Onsdag 20 juni
I morgon är det årets ljusaste dag. Jag lovar att inte slå på datorn på hela dagen. Fransmännen kommer. Vi ska vandra i den ljusa natten, vi ska prata på de språk ingen av oss behärskar och vi ska försöka övertyga dem att åtminstone pröva den svenska midsommarens märkliga mat.
Innan jag stänger ner för ett par dar hinner jag visa en gammal favorit.
Kopparbergsvägen på tjugotalet. Västra sidan, nånstans mellan Stora gatan och Smedjegatan.
Västerås långt före galleriornas tid.
Långt före Allsång på Skansen och Morden i Midsomer.
Tisdag 19 juni
Åt lunch med Tapio Hurtta som äger stans största auktionsfirma. Han berättade hur tiderna förändras. När han började för tjugo år sedan var det inne med kopparbunkar och möbler från sekelskiftet eller tidigt 1900-tal. Folk ville ha det som mormor och farfar hade det en gång. I dag är perspektivet ett annat. Mormor och farfar var unga på femtiotalet och sextiotalet och nu är det tv-kannor och serviser från Gustavsberg som gäller. Det går fem kopparkittlat på en tv-kanna. Minst.
Dagens kopparkittel.
VSK vann över Skiljebo inför över fyratusen på Arosvallen. Över fyratusen! Trist att det inte handlar om en annan serie. Båda lagen lär harva kvar på den här nivån när Rocklundas nya fotbollsarena blir klar nästa vår. Namnet är förresten klart, visste ni det? Det blir Swedbank Arena för fotbollen. Banken, som en gång hette Sparbanken, vill vänta ett tag med offentliggörandet. Det kan bli andra arenor som ska namnsponsras samtidigt. Sveriges nya fotbollsstadion i Stockholm, till exempel...
Swedbank Arena på Rocklunda blir klar nästa år. Bilden är gjord av arkitektfirman Sweco FFNS.
För övrigt måste Rocklunda Sport och Event rusta upp sin hemsida. Det duger inte att ha texter som säger att ”mer information kommer i mars”. Det duger inte heller att ännu inte ha lagt ut det nya namnet ABB Arena i länkarna till bandystadion och hockeyhallen.
Måndag 18 juni
Sitter och snöar in på Google Books Search. Är det så här det kommer att se ut i framtiden? Kommer alla böcker att vara inskannade? Google bjuder på bläddring, antingen i hela boken eller i delar av den. Här finns också drösvis med artiklar som skrivits om författarna. När blir alla världshistoriens böcker åtkomliga med en knapptryckning? Google skannar tusentals böcker varje dag. Basens storlek är hemlig. Men skanningen lär vara automatiserad på löpande blädderband. Vad ska vi sedan med bokhyllor till? Vad ska vi sälja och köpa på loppmarknader?
Jag får till exempel närmare 14 000 träffar på Inferno. ”Nel mezzo del cammin di nostra vita...”
”Vid mitten av vårt livs väg fann jag mig vara i en mörk skog, ty den rätta vägen hade jag förlorat.”
Vägen ned.
På torsdag får vi besök av ett par från landsbygden i Auvergne i södra Frankrike. De är några och femtio och de har aldrig varit i Sverige förut, knappt utanför Frankrike.
Vi var hos dem förra året och åt god fransk mat och drack goda lokala viner. Vad ska de de tycka om rå fisk, kokt potatis och hårt bröd? Med brännvin till?
Och vad ska vi visa dem? Svartån? Ångkraftverket? Djäknebergets stenar?
Plötsligt inser jag att vi bor i en avkrok av Europa, en tarm som hänger ner från den stora ryska taigan.
Utsikt från våra franska vänners terrass.
Söndag 17 juni
Känns märkligt att sitta inne och skriva om bandy, Archangelsk och knottriga isar när det är sommar ute. Förmiddagens regn var välkommet.
Har ett annat problem:
Vi har ärvt tusentals vinyl-LP med klassisk musik. Massor av Sibelius. Kan inte förvara det. Vad ska vi göra av dem?
Läser Tage Erlanders dagbok från juni 1952. Först försvann DC-3:an med sin spionutrustning, ett par dagar senare angreps ett Catalinaplan av ryskt flyg.
Erlandet sitter nästan ensam i regeringskansliet. Tur att det inte tillsattes någon kommission efteråt för att granska alla statsrådens rörelser. Erlander skriver efter DC-3:ans försvinnande:
”Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger ett sabotage? Hammarskjöld anser sej inte kunna bortse från möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamheter.[...] Emellertid – Hammarskjöld tar saken ganska allvarligt; han är inte helt tillfreds med att att han nu reser till Lappland för att stanna där till torsdag kväll. Otrevligt är onekligen att bägge utrikesminstrarna och försvarsministern är borta, om något skulle hända.”
Dag Hammarskjöld var konsultativt statsråd åt Erlander. Han åkte till fjällen med sina kamrater hellre än att stanna i kanslihuset. Någon dag senare, när Catalinan beskjutits, skriver Erlander att hetsen ”stiger över alla gränser” och fortsätter:
”Undén i Rom och Hammarskjöld på väg från Harsprånget till Abisko och Torsten Nilsson i Kiruna tillsammans med ÖB! Det är den svenska idyllen, när något händer.”
Erlander sitter ensam på sitt rum och väntar på att militären ska ringa och berätta vad som händer. Han får inget veta. De enda som ringer är en man som ringt fel och en journalist från Aftonbladet som vet mer än statsministern.
Dag Hammarskjöld begav sig ut på fjällvandring när DC-3:an försvann. Den här bilden tog han på Sulitelma.
Lördag 16 juni
Fyra timmars trädgårdsarbete. Helt knäckt. Men duktig.
Sista artikeln före semestern i serien Frågor om förr införd i VLT. Mystiken kring den uppresta stenen i Rocklundaskogen fick sin förklaring. Den restes av de arbetare som tog sten på åsen till bygget av kyrkogårdsmuren vid Hovdestalund, längs Skultunavägen.
Mina föräldrar är begravda på Hovdestalund. Varje gång jag går dit häpnar jag över hur skickligt Erik Hahr utformade kyrkogården. Han ritade den i början av tjugotalet och var uppenbart inspirerad av Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz skogskyrkogård i Stockholm några år tidigare. Skogskyrkogården är ett världsarv. Hovdestalund är ett av Erik Hahrs finaste verk. Inne i det gamla gravkapellet finns kalkmålningar av Filip Månsson, han som dekorerade Högalidskyrkan i Stockholm och taket i Västerås teater. Jag har försökt komma in i kapellet flera gånger men det har alltid varit låst.
Om man drar en rak linje från den gamla huvudentrén vid Skultunavägen, genom kapellet och ut på andra sidan så landar man på kyrkogårdens mittpunkt. Där ligger Västerås enda mausoleum: Sigfrid Edströms familjegrav.
En stor man skulle förstås ha en stor begravningsplats.
Hovdestalund är Västerås egen skogskyrkogård.
Fredag 15 juni
Måste klippa gräset, måste klippa häcken. Skriver hellre framför datorn. Får mejl från Avigsidan. Skrattar åt klippet med Språkspalten på Östgötacorrespondentens nätupplaga, där avstavningen i rubriken gjorts så här:
SPRÅKS
PALTEN
Inget är som den sanna skadeglädjen. Nästan lika roligt var klippet från Aftonbladet om kvinnan som var "alafabet".
Sådana klipp får ens egna misstag att framstå i ett försonande ljus.
Avigsidan har en avdelning för uttjatade historier som de betackar sig för. Den är nästan roligast av alla. Där finns storyn om kvinnan som åkt utomlands, tagit in på hotell och går ner i receptionen för att be om ett säkerhetsfack för sina juveler. Hon lägger dyrgriparna på disken och frågar hoppfullt:
– Can I get a fack for this...
Som avslutning en bild från Västerås tidigt sextiotal. Ser ni var den är tagen?
Stora gatan, ungefär där Parkhuset ligger i dag.
Torsdag 14 juni
Blåsigt, fortsatte intervjua hetsporren med krokklubban på Frösåker. Nils-Erik Wirsäll kom förbi. Han skulle spela golf för första gången. Nils-Erik fyllde 90 i höstas.
– Jag har framtiden för mig, sa han.
Hemma fastnade jag än en gång i de minnen som mamma och pappa talade in på band innan de dog. Erik berättade en sorglig historia om hur hans syster Anna dog i epidemisk hjärnhinneinflammation när hon var 20 år. Det var 1931.
”Det fanns ingen bot på den tiden. Anna hade rest från Valbo till Norrtälje för att jobba som piga. Hon pinades ihjäl på lasarettet där. Det var ingen som kunde åka och hälsa på henne. Farsan fick låna en lastbil av Mackmyra sulfit för att hämta hem henne när hon dött. Jag åkte med. Jag var 15 år. Anna begravdes på allmänna varvet vid Valbo kyrka. Det kostade inget. Morsan ångrade sig sen. Hon tyckte det var för hemskt att Anna skulle ligga så där.
Efter mycket tjat fick hon igenom att dom skulle köpa en familjegrav och att Anna skulle flyttas dit. Kyrkvaktmästaren nekade gräva, så farsan och jag fick gräva själva. Vaktmästaren hade grävt de allmänna gravarna tätt och makat ihop kistorna med ett spett. Kistorna stod nästan uppe på varann i sidled. Anna låg i en billig furukista med utskjutande lock. Den sprack sönder när vi bände loss den. Jag såg hur hennes blonda hår stack fram. Det glömmer jag aldrig. Hon hade legat där sedan våren, det här var på hösten. Det luktade som fan, höstlöven var röda. Vi bar furukistan till familjegraven intill kyrkan.
Annas gula hår hängde hela tiden utanför.”
Autumn leaves.
För övrigt beslutade fullmäktige i kväll att det inte ska bli någon folkomröstning om Mimers program för att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Var det någon trodde att det skulle bli något annat beslut?
Onsdag 13 juni
Pappa var från Mackmyra i Valbo utanför Gävle. Farfar jobbade på massabruket. I dag tillverkar dom whisky i brukets gamla smedja. Dyr och fin whisky som säkert får samlarvärde på samma sätt som Skeppets whisky fått det.
För mig är inte Mackmyra inte en plats för svensk single malt.
För mig är Mackmyra och Valbo fattigdom och arbete.
Och lungsot.
Jag kommer aldrig att glömma när pappa berättade för mig om lungsoten och om Elis kudde i Mackmyra. Jag spelade in honom på band. Så här berättade han:
”Miljön i fabriken hemma i Mackmyra måste ha varit en orsak till att så många blev sjuka i lungsoten på tjugotalet. Vi klarade oss undan. Vi hade getmjölk, det var nyttigt trodde vi. Men jag såg hur det var. Jag hade en skolkamrat som slog sönder knät. Han hjälpte honom hem. När jag lade honom på soffan sa han:
- Vänd på kudden. Här brukar Elis ligga.
Elis var hans äldre bror. Han hade lungsot och låg för döden. Tuberkulosen var oerhört smittsam. Att vända på kudden var det enda de gjorde för att förhindra smittan.
Min syster Bedas man Bernhard och hans syster dog i lungsot, mamman också. De dog i lungsot hela högen. De smittade varandra. Ändå var det inte så farligt på landsbygden, där hade de bättre mat. Det var värre i industrisamhällena, där folk bodde sämre.”
Jag hälsar på farmor och farfar, Kristina och Anders Lif, i arbetarbostaden i Mackmyra 1950. Mamma sitter till höger.
Det regnar. Hösten är här.
Tisdagen 12 juni
På torsdag ska fullmäktige debattera budgeten för 2008. För en gångs skull känner jag ett sug, litet saknad. Jag satt ju där i hörnet, vid referentbordet i många år och skrev om Hillmans och Luttropps drabbningar. Fullmäktige var liv, demokratisk luft. Fullmäktige kunde rentav lyfta och bli både roligt och spännande i tidningen. Fullmäktige var inte något påtvunget, inte något nödvändigt ont. Sammanträdena, hur förutsägbara de än är i vissa avseenden, är ju de viktigaste tillfällena våra folkvalda har för att låta sina åsikter brytas inför offentligheten. För tjugo år sedan började VLT till och med sända direkt i lokal-tv från Stadshuset. Med intervjuer och kommentarer i pauserna. Härliga tider. Det var långt före webb-tv.
En tv-apparat i Västerås 1986.
Nu på torsdag ska socialdemokraterna fortsätta att kräva en lokal folkomröstning om Mimers program för omvandling till bostadsrätter. Mycket märkligt. Socialdemokraterna har tidigare sagt att folkomröstningar inte passar i den lokala demokratin. Särintressen ska inte folkomröstas om. Nu har partiet tagit en förvånande 180 graders populistisk sväng.
Lika märkligt är det att miljöpartisterna, som tidigare alltid ivrigt förespråkat folkomröstningar, nu snällt fogar in sin i majoritetens nejfålla. Och var det inte så att Mimerordföranden själv, Lars Luttropp, en gång också vurmade för folkomröstningar?
Nu gör de rätt när de avvisar oppositionens krav. Oavsett vad man tycker om Mimers program för bostadsrätter så är det inte något som passar för folkomröstning.
Sådana ideologiska frågor ska en politisk majoritet givetvis få driva igenom, det hör till den parlamentariska demokratins förutsättningar. Går det åt skogen får väljarna utkräva ansvar i nästa val.
Lars Luttropp studerar en inglasad balkong i Aseas gamla hyreshus i Jaroslavl.
P.S. Budgetdebatterna var inte alltid lika roliga. Det hände att de drog ut över midnatt, ibland höll de på i två dagar sent i november. En gång hotade vpk-aren Savvas Constantinidis att klippa av mikrofonsladden med en sax. Det var samme Savvas som på underliga vägar förmedlade ryska hockeyspelare till VIK på det svängiga nittiotalet.
Måndag 11 juni
Frösåker. The True Story of Fosshaug continues. Han berättar, jag häpnar. Synd att han inte spelar i VSK när bandyhallen på Rocklunda öppnas med derby mot Hammarby i nya elitserien i november. Han får resa till Uppsala med sitt Tillberga.
Kenth Hultqvist och Fosshaug hade en hemlig plan inför i VM i Archangelsk 2003.
Gott om plats på Friskis och Svettis på eftermiddagen. Alla verkade vara utomhus. I augusti nästa år får Friskis och Svettis ett nytt hus på Rocklunda. Allt är klart. Samma upplägg som för de andra anläggningarna. Firma Svensson & Pettersson bygger, kommunen betalar och garanterar hyran på 3,6 miljoner om året och får sedan samma pengar av Friskis och Svettis. Lokalen på Björnövägen blir kvar.
Har skrivit om Hwasserska skolan i VLT ett par gånger. I dag ringde Kristina Johansson, 84, och berättade hur det var att gå där åren 1928 och 1929. Hon minns hur barnen fick så dill och persilja. De kom från Föreningsgatan och Karlslund.
Barnen dansar framför den gistna och dragiga skolan. När solen sken var Hwasserska en idyll vid Lundahlska jorden. Fotot är från trettiotalet och finns i Thjelvar Hedbergs kommunala historia.
Lars-Erik Lundqvist ringde och trodde sig ha lösningen till frågan om den mystiska stenen i Rocklundaskogen. Hans teori låter sannolik. Den har med religion att göra. Mer säger jag inte. Svaret kommer i Frågor om förr i VLT på lördag, hoppas jag.
Den mystiska stenen i Rocklundaskogen.
Söndag 10 juni
Cyklade på Björnön. Näktergalarna hälsade oss välkomna. Tycker fortfarande att avverkningen är bra. Terrängen är ljusare och luftigare.
Lilla Västerås Tidning slog stora VLT med två bra nyheter i dag. En om fortsatta problem för Westmannaturism, med vd-avhopp, och en om en eventuell enkelrikting av Biskopsgatan förbi Domkyrkan. Helst skulle förstås gatan stängas av helt, just där.
”... och lika nära som mitt blod och lika långt borta som
ett minne från fyraårsåldern
hör jag långtradaren som går förbi och och får de
sexhundraåriga murarna att darra...”
(Ur Tranströmers Kort paus i orgelkonserten.)
I väntan på den slutliga avstängningen.
Ingen av tidningarna har ännu hoppat på den smått osannolika nyheten att Proaros vill inreda en förskola i Stadshuset. Det är ont om dagisplatser i centrum och nu har en utredare kommit på att det går att bygga om i K-flygeln, som vetter mot Vasaparken, när miljö- och hälsoskyddsförvaltningen flyttar till Mimerkvarteret i sommar. Fyra avdelningar med 65 barn skulle rymmas tillsammans med byråkraterna, och ut mot Vasaparken ska det sättas upp sandlådor och lekgrejor.
Jag som trodde att det var brist på centrala kontor för den kommunala förvaltningen.
Jag som trodde att områdeskontoren skulle skrotas.
Jag som trodde på idén att samla så mycket som möjligt av administrationen på ett och samma ställe.
Jag trodde tydligen fel.
Men dagis i Stadshuset? Nånstans är det uppenbarligen någon som har tänkt fel.
Dagis i Stadshuset vore kanske nåt i stället för Råby?
Lördag 9 juni
Värmen är tryckande, jag jobbar i källaren där det är svalt. Min mor Eivor skulle ha fyllt 87 år i dag om hon hade levt. Hon talade in några av sina minnen på band samma år som hon dog, 1994. Så här berättar hon om hur hon träffade min far i Västerås Folkets park den 20 maj 1940. Eivor skulle fylla 20 år, Erik 24.
”Det var en ljus och varm kväll. Jag gick med två tjejer till till parken för att dansa, jag gick hela vägen från Repslagargatan. Det gick bussar, men vi åkte sällan. Det var en lördagkväll, jag hade så roligt, träffade så många bekanta. Jag jobbade på Asea, satt på utländska order och översatte tyska, engelska och franska. Jag kunde inte så mycket, men jag hade lexikon.
I parken fick jag dansa dans efter dans. Då fick fick jag se en lång tjusig kille som var så snygg. Han hade blå klubblazer, grå byxor och ljust ghandiskynke på armen. Själv var jag klädd i en mörkblå jacka med vita och röda kritstrecksränder, blå bahytthatt, ungefär som Frälsis har, det var modernt då. Jag hade en blå helplisserad kjol och en blå blus med fullt med små knappar på. Röda högklackade skor, pumps. Jag var så fin. Och jag fick dansa så mycket. Men den där stilige smög bara runt. Jag visste inte att han inte kunde dansa då.
"Det där är ju höjdhopparn Lifh, honom har du ingen chans på, han bryr sig inte om flickor, han tänker bara på idrotten, han dansar inte", sade en jag dansade med.
Då blev jag nöjd. Det var förklaringen till att han inte kom och bjöd upp mig. Men han tittade på mig. Jag hade kunnat få sällskap av flera den kvällen, men jag väntade ut höjdhopparn. Jag hade fått veta att han bodde på Repslagargatan 5C, samma gata som jag bodde på.
Så gick vi. Den andra tjejen, Birgit, hade sällskap med en stavhoppare som hette Affe så hon skulle vara trogen och gå hem, hon bodde bortåt djuphamnen. Så var det Margareta Wass, hon bodde på Stora gatan 75. När vi gått en bit vände jag mig om och då kom han och två till efter, det var hans bror Henry och en löpare. Neråt Pilgatan kom dom ifatt oss och började prata. Erik kände Birgit och undrade var Affe var. Så började han prata med mig och hur det nu var så kom han och jag efter.
Och på den vägen är det.”
Eivor Theen, 19 år, utanför Repslagargatan 2. Året är 1939.
Fredag 8 juni
Vi söker skuggan klockan halv åtta på kvällen. Någonstans i kvarteret sjungs studentsången. Kinas president Hu Jintao har kommit till Sverige. ”Hu is the president of China”, som Condolezza Rice sa till Bush. ”I don’t know who is the president, that’s what I asked you”, svarade George W. För ett par dagar sedan var det årsdagen av demonstrationen på Himmelska fridens torg 1989. Något som den kinesiska regeringen ogärna vill bli påmind om. Maos maosleum är stängt till september. Nästa år ska folk dansa och le olympiskt.
Himmelska fridens torg, mars 2007.
Hittar en bild på några aseater som spelar schack. Troligen i tjänstemannaklubben i Lilla Westmannia, där Konserthuset ligger i dag. Ser ut att vara tjugotal. Ser ni kvinnan som spelar. Hon har gjort rockad och har placerat en offensiv häst långt ner i den smokingklädde motståndarens försvar.
Direktörsfru spelar schack. Hennes fond bara stiger och stiger.
Kvinnan heter Ruth Randall Edström och var gift med direktören himself, Sigfrid. Hon donerade pengar till utsmyckning och förskönande av Västerås, framför allt till Djäkneberget. Denna märkliga fond, som till mer än hälften är placerad i aktier, har ökat rekordartat i värde. Från Från 25 miljoner hösten 2002 till närmare 50 miljoner i dag. Ta några miljoner, snälla kommun, innan aktiebörsen rasar. Försköna något till Ruths minne!
Kulturfonden fortsätter också att stiga. Senaste notering är uppåt 140 miljoner. Länsmuseet behöver stålar, även om det är landstinget som ska stå för dem. Tänkt fritt, tänk musealt!
Torsdag 7 juni
Jag får nästan ångest av värmen, solen och grönskan. Av allt det vackra. Jag hinner inte ta in det, måste arbeta, måste skriva. Ser blomstertiden försvinna likt ett tåg som passerar. Snart återstår bara det bortdöende ljudet av dunket från rälsskarvarna. Jag minns hur vi en gång satt på en fjällsluttning vid Rovdjurstorget i Rapadalen, med Piellorieppe melankoliskt belyst i kvällssol framför oss. Jag insåg att jag förmodligen aldrig mer skulle få se den vyn igen. Och det finns inga konservburkar för tiden.
Rapaälven, en vårvinterdag 1974.
Jag vet förresten inte om det heter Rapadalen eller Rapaälven längre. Namnformerna i de svenska fjällen har skrivits om enligt ett samiskt skrivsätt som gör alla gamla fjällkartor omoderna, all gammal kunskap blir som bortblåst. Jag kan förstå den vällovliga ambitionen att våda ett minoritetsspråk. Ändå blir det obegripligt. Jag tänker fortsätta att kalla Rapadalen för Rapadalen och inte för Ráhpavágge, med all respekt för samiskan.
För övrigt noterar jag att alla skolbarn i Västerås ska visa att de kan skriva, läsa och räkna efter tredje klass. Vissa mål ska sättas upp och på något ännu icke utrett sätt ska andelen godkända och ickegodkända elever mätas. Sedan ska skolorna redovisa hur man ska ta hand om dem som inte klarat målen i matematik, svenska och svenska som andraspråk. Låter självklart. Hoppas bara att inte byråkratin växer skolledarna över huvudet. Det finns alltid de som hellre låter sig översvämmas av papper än utför sitt egentliga yrke. Inte bara bland lärarna.
Onsdag 6 juni
Körde förbi Lögarängen halv åtta på kvällen. Fullt med folk på gräsplanen. Vilande, solande, lekande, spelade. Tjugosex grader varmt, inte ens fotbollen lockar. Några bojar vilar i Mälaren, likt sjunkbomber.
Nationaldag. Jag minns med fasa hur vi stod uppställda i solgasset på Djäknebergets grusplan (jo, det var grus där då) på femtiotalet för att höra någon tala högtravande om fosterlandet. En elev svimmade en gång. Inte blev det roligare av att vi omgavs av Sam Lidmans nationalromantiska stenar med sina ofta pompösa inskriptioner, som ”Låtom oss lofva de ärliga män och våra fäder”. Kanske inte så underligt att knappt någon bryr sig om Lidmans stenar i dag. Men jag har kanske fel. Jag vet att Sten Lider, en av mina barndomskamrater, håller på att lyfta fram glömda delar av Sam Lidmans bergverk.
Det tidstypiskt romantiska omslaget till den bok om Djäkneberget som Karlsbrödraförbundet gav ut 1920.
Här är ett annat omslag. Den här gången till en aktuell bok, som gavs ut förra veckan. Tack vare utifrån, lyder den fyndiga titeln. Boken handlar om invandringen till Västmanland och dess betydelse för näringsliv och städer. Rebecca Svenssons fina text ger många aha-upplvelser. Jag har varit med på ett hörn, läst, redigerat och kommit med synpunkter. Boken kan säkert fås på länsstyrelsen, som bekostat utgivningen. Ett gott initiativ.
Omslaget vísar en mumblingshammare i Bergslagen på 1910-talet. Mumbling är engelska. Man slog ihop smältor från de olika härdarna. Bilden är från Peter Nybloms arkiv.
Tisdag 5 juni
I morgon är det fotboll igen. EM-kval. Vad händer om danskarna skickar upp en jeppe som tar sig förbi vakterna och springer in på Råsundas gräs och klappar till domaren litet lätt när Sverige leder med 2–0 mot Island? Vinner Island automatiskt med 3-0 då? Med detta vill jag alltså ha sagt att jag tycker domaren borde ha lugnat ner sig och fortsatt matchen i lördags.
Underbar dag. Osannolikt vackert. Var i Frösåker. Svalor svirrade, grönskan bedövade. Började mina intervjuer med Per Fosshaug. Ni skulle bara veta vad han berättade!
Vad är St Andrews mot banan i Frösåkersviken?
Fick ett kort från Ingvar Sellin på några taxibilar som parkerat vid en taxistolpe utanför Kaedingska huset på Kopparbergsvägen, strax före Stora gatan, nån gång på tjugotalet, eller möjligen trettiotalet. Bilen längst fram är en stilig Buick.
Men varför i hela världen är bilarna parkerade på höger sida? Det var ju vänstertrafik då. Var Kopparbergsvägen enkelriktad från stationen och uppåt? Nån som vet?
Taxibilar på Kopparbergsvägens högra sida, trots vänstertrafiken.
Snart är det natt igen, och jag kan gå ut på trappan och höra näktergalen borta i slånbärssnåren. De råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie, som Tranströmer skrev.
Måndag 4 juni
På torsdag avslöjas namnet på det företag som köpt rätten till namnet på idrottsarenorna på Rocklunda. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Det hemliga företaget är ABB. Allt var i princip klart för en månad sedan. En liten brasklapp dock, något kan ju ha hänt sedan dess.
Upplägget ser bra ut. Sponsorn köper namnet ABB Arena eller vad det nu blir, för ett antal miljoner fram till 2016. Pengarna går inte till konsortiet Arosmotet som bygger det nya Rocklunda (Pelle Pettersson och Fredrik Svensson) utan direkt till de tolv idrottsföreningar som driver det så kallade arenabolaget. Det är det bolaget, med Åke Hillman, av alla, som ordförande, som ska skaffa fram arrangemang till de nya och ombyggda arenorna. Intäkterna fördelas till föreningarna och därmed till idrotten i Västerås.
Låter nästan för bra för att vara sant.
Asea var förresten på gång att betala för Arosvallen en gång för länge sedan. Det var 1918 när Asea lovade 60 000 kronor, och Metallverken 10 000 kronor, för att Västerås äntligen skulle få en ny idrottsplats. Det var mycket pengar då. Bolagen ställde dock vissa krav. Arenan skulle byggas öster om Kristiansborg för att komma nära verkstäderna. Debatten gick het i stadsfullmäktige. Socialdemokraterna ville inte låta bolagen diktera villkoren och vänstersocialisten Abel Carlsson betecknade idrotten som en ”förfäande rörelse”. Regementsområdet på Viksäng sågs som ett alternativ, men när ärendet drog ut på tiden tog Aseachefen Sigfrid Edström tillbaka sitt löfte. Nu fick staden klara sig själv.
Arosvallen, väster om Kristiansborg dröjde ända till 1931. Idrottsklubbarna skulle förvalta arenan själva. Det blev givetvis bråk direkt mellan VSK och de andra. Men det är en annan historia.
Arkitekternas (Sweco FFNS) vision av nya bandystadion på Rocklunda från nordost. ABB Arena?
Söndag 3 juni
Lagom varmt, klart, ljust, inga mygg. Livet borde fortsätta så här. Åker båt på Mälaren, vi är många som åker i olika båtar på Mälaren, bryggorna i gästhamnarna är redan välfyllda. Sommaren kan bli lång.
På Ridön promenerar vi förbi en av de gamla gårdarna på ön. Syrenerna har tagit över det dagliga livet. Stannar vid en klockstapel på en öppen plats där man anar att historien vill tala med oss. Där fanns en gång ett medeltida kapell. Det revs på 1600-talet, under den tid när Axel Oxenstierna fällde Ridöns ekskogar för att bygga örlogsfartyg.
Sedan 1960 står en klockstapel på platsen. Stapeln restes på initiativ av biskop John Cullberg och komministern Harald Wejryd, pappa till dagens ärkebiskop.
Vi tittar ut över hav av vita hundlokor, ser två fiskgjusar segla bort mot Kuröviken. På väg tillbaka beundrar vi blommande olvon. Vem var det som lindade av olvon en midsommarkrans? Vem var det som skrattade åt mångubbens benvita glans?
En klockstapel på Ridön.
Vem skrattar åt mångubbens benvita glans?
Det var Rune Lindström som skrev Visa vid midsommartid. "I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans på glödande järn." Det låter som Dan Andersson, men det var Rune Lindström, han som föddes i Västanfors 1916 och som egentligen hade tänkt bli präst men som skrev Himlaspelet i stället.
"I natt är du bjuden av dimman till dans."
Lördag 2 juni
Har just sett en av de mest dramatiska fotbollsmatcherna på år och dag. Sverige tilldömdes segern mot Danmark efter det att en galen dansk åskådare rusat in på planen och attackerat domaren.
Torbjörn Andersson berättar i sin bok Kung Fotboll om det första riktiga publikuppträdet i Sverige. Det inträffade 1906 i Västerås när VSK mötte IFK Köping på idrottsplatsen nere vid tivoliplatsen på Kungsängen. En spelare i Köpingslaget tillhörde de strejkbrytare som lockats att ta jobb på Asea under 1905 års strejk och storlockout. I publiken fanns många arbetare och Köpings-Posten skrev:
”Köpingarne voro under denna halftid utsatta för stenkastning och hånfulla tillrop. Oväsendet, då matchen som oafgjord afblåstes, kan ej beskrifvas. Publiken stormade in på planen under hurrarop, tjut och rop af ’ned med strejkbrytaren guling’ o.s.v.”
Publiken i Västerås var tydligen inte att leka med. Sex år senare bröt en domare en match i staden i stället för att visa ut den spelare i VSK som gång på gång förolämpat honom.
Domare i skyddspansar. En teckning i skämttidningen Lutfisken 1920.
Fotbollsplanen söder om Pilgatan 1905, en match mellan VSK och IF Hoppet. Bild ur Arosidrotten 1000 år.
För övrigt noterar jag att danske försvaren Christian Poulsen, som var upphov till rabaldret i Idrottsparken, erkänner rakt upp och ned att han tappat humöret och slagit Markus Rosenberg i magen. ”Det slog slint för mig och jag ber mina lagkamrater om ursäkt”, säger han i en intervju i Ekstra-Bladet. Dumt, men rakryggat efteråt. Danskarna var faktiskt värda segern efter den starka upphämtningen till 3-3.
Fredag 1 juni
Passerade ryska gränsen i går. Passpolisen måste ha haft sin goda dag. Allt gick smidigt. Vi fick till och med tid över för en timmes promenad i den medeltida stadskärnan i Borgå. På torget ligger det gamla rådhuset, där tsar Alexander I lät den finska lantdagen sammanträda 1809, efter det att svenskarna besegrats och Finland blivit ett ryskt storfurstendöme.
Finnarna fick sakta men säkert bygga upp sitt eget land, tsaren höll sig lugn så länge han kände att den styrande klassen var lojal. Kanske var det här som Sveriges fredsperiod började. Efter det finska kriget har vi inte dragit ut i krig, om man undantar några smärre skärmytslingar i slutet av Napoleonkriget när tronföljaren Karl Johan gav sig på Norge.
Den finske historikern Henrik Meinander skriver i sin nya bok om Finlands historia: ”Förlusten av Finland blev kort sagt nyckeln till Sveriges lycka.”
Det är bara att hålla med.
Rådhuset i Borgå, nyckeln till Sveriges lycka.
En promenad i Borgå. Här satt Albert Edelfeldt och målade.
