Lördag 31 mars
Vem var Robert Weatherburn som fick Östra Kyrkogårdens pampigaste gravmonument och som jag skrev om igår? Jo, han var en ung ingenjör, anställd på det engelska Vakuumbromskompaniet, som skickades till Sverige för att installera nya bromsar på persontågen på järnvägen mellan Stockholm och Västerås. Tågen hade bromsats för hand ända sedan Västeråsbanan invigdes av Oscar II år 1876. Nu skulle de få moderna vakuumbromsar.
Arbetet började 1891. Massor av bromsprov gjordes längs banan. Tunga lok gnisslade, skrek och pustade mellan Västerås och Tillberga. Det mättes och avvägdes. Weatherburn var arbetsledare. Han kom från ett liknande jobb i Ryssland.
Robert Weatherburns tid i Västerås blev kort och tragisk. Vintern blev ovanligt kall och rå och han drog på sig en svår influensa. Den engelske ingenjören dog på Hotell Klippan den 21 februari 1892, bara tjugonio år gammal.
Bromskompaniet reste ett gravmonument i ståtlig engelsk stil på Östra Kyrkogården. Det står att läsa i en uppsats om Västeråsbanan som Bertil Blomme skrev i Fornminnesföreningens och Länsmuseets årsskrift 1985.
Det bysantinska kapellet på Östra Kyrkogården invigdes 1875.
Granne med Robert Weatherburn ligger förresten bankdirektören Rudolf Gagge. Han med akvarellerna, ni vet. Den här målningen gillar jag extra mycket. Varför har vi inte längre något kallbadhus i stan? Är det förresten någon som har några bilder inifrån det gamla kallbadhuset?
Badhuset vid hamnen i Västerås 1886. Akvarell av Rudolf Gagge 1834-1912.
Fredag 30 mars
Om tio år kommer var femte västeråsare att vara 65 år eller äldre. Man kanske skulle starta en tidning för pensionerade fyrtiotalister, de som gillar Bob Dylan och Eric Clapton och som har råd att gå på krogen i centrum...
I ett anfall av grav åldersnoja tog jag en promenad på Östra Kyrkogården. En lugnare plats mitt i stan finns inte. Letade efter Filip Nordlunds grav, mördaren som halshöggs i december 1900 på fängelsets gård, hans huvud rullade där det byggts en ny östra bostadsflygel. Han sägs ha begravts med halva kroppen utanför kyrkogården, halva innanför.
– Han ska ligga där nånstans men det är ingen som vet säkert var, sa en kyrkogårdsarbetare och pekade bort mot muren vid gamla brandstationen på Kopparbergsvägen.
Halshöggs och begravdes med halva kroppen utanför kyrkogården. Filip Nordlund fotograferad efter gripandet. Han sköt ihjälp fem människor på en Mälarbåt och blev den siste som avrättades i Västerås.
Jag stannade i stället till vid en osannolikt pampig grav på andra sidan, mot Utanbygatan. Massiv, hugget gråberg, tre steg upp mot en platå, två sidoväggar och så den tunga avslutningsväggen med ett runt kors överst. På minnesplattan av marmor står det: Robert Henry Weatherburn, born 1863 York, England, died 1892 Westerås. Vem var denne Weatherburn som inte ens hann bli trettio år innan han dog i Västerås? Svaret får ni imorgon. Nu ska jag skölja ned en cashewnöt med något bra mot förkylningen.
Vem var Robert Weatherburn från York som dog i Västerås 1892, bara 29 år gammal?
Torsdag 29 mars
I år är det 70 år sedan Sverige fick sin första kvinnliga professor. Hon hette Nanna Svartz och kom från Västerås. Hon blev professor i invärtes medicin vid Karolinska institutet 1937. Häromdagen fick jag ett brev från hennes dotter Gunvor Svartz-Malmberg. Hon hade sett ett av de fotografier av Västerås som hennes morfar Anshelm Svartz tagit och som jag hade lagt ut på min hemsida. ”Kan du hjälpa mig att lägga ut en fin bild av mamma på Internet så att fler kan googla fram henne”, frågade Gunvor.
Javisst, kan jag det. Nanna Svartz minne bör förstås hedras. Hon har berättat om sin barndom och uppväxt i Västerås i boken Steg för steg.
Var låg förresten ”snobbrännan”? Nanna Svartz skriver att flickorna och pojkarna samlades varje kväll vid sex, halv sju-tiden vid ”snobbrännan” i Västerås och att man vandrade par om par åt olika håll i stan. En av pojkarna avstod från rännan. Han hette Gunnar Mascoll Silfverstolpe och deklamerade egna dikter. ”Alla beundrade honom där han allvarlig och försynt, ofta ensam, vandrade genom gatorna med en bok i handen”, skriver Nanna Svartz.
Nanna Svartz (1890–1986) fotograferad Gustaf W:sson Cronquist, en av pionjärerna för färgfotografin i Sverige. Bilden tillhör Gunvor Svartz-Malmberg.
När jag nu återvänt till de arosiensiska historiska markerna måste jag passa på att visa ännu en av Anshelms Svartz bilder. Han var lärare, far till Nanna och hängiven amatörfotograf. Bilden finns i ett album på Länsmuseet och föreställer slutet av Återvändsgränd från Västgötegatan, några år före 1900.
Återvändsgränd i Västerås. Foto: Anshelm Svartz, Länsmuseet.
Jag måste också få bli personlig. För ett år sedan ringde min son till mig när jag var i Kina. "Du har blivit farfar", sa han. Pojken var liten, för tidigt född. I dag står han vid en sandlåda på Vetterslund.
Elliott, 1 år.
Dagens upptäckt är olvon. I alla fall säger min hustru att busken med de små försynta blommorna heter så.
Våren går vidare.
Pekingextra: Fler bilder från resan finns att se här.
Onsdag 28 mars
Har svårt att ställa om från Himmelska fridens torg till Hamre och Viksäng. Upptäcker att bofinken kommit medan jag varit borta. Krokusen dricker solen och ljuset flödar.
Läser kommunala handlingar, av gammal vana, och ser att Trådarängarna vid Geddeholm ska göras tillgängliga med spänger och fågeltorn. Hoppas att man kan komma dit på ett enkelt sätt också, från Björnöbron längs Hässlösundet.
Nya bandystadion och fotbollsstadion på Rocklunda ger kommunen extra hyreskostnader på 11–12 miljoner per år under kommande år. Jag säger inget om det. Anläggningen blir bland de bästa i Sverige. Men när försäljningen till det privata bolaget gjordes sades det att kommunen inte skulle behöva betala något extra. Allt skulle bli vid det gamla, hette det. Indiska reptrick funkar aldrig.
Vem är Zlatan?
Krokusen äter solen. Som vårliga kantareller.
Tisdag 27 mars
Tänker på kinesfarbrorn som stod där i hörnet av gågatans förlängning i Peking, alldeles i närheten av militärhögkvarteret. Han stod där i den blåsvarta kostym som han förmodligen köpte för nästan ingenting på den tiden när Kina fortfarande eftersträvade socialistisk likvärdighet. Han har ställt sina två matkassar på trottoaren, han har vikt ihop jackan under armen och njuter av Pekings första försommardag.
Han är säkert en av de 200 miljoner kineser som lyfts ur fattigdom av den marknadsekonomi som ökar snabbast i världen, han är också en av dem som ser klyftorna i samhället växa med rekordfart. Jag undrar vad han tänker på.
China, goodbye.
I dag flög vi hem. Med tiden. När jag skriver detta borde jag sova för sex timmar sedan. Jag vet inte om jag orkar läsa tidningarna. Redan på Arlanda ropade rubrikerna högt om hur Anna Nicole dog. Sanningen, alltså. Ingenting annat än sanningen.
Jag tog med mig en China Daily hem. Där står om Putin och Hu Jintao och om Jens Stoltenberg som besöker Peking för att sälja norsk miljöteknik.
Där står inte ett ord om Anna Nicole. Heter hon Smith?
P.S. Till mina Pekingvänner. Så snart jag hinner ska jag lägga ut en länk till en sida med bilder från resan. Håll ut!
Måndag 26 mars
Sommar i Peking. Tjugo grader, het sol. Mao är undanstoppad för renovering. Jag går in i folkkongressens pompösa byggnad på västra sidan av Himmelska fridens torg. Här inne talade Mao till de sina om behover av en kulturrevolution, här proklamerade Deng Xiaoping behovet av marknadsekonomi, här har Göran Persson i Stjärnhov suttit tillsammans med Wen Jiabao och pratat om behovet av stabilitet.
På baksidan av inträdesbiljetten görs reklam för något som ser ut som likör.
Folkets stora sal byggdes 1959, tio år efter kommunistpartiets maktövertagande.
Här satt säkert Mao och pratade med Nixon om pingpong 1972. Det ser i alla fall ut som om de kunde ha gjort det. Mattan blir man lätt sjösjuk av.
I dag körde vi kinesisk morgongympa i en liten park. Jag har kommit dit samma tid på morgonen fyra gånger det senaste året. Samma farbror står vid samma träd och gör samma magiska rörelser med sitt svärd, samma pensionärer står i grupp under pinjerna och gör samma övningar. Jag går in i gruppen. Ingen bryr sig.
Farbrorn med svärdet. Vad gör han återstoden av dagen?
Svenska turister gör kinesiska övningar, litet diskret i bakgrunden.
I morgon åker vi hem. Till rubriker om Zlatan och Let’s dance. Jag kommer att sakna Peking, där livet går vidare i skuggan av den stora dynamiken.
En av ettusenfyrahundramiljoner som tar det lugnt.
Söndag 25 mars
En märklig känsla av samhörighet sprider sig i en grupp som rest tillsammans i snart en vecka. Sällan eller aldrig lär man känna andra människor så snabbt. Man möter och uppskattar människor, som man sedan kanske aldrig ser igen.
Ett av många middagsbord under en resa till Peking i mars 2007, guldgrisens år.
I kejsarnas sommarpalats vid Kummingsjön i Peking finns en Mercedez från åren kring 1900. Bilen var en tysk diplomatisk gåva till änkekejsarinnan Cixi, den ultrakonservativa kvinna som styrde Kina i nästan ett halvt sekel, fram till 1908.
Hon var konkubinen som jobbade sig upp sängvägen, om man så säger. Hon blev kejsarens favoritkonkubin och födde honom en son som skulle överta tronen. Men sonen gav sig ut på stan, utanför Den förbjudna staden, och skaffade sig syfilis och dog. Det blev änkekejsarinnan som tog över. Hon såg till att en annan släkting blev en kraftlös kejsare utåt, men det var hon som styrde och ställde.
Cixi vadade i pengar och snabbade på kejsardömets oundvikliga fall.
Cixi gav slöseriet ett ansikte. Hon serverades över 100 rätter varje måltid, även om hon bara petade i maten. Hon byggde upp ett nytt luxuöst och vräkigt Sommarpalat, det gamla hade britter och fransmän förstört
Hon byggde sig själv en osannolikt galen marmorbåt i fördelsedagspresent när kinesiska flottan behövde pengar i kriget mot Japan.
Och hon åkte bara en enda gång i den Mercedez hon fick från Tyskland. Hon insåg nämligen att hon måste sitta bakom chauffören. Det gick förstås inte. Himlens söner och döttrar sitter förstås alltid främst.
En Mercedez i Sommarpalatset. Kinas första bil och början till kejsardömets fall.
Den 700 meter långa korridoren vid Sommarpalatset har över 8 000 målningar med motiv från den kinesiska litteraturen och historien. Konstverken målades över under kulturrevolutionen, men har nu restaurerats så gott det går.
Målningarna i Långa korridoren ströks över med vit färg under Maos fanatiska kulturrevolution.
Lördag 24 mars
Tänk er att ha laddat för en tur med 32 resenärer till Kinesiska muren. Tänk er förväntningarna vid avfärden. Tänk er reseledarens glada tillrop om vilken fin dag det kan bli. Tänk er sedan känslan av se hur chauffören plötsligt tappar kontrollen över växelspaken, hur ingenting funkar, hur bussen skriker och rasslar och rullar utan motorkraft över stora korsningen söder om Himmelska fridens torg och blir stående intill trottoaren. Stilla som en sovande panda i Peking zoo. Hit men inte längre.
Vad skulle ni göra?
Reseledaren har inte en susning. Chauffören ringer frenetiskt efter en ersättningsbuss. Kan bli svårt, det är högsäsong, säger den kinesiska guiden uppmuntrande. Reseledaren ler snett och försöker se ut som om allt ska ordna sig, gott folk. Kul med litet spänning, eller hur? Såna här äventyr förlänger livet. Ta en flaska vatten och må gott.
En gatsopare tittar undrande på oss. Minuterna tickar, hela dagsprogrammet är hotat. Muren är ju en klassiker, ett måste. Vad göra? Taxi? För 32 personer? Hur ska en sån grupp hållas ihop? Vad kostar det? En annan dag? Hinner vi? Reseledaren börjar ångra att han inte låg hemma i sängen och löste sudoku på lördagsmorgonen.
Chauffören ringer och ringer. Så lyser han upp.
– En ny buss kommer om tjugo minuter, översätter guiden.
Resan fortsatte, solen bröt fram och kinesiska muren lyste i all den charm som den samlat på sig under de senaste femhundra åren. Sällan har en kaffe med konjak på 800 meters höjd smakat bättre än denna dag.
Tack vare en havererad växellåda.
Trettiotvå svenskar försvinner snabbt på en mur som är lika lång som sträckan mellan Nordkalotten och Medelhavet. Men litet längre upp är det inte lika trångt.
Peking bygger och bygger. En ny lägenhet kostar 15 000 yuan (lika mycket i kronor) per kvadrat, något som den vanlige kinesen bara kan drömma om. Men det finns närmare ettusenfyrahundra miljoner kineser, så är det alltid någon som har råd. Kina är ju världens snabbast växande ekonomi.
Alla har jobb, om det så bara gäller att vara en av frjorton som sätts in att rensa ogräs längs några meter mitträcke en lördag.
Fågelboet, huvudarena för OS 2008, med plats för 100 000 åskådare, byggs dag och natt bakom skyddande staket, men kan skymtas från motorvägen till Badaling och den Kinesiska muren.
Fredag 23 mars
Mycket ska man vara med om innan hälsenan lägger av. Hur många av er har varit kock i Peking? Jag bara frågar. Hur många av er har tagit 32 svenskar till en kockskola i den kinesiska huvudstadens nordöstra del?
Kolla in den stolte kocken. Funderar på att ha bilden som min fotobyline i fortsättningen.
Dags för fredagslunchen. (Skratta inte!)
Grejen var riktigt kul. Resenärerna skar, rörde, stekte, wokade och stod i så att den riktige chefskocken blev mäkta imponerad. Eller också låtsades han. Men ärligt talad blev jag förvånad över kunskaperna hos dessa svenskar som utan att tveka blandade ingefära med purjolök och tomatsås innan de hällde i en sås med en massa ingredienser som jag redan glömt.
Matresa? Ska jag leda en matresa till Kina, jag som inte kan se skillnad på dill och persilja?
- Lugn, det gör inget. Dill och persilja finns inte i Peking...
Svenskar tar sig an det kinesiska köket.
Kockeleverna såg ut som glada champinjoner när de avslutade med att äta upp allt de lagat, och litet till.
I eftermiddags har jag suttit fast i Pekings fredagstrafik. Det blir så när det kommer ut tusen nya bilar på gatorna varje dag. Ja, ni läste rätt. Tusen om dan.
I väntan på bussen hem och den kinesiska varianten av Så ska det låta.
Nu ska vi iväg och äta stark mat från Sichuan. Sedan matmarknad. Blir det orm i kväll? Eller åtminstone en liten skorpion...
Torsdag 22 mars
Blek sol över världens mitt, Himmelska fridens torg, där en miljon människor trängdes när Mao utropade folkrepubliken 1949. Nu var vi några färre. Inne i kejsarstaden kändes vi dock som en miljon.
Vid vallgraven utanför fotograferade jag en vakt. Han såg så ensam ut.
Vakt utanför den förbjudna staden i Peking.
Kanske tänkte han på sin familj. Knappast på de samtal om Nordkoreas kärnvapen som samtidigt hölls på annat håll i Peking.
I hutongerna hälsade vi på hos en familj och lärde oss hur man bakar degknyten, dumplings. Utanför satt en papegoja och sa goddag på kinesiska.
Matskola hos hutongfamilj.
Dagspriset på en Rolex på gatan ligger just nu på tio kronor.
Nu ska vi åka till en Dairestaurant och dricka ormgift i brännvin. Sägs vara bra för den manliga styrkan.
Föredrar filmjölk.
Onsdag 21 mars
Återvänder hotellrummet i Peking efter middagen. Nu har datorn laddat upp min hemsida, det tog ett par timmar. Tror inte att det handlar om censur, bara om tekinik. Bandbredden in är OK, men ut är den usel. Men till slut funkar det. För första gången skriver jag på nätet, ut ur världens största folkrepublik där ett av de stora problemen just nu är hur man ska dämpa tillväxttakten.
Jag är trött, tröttare än på mycket länge. Har inte sovit sedan klockan fyra i tisdags morse. Ute är det mörkt, molnen har svept in månen i slöja, ljusen lyser som julpynt över Himmelska fridens torg. Världens mitt.
Folkkongressen har stängt för i år, digitaluret på andra sidan torget räknar ner dagarna till OS.
Vi har ätit god kinesisk mat och vandrat runt bland dansande och spelande pensionärer i parken vid Himlens tempel. I morgon ska vi, 32 personer, tränga ihop oss i ett par kök i hutongerna och laga dumplings, de där små degknytena med kött eller färs i, ni vet.
Vildpersikoträden blommar.
Magnoliorna är på gång.
Maos mausoleum är stängt för renovering.
Finnair serverar kokta morötter och gula bönor till frukost.
Vad tittar de på? Morgontidig samling i pensionärernas park vid Himlens tempel.
Måndag 19 mars
Det är en varm sommardag 1925. Fartyget Norrtelje ligger i Västerås hamn för att lasta generatorer och turbiner till det sovjetiska kraftverksbygget i floden Volchov öster om Leningrad. Lediga skolpojkar tittar på, en av dem håller till och med på att klättra ombord. En student med vit mössa har blandat sig med sjåarna längre bort. Det är ett år sedan Lenin dog, Sverige har erkänt Sovjetunionen. Asea har tryckt på i bakgrunden. Företaget behövde exporten till den stora grannen på andra sidan Östersjön. Leveransen till Volchov var starten till något nytt. Fabriken i Jaroslavl skulle följa, två år senare.
Västerås hamn 1925. Kraftverksutrustning från Asea lastas för transport till Sovjet.
Hur hinner jag skriva detta? Förmodligen gör jag det i ett försök att övervinna den resfeber jag levt med hela dagen. I morgon åker jag till Arlanda för att lotsa en grupp på 32 personer till ett åtta dagar långt besök i Peking. Jag har fnattat runt och packat och skrivit allehanda listor och gått igenom dagsprogram utan att riktigt veta om jag har koll på allt. Packar om, byter väskor. Jeans eller inte, vilken jacka? Vilken kamera?
Jag i alla fall bestämt mig för att ta med datorn. Ska försöka koppla upp mig på hotellet.
Keep in touch!
En ovanligt lugn gata i Peking.
Söndag 18 mars
Åkte till Uppsala i snöblandat regn samtidigt som Mona Sahlin jungfrutalade som partiledare. Huttrande tofsvipor på åkrarna efter Örsundsbro. Sångsvanar i plog. Studenternas. 21 000, inte helt fullt. Solen bröt fram vid avslag, nästan magiskt. Satt på VIP-läktaren eftersom jag skrivit en krönika i programbladet. Träffade många gamla bekanta sedan tiden i bandyvärlden. Finalen blev dramatisk, jag lider med Hammarby och Lillis Jonsson, och Andreas Bergwall som gjorde en så fantastisk match fram till det där uschla isskottet från Pär Törnberg i sudden. Han låg länge kvar på isen efteråt, poliserna ramlade över honom när de rusade in för att hålla Bajenfansen på plats. I teve sa han sedan att han hoppades att det fortfarande var en ond dröm och att han snart skulle vakna.
Här är några bilder från finalen som gav Edsbyn det fjärde raka guldet.
Utsikt från VIP-läktaren en söndag i mars.
Red Farmers jublar efter den osannolika upphämtningen till 3–3.
Andreas Bergwall deppar, omgiven av poliser. Brorsan Marcus knäar till höger.
Programtidningen på finalen.
Segraren. Ola Johansson från Västerås, som tränar Edsbyn.
I väntan på pokalen.
Lördag 17 mars
Om BG Broström fått leva hade han så småningom täljt den typiske bandyåskådaren i trä. Det är jag övertygad om. Han som står på samma plats på läktaren år ut och år in, han som har en stickad luva eller en keps med öronlappar och en varm jacka som är allt annat än elegant.
Men BG dog för tre år sen. Som tur var hann han göra Aseaströmmen. Det tog fem år och blev Västerås mest folkkära konstverk. BG skulle ha fyllt 60 i år. I höst öppnar en retrospektiv utställning på Konstmuseet. Det finns gott om västeråsare att visa, figurer från hans verkstad på Utanbygatan, västeråsare som aldrig ställts ut, täljda i friskt doftande furu.
BG Broström, en vanlig västeråsare som gillade bandy. Självporträtt (tillhör Ulla-Stina Broström).
Fredag 16 mars
Ola Johanssons Edsbyn eller Lillis Jonssons Hammarby på söndag? Hursomhelst blir det en triumf för konsultfirman i Västerås, där de jobbar tillsammans. Jag saknar det stora reportaget från det korsvirkeshus i Skepparbacken där så mycket av den moderna bandyn formats. VSK-tränaren Andreas Westman jobbar där också. Liksom den inte helt okände Hans Elis Johansson, tv-kommentator på söndag. Och Jon Sjonemark som håller i finalarrangemanget för Sirius räkning.
Skepparbacken Consulting står bakom båda finallagen, tv-kommenterandet och finalarrangemanget!
Skepparbacken Consulting = Bandysverige?
Reklam på Internet för Bandysverige...
Leanders gamla klassiska antikvariat funderar på att ha en jätterea på böcker ute i en lokal på Hälla före sommaren. De måste lämna de lager de har på Stora gatan. Det kan bli den största utförsäljningen av böcker någonsin i Västerås. Jag vet inte om vi som bor i Västerås riktigt inser vilket högklassigt antikvariat vi har här i stan. Samtidigt stämmer det nog, det som står på skylten på Börje Leanders disk:
”Bookselling may not make you rich – but you will surely have a rich life.”
Börje Leander i antikvariatet som kanske inte gjort honom rik, men som gett honom ett rikt liv.
I morgon är det lördag. Då slutar Göran Persson. Då väljs Mona Sahlin till socialdemokratisk partiledare.
Extrakongressen blir också en diskret framgång för Lena Hjelm-Wallén från Sala. Inte nog med att hon fick rätt, när hon pratade kritiskt om Göran Perssons ledarstil i min bok Kaffe i Folkets hus, hon har också lyckats lotsa fram två västmanlänningar till partitoppen:
Sven-Erik Österberg från Skinnskatteberg går in i verkställande utskottet, VU, och kan mycket väl bli den som tar över som partisekreterare efter Marita Ulvskog senare i år, och Pia Nilsson från Sala tar Österbergs lediga plats i partistyrelsen.
Bingo för Lena Hjelm-Wallén.
Sven-Erik Österberg, blivande partisekreterare?
Pia Nilsson i riksdagshuset för ett par veckor sedan.
Torsdag 15 mars
Jag har skrivit en krönika i den programtidning som ges ut på Studenternas till bandyfinalen på söndag. Ett hedersuppdrag. Det är i den krönikan jag drömmer att Pelle Fosshaug ska sjunga nationalsången. Läs den här.
Programtidningen har tydligen distribuerats som bilaga till UNT i dag. Harriet har sett den.
Harriet! Harriet som började som småskollärare 1953 på Jakobsbergsskolan i Västerås. Jag gick i den förstaklass som var hennes allra första. Det är 54 år sedan. Harriet kom ihåg mig när hon såg en bild på mig till bandykrönikan. Hon skriver:
”Är jag ute och cyklar nu? Tog fram gamla foton från klassen och trots mer än 50 års skillnad tycker jag att den lilla söta välkammade killen är Du. Var du lite rödhårig också? Har bara svartvita foton. Eftersom ni var min första klass blev det lite speciellt med er.”
Jovisst, Harriet. Hur kunde du komma ihåg mig? Jag blir alldeles rörd.
Harriet hette Åkerström då, hon var ung och blond och vacker och hon står överst till vänster på hennes allra första klasskort som lärare i den gamla röda träbyggnaden på Jakobsberg, där kaminen var röd på vintern och där det luktade vått ylle. Jag sitter längst fram, till höger.
Jag minns rädslan att gå till första skoldagen, jag minns glädjen över att få en lärare som var gudomligt snäll. Hon gjorde det lätt att gå från Repslagargatan varje morgon. Efter tre år kom mellanstadiet, med en annan lärare. Hon hette Ingeborg och var bra hon också. Men inget kunde förstås bli som första gången.
Fröken Harriet försvann någonstans, ut i livet. Mer än ett halvt sekel senare hör hon av sig när hon läser min bandykrönika.
Om bandy vore livet skulle det vara mindre osannolikt.
Harriet med sin förstaklass 1953. Men inte är väl killen längst ner till höger välkammad?
Onsdag 14 mars
Sol, vänliga vinder, fåglar. När ska jag ta mig tid att lyssna på dem igen? Var det en taltrast jag hörde i morse när jag vacklade ut för att hänta tidningen? Eller en rödvinge?
Har huggormarna krupit fram till skogsbrynet mot söder vid Asköviken? Jag sitter inne, läser i arkiv, letar bilder.
Hittade plötsligt den här. En bild från Södra Eplanaden, troligen på 1910-talet. Aseas verkstadsfasad i bakgrunden. En snurr för järnvägsspår för att kunna köra in gods i verkstaden. Men vad är det för märkligt litet hus med en knopp på taket? Det står en cykel parkerad utanför, och en dragkärra med något som ser ut som en tank. Har aldrig sett det huset förut.
Märkligt hus på Esplanaden.
Pratade om Peking på NBV i kväll. Inser att det börjar dra ihop sig. Jag flyger iväg med en grupp på 32 personer på tisdag. Börjar bli nervös, men det ska man väl vara. Kollar vädret, tiodygnsprognosen talar om 14-15 grader nästa veckan, ganska mycket sol. Undrar om magnoliorna har slagit i trädgårdarna vid Sommarpalatset?
Slötittade på teve. Bryr mig inte ett dugg om hockeyslutspelet. Blir bara arg när de börjar slåss och hejas på av den distanslöse Wikegård som odlar sitt varumärke som hårdför sanningssägare i nybrutalistisk tradition.
Magnolior i Peking i mars förra året.
Tisdag 13 mars
Jag intervjuades av ett produktionsbolag som förbereder en tv-film om Micke Genberg och hans hus på månen. Jag stirrade bestämt in i kameran och sa att jag tror att han kan lyckas. Jag skrev första artikeln i VLT om hans vilda projekt för mer än tre år sedan. Han har byggt otroliga nätverk sedan dess, de senaste månaderna har han närmat sig något som snart kan kallas ett genombrott. En stor sponsor sägs vara på väg in...
Ett litet rött hus i det stora okända.
Lars Gustafsson kom till Stadsbiblioteket i kväll tillsammans med sin nya hustru, Agneta Blomqvist, inbjudna av Humanistiska förbundet och Stadsbiblioteket. De kände varandra redan i Uppsala, sedan levde de skilda liv, nu har de gift sig och bor på söder i Stockholm, i nedlagda stationshuset i Engelsberg och i sommarstugan i Nyhyttan.
Lars och Agneta pratade om den gemensamma boken Herr Gustafssons familjebok, och Lars läste dessutom ur sin versberättelse Den amerikanska flickans söndagar. Då steg han upp i talarstolen och hittade direkt kontakten till läslampan.
– Den sitter där den satt på sjuttiotalet, sa herr Gustafsson.
Herr Gustafsson tror inte att vi har fattat världen.
Sedan läste han om hur det är att se sig själv i spegeln och inse att den yttre världen egentligen inte bryr sig om en.
”Och samtidigt är hela denna yttervärld
det enda som min innervärld består av.
Världen, sinnrikt vikt in i sig själv.
Det är vad spegeln säger. Men kan
Då delen vara helheten som i sin tur
Är delen? Någonting är konstigt här.
Jag tror inte alls att vi har fattat världen.”
Under frågestunden efteråt frågade jag varför han envisas med att skriva ”computor” när alla vi andra skriver ”dator” sen mer än ett kvarts sekel. Lars Gustafsson svarade med en utläggning om att ”dator” är något som myndigheterna använder för att lagra uppgifter om oss stackars människor, medan ”computor” är något mycket trevligare, en mackapär som ordnar och ställer samman åt en själv.
Han har förstås fel, men jag argumenterade inte emot.
Det gör man inte mot en författare som fått Tranströmerpriset.
Måndag 12 mars
Körde på småvägar till Cappelansgården i Lillhärad. Möbelsnickeri med Carl Malmsten som specialitet. Hörde sånglärkan, små bäckar flöt likt stolta bruna smältvattenfloder. Nästan tio grader, vår. Ljuset är tillbaka.
Åter till Västerås. Tittade in i den tomma Mimerverkstaden längs Karlsgatan. Ritad av Erik Hahr och byggd 1913, däromkring. En klassisk Aseaverkstad. Varför används den inte? Den har ju stått tom i flera år, mitt i centrala stan, nedanför Skrapan. Här kunde museet ha haft tillfälliga utställningar, här finns plats för bra konst. Varför vänta?
Klassisk Aseaverkstad mitt i stan, öde och tom.
Jag tittar på en bild från Mimers verkstäder 1935. Kvinnor lindar elektriska motorer. Mamma jobbade där en kort tid, när morfar ordnade jobb åt henne. Jag undrar vad hon tänkte om framtiden när hon satt där.
Lindare i Mimerverkstad 1935.
Jag frågade om ett hus i går. Rätt svar: Lindqvistska gården på Östra kyrkogatan, som fortsatte bakom Domkyrkan fram till läroverket. Namnet fick huset efter en domkyrkoorganist. Tidigare kallades den Tingvallska gården. Karlfeldt sägs ha bott där under sin skoltid i Västerås. Gatan som går mot höger på gårdagsbilden är faktiskt Domkyrkoesplanadens avslutning upp mot kyrkan. Huset låg på dagens gräsmatta mellan Stadsbiblioteket och kyrkan. På den här bilden, från 1956, har biblioteket börjat byggas.
Lindqvistska gården revs när biblioteket byggdes 1956. Foto: VLT.
