Tisdag 24 april
Om en vecka ska jag åka till St Petersburg igen. Full buss. Många från Köping och Arboga. Förbereder mig genom att än en gång läsa hur Jolo beskriver den forna ryska huvudstaden. Hur gjorde han för att skriva så bra? Man kan få mindervärdeskomplex för mindre.
Vågar knappt koppla upp mig. Någon ny partiledare kan ha avgått. Eller så har VSK förlorat i fotboll.
Kör förbi Dalis hus utan att titta in. Sätter mig i skuggan och redigerar några kapitel om Arosmässan. Var verkligen Palme klasskamrat med Nicolin?
1970 hade Aftonbladet en rubrik som löd: Arosmässan borde läggas ner.
Två år senare trumpetade samma tiding: Arosmässan borde inte läggas ner.
Tur att det finns opinionsbildare här i världen.
Måndag 23 april
Vägen till Skavsta är mörk. Det ljusnar efter Malmköping. Avtaget mot Rackelstad. Hit for Göring för att träffa Karin von Rosen. Passade han på att besöka Aggarön också?
Har som vanligt glömt en fickkniv i handbagaget. Får deponera i kiosken för tio kronor. Nya inkomstmöjligheter i terrorns spår.
Landar i Girona klockan tio. Het sol. Kör över bergen ner mot Cadaquès, de vita husen lyser mot Medelhavets blå. Två steglitsar hoppar i cypresserna utanför balkongen. Haltar längs stranden trots att doktorn förbjudit mig.
En farbror vevar upp sin båt, en hund skiter i sanden. Olivträden blommar. Livet glänser i motsolen. Någon spelar på orgeln uppe i kyrkan som Barbarossa brände ner i samma tid som Erik XIV fick förgiftad ärtsoppa.
Kopplar upp mig och får se att Leijonborg har avgått och att Zlatan har ont i ljumskarna. Vilket är värst för Sverige?
Tar fram mitt manus. Läser första meningen:
”Klockan var tre på eftermiddagen, lördagen den 7 november 1970. Konsertsalen i Carlforsska skolan var fylld av tolvhundra mörka kostymer. Alla väntade lydigt på att televisionen skulle slå på sina strålkastare. Curt Nicolin tittade stint på Olof Palme. Arosmässan var större än någonsin. Kanske skulle den aldrig bli lika stor igen.”
Inte så dumt. Men det kan bli bättre.
Vem tar över efter Leijonkungen förresten? Måste väl bli Jan Björklund.
Söndagen 22 april
VSK Fotboll förlorar borta mot Väsby och plötsligt känns det nästan bortkastat med de ståtliga satsningarna på en ny arena på Rocklunda. Swedbank Arena.
Läser om snusfabrikören Sundin. Han med Sundinska huset, ni vet. Han som donerade så frikostigt och som sen hängde sig i trappan upp till lanterninen. Förbluffas över uppgifterna om att man odlade tobak i Västerås och Mälardalen på 1800-talet. Tobaksåkrar var faktiskt ett vanligt inslag i stadsbilden. Det mesta gick till produktion av snus. Westeråssnuset sålde bra norr om Dalälven.
Axel Theodard Sundin donerade förresten Djäkneberget till Sam Lidman och hans skarpskyttar 1866 så att de kunde ha sina övningar inne i stan. Sundin sägs ha gjort sin donation i glädjen över att ståndsriksdagen avskaffades. En glädje som inte delades av den konservative Lidman med träbenet.
Skarpskyttarnas övar på Djäkneberget i början av 1900-talet. Foto: Ernst Blom.
Klockan halv fyra i morgon bitti sitter jag i bilen till Skavsta, förhoppningsvis. Har bokat Ryanir tillbaka till Girona i Spanien. Ska sitta på en balkong och skriva, tänkte jag. Hoppas jag hittar en uppkoppling.
Lördagen 21 april
I dag kom artikeln om Metallverkens industrihall i VLT. Den stora hall, som byggdes 1898, och som bland annat innehöll valsverket, och som påståtts vara ritad av Ferdinand Boberg. Hans berömda maskinhall med en enorm stålkonstruktion, à la Eiffeltorn, vid Stockholmsutställningen 1897 skulle ha demonterats och byggts upp igen i Västerås. Denna myt punkteras nu av Lars-Eric Johansson. Hallen såldes egentligen till Kvarnsvedens pappersbruk. Bengt Spade har skickat mig några bilder som visar hur Boberghallen i Kvarnsveden ser ut. Artikeln plus alla bilder som inte fick tum i VLT finns att läsa och beskåda här.
Ferdinand Bobergs berömda industrihall på Stockholmsutställningen kom aldrig till Västerås. Foto: Stockholms stadsmuseum.
Fredagen 20 april
I dag var det alltså nittio år sedan den stora demonstrationen för mera mat och mera bröd. Marias dansinstallation gick bra. Ganska mycket folk såg de två föreställningarna, både början på Stora torget och avslutningen på Fiskartorget. Eleverna från Carlforsska klarade sig bra, även om en del nog tyckte det var litet skämmigt att dansa runt som arbetare med stora kepsar i Västerås centrum.
Föredragen om 1917 på Slottet lockade inte särskilt många besökare, men jag pratade på ändå.
Makten på styltor håller hårt i trådarna och styr demonstranterna på Fiskartorget.
Torsdagen 19 april
Ju mer jag tänker på Mälarenergis vattenhaveri i Dingtuna, desto svårare har jag att förstå varför det kommunala bolaget inte på stående fot lovar invånarna avgiftsfritt vatten året ut som kompensation för all magsjuka och allt lidande. Varför ska de behöva klaga i egna brev? Om inte Mälarenergi får sitt försäkringsbolag med sig så finns det pengar ändå. Just nu borde goodwill stå överst på listan.
Träffade en känd bandyspelare. Han berättade saker som fick mig att häpna. Va? Inom svensk bandy? Ska smälta vad han sa. Borde bli en bra story vad det lider. Kanske lagom till att hallen på Rocklunda blir klar. Ska den heta ABB Arena?
Satt på lunchbaren på Hälla och läste Bert Karlssons självbiografi. Något ska man ju göra här i livet.
I morgon är det dags för Maria Hammarlunds dansinstallation, Rörelser i tiden, i centrala Västerås. Missa den inte. Det blir två föreställningar, först kl. 12, sedan kl. 16, med start på Stora torget, fortsättning längs Köpmangatan och avslutning på Fiskartorget, precis som den 20 april 1917, när Västerås alla arbetare demonstrerade för mera mat och mera bröd. Klockan 13 och 17 pratar Maria och jag om 1917 på Slottet. Kom dit också.
Jag gick igenom mina bilder, som jag samlade på mig när jag skrev boken om1917. Såg en bild på en åldrande Sven Isacsson, ungsocialisten som överraskade polis, borgmästare och högersocialdemokrater när han oanmäld höll ett eget brandtal för revolutionen på Rådhusets trappa. Sven Isacsson hade fått sparken från Sura bruk efter storstrejken 1909. Han var svartlistad från Asea och Metallverken.
Den 20 april uppmanade han arbetare och soldater till gemensam kamp mot överheten.
Senare i livet blev han socialdemokrat och försörjde sig bland annat som rörmokare. Här sitter han och dricker kaffe med fru, barn och barnbarn.
Långt från revolutionen.
Bilden tillhör Sven Isacssons svärdotter Karin. Hon som var dotter till Fiol-Janne, vertygsfilaren på Asea som hellre spelade fiol i Lilla Kapellet i Folkets park än gick på ungsocialisternas avantgardistiska möten.
Sven Isacsson vid familjens lugna kaffebord, många år efter det revolutionära brandtalet på Fiskartorget.
Onsdag 18 april
Möte hos landshövdingen. Det är mycket nu. Lät väl imponerande. Stannade till vid Elbakajen på hemvägen, beundrade den gamla damen som snart börjar sin nittioförsta säsong (eller är hon utbytt?). Elbafärjan gjorde sin jungfrutur mellan hamnen och Hästholmarna på försommaren 1917. Jag har en bild av henne i min bok om 1917. Där ligger hon i Svartåns utlopp, inte inne i hamnen som i dag. Fängelset var fortfarande fängelse och Slottet hade fortfarande sin ljust gula färg, som förmodligen var den ursprungliga.
Elbafärjan i väntan på sommaren...
... Elbafärjan i åns utlopp 1917.
Åkte till vattenmagsjuka Dingtuna för att skriva om Mälarenergis knökfulla informationsmöte för VLT. Läs texten i morgon. Men det finns saker som inte kan skrivas, som inte får rum. Som när smittskyddsläkaren Jan Smedjegård fick ordet och sa att han nu hade fått svar på det första provet på en magsjuk människa i Dingtuna. Svaret var alldeles färskt. Det visade på: vinterkräksjuka!
Även om det inte var hela sanningen om magsjukan och vattnet så fick det ändå en märklig effekt. Vinterkräksjukan kunde också grassera här. Den oerhört smittsamma vinterkräksjukan. Och här satt vi 130 personer, tätt sammanpressade i ett rum där luften höll på att slut. Någon hostade, någon nös. Min granne sa att han hade blivit magsjuk i söndags. Jag försökte låta bli att andas...
Utanför glänste solen i den ståltankar med rent vatten som Mälarenergi kört ut.
Ett möte om vatten – och om vinterkräksjuka.
Tisdag 17 april
Värmen borta, hösten nalkas. Stora och små hjortar kliver in i trädgården, äter upp våra penséer. Jag går ut och ropar något, de springer bort mot Väderleksgatan. Törst inte tänka på vad som hände där.
Skriver om den berömda stora industrihall som Metallverken byggde 1897. Den står kvar med sin integlade stålkonstruktion i Kopparlunden. Den är ombyggd nu, till butiker och kontor. Hur var det nu? Kom stålkonstruktionen från den industrihall som Ferdinand Boberg ritade till Stockholmsutställningen 1897? Eller är det en myt vi odlat här i stan? Svar kommer förhoppningsvis i tidningen på lördag.
Har hört att kommunen ska anlägga små kullar vi infarterna. Kullarna ska se ut som månar. På dem ska det förstås stå en röd liten stuga. Nej, jag hittar inte på. Västerås ska försöka slå mynt av Mikael Genbergs konstnärliga idéer. I dag var det förresten ett TV-team från Dubai här och intervjuade honom. Vad annars skulle locka mediefolk från Dubai hit?
Måndag 16 april
Linkade Valhallavägen fram till Sophiahemmet. Trevlig läkare sprutade nåt mystiskt på blodkärlen i hälsenan samtidigt som han tittade på röntgenbilderna. Det gjorde ont. Om några veckor ska det bli bättre. Kanske. Så länge det finns liv finns det hopp.
Det sa speakern i högtalaren på Stockholms stadion den 15 augusti 1942 när pappa tog SM-guld i höjdhopp. ”Så länge det finns Lifh finns det hopp”. Mamma brukade alltid berätta om den där speakern.
Stadionporten vid Valhallavägen. Där inne låg höjdhoppsgropen.
Jag haltade fram till porten vid Valhallavägen, tittade in i Torben Gruts Stadionborg, byggd till OS 1912. Där, mitt för kurvan, låg höjdhoppsgropen. I dag finns ingen grop längre, bara tjocka madrasser. Där mitt för kurvan landade pappa efter att ha saxat över segerhöjden 1,92.
Jag kan se framför mig hur han jobbade på bruket i Mackmyra, hur han cyklar en sommarsöndag 1936 till bussen som ska ta honom till hans livs första tävling i Storvik. Han är ung, han har spänst i kroppen. Spikskorna på pakethållaren är litet för stora, men han kliver över 1.75 och vinner. Klockorna ringer i Valbo kyrka när han cyklar hem. Vinden ligger på från massafabriken i Mackmyra. Det luktar syrabad och trä, det luktar arbete och fyrskift. Erik drömmer om världen utanför Mackmyra. Tre år senare flyttar han till Västerås. Där ska han träffa Eivor i Folkets park, där ska de leva ett liv tillsammans.
Erik efter segerhoppet 1942, klädd i VSK:s grönvita tröja.
Söndag 15 april
Carlforsska skolans gård, tjugosex grader, stekande sol. I mitten av april! Danselever från första och andra årskursen repeterar inför fredagens dansinstallation i centrum, nittio år efter den stora hungerdemonstrationen. Maria Hammarlund ger den sista regin. De ska börja på Stora torget, fortsätta ner Köpmangatan till Fiskartorget, precis som arbetarnas demonstration för mera mat och mera bröd den 20 april 1917. Märklig känsla att se en repetition av något jag skrivit om och som Maria inspirerats av.
På fredag har värmen försvunnit. Förmodlingen blir det lika kallt och snålblåsigt som det var den där fredagen för nittio år sedan, när issjok fortfarande flöt fram i Svartån.
Sista repetitionen inför fredagens dansinstallation i Maria Hammarlunds Rörelser i tiden i Västerås 2007.
I morgon ska jag åka till Sophiahemmet för en specialbehandling av min hälsena. Jag har haltat i flera år. I morgon är det något av sista hoppet. Jag vet att jag bidrar till landstingets underskott med denna ”vård utanför landstinget”, men jag har väntat länge och har faktiskt inte dåligt samvete. Borde jag ha det?
Tänker hellre på att Sophiahemmet ligger nästan granne med Stockholms stadion. Där tog pappa SM-guld i höjdhopp för sextiofem år sedan. Jag tror jag ska skriva om det någon gång.
Det är inte alla som vunnit SM-guld i höjdhopp. I Västerås tror jag han är ensam om det.
Lördag 14 april
Sommar, över tjugo grader. Plötsligt träffar vi grannarna igen, folk går omkring på villagatorna, det börjar grönska. Vi är barnvakter för första gången. En ettåring sover i vårt rum. Det känns märkligt välbekant. Som om det vore igår.
Pratade med Per-Inge Ahlbäck häromdan. Ombudsman i LO-distriktet. Han ska pensionera sig när han fyller 60 nästa år. Det var Per-Inge som gjorde ett av de mer remarkabla uttalandena i min bok om de västmanländska socialdemokraternas 100 år (Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus). Han beskrev hur det fackligt-politiska samarbetet spårade ur:
På åttiotalet fanns det ett par tusen fackliga-politiska kontaktombud ute på arbetsplatsrna som partidistriktet skickade information till. Ända in på nittiotalet upplevde vi inom LO att fackföreningsrörelsen användes till att vara brevbärare utan att vi fick inflytande. Och det var väl himla behändigt för högutbildade partiföreträdare som tyckte det var bra att ha springpojkar och springflickor på arbetsplatserna och ute i bostadsområdena.
Per-Inge Ahlbäck går i pension. LO söker ny ombudsman. Bilden är säkert ett kvartssekel gammal.
Har ni varit inne på Nasas hemsida? Om inte, knappa er in dit. Där finns massor av fantastiska fotografier från solsystemet. Där hittade jag den här bandybollen som kom flygande rakt mot mig. Det är Callisto, en av Jupiters månar, prickig av nedslagskratrar.
Kallisto älskades av mytens Zeus, och grekiskans Zeus var ju Jupiter på latin. Det har inget som helst med bandy att göra.
Bilden på Callisto togs av Voyager 1 redan 1969. Farkosten var bara 350 000 kilometer från Jupitermånen. Foto: Nasa.
Där finns också en Image of the Day som man kan prenumera på.
http://www.nasa.gov/multimedia/imagegallery/index.html
Fredag 13 april
Kröp upp i sågspånen på vinden för att ta ner barnens gamla sittvagn. Kan komma till användning för barnbarnet. Fastnade. Kom varken fram eller tillbaka. Slog skenbenet i en takregel. Svor. Drog. Fattade inte hur jag en gång fick upp sjabraket. Svor igen.
- Jag har ställt oss i kö för lägenhet när dom bygger nere vid ångkraftverket, sa hustrun uppmuntrande.
Cyklade ner på stan. Stannade på Stora gatan, mitt för Mimer, där JM bygger nya bostäder på Östermalm. Tittade på groparna och de stora rostiga tankar som de grävt upp. Historiska minnen. Såg ut som bensintankar. Det låg en bilfirma där en gång, tar fram en bild från Stora gatan vid Östermalm på tjugotalet. Ettans buss. På grinden in mot gården görs reklam för oljor. Pennzoil. Där finns också en skylt för Västerås Mineralvatten- och Läskedrycksfabrik. Kanske var det tankar för läsk?
Rostiga tankar uppgrävda på Östermalm.
Här inne på gården grävdes den ner en gång. För bensin och olja?
Erikslund ska utvidgas västerut och Tunbytorp norrut för ny handel och småindustri.
På Erikslund finns ett problem: rödlistade salamandrar. Har naturvännerna insett det? Efter groddebatten följer salamanderdebatten.
I dag blev det klart att nya motorvägen ska byggas från Sagån till Enköping. Hurra. Vi har väntat i tjugo år. Byggstart några veckor före midsommar, klart hösten 2010. Hur ser världen ut då?
Torsdag 12 april
Hög sol, värmer kryper närmare. Den verkar vara nånstans söder om Kvicksund. Inne på slutvarvet i skrivandet om Arosmässan. Försöker få tag på Percy Barnevik. Han är ju den enda före detta vd i gamla Asea som ännu är i livet. Är det nån som har hans telefonnummer?
Lång kö ringlade till en husvagn på parkeringen utanför Ica-butiken på Viksäng. Folk stod tålmodigt och väntade på sin tur att betala 260 kronor för att få en spruta. Mot vad? TBC? Polio? Smittkoppor? Spanska sjukan? Nej, de köade för att få en spruta mot komplikationer av sommarens väntade fästingbett.
Exakt där låg regementssjukhuset en gång. Jag letar bland gamla bilder och hittar en bild när Västmanlands regemente tågade genom staden sista gången före nedläggningen 1927. Soldaterna passerar Stora torget. Det är faktiskt åttioårsminne i år.
Soldaterna från Viksäng tågar förbi torget en sista gång 1927.
Läser den lilla tidskriften Språkvård, som ges ut av Språkrådet. Hittar den årliga förteckningen av nyord som knackar på för att komma in i Akademiens ordlista. Vet ni vad ”sverka” är? Jo, det betyder att klaga på en vara som man är missnöjd med, att sverka, att göra en Sverker Olofsson i tv-programmet Plus. Att ”curla” betyder att skämma bort och en timellare är en hemmasnickare.
Onsdag 11 april
Nästa fredag, den 20 april, är det 90 år sedan den stora demonstrationen på Fiskartorget i Västerås. Det var då alla arbetare gick från Asea och Metallverken för att kräva mera mat och bröd. De var sjutusen, kanske niotusen på Fiskartorget när resolutionen lämnades över till borgmästaren på Rådhusets trappa. En ungsocialist utropade ett leve för revolutionen samtidigt som militären gjorde sitt eget uppror på regementet på Viksäng. Dessa orostider skildras i en dansinstallation av Maria Hammarlund på Köpmangatan och Fiskartorget nästa fredag. Jag ska prata och visa bilder inne i Slottet.
Till minne av den svenska revolution som aldrig blev av.
Tre potatisar symboliserar bristen på mat 1917 på Maria Hammarlunds affisch.
Tisdag 10 april
I dag var min berättelse om Poltavasilvret införd i VLT. Historien om nattvardskalken som följde med Västmanlands regemente ut i Karl XII:s olycksaliga ryska krig, kalken som välsignade dem som skulle dö i Poltava, kalken som grävdes ned men som hämtades hem igen av regementspastorn efter den ryska fångenskapen. Kalken som sedan dess varit utställd i nästan 300 år i Västerås, och som kunnat berätta så mycket om vår historia. Denna kalk som nu förvisats till ett lager i Stockholm, efter som Länsmuseet inte längre kan fungera som museum. Jag tycker det är en skandal. Självklart ska vi ha råd att ha ett museum med en utställning. Föremålen betyder så mycket, utan föremål ingen historia. Tunaguldet, stenyxorna, silverskatten på Bondtorget. Och silverkalken från Poltava.
Regementspastor Nothman visar upp kalken på Salbohed när han återvänt till Sverige efter den ryska fångenskapen.
Hela artikeln med bilder finns här.
Måndag 9 april
Märklig känsla att vakna. Vitt, vitt, snö, snö. Smälte under dagen. Dammet försvann.
Tog fram bilderna från gårdagens promenad i Stockholm. Skogskyrkogården var vackrare än jag trott, stort, stilla, högresta tallar, mjuk mossa, Gunnar Asplunds stilrena kapell. Två italienare vandrade runt med en bok om världsarvet. Kanske prickade de av. Vi hittade en upphöjd kulle i en glänta, utan att veta vad vi letade efter. På kullen låg Greta Garbos gravplats, ensam. Sälgen höll på att slå ut. Hon dog 1990 men urnan togs inte hit förrän nio år senare. Gula påskliljor med hälsningar på engelska... ”You will always be the greatest of stars”.
Greta Gustafssons gravplats på Skogskyrkogården. Hon föddes i en etta på Blekingegatan 1905.
Vi åkte till Vinterviken, där Alfred Nobel hade sin första stora nitroglycerinfabrik. I tegelhuset där man tillverkade svavelsyra är det konstutställning idag. Lars Lerin, bland andra. Fin lokal, högt i tak.
Mer om Vinterviken finns att läsa här. http://www.alfred-nobels-vinterviken.tk/
Konst i Nobels gamla dynamitfabrik.
Å, Jane Tennison! Hur kunde du bli så utbränd? Å, Helen Mirren, hur kan du spela så bra?
Kultur- och fritidsnämnden ska utreda om Västerås kan få ett ABM-samarbete. Äntligen! Inte en dag för tidigt. ABM står för arkiv, bibliotek och museer och samarbetet förväntas öppna till exempel arkiven för en större allmänhet, med digitalisering och – framför allt – med en gemensam plats. Ett arkivcentrum. I dag är splittringen monumental, och anslagen parodiskt låga. Kulturarvet har aldrig varit någon valfråga.
Söndag 8 april
Påsken rullar på. Besökte ett världsarv i dag. Återkommer till det. Såg vitsippor. Och sädesärlan! Brukar inte se sädesärlan, som är en datumflyttare, förrän kring den fjortonde april. Har sädesärlan påverkats av klimatet? Eller är det bara jag som borde sett den en vecka tidigare under alla år?
Skrev i lördagens VLT om det enda riktiga fartyg som tillverkats i Västerås: lastfartyget Munktells III som Westerås skeppsvarv lyckades bygga och sälja innan varvet gick i konkurs när freden kom efter första världskriget. Erik Hag i Stockholm har hittat bilder i företagsarkivet i Eskilstuna på denna unika lastbåt som på tjugotalet såldes vidare till Norge och som gick under olika namn och på olika norska trader innan hon skrotades och höggs upp 1967 under namnet Kolsnes. Jag vet inte riktigt varför, men jag är fascinerad av detta unika lastfartyg som byggdes i den naiva tron att Västerås kunde bli en varvsstad.
Västeråsbyggda Munktell III i en svensk hamn på tjugotalet. Foto: Företagens arkiv, Eskilstuna.
En av besättningsmännen vid vinschen. Fartyget byggdes av ek och furu på kravell (kant i kant). Foto: Företagens arkiv, Eskilstuna.
Nu ska jag se på Helen Mirren i hennes avslutande avsnitt av kriminaalpolisen Tennison. En fantastisk serie. En fantastisk skådepspelare. Jag har faktist sett henne live två gånger på teaterscener i London. En gång i huuvdrollen i Shakespeares Kleopatra, där hon var naken när hon tog livet av sig med en giftorm. En annan gång i på Criterion vid Picadilly Circus i en pjäs, vars namn jag måste erkänna att jag glömt. Mirren spelade en åldrande författare som belv förbisprungen av en yngre förmåga.
Apropå ingenting så var Helen Mirrens farfar en rysk adelsman som flydde revolutionen 1917.
Lördag 7 april
Påskafton. Torr, kall sol. Damm i luften, precis som i Peking. Packar bilen för att resa till påskaftonsmiddag i Stockholm.
Telias e-post har legat nere i halvtannat dygn. Hopplöst.
Var i Kolbäck i går, åt lunch på värdshuset. Vid ån ligger en märklig liten timrad bro på en kulle, en bra bit från vattnet. Bron är ett minnesmärke, rest av hembygdsföreningen som på en skylt helt frankt påstår att här stod slaget vid Herrvadsbro mellan Birger Jarl och de upproriska folkungarna 1251. Det var här jarlen lurade över ledarna för upprorsarmén till norra sidan av ån för att förhandla, varpå han helt sonika högg huvudena av dem och tryggade centralmakten åt sin son Valdemar.
Hembygdsföreningen låter inte med ett ord ana att platsen är omdiskuterad. Det finns ju ett Herrevad i Västergötland också, dit andra källlor förlägger slaget.
Må vara hur som helst med det. Kolbäcksån gör en vacker böj vid värdshuset och påskbuffén var god.
En bro på torra land till minne av ett slag som kanske aldrig var.
Jag talade med Pelle på taket häromdan, Per-Olof Pettersson, ni vet, han som köpt Rocklunda och Trollebo tillsammans med Västerås snabbt uppseglande fastighetsgigant, Fredrik Svensson. Pelle berättade utan omsvep att de har flera planer för Rocklunda än bandyhall och fotbollsarena:
– Friskis och svettis ska få en ny lokal med omklädningsrum som även Rocklundaskogens motionärer kan använda. Och så vill vi bygga ett hotell för alla som kommer till Rocklundas alla nya anläggningar.
Diskussioner med kommunen pågår.
Det lär också vara klart med försäljningen av namnen till de nya arenorna. ABB lär finnas med på åtminstone något av hörnen...
Torsdag 5 april
Asköviken, Rudöklippan. Blåsigt. Massor av gäss. Tofsvipor. Fikade i lä. Inte en enda orm. Besviken.
Gäss we have no bananas.
På väg mot Gränsta står containrarna på hög och rad i bräkande färger. Om det vore bostadshus skulle de aldrig få byggnadslov. Men estetiken har olika utgångspunkter.
Säkert bra för ekonomin, men vackert är det inte.
Åkte till presskonferens i Hallstahammar. Började som lokalredaktör en gång för mer än 30 år sen, i Sala. Var ingen större skillnad nu. Catarina Pettersson är s-kommunalråd i Hallsta. Hon berättade att Pelle på taket ska ta över Trollebo, precis som han tagit över Rocklunda. Pelle (Per-Olof Petterson) har ett bolag ihop med Fredrik Svensson, Arosmotet, som köper idrottsarenor, bygger om dem och sen hyr ut till kommunerna. Hallsta får både ishall och konstgräs. Lönsamt för bolaget längre sikt. Bingo för kommunen på kort sikt. Jag brukar kalla det för indiska reptricket.
Catarina Pettersson har kommit överens med Pelle på taket.
Onsdag 4 april
Skriver. Ringer gamle stadsdirektören Jan-Åke Björklund för att prata om vad som hände en gång för 30 år sen.
- Minnet är sporadiskt, om du ringer igen om tio år minns jag kanske mer, säger han.
Björklund är pensionär numera, han lämnade Västerås i mitten av åttiotalet. När jag får tag på honom går han längst uppe på Fårö. Havet hörs i bakgrunden.
– Här är folktomt, säger han.
Jag frågar hur det var att jobba med Percy Barnevik med Arosmässan. Björklund fick balansera när det skar sig mellan Aseachefen och de fackliga företrädarna. I mer än två decennier har han funderat över vad Barnevik egentligen menade när han en gång sa: ”Du körde över mig!”
– Än i dag vet jag inte om det var menat som kritik eller beröm.
Förmodligen var det kritik. Barnevik var inte van att bli överkörd.
Överkörd?
Vilka är de, de där männen som sitter på små stolar och spelar melankoliska melodier på dragspel utanför livsmedelsbutikerna i Västerås? Var kommer de ifrån? Vad lever de på? Varför är de här?
Jag lägger några kronor i korgen utanför butiken i Viksängs centrum och tar en bild. Mannen nickar till tack och fortsätter spela något som låter som en folkmelodi.
– Var kommer du ifrån?
– Rumänien, svarar han.
Rumänien blev medlem av EU vid årsskiftet. Jag går in i butiken och köper två liter något subventionerad lättmjölk.
Mjölkköp till rumänska toner.
Tisdag 3 april
Sitter inne, skriver, läser, skriver, läser. Våren rinner förbi utanför. Kan man buteljera ljuset? Knappar in en sida på Internet som heter Today’s birds. Asköviken toppar de svenska rapporterna. I dag rapporteras Gadwall från viken. Gadwall? Jag måste slå upp i lexikon. Snatterand. Rapporter också om Mistle thrush, Marsh harrier och Smew. Vad? Inser att engelska fågelnamn är något jag aldrig lärt mig. Dubbeltrast, brun kärrhök och salskrake. Måste försöka ta mig ut dit. Var det två år sen jag var där senast?
Grågäss i Asköviken påsken 2005. Eller är det sädgäss? Jag blir aldrig någon ornitolog.
Det var förresten den dan jag såg hur många svarta huggormar som helst. Åtminstone fem.
Svart huggorm i Asköviken.
Till sist, en bildgåta. Jag har fått ett nytt brev från Erik Hag i Stockholm. Han har hittat unika bilder om något jag skrev om tidigare i år. Och som jag skriver om i VLT på lördag. Här är en detalj ur en av de unika bilderna. Mer säger jag inte. Men någon kanske kan gissa vad det handlar om.
Detalj av unik bild.
Måndag 2 april
I dag grävde de upp gatan utanför huset igen. De började gräva i augusti. Jag berättade om det då. Det var vallgravar, djupa hål, spärrade ingångar, lera, suck och ve hela hösten. Logistiken var obefintlig. I dag började cirkusen igen. Den ena kommunala handen vet inte vad den andra gör. Hur mycket extra har detta kostat?
Läser i kommunala handlingar att Engelbrektsgatan ska stängas vid Engelbrektsplan när Domkyrkoesplanaden öppnas. Och att det ska bli en rondell där Norrleden når Suraleden, för den nätta summan av 6 miljoner.
Jag skrev om Västeråsbanan häromdagen, järnvägen mellan Stockholm och Västerås. Hittade matsedeln för Oscar II när han kom till Västerås för invigningen i december 1876. (Premiärtåget lämnade Stockholm klockan 9 och kom till Västerås klockan 2.15).
Kungen och hedersgästerna begav sig till Rådhuset på Fiskartorget för att äta sig igenom en festmåltid av oanad längd. Soppa, krustader, lax med ostron, biff, vinkokt tunga, vestfalisk skinka, tryfferad kalkon, glacerade kotletter, späckad järpe, sparris, savarin med frukt, glasskrokan, ost och kakor och dessert. Till detta drack man tolv olika slags viner, bland annat sherry, portvin, sauternes, rött, champagne och amontillado. Plus porter till tungan och skinkan...
Hur kom de därifrån?
Källarmästare Tranell stod för maten (var det inte han som hade ett värdshus på Mariaberget som Hjalmar Bergman sen skrev om i Markurells i Wadköping?). Skarpskyttekåren höll vakt på torget.
Söndag 1 april
Tung förkylning, halvligger i en fåtölj mest hela dagen. Slipper trädgårdsarbete, avstår från bofinken. Sover, läser gamla tidningar, bryr mig inte om förstaaprilskämten (skäms för den där gången när jag i VLT lurade föräldrar att komma med ”Gripliknande” barn till en provinspelning för en spelfilm om det fryntliga och rundkindade kommunalrådet Birger Grips liv...). Tittar på inspelade tv-program. Dokumentären med Persson var ju riktigt bra. Tänker på Erik Fichtelius. Minns hur han en gång kröp under mina ben i sin bestämda nit att komma först. Det var på Ny demokratis kongress i Aros Congress Center nån gång i mitten av nittiotalet. Partiet var slutkört, man valde en partiledare som jag inte minns namnet på. Den stora journalistiska grejen var att Ian Wachtmeister väntades deklarera att han skulle starta ett nytt parti. Vi var en mindre hord som letade oss fram till Ians hotelldörr i Skrapan. Erik Fichtelius hade tydligen fått löfte om att få komma in först. Han var en av de få som visste i vilket rum Wachtmeister bodde. Alltså försökte Fichtelius dribbla bort oss andra genom att först gå in i en hiss och sen gå ut igen när alla andra gått in i samma. Han måste ha dribblat bort sig själv för när vi sen stod utanför Ians dörr, allihopa, så hade Fichtelius kommit på efterkälken. Han stod längst bak. Nån bankade på dörren. Steg hördes inifrån, mikrofoner höjdes, bandspelare startades.
Då, precis då, när dörren försiktigt öppnas, ser och känner jag hur någon kryper mellan mina ben, någon kryper på alla fyra genom skogen av journalister, reser sig upp framför alla andra, skjuter upp dörren, säger hej till Ian, går in och drar snabbt igen dörren efter sig.
Den kvällen lärde jag mig något om journalistik.
Man ska inte krypa i onödan.
Jag föredrog andra omständigheter. Som den där gången när jag intervjuade dåvarande ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, Lars Gyllensten (varför är inte ständiga sekreterare ständiga?). Det var tidigt åttiotal och jag kände mig väldigt kulturell.
Vad vi pratade om minns jag inte. Men jag behövde inte krypa.
Lars Gyllensten utfrågas av ännu tämligen ung reporter från Vestmanlands Läns Tidning.
