Lördag 28 juli
Vi kanske inte hörs på några dagar. Åker till Gotland. Inte ens där vill det bli riktig sommar i år. Är det bilavgasernas fel? Eller korna som släpper väder? Eller de kinesiska stålverken?
I kväll cyklar jag nog här.
Fredag 27 juli
Går igenom anteckningarna. Ser att Per vill att jag ska berätta om när han träffade den hårde ryske guvernören Lebed i Krasnojarsk i Sibirien. Alexander Lebed hade varit rysk överbefärhavare under det första tjetjenska kriget. Ett tag hade han funderingar på att utmana Putin men han blev guvernör i Sibirien i stället. Där satte han några stora oligarker i fängelse, förmodligen med Putins gillande. En av dem hette Anatolij och ägde ett stålkonsortium. Anatolij hade sponsrat bandylaget Jenisej också. När VSK kom dit 2001 satt Anatolij i fängelse i Moskva. Lebed hade tagit över som sponsor för bandylaget. Publiken buade åt honom under finalen där Jenisej vann med 3-2. Lebed kom till banketten. Jag var med och såg hans beväpnade livvakter. Lebed höll ett tal och skålade. Bland annat med Per Fosshaug, förstås. En kort tid därefter störtade Lebeds helikopter. Han dog. I dag är Anatolij tillbaka i Krasnojarsk. Vem som sponsrar bandylaget vet jag inte, men gamle Sergej Lomanov är nog fortfarande tränare. Jag tror inte den storyn får rum i boken. Men nu finns den här.
Per Fosshaug skålar med ryske guvernören Lebed en kort tid innan helikopterolyckan.
Gick igenom arvegods. Hittade en bild från Stora torget i Västerås, troligen från fyrtiotalet. Det är en klar men kylig vårdag. Torghandlarna har inte brytt sig om att sätta upp tältöverdragen. Kunderna är som vanligt bara kvinnor. De köper grönsaker. Kanske är det fortfarande krig ute i Europa.
Torghandel i Västerås på fyrtiotalet.
Torsdag 26 juli
Nu börjar det närma sig. Jag har något som liknar ett manus i datorn. Just nu 220 sidor. Med bilder blir det 25 till. Jag har nog aldrig jobbat så hårt med en bok, men ska den vara klar snabbt så ska den. I morgon ska jag skriva ut en pappersversion, ta med pärmen till Gotland och sätta mig vid stranden och läsa, med blyerstpennan i hand. Jag ser redan fram mot det. Först då kommer jag att förstå vad jag skrivit.
En del handlar om en snutunge från Borlänge som kröp på väggarna redan när han var liten. Och som kunde åka hur mycket skridskor som helst på Tunet.
Liten Per Fosshaug med stor boll. Brage hoppades på honom, men det blev Borlänge Bandy. När han blev stor vann han fler VM-guld än någon annan.
Onsdag 25 juli
Femtio döda efter en bilbomb i Bagdad när irakierna äntligen tycktes ha något att glädja sig åt. De som dog var ute på gatan för att fira att Irak hade slagit Sydkorea i fotboll. Inte ens sportens värld klarar sig undan våldet.
Michael Rasmussen har sparkats ut ur Tour de France av sitt eget team för att han ljugit om var han varit när dopingpolisen jagat honom. Är det någon som orkar bry sig om bloddoparloppet längre?
Svenska bandyspelare får inte de rubler de lovats i Kazan. Putin har tagit finansiären till andra uppdrag. Vad gör de som redan fått en miljon i förskott? Tänker ryssarna komma hit och hämta stålarna?
I dag berättade Per F om vitskjorteträningen i Spånga. Vad då? Ja, det kan man undra. Svar ges förstås i bok som kommer i höst.
Inte en vecka utan en gammal bild från Västerås. Kolla den här. Flanerande damer på Stora gatan, intill Wennbergs hörna och Köpmangatan. Någpn gång på tiotalet. Ernst Blom bakom kameran, förstås.
Tisdag 24 juli
Allsången på Skansen slutade sju minuter för tidigt. Än har ingen kvällstidning skrivit om skandalen när svenska folket bestals på en sista allsång. Eller har de?
I vardagsrummet hörs suckarna och den ödesmättade musiken från Morden i Midsomer. Jag förmår inte engagera mig. Vi åkte igenom landskapet utanför Oxford för några år sedan. Det var då jag såg båten som verkade vara målad av en impressionist.
Båt i Midsomer.
Jan Myrdal fyller 80. Lars Gustafsson skriver fint om honom i Expressen, Johan var uppe i Fagersta och hälsade på honom i dag. De pratade i 2,5 timme. Jag ser fram mot att läsa Johans artikel. Jag skulle aldrig våga intervjua Myrdal. Får hålla till godo med hans bok Inför nedräkningen som han skrev när han fyllde 65. Där skriver han om den död som snart väntar alla män i sextioårsåldern och om hur han lever tack vare att han äter gröt och tar långpromenader och dricker vin och arbetar med sina texter. Och han skriver om hur han hatar Göran Rosenberg. Plötsligt minns jag en av nittiotalets mest upplivande pressdebatter. Rosenberg gick till rasande motangrepp i DN och slutade med:
”I en annan tid hade det funnits ett mera adekvat svar på en sådan utmaning än en artikel i Dagens Nyheter: Sekundanter i gryningen.
Jag hade siktat på magen, inte bara därför att den hos Myrdal är större än hjärtat, utan därför att sikta på Myrdals hjärta hade varit att skåda i mörker och skjuta i sten.”
Låter inte som en tebjudning.
I morgon kommer Per F. Vi ska igenom några saker. Jag har faktiskt nästan skrivit klart en bok om honom. Närmar mig 220 sidor. Sen tillkommer bilder. Funderar på att döpa ett kapitel till Snutungen från Borlänge.
Vet ni vad de svenska spelarna gjorde på uppvärmningarna under en turnering i Sibirien i mitten på åttiotalet? Nehej, kunde just tro det. Det får ni läsa om i boken. Man kan knappt tro att det är sant.
Per Fosshaug, till höger, i kamp med kamraten, och lika hetlevrade, Ola Fredricson i Boltic.
Måndag 23 juli
VSK Fotbolls ordförande Anders Carlsson talar inte med VLT. Han tycker att tidningens sportredaktion behandlad klubben illa och han har skrivit ett öppet brev till Elisabeth Bäck. Brevet finns på föreningens hemsida.
Jag var sportchef på VLT en gång. Jag känner igen tongångarna, från båda håll. Journalister har generellt sett svårt att erkänna fel och korrigera uppgifter. Svensk press ligger fortfarande långt efter till exempel New York Times, som har sina läsvärda Corrections varje dag. DN har kommit ett bra steg på vägen med sin läsarombudsman. Jag känner inte till vad som är sant och osant i det här fallet, men det skulle inte förvåna mig om det visar sig att det mesta varit rätt men att det kan ha smugit sig in smärre faktafel, eller handläggarfel, som inte rättats eftersom redaktionen inte vill ”vika sig för påtryckningar”.
VSK å sin sida överreagerar säkert. Att inte svara på frågor är korkat. Det blir bara värre. Genom att prata har man ju alla chanser att få ut det man vill ha sagt. Anders Carlssons slutkläm lyder:
”Jag vill också att ni slutar skriva att jag inte har några kommentarer när jag inte ens har en aning om vad artikeln handlar om då jag självmant avslutar samtalen med era reportrar innan frågor ställs. Det är bättre att ni skriver som det är - att jag inte talar med VLT.”
När man lägger på luren har man inga kommentarer. Så enkelt är det. Thomas Ohlén, som en gång jobbade på VLT:s sportredaktion, sitter i VSK Fotbolls styrelse. Han borde tala om för Carlsson hur han ska göra. För det kan väl inte vara så att Ohlén redan gjort det?
Något helt annat.
Hittade en kopia av en glasplåt av Ernst Blom. Den förbryllar mig. Han har ställt upp personalen i ett företag i Västerås för en bild på en innergård i staden. För det måste väl vara personalen? Stärkkragar och mustascher tyder på tidigt tjugotal. Men var är det? Företaget måste vara ganska stort. Jag räknat till uppåt sextio anställda.
En gång i Västerås, men var, när och hur?
Söndag 22 juli
Släktmiddag i skuggan av päronträdet. Får veta att min svärfars morbror en gång var gift med en kvinna som var syster till Ingrid Bergmans första man, innan hon gifte sig med Roberto Rosselini. Jag begrundar detta. Innebär det att jag är ingift i Ingrid Bergmans tidiga släkt?
Har fått en låda vin i arv. Vi knäcker en flaska under middagen. Kollar på nätet efteråt och ser att den säljs för 200 euro på vinauktion. Dyrare vin har jag aldrig druckit. Det luktade lagårsbacke och smakade häst. Förmodligen var det gott.
Bokskrivandet går upp och ner. Ibland tvivlar jag på hela projektet, ibland får jag en kick och får till några bra passager. Hoppas träffa P under veckan.
På Galleri Benfield-White vid Engelsbergs bruk öppnar Ulf Berglund en fotoutställning i morgon. Verkar spännande.
Té i Tunisien. Foto: Ulf Berglund.
När ni ändå är i Ängelsberg så passa på att ta en promenad i Skulpturparken. Nio konstnärer leker med Linné.
Mystiska blommor i Skulpturparken.
Påminner mig om en annan skulpturpark som vi råkade köra förbi en sommar nyligen. Var det Dellensjöarna? Vi stannade och tittade och undrade var vi var. Jag vet ännu inte.
Var är vi, var var vi?
Lördag 21 juli
Solvärmen dallrar över trädgården. Jag sitter inne och tittar på videoinspelningar av två bandyfinaler från tidigt nittiotal. Ser Fosshaug göra mål. Jag är inte klok.
Ger mig av ut i skogen för att visa en yngre generation några av mina svampställen. Ser en orm. Hör en duva. Blir biten av mygg. Stannar vid mystiska växter. Fotograferar. Vad i all sin dar är detta?
Mystic flowers.
Fortsätter några steg i mossa och blåbärsris. Stannar igen. En gran har fallit i senaste stormen, det brutna virket är ännu friskt. Solen lyser mellan trädens skuggor. Stammens brott ser ut som en kyrka, ett heligt rum i skogen. Där, under roten, måste trollens guld finnas.
Chapel in the woods.
Har bläddrat igenom tidningshögen. Vad har egentligen hänt? Vem regerar? Vem opponerar? Varför säljer jag aldrig mina Ericsson dagen innan en bokslutsrapport? Varför står det inget om Paris Hilton?
Björn Ulvaeus har en poäng när han ser fram mot den dag när man kan skämta med islam och andra religioner på samma sätt som man kan driva med kristendomen i Life of Brian.
Saga Lejon, som går på Västerås i sommar, har backat in i några småbåtar i Stockholm. Håll er undan, småbåtsägare när den gamla damen nalkas Aros nästa gång.
På eftermiddagen får Elliott syn på en artonårig katt som heter Trasan.
Hög svansföring.
Torsdag 19 juli
I Bologna finns två lutande torn från 1100-talet. Medeltida skyskrapor som trött lutar sig mot varandra. Ett av tornen kapades i toppen för att inte rasa omkull på 1300-talet. Tornen har sett digerdöden och jordskalv passera, de har hört skrik och vapenskrammel och stilla diskussioner nere på de solvarma gatorna, de har lyssnat till diskussioner mellan kommunister och fascister. Och de har fotograferats av turister från Sverige. Det högsta tornet når nästan 100 meter upp.
Bolognas två lutande torn.
Några kvarter bort står Neptunus staty i en fontän från 1500-talet. Han kallas Jätten av bolognesarna och hans skapades av en flamländare som hette Jean Bolougne. På italienska blev det Giambologna. Han träffade Michelangelo i Rom en gång. Giambologna hade med sig en vaxfigur som han skulpterat och som han stolt visade upp för mästaren. Michelangelo tog figuren, tryckte ihop den och knådade snabbt fram en helt annan och mycket mer dynamisk figur. Giambologna lärde sig och snart skulpterade han åt de rika familjerna i Italien.
Jätten i Bologna, skulpterad av Giambologna.
Onsdag 18 juli
Hemma har gräset växt och tidningarna ligger i olästa högar. Varje sommar skriver man om hur man tar död på mördarsniglar. Vet inte alla det nu? Varje sommar blommar algerna. Det brukar gå över. Varje sommar kommer märkliga nyheter in i tidningen. Jag läser förvånat om att kraftvärmeverket i Västerås eldas med stenkol och torv och att någon tycker att man borde elda med biobränslen. Det är ju precis det man gör! Biobränslen hela året, så utfyllnad med kol när det är som kallast. Torv används inte.
Har varit nere i Italien. Vid den lilla sjön Lago d’Orta norr om Milano. I ett skyltfönster fanns vinflaskor med etiketter som hyllade Il Duce. Jag utgår från att det var ett barnsligt skämt.
För att trösta oss begav vi oss till ett vattenfall som sägs vara Europas högsta och höll på att ramla utför.
När vi struttade runt på ett annat berg såg vi en stor fågel...
... som någon kanske kan hjälpa mig att identifiera. Italiensk örn?
I Bologna var det 38 grader varmt och tomt på uteserveringarna. Alla satt och tryckte inomhus. Vi gick till universitetskvarteren för att känna oss unga på nytt. Där satt som vanligt lappar om att kapitalismen snart går sitt öde till mötes. Vi åt pasta och drack rosévin.
Söndag 8 juli
Vad gör man vid en sjö utanför Ludvika när det regnar? Jo, man kan åka upp förbi Grangärde och Nyhammar, ta den gamla grusvägen över skogen mot Mockfjärd och svänga upp till höjden med Bastbergets fäbodar. Där regnar det också, men det är tyst och lugnt. Kor och får går på den halvannan kilometer långa fägatan, husen är månghundraåriga. På en gårdsplan kärnar man smör på gammalt sätt under en tältduk i regnet. Det är bara knappa två timmars bilfärd från Västerås. Men en helt annan värld.
Fägata på Bastberget.
Loppisen i lördags var en höjdare. Tänk att stå i ett stånd i sju timmar och bara prata med folk och sälja märkliga prylar. Gång efter annan slogs jag av insikten att gubbar jag pratade med inte var några gubbar eftersom de var ungefär lika unga som jag.
Livet ses alltid från betraktarens ögon.
Snudd på trängsel framför vårt stånd.
Såg slutet av finalen i Wimbledon. Vilken fantastisk grästennis! Trodde inte att det gick att spela så bra.
Nu, gott folk, tar jag semester.
Ha en trevlig sommar.
Jag hör av mig om en vecka eller två.
Regn i trädgården utanför värdshuset i Dala-Floda, där vi drack enbärssaft och åt ankbröst.
Fredag 6 juli
I morgon är det den sjunde i sjunde tjugohundrasju. Tre sjuor. Magiska tal. Då är det dags för en av årets begivenheter: loppmarknaden i Ludvika. Vi har ett bord där för fjärde året och tävlar med några goda vänner om att sälja mest. Bilen är packad med pelargoner, vinyler, böcker, noter, kinesiska tändare, ryska dockor, märkliga prydnadssaker, skära grisar, vykort och allt möjligt. Jag har fixat växelkassa, vi har tältstolar och termos. Här ska säljas, pratas och umgås.
Ludvika förra året.
Vi slipper Power meet när vi åker bort. Jag begriper mig inte på det. Jag kan absolut ingenting om bilar. Men visst är det bra att folk kommer till Västerås. Även om en polis gjorde ett märkligt uttalande om att extremistgrupper och invandrargäng kunde komma hit bara för att slåss. Vilka då? Vilka invandrargäng?
En tanke: Någon borde mäta utsläppen av koldioxider under de här dagarna...
Mitt förråd av gamla Västeråsbilder håller på att ta slut. Har ni sett den här?
Vasagatan norrut, i höjd med Teatergatan (Hantverkargatan). Tidigt 1900-tal. Foto: Anselm Svartz, pappa till Nanna Svartz.
Jag borde samla alla historiska bilder jag publicerat på den här sidan de senaste två åren. Vet inte när jag får tid. Sidan har förresten haft över 35 000 besökare i år. Inte så illa.
Onsdag 4 juli
Cyklade ner till stan på kvällen, hamnade på Real. Häpnade över en stor båt som ankrat upp i Östra hamnen. Vem var hon? Ingen vi pratade med visste. Hemma googlade jag snabbt. Hur kunde vi klara oss utan Google en gång?
Fartyget Saga Lejon sägs vara Sveriges största skärgårdsbåt, ägd av Royal Stockholm Cruise Line som försökt lansera en svensk Hurtigrutt längs kusten. Men i sommar går Saga i Mälaren. Nyheten för året är guidade turer mellan Stockholm och Västerås. I dag var det premiär. Passagerarna mönstrade på i Stockholm i morse, fick frukostfralla och lunch och musikunderhållning. I Västerås väntade en returbuss för återresa till Stockholm. Pris: 645 kronor. Tja, kanske en idé...
Om denna Saga Lejon kan vi också berätta att hon byggdes av Husumer Schiffswerft i Tyskland 1969 och att hon de första åren gick mellan Malmö och Köpenhamn under namnet M/S Malmö, ägd av Rederi AB Centrumlinjen. 1974 såldes hon till ett tyskt rederi och återchartrades av Centrumlinjen, under fackliga protester. Ett år senare ska båten ha kapats av en tysk delägare och förts till Hamburg, hur nu en sådan kapning gått till. Hon ägdes sedan av olika rederier och gick många år längs tyska och danska kuster under namnen Seemöwe II och Amadeus. Hon krockade med en tanker och lades upp i Lübeck 2000 men såldes tre år senare till Stockholm och döptes om på nytt, nu till Saga Lejon.
Var det något mer ni ville veta?
Tisdag 3 juli
Allsången på Skansen är stort. Jag har inte velat erkänna det fullt ut förut, men nu gör jag det. I kväll grät jag en liten skvätt när alla sjöng Calle Schewens vals och kom till versraderna med ”Men hej alla vänner som gästa mitt hus, jag är både nykter och klok...”. Pappa sjöng nästan aldrig, han kunde inte sjunga. Men just Calle Schewen sjöng han hellre än bra och när han kom dit i texten tog han alltid i litet extra på ett sätt som var väldigt olikt honom. Det var hans livs sång.
Erik mekar med det elektriska i en DC-3:a på F1 tidigt femtiotal. Var det samma kärra som sedan flög på spionuppdrag ut över Östersjön?
Romfartuna hembygdsförening har börjat inventera och arkivera äldre berättelser och fotografier. Låter intressant. Det måste finnas massor av unik dokumentation ute i de västmanländska bygderna som arkiven ännu inte sett. Ett tema i Romfartuna är ”Riksväg 67”. Ett par av bilderna ligger ute på föreningens hemsida och ordföranden Åke Johansson tar gärna emot fler.
En olycka på gamla landsvägen söder om Romfartuna kyrka. Polisen är på plats. Jag utgår från att bilden till höger är polisbilen. Kan det vara femtiotal?
Ett sällskap utklädda Romfartunabor på väg över slätten till någon form av bygdespel. Nyfikna barn cyklar bredvid hästekipagen
Måndag 2 juli
Körde med drejskiva på släp genom stan. Kände mig konstnärlig. Varför är Kungsängsgatan alltid så inihelv.. gropig och guppig?
Läste kommunal statistik på nätet, nåt roligt måste man ju ha. Där finns ett utmärkt statistiskt nyhetsbrev, utgivet av Konsult och service, som bland annat berättar att snittpriset för en såld villa i Västerås i dag ligger på 2,1 miljoner kronor. Högre än någonsin. När vänder det? När tippar konjunkturen? Som vanligt blir alla överraskade när en bubbla spricker?
Modell av dominikanerklostret i Västerås. Både högskola, kyrka och sjukhus på medeltiden, fram till Gustav Vasa. Model: Archus Arosia.
Var på Stadsbiblioteket häromdan och blev stående i stum beundran inför en modell av klostret, utställd i Västmanlandsrummet på fackavdelningen. Jag har alltid fantiserat över hur svartbrödernas kloster såg ut. Ingen målning finns ju kvar, ingen avbildning alls. Ganska märkligt. Till min stora glädje finns den här modellen, delvis en fantasi, men ändå byggd på den grund som finns att gå på efter alla utgrävningar kring Fiskartorget. Modellen gjordes redan för tio år sedan av modellbyggaren Linda Bolander i Leksand på uppdrag av arkitektfirman Archus Arosia. Idén kom från firmans arkitekt Johnnie Pettersson. Kul och spännande. Historien behöver fantasin. (Och ett museum...)
På lördag öppnar en av allt att döma intressant fotoutställning i The Basement på Östermalmsgatan, samma lokal där BG Broström höll till. Det är Maja Kristin Nylander som visar foto under lördagar och söndagar 12-17 juli ut.
Foto: Maja Kristin Nylander.
Söndag 1 juli
Juli, störtregn, sol. Kaffe i Vinterviken, tittade in i de hål som Alfred Nobel sprängde i berget för sin dynamitfabrik. Gick förbi ett inhägnat område som såg ut som en kyrkogård för ratad offentlig konst. Skulpturer i sten och betong, några i järn eller rentav brons. Alla såg övergivna ut. Felplacerade i tillvaron. Det var ingen skulpturkyrkogård visade det sig. ”Vi tillverkar dem här, problemet är att hitta köpare”, sa en man bakom stängslet.
Nobels spränggropar är lagskyddade fornlämningar.
Osålda stenskulpturer i Vinterviken.
Fortsatte röja lägenhet efter avlägsen släkting till L. Den här gången hittade vi frimärken. Massor av frimärken, många gamla tyska. Vad gör man med sådant? Jag fascinerades av hur fyra små märken kan skildra Tysklands hela 1900-talshistoria. Först tjugotalets monstruösa inflation med ett enkelt litet grönt frimärke som kostade 50 miljoner mark. Så trettiotalets svar på demokratins inflatoriska misslyckande: Adolf Hitler, blickande mot himlen på ett bruntonat märke. Efter det en soldat och en arbetare som tar varandra i hand på ett rött frimärke från DDR och till sist Konrad Adenauer på ett västtyskt märke i en blandning av brunt och rött. Synd att kasta bort dem.
Tyskt inflationsmärke från Weimarrepublikens dagar.
Hitlers tyska rike.
DDR
Adenauer
