla bitar på plats.
Söndag 21 oktober
Livets gång markeras av de bruna och gröna soptunnorna. När jag släpar dem till grindöppningen har ännu en vecka gått. Gruset låter som frusna tårar. Ena tunnan udda veckor, den andra jämna. Jag lär mig aldrig vem och när. Fusklappen sitter uppnålad i köket. Jag är en ansvarstagande kommunmedborgare. Häromveckan missade vi grön hämtning och livet kom ur rytmen. Nu rubbas snart livets gång igen. Kommunen ska köra ut med nya sopbilar som har två fack, till alla villor i stan. Båda tunnorna ska tömmas samtidigt! På antingen udda eller jämn vecka. Vilken revolution! Hur ska jag klara det? Jag som aldrig begriper instruktioner. Hör här: Grönt kärl ska stå till höger om brunt, sett från gatan. Mellan kärlen och på alla sidor ska det vara 5 decimeters fritt utrymme. Gående får inte hindras och kärlen får inte placeras längre från gatan än 1,6 meter. I morgon ska jag ta fram tumstocken.
Grön och brun, udda eller jämnt?
Promenerade på Kyrkbacken och Blåsbo i går, på väg till bandyn. Tänker inte skriva om bandyn. Även om det var 10 000 där, när matchen började. De flesta kom för att höra Markoolio. Hallen blir en fantastisk tillgång. Nog sagt. Tyckte synd om Ulla Persson som stod utanför. Hon var kommunalrådet som förhandlade fram avtalet. Nu fick hon inte vara med på scenen där inne. Elisabeth Unell är ju leading lady i Stadshuset efter valet förra året.
– Jag är inte bitter, sa Ulla Persson och härmade Tony Rickardsson i Robert Gustafssons tappning.
Inte bitter.
Jo, vi promenerade, som sagt. Där Kyrkbacken går över mot Blåso ligger det här vackra huset.
Till höger om det här huset låg en fabrik som snart faller i glömska.
Till höger om huset, ett stenkast bort, låg en gång Keijsers Mekaniska fabrik. Den revs när Cityringen drogs fram här på sextiotalet. Hur såg det ut därinne? Hur var det att jobba i Keijsers mekaniska? Vore roligt att komma över bilder därifrån.
Keijsers Mekaniska syns till vänster på det här flygfotot från norr från fyrtiotalet. Kyrkbacken i bakgrunden. Huset på bilden ovan syns till höger.
Fredag 19 oktober
Jaha, det måste bli bandy i dag också. Kön var lång när Per Fosshaug och jag började signera boken i dag. De senaste dagarnas uppmärksamhet har gjort sitt. Fosshaug är mannen som skapar rubriker vad han än gör. Jag hade räknat med att kvällstidningarna skulle hugga på det där med läggmatch och whisky på uppvärmningen. Men jag kunde inte drömma om draget. Nu får de väl inte plats med mer, men jag undrar vilka rubriker de skulle kunna göra när de läst hela boken. Där finns ju storyn om värstingen i Borlänge som spränger träd, där finns den finstämda historien om hans farfar, och om hans biologiska pappa som var en hetlevrad bandyspelare (något som Per inte fick veta förrän i mogen ålder), den sorgliga berättelsen om hans halvbror, alla berättelserna om landslaget och om det inre livet i landslaget.
Ni som är nyfikna, och vill ha boken hemskickad kan få det. Skicka ett mejl till mig - anders.lif@telia.com – så skickar jag ett ex för 200 kr, inklusive moms + frakt och porto 50 kr. Faktura bifogas försändelse.
Per Fosshaug gör entré i VLT:s foajé klockan tolv. Kön är lång...
Ted Andersson köper en bok av sin gamle lagkompis i Grönvitt.
Vad sägs om en lokalpolitisk nyhet, så här på fredagskvällen? Vet ni att socialdemokraterna ska lämna Hemdal och därmed sist och slutligen det som en gång var Folkets park. Hyresvärden Metall ska sälja Hemdal till dem som betalar bättre och socialdemokraterna, Handels och LO flyttar ner på stan. Till Aseas historiska gamla Mimerkvarter, med ingång från Södra Ringvägen.
Flytten görs i december.
Folkets park entré, troligen på 1910-talet.
Torsdag 18 oktober
En dag att minnas. VLT har Fosshaug och boken över hela ettan och ett uppslag på Sporten, Aftonbladet överraskade med ett uppslag, EM-kvalmatchen kom i skymundan. Löpsedeln studsade mot mig när jag körde förbi macken på förmiddagen. Andra medier hakade på. En sida om en läggmatch för 16 år sedan dominerade nyhetsstuket. Bandyförbundet lade först ut nyheten om boken på sin hemsida, tog sedan bort den. Det var väl känsligt med läggmatchen. Vi pratade i radio, telefonen ringde, folk ville ha böcker. Ovan situation. Men jag måste erkänna att det är kul.
Tidningar i dag på morgonen.
Klar och hög höstluft. Åkte till Rocklunda, förlåt ABB Arena, klockan fyra för att bevittna ett idrottshistoriskt ögonblick. VSK:s bandyspelare tog de första skären på isen i nya hallen. Jonas Holgersson och Andreas Westman ledde den historiska första träningen. Tillberga med Fosshaug kom halvannan timme senare.
Jonas Holgersson och Andreas Westman samlar den grönvita styrkan i ABB Arena, för första gången på is. I bakgrunden kortsidan mot hockeyhallen, där det ska bli matservering med utsikt.
Men först ut av alla på den nyspolade isen var gamle bandyordföranden Karl-Erik Eckemark, som snörade på sig skridskorna och prövade den hall han så länge drömt om, men som inte kom förrän kommunen sålde hela Rocklunda till Pelle på Taket och Fredrik Svensson.
Karl-Erik Eckemark provåkte isen först av alla.
Pelle på Taket, som egentligen heter Per-Olof Pettersson, stod utanför i höstsolen och njöt.
– Jag ger mig inte förrän det här idrottsområdet är bäst i Sverige, sa han.
Ett hotell är på gång och planer smids på en skidtunnel i Rocklundaskogen.
– Med en port in i bandyhallen där skidskyttarna kan ha en skjutstation...
Pelle på Taket med dagens huvudfigur, Per Fosshaug.
Bandy har dominerat i dag. Men jag kan inte släppa de historiska bilderna. Var i all sin dar låg Hanna Lindholms dockaffär? Köpmangatan? Dockaffär? I fönstret skymtar även korgmöbler.
En affär som fallit i glömska.
Onsdag 17 oktober
Boken har kommit! Var på förlaget på Tunbytorp och hämtade några exemplar. Den släpps inte förrän på fredag, men intresset är stort. Kvällstidningarna ligger på. VLT kör något både i morgon och på fredag. Fosshaug och jag ska vara med i Radio Västmanlands sportsnack i morgon och i TV4:s morgonsoffa på fredag. Sen ska vi signera! Det luktade nytryckt bok i bilen hela vägen hem.
Författare i förlagets lager med de första exemplaren.
Skrev klart artikeln om Westmanlands Allehanda. Kommer i VLT nästa lördag, tror jag. Här är en bild som inte fick plats. Utsikten från redaktionsfönstret mot öster, någon gång på tjugotalet. En innergård med grönsaksland och fruktträd, där Gallerian ligger i dag. Och så sikten bort mot Officershuset och Mimer.
Utsikt från Westmanlands Allehandas redaktion på Snickargatan. Foto: Edita Västra Aros arkiv.
Försökte lyssna på riksdagsdebatten. Slog av. Lyssnar inte förrän jag får höra politiker som vill förstå och inte misstolka vad den andre säger. Blir politisk debatt någonsin intellektuellt hederlig?
Köpte på mig Ericsson när aktien stod som lägst. Har tänkt sälja varje år sedan dess. Men fattar inte hur man gör. Nu är det för sent.
Om en stund väntar en högtid. En kall öl och EM-kval på teve. Övervägde att åka till Råsunda, men valde fåtöljen. Fotboll gör sig bra i rutan.
Tisdag 16 oktober
Bibliotekarien Jan Larsson hjälpte mig att gräva fram årgångar av Westmanlands Allehanda ur Stadsbibliotekets innersta magasinsgömmor. Vi som trodde att alla spår av den gamla högertidningen hade suddats ut. Dammet rykte, pappret var sprött. Jag undrar om någon bläddrat i tidningen sedan den lades ned 1939. När läste någon detta senast? Var det ett halvt sekel sedan? Inga mikrofilmer finns. Jag satt försjunken i tidningar från våren 1933 i flera timmar. Tidningen berömmer Hitler för hans hårda tag. Med bolsjeviker vid makten hade det ju blivit ännu sämre. Tidningen ironiserar över regeringens förslag om beredskapsarbeten för att minska arbetslösheten och liknar det vid bolsjevikernas femårsplan. Och så vidare.
När skrivs den tidningens historia på riktigt?
Gunnar Widegren, förresten. Redaktören. Skrev inte han barn- och ungdomsböcker på trettiotalet? Jag tror att jag ärvde några av mamma.
Vinjett över de lokala nyheterna i Westmanlands Allehanda.
Kommunisterna får tveklöst skulden när riksdagshuset brinner i Berlin.
Besked från förlaget i dag: Boken om Fosshaug har lastats på bil och rullar mot Västerås. I morgon är den här. Puh.
Lars Eriksson, partiombudsman i opposition, skriver och beklagar att han inte hann svara på frågan om bilden med kvinnorna och tvättkorgen. Han brukar parkera bilen i närheten av huset och skickar med en bild. Adressen på hörnet i dag är Herrgärdsgatan 2. Han vill gärna veta mer om huset. Jag vet inte mycket mer än att det byggdes 1913 efter ritningar av Arvid Grane, arkitekten som gjorde vad han kunde för att bryta Erik Hahrs dominans. Grane tyckte att Hahrs stadshotell var ett missfoster och han föreslog en gång att Kyrkbacken skulle rivas. Det här huset i jugendstil hör till hans mera lyckade. Interiörern sägs vara väl bevarad. Huset var ett av de första som hade hiss i Västerås.
Huset i dag.
Huset 1920.
Måndag 15 oktober
Nu börjar det. VLT annonserade i dag om boksignering med Fosshaug och mig på fredag mellan 12 och 14. Samma morgon vill TV4 ha oss i en morgonsoffa. Och utdrag i boken ska publiceras i VLT och kanske någon tidning till. SVT har hört av sig och olika internettidningar. Hur ska detta sluta?
Jag minns hur det var när boken Om bandy vore livet kom 2001. Jag var helt oförberedd på att Magnus Utvik skulle sitta och vifta med den i en av teves morgonsoffor och ge den fyra läsfåtöljer, eller vad det nu var för mått de använde. Han läste högt ur boken och var alldelels översvallande. Jag bara gapade. (Jag har nåt exemplar kvar i källaren om nån är intresserad.)
Produktionen av boken om Fosshaug har gått så fort att den faktiskt ännu inte finns. Den lär vara på väg från bokbinderiet, men jag har ännu inte sett den. Det är bara att hoppas. Jag delade med mig av ett par citat häromdan. Här kommer ett till:
”Ola Johansson och Sören Boström hade anledning att vara bekymrade över mitt sätt att vara. Problemen började direkt. Jag skippade helt sonika fredagsträningarna och satte mig i bilen i stället för att dra ner till Vänersborg och den umgängeskrets jag hade där nere.
[...]
Jag ringde inte ens till Ola eller Sören och sa vad jag skulle göra. Det hade varit enkelt för mig att lämna ett besked. Ola och jag bodde i samma hyreshus.
Men jag bara stack.
Ola Johansson tog tag i sådana saker på en gång. Han konfronterade mig med alla grejer jag gjorde. Direkt och obarmhärtigt. Han var som en igel.
En envis jäkla igel.
Ola var den tränare som förmådde hålla efter mig bäst. Jag behöver strama tyglar och ramar och någon som ligger på mig. Ola kunde det. Ju större jag tyckte jag blev som spelare, desto lättare var det för mig att smita undan vissa krav. Jag gick mina egna vägar och tyckte att jag var rätt man att kunna avgöra vad som var rätt eller fel.
Ola vågade ifrågasätta det. Han var den ende som kunde det.”
(Ur kapitlet Jag vill bli bäst)
Jag frågade om en bild på tre kvinnor i fredags. Ingen har klarat av att svara på frågan om var huset låg. Rätt svar: Utanbygatan, i hörnet vid Nygatan.
Tvättkorgen på Utanbygatan, omkring 1920. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Söndag 14 oktober
Har både krattat och klippt gräs. Nu är det bara 1 356 7988 eklöv kvar. Var på Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm i går. Robert Weil, som tjänat massor av miljoner på investmentbolaget Proventus, har drivit sin privata konsthall med moderna verk i 20 år. Vi kom dit första gången i går, och vi ångrade oss inte. Varför har vi inte varit där tidigare? Kul, spännande, ständigt intressant. Genomarbetat. Jag gillade till och med videoinstallationerna, något som jag alltid brukar sparka bakut inför. Här kändes det inte pretentiöst.
Tony Oursler har till och med fått med Kaknästornet i sin installation med antenner, kablar och paraboler.
Chris Burdens mexikanska tågbro innehåller 35 000 leksaksbyggdelar (Meccano och Erector Set).
Något mystiskt utanför Magasin 3 i Frihamnen.
Ingegerd Backlund håller inte med mig om att musikrörelsen i Västerås tog slut när den första punkaren stegade in på Bryggis för 30 år sedan. ”Då började den ju, åtminstone för mig och mina kompisar”, skriver hon. ”Vi var väldigt aktiva i Nutida musik och anordnade massor av konserter på Bryggis och på 88:an under större delen av 1980-talet. Jag och tre kompisar gav ut fanzinet Aktion Galen och vi ordnade också punk- och new wavekonserter på Bryggis och så fanns också fanzinet Modernes Pop här i stan [...]. Vi var massor av glada idealister som kämpade för att ta hit bra band och många av oss spelade själva och vi anordnade även musikfester utomhus, bland annat på Lögarängen. Allt för att folk skulle få upp öronen för 'riktig' musik istället för att lyssna på 'tjafs' som Lili& Sussie och Secret Service och annan listmusik [...] Det var tider det!”
Jo, så var det säkert. Men om man med musikrörelsen menar proggen, så tog den nog slut vid punken. Sista ordet är säkert inte sagt.
Hare Krishna på Djäkneberget 1973. Progg? Musikrörelse? Alternativ? Eller bara religiöst flum?
Fredag 12 oktober
Har skrivit råmanus till ”68-rörelsen” i Västerås. Så mycket som hände i stan, medan jag höll till i Uppsala och gjorde allt annat än sysslade med politik. Frågan är hur långt fram i tiden man ska dra 68-rörelsen. Besöket av USA-ambassadören Holland i Domkyrkan i september 1970 måste förstås med. Det var då VLT talade om ”fjuniga talkörer” och om ”barn och ungdom” som var ovårdat klädda. Var det nån som var med? Nån som kastade tomat? Polisen beslagtog väl äggen, eller?
Affisch från en svunnen tid.
Och hur långt fram i tiden ska man räkna musikrörelsen i Västerås? Till musikfesten på Vallby 1974 när Pugh demonstrerade mot det anti-kommersiella genom att komma i limousine och frack? Eller till några år senare när den förste punkaren stegade in på Bryggis?
Försäljare av Proletären på Musikfesten på Djäkneberget 1973.
Är på väg till Stockholm. Måste klä på mig något. Läser i New York Times att slipsen är tillbaka bland ungdomen. Försöljningen bara ökar. Nå, jag får väl klä mig ungdomligt då.
Till sist, en bildfråga. Två damer släpar en tvättkorg (?), under överinseende av en tredje, över en solbelyst sandplan framför ett stort och bastant bostadshus i Västerås. Tiden är troligen 1920-tal. Fotografen heter förstås Ernst Blom. Men var är bilden tagen?
En sommardag med tvättkorg i Västerås. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Torsdag 11 oktober
Har skrivkramp. Försöker skriva om 1968 men fastnar ideligen i funderingar om vad som egentligen betydde något under det år ”när allting var i rörelse”. Borde dra mig undan till en stuga i en öde dal, utan björnar och e-post. Lyssnade på Horace Engdahl när han öppnade dörren klockan ett: Doris Lessing. 87 år. Långt författarskap. Säkert värd sitt Nobelpris. Gick till bokhyllan och plockade fram 18 böcker. Lessing är den Nobelpristagare som är överlägset bäst representerad i vårt bibliotek. Sedan är det en annan sak att det inte är jag som har läst böckerna. Skam.
Boktrave som borde imponera på kulturfolk.
Fick en fråga från Per Elfström i Stockholm som undrar vad som låg där Arosians fula p-hus ligger i dag. Var det inte en kyrka, undrar han. Jo, det stämmer. Missionskyrkan. Den invigdes av P.P. Waldenström 1902 och låg sedan där och tronade som en nyromansk bakelse i mer än 60 år, innan grävskoporna gjorde rent hus vid Engelbrektsplan. Missionskyrkan, med sin rundbågade portal och rosettfönster ritades av Torben Grut (han som ritade Stockholms stadion) tillsammans med byggnadsingenjören Josef Norén i Stockholm. Fasadritningarna justerades sedan av A.G. Forsberg som bland annat gjorde de Grutska tornhuvarna något mindre utmanande. Det berättar Sven Drakenberg i sin utmärkta bok om Västerås stads byggnadshistoria. Undrar hur de märkliga tornhuvarna var tänkta att se ut från början?
Missionskyrkan vid Engelbrektsplan revs på 1960-talet för att ge plats år ett parkeringshus. Foto: David Eriksson.
Onsdag 10 oktober
Hjälp. I morgon kommer snön, säger dom. Och jag som har trädgården kvar. Jobbar hela dagen med att förbereda lanseringen av boken om Fosshaug. Letar citat som går att använda. Det är inte svårt. Här är några exempel.
”Klubben betalade mig närmare tjugotusen kronor i månaden. Tjugotusen var mycket pengar inom bandyn i början av nittiotalet. En försvarlig del av lönen fick jag som svarta pengar. Kassören stack till mig dem i ett kuvert. Var de svarta pengarna kom ifrån vet jag inte.”
(Ur kapitlet Svart lön, läggmatch och fest på färja)
”Varför ska vi tvingas åka upp till Ljusdal i oktober för att spela bandy på de mest omänskliga tider mitt i natten dygnet runt för att tillfredsställa en drickande och skrålande publik? Vi blir som apor på cirkus. Vi visas upp under omständigheter som vi inte gillar och som vi inte rår över.”
(Ur kapitlet Guldstänkta år och aporna i Ljusdal)
”Om inte förr så borde jag förstås ha funderat över min situation när jag låg på golvet i polishuset och en polis satt på mig för att hålla mig fast. Jag borde ha sagt till mig själv att allt jag gjorde bara förvärrade det hela. Men jag tänkte ingenting. Jag var bara förbannad, jag har nog aldrig varit så förbannad och galen i hela mitt liv.”
(Ur kapitlet Brottning med poliser)
Per Fosshaug med förläggare Glenn Ek vid den första träffen inför arbetet med boken i våras.
Jodå, gårdagens bild med Ahlgrens specerier var tagen på Kyrkbacken. Det är mycket riktigt Blåsbogatan som tar sig ner från Kyrkbackens höjder mot Skolgatan. Blåsbogatan 4 och 6 ligger till höger på bilden, påpekar Lars Henning. ”På den nytagna bilden är övre delen av Blåsbogatan 4 skymd av vegetation. Det var min farfar som på 1920-talet byggde om Blåsbogatan 6 till sitt nuvarande utseende”, skriver han.
Ahlgrens på Kyrkbacken.
Tisdag 9 oktober
Hög luft, klara färger. Har svårt att jobba. Hämtade på dagis. Känns som vore det för 25 år sen. Lyssnade på Staffan Bergsten på kvällen. Humanistiska förbundet. Bergsten har skrivit den svenska poesins historia. Boken har tagit honom två år. I kväll fyllde han en sal på Kyrkbacksgården. Äldre medlemmar nickade i takt när han läste strofer från Creutz och Stagnelius som de mindes från skolan. Suckarnas mystär, om förmågan att begära och tvånget att försaka. Ingen skulle komma på tanken att kalla Atis och Camilla för pekoral:
Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!
Magister Bergsten väntar på att salen i Kyrkbacksgården ska fyllas.
Flera kritiker har berömt Staffan Bergstens poesihistoria. DN:s Anders Olsson skrev att Bergsten ”vävt ett beundransvärt lapptäcke över vår lyriska diktnings historia”. Men Lars Gustafsson nämner han inte med ord. De båda råkade i våldsam fejd för några år sedan när Bergsten skrev ner en av Gustafssons böcker.
– Jag ser Lars Gustafsson mer som romanförfattare, förklarade Bergsten.
Så dagens bildfråga. En gammal Ernst Blom-bild. Ser ut att vara Kyrkbacken. Men var? Var det samma Ahlgrens Livs som sedan flyttade upp till Floragatan ovanför Oxbacken?
Kyrkbacken?
Jag trodde först att det var den här backen på Blåsbogatan. Men det är något som inte stämmer. Blåsbogården till vänster saknas på den äldre bilden.
Kyrkbacken i dag.
Måndag 8 oktober
Nästa år är det 40 år sedan Johnny Cash sjöng på Folsom Prison. Vet inte varför jag kom att tänka på det. Förmodligen har det med tidens flykt att göra.
Har fått bildfilen på det färdiga omslaget till boken om Per Fosshaug. Så här ska omslaget se ut.
Idén om ”polisbilden” är Pers egen. Inte så dum. Om allt går som det ska kan boken börja säljas nästa fredag, den 19 oktober.
Berättade om Thomas Åhs i går, och om hans tips om gräsmattan. Strunta i att räfsa bort löven, skriver han. ”Använd istället gräsklipparen som kvarn och mal ned otyget till mat åt maskarna. Som tack för hjälpen får du fin gödning tillbaka av våra encelliga vänner.” Ska pröva det, men vet inte om gräsklipparen klarar av senhöstens ton med eklöv.
Thomas skriver också att han ser fram mot boken om Fosshaug. Han gillade Om bandy vore livet. Och han berättar om hur hans pappa släpade med honom på semifinalen mot Falun 1973. Thomas var tolv år och jublade när Bempa blev utvisad för snack.
”Min idol i VSK på den tiden var nummer 11 Stig ’Rulle’ Johansson. Han var alltid på gång, cirkulerandes på sin vänsterkant, med full fart på skridskorna i väntan på ett perfekt utkast från Danne Fredell.” Rulle var en blyg 30-årig parkarbetare från Hallstahammar. Han gjorde två mål i finalen mot Örebro som VSK vann med 4-1. Thomas intervjuade Rulle för skoltidningen Nytt och krytt i Irsta. Rulle skickade ett foto på sig själv taget någon timme före finalen.
Stig ”Rulle” Johansson före finalen 1973 som VSK vann med 4-1mot ÖSK.
En förträfflig sammanställning över VSK:s alla finaler i bandy finns här.
Söndag 7 oktober
På torsdag är det dags för Nobelpriset i litteratur igen. Hetaste tipset för dagen tycks vara Claudio Magris, han som skrev om Donau. Bob Dylans namn nämns också, liksom den ständigt återkommande arabiske poeten Adonis. Finge jag bestämma skulle TT få priset. Tomas Tranströmer, the one and only.
Var på hockey för första gången på mycket länge. Det handlar om år. Var mest nyfiken på hur ombyggnaden fortskrider. Mycket kvar än, men det ser ut att bli bra. Men spelet, spelet. Är det inte bättre än så här i allsvenskan? Patrik Berglund var bra, hans femma var överlägsen. Men annars var det spänningslöst. Tamt i försvaret, tunt framåt. Halvtomt på läktaren. Drömde mig tillbaka till kanonmatcherna för 15-20 år sedan, när hallen kokade. För att inte tala om hur det var i sextiotalets gryning. Kan inte fatta att det är 45 år sedan Garvis Öhrlund lyfte in sina backhands och vann VM-guld i Colorado Springs.
Blir nog bra när det blir klart.
Konstgräset lyser grönt, linjerna är kritade på det som ännu inte döpts till Swedbank Arena. Om två veckor invigs bandyarenan i bakgrunden.
Så var det bilden med cyklisten i korsningen. Jag har fått in ett par bra gissningar. Rätt svar är Lantvärnsgatan, i riktning ner mot Köpingsvägen. Gatan in till vänster är Repslagargatan, i hörnet låg en mjölkaffär.
Cyklisten korsar Lantvärnsgatan, förmodligen på väg mot Repslagargatan.
Repslagargatan från Lantvärnsgatan i december 2006. Huset till höger är samma hus som på vykortet.
Struntade i att kratta löv. Fick ett bra tips från Thomas Åhs som jag ska återkomma till.
Lördag 6 oktober
Inser åter att gräset måste klippas en sista gång och att löven måste börja krattas. Gör ingetdera. Följer E i stället, på hans marsch ut i det stora okända.
Elliott ibland höstlöv.
Får en fråga om en spännande gatukorsning från Agneta Sköld. Var kan det här vara, undrar hon och skickar mig ett vykort. Bilen till höger tyder på att det är trettiotal. Cyklisten kommer från en backe, har god fart och ska svänga in på tvärgatan till vänster, bakom staketet. Känner ni igen er? Jag gör det. Jag vet. Jag bodde på gatan till vänster på femtiotalet. Men jag ger inte rätt svar förrän i morgon.
Känner ni igen gatan?
För övrigt undrar jag om man kan tanka bensin med OMX?
Fredag 5 oktober
Hela havet tycks storma i chefslivet i det offentliga Västerås. Senast nytt på avdelningen avhoppande chefer:
Lena Lundberg ska sluta som chefsekonom i Stadshuset, enligt välunderrättade källor. Lena Lundberg tog över som ekonomibas efter Nils Nordman.
I måndags slutade Johan Wennhall, tillfälligt, som skolchef.
Flykten av chefstjänstemän sägs fortsätta. Senaste ryktena säger att både den mäktige Proaroschefen Pär Eriksson och chefsjuristen Lena Grapp är på väg bort.
Lena Lundberg. Foto: Västerås stad.
Det var fortfarande mulet när vi körde hem från Bromma kyrka där Nils Ferlin vilar i ett av hörnen på kyrkogården. Inte ens en grå liten fågel sjöng på grönan kvist. Höstfärgerna lyste upp när solen bröt fram och vi närmade oss Västerås. Luften blev hög. Jag kom att tänka på vägen i New England för några år sedan. Det var där en handelsman försökte byta till sig min hustru mot en fågel av trä. Jag tackade nej.
Höstväg i New England.
För övrigt begriper jag ingenting av turerna kring börsen. Vem ska köpa börsen och varför? Jag är antagligen bara dum.
Torsdag 4 oktober
I dag har jag ingen avgående chef på programmet. Sover oroligt ändå. Tänker på att jag har två böcker på tryck och bindning just nu. Två samtidigt. Och jag kan inte längre göra något. Inga ändringar, alla fel blir kvar för eftervärlden att beskåda och skratta åt. Jag hoppas förstås slippa det, men något litet jävulskap brukar alltid dyka upp. Som i boken Om bandy vore livet där jag blandade ihop Bach och Mozart på ett genant sätt. Kolla själva.
För ett par veckor sedan skrev jag om tegelbruket på Hamre. Tegeludden. Visade fel bild. Kjell-Åke Jansson, som har koll på det mesta om gamla Aros, har hjälpt mig en riktig bild på tegelbruket som låg på det som i dag kallas Tegeludden och drevs mellan 1875 och 1935. Järnvägsbanken från lertagen längre in på land syntes långt fram i tiden. Annars finns i dag inget spår av den industri som en gång försåg det växande Västerås med tegel.
Hamre tegelbruk 1925.
Är på väg till Stockholm. I morgon är det begravning. Skrev ett tal på förmiddagen, märkte att jag grät medan jag skrev. En ung hjort tittade förvånat på mig från trädgården. Såg att det var gula löv ute, såg att det var höst.
Tänkte på några ord jag läste i en tidning häromdan:
Döden är gränsen för livet.
Men inte för kärleken.
Det är en tröst.
Onsdag 3 oktober
Häromdan skrev jag att Bengt Wallén ska sluta som chef för Arbetsförmedlingen. I dag har jag en annan nyhet:
Johan Wennhall har lämnat posten som skolchef, eller stabsdirektör som han formellt kallats. Om än bara för ett halvår eller så. Wennhall har flyttat över till ett krypin bredvid rektorn på Mälardalens högskola för att utreda hur kommunerna bättre kan samverka med högskolan. Eva Cederberg ska hålla ställningarna vid de pedagogiska nämndernas stab i Stadshuset. ”De pedagogiska nämndernas stab”... vilket namn, låter nästan sagolikt, som hämtat ur en fantasyroman ... ”de kom ridande i natten från de blånande bergens dal och samlades runt elden i de pedagogiska nämndernas stab..."
Johan Wennhall som var med i Nutida musiks proggande början har tillfälligt lämnat jobbet som skolchef i Stadshuset.
Utbildningsföretaget Eductus, som varit en av grundbultarna i lärlingsprojektet i Västerås, har en chef som är känd även inom idrottens värld. Han heter Lars Ollson och kan träna handboll. Han är den ende handbollstränare i Västerås som tagit både Irstas herrar och Irstas damer till SM-final. Det var 1991 och 1995. Det blev visserligen stryk i båda finalerna, herrarna mot Drott och tjejerna mot Sävsjö. Men ändå. Bedriften var historisk.
Lars Ollson tog Irstas handbollslag till två SM-finaler på 1990-talet.
Mimers ölkafé fortsätter att fascinera. Annica von Willigerode har snappat upp en historia från Mimers femtiotal, berättad av hennes före detta svärfar. Historien handlar om återkommande kafégäst som hette Eklund. Han kallades Levande Livet. En gång kom två kronofogdar in på Mimer och frågade efter Eklund. Bara Eklund reste sig upp:
– Han gick precis ut genom dörren där. Han kan inte ha hunnit långt.
Fogdarna tackade och lommade efter. Levande Livet återgick till pilsnerdrickan.
Jag saknar fortfarande bilder från ölsjappets innandöme. Får hålla till god med en bild på hur det kunde se ut på den motsatta trottoaren av Karlsgatan när folk köade för att köpa biljetter i Björklunds cigarraffär i Officershuset till någon föreställning i Folkets park.
Kö till cigarraffären i hörnet av Karlsgatan och Stora gatan på fyrtiotalet. Bilden finns i boken Cyklar i bild.
Tisdag 2 oktober
Vladimir Majakovskij var poeten som trodde på den ryska revolutionen men som blev besviken och sköt sig. Lili Brik var hans stora kärlek från 1915 till 1930. Kärlekshistorien är berömd. Bengt Jangfeldt, som skrivit en fantastisk bok om Majakovskij, träffade Lili Brik 1972 i Moskva. Hon skulle leva ännu några år. De blev goda vänner. Jangfeldt citerade Majakovskijs omdöme om Lili Brik när han talade på Stadsbiblioteket i kväll:
– Den som inte blir förälskad i henne måste vara vrickad.
Efter Lili Briks död ärvde Bengt Jangfeldt en vacker reservoarpenna av henne. En Parker 51. Lili hade en gång fått pennan av Roman Jakobson, språkforskaren som varit kär i hennes syster Elsa.
I går signerade Bengt Jangfeldt mitt exemplar av Majakovskij-boken. Med Lili Briks penna. Bläcket var grönt. På något sätt kom historien nära.
Bengt Jangfeldt signerar med pennan han fick från Lili Brik i Moskva.
Över en öl på Bishops Arms efteråt berättade Jangfeldt att han faktiskt äger svenska kyrkan i St Petersburg. Han har ett papper från 1992, påskrivet av länsadminstrationen i Smolnyinstitutet, där Lenin hade sitt högkvarter, som säger att han, och ingen annan, övertar Svenska kyrkan på Lilla Stallhovsgatan som representant för den svenska staten. En kväll med Bengt Jangfeldt kan bjuda på mycket.
Bengt Jangfeldt i Västerås, världens främste Majakovskij-kännare.
Tidigare på dagen var jag med på Sigmascenen för att gratulera en annan Lili - Lili Ekdahl - som är den 500:e lärlingen som fått fast jobb i projektet Västerås lärling som startade för åtta år sedan. Lili Ekdahl jobbar på Frema, ett bolag som fått uppdraget att sköta ljudet i de nya hallarna på Rocklunda.
Lili Ekdahl är den 500:e lärlingen som fått fast jobb.
Måndag 1 oktober
Pratade med Bengt Wallén om tisdagens program på Sigmascenen. Jag ska hålla i trådarna på scenen. Hur ska det gå? Bengt avslöjade en nyhet. Han slutar som chef för Arbetsförmedlingen vid nyår. Han har varit chef i tio år och blir 63 i april. Åren som är kvar ska han jobba med annat, som det heter. Förändringen beror på omorganisationen. Länsarbetsnämnderna försvinner och arbetsförmedlingen i Västerås ska ingå i ett nytt ”arbetsmarknadsområde” med Hallsta, Sura och Sala. Chef blir nuvarande basen för länsarbetsnämnden, Karl-Erik Pettersson. Han är rena ungdomen, ett år yngre. Jag har ingen egen bild på Bengt Wallén. Fick låna en ur Karlsbrödraförbundets matrikel.
Bengt Wallén slutar som chef för Arbetsförmedlingen...
... och får mer tid över för att dokumentera Skiljebo, som den här kiosken på Stockholmsvägen.
Mitt framträdande på Culturen gick bra. Tror jag. Pratade på i en halvtimme eller så. Visade bilder. Gamla Västerås. I pausen berättade Roger Johansson om legendariske Färgar-Lindvall som hade en kemtvätt på Torsgatan på Ängsgärdet. Han bodde ovanpå tvätten och på gamla dar låg han gärna kvar länge längst in i sovrummet. Roger var där och sålde söndagstidningar. Lindvall ville ha SvD.
– Pengar och dricks ligger där, sa Lindvall och pekade.
Dricksen var några värdelösa frimärken ur Lindvalls stora samling.
– Töm pisspottan när du ändå är här och släpp ut taxen!
Färgar-Lindvall gick omkring i svart rock, krimmertova och käpp. Han var van att ge order. En yngling som hette Stig Pennemo köpte så småningom tvätten och flyttade den till den del av Västerås som låg väster om bommarna. Någon som har en bild på tvätten på Torsgatan?
Har fått flera mejl om sången från Mimers ölkafé. Jag skrev fel melodi, både här på hemsidan och i artikeln i VLT. Flera påpekar att rätt melodi ska vara Möte i monsunen.
”Blev full i skratt idag lördag när jag läste i tidningen om Sången om ölsjappet Mimer. Känner mycket väl till denna sång och kunde den praktiskt taget utantill än i dag fast det är så längesedan jag hörde/sjöng den senast. Återupplivade gamla minnen och sjöng den för min man vid frukostbordet i morse”, skriver Berith Lundberg.
Fast på rätt melodi, förstås.
Till sist ett tack till Agneta Sköld som skickat en flygbild från femtiotalet på Jakobsbergsskolan. Hon såg att jag efterlyste bilder på min gamla skola. Det ljusa trevåningshuset mitt i bilden står ännu kvar, inbyggt i komplexet Jakobshöjden. Men lukten av vått ylle försvann med den röda träskolan till höger.
Jakobsbergsskolan von oben.
