Torsdag 30 augusti
Var på tryckeriet Edita på Tunbytorp för att prata om omslaget till boken om Arosmässan. Hundra personer jobbar därute, i luftiga lokaler. Visste ni att alla Sveriges offentliga utredningar, SOU, trycks där. På Tunbytorp. Vilken dröm för en journalist som vill vara först med nyheter...
Edita ägs förresten av finska staten (!) och trycker mycket åt Västerås stad. Vi valde ett blått linneband med bokstäverna i silver: En spegel av tiden. Blir säkert tjusigt. Kommer ihåg hur jag satt och letade efter gamla bilder från tidiga Arosmässor på Stadsarkivet och hur de plötsligt ramlade ut ur ett av Tekniska föreningens kuvert.
Arkivråttans fynd.
Allt övervakades av operasångaren Set Svanholm i forskarsalens fönster ut mot Stadshusets innergård. Varför står han där? Set Svanholm växte upp ovanför Kristinabacken, hans pappa var en blind evenagelist. Set blev chef för Operan, han blev sjuk och avgick i juni 1963. Han dog i oktober 1964, bara 60 år gammal.
Set Svanholm övervakar Stadsarkivet.
Åt lunch med J. Ärtsoppa och pannkaka. Vid kaffet fick han veta på telefon att journalisterna och tidningsutgivarna kommit överens. J är ordförande i journalistklubben på VLT. Jag fotograferade. Litet historia var det väl, trots allt.
Ordföranden och vice ordföranden i SJF-klubben på VLT får veta att konflikten blåsts av.
Onsdag 29 augusti
Augusti är snart slut! Fattar det inte. Har vilat foten, sträckläste en bok. Och vilken bok! Åsa Linderborgs Mig äger ingen är värd allt beröm den fått, och mer därtill. Hennes skildring av uppväxten med pappan på Rönnbergagatan är enastående. Jag grät på slutet. Läs den, köp den, låna den. Aldrig har någon skildrat en vanlig arbetare i Västerås på det sättet. Åsa kommer förresten till Västerås humanistiska förbund den 6 november för att tala om sin bok i Stadsbiblioteket. Kom dit också! Varför inte bli medlem på samma gång.
På omslagsbilden sitter Åsa i pappa Leif Anderssons knä i det funkishus på Funkisgatan (döpt efter huset!) som hennes mormors svärfar byggde. Året är 1970. Foto: Tanja Linderborg.
Lämnade manus, bilder, bildtexter, rubbet, till boken om Fosshaug på förlaget på Tunbytorp. Nu är det bara att vänta på slutkorr och se hur de får till layouten. Till baksidan har jag skrivit den här texten:
”Per Fosshaug brottas med poliser.
Per Fosshaug hotar domare och slår ner motspelare.
Per Fosshaug har skapat fler rubriker än någon annan svensk bandyspelare.
Här berättar han själv om sitt humör, om ”krokodilhjärnan” som lever sitt eget liv och hugger till när han minst anar det.
Här berättar han om skandalerna.
Om whisky med landslaget på uppvärmningen i Sibirien och om sprit i spelarbussen. Om läggmatcher och spelskandaler. Om bråk i omklädningsrum. Om muffinsätande, feta, galna, intelligenta, egoistiska och roliga bandyspelare. Om domare som knappt kan reglerna och om tränare som gav order om att han skulle köras över.
Boken om Per Fosshaug är något annat också. Det är en berättelse om snutungen från Borlänge som inte fick veta att hans biologiska pappa egentligen var en hetlevrad känd bandyspelare.
Det är en berättelse om en pojke som mognade sent och som aldrig skaffade sig någon utbildning. Men som tog sig fram på sitt eget sätt och som blev Sveriges kanske bäste bandyspelare genom tiderna.
Ingen har spelat fler landskamper är Per Fosshaug. Ingen annan har spelat nio VM-turneringar och vunnit fem VM-guld.
Han har spelat nio SM-finaler och vunnit sex SM-guld.
Det finns bara en Pelle Fosshaug.”
T-shirt med osannolik text som säljs hos Tillberga Bandy. Design: Martin Mentell.
Tisdag 28 augusti
Mälarenergi höjer priset på fjärrvärmen med 9 procent vid årsskiftet. Största höjningen i mannaminne? Höjda priser på flis till biopannan är anledningen. Varför inte en liten billig kärnvärmekokare på Hamre? Det var ju på gång redan för 50 år sedan.
Weddig Runquist, doktorand vid Malmö högskola, har skrivit om hemlöshetspolitiken i Västerås i ett forskningsprojekt som redovisats i antologin Hemlös. Runquist har intresserat sig för natthärbärget i Gardtmanska gården på Badhusgatan, som öppnades 1889 och fanns kvar ända till 1962. Härbärget startades på privat initiativ, av bland andra biskopen Gottfrid Billing. Så småningom sköt även Asea, Metallverken och kommunen till pengar. När härbärget stängdes dröjde det ända till 1987 innan kommunen startade ett eget renodlat härbärge, Eken på Viksäng.
Natthärbärget låg i Gardtmanska gården på Badhusgatan, där sedan Åke V Larsson hyrde av Mimer.
Weddig Runquist vill gå vidare och skriva om ölkaféet Mimer, nere i hörnet Stora gatan och Karlsgatan, bredvid Odeon och i samma hus som Folkbladet (Skrapan tar upp hela kvarteret i dag). Där inne satt gubbarna och drack pilsner på träbänkar fram till några år in på sextiotalet. Vi som var barn och unga tordes inte gå in.
Hur såg det ut där inne? Weddig Runquist vill veta. Jag vill veta. Är det någon som vet? Jag har inte lyckats hitta några bilder alls. Finns det rentav någon som har jobbat där?
Hör av er i så fall, till anders.lif@telia.com
Jag har ett enda kort på Mimer i min samling. Ölkaféet låg längst bort mot Stora gatan i Folkbladets hus.
Tänk om Ernst Blom hade varit där med sin kamera! Han kunde ju fotografera människor, och inte bara gator, om han lade manken till. Titta på den här fina bilden från gamla postkontoret på Västra Kyrkogatan på trettiotalet. Raffinerad belysning, nästan som i en Bergman-film.
Paketutlämning på Västra Kyrkogatan. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Måndag 27 augusti
Sommaren slut, mössa på. Kul så länge det varade.
Hämtade barnbarn på dagis för första gången. Lär inte bli sista. Har det gått över 20 år sedan jag hämtade mina egna på Talltorps dagis? Känns som i går. Några i personalen jobbar fortfarande kvar.
Fick slutkorr på boken om Arosmässan. En spegel av tiden. Ser bra ut. Lämnar manuset om Fosshaug på onsdag, med bilder och allt. Båda böckerna kommer under hösten.
Jag tar emot förhandsbeställningar ( anders.lif@telia.com )...
Lennart Frössling skickade ett brev med ett vykort. Han bodde på Östermalmsgatan som liten och efterlyste gamla bilder på gatan. Nu har han hittat ett vykort i sin egen byrålåda! Det är första gången jag ser en bild på Östermalmsgatan som den såg ut innan de gamla bostadshusen revs. Bilden blir ett av huvudnumren i en kommande artikel om Östermalm i VLT. Den lär inte publiceras förrän journalisternas konflikt är över. Undrar vad det var för butik till höger?
En unik bild av Östermalmsgatan, troligen tidigt tjugotal. Fotografen stod av allt att döma i närheten av Allégatan och riktade kamerna österut.
Söndag 26 augusti
Carolina Klüft gjorde det igen. Än en gång satt man där och väntade ut henne framför teven. Nu är hon bäst i Europa genom tiderna. Hon är säkert bäst i världen någonsin också. Om man bara räknar de odopade. Den enda som presterat en bättre sjukamp än Karro är amerikanskan Jackie Joyner-Kersee för snart 20 år sedan. Hur kunde hon springa häcken på 12,69, kuta 200 på 22,56 och hoppa 7,27 i längd? Är det någon som tror att det var möjligt? Hon gjorde 7,49 i längd i en annan tävling och utsågs av Sports Illustrated till den största idrottskvinnan genom tiderna. Hon har alltid hävdat att hon aldrig tagit några prestationshöjande medel...
Skaffade mig pistol i dag. På Ica på Hälla. En sån där mackapär som man skjuter med mot priskoderna.
"I woke up this morning
got myself a gun..."
som de sjunger i början av Sopranos. Sista säsongen började i kväll.
Jack Kerouacs On the Road ges ut i USA i ursprungsversionen, med personerna nämnda vid sina rätta namn. Neal Cassady, Allen Ginsburg och de andra behöver inte längre döljas under täcknamn. Jag har den första svenska utgåvan från 1959. On the Road översattes till På drift av Jan Nyström och Lars Wilson. Omslaget har gjorts av Yngve Gamlin. Redan i inledningen märker man hur snabbt det svenska slangspråket åldras. När Kerouc beskriver Marylou som en ”sharp chick” blir det ”helvass donna” i översättningen.
På drift med Yngve Gamlins omslag.
Var i Eskilstuna Folkets park i går. Såg dansare och trumslagare från Guinea i en fascinerande show i friluftsteatern.
Västafrikanske i en folkpark som fortfarande finns kvar.
Eskilstuna har inte bara bevarat friluftsteatern, man har bevarat och utvecklat hela Folkets park. En skylt vid utgången borde få beslutsfattarna i Västerås att fundera över vad de egentligen gjort med vår park.
"Vörda marken, vårda verket"
Fredag 24 augusti
Klar med bilderna och bildtexterna! Har faktiskt skrivit en bok på mindre än tre månader, det gör jag nog aldrig om.
Cyklade förbi Skitviken nere vid Ångkraftverket. Dom muddrar där nu, för att få djup till de båtar och båtfirmor som flyttar till Lillåudden. Ta er dit och titta!
Ett sekel av utsläpp från gasverk, koleldat kraftverk och stolpimpregnering grävs upp. Svarta sjok, kol, olja, lera, kreosot och skit. Det luktar vedervärdigt. Ett mudderverk ligger inne i kraftverkskanalen och pumpar bort bottenskit till en damm inne på avloppsverket. Ett större mudderverk skopar upp den svarta dyngsörjan längre ut i viken. Stora pråmar fylls, svarta skopor gungar, lastbilar hämtar. Utloppet till fjärden är spärrat, men vad finns därutanför?
De små båthusen hukar i låtsasidyll på landtungan som skjuter ut söder om Skitviken. Bryggorna har rivits för muddringen, men kommunen ska bygga en ny brygga åt de 46 medlemmarna i den lilla båtföreningen.
Förrädisk idyll.
Gasverk och ångkraftverk när det begav sig, på femtiotalet. Foto: Ångkraftverkets arkiv.
Torsdag 23 augusti
Börsen går upp igen. Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dar.
Snart börjar friidrotts-VM. Tänk den otänkbara tanken: ett svenskt stjärnskott avslöjas med dopning. Nej, sånt kan inte hända. Vi är för ärliga för det. Eller?
På fredag nästa vecka invigs höstens finaste utställning på Västerås konstmuseum: Skulpturer i trä av BG Broström. Katalogen kom i dag. Jag har skrivit en av texterna. Rubriken är Den stillsamme västeråsaren. Den börjar så här:
”Han stod alltid på samma plats, högt upp och mitt på södra delen av långsidan mot Vasagatan på Rocklunda. I pauserna höll han gärna till vid korvkiosken nere i hörnet.”
Texten slutar så här:
”Det finns ideologisk konst där arbetarna höjer sina muskulösa armar med oljiga skiftnycklar mot den nedgående solen och där lyckliga bönder skördar den gula rågen tillsammans med rosenkindade barn.
BG:s konst är så långt från det man kan komma. Han var politiskt medveten, men hans hjältar är de trägna, ibland hunsade arbetare som gör sitt jobb, som trampar hem, var och en i sina egna tankar, trötta efter det monotona jobbet, hem till något som kanske inte heller alltid var så upplyftande.
De var västeråsare.
BG såg dem när han själv cyklade till jobbet i de tidiga frostmornar när det var glashalt i Djäknegatans medeltida backe ner mot läroverket, eller i de röda höstkvällar när kajorna cirklade runt Domkyrkans torn i sin eviga tro på att den nya dagen skulle bli bättre än den gamla.
Han såg dem när han trampade över Vasagatan, där en gammal tant alltid tycktes stå med sin handväska på busshållplatsen. Han såg dem när han cyklade genom arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef som Asea byggde för snart hundra år sedan och där lindarna blommade på somrarna och där det luktade stekt fläsk med löksås ur de öppna köksfönstren.
Han såg dem när han, till sist, klev in i sin källarateljé. Där väntade träfigurerna på honom, där väntade alla hans vänner på att bli utskurna ur det friskt doftande furuvirket.
Innanför varje utskuren figur väntade en annan.
Och alla var de västeråsare.”
Utställningen pågår 31.8 - 30.9 2007.
Onsdag 22 augusti
VSK faller som en sten i den serie som man skulle vinna. Laget är i upplösning. Spelare kastas in och ut. 0-4 i kväll. "Vi var på gång när det stod 0-2", säger tränaren. Ordföranden talar inte med VLT. Allt medan en ny fotbollsarena byggs. Dags att ringa in Leif Klingborg igen? För att få stabilitet i röran. Annars blir det väl snart derbyn mot Ransta och Tortuna.
Slutkollade boken med Fosshaug. Han är frispråkig.
– Han kommer att bli förbannad när det står så här, säger jag.
– Då får han bli det. Jag säger bara sanningen, det är säkert, det, svarar han.
Garanterad läsning, alltså.
Han har bland annat tagit ut ett lag med de elakaste och jävligaste spelarna. Han ser sig själv i en klockren mittfältsposition.
En pirog i Moskva för en av de bästa – och elakaste.
Måste koppla av en stund. Åkte ut till Ängsö. Gick ut i solen mot klipporna söder om kyrkan. Några av de vackraste är reserverade för nakenbad. Jag gillar att bada naken, men inte gärna i främmande människors sällskap. Tog mod till mig och hoppade i. Mälaren var blank och varm. På klipphällarna strosade ensamma nakna män. Jag kände mig inte hemma. Vad var detta? Klädde mig snabbt och gick därifrån. En liten mörk sångare tittade nyfiket på mig, djupt inne i ett slånbärssnår. En snok prasslade in under en enbuske. Jag åkte hem till datorn och bildtexterna.
Utsikt från en klippa, Mälaren den 22 augusti.
Skogen på Ängsö. En stund av ljus.
Bara en mörk liten fågel.
Tisdag 21 augusti
College är inneordet i Västerås kommunala skolvärld. Kommunen måste hitta på något för att möta konkurrensen från de privata gymnasieskolorna (16 friskolor nästa läsår!). Ett teknikcollege är på gång på Wenströmska, med samarbete med företag och fack och med en gymnasieskola i Eskilstuna. Även ABB-gymnasiet vill vara med på collegetåget.
Wenströmska ska också bli basen för ett nytt idrottscollege, med mesta undervisningen i det Idrottens hus som Pelle på Taket och Fredrik Svensson bygger på Rocklunda för bland annat Friskis och Svettis. 300 elever ska tas emot på det idrottsområde som blir unikt i Sverige, med hall för bandy tillsammans med en ny fotbollsarena och en uppfräschad hockeyhall. Plus allt det andra (fotbollshall, extra konstfryst bandybana, träningshall för hockey, ridanläggning, Västeråshallen, ABB-hallen, fotbollsplaner, löpspår...). Ibland glömmer man hur bra Västerås är.
Inne i Mimerkvarteret byggs ett stort p-hus...
... hur många vet att Aseas gjuteri låg där en gång. Lillån böjde av genom kvarteret, ner mot Mälaren där silon ligger i dag (Lillån började inte kuverteras förrän 1905 och arbetet tog ett par år).
Aseas gjuteri i Mimerkvarteret, när Lillån ännu flöt genom kvarteret. Bilden är tagen några år in på 1900-talet.
Måndag 20 augusti
Gick med en kakburk fylld med pengar till banken. Ville sätta in. Banktjänstemannen såg förvånad ut. Kanske var det länge sedan de såg vanliga pengar. Vi lever ju i nätets tid.
Lämnade buntar med vinyler och kassar med böcker till Frälsningsarmén. Skrev bildtexter hela dagen. Trist.
Letade gamla gamla Västeråsbilder som avkoppling. Kallbadhuset igen. Men bara exteriörer. Jag har frågat förut, jag frågar igen: Finns det inga bilder inifrån kallbadhuset?
Kallbadhuset. Varför inte bygga ett nytt?
Plötsligt tittar pappa och morbror L på mig. Det är sommar 1955. De bilar för första och enda gången utomlands i den lilla tvåtaktar-Saaben. Mamma och moster var med också. Fyra personer i bilen. Europa runt med tält och packning på taket. Det är bara tio år sedan kriget tog slut. Bilden är tagen i Tyskland. En stad håller på att byggas upp. En man tittar nyfiket på svenskarna. De har monterat ett stort S på bakluckan. Sverige i världen.
Med Saab i Europa 1955.
Företaget Skop har fått ett kontrakt av stadsledningskontoret. Skop ska fråga västeråsarna om de vill ”att hyresrätten ska bevaras som boendeform”. Vem vill svara nej på det? En annan fråga är om man vill bo, i hyresrätt, bostadsrätt eller i ägd villa/radhus. Hur svarar man på det? Jag bor i villa men har inget emot att flytta till bostadsrätt. Varför kasta ut skattepengar på något så meningslöst och svårtolkat? Svaret är förstås att det handlar om politik. Att låta Skop göra en opinionsundersökning är något mindre korkat än att folkomrösta om Mimer ska tillåtas omvandla hyresrätter, som s och v krävt i ett anfall av förvillelse. Så vi får väl stå ut med det. Hoppas de inte ringer mig.
Och att det inte kostar för mycket.
Undrar vad det var för boendeform på Hagaberg nere vid Ängsgärdet? Eller hette det Hagalund? Nu blev jag plötsligt osäker.
Söndag 19 augusti
Tänk er en liten lägenhet i Råsunda. Tolv män står i ring i ett rum. De pratar ett språk som bara de invigda förstår. En är Dramatenregissör, en överläkare i psykiatri, en missbruksläkare, en gymnasielärare, en bibliotekarie, en psykoterapeut. Några är egna företagare. Alla är män. De flesta är mellan 50 och 60 år gamla. Vad har de gemensamt? De är nördar. De samlar på hi-fi. De älskar gamla rörförstärkare, mellansteg, stora högtalare och skivspelare med tunga komplicerade tonarmar och märkliga pickuper. De tror sig veta vilka kombinationer som ger det bästa analoga ljudet. Den vet att rätt hopkopplat kan de få en symfoni på en vinyl-LP att låta himmelskt, med ett dynamiskt ljud som är överlägset den digitala cd-skivan. Vi hade samlat det analoga sällskapet i lördags för att de skulle få dela på kvarlåtenskapen efter en släkting till L som dog i våras. Släktingen samlade på hi-fi, elektriska tåg och vinylskivor. Bland annat. När han dog var han ensam, omgiven av sin samling. Han bodde i samlingen. Till slut hade ingenting annat fått rum. Samlingen hade tagit över.
En okänd värld av rörförstärkare.
Vi har ingen plats för fler böcker. Alltså gick vi på Drottninggatan i Stockholm i dag, där bokförsäljande proffs och amatörer dukat upp världens längsta bokbord. Som tur var hade vi ont om tid. Vi köpte ingenting.
Världens längsta bokbord.
Till sist, en bild från Västerås tidigt 1920-tal. Engelbrektsplan. En öppen bil tuffar fram mot hästskiten. Jag kallar alla sådana öppna gamla bilar för T-Ford, utan att veta vad jag talar om. Om det är en Ford har den sålts av Yngve Swensons. En kvinna i klänning och solhatt promenerar bort mot Engelbrektsgatan och det som senare kom att kallas Gula huset. Huset står kvar, människorna är borta.
Engelbrektsplan, utsnitt. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Fredag 17 augusti
Skrev om Östermalm för VLT. Lär dröja ett tag innan artikeln publiceras. Journalistförbundet vill utvidga konflikten på VLT till att även gälla frilansares material, eftersom det blivit en lokal strid om arbetstidsscheman. Utgivaren vill ändra arbetstiderna för att säkerställa en bra tidning trots journalisternas blockad mot övertid. En sak kan sägas om detta: Det är aldrig bra när en central konflikt utvidgas lokalt. Sådant kan sätta sina spår i det framtida livet på en arbetsplats.
Ska jag ta en bild till från journaliststrejken 1996 när jag ändå håller på. Bilden visar hur strejkande journalister tågar in till det första strejkmötet. Mannen i vitt som knyter näven mot kameran blev senare chef för hela Ingress. I går utsågs han till ansvarig för den journalistiska utvecklingen för en skrälldus med tidningar i den grupp som styrs av Stampen i Göteborg och där VLT nu också ingår. Han heter Göran Lundberg. Mannen till höger i den lustiga överrocken och med portföljen (försöker han se ut som en byråkrat?) var sportchef vid tillfället.
Stridsvilliga VLT-murvlar 1996.
Leif Zetterberg mejlade och frågade när jag kommer ut med boken om västeråsarna vid Volga. Aseas äventyr i Jaroslavl under Stalins första tid. Bra fråga. Jag har tvingats lägga det projektet åt sidan i år. Andra böcker måste skrivas. Men i höst ska jag dyka ner i det fascinerande ryska materialet igen. Där finns en säregen historia som måste skrivas och bilder som måste visas.
Sovjetiska arbetare tittar skeptisk på fotografen i den fabrik som Asea byggde i Jaroslavl 1927 för att tillverka elektriska motorer.
Jag har mycket jag vill göra. Tiden börjar bli knapp. Det är inte alla som kan blicka mot framtiden som den här lille mannen.
Inte bara Linné tyckte det var fint på Hau gård på norra Gotland.
Torsdag 16 augusti
Fyra av tio pensionärer med hemhjälp i Västerås får tjänsterna utförda av privata eller kooperativa entreprenörer i dag. De sköter hemtjänsten inom vissa områden. Attendo Care på Viksäng och Carema på Pettersberg och Jakobsberg, till exempel. Utvärderingar visar att de flesta är nöjda. Nu vill det borgerliga styret i Stadshuset gå ett steg längre och låta pensionärerna välja själva. Om det bor fem pensionärer med hemhjälp i ett hus kan de teoretiskt ha frihet att välja var sin utförare. Låter som om det finns en risk för byråkrati och orationell hantering. Men erfarenheter från bland annat Nacka visar att det inte behöver bli så. De allra flesta bryr sig inte om att välja. Men bara vetskapen om att man kan välja är bra nog, resonerar äldrenämndens utredare. Risken att bli utkonkurrerad sätter press både på kommunen och på hemtjänstföretagen. Kanske är det så.
Träffade Per F på förmiddagen. Tog ett kort för ett eventuellt omslag. Vad sägs om det här? Ser han tillräckligt arg ut?
Omslagspojke.
Åkte runt på Östermalm med Lennart Frössling. Han växte upp i en rucklig kåk på Östermalmsgatan under krigsåren. Kallt vatten, dass på gården. En familj med två barn i ett rum och kök. Nu är det nya hus i kvarteren. Frössling berättade mjölkaffärerna och om Skit Oskar och Vackra Sonja. Vet inte vad jag kan ta med i artikeln i VLT...
På mammas gata.
Hörnet Mimergatan (Allégatan) – Stora gatan på Östermalm, mitt för Mimerporten, i en tid som en gång var. Här ligger nya hus kring Mimertorget i dag.
Huset i hörnet kallades Lekandria. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samlingar.
Var barnvakt på eftermiddagen. Prövade några av Västerås utmärkta cykelbanor och gångstigar. Ute i storskogen direkt.
Bilfritt på Vetterslund.
Onsdag 15 augusti
Cyklar runt stan. Måste få motion. Hämtar en tung bunt utskrivet manus på förlaget. Ser Rocklunda växa fram. Pratar med folk på torget. Kommer inte fram på mina gamla cykelvägar nere i hamnen vid Ångkraftverket. Ett kvartrer med båthus och båtfirmor byggs upp på Lillåudden. Ser regementets gamla röda hus som en gång stod på Salbohed och som sedan flyttades till Viksäng, sedan till Mälarparken och nu hit, i skuggan av avloppsverkets rötsilo. Hur mycket finns kvar av det ursprungliga huset?
Färdigflyttat?
Skrev om Hotel Fenix i går. Litet längre ner på Stora gatan, mellan Kopparbergsvägen och Karlsgatan, låg biografen Odeon. Jag minns den som förfallen och mörk. När den byggdes 1917 var den elegant och modern. Odeon blev störst i stan med sina sjuhundra platser. Salongen hade byggts med pengar från åkeriägaren Holmberg och hyrts av Biografaktiebolaget Eldorado i Stockholm. Väggarna var rödlila, stolarna luktade nyhyvlad björk och föreståndaren Jean Hansson kunde skryta med en egen stråkorkester på sex man. Den här bilden är tagen i mitten av 1930-talet. En springsjas trampar fram på gatstenen, en man i rock och hatt studerar noga affischen till filmen Kärlek efter noter som hade premiär 1935. Regissören hette Gösta Rodin och i rollerna fanns dåtidens stora som Sigurd Wallén, Sture Lagerwall och Sickan Carlsson. Det var samma år som Harry Martinson kom ut med Nässlorna blomma. Per Albin Hansson var statsminister och Italien hade överfallit Abessinien.
Biografen Odeon i mitten av 1930-talet.
Tisdag 14 augusti
Att befinna sig i början av en lågkonjunktur ger alltid en märklig känsla. Alla så kallade experter försäkrar att hjulen ska fortsätta att snurra på högvarv och att börsen snart ska gå upp igen. Vi vill alla tro att det är så. Det är trevligare att leva i en bubbla än utanför den.
Satte punkt för boken om Fosshaug. Firade med att klippa gräset. Nu ska huvudpersonen läsa. Återstår att se om det blir några revideringar.
Drömmer mig bort till Hotel Fenix. Vilka bodde där? Hur såg det ut därinne? Jag har läst någonstans att det fanns en restaurang på Fenix där man spelade jazz. Här borde en roman om Västerås börja. I ett dunkelt rum i Hotel Fenix. Mannen som hyrt rummet drar för gardinerna mot Stora gatan. Musik hörs dovt från restaurangen i våningen under. Han tänder lampan vid sängen. Den har en grön skärm. Så öppnar han sin bruna portfölj och tar fram...
Hotellet låg i det hus som Erik Hahr (vem annars?) ritade och som byggdes i hörnet Stora gatan – Kopparbergsvägen 1920, där Gallerian ligger i dag. Bilden är från depressionsåren i början av 1920-talet. Hotellets entré syns till vänster, det låga huset innehöll en tobaksbutik och låg där Skrapan senare skulle byggas. Längre bort syns Officershuset. Bakom kvinnan står en poliskonstapel i korsningen.
Det mystiska Hotel Fenix på Stora gatan, nere vid korsningen med Kopparbergsväge. Bilden är från början av 1920-talet.
I går lovade jag fler bilder från journaliststrejken 1996. Här kommer en till. De strejkande har sitt första möte i en hyrd lokal i samma hus som restaurang di Spagna. Listor för strejkvakter görs upp. Några knyter nävarna. Nu ska arbetsgivarna få veta att de lever. Andra tar det med ro. De vet att de måste ställa upp, även om de helst skulle vilja jobba.
Är det någon som minns vad strejken handlade om? Lön? Upphovsrätt? Eller både och?
Måndag 13 augusti
För tio år sedan spelade VSK i allsvenskan i fotboll. Jag var sportchef då. Liston hade tagit upp VSK ännu en gång. Jag reste runt till de stora arenorna. Råsunda, Malmö stadion, Olympia i Helsingborg. Västerås var en stor idrottsstad. När VSK åkte ur sa vi, halvt på skämt:
– Tänk om det kommer en dag när VSK tvingas spela på Hamre...
Den dagen har kommit. I kväll spelade VSK mot Skiljebo där borta på ängen vid Hamregatan, enda trösten var att det kom 2 500 åskådare. Hur fick de plats? Samtidigt spelade Djurgården och Hammarby inför 25 000 på Råsunda i ett tätt derby.
Jag skrev häromdan att jag ska återuppta de historiska skriverierna i VLT på lördag. Det blir inget av med det. Lördagsläsningen får vänta ett tag. Tidningen vill hushålla med resurser nu när journalisterna varslat om arbetstidsblockad. Åtta timmar om dagen, inget mer. Förmodligen blir det konflikt. Den brukar rulla på ett tag, strejkorganisationer byggs upp, förhållandena blir ansträngda, men tidningen fortsätter att komma ut, om än sämre (utan sena sportresultat, till exempel) och efter ett par veckor är båda parter så less att de antar medlarbudet. Journalisterna får några procents högre lön, med en extra hacka åt de äldre i yrket, och det görs en skrivning om upphovsrätten som båda parter kan tolka till sin fördel. Hur man ska lösa journalisterna krav på att utlasningen ska stoppas vet jag inte. I dag kan arbetsgivarna sparka ut vikarier efter elva månader för att slippa ge dem förtur till nya jobb. Slutresultatet där blir förmodligen till fördel för de firmor som hyr ut arbetskraft.
Så här såg det ut senaste gången VLT-journalisterna strejkade. Året var 1996 och det strejkande har just tågat ur från redaktionen. Fler bilder från den strejken kommer när jag hittar dem...
Jag var på Länsmuseet i dag och letade bland Ernst Bloms gamla bilder och hittade något så ovanligt som en interiör från en arbetsplats. Med människor. Blom verkade annars helst fotografera stadsmiljöer, utan folk.
Ett stort rum, höga fönster. Män, bara män. De sorterar post. En anteckning: ”Dagens post fördelas till den samlade brevbärarkåren.” Tiden är 1930-tal, platsen är gamla postkontoret på Västra kyrkogatan.
Före e-post och SMS på Västra Kyrkogatan. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.
Söndag 12 augusti
Har varit i Vadsten under helgen. Fridfull liten stad med pilgrimer och god mat i det gamla klostret. Den heliga Birgitta är till och med avbildad på avloppsbrunnarnas lock i gatorna.
Inte för helig att trampas på.
Vi sov i pensionat Solgården där tyska turister tassade runt i sandaler. Lampan ovanför sängen var en kerub. Har aldrig sett något liknande. Vi släckte den och nöjde oss med sommarnattens varma skymning.
Ovan sängen i Vadstena.
Antikvariatet i Vadstena finns inte längre. Jag brukade stanna till där när jag körde ner till Jönköping för att se VIK spela mot HV på den märkliga tid när jag var sportchef. I Vadstena hittade jag de böcker som saknades i min samling av Lars Gustafsson.
Däremot hittade jag aldrig den lilla bok av Jolo som jag saknade. ”Opris”, heter den och innehåller några kåserier kring Operakällaren. Jag letade efter den under många år. Jag hade alla andra böcker av Jan Olof Olsson utom just den. Till slut gav jag upp.
I dag kom vi hem från Vadstena med några lådor från ett dödsbo som vi röjt. Där fanns böcker och bland böckerna låg den lilla vita boken av Jolo med sitt skyddsomslag. ”Opris”! Äntligen. Jag tittade på nätet och såg att man numera kan få tag på den där också. Men priser ligger runt 500–600 kronor.
Jolo är värd en resa. Så här beskriver han Gustav III:
Kungen, den snillrike Gustav III som grundade både Svenska akademien och Operan och därmed indirekt Operakällaren, hade maskstungna tänder och dålig andedräkt [...]. Han var oskså osnygg i uppträdandet, nästan aldrig ren, han var blekfet med rödfnasig hy. Han älskade att bära ringar och strö prydnader över sina dräkter. Hans enda passion var nöjen.
Ingen skrev som Jolo.
Fredag 10 augusti
Visste ni att Per Fosshaug, Ola Fredricson och Jonas Claesson tränade bandy med landslaget i vita kavajskjortor? Vill ni veta vad Fosshaug tycker om World Cup i Ljusdal? Då får ni köpa boken som kommer i höst.
Det där kallas reklam.
Cyklade ut mot Tibble i Badelunda i går. Stannade till vid Grytahögen. Tror inte att jag tittat på den sen jag var liten. Om jag gjorde det ens då. Det är en vacker gravhög som kommit i skymundan av Anundshög. Ni har väl hört sägnen om Grytahögen? Om ungmön som bodde i Tibble slott Badelundaåsen och som blev bergtagen av ett troll när hon var ute och för att träffa sin älskade. När han fick veta vad som hänt kastade han sig på ett svärd och begick västmanländsk harakiri. Jungfrun och friaren begravdes i en guldvagn som ställdes inne i Grytahögen.
Där inne står den än i dag...
Men gräv inte efter den. Den som gräver i högen ska spetsas på svärdet. Så är det bara.
Grytahögen i östra kanten av Brandthovda, längs Tortunavägen.
Efter det måste jag svära. När jag cyklade längs Badelundaåsen, med sina hagar och bautastenar och gravrösen, såg jag att de fina informationstavlorna delvis är oläsliga. Jag säger som kapten Haddock:
– Fega ynkryggar! Granater och krevader! Grobianer! Gråsuggor, dreglande paddor och huggormars avföda! Jag ska skära er i smala strimlor! Era jäkla pottsorkar och plattfötter!
Låt bli att klottra ner informationstavlorna på Badelundaåsen.
Informationstavla på Badelundaåsen.
Två minuter från MacDonald’s.
Torsdag 9 augusti
I tidernas begynnelse, i början av sjuttiotalet, var det musikfest på Östra holmen. Proggband, jazz. Trummor, gitarrer. Öl, vin. Röken steg mot skyn, inte bara från lägerledar.
I går var det allsång på Östra holmen. Elbafärjan och Silvertärnan körde extraturer. Omkring 150 personer, de flesta i den så kallade övre medelådern, lyssnade till Aros Ladies. Några sjöng med i allsången, andra bara njöt av den varma sommarkvällen. Röken som steg mot skyn kom från kastrullen som värmde korv och från kaffetermosarna.
Aros Ladies sjöng, folket lyssnade.
Solen sjönk sakta in över stan och kören sjöng:
Vår bästa tid är nu.
Vem vet om morgondagen har sol, har sol?
Håll fast en kort sekund
Och lev och älska nu så märker du:
Det blir en härlig stund.
Därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu, är nu, är nu!
Sen kom Elbafärjan och kvällen var magisk.
I morsen klarade J körkortet. En stor stund i livet.
Är det någon som vet någon som bodde på Östermalm, innan de gamla kvarteren revs vid Allégatan, Österlalmsgatan och Utanbygatan?
Sädesärla vakar över sundet mellan Östra och Elba.
Onsdag 8 augusti
Övningskörde sista gången med J inför uppkörningen i morgon. Runt, runt i stan. Som en turistrundtur. Ser nya saker. Hus byggs inne i Mimerkvarteret. ABB Arena har fått väggar. Nya domstolen blir större och större. Rondellen och korsningen vid Emausmotet är fortfarande lika krånglig.
Talade med Per Fosshaug. Han var på Fårö! Han har en syster som är gift med en av Olof Palmes söner. Det ni. Men det får ni bara läsa här. Tror inte det kommer med i boken. Här får ni en bild av en gotländsk stenstrand i solnedgången i stället. Poetiskt, va?
Stenkusten, juli 2007.
Nästa vecka ska jag börja skriva svar på historiska frågor i VLT igen. Har ni några?
Just nu vet jag inte vad jag ska skriva om. Funderar på något om stadsbussarnas historia i Västerås. Titta på den här bilden från 1937. Den finns i en samling hos Gösta Hellgren. Bussen är linje 1, som skyltades Djuphamnsvägen – Länslasarettet. Här står den på vändplanen vid lasarettet. Det är en Scania-Vabis för 47 passagerare. Ingång och utgång där bak. Två besättningar poserar, två kvinnliga konduktörer med två manliga förare. Fotografen hette förstås Erik Hahr. Undrar om jag ska berätta mer om bussar? Eller? Det finns så få bilder inifrån bussarna, nästan inga alls av passagerare. Men de kanske dyker upp.
Ettans buss vid vändplanen framför lasarettet 1937. Foto: Erik Hahr.
Tisdag 7 augusti
Sommar, tung värme, läser manus i skuggan. Inne på slutvarvet med Fosshaug, han säger vad han tycker om domarna. Tidningar hör av sig. Vill veta vad jag skriver om. Tids nog får de se.
I kylskåpet står en surdeg och lever sitt eget bubblande liv. Som en mystisk organism. L blev inspirerad på ett stenugnsbageri i en lada i Rute på Gotland. Nu ska surdegen vårdas ömt. En första deg bakades ut och gräddades i dag. Tung, fast, fin smak. Inga fluffiga frallor här inte.
Mystisk surdeg lever sitt eget bubblande liv.
Tisdag eftermiddag.
Tisdag kväll.
I morgon är det exakt ett år till öppningen av OS i Peking, dagen med tre åttor, den 8/8 2008. Läser att några aktivister från England, USA och Kanada har lyckats ta sig till skylten intill Kinesiska muren med reklamen för spelen. "One World, One Dream" fick tillägget "Free Tibet 2008".
Skylt som fick tillägg.
Aktivisterna greps. De kan knappast få några hårda straff. Peking vet att världen tittar på. Men Tibet lär få vänta på självständighet och Dalai Lama får förbli i exil. Munkarna i det tibetanska klostret i Peking får fortsätta så länge de håller politiken bortom bönesnurrorna och rökelsestickorna av sandalträ.
Opolitisk munk i lamaklostret i Peking.
Måndag 6 augusti
Under många år hade vi en granne som var polack. Han hette Gennek, han är död nu, men han berättade ibland om hur han kom till Sverige som ung krigsfånge från ett koncentrationsläger utanför Hamburg. Han var 19 år och utmärglad när han bars iland från ett av Röda Korsets fartyg i Slite och fördes till Lärbro på Gotland. Där fanns ett svenskt krigssjukhus som nu fick ta emot flyktingar. En av sjukvårdarna var en ung flicka från Östergötland. Hon hette Maj. Det som var krigstragik blev romantik. Gennek och Maj gifte sig, flyttade till Västerås där Gennek fick jobb på Asea, senare som vaktmästare på ålderdomshem.
Jag var i Lärbro förra veckan. Några av krigssjukhusets baracker står kvar i tallskogen. I en nyare byggnad, som en gång användes som fångvårdsanstalt, finns ett litet museum. Där hittade jag en förteckning över polska fångar från tyska koncentrationsläger som kom till Lärbro. Gennek stod på listan. På väggen sitter uppnålade bilder. En av dem visar patienter i en sjukhussal. Jag tycker mig känna igen Gennek längst fram på en bild. Kan det vara Maj längst bak? Några av polackerna hämtade sig aldrig. De blev kvar på kyrkogården i Lärbro. Det är mer än sextio år sedan nu.
Polacker i krigssjukhuset i Lärbro.
Söndag 5 augusti
Nästa vecka börjar det politiska livet igen. På torsdag ska kommunstyrelsen säga ja till Icas stora markköp på Hacksta. En ny Icastad ska växa upp med nya höglager i två omgångar, med 70 000 kvadratmeter byggyta. Det är stort. Elva fotbollsplaner, om jag räknar rätt. Staden bygger redan en ny väg från E18 ner mot Saltängskrogen och Hacksta. Ica köper marken för 18 miljoner kronor, vilket är billigt, ca 60 kr kvadraten. Fastighetskontoret varnar för att exploateringen av Hacksta från och med nu kommer att gå med underskott för skattebetalarna. Men Västerås är ju en gammal Icastad, så litet får det kosta. Fullmäktige fattar det slutliga beslutet.
Föregångaren till Hacksta: Hakonbolagets lager på Hamngatan.
Så en bild från Dämba på Fårö. En skylt varnar för hästar. För säkerhets skull varnas även de får som rör sig på ängarna i området för de stora hovdjuren.
Får får se upp för hästar.
Det regnade mycket på Gotland under vår vecka där i år. Men regn kan vara vackert. Vad sägs om denna eftermiddagsbild från Fleringe?
Under regnbågen i Fleringe, norra Gotland, den 29 juli 2007.
Lördag 4 augusti
Åter efter en vecka på norra Gotland utan radio, tv, utan tidningar och utan Internet. Vi har vandrat och cyklat. När vi emellanåt kört bil har vi hört på bilradion för att inte tappa kontakten med yttervärlden. I måndags, när vi var på väg till Fårö, fick vi höra att Ingmar Bergman dött samma morgon. Märklig känsla. Fårö grät med ett tyst regn. Vi körde förbi hans biograf i Dämba, där var tyst och stilla. Tidigare år har vi ofta sett hans röda jeep stå utanför. Bygdegården flaggade på halv stång.
Några dagar senare cyklade vi vår vanliga rutt längs östra kusten på Fårö. Vi passerade Bergmans hus. Hans stora klapperstensstrand var som vanligt karg och öde. Framför grinden stod två vakter från Securitas och bligade misstänksamt på oss.
Fårö grät i måndags och bygdegården flaggade på halv stång.
Bergmans biograf i Dämba.
Inne i Visby träffade vi Bo Dahllöf som en gång var chef för Proaros i Västerås, den där mystiska kommunala organisationen som utför det politikerna ”beställer”. Sedan sex år är han regiondirektör på Gotland, där kommun och landsting är ett och samma. Dahllöf hade klätt ut sig till lybsk borgmästare. Han har en roll i den medeltidsvecka som snart brister ut i Visby. När vi kom hem såg vi att VLT skrivit om honom. Med en gammal bild. Så här ser Bo Dahllöf ut i sin nya utstyrsel. En regiondirektör i tiden.
Bo Dahllöf på Valdemar Atterdags tid.
Läs mer, om juli till exempel, i bloggarkivet.
