Söndag 30 september
Hem till grådis, tung fukt i ekarna. Blöta löv. Höst. Ser en annons om att jag ska prata på Culturen i morgon. Har inte riktigt fattat att det var så stort. Måste sätta ihop något om Västerås lokalhistoria. Och jag som hade tänkt skriva något insiktsfullt om Vasco da Gamas fötter. Om hur de satt spår i kolonialismens historia. Nu hinner jag inte det.
En upptäcksresandes fotsulor.
Vi fick alla läsa om Vasco da Gama i skolan. Han seglade iväg för att upptäcka nya världar. Han ”upptäckte” sjövägen till Indien runt Godahoppsudden och var en av dem som lade grunden till det kolonialvälde som inte bröts förrän för 30 år sedan. Han sjörövade och slogs med arabiska skepp och dog i Indien samtidigt som Gustav Vasa funderade på reformationen. Nu ligger Vasco där i kyrkan i det vackra Jerónimosklostret i Lissabon. Tittar man mellan hans alabasterfötter ser man ett plågat helgon och en del av en havsstrand. Portugiserna verkar vara stolta över honom.
Längre in i klostret ligger poeten Fernando Pessoa begravd. Det var han som skrev under andra namn, precis som Lars Gustafsson gjorde i diktsamlingen Fyra poeter. Undrar vem som kom på idén först? Pessoa dog 1953. Portugiserna är otroligt stolta över honom också. Det var i Orons bok han skrev:
För de flesta människor är livet något besvärligt som man går igenom utan att fästa avseende vid det, något sorgligt som även rymmer stunder av lycka, något i stil med en likvaka då man berättar roliga historier för att klara av att hållla sig vaken under nattens stilla timmar.
En stor portugisisk poets grav i ett kloster i Lissabon.
Såg att VIK vann igen. Kanske dags att gå på hockey igen. Jag är ju en typisk medgångssupporter.
Fredag 28 september
Jag ställde en fråga om Samuel Stengårds framtid på den här bloggen för några dagar sedan. Hur skulle socialdemokraternas ordförande hantera sin roll som en av de ledande inom Citykyrkan och en religiös friskola med problem? Frågan var väl snarare hur socialdemokraterna skulle hantera den obekväma situationen. Svaret kom i dag. Stengård avgår efter bara ett halvår som ordförande i arbetarekommunen. Hade han något annat val?
Hinner inte läsa korr på boken om Fosshaug. Händer mycket annat. Så här såg det ut när jag tittade ut från den kaklade balkongen i morse. Atlanten, värmen stiger sakta. Snart är det tjugosju grader. Varför ligger Västerås så långt norrut? Vad är bandy?
Vi väljer bort Lissabon i dag. Åker in i landet i stället, mot de gamla portugisiska kungarnas sommarviste uppe i de gröna bergen i Sintra. Åker på slingriga vägar upp till sagoplatset Pena. Utsikten är vid. Vi ser nästan till Dingtuna.
Sen åkte vi och smakade av ett vin som odlades djupt ner i den sandiga jorden.
Torsdag 27 september
En strålande höstdag. Borde gå ut i skogen. I stället packar jag. Tittar på en bild jag tog för snart fem år sedan i Lissabon, i ett av de finaste museer jag varit i. Calouste Gulbenkian Foundation. Kanske hinner jag dit på lördag eftermiddag, vi får se.
Gulbenkian var en rik armenier, född i Istanbul, som utbildade sig till ingenjör i London och som träffade familjen Nobel bland oljefälten nere i Baku. Gulbenkian hade en säregen förmåga att göra affärer med olja. Han hjälpte alla de stora amerikanska och engelska oljebolagen att bygga upp sina industrier runt Persiska viken. För varje deal fick han sin beskärda del och blev känd som Mr Five Percent. Under andra världskriget sökte han sig till lugnet i Portugal och innan han dog 1955 donerade han sin fantastiska konstsamling med 6 000 verk till en stiftelse som så småningom öppnade museet.
Calouste Gulbenkian Foundation i Lissabon.
Jag reser alltså till Lissabon i dag. Jag ska kolla hur flyg, bussar, hotell och guidning fungerar. Och lyssna på fado. Nästa år ska jag leda resor till Portugal och Spanien också, inte bara till Ryssland och Kina. Hoppas hitta en uppkoppling till hemsidan nere vid Atlantkusten i Estoril.
Onsdag 26 september
Hämtade korravdrag på boken om Fosshaug på förlaget. Ska läsa igenom på jakt efter stavfel och horungar. Jo, det heter faktiskt så. Horungar. Det är en gammal typografisk term. En horunge är en stavelse som hamnar alldeles ensam och övergiven. I slutet på en rad eller överst på en sida. Omslaget ser bra ut. P tittar stint in i kameran som på en polisbild.
Nånting i den här stilen. Del av omslag.
Har fått flera samtal om Hagalund efter artikeln i VLT i lördags. Det är inte bara Gun Karlsson som minns hur det var att bo mellan bommarna. Kjell-Ove Bohm är en av dem som också bodde inne på de trånga gårdarna på fyrtiotalet. Han berättar om huset med mjölkaffären, om gubben som hade schäfrar på vinden, om Skit-Oskar med cykeln (Skit-Oskar dök upp på Östermalm också, vem var han?), om dassens långa rader, om de små lägenheterna, och om Gunnar Fürst, bror till Sigge, som bodde i våningen under. Vem berättar hans och alla de andras historia? Hagalund låg norr om Pilgatan, där viadukterna är i dag, och mellan stora järnvägen och industrispåret in till Metallverken och Aseas Arvidverkstad. Många av dem som bodde där jobbade på Metallverken. Här är några bilder som inte fick plats i artikeln. Bilderna ingår i Stadsarkivets samling.
Pilgatan utanför bild till höger. Huset i bakgrunden låg på andra sidan järnvägen, på Ängsgärdet. Där låg Max Anderssons kanotfabrik.
Grusvägen gick parallellt med stora järnvägen.
Flygbild från 1930-talet. Hagalund ligger till höger om industrispåren. Vanliga järnvägen skymtar i bildens högerkant.
Tisdag 25 september
Läser om ekonomin för Västerås flygplats. Fortsatt usel. Förra året pytsade skattebetalarna in 57 friska miljoner. De är slut nästa år, enligt ett färskt papper i Stadshuset. Bara i år väntas underskottet bli 24 miljoner. Vad får en flygplats kosta? Om man räknar in alla underskott under de senaste 10–15 åren blir det hisnande summor. Orättvist att se det så, säger de som vill ha flygplatsen kvar. Vägar kostar också. Där är det ständiga underskott. En flygplats är del av en infrastruktur som aldrig kan bära sina egna kostnader. Jag håller med. Men instämmer också i kommunledningens självklara krav på flygplatsen: öka intäkterna, minska kostnaderna. Att ingen tänkt på det förut?
Forsatta underskott.
Har röjt i bokhyllorna hela dan. Måste få plats. Tog en evig tid. Men böcker kan få tiden att stå still.
Var på Stadsbiblioteket och lyssnade på Yvonne Hirdman. Hon pratade om Alva och Gunnar Myrdal, utifrån den bok hon gav ut om Alva förra året, Det tänkande hjärtat. Mycket bygger på de brev Alva och Gunnar skrev till varandra i sin ungdom. Alva mångordig och svårtydd, Gunnar rak och burdus. Den enorma brevsamlingen förvaras i 46 lådor på Arbetarrörelsens arkiv. Vi har nästa hundra personer som lyssnade till ett bra och livfullt föredrag.
Yvonne Hirdman i Stadsbibliotekets hörsal.
Yvonne Hirdman har både en dramaturigsik och en folkbildande förmåga. Kanske har hon ärvt det efter sin farfar Gunnar Hirdman som byggde upp ABF i Västerås. Farmor hette Maj Hirdman och är en av de få som skrivit ner upplevelser av hungerdemonstrationen i Västerås i april 1917. Hon gjorde det i sin bok I törn och blomma.
”Det var ett mäktigt ögonblick att se arbetarmassorna vältra fram ur de grändlika gatorna, tysta, allvarliga, beslutsamma. Som en obeveklig flod syntes de, förhärjande och ödeläggande allt som tänkte på motstånd.”
Arbetare lämnar Asea på våren 1917.
Måndag 24 september
Varm dag, en sista släng av sommaren. Mogna äpplen dunsar mot jorden under trädet.
Kvart över nio i kväll slutade jag titta på Upp till kamp. Sjuttiotalets dysterhet hade tagit över, replikerna var som skurna i ortodoxa träbitar, handlingen förutsägbar som en Fembok. Allt blev elände, familjeliv ställdes mot idealitet, folk sparkades för sina politiska värderingars skull, ingenting var längre som förr. Men så var det ju inte. För några få, kanske några ytterst få. Men långt ifrån alla. Tar fram en demonstrationsbild jag tog i Uppsala. Året måste ha varit 1973. K, som håller skylten, och några andra som var där följde med den gröna vågen till Hälsingland. Jag åkte till Västerås och började jobba på tidning.
Demonstration på Vaksala torg.
Försöker hitta information om Västmanlands Allehanda, högertidningen som Aseachefen Sigfrid Edström ägde aktier i, och som gavs ut i Västerås fram till 1939. Svårt. VLT skrev inte mycket om konkurrenten och Allehandas gamla tidningslägg finns inte längre. Hur kunde de försvinna?
Västmanlands Folkblad fortsatte att leva som daglig tidning trettio år till, men efter det var VLT ensam herre på täppan.
I början av 1920 var situationen en annan. Då var det tidningstätt i Västerås! Då fanns det sex dagliga tidningar i stan.
Tidningsfloran i Västerås 1920. Liberala VLT, högerns Allehanda, den opolitiska eftermiddagstidningen Västerås Dagblad, bonderörelsens Västmanlands Nyheter, vänstersocialisternas Västmanland och socialdemokraternas Västmanlands Folkblad.
Söndag 23 september
Var i Stockholm i går, promenerade på Djurgården. Förbluffades än en gång över hur vackra gatorna är i kvarteren bortom Gröna Lund.
Inte Visby, utan Breda gatan i Djurgårdsstaden.
Gick ut på Beckholmen för första gången. Gamla hus, varv. En miljö för Stieg Trenter. Mördaren passerade här på cykel. Eller var det vespa?
En torrdocka på Beckholmen.
Kunde inte undgå att gå till Valdemarsudde. Carl Johan de Geer har stökat till en utställning med prinsens gamla grejer. Han har till och med hängt upp en egen nerkluddad variant av molnet. Vet inte vad jag tycker. Molnet gör sig nog bäst som det är.
Prins Eugens Molnet, utan de Geerskt klotter.
Åkte hem. Orkade inte med Kulturnatten. Gick runt på stan ändå, utan engagemang. Sång från scener, köer till teatern, marschaller, halvmåne. Trevligast var att träffa folk man känner. Och att lyssna till Tanja Linderborg, som berättade hur bestört hon blev när hon läste dottern Åsas bok i manus första gången: ”Här var ett liv som vi inte hade känt till i 36 år”.
Tanja reste med mig till Jaroslavl för några år sedan, tillsammans med sin mamma Vera Rolander som hade bott i Aseas bostadshus där borta vid Volga. Vera föddes i Ryssland 1917 och fyllde 90 år i augusti. Numera bor hon på Herrgärdet.
Tanja Linderborg, till vänster, med mamma Vera Rolander, och dottern Kajsa (halvsyster med Åsa) i Ryssland 2005.
Har börjat fundera på en artikel om 1968. Vad gjorde vi då? Återkommer i ämnet, som man säger.
Fredag 21 september
Nästan hälften av alla artiklar innehåller faktafel. Inte ens 2 procent av felen blir rättade. Det visar en studie av amerikanska dagstidningar. Jag är övertygad om att det är likadant i Västerås och i Sverige. Själv blandade jag ihop öster och väster i artikeln om Östermalm i VLT för ett par veckor sedan. Varför rättade jag inte? Tja, jag försökte väl leva i tron att ingen såg det. Att förtränga är lättare än att erkänna fel. Tyvärr.
Var på tryckeriet, Edita på Tunbytorp, för att kolla de sista korrigeringarna av boken om Arosmässan. Nu är det slutkollat. Nästa vecka trycks boken och sen är det bara att vänta på reaktionerna när den släpps i november.
En av mina favoritbilder från boken är när Tage Erlander och Marcus Wallenberg skrattade tillsammans på Arosmässan 1961. En symbol för samförståndet mellan en socialdemokratisk regering och ett kapitalistiskt näringsliv. De hade anledning att skratta under de här åren, när hjulen bara rullade framåt under folkhemsbilen.
Tage och Marcus skrattar på den stora Arosmässan på Finnslätten 1961. Fotot finns i ABB:s centralarkiv och i boken om Arossmässans 100 år.
Bandyn är igång! En turnering med det anspråksfulla namnet Champions Cup spelas i Edsbyn. VSK vann över Saik i går. Jag ser redan fram mot säsongen i ABB Arena.
Jag tror att Micke Carlsson kommer tillbaka. Han har inte varit sig själv sedan året i Archangelsk. Men det var länge sedan. Nu sägs Micke vara både lättare och mer vältränad än på många år.
Micke Carlsson i Krasnojarsk för sex år sedan.
Torsdag 20 september
Märkliga saker händer i Västerås skolvärld. En rektor på en kristen friskola har ”arbetsbefriats”. Styrelsen och rektorn har olika åsikter om hur skolan ska skötas. Det religiösa innehållet spelar säkert en roll. Styrelsens ordförande är rektorns egen bror. Det må vara. Det märkliga är något annat.
Skälbyskolan drivs av Citykyrkan, en frikyrka med rötter i Pingströrelsen. Religiösa friskolor är omdebatterade. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog talade nyligen om ”barnfängelser”. Hon tänkte mer på fundamentalister som Plymouthrörelsen än på Citykyrkan, som gör ett hedervärt arbete bland missbrukare och hemlösa. Men kritiken finns där.
Nu kommer det paradoxala: Samuel Stengård som sitter i Citykyrkans styrelse, och som varit talesman för kyrkans agerande i skolfrågan (utan att säga flasklock till medierna) –är samtidigt ordförande för socialdemokraterna i Västerås. Stengård valdes till arbetarekommunens ordförande i våras.
Jag kan se en framtida diskussion om hans roll. Det är inte alls otänkbart att socialdemokraterna, liksom vänsterpartiet och folkpartiet, kommer fram till det självklara att religiösa friskolor inte ska ha kommunala bidrag. Skolan bör vara sekulariserad i ett sekulariserat samhälle. Tro är en sak, vetande en annan.
Hur ska socialdemokraterna i Västerås agera?
Har de en egen linje?
En vattenfylld grusgrop i Romfartuna. Apropå ingenting.
Onsdag 19 september
Annica von Willigerode har skickat mig en sång om ölkaféet Mimer. Den sjöngs av Ludde på raggarnas tillhåll på IC-macken i tidigt sextiotal. Texten är nerskriven av Jimmy Andersson i Köping. Här är första versen:
”Vi vandra till Mimer en söndag ja å Hult
vi va törstiga som tusan båda två, båda två
Varsin bira vi tog in å’re smaka fan så gott
men så drack vi också Mimers oldfagott, oldfagott.
Å när vi hade petat i oss fyra flaskor var,
ja, då hade vi ej några pengar kvar, pengar kvar.”
Mimer lever. Flera har berättat om hur de som barn tittade in över gardinerna, eller hur de fick gå in för att hämta pappa eller morfar. Men hittills har ingen berättat om hur det var att jobba där.
Ölkaféet Mimer drevs av kommunen och serverade ”pilsnerdricka” utan mattvång mellan 1937 och 1961.
Mimerrestaurangen i hörnet Stora gatan och Karlsgatan ritades av självaste stadsarkitekten Erik Hahr. Bilden är ur Kafébolagets handlingar, förvarade i Stadsarkivet.
Cyklade i stan igen. Bra motion. Ser nya saker. Stannade till vid Fiskartorget, upptäckte än en gång hur vackert det är. Tog en romantisk bild. Läse Karin Boye när jag kom hem, utan anledning.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”
Svartån vid Fiskartorget i september 2007.
På lördag är det kulturnatt.
Då är det höst på riktigt.
Tisdag 18 september
Industristaden Västerås växer mot väster. Hacksta ska bli ännu större, utöver de 600 000 kvadrat som nyligen klubbas föreslås nu ytterligare 250 000 kvadrat ner mot Lundby kyrka. Och norr om Köpingsvägen vill fastighetsnämnden öppna ett nytt, stort industriområde. Självklart namn: Långängarna.
Kanske dags för en nyöppnad Långängskrog.
Gamla landsvägen förbi Långsängskrogen.
Nordic Fast Food ska öppna en Sibyllarestaurang vid Grytarondellen. Nya hamburgare?
Slösade bort halvannan timme framför teven. Fotbollstjejerna hade ryckt upp sig, men ändå blev alltihop en kalkonturnering för blågult.
Funderar på att gå på ishockey igen, efter ett långt uppehåll. Jag har ju upplevt många fantastiska nu-ögonblick på Rocklunda. Stunder då tiden står stilla, stunder när bara nuet finns. Garvis backhand. Berglunds puck i öppet mål. Lidas i och Poppe när VIK vann elitserien. Sen kom en tid när jag skrev om VIK:s dåliga affärer. Det finns de som inte förlåtit mig och tidningen än.
Lennarth J kom över med bilder från en svunnen tidningstid. Västmanlands Allehanda. Högertidningen som somnade in 1939. Dags att skriva den historien också.
En bild kallas ”Inför pressläggningen” och visar journalister på Allehandas redaktion på Snickargatan 1937. Vad skrev de om? Vad var viktigast just då? Priset på smör eller hotet från Hitler?
Västmanlands Allehanda var en kvällstidning. Klockan är tio i tre. Pressläggningen närmar sig. Teleprinterrulllarna snurrar på golvet.
Måndag 17 september
Cyklade till Bäckby för att träffa G som berättade om sin barndom på fyrtiotalet. Om sin ensamstående mamma som rymde med barnet från Ansta mödravårdshem. Överallt finns historier värda att berätta.
Varm septembersol, röda rönnbär.
Jag tog obekanta cykelvägar tillbaka. Insåg att jag inte rört mig på väster på mycket länge. Kände inte igen mig! Jag, som är född i stan. Jag som skriver lokalhistoria. Jag som borde veta, jag trampade runt och förirrade mig på obekanta stigar på Råby och Hammarby och förmodligen även andra områden. Genom kvarter jag aldrig sett. Förbi stora hus som jag inte trodde fanns. Gator jag aldrig åkt på. Folk pratade innanför öppna fönster och balkongdörrar. Middagsmaten doftade, barn lekte. Tonåringar dubbelåkte på skrattande cyklar. Öde fotbollsplaner, märkliga lekplatser. Jag cyklade genom en stor skog med grön mossa och tät växtlighet. Var det Råbyskogen? Varför har jag aldrig varit där? På Hammarby stod unga män utanför en kulturförening vars namn jag inte kunde uttala. Var det inte här någonstans italienare bodde när de kom till Västerås för 60 år sen?
En av dem hade jag tänkt prata med i dag. Han är 86 år och är en av de få som finns kvar av den första grupp som steg av på perrongen i Västerås på hösten 1947. Kanske är han den enda. Men hade tagit tåget till Rom.
Var är jag? Är detta Västerås? Intill låg en stor skog med djupt gröna ormbunkar.
En stund senare stannade jag i Stallhagen. Tittade på stenarna i ring, dit morfar tog mig när jag var liten. Här vandrade Erik XIV när han satt fånge på slottet, sa morfar. Det hör till stans traditioner. Här ska Erik ha släpat sig runt, runt med en fotboja som på en rastgård. Här ska det ha funnits en källa där han kunde dricka.
Hur kan en sådan tradition uppstå? Inte kan den väl vara sann?
Kung Eriks tragiska stenar i Stallhagen, en historisk skröna?
Söndag 16 september
Hockeysäsongen har börjat. Äpplena mognar. Snart är det jul.
Nästa lördag blir det förbjudet att köra bil i Peking, Shanghai och några andra kinesiska storstäder. Förbudet varar bara en dag, men regeringen har låtit förstå att det kan bli bilstopp även under OS i augusti nästa år. Något radikalt måste göras åt trafiken. Bara i Peking säljs 1 000 nya bilar – om dagen. Jag vet hur det kan vara. Men jag ser ändå fram mot att resa dit igen. Mina nästa resor till Peking går i februari och mars nästa år. Hör av er till OmniaResor om ni vill hänga på.
Ut ur dimman i Peking.
Aseaströmmen vet vi vad det var. Men vad kallades den mindre ström av arbetare och tjänstemän som lämnade Metallverken? Den här bilden är från porten mot Kopparbergsvägen på femtiotalet. Jag har lånat bilden från den förträffliga industrihistoriska sajten http://www.industristaden.se/ . Gå dit och botanisera bland artiklarna.
Metallverksströmmen på femtiotalet.
Apropå Metallverken. Här är en fin gammal bild av Ernst Blom på en arbetare på Emausgatan som gick rakt genom Metallverkens område 1910, några flickor från arbetarbostäderna intill leker på den grusiga gatan. Mannen har gått förbi Metallverkens huvudkontor och kommit in på Aseas område. Gaveln tillhör Emausverkstadens allra äldsta del.
Arbetare går förbi den äldsta Emausverkstaden. Där inne finns Busborgen i dag. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv (bilden är felmärkt "Östra Ringvägen" i arkivet, det ska vara Emausgatan).
Lördag 15 september
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker, skrev Alf Henrikson. Det har gått några dagar nu, men vi inser att ingenting längre kan bli som förut. Bilen kränger i blåsten på motorvägen mellan Västerås och Stockholm.
På radion talar man om dödshot mot konstnären med rondellhunden. Har världen blivit galen?
Jag funderar på hösten. Vad ska jag skriva efter Fosshaug och Arosmässan? Svaret är givet. Nu måste boken om Jaroslavl bli klar. Den lever sitt eget liv i bakgrunden. Några kapitel är färdiga. Bilderna och anteckningarna finns där, de dyker upp och gör sig påminda. Västeråsarna som bodde vid Volga i slutet av 1920-talet står där vid flodstranden och vinkar åt mig. Det är dags att du skriver vår historia nu, tycks de säga.
Innan det är för sent.
Några av västeråsarna vid Volga. Stalin satt vid makten, privatkapitalism var förbjuden men Asea byggde ändå en fabrik.
Fredag 14 september
Hösten drar in som en disktrasa. Jag vägrar inse att sommaren är slut. Slötittade på damernas fotbolls-VM. Sverige chanslöst mot USA. Är det inte dags att sluta gulla med damfotbollen? Varför säger ingen som det är. Kvaliteten är usel. Spelarna missbedömer studsar, sparkar skevt och missar de enklaste passningar. Ibland är det genant dåligt.
Staffan Hildebrand ringde och ville ha hjälp med en bild från Spanska sjukan på regementet i Västerås. Han gör en film. Jag skickade Bloms bild på begravningståget som bär ett av offren ner för regementssjukhusets trappa, där Ica Viksäng ligger i dag.
Spanska sjukan krävde 96 dödsoffer vid regementet på Viksäng hösten 1918. Foto: Ernst Blom.
Ibland händer det att jag längtar tillbaka till tiden som kommunreporter och bevakningen av fullmäktiges sammanträden. Jag är så miljöskadad att jag fortfarande läser protokollen. I dag ögnade jag igenom debatten i juni om bostadsbyggnadsprogrammet. Över tusen västeråsare står i kö för en tomt eller småhus. De borgerliga gick till val på att skrota planerna för Gäddeholm. Till min förvåning läser jag att ett enigt fullmäktige sagt ja till ett socialdemokratiskt förslag om ett tillägg till bostadsprogrammet. Där sägs ”att planering och utveckling av Gäddeholmsområdet påskyndas så att utbyggnaden kan tidigareläggas.”
Har denna borgerliga helomvändning gått spårlöst förbi eller är det bara jag som följt massmedierna dåligt?
Gäddeholm ska inte längre ligga i malpåse. Nu ska ”utvecklingen påskyndas”.
Torsdag 13 september
Sol, varmt, blå himmel. Gatan hemma asfalteras, mer än ett år sen den grävdes upp för bredband. Den kommunala logistiken är inget under av samordning. Man jag ska inte klaga. Jag har åkt på ryska gator.
SVT har lagt ner Ballar av stål för gott. Produktionsbolaget som stod bakom fiaskot har fått 3 miljoner av licenspengar ändå, uppger Resumé. Jag utgår från att någon SVT-chef har känt sitt ansvar och tagit sin hatt och gått.
Västerås gamla tingshus.
Cyklade ner till gamla tingshuset i Kristinabacken för att hålla ett föredrag om St Petersburg. Snart kallas det väl gam-gamla tingshuset. Byggt 1897 och ritat av Theodor Dahl i fransk renässansstil, han som ritade det berömda tingshuset i Köping och som var pappa till författaren Tora Dahl.
I tingshuset i Västerås hölls rättegångar fram till sextiotalet. Sedan tog Finska föreningen över, ännu senare en arkitektbyrå och nu håller kapitalförvaltaren Acta till i de salar där de västmanländska busarna dömdes under ett halvt sekel.
I tingssalen när det begav sig.
Samma tingssal i dag, innan mitt föredrag.
Cyklade hem i mörkret utan lyse. Skämdes. Precis som när jag inte åt upp den kokta torsken i skolbespisningen. Jag lade en servett över och rakade ner resterna i skulhinken. Ibland upptäcktes jag av en bespisningstant i vit mössa. Det gav mig mardrömmar.
Onsdag 12 september
Barnens morfar, min svärfar, dog i går. Tomhet. Sorg. Vi är tillsammans, äter, pratar, till och med nojsar. Glömmer tillfälligt. Så kommer insikten och tomheten tillbaka.
I dag berättade J att det nya barnet sparkar och rumsterar om i K:s mage. En reva i molnen, blå himmel. Livet går vidare.
En dag, en gång. Ångermanälven vid Nässa.
Min kusin Anne-Marie skriver att bilden från Tegeludden i går inte alls var från Tegeludden. ”Fotot är taget i Trummelsberg under brukets glansdagar”, skriver hon. Anne-Marie vet vad hon talar om. Hon och Janne äger det vita huset i dag.
Trummelsberg, inte Tegeludden.
Skriver om det kommunala (!) ölkaféet Mimer för lördagens VLT. Hittar ett protokoll från 13 mars 1954 när två civilklädda poliser hämtats från Stockholm för att göra en hemlig inspektion av pilsnerpuben i hörnet Stora gatan och Karlsgatan. De kliver in i lokalen halv elva på förmiddagen och ”konstaterade genast att kafé Mimer är en skamfläck för staden Västerås”. Poliserna ser med avsmak på lokalen som är överfull med gäster, ”om man nu kan tillämpa detta uttryck på kilentelet”. Många är fulla och ”dräller omkring”. Alla sägs prata om brännvin. En gäst redogör utförligt för hur man kan bränna hemma med ”hink- och handfatsmetoden”. Den ena efter den andre går in på toaletten och tar supar ur medhavda flaskor och fyllnar till än mer.Utanför kaféet hänger ”gäng” som går in och ut.
Vinsten på kaféets verksamhet delades ut till ideella föreningar i staden.
En pilsnerhörna som ägdes av kommunen i nästan 25 år. Mimer stängdes 1961.
Tisdag 11 september
När man tittar tillbaka kommer man säker att säga att högkonjunkturen nådde sin kulmen 2007. Västerås snurrar bättre än på länge. Jag höll på att säga någonsin. Arbetslösheten sjunker ner mot 4 procent, jobben blir fler, varslen minskar, byggandet och nyföretagandet ökar.
Och Västerås ska få Melodifestivalen! Andra deltävlingen avgörs i ABB Arena på Rocklunda den 16 februari nästa år. Enligt glada rop från Stadshuset blir det Västerås största evenemang någonsin. Större än SM-finalen i bandy 1990? Ja, kanske.
Arenan lär ockuperas av kameramän och tekniker och schlagerfolk hela veckan. Bandyn får spela och träna på Hakonplan under tiden. Men vad gör det? Om det snöar får bandyromantikerna sitt lystmäte. Det ska ju snöa på bandy.
ABB Arena invigs ju den 20 oktober, och som jag berättat tidigare blir det en match mellan bandylandslaget och en kombination av VSK och Tillberga. Med 42-årige Per Fosshaug i kombinationen, och förhoppningsvis med min bok om och med honom klar att säljas.
Västeråsare går mot framtiden i en rosa högkonjunktur.
Dagens gamla bild från Västerås visar ett av de bostadsområden som inte längre finns. Hagalund, några kåkar som låg inklämda mellan stora järnvägen och stickspåren in till Metallverken, norr om Pilgatan. Känner ni någon som bodde där?
Ingenting är kvar av Hagalund i dag, det lilla bostadsområdet väster om Ängsgärdet och järnvägen. Sten Berglind har skaffat fram fotografiet från Stadsarkivet.
Måndag 10 september
I går var det kulturhusens dag. Gick runt litet i Kopparlunden. Förundrades än en gång över Metallverkens tegelarkitektur från förra sekelskiftet. Oskar Herrström ritade verkstäder och kontor som en blandning av ortodoxa kyrkor och danska mejerier. Dörren in till gamla huvudkontoret pryds fortfarande av kopparymbolen. Det är alltså ingen symbol för ett kvinnohus. Jag har hört nånstans att teglet till Metallverken hämtades från Geddeholm, Tegeludden och andra tegelbruk i närheten. Stämmer det? Någon som vet?
Metallverkens gamla huvudkontor.
Har en märklig bild som sägs föreställa tegelbruket på Tegeludden mellan 1910 och 1920. Kan det verkligen vara Tegeludden? Där det ligger en småbåtshamn i dag? Där vi en gång hade en liten båt som vi döpte till Stolta Ankan och som jag aldrig lärde mig köra. En gång ramlade jag i vattnet med en röd bensintank i handen. Tanken flöt, inte jag. Två gubbar satt på bryggan och tittade på mig. Jag simmade in till land, med bensintanken på släp. Gick upp, skakade av mig vattnet som en hund och åkte hem. Utan att vända mig om.
Tegelbruket på Tegeludden, eller?
Söndag 9 september
Fyra år har gått sedan Håkan Wåhlstedt bjöd mig till sin balkong i Östra hamnen. Micke Genberg var där. Sensommarkvällen mörknade, en vitgul måne steg över Utter Inn ute i fjärden. Det var då Micke första gången berättade för mig om sin idé med ett hus på månen. Han och Håkan hade jobbat ett tag med att knyta kontakter. Idén var så galen att den var bra. Ett konstprojekt som draghjälp för svensk teknologi. Och vice versa.
En idé stiger upp bakom Utter Inn i augusti 2003.
Jag skrev om idén i VLT. Landshövding Svegfors och kommunalrådet Hillman backade upp Genberg. Andra medier hakade på. Firma Genberg & Wåhlstedt fortsatte sitt envetna kontaktskapande. Steg följde på steg. Idén om huset på månen började leva sitt eget liv. Resan blev installationen, eller hur man ska uttrycka det i konstvetenskapliga termer. I går nådde månresan ännu en av oräkneliga mellanstationer.
Micke sponsras av åtskilliga företag, kommunala Mälarenergi går in med 1 miljon utspritt över fem år och Västerås stad har satt upp små röda stugor på två konstgjorda månar, sponsrade av NCC och Skanska, vid infarterna på Hälla och Erikslund.
Konstverk i konstverket.
Månstugan på Hälla.
I går invigdes månstugorna, självklart av astronauten Christer Fuglesang som sedan drog tusentals människor till Sigmatorget. De som varit med säger att det inte varit lika mycket folk där sedan Ian och Bert staplade populistiska drickabackar i nittiotalets gryning. Bästa publikfrågan kom från den lille pojke som undrade om man skulle åka till April när Mars var avklarat.
Fuglesang fortsatte till Stadshuset och avslutade på Slottet där hövding Svegfors bjöd på ännu en av de luncher han ställt upp med för att promota månhusprojektet.
Christer Fuglesang skålar med Micke Genberg på Slottet för hans idé om en stuga på månen.
Forskningsminister Lars Leijonborg kom dit från folkpartiets landsmöte i ACC, för att se hur rymdexperten Sven Grahn demonstrerade en första prototyp till en självutvecklande månstuga.
Lars Leijonborg och Christer Fuglesang.
Bandylegendaren Hasse Johansson är gammal kompis med Micke Genberg och bidrar till nätverksbyggandet. Hasse tog med sig Globens vd Ninna Engberg. Micke har nämligen en idé om att placera en månstuga ovanpå Globen! Självklart. Att ingen tänkt på det förut.
Hasse Johansson pratar med Globens vd Ninna Engberg och moderata riksdagsmannen Staffan Anger som är en av månhusprojektets starkaste förespråkare.
Till sist, en bild av en landshövding i tiden.
Västerås slott den 8 augusti 2007.
Lördag 8 september
Tekniska nämnden är redo för beslut: Biskopsgatan ska enkelriktas förbi Domkyrkan. Bilar som kommer från den öppnade Domkyrkoesplanaden får ta omvägen förbi Stora torget nästa höst. Bra, även om det är en halvmesyr. Bäst vore förstås att stänga av Biskopsgatan helt förbi kyrkan.
VLT hade en artikel om lokala bloggare i dag. Jag var en av dem. Jag drog in magen så mycket jag kunde när Bilberg fotograferade. Välkomna hit till sidan, om det är första gången ni tittar in här. Jag försöker skriva något var och varannan dag. Hittills i år har jag haft över 50 000 besök på sidan. Om ni läser bakåt, och klickar på gamla månader, hittar ni massor av gamla Västeråsbilder. Det är bara att botanisera bland dem. Här är en favorit:
Kvinnor i arbete i Allmänna Svenskas fabrik nere vid järnvägen år 1900. En del av fasaden står kvar som en kuliss vid Skatteskrapan. Foto: Ernst Blom.
Mejla mig gärna era egna gamla bilder, förresten. Jag lägger gärna ut dem.
Så snart jag hinner ska jag lägga ut bilder från Östermalm. Några av dem publiceras i VLT i dag.
Fredag 7 september
Åter till staden vid Svartån efter en vecka i staden vid Neva. Läser i tidningen att Kokpunkten ska byggas. Igen. Hur många gånger har inte det projektet vartit klappat och klart. Jag tror inte på det förrän jag sett de första spadtagen. Tills dess får duvorna flyga ifred innanför fönstren i det högsta pannhuset.
Duvor i väntan på kokpunkten.
Äventyrsbadet ska byggas i det äldsta pannhuset, där pannorna låg parallellt med marken. I ångkraftverkets samlingar finns massor av spännande gamla bilder. Som den här från 1935. Kolla in kolhögarna. Nånstans bakom dem ligger Kunskapsskolan i dag.
Lyftkranen Kikhostan har vält i kolhamnen vid Ångkraftverket den 12 april 1935.
I morgon kommer en bildsidan om Östermalm i VLT. Jag lyckades hitta fler gamla bilder än jag trodde var möjligt.
Torsdag 6 september
Något har hänt med den ryska gränskontrollen! Servicegraden har förbättrats med 300 procent. Förra året satt jag fast med en grupp vid gränsen bortom finska Vaalimaa i fyra timmar. I maj och juni i år gick passagen på en timme och i dag var ni nere på tre kvart. Lysande. Putin måste ha läst mina klagomål och gett order om uppryckning.
Nu återstår bara att vi i Sverige kan ha samma välvilliga inställning till de ryssar som kommer hit.
Heja Ryssland. Bilden togs i Peterhof i onsdags.
Onsdag 5 september
Kulramarna var länge ett stående inslag i de sovjetiska butikerna. Kassaapparater var dyra kapitalistiska påfund som inte behövdes i en tid när service var ett okänt ord, eftersom alla i teorin jobbade för varandra. Kulramen räckte gott. Kassörskorna sköt kulorna fram och tillbaka, det smällde rytmiskt. Jag begrep aldrig hur det gick till. I dag är kulramarna historiska och säljs i antikvitetsaffärer och på loppmarknader.
Historisk kulram från Sovjetstaten.
Muggar som kommunistisk kitsch.
Tisdag 4 september
Utanför Peter Paul-fästningen i St Petersburg ligger en park. I ena änden av parken finns ett tegelhus i jugend, med en balkong ut mot gatan. Huset ägdes en gång av den berömda ballerinan Ksjesinskaja, som gått i skola hos svensken Per Christian Johansson. När revolutionen kom till Petrograd 1917 tog bolsjevikerna Ksjesinskajas villa i beslag. De inrättade sitt högkvarter där, tillsammans med pansarbrigadernas sovjet. Än i dag händer det att folk stannar till på trottoaren och tittar upp mot balkongen. Det var där Lenin klev ut på natten den 16 april, när han kommit till Ryssland från exilen i Schweiz. Det var där han klev ut och höll sitt första tal under revolutionsåret. Det skulle bli flera. Världshistorien skulle ändra sitt lopp. Två dagar efter balkongtalet gjorde soldaterna på Viksängsregementet i Västerås ett eget uppror. Men det är en helt annan historia.
Lenins balkong i Ksjesinskajas villa i St Petersburg.
Måndag 3 september
Ett par mil innanför den ryska gränsen ligger byn Kondratjevo eller nåt sånt. Där finns en ganska fin träkyrka, några förfallna gårdar och en alldeles ny mack som säljer bensin för halva priset jämfört med i Finland. Ingen finne bryr sig om byns ryska namn. För dem är det Säkkijärvi och inget annat. Det är härifrån polkan kommer. Viljo Westerinens berömda polka som spelades på radion i Viborg nonstop under några dagar i början av Fortsättningskriget för att störa ryska sändningar. Om jag inte minns fel spelades Säkkijärven polka på Rocklunda under många är när VSK gjorde entré. Bandy, bandy, ständigt denna märkliga sport.
En by med en polka.
Vi åkte vidare till Viborg och sen ner till St Petersburg. En bil voltade nästan mitt framför oss, ett par andra körde förbi på insidan, annars var det tämligen lugnt. Hotel Pribaltiskaja, som en gång byggdes av Skanska, heter numera Park Inn. Ingenting är sig likt i tsarernas gamla rike.
Söndag 2 september
Två timmar kvar innan jag ska ta tåget till Stockholm och börja resan till Ryssland. Kan ändå inte slita mig från mina gamla bilder. Titta på den här Blom-bilden från fyrtiotalet. Pilgatan mot öster. Ängsgärdets alltmer gistna kåkar till höger, en kiosk med Maraboureklam, en av Myggbo sågs röda trälängor innan backen upp till Folkets park. Till höger gör Texacomacken reklam för gengas, kol och ved. Två papperssäckart står lutade mot busshållplatsens skylt. Sopor? Så här såg Västerås ut när jag föddes. Scandic hotell ligger väl där till vänster i dag. Är det något konstigt med att vara nostalgisk?
Pilgatan på fyrtiotalet. Foto: Ernst Blom.
Båten lägger ut klockan 17, i morgon bitti går vi in mot Helsingfors. Förra gången jag åkte där stävade vi mot något obestämbart. En u-båt? Eller en kobbe med fyr?
Dimman lättar.
Väderprognoserna är inte lysande. Men en regnig gata i St Petersburg kan leda tankarna till Dostojevskij.
Högtravande liknelse.
Lördag 1 september
Vill helst inte skriva ordet september. Men OK, låt oss acceptera att tiden går. September kan vara fin. Just nu känns det bara eländigt. Jag är förkyld, huvudet känns som vore det inlindat i en tjock turban. Känner mig som en rondellhund. Och jag som ska leda en resa till St Petersburg i morgon. Båt till Helsingfors, buss längs Finska viken, in i Ryssland, genom Viberg som en gång var Finlands andra stad och ner staden vid Neva. Det är en fascinerande resa. Jag vet inte om jag får tid att koppla upp mig, vi får se.
Runda tornet på marknadsplatsen i Viborg, nära fästningen som marsken Torgils Knutsson byggde i slutet av 1200-talet under ett av de svenska korstågen in i hedningarnas land...
Några lärare skrev häromdagen kritiskt om Walthers gymnasium i SvD. Kontentan var att skattepengar går till privata fickor i stället för till utveckling av undervisningen. Walthers gymnsium finns även i Västerås. Är det inte dags för en eknomisk granskning, inte vara av Walthers, utan av alla de tolv fristående gymnasierna som får del av skattepengar? Västerås Fria gymnasium, John Bauer-gymnasiet, InfoKompgymnasiet och allt vad de heter. På utbildningsnämndens bord ligger nu ansökningar från sex nya privata gymnasier till nästa läsår: FourFront AB, Framtidsgymnasiet i Göteborg AB, IT Gymnasiet Sverige AB, Västerås Miljögymnasium, Jensen Education AB och ett gymnasium som drivs av Eliseo Soria Reategui.
Hur ska alla dessa gymnasier få fram kvalificerade lärare? Jag har inget emot att den kommunala skolan får stimulerande konkurrens, men någon måste hålla koll på vad som händer.
Är du lönsam lille vän? Peter Tillbergs målning begrundas på Västerås konstmuseum.
I går var det vernissage på utställningen med BG Broströms efterlämnade verk, på konstmuseet. Mycket folk, trevlig stämning, doft av furu. Fin utställning till minne av den stillsamme västeråsaren.
Hjälp mig, mamma!
