Onsdag 30 maj
På väg i buss till Katarina den storas Eremitageteater för att se klassisk balett. Vi har hur gott om tid som helst. Solen kastar guld på Amiralitetets spira. Då slår det oberäkneliga trafikmonstret till. Korkar igen korsningar, ser till att det blir rött tio sekunder efter det att det blivit grönt.
Vi kommer fram fem minuter före föreställningen, halvspringer upp för trapporna från 1700-talet, sjunker ner på röd plysch och ser att ridån med den kejserliga dubbelörnen ännu inte gått upp.
Sen kommer Gorkovenko in och vevar igång sina radiosymfoniker i ouvertyren till Giselle, baletten om bondflickan och den utklädde adelsmannen, som slutar med att vita andeväsen dansar på en kyrkogård. Hur kunde jag en gång, i en svunnen tid, tycka att balett var fjolligt trams? I pausen dricker jag champanskij och fotograferar ett notställ i orkesterdiket. Akt två kan börja. Värmen är tryckande.
Efteråt bryter en magisk sol fram över Nevan klockan halv elva på kvällen. I morgon börjar vi den långa resan hem. Till juni och våra egna vita nätter.
Tisdag 29 maj
Över 30 grader i St Petersburg, samma stad där det snöade för tre veckor sedan. Vi åker buss, tittar på Nobels förfallna gamla residens, funderar över döda tsarer i Peter Paul, äter, fastnar i bilköer, åker båt ut mot Kronstadt där röda matroser bemannade Aurora och sköt de skott mot Vinterpalatset som ändrade förutsättningarna för en hel värld. Vi går runt i svalkan av gröna träd ute i Peterhof, tittar på Samson som klämmer käftarna på det svenska lejonet. På kvällen jublar vi åt underhållningen i Nikolajpalatset, det som var fackföreningarnas hus under kommunisttiden men som nu är en scen för dansare och sångare. I pausen bjuder de champanskij och vodka. Vi trivs.
Måndag 28 maj
Klockan är elva på kvällen, det är fortfarande 26 grader varmt, Finska viken jäser i hettan. Det är en vit natt i St Petersburg, känns som alla vill vara ute, alla kommer till Vasilijöns västra udde, nedanför vårt hotell, nedanför Pribaltiskaja. Bilar, motorcyklar, barn, unga, gamla mest unga förstås. Stämningen är magisk. Alla vill uppleva en av dessa kvällar som kanske aldrig kommer tillbaka. Är detta staden som en gång belägrades i 900 dagar, är detta staden som Peter en gång byggde i träskmarken. Jag fattar inte riktigt var jag är. Inser bara att vi delar samma hav, vi delar på Östersjön.
Söndag 27 maj
Sol, varmt, grönt, jublande fåglar, surrande bin. Jag reser mot Ryssland. Hoppas vi hörs. Här är en affisch från den gamla Sovjettiden så länge. En ung man styr tåget mot framtiden.
En tredjedel av dagens 145 miljoner ryssar har inga minnen av den gamla tiden. Men många som styr lever fortfarande kvar i det förgångna. Jag kan bara hoppas att de vaknat på rätt sida när vi ska passera gränsen i Vaalimaa i morgon.
Lördag 26 maj
Packar och läser på litet historia inför en ny resa till St Petersburg, via Viborg och Karelen. Lika spännande varje gång, 45 resenärer väntar på mig i Värtahamnen i Stockholm i morgon eftermiddag. Vädret ser ut att bli bra, de vita nätterna har börjat i staden vid Nevan.
I en gummibåt på floden Neva i Putins hemstad.
I går lämnade jag ifrån mig manuset till boken om Arosmässans 100 år. Arbetsnamnet är En spegel av tiden. Det har varit ett intressant jobb. Tänk bara på sextiotalet, när det svenska folkhemmet rusade framåt med en fart som vi inte får uppleva igen. Erlander och Wallenberg var staten och kapitalet personifierade. Jag har hittat flera unika bilder. Som den här, som jag låter en tjuvtitta på redan nu. Visst ser de samförståndiga ut, när de skrattar tillsammans på Arosmässan i Västerås 1961.
Staten och kapitalet har roligt ihop i Västerås 1961. Foto: ABB.
Fredag 25 maj
Cyklade förbi gamla ångkraftverket. Huvudingången från 1917 är sönderslagen och nödtorftigt reparerad med brädor av Ångkraftverkets vänner, de ideella krafter som hjälper Peab att sköta det som trots allt måste ses som ett industriellt kulturarv.
Bredvid entrén är en rad fönster krossade, alla hinder för att ta sig in är borta, hålen gapar stora, svarta och tysta. Det är bara att klättra in i kraftverkets inre, bland pannor och turbiner.
Jag ringer till Karl-Axel Jacobsson i Ångkraftverkets vänner.
– Jag vet, säger ha. Jag vet. Vi stöter på Peab hela tiden men de hinner inte med att spika för allting.
– Vet du, fortsätter Karl-Axel. Vet du, att hela konferensrummet med sina stora fönster högst uppe på ett av pannhusen är sönderslaget. Jag förstår inte hur de kunnat ta sig ända dit upp.
Vad händer då? Blir det nåt äventyrsbad? Blir det nåt science center? Karl-Axel Jacobsson var nyligen med på ett möte med Peab och högskolan. Då sa Peab att man passerat ”point of no return”. Det ska bli något, det ska hända något, förhoppningsvis redan efter sommaren.
– De har hyrt in arbetsbodar och de har skrivit flera avtal, säger Jacobsson, som vägrar tro att Peab gett upp.
Västerås stad vill ju ha garantier för att det kommer mera sevärdheter i den gamla tegelborgen än det äventyrsbad som staden lovat betala hyra för.
– Vad jag förstår så satsar de på hotell och konferens också, säger Jacobsson.
Låter ju bra. Den som lever får se. Till dess hoppas jag att någon tar ansvar för det kraftverk som började byggas under första världskriget och som egentligen borde rivas, alla vackra gamla pannor och turbiner till trots. Men slikt får man kanske inte säga i en stad som tror sig vårda nån form av industrihistoria.
Huvudentrén till Ångkraftverket från 1917. Uppbruten och igenspikad.
Krossat fönster på Kraftverksgatan. Det är bara att klättra in i industrihistorien...
För övrigt känns det tryggt att bo i Västerås. Jag läser följande i den strategiska plan som kommunstyrelsen snart ska ta för de kommande åren:
"Västerås ska vara staden där människor växer och får nya utmaningar. I stället för att se hinder ska västeråsarna se möjligheter."
Så bra. Jag ser fram emot det. Jag borde lära mig att vara optimist.
Torsdag 24 maj
Försöker följa politiken i Stadshuset via nätet. Det talas ju så vackert om demokrati och öppenhet. En del går att läsa, men långt ifrån allt. Byggnadsnämnden lägger till exempel ut sin föredragningslista inför sammanträdet men låter inte allmänheten ta del av handlingarna som ligger till underlag för det politiska beslutet. De skickas bara till ledamöterna. Varför? Är man rädd för att någon kan ha någon synpunkt på ett planuppdrag på Klockartorpet eller Viksäng innan det beslutas? Vill man att politikerna ska få prata ”i lugn och ro”?
Utredningen om ett nytt konstmuseum i Västerås är klar och har presenterats för det politiska styret. Där finns alternativ om utbyggnad i Vasaparken och om museum i industrilokaler. Tror jag. Inget har ju presenterats, trots att materialet är klart. Vad väntar man på?
Oxbacken 19 oktober 1901, akvarell av Rudolf Gagge.
Apropå konst. En utställning med Gagges målningar och akvareller från Västerås skulle säkert dra mycket folk. Bankdirektören Rudolf Gagge 1912. Vet ni att han var musikalisk också. Han komponerade och sjöng. hAhANI sin ungdom i Stockholm ingick han i den tjugomannagrupp som gick till Slottet varje torsdagskväll för att sjunga med Karl XV. Kungen var bas och Gagge baryton. Kungen brukade hålla Gagge under armen och kalla honom Gaggeliglucke. Det hör till avdelningen värdelöst vetande, men ändå.
I väntan på ett äventyrsbad. Foto från gamla pannhuset i ångkraftverket, slutet av 1920-talet. Foto: Vattenfalls samling.
Vad händer med ångkraftverket? För ett år sedan påstod rubrikerna att allt var klappat och klart. Det var det inte. Kommunen vill bara betala för vattenleken om byggföretaget kan visa att det blir andra grejer också. Teknikmuseum och akvarium eller något annat. Det kan företaget tydligen inte. Eller? Först sa man att ett slutligt avtal skulle skrivas i augusti förra året, sen sa man december. Nu är det snart midsommar. Har verkligheten trängt sig på?
Onsdag 23 maj
Barnvakt för ettåring. Han klättrade i trappan, öppnade skåp, tryckte på alla knappar och vred på alla handtag. Inte en sekunds vila. Efter lunchen slocknade han i min famn. Jag försökte sjunga något. Mindes bara enstaka ord, det slutade med att jag tog den där studentikosa dryckesvisan För det var i vår ungdoms fagraste vår, vi drack varandra till och vi sade gutår och alla så dricka vi nu... och så vidare. Han somnade, och jag kunde sopa upp resterna av lunchen, tvätta bort syltfläckarna från min nystrukna skjorta och hoppas att pojkens pappa snart skulle dyka upp.
... och alla så dricka vi nu Elliott till...
Möte med Humanistiska förbundets styrelse ute hos Jo Svend Glaser i Hökåsen. Vi har fått ihop ett bra program till i höst. Åsa Linderborg kommer till exempel, för att berätta om sin succédebut som romanförfattare. Mig äger ingen. Hennes sagolika vittnesbörd om sin pappa på Viksäng.
Kommer till Västerås i höst.
Såg finalen i Champions league, inspelad. Ingen särskilt bra match. Ganska trist faktiskt, trots den magnifika inramningen. Tittar på ett kort frå min morbrors Lennarts album. Det är Kamraterna som står uppradade en tidig vårdag på Arosvallen. Måste vara mitten av trettiotalet. De har tunga skor och massiva benskydd. Det är så långt från olympiastadion i Aten som man kan komma. Bilden är intressant även på ett annat sätt: titta på huset på kullen i bakgrunden, Kristiansborgs gård. Långt innan badhuset byggdes.
IFK Västerås, troligen 1936. Morbror Lennart Theen tvåa från vänster.
Morbror in action på Vallen.
Tisdag 22 maj
Läser i Daily Telegraph att Kina ska skicka upp raketer för att trasa sönder molnen om det hotar att regna på invigningen av OS den 8 augusti nästa år. Sommaren i Peking brukar vara het och fuktig och det är 50 procents chans att det blir regn. Något som kinesiserna alltså vill stoppa för allt i världen.
Jag har upplevt en OS-invigning. Det var i Sydney för snart sju år sedan och jag minns att jag tyckte att det var ett av mina största ögonblick som sportjournalist. Vi var 100 000 inne på den enorma arenan, det var på hösten och den australiensiska vårvärmen hade ännu inte kommit. Vi fick ha extra element och dubbla filtar i de kalla rummen i journalistbyn. Ormarna höll sig under husen. Spindlarna sov. Hemma hade jag alltid fnyst åt invigningar på tv, där nere satt jag som förhäxad av skådespelet. Efter några dar kom värmen och Cathy Freeman, som hade tänt den olympiska elden, sprang hem guldet på 400 meter i sin lustiga helkroppsdräkt. Jag minns att jag satt på en bar då, i en förstad, för att beskriva hur valiga australier upplevde guldloppet. Jag drack öl med ett märkligt sällskap. En kvinna var prostituerad, en kille sålde gräs, nån jobbade svart som betongarbetare, de flesta andra var arbetslösa. Alla jublade åt Cathy. Jag tyckte jag gjorde ett annorlunda reportage, men jag tror knappast någon läste det. Det ligger väl i en mapp nånstans.
En stolt sportjournalist låter sig fotograferas någon timme före OS-invigningen.
Nu är skådespelet i full gång. Utan raketer.
För övrigt undrar har jag hur länge västeråsarna orkar köa tålmodigt för att få sina sprutor mot fästingbett. I dag var kön i Viksängs centrum lika lång som en sovjetisk kö till nyinkomna bananer på sjuttiotalet.
Fästingsprutekö.
Måndag 21 maj
Varför går jag inte runt i våren och ljuset? Varför upplever jag inte starkare allt det som jag snart kommer att sakna och längta efter igen? Varför sitter jag här och skriver? Kanske för att det roligt.
Fick ett brev från Kia Ericson som läser mina historiska betraktelser. Kia minns dofter, ljud och känslor från femtiotalets Västerås. Hon bodde nära Stora gatan. Kia skriver:
”Tänk att Stora gatan var genomfart för Stockholm-Oslo trafiken! Jag minns hur långtradarna växlade ner utanför VLT:s hus för att komma uppför Oxbacken. Det låg en doft av bensin och diesel där för jämnan. Och på trottoaren lekte vi ungar som bodde på gården! Jaja - inte var allt bättre förr!”
Någon bild på trafiken nedanför Oxbacken har jag inte tillgänglig just nu. Men jag har andra bilder från Oxbacken, som innan den sänktes vid mitten av 1800-talet sades vara den brantaste och farligaste backen mellan Göteborg och Stockholm. Här är två bilder som David Eriksson fotograferade. Det skiljer säkert 15 år mellan bilderna.
Ett frikyrkligt tåg på väg uppför Oxbacken mot en samling på Mariaberget. Kanske på Kristi Himmelsfärdsdag i skarven mellan tjugotal och trettiotal. Foto: David Eriksson.
Oxbacken i sommartid, fyrtiotal. Var är långtradarna? Foto: David Eriksson.
Söndag 20 maj
Sol, ljus, grönt. Varför går det så fort? Cyklar förbi Nicklas Lidströms hus på Framnäs. Han är inte där. Han spelar semifinal om Stanley Cup på andra sidan Atlanten. Vi viker av ned mot stranden. Solnedgång över staden, Mälaren andas. Åker hem. Inser att fönstren behöver tvättas.
Majsol genom fönster.
Efter släktmiddagen lyssnar jag på Dan Viktors mustiga tolkningar av Dan Andersson. Både enkelt och stökigt, som Springsteens Seeger sessions. Dan Viktor är från Gullvala utanför Sala och har säkert skapat en storsäljare. ”Det är beklämmande att Dan Anderssons material har behandlats med silkesvantar under alla år”, säger han i en kommentar någonstans. Jag håller med. Dan Andersson är inte bara vemod och rosor och lägereld. Han är snus, blues och brännvin också.
Dan Viktor från Sala. Foto: Anna Ledin.
Ny vecka väntar. Är det någon som vet hur man säljer gamla Märklintåg? Eller som har någon bra bild inifrån gamla Hwasserska skolan?
Lördag 19 maj
Jodå, Jösse Eriksson gömde sig i klostret Vadstena, undan bondehären. Han litade på klosterfriden. Men hans drogs ut i staden av uppretade bönder och halshöggs. Sen begravdes han inne i kyrkan, vid ena väggen tillsammans med sin hustru Birgitta Ulfsdotter som dog några år senare, 1440. I dag går turisterna över graven, utan att ägna Västerås slott en tanke. De flesta stannar i stället upp vid det märkliga skrin som sägs innehålla benrester av Birgitta Birgersdotter, adelskvinnan som blev en av Sveriges mäktigaste personer tack vare sin förmåga att övertyga andra om att Gud talade genom henne. Heliga Birgitta fick helgonstatus och när hennes planer på en ny klosterorden förverkligades blev Vadstena rikt och mäktigt. Avlatsbrev och avgifter för nunnorna gav mycket klirr i kassan. Klostret ägde ett tag över tusen gårdar på Östgötaslätten. Sen kom Gustav Vasa, men det är en annan historia.
Jösse Erikssons gravsten i Vadstena klosterkyrka.
En dag ska jag berätta vad jag gjorde i Vadstena. Det är en märklig historia om rörförstärkare, travar med Sibeliusskivor och rum fyllda med dyr skotsk whisky. Nånstans där finns en berättelse som väntar på att skrivas.
Ottawa gick till final i Staney Cup. Daniel Alfredsson, kaptenen, gjorde det avgörande målet, precis som i Rekord-Magasinet. Vinner laget finalen blir väl Alfie hedersmedborgare i Kanada.
Ottawa är Kanadas huvudstad. Parlamentet, med osviklig brittisk framtoning, skymtar i bakgrunden...
Fredag 18 maj
Åker till Vadstena i dag. Ska bo på klosterområdet. Får säkert tillfälle att leta upp Jösse Erikssons grav i Klosterkyrkan. Vet inte varför, men han är en intressant figur. Han var ju dansk fogde på Västerås slott på 1300-talet, och ansågs som den grymmaste av de grymma. I Engelbrektskrönikan, som givetvis är en partsinlaga, skildras hur Jösse plågade bönderna i Västmanland och Dalarna. Han spände gravida kvinnor för oxarnas plogar, han tvingade bondkvinnorna till sexuella övningar och han hängde bönder i rök, skar av deras öron eller piskade dem.
Hur mycket av detta är sant?
Det får vi säkert aldrig veta. Men i Västerås domkyrka finns fortfarande Jösse Erikssons kyrkbänk att beskåda. På gaveln knäböjer han själv, fromt, med de kedjor och bjällror som var på modet på den tiden.
Torsdag 17 maj
Grannen är norrman. Varje syttende mai sätter han upp den norska flaggan på uteplatsen och bjuder in folk till Öppet hus. Varje år brukar vi diskutera den svårbegripliga frågan varför Norge firar den 17 maj 1814. Det var ju det året Norge blev svenskt. Det var ju det året den franske marskalken Bernadotte, som utsettes till svensk tronföljare, lyckades ta Norge från Danmark som en liten kompensation för att han aldrig tordes försöka ta tillbaka Finland från ryssarna. Norge fick en egen författning i Eidsvold denna dag, en egen grundlag. Det var förstås stort och värt att fira, trots att svenskarna strax efteråt gick över Svinesund och tvingade fram en konvention i Moss som deklarerade att det var den svenske kungen som hade den beslutande makten. Det var inget krig som vi borde minnas med stolthet. Bör för övrigt några krig minnas med stolthet?
Oscar Wergelands berömda målning av grundlagsfäderna i Eidsvold 1814.
Upphovet till 17 maj. Huset i sydfranska Pau där Jena Baptiste Bernadotte bodde innan några svenskar fick för sig att han skulle bli svensk tronföljare.
Enligt det fantastiska nätuppslagsverket Wikipedia var det förresten den 17 maj 1900 som Filip Nordlund mördade fem personer på ångaren Prins Carl, på väg mellan Arboga och Stockholm. Nordlund var den siste som avrättades i Västerås, 10 december samma år.
Måste visa ett par bilder till från Sarek när jag ändå håller på. Först en vy över Rapadalen från passet bakom Låddepakte, fotograferad 1973. När jag första gången såg det här undrade jag: Är detta verkligen Sverige? Underst en bild av några renar på högslätten Luottolako, samma år. Pentax 28 mm och 135 mm, Kodachrome, 200 Asa. Tror jag.
Onsdag 16 maj
Vackrare än så här blir det snart inte. Törs inte gå ut, av rädsla för att jag inte kan gå in igen. Slutspurtar med boken om Arosmässan. Visste ni att Dag Hammarskjöld kom till Stadshotellet 1938, för att diskutera industrins förutsättningar. Hammarskjöld var 33 år och statssekreterare åt finansminister Ernst Wigforss.
Dag Hammarskjöld var den som fick mig intresserad av fjällvandring en gång i tiden. Jag läste hans bok Från Sarek till Haväng och jag såg hans fina bilder. Dessutom var han en mystisk och spännande person. Och som han skrev:
..i nordväst öppnade Neitarepvagges väldiga, rena hyperbel en port in mot en bottenös rymd, där ljuset ännu spelade som när tusen färger leka i den skenbart färglöst bleka diamantens sken...
Varför har jag inte tagit mig tid att skanna in alla mina hundratals bilder från Sarek? Jag gick ner i källaren, rotade på måfå bland de dammiga diamagasinen och hittade den här.
Det är tidigt sjuttiotal, jag är på väg in i en dalgång i Sarek. Tror det var i mars. Jag har pappas gamla svarta militärbyxor och vita anorak. Vattenflaskan och damaskerna har jag köpt på överskottslagret i Arboga. Mössan är av syntet, ryggsäcken är min stolthet, en äkta Fjällräven, den hänger än i dag i friggeboden. Skidorna är tjärade och framtiden ligger öppen. Jag inser att jag aldrig kan göra sådana saker igen. Litet ledsamt är det.
Kamraten som knäppte heter Håkan Forsström. Han lärde mig hur man överlever genom att gräva ner sig i snön. Det var kallt.
Tisdag 15 maj
Per Fosshaug har blivit 42 år. Han har varit, och är fortfarande en av världens bästa bandyspelare någonsin. I dag stod han inför rätta i Västerås för att ha gjort våldsamt motstånd och hotat en polis när han greps i en lördagsnatt i november i fjol. Ni vet storyn. Pers fästmö väntade tvillingar och hade tvingats åka upp till BB i förtid, samma kväll som Per var på fest med lagkamraterna i Tillberga. Per drack ganska många öl. ”Man gör det ibland inom lagsporterna i Sverige”, som han sa i dag. När han kom hem efter midnatt såg han ett meddelande om att fästmön åkt till BB. Per fick ingen taxi, tog cykeln och vinglade oroad och skärrad iväg mot Centrallasarettet. När en polisbil körde upp bredvid honom skrek han att han inte tid med dem. Resten är en trist historia av missförstånd och aggressioner.
– Hotade du att döda en polisman, frågade åklagaren.
– Det har jag inget minne av av. Men jag stirrade på honom. Jag åkte ut för stirrning i bandy en gång. Tio minuter.
Per Fosshaug hade dagen till ära klätt sig i en svart kavaj och svart t-shirt med orden The Devil i vitt och rött.
Jag tänkte på den där gången för tio år sedan när jag intervjuade honom i omklädningsrummet på Rocklunda. Han hade fått ett rött kort några dagar tidigare.
- När insåg du för första gången att du hade svårt att tygla ditt humör, frågade jag.
- När jag var fem år och mamma ropade att jag skulle komma in och äta.
- Jaha, vad gjorde du då?
- Kastade en sten genom fönstret.
- Vad sa mamma då?
- Hon skickade ut pappa.
Per Fosshaug är värd att skriva en bok om.
Jag ska göra det.
The Devil i rätten.
Måndag 14 maj
Visste ni att två av tre lekplatser i Västerås behöver rustas upp? Tjugofem år av dåligt underhåll har satt sina spår. Stan har 127 lekplatser. Tolv ska tas bort. För att rusta resten krävs 39 miljoner kronor. Det har i alla fall tekniska förvaltningen räknat ut.
Mycket pengar. Läs mer här.
Har suttit och korrigerat manus till min bok om Arosmässan hela dan. Ser snart dubbelt. Livet passerar förbi utanför fönstret utan att jag kan göra något åt det. Bryr mig inte om Peter Örn, struntar i allt utom vad som hände på Arosmässan under hundra år. Snart orkar jag inte med det heller.
Fastnar plötsligt vid en historia som Ingemund Bengtsson drog på mässan i Västerås 1974. Kommer ni ihåg Bengtsson? Han var hallänning, han var jordbruksminister och arbetsmarknadsminister innan han blev talman. Det var en godmodig man, utåt i alla fall. På Arosmässan jämförde han maten i Västerås med vad han upplevt i Sovjet:
Ett hotell i Moskva lovade fem rubel till de gäster som beställde en rätt som inte kunde framställas. En gäst beställde stekt kamelsvans med potatismos. Innan måltiden skulle intagas såg gästen en svanslös kamel i trädgården, men när han slagit sig ner vid bordet överlämnade kyparen fem rubel.
– Jamen, ni har ju kamelsvansen?
– Jo, men vi fick aldrig tag i någon potatis...
Det är ungefär det bästa jag kan åstadkomma efter en lång dag vid datorskärmen.
Köp boken, förresten. Arbetsnamnet är En spegel av tiden och jag tror förstås att den blir bra. Utgivningen är beräknad till den hundrade Arosmässan i november.
Nån bra bild orkar jag inte heller leta fram. Ni får hålla till godo med en hustru som just ridit kamel med svans vid ungefär samma tid som Ingemund Bengtsson talade på Arosmässan.
Pyramidal puss.
En historisk bild hinner jag med också. Den här är rätt kul. Ser ni vad det är?
Aseas Mimerverkstad byggs längs Karlsgatan 1911. Officershuset i bakgrunden. Fotograf okänd, borde vara Ernst Blom.
Söndag 13 maj
The Ark vann inte i Helsingfors och kvällstidningarna rasar över Östeuropa som inte röstade på Ola Salo och hans bröstvårtor. Salo själv, som bara fick grannröster, kallar Melodifestivalen för en dyngtävling. Korkat.
Rebecca Svenssons bok om mångkulturen i Västmanland är snart klar. Jag har varit med på ett litet hörn. Rebecca bjuder på flera aha-upplevelser, som när hon skriver om det medeltida Västerås och Arboga. Städerna styrdes i mångt och mycket av nordtyska köpmän och administrativa borgare. Och i de katolska klostren, med munkar som ofta kom från kontinenten, fanns lärdomen och medicinkunskaperna. Medeltidens små städer var internationella och mångkulturella. Rebecca skriver:
I klostren talades latin och eftersom de tyska köpmännen fortsatte att tala sitt hemspråk så talades det alltså både tyska och latin på gatorna i de små mellansvenska städerna med bara några hundra, eller kanske ett tusental invånare.
Rebecca Svensson skriver om den västmanländska mångkulturen.
Skriften ska förhoppningsvis presenteras på Kulturarvsdagen på Mälardalens högskola den 1 juni. Då ska även Pia Lindberg presentera sin avhandling om Västerås industrialisering. Det var ju då det som fanns innanför den här dörren spelade ett avgörande inflytande.
Dörren in till turbinhuset, det kraftverk som bidrog till att Asea flyttade från Arboga till Västerås.
För övrigt läste jag i dag, någonstans, än en gång den där elaka beskrivningen av vad skulptur är för något. Det är det som man backar in i när man tar ett par steg bakåt för att betrakta en tavla.
Lördag 12 maj
Härlig vårdag, oljade uteplatsen, såg Sverige bli utspelat av Kanada i hockey. Just nu pågår Melodifestivalen. Senatstorget i Heksingfors är fullt av storbildstittare. Europa dansar och ler.
Skrev om Hakonbolaget i VLT i dag. Grundat av Hakon Swenson i Västerås 1917. Prästsonen från Irsta som blev Ica-rörelsens fader och en av svensk handels giganter.
Grävde litet mer i dag. Hittade Hakon Swenson i den förteckning över 5 689 medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-1942 som Torbjörn Hübinette publicerat i sin bok om den svenska nationalsocialismen. Åtskilliga svenska kulturprofiler och samhällstoppar fanns med i föreningen. Där fanns nazister, högermän, bondeförbundare och personer som inte tillhörde något parti alls. Det finns kritiker av Hübinettes publicering av namnen som menar att man faktiskt kunde vara med i svensk-tyska föreningen utan att för den skull sympatisera med nazismen. Ett 30-tal namn från Västerås finns med i registret. Ingenjörer, läkare, tandläkare och godsägare.
Riksföreningen bildades 1937 med syftet att verka för ett ”rättvist bedömande av det nya Tyskland”. I avvaktan på att Hitler skulle segra ansåg man bland annat att svensk raspolitik skulle anpassas till Tyskland. Sveriges Företagares Riksförbund var vid samma tid antisemitiskt och krävde stopp för judeimporten.
Kanske något för historieforskarna vid Mälardalens högskola att ta tag i?
Hakon Swenson var med i Riksföreningen Sverige-Tyskland, enligt Torbjörn Hübinettes register.
Fredag 11 maj
Världens mest kände svenske austronaut, Christer Fuglesang, kommer till Västerås lördagen den 8 september. Jag fick veta det i dag, genom mina kontakter med Månhusets vänner, den illustra förening som tror på Micke Genbergs idé om ett hus på månen.
Mats Svegfors är ordförande, riksdagsmannen Staffan Anger är vice ordförande och Håkan Wåhlstedt sekreterare. Bland medlemsvännerna finns också kommunalrådet Elisabeth Unell och arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. För att nu nämna några.
Nå, Fugelsang kommer alltså hit för att träffa Micke Genberg och få en presentation av månprojektet. Förhoppningsvis blir det också tid för ett offentligt framträdande nånstans i stan. Än är han inte bortglömd.
Christer Fuglesang kommer till Västerås i september...
... för att prata om röda hus på månen...
... med Micke Genberg.
Torsdag 10 maj
Rubrik i topp på första sidan i SvD i dag: Snusning kan rädda tusentals rökares liv
Rubrik i topp på första sidan i DN i dag: Cancerrisken dubbelt så stor för snusare
Tidningarna skriver om samma studie som publiceras i den medicinska tidskriften The Lancet. Läsarna kan välja vilken vinkel som passar dem bäst. Det kallas för mångfald. Ej att förblandas med enfald.
Apropå laster har det i USA just kommit ut en bok om drickandets glädje, The Joy of Drinking, skriven av Barbara Holland. Där berättar hon om hur det gick till när de 55 delegaterna samlades för att skriva ihop den amerikanska författningen 1787. Två dagar innan arbetet var klart tog herrarna en kortare paus och drog sig undan till en krog. Där drack de 54 flaskor Madeira, 60 flaskor rödvin, 8 flaskor whiskey, 22 flaskor portvin, 8 flaskor starkcider och 7 tunnor med punsch som var så stora att ankor kunde simma i dem. Sedan återvände de till arbetet med grunda den nya republiken och Amerikas Förenta Stater.
The Joy of Drinking, eller en enkel Sangria i Cadaqués.
Onsdag 9 maj
I Ryssland firar man segern över Nazityskland, här hemma doftar våren som om det vore första gången.
Hittar Heikki Ylikangas bok Vägen till Tammerfors på ett fint antikvariat vid Odenplan i Stockholm. Läser om det fruktansvärda finska inbördeskriget, där grannar och bröder mördade varandra. Över 30 000 finländare dog i striderna mellan de röda och vita. Över 30 000...
Ylikangas målar upp en bild av hur arbetare i de södra delarna av Finland inspireras av den ryska revolutionen och gör uppror mot sina arbetsgivare och den bildade klassen. Han noterar att gränsen mellan det röda och det vita Finland också följde språkgränserna i samhället. Industriägarna, herrgårdarna och intelligentsian fanns på den svenskspråkiga sidan. På den vita sidan.
En viktig förklaring till inbördeskriget, tror jag, måste vara att socialdemokratin förblev revolutionär i Finland. Där fanns ingen Branting, Lenins Petrograd låg närmare.
En bild ur Heikki Ylikangas bok visar en avrättning i Virdois. Foto: Arbetaridelogins museum.
Ett senkommet grattis till Nils-Erik Wirsäll, förresten. I måndags fick han medalj av Kungen för sin mångåriga insats inom Ica-rörelsen. Wirsäll fyllde 90 förra året. Då reste han med mig till St Petersburg och var hur pigg och vital som helst.
Han började sin anställning hos Ica, eller Hakonbolaget som det hette då, 1937. På sjuttiotalet var han vd. Nu bor han på Flodinsgården i Västerås.
Ica fyller förresten 90 år i år.
”Vi startade på toppen av en vulkan”, sa Hakon Swenson, prästsonen från Irsta, när han grundade sin grossiströrelsen 1917, mitt under brinnande världskrig.
Ett år innan finska inbördeskriget bröt ut.
Nils-Erik Wirsäll, född 1916, från Västerås fick Kungliga patriotiska sällskapets medalj av Kungen i tisdags. Här fotograferad i Peter Paul-katedralen i St Petersburg 2006.
Nu finns bilder från senaste resan till St Petersburg här.
Tisdag 8 maj
Riksdagens kulturutskott har varit i stan. I går bjöds de på stilig middag med underhållning på Slottet. Unga musiker spelade. Börje Anterot var Johan III i Rikssalen och Axel Oxenstierna i representationsvåningen.
I dag var jag moderator för en hearing i Konserthuset. Något av det som kom fram:
Trettioårsjubilerande Teater Västmanland väntar på ökat stöd för att kunna genomföra sin satsning på Unga Teater med pedagogisk inriktning på skolorna.
Utredningen om nya lokaler för Västerås konstmuseum och teatern ska snart presenteras för kommunstyrelsen.
Museet får fortsätta att vänta. Landstingsrådet Torsten Källberg tyckte att det trots allt var ganska bra i Slottet.
VLT vill dela ut gratis tidningar till invandrande västeråsare om staten är med och betalar.
Åke Hillman sa att han var skeptisk till satsningen på Rocklunda men att han nu accepterat beslutet och tror att det ska bli bra.
Ja, så där höll vi på i halvannan timme.
Nu sitter jag här och förundras över hur trädgården exploderat i vår. Eken brusar i ljusgrönt, björkarna ser ut som de alltid borde se ut, äppelträdet är förföriskt ljusrött och päronträdet visar stolt upp vita buketter.
Hur kunde snön ligga centimerdjup i St Petersburg i lördags?
Äppelträdets första blomma.
Eken skummar över.
I väntan på ett museum.
Måndag 7 maj
Lämnade St Petersburg i går. Visst känns det skönt att komma hem till ett land där bilarna stannar vid övergångsställena och där vattnet går att dricka. Men jag vet att jag längtar tillbaka igen, ganska snart.
Det är någonting med Ryssland som tilltalar mig, jag har bara svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske handlar det om ryssarnas förmåga att övervintra under de mest märkliga system. Med en slags butter självkänsla.
Så snart jag hinner ska jag lägga ut en bildsisa från resan. Här är ett par smakprov till dess.
Vilande tofflor i Vinterpalatset.
Soldater över på Palatstorget inför firandet av Fredsdagen den 9 maj. Det var här bolsjevikerna stormade Vinterpalatset i november 1917 och iscensatte världshistoriens mest omtalade statskupp.
Ryska skolpojkar tittar gära på annat än oljemålningar i Eremitaget.
Hörde att det konsortium som planerar gasledningen från Finska viken till Tyskland är mäkta irriterade på Sveriges inställning. Det finns ingen risk för att ledningen ska detonera gamla bomber eller minor från kriget, menar man. De har rostat sönder för änge sedan. Och vem tror på allvar att Ryssland vill använda serviceplattformarna ute i Östersjön som spionbaser?
Åter i Västerås får jag veta att VSK har förlorat igen. I den serie som man skulle sopa hem med vinden. Nu börjar väl snart snacket om vilken glöd som ska Cratzas ur elden.
Nä, den var dålig.
Lördag 5 maj
Tänk er att vakna i St Petersburg en vecka in i maj. Dagen väntar. Mycket ska göras. Du är beroende av vädret. När du drar undan gardinerna på det stora monstruösa hotell som Skanska byggde 1979 så möts du av denna syn:
En utsikt, en morgon i maj, i Ryssland.
Himlen är blygrå. Om skuggor kunde brottas på kajen skulle de göra det. Snön ligger centimetertjock. Finska viken tittar olycksbådande på dig. Vad göra? Du går ner i frukostmatsalen, säger något om att det är inte alla som en vintersemester på köpet. Tar gruppen till Eremitaget, där vi köar på kajen mot Nevan. Jag tar ett kort. Alla ser förhoppningsfulla ut.
I väntan på Konsten.
Till lunch har solen återvänt, snön är borta. Solen blixtrar i Admiralitetets spira och får Isaakskatedralen att lysa som en himmel av bladguld.
I morgon ska vi köra mot Viborg.
Hur går det för Sverige i hockey-VM? Är det någon som bryr sig? Är Danmark med?
What, me worried? (Detalj ur en Jose de Ribera, 1600-tal)
Fredag 4 maj
Snö i luften i St Petersburg på förmiddagen, Nevan flyter gråkall genom det ryska vardagslivet. Turister trängs i kyrkan inne i Peter Paul-fästningen, tittar på tsarernas marmorkistor, ovetande om att de är tomma. Tsarerna och tsaritsorna ligger i en källare, balsamerade, med inälvorna i separata urnor.
Hur det ser ut hos Romanovs vill jag inte tänka på. Rummet för den siste tsaren Nikolaj II och hans familj ställdes i ordning för sju-åtta år sedan. Familjen mördades 1918 av bolsjevikerna. Nu har de "återupprättats". Mobilkamerorna blixtrar. Klockan tolv smäller kanonen i Peter Paul. En parkerad bil skakar till, inbrottslarmet slås på.
På eftermiddagen kommer solen. Några av oss övertalar en barsk tant att släppa in oss i Katarina kyrka, den gamla svenska kyrkan som blev gymnastiksal efter revolutionen men som nu fått både ett litet altare och nya stolar. Jag vet inte om det är utveckling eller bara tidstypiskt.
På kvällen två och en halv timme Svansjön i Katarina den storas teater i Eremitaget. Hur bra som helst. Vi fick se den omskrivna version med happy end som var så vanlig under kommunisttiden. Om det goda slåss mot det onda måste förstås det goda vinna.
Det är fortfarande ljust klockan tio.
De vita nätterna närmar sig.
Rummet för de mördade siste tsaren med familj.
Från gymnastiksal tillbaka till kyrkorum. Kropp eller själ?
Blivande världsstjärnor?
Torsdag 3 maj
Både finska och ryska tullen tog tid. Flera timmar. Folk är tålmodiga. Egentligen borde de vara rasande på den brist på service och den nonchalans som präglar gränskontrollerna. Varför? Vill man inte ha turister? Varför behandlas vid som något som katten släpats in?
Jag spelar polkan när vi passerar Säkkenjärvi.
Viborg lika dystert som vanligt. En gång Finlands andra stad med välhållna hus, nu en sliten landsortshåla i utkanten av det ryska riket. Finländarna lämnade stan efter krigets slut, ryssar, vitryssar, ukrainare flyttade in, de kom med en nummerlapp och halsen och blev tilldelade lägenheter eller hus. Finska kyrkogården förvildad.
En finsk kvinna i bussen ser för första gången där hennes farfar en gång bodde och arbetade.
Snö i de karelska skogarna. I maj! Tanter säljer torkad fisk och syltade bär, nyrika kör med dödsförakt på den raka vägen, blommor i vaser längs vägrenen visar var det gått för fort.
Nya hus byggs i St Petersburg, byggkranar svänger, vi äter degknyten och biff med feta såser, tittar ut över Finska viken.
I morgon ska livet gå vidare.
Ser fram mot Svansjön på Eremitageteatern. Vem kunde tro att jag skulle gilla balett?
Ryska klockor klämtar för dig.
Onsdag 2 maj
Packad och klar. St Petersburg nästa. Tar med datorn för att krascha hemsidan igen. Skickar räkningen till Putin.
Om någon dag ska jag stå där och berätta för en grupp om Kyrkan på blodet, vid en av kanalerna. Den byggdes 1881 på platsen där tsaren Alexander II mördades av en bombkastande anarkist. Därav namnet.
Mordet betydde mycket för en svensk skräddare som försökte göra lyckan i St Petersburg. Han hette Jon Petter Lidvall och han hade skaffat sig kontakter genom att spela kägel med en kille vid hovet. Nu fick Lidvall kontrakt på att sy upp tonvis med livréer och kostymer till begravningen. Hans son Paul Lidvall blev en duktig sprinter och tävlade bland annat mot Sigfrid Edström. Paul Lidvall var också skräddare. Han sydde bland annat kostymer åt den rika dandyn och adelsmannen Jusupov, han som mördade Rasputin. Jag vet inte om det är värdelöst vetande, men spännande är det. Vi hörs nån dag!
För övrigt tycker jag att esterna borde behandla den ryska minoriteten bättre.
Kyrkan på blodet vid Gribojedevkanalen.
Tisdag 1 maj
Ska resa till St Petersburg i morgon, och så har jag fått ryggskott! Får ta det lugnt på Eremitaget...
Läste på om svensk-finsk-ryska historien inför bussresan längs Finska viken. Visste ni att Gustav III träffade Katarina den stora i största hemlighet 1783 i Fredrikshamn, den stad som döptes efter en annan svensk kung men som på finska heter Hamina. Gustav var utklädd till en skånsk greve. För Katarina var det ett lustigt upptåg i hennes rikes yttersta lantliga hörn. Staden hörde till Ryssland efter hattarnas olycksaliga krig 40 år tidigare. Nu hade Gustav misslyckats i ännu ett revanschistiskt angrepp på ryssarna och Katarina kunde diktera villkoren innan hon åkte hem till furst Potemkin igen. Hon brydde sig inte om att justera gränsen. Kanske insåg hon att den svenske teaterkungen var ofarlig.
Fredrik I byggde en magnifik fästning i Fredrikshamn när den ryska gränsen kröp inpå knutarna efter Karl XII:s krig. Fästningen föll utan strid när ryssarna flyttade fram sina positioner ännu mer, förbi Fredrikshamn och fram till Kymmene älv efter hattarnas krig på 1740-talet.
Närmare tusen personer gick i sossarnas 1 maj-tåg i Västerås. Sägs vara fler än på många år. Trots att Marita Ulvskog talade. Ändå var det en västanfläkt jämfört med demonstrationen 1917, när 8 000 marscherade från torget till Folkets park. I en stad med 25 000 invånare...
Det fanns de som trodde det skulle bli revolution den 1 maj 1917. Kulsprutor hade satts upp på taket till Stockholms slott och i Västerås hade regementschefen von Knorring placerat ut beväpnade vakter framför vapenförråden på Viksäng.
Jag ägnade demonstrationen ett eget kapitel i min bok om 1917 (en berättelse som Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen). Socialdemokratin var splittrad och två talarstolar hade ställts upp i parken. Allt gick lugnt till. Riksdagsman Axel Sterne talade för partihögern, Fabian Månsson för vänstern.
Det var Fabian Månsson som senare anklagades av Zäta Höglund för att vara för borgerlig. Månsson tog inte illa vid sig utan svarade:
– Jag vet ytterst litet om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.
Jag tror Marita Ulvskog instämmer.
När ska Sven-Erik Österberg bli partisekreterare, förresten?
Läs mer, om april till exempel, i bloggarkivet.
