anderslif.se

Min blogg

 

 

 

Mars 2007

 

 

 

 

Lördag 31 mars

Vem var Robert Weatherburn som fick Östra Kyrkogårdens pampigaste gravmonument och som jag skrev om igår? Jo, han var en ung ingenjör, anställd på det engelska Vakuumbromskompaniet, som skickades till Sverige för att installera nya bromsar på persontågen på järnvägen mellan Stockholm och Västerås. Tågen hade bromsats för hand ända sedan Västeråsbanan invigdes av Oscar II år 1876. Nu skulle de få moderna vakuumbromsar.

Arbetet började 1891. Massor av bromsprov gjordes längs banan. Tunga lok gnisslade, skrek och pustade mellan Västerås och Tillberga. Det mättes och avvägdes. Weatherburn var arbetsledare. Han kom från ett liknande jobb i Ryssland.

Robert Weatherburns tid i Västerås blev kort och tragisk. Vintern blev ovanligt kall och rå och han drog på sig en svår influensa. Den engelske ingenjören dog på Hotell Klippan den 21 februari 1892, bara tjugonio år gammal.

Bromskompaniet reste ett gravmonument i ståtlig engelsk stil på Östra Kyrkogården. Det står att läsa i en uppsats om Västeråsbanan som Bertil Blomme skrev i Fornminnesföreningens och Länsmuseets årsskrift 1985.

 

Det bysantinska kapellet på Östra Kyrkogården invigdes 1875.

 

Granne med Robert Weatherburn ligger förresten bankdirektören Rudolf Gagge. Han med akvarellerna, ni vet. Den här målningen gillar jag extra mycket. Varför har vi inte längre något kallbadhus i stan? Är det förresten någon som har några bilder inifrån det gamla kallbadhuset?

 

 

Badhuset vid hamnen i Västerås 1886. Akvarell av Rudolf Gagge 1834-1912.

 

 

Fredag 30 mars

Om tio år kommer var femte västeråsare att vara 65 år eller äldre. Man kanske skulle starta en tidning för pensionerade fyrtiotalister, de som gillar Bob Dylan och Eric Clapton och som har råd att gå på krogen i centrum...

 

I ett anfall av grav åldersnoja tog jag en promenad på Östra Kyrkogården. En lugnare plats mitt i stan finns inte. Letade efter Filip Nordlunds grav, mördaren som halshöggs i december 1900 på fängelsets gård, hans huvud rullade där det byggts en ny östra bostadsflygel. Han sägs ha begravts med halva kroppen utanför kyrkogården, halva innanför.

– Han ska ligga där nånstans men det är ingen som vet säkert var, sa en kyrkogårdsarbetare och pekade bort mot muren vid gamla brandstationen på Kopparbergsvägen.

 

 

Halshöggs och begravdes med halva kroppen utanför kyrkogården. Filip Nordlund fotograferad efter gripandet. Han sköt ihjälp fem människor på en Mälarbåt och blev den siste som avrättades i Västerås.

 

Jag stannade i stället till vid en osannolikt pampig grav på andra sidan, mot Utanbygatan. Massiv, hugget gråberg, tre steg upp mot en platå, två sidoväggar och så den tunga avslutningsväggen med ett runt kors överst. På minnesplattan av marmor står det: Robert Henry Weatherburn, born 1863 York, England, died 1892 Westerås. Vem var denne Weatherburn som inte ens hann bli trettio år innan han dog i Västerås? Svaret får ni imorgon. Nu ska jag skölja ned en cashewnöt med något bra mot förkylningen.

 

 

 

Vem var Robert Weatherburn från York som dog i Västerås 1892, bara 29 år gammal?

 

 

Torsdag 29 mars

I år är det 70 år sedan Sverige fick sin första kvinnliga professor. Hon hette Nanna Svartz och kom från Västerås. Hon blev professor i invärtes medicin vid Karolinska institutet 1937. Häromdagen fick jag ett brev från hennes dotter Gunvor Svartz-Malmberg. Hon hade sett ett av de fotografier av Västerås som hennes morfar Anshelm Svartz tagit och som jag hade lagt ut på min hemsida. ”Kan du hjälpa mig att lägga ut en fin bild av mamma på Internet så att fler kan googla fram henne”, frågade Gunvor.

Javisst, kan jag det. Nanna Svartz minne bör förstås hedras. Hon har berättat om sin barndom och uppväxt i Västerås i boken Steg för steg.

Var låg förresten ”snobbrännan”? Nanna Svartz skriver att flickorna och pojkarna samlades varje kväll vid sex, halv sju-tiden vid ”snobbrännan” i Västerås och att man vandrade par om par åt olika håll i stan. En av pojkarna avstod från rännan. Han hette Gunnar Mascoll Silfverstolpe och deklamerade egna dikter. ”Alla beundrade honom där han allvarlig och försynt, ofta ensam, vandrade genom gatorna med en bok i handen”, skriver Nanna Svartz.

 

 

Nanna Svartz (1890–1986) fotograferad Gustaf W:sson Cronquist, en av pionjärerna för färgfotografin i Sverige. Bilden tillhör Gunvor Svartz-Malmberg.

 

När jag nu återvänt till de arosiensiska historiska markerna måste jag passa på att visa ännu en av Anshelms Svartz bilder. Han var lärare, far till Nanna och hängiven amatörfotograf. Bilden finns i ett album på Länsmuseet och föreställer slutet av Återvändsgränd från Västgötegatan, några år före 1900.

 

 

Återvändsgränd i Västerås. Foto: Anshelm Svartz, Länsmuseet.

 

Jag måste också få bli personlig. För ett år sedan ringde min son till mig när jag var i Kina. "Du har blivit farfar", sa han. Pojken var liten, för tidigt född. I dag står han vid en sandlåda på Vetterslund.

 

Elliott, 1 år.

 

Dagens upptäckt är olvon. I alla fall säger min hustru att busken med de små försynta blommorna heter så.

 

Våren går vidare.

 

 

Pekingextra: Fler bilder från resan finns att se här. 

 

Onsdag 28 mars

Har svårt att ställa om från Himmelska fridens torg till Hamre och Viksäng. Upptäcker att bofinken kommit medan jag varit borta. Krokusen dricker solen och ljuset flödar.

Läser kommunala handlingar, av gammal vana, och ser att Trådarängarna vid Geddeholm ska göras tillgängliga med spänger och fågeltorn. Hoppas att man kan komma dit på ett enkelt sätt också, från Björnöbron längs Hässlösundet.

Nya bandystadion och fotbollsstadion på Rocklunda ger kommunen extra hyreskostnader på 11–12 miljoner per år under kommande år. Jag säger inget om det. Anläggningen blir bland de bästa i Sverige. Men när försäljningen till det privata bolaget gjordes sades det att kommunen inte skulle behöva betala något extra. Allt skulle bli vid det gamla, hette det. Indiska reptrick funkar aldrig.

Vem är Zlatan?

 

 

Krokusen äter solen. Som vårliga kantareller.

 

 

Tisdag 27 mars

Tänker på kinesfarbrorn som stod där i hörnet av gågatans förlängning i Peking, alldeles i närheten av militärhögkvarteret. Han stod där i den blåsvarta kostym som han förmodligen köpte för nästan ingenting på den tiden när Kina fortfarande eftersträvade socialistisk likvärdighet. Han har ställt sina två matkassar på trottoaren, han har vikt ihop jackan under armen och njuter av Pekings första försommardag.

Han är säkert en av de 200 miljoner kineser som lyfts ur fattigdom av den marknadsekonomi som ökar snabbast i världen, han är också en av dem som ser klyftorna i samhället växa med rekordfart. Jag undrar vad han tänker på.

 

 

China, goodbye.

 

I dag flög vi hem. Med tiden. När jag skriver detta borde jag sova för sex timmar sedan. Jag vet inte om jag orkar läsa tidningarna. Redan på Arlanda ropade rubrikerna högt om hur Anna Nicole dog. Sanningen, alltså. Ingenting annat än sanningen.

Jag tog med mig en China Daily hem. Där står om Putin och Hu Jintao och om Jens Stoltenberg som besöker Peking för att sälja norsk miljöteknik.

Där står inte ett ord om Anna Nicole. Heter hon Smith?

 

P.S. Till mina Pekingvänner. Så snart jag hinner ska jag lägga ut en länk till en sida med bilder från resan. Håll ut!

 

 

Måndag 26 mars

Sommar i Peking. Tjugo grader, het sol. Mao är undanstoppad för renovering. Jag går in i folkkongressens pompösa byggnad på västra sidan av Himmelska fridens torg. Här inne talade Mao till de sina om behover av en kulturrevolution, här proklamerade Deng Xiaoping behovet av marknadsekonomi, här har Göran Persson i Stjärnhov suttit tillsammans med Wen Jiabao och pratat om behovet av stabilitet.

På baksidan av inträdesbiljetten görs reklam för något som ser ut som likör.

 

 

Folkets stora sal byggdes 1959, tio år efter kommunistpartiets maktövertagande.

 

 

Här satt säkert Mao och pratade med Nixon om pingpong 1972. Det ser i alla fall ut som om de kunde ha gjort det. Mattan blir man lätt sjösjuk av.

 

I dag körde vi kinesisk morgongympa i en liten park. Jag har kommit dit samma tid på morgonen fyra gånger det senaste året. Samma farbror står vid samma träd och gör samma magiska rörelser med sitt svärd, samma pensionärer står i grupp under pinjerna och gör samma övningar. Jag går in i gruppen. Ingen bryr sig.

 

 

Farbrorn med svärdet. Vad gör han återstoden av dagen?

 

Svenska turister gör kinesiska övningar, litet diskret i bakgrunden.

 

I morgon åker vi hem. Till rubriker om Zlatan och Let’s dance. Jag kommer att sakna Peking, där livet går vidare i skuggan av den stora dynamiken.

 

 

En av ettusenfyrahundramiljoner som tar det lugnt.

 

 

Söndag 25 mars

En märklig känsla av samhörighet sprider sig i en grupp som rest tillsammans i snart en vecka. Sällan eller aldrig lär man känna andra människor så snabbt. Man möter och uppskattar människor, som man sedan kanske aldrig ser igen.

 

 

Ett av många middagsbord under en resa till Peking i mars 2007, guldgrisens år.

  

I kejsarnas sommarpalats vid Kummingsjön i Peking finns en Mercedez från åren kring 1900. Bilen var en tysk diplomatisk gåva till änkekejsarinnan Cixi, den ultrakonservativa kvinna som styrde Kina i nästan ett halvt sekel, fram till 1908.

Hon var konkubinen som jobbade sig upp sängvägen, om man så säger. Hon blev kejsarens favoritkonkubin och födde honom en son som skulle överta tronen. Men sonen gav sig ut på stan, utanför Den förbjudna staden, och skaffade sig syfilis och dog. Det blev änkekejsarinnan som tog över. Hon såg till att en annan släkting blev en kraftlös kejsare utåt, men det var hon som styrde och ställde.

 

Cixi vadade i pengar och snabbade på kejsardömets oundvikliga fall.

 

Cixi gav slöseriet ett ansikte. Hon serverades över 100 rätter varje måltid, även om hon bara petade i maten. Hon  byggde upp ett nytt luxuöst och vräkigt Sommarpalat, det gamla hade britter och fransmän förstört

Hon byggde sig själv en osannolikt galen marmorbåt i fördelsedagspresent när kinesiska flottan behövde pengar i kriget mot Japan.

Och hon åkte bara en enda gång i den Mercedez hon fick från Tyskland. Hon insåg nämligen att hon måste sitta bakom chauffören. Det gick förstås inte. Himlens söner och döttrar sitter förstås alltid främst.

 

 

En Mercedez i Sommarpalatset. Kinas första bil och början till kejsardömets fall.

 

Den 700 meter långa korridoren vid Sommarpalatset har över 8 000 målningar med motiv från den kinesiska litteraturen och historien. Konstverken målades över under kulturrevolutionen, men har nu restaurerats så gott det går.

 

 

Målningarna i Långa korridoren ströks över med vit färg under Maos fanatiska kulturrevolution.

 

 

Lördag 24 mars

Tänk er att ha laddat för en tur med 32 resenärer till Kinesiska muren. Tänk er förväntningarna vid avfärden. Tänk er reseledarens glada tillrop om vilken fin dag det kan bli. Tänk er sedan känslan av se hur chauffören plötsligt tappar kontrollen över växelspaken, hur ingenting funkar, hur bussen skriker och rasslar och rullar utan motorkraft över stora korsningen söder om Himmelska fridens torg och blir stående intill trottoaren. Stilla som en sovande panda i Peking zoo. Hit men inte längre.

Vad skulle ni göra?

Reseledaren har inte en susning. Chauffören ringer frenetiskt efter en ersättningsbuss. Kan bli svårt, det är högsäsong, säger den kinesiska guiden uppmuntrande. Reseledaren ler snett och försöker se ut som om allt ska ordna sig, gott folk. Kul med litet spänning, eller hur? Såna här äventyr förlänger livet. Ta en flaska vatten och må gott.

En gatsopare tittar undrande på oss. Minuterna tickar, hela dagsprogrammet är hotat. Muren är ju en klassiker, ett måste. Vad göra? Taxi? För 32 personer? Hur ska en sån grupp hållas ihop? Vad kostar det? En annan dag? Hinner vi? Reseledaren börjar ångra att han inte låg hemma i sängen och löste sudoku på lördagsmorgonen.

Chauffören ringer och ringer. Så lyser han upp.

– En ny buss kommer om tjugo minuter, översätter guiden.

 

Resan fortsatte, solen bröt fram och kinesiska muren lyste i all den charm som den samlat på sig under de senaste femhundra åren. Sällan har en kaffe med konjak på 800 meters höjd smakat bättre än denna dag.

Tack vare en havererad växellåda.

 

 

Trettiotvå svenskar försvinner snabbt på en mur som är lika lång som sträckan mellan Nordkalotten och Medelhavet. Men litet längre upp är det inte lika trångt.

 

Peking bygger och bygger. En ny lägenhet kostar 15 000 yuan (lika mycket i kronor) per kvadrat, något som den vanlige kinesen bara kan drömma om. Men det finns närmare ettusenfyrahundra miljoner kineser, så är det alltid någon som har råd. Kina är ju världens snabbast växande ekonomi.

 

 

Alla har jobb, om det så bara gäller att vara en av frjorton som sätts in att rensa ogräs längs några meter mitträcke en lördag.

 

 

Fågelboet, huvudarena för OS 2008, med plats för 100 000 åskådare, byggs dag och natt bakom skyddande staket, men kan skymtas från motorvägen till Badaling och den Kinesiska muren.

 

 

Fredag 23 mars

Mycket ska man vara med om innan hälsenan lägger av. Hur många av er har varit kock i Peking? Jag bara frågar. Hur många av er har tagit 32 svenskar till en kockskola i den kinesiska huvudstadens nordöstra del?

Kolla in den stolte kocken. Funderar på att ha bilden som min fotobyline i fortsättningen.

 

Dags för fredagslunchen. (Skratta inte!)

 

Grejen var riktigt kul. Resenärerna skar, rörde, stekte, wokade och stod i så att den riktige chefskocken blev mäkta imponerad. Eller också låtsades han. Men ärligt talad blev jag förvånad över kunskaperna hos dessa svenskar som utan att tveka blandade ingefära med purjolök och tomatsås innan de hällde i en sås med en massa ingredienser som jag redan glömt.

Matresa? Ska jag leda en matresa till Kina, jag som inte kan se skillnad på dill och persilja?

- Lugn, det gör inget. Dill och persilja finns inte i Peking...

 

Svenskar tar sig an det kinesiska köket.

 

Kockeleverna såg ut som glada champinjoner när de avslutade med att äta upp allt de lagat, och litet till.

 

I eftermiddags har jag suttit fast i Pekings fredagstrafik. Det blir så när det kommer ut tusen nya bilar på gatorna varje dag. Ja, ni läste rätt. Tusen om dan.

 

I väntan på bussen hem och den kinesiska varianten av Så ska det låta.

 

Nu ska vi iväg och äta stark mat från Sichuan. Sedan matmarknad. Blir det orm i kväll? Eller åtminstone en liten skorpion...

 

 

Torsdag 22 mars

Blek sol över världens mitt, Himmelska fridens torg, där en miljon människor trängdes när Mao utropade folkrepubliken 1949. Nu var vi några färre. Inne i kejsarstaden kändes vi dock som en miljon.

Vid vallgraven utanför fotograferade jag en vakt. Han såg så ensam ut.

 

Vakt utanför den förbjudna staden i Peking.

 

Kanske tänkte han på sin familj. Knappast på de samtal om Nordkoreas kärnvapen som samtidigt hölls på annat håll i Peking.

I hutongerna hälsade vi på hos en familj och lärde oss hur man bakar degknyten, dumplings. Utanför satt en papegoja och sa goddag på kinesiska.

 

Matskola hos hutongfamilj.

 

Dagspriset på en Rolex på gatan ligger just nu på tio kronor.

Nu ska vi åka till en Dairestaurant och dricka ormgift i brännvin. Sägs vara bra för den manliga styrkan.

Föredrar filmjölk.

 

Onsdag 21 mars

Återvänder hotellrummet i Peking efter middagen. Nu har datorn laddat upp min hemsida, det tog ett par timmar. Tror inte att det handlar om censur, bara om tekinik. Bandbredden in är OK, men ut är den usel. Men till slut funkar det. För första gången skriver jag på nätet, ut ur världens största folkrepublik där ett av de stora problemen just nu är hur man ska dämpa tillväxttakten.

Jag är trött, tröttare än på mycket länge. Har inte sovit sedan klockan fyra i tisdags morse. Ute är det mörkt, molnen har svept in månen i slöja, ljusen lyser som julpynt över Himmelska fridens torg. Världens mitt.

Folkkongressen har stängt för i år, digitaluret på andra sidan torget räknar ner dagarna till OS.

Vi har ätit god kinesisk mat och vandrat runt bland dansande och spelande pensionärer i parken vid Himlens tempel. I morgon ska vi, 32 personer, tränga ihop oss i ett par kök i hutongerna och laga dumplings, de där små degknytena med kött eller färs i, ni vet.

Vildpersikoträden blommar.

Magnoliorna är på gång.

Maos mausoleum är stängt för renovering.

Finnair serverar kokta morötter och gula bönor till frukost.

 

Vad tittar de på? Morgontidig samling i pensionärernas park vid Himlens tempel.

 

 

Måndag 19 mars

Det är en varm sommardag 1925. Fartyget Norrtelje ligger i Västerås hamn för att lasta generatorer och turbiner till det sovjetiska kraftverksbygget i floden Volchov öster om Leningrad. Lediga skolpojkar tittar på, en av dem håller till och med på att klättra ombord. En student med vit mössa har blandat sig med sjåarna längre bort. Det är ett år sedan Lenin dog, Sverige har erkänt Sovjetunionen. Asea har tryckt på i bakgrunden. Företaget behövde exporten till den stora grannen på andra sidan Östersjön. Leveransen till Volchov var starten till något nytt. Fabriken i Jaroslavl skulle följa, två år senare.

 

 

Västerås hamn 1925. Kraftverksutrustning från Asea lastas för transport till Sovjet.

 

Hur hinner jag skriva detta? Förmodligen gör jag det i ett försök att övervinna den resfeber jag levt med hela dagen. I morgon åker jag till Arlanda för att lotsa en grupp på 32 personer till ett åtta dagar långt besök i Peking. Jag har fnattat runt och packat och skrivit allehanda listor och gått igenom dagsprogram utan att riktigt veta om jag har koll på allt. Packar om, byter väskor. Jeans eller inte, vilken jacka? Vilken kamera?

Jag i alla fall bestämt mig för att ta med datorn. Ska försöka koppla upp mig på hotellet.

Keep in touch!

 

 

En ovanligt lugn gata i Peking.

 

 

Söndag 18 mars

Åkte till Uppsala i snöblandat regn samtidigt som Mona Sahlin jungfrutalade som partiledare. Huttrande tofsvipor på åkrarna efter Örsundsbro. Sångsvanar i plog. Studenternas. 21 000, inte helt fullt. Solen bröt fram vid avslag, nästan magiskt. Satt på VIP-läktaren eftersom jag skrivit en krönika i programbladet. Träffade många gamla bekanta sedan tiden i bandyvärlden. Finalen blev dramatisk, jag lider med Hammarby och Lillis Jonsson, och Andreas Bergwall som gjorde en så fantastisk match fram till det där uschla isskottet från Pär Törnberg i sudden. Han låg länge kvar på isen efteråt, poliserna ramlade över honom när de rusade in för att hålla Bajenfansen på plats. I teve sa han sedan att han hoppades att det fortfarande var en ond dröm och att han snart skulle vakna.

Här är några bilder från finalen som gav Edsbyn det fjärde raka guldet.

 

Utsikt från VIP-läktaren en söndag i mars.

 

 

Red Farmers jublar efter den osannolika upphämtningen till 3–3.

 

 

Andreas Bergwall deppar, omgiven av poliser. Brorsan Marcus knäar till höger. 

 

 

Programtidningen på finalen.

 

 

Segraren. Ola Johansson från Västerås, som tränar Edsbyn.

 

 

I väntan på pokalen.

 

 

 

Lördag 17 mars

Om BG Broström fått leva hade han så småningom täljt den typiske bandyåskådaren i trä. Det är jag övertygad om. Han som står på samma plats på läktaren år ut och år in, han som har en stickad luva eller en keps med öronlappar och en varm jacka som är allt annat än elegant.

Men BG dog för tre år sen. Som tur var hann han göra Aseaströmmen. Det tog fem år och blev Västerås mest folkkära konstverk. BG skulle ha fyllt 60 i år. I höst öppnar en retrospektiv utställning på Konstmuseet. Det finns gott om västeråsare att visa, figurer från hans verkstad på Utanbygatan, västeråsare som aldrig ställts ut, täljda i friskt doftande furu.

 

 

BG Broström, en vanlig västeråsare som gillade bandy. Självporträtt (tillhör Ulla-Stina Broström).

 

 

Fredag 16 mars

Ola Johanssons Edsbyn eller Lillis Jonssons Hammarby på söndag? Hursomhelst blir det en triumf för konsultfirman i Västerås, där de jobbar tillsammans. Jag saknar det stora reportaget från det korsvirkeshus i Skepparbacken där så mycket av den moderna bandyn formats. VSK-tränaren Andreas Westman jobbar där också. Liksom den inte helt okände Hans Elis Johansson, tv-kommentator på söndag. Och Jon Sjonemark som håller i finalarrangemanget för Sirius räkning.

Skepparbacken Consulting står bakom båda finallagen, tv-kommenterandet och finalarrangemanget!

Skepparbacken Consulting = Bandysverige?

 

Reklam på Internet för Bandysverige...

 

Leanders gamla klassiska antikvariat funderar på att ha en jätterea på böcker ute i en lokal på Hälla före sommaren. De måste lämna de lager de har på Stora gatan. Det kan bli den största utförsäljningen av böcker någonsin i Västerås. Jag vet inte om vi som bor i Västerås riktigt inser vilket högklassigt antikvariat vi har här i stan. Samtidigt stämmer det nog, det som står på skylten på Börje Leanders disk:

 

”Bookselling may not make you rich – but you will surely have a rich life.”

 

 

Börje Leander i antikvariatet som kanske inte gjort honom rik, men som gett honom ett rikt liv.

 

I morgon är det lördag. Då slutar Göran Persson. Då väljs Mona Sahlin till socialdemokratisk partiledare.

Extrakongressen blir också en diskret framgång för Lena Hjelm-Wallén från Sala. Inte nog med att hon fick rätt, när hon pratade kritiskt om Göran Perssons ledarstil i min bok Kaffe i Folkets hus, hon har också lyckats lotsa fram två västmanlänningar till partitoppen:

Sven-Erik Österberg från Skinnskatteberg går in i verkställande utskottet, VU, och kan mycket väl bli den som tar över som partisekreterare efter Marita Ulvskog senare i år, och Pia Nilsson från Sala tar Österbergs lediga plats i partistyrelsen.

Bingo för Lena Hjelm-Wallén.

 

 

Sven-Erik Österberg, blivande partisekreterare?

 

 

 

Pia Nilsson i riksdagshuset för ett par veckor sedan.

 

 

Torsdag 15 mars

Jag har skrivit en krönika i den programtidning som ges ut på Studenternas till bandyfinalen på söndag. Ett hedersuppdrag. Det är i den krönikan jag drömmer att Pelle Fosshaug ska sjunga nationalsången. Läs den här.

 

Programtidningen har tydligen distribuerats som bilaga till UNT i dag. Harriet har sett den.

Harriet! Harriet som började som småskollärare 1953 på Jakobsbergsskolan i Västerås. Jag gick i den förstaklass som var hennes allra första. Det är 54 år sedan. Harriet kom ihåg mig när hon såg en bild på mig till bandykrönikan. Hon skriver:

 

”Är jag ute och cyklar nu? Tog fram gamla foton från klassen och trots mer än 50 års skillnad tycker jag att den lilla söta välkammade killen är Du. Var du lite rödhårig också? Har bara svartvita foton. Eftersom ni var min första klass blev det lite speciellt med er.”

 

Jovisst, Harriet. Hur kunde du komma ihåg mig? Jag blir alldeles rörd.

Harriet hette Åkerström då, hon var ung och blond och vacker och hon står överst till vänster på hennes allra första klasskort som lärare i den gamla röda träbyggnaden på Jakobsberg, där kaminen var röd på vintern och där det luktade vått ylle. Jag sitter längst fram, till höger.

Jag minns rädslan att gå till första skoldagen, jag minns glädjen över att få en lärare som var gudomligt snäll. Hon gjorde det lätt att gå från Repslagargatan varje morgon. Efter tre år kom mellanstadiet, med en annan lärare. Hon hette Ingeborg och var bra hon också. Men inget kunde förstås bli som första gången.

Fröken Harriet försvann någonstans, ut i livet. Mer än ett halvt sekel senare hör hon av sig när hon läser min bandykrönika.

Om bandy vore livet skulle det vara mindre osannolikt.

 

 

Harriet med sin förstaklass 1953. Men inte är väl killen längst ner till höger välkammad?

 

 

Onsdag 14 mars

Sol, vänliga vinder, fåglar. När ska jag ta mig tid att lyssna på dem igen? Var det en taltrast jag hörde i morse när jag vacklade ut för att hänta tidningen? Eller en rödvinge?

Har huggormarna krupit fram till skogsbrynet mot söder vid Asköviken? Jag sitter inne, läser i arkiv, letar bilder.

Hittade plötsligt den här. En bild från Södra Eplanaden, troligen på 1910-talet. Aseas verkstadsfasad i bakgrunden. En snurr för järnvägsspår för att kunna köra in gods i verkstaden. Men vad är det för märkligt litet hus med en knopp på taket? Det står en cykel parkerad utanför, och en dragkärra med något som ser ut som en tank. Har aldrig sett det huset förut.

 

 

Märkligt hus på Esplanaden.

 

Pratade om Peking på NBV i kväll. Inser att det börjar dra ihop sig. Jag flyger iväg med en grupp på 32 personer på tisdag. Börjar bli nervös, men det ska man väl vara. Kollar vädret, tiodygnsprognosen talar om 14-15 grader nästa veckan, ganska mycket sol. Undrar om magnoliorna har slagit i trädgårdarna vid Sommarpalatset?

Slötittade på teve. Bryr mig inte ett dugg om hockeyslutspelet. Blir bara arg när de börjar slåss och hejas på av den distanslöse Wikegård som odlar sitt varumärke som hårdför sanningssägare i nybrutalistisk tradition.

 

 

Magnolior i Peking i mars förra året.

 

 

Tisdag 13 mars

Jag intervjuades av ett produktionsbolag som förbereder en tv-film om Micke Genberg och hans hus på månen. Jag stirrade bestämt in i kameran och sa att jag tror att han kan lyckas. Jag skrev första artikeln i VLT om hans vilda projekt för mer än tre år sedan. Han har byggt otroliga nätverk sedan dess, de senaste månaderna har han närmat sig något som snart kan kallas ett genombrott. En stor sponsor sägs vara på väg in...

 

Ett litet rött hus i det stora okända.

 

Lars Gustafsson kom till Stadsbiblioteket i kväll tillsammans med sin nya hustru, Agneta Blomqvist, inbjudna av Humanistiska förbundet och Stadsbiblioteket. De kände varandra redan i Uppsala, sedan levde de skilda liv, nu har de gift sig och bor på söder i Stockholm, i nedlagda stationshuset i Engelsberg och i sommarstugan i Nyhyttan.

Lars och Agneta pratade om den gemensamma boken Herr Gustafssons familjebok, och Lars läste dessutom ur sin versberättelse Den amerikanska flickans söndagar. Då steg han upp i talarstolen och hittade direkt kontakten till läslampan.

– Den sitter där den satt på sjuttiotalet, sa herr Gustafsson.

 

Herr Gustafsson tror inte att vi har fattat världen.

 

Sedan läste han om hur det är att se sig själv i spegeln och inse att den yttre världen egentligen inte bryr sig om en.

 

”Och samtidigt är hela denna yttervärld

det enda som min innervärld består av.

Världen, sinnrikt vikt in i sig själv.

Det är vad spegeln säger. Men kan

Då delen vara helheten som i sin tur

Är delen? Någonting är konstigt här.

Jag tror inte alls att vi har fattat världen.”

 

Under frågestunden efteråt frågade jag varför han envisas med att skriva ”computor” när alla vi andra skriver ”dator” sen mer än ett kvarts sekel. Lars Gustafsson svarade med en utläggning om att ”dator” är något som myndigheterna använder för att lagra uppgifter om oss stackars människor, medan ”computor” är något mycket trevligare, en mackapär som ordnar och ställer samman åt en själv.

Han har förstås fel, men jag argumenterade inte emot.

Det gör man inte mot en författare som fått Tranströmerpriset.

 

 

Måndag 12 mars

Körde på småvägar till Cappelansgården i Lillhärad. Möbelsnickeri med Carl Malmsten som specialitet. Hörde sånglärkan, små bäckar flöt likt stolta bruna smältvattenfloder. Nästan tio grader, vår. Ljuset är tillbaka.

Åter till Västerås. Tittade in i den tomma Mimerverkstaden längs Karlsgatan. Ritad av Erik Hahr och byggd 1913, däromkring. En klassisk Aseaverkstad. Varför används den inte? Den har ju stått tom i flera år, mitt i centrala stan, nedanför Skrapan. Här kunde museet ha haft tillfälliga utställningar, här finns plats för bra konst. Varför vänta?

 

 

Klassisk Aseaverkstad mitt i stan, öde och tom.

 

Jag tittar på en bild från Mimers verkstäder 1935. Kvinnor lindar elektriska motorer. Mamma jobbade där en kort tid, när morfar ordnade jobb åt henne. Jag undrar vad hon tänkte om framtiden när hon satt där.

 

 

Lindare i Mimerverkstad 1935.

 

Jag frågade om ett hus i går. Rätt svar: Lindqvistska gården på Östra kyrkogatan, som fortsatte bakom Domkyrkan fram till läroverket. Namnet fick huset efter en domkyrkoorganist. Tidigare kallades den Tingvallska gården. Karlfeldt sägs ha bott där under sin skoltid i Västerås. Gatan som går mot höger på gårdagsbilden är faktiskt Domkyrkoesplanadens avslutning upp mot kyrkan. Huset låg på dagens gräsmatta mellan Stadsbiblioteket och kyrkan. På den här bilden, från 1956, har biblioteket börjat byggas.

 

 

Lindqvistska gården revs när biblioteket byggdes 1956. Foto: VLT.

 

 

Söndag 11 mars

Den stora tomheten utbreder sig. Hoppet återvände när VSK reducerade till 2–4 med två snabba i början på andra. Sedan gick det bara utför. Det är slut nu, över. Roman från Archangelsk mejlade sina beklaganden. Sista utomhusmatchen har spelats på halvsekelgamla Rocklunda. I höst väntar hallen, med en ny elitserie där både VSK och Tillberga spelar. Grattis TIK till segern i kvalet! Fosshaug har några år kvar till 50. Jag drömde förresten att han skulle sjunga nationalsången på Studenternas på söndag.

Grattis också till Lillis Jonsson, som bor i Västerås och som jobbar tillsammans med VSK-tränaren Andreas Westman, men som ändå haft mage att leda Hammarby till finalen på grönvit bekostnad. Lillis har sinne för bandy, det har han alltid haft.

 

 

Lillis på läktaren i Hamar för fem-sex år sedan. Jonas Claesson läser en nyutkommen bandybok.

 

Har skrivit om Poltava och Västmanlands regemente. Visste ni att västmanlänningarna fanns med på den vänstra flanken som bröt samman först. Tvåhundra västmanländska bondsöner stupade i den värsta svenska militära katastrofen någonsin. Peter Englund berättar om hur ett trettiotal knektar, sannolikt från Västmanlands regementes första bataljon förskansade sig bakom en gärdesgård och lyckades förhandla sig till krigsfångenskap för att slippa bli massakrerade. Sådant skriver man inte om i regementets egen historia.

 

 

Peter den store i Poltava, som konstnären Johann Gottfried Tannhauer idylliserade honom 1710, ett år efter slaget.

 

 

Till sist en bildfråga. Den här bilden togs 1927 av ett gathörn i Västerås, nära Domkyrkan. Var någonstans? Vad hette gården? Vem hade bott där?

Mejla svaret här.

 

 

Var låg det här huset och den här gatukorsningen i 1920-talets Västerås?

 

 

 

Lördag 10 mars

Gick på stan strax före klockan tio i kväll. En röst hördes ur en högtalare utanför ingången till en pub i Punkt. Det var Kristian Luuk som ropade upp The Ark på scenen. Dom hade alltså vunnit Melodifestivalen. En vakt kom ut från puben.

– The Ark vann, det är skandal det var en skitlåt, sa han.

Jag vet inte, jag har inte hört den, vad jag vet. Är det slut nu? Eller ska de två bästa mötas i en slutlig final i Borås?

Såg The Queen i kväll, Helen Mirrens paradnummer som hon fick en Oscar för. Sevärd, även om storyn inte riktigt håller för en långfilm. Scenerna från Balmoral i Skottland var fina. Vi åkte förbi där för några år sedan. Kom inte in. Porten in till slottet var stängd. Någon drottning såg vi inte.

Vi fortsatte upp i höglandet, uppåt, uppåt på små vägar. När vi nådde passhöjden hörde vi säckpipan och såg mannen som spelade. Han stod där, i sin kilt med Skottland under sig. Det var så vackert att vi inte kunde låta bli att lägga ett pund på instrumentlådan. Det var förstås därför han stod där. Jag tror jag har visat den här bilden förut, det gör inget. Jag visar den gärna igen.

 

 

Skotsk pastoral, eller pekoral? Inte långt från The Queens Balmoral.

 

 

Nån dag senare körde vi över ett krön och såg Atlanten. Då började det regna.

 

 

I närheten av Isle of Skye

 

 

Fredag 9 mars

Snön smälter så det hörs. Åkte ut till Björnön. Gick litet i femkilometersspåret för att minnas hur det var att springa där. Kom till den branta backen strax efter badet och Björnöhalsen. Där gick spåret rakt upp i den mörkgröna trollskogen en gång, på krönet stod barrskogen tät och hög, det var mörkt och syredoftande där, bara enstaka solstrålar strimlade ner över mossan och blåbärsriset. Till höger låg en kulle med stenblock och ormbunkar dit ingen vågat sig upp på hundrafemtio år eller så.

I dag är allt borta. Stigen går fortfarande brant uppåt, men inte mot en trollskog utan mot en kulle som jag aldrig sett förut. En kal, stenig kulle. Ett helt annat landskap.

Mellanskog har satt upp plakat som berättar att avverkningen görs för flygets säkerhet. Någon har med en tuschpenna ersatt ”avverkning” med ”skövling”.

Jag tyckte första etappen av avverkningen gav nytt ljus och ny rymd åt området norr om Björnöhalsen. Men nu vet jag inte. Jag saknar den mörkgröna trollskogen, där jag under åren svettats bort många kilo och trott mig tänkt djupa tankar i motionsspåret.

Men utsikten blir nog vacker, man vänjer sig...

 

 

En ny backe upp mot en ny kulle på Björnön, där den mörkgröna trollskogen låg en gång i en tid som inte kommer tillbaka.

 

 

Vägen mellan Björnöborg och Björnöhalsen. Hur såg det ut här förut? Var det någon som dokumenterade innan maskinerna drog in?

 

Jag brukar säga att det där med särskrivningar inte är så farligt. Det är bara roligt. Senaste, autentiska, exemplen i annonser:

Prins korv och drottning sylt.

Katrin plommon och Herr känga.

 

 

Torsdag 8 mars

Regnet upphörde, dimman lättade och VSK vann med 3–2 över Hammarby på Rocklunda och här sitter jag vid datorn och är hes och upplever den där känslan av att ha upplevt något i nuet, en hisnande känsla som man kan få av bra idrott. Jag vet att det bara är lek, jag vet att jag inte borde stå där och skrika och vifta med min fåniga blå toppluva, allrahelst när grannens tioåring är med och tittar förundrat på mig. Men vad gör man när det grönvita laget i mitt hjärta vinner den tredje semifinalen. De släppte bara till en enda hörna, gjorde som vanligt en bra första halvlek och segern var rättvis, även om straffen som gav 3-0 var feldömd så hade VSK bud på hur många mål som helst före paus. Anderbro klangade till exempel en hörna klockrent i stolpen.

Nu blir det väl Zinken på söndag. Nån som vill hänga med?

 

 

Grönvitt jubel efter Patrik Anderbros nedtagning och vinkelskott som gav 2-0.

 

 

Ted Andersson som sällan sedd solitär.

 

Så var det det här med bilden på de unga västeråsarna i går. Den var tagen 1908 utanför porten in till Asea från Karlsgatan, med en verkstad till vänster och gamla huvudkontoret till höger. Eleverna gick i skola på Allmänna Svenska. De poserar i den östra utkanten av kreaturstorget, som var en förlängning av Vasaparken. I dag ligger Ottarkontoret här.

 

 

Karlsgatan med Aseas gamla huvudkontor såg ut så här, från Södra Esplanaden, i början av 1900-talet. Huset längst bort till vänster tillhörde regementsmusiken  och låg där Officershuset byggdes 1905. Jämför porten med bilden nedan.

 

 

Onsdag 7 mars

Regn, dimma, dystert. Läser, skriver, ringer. Har en bra story på gång, riktigt bra. Kan inte säga mer än. Men där finns kopplingar till Karl XII, Poltava, Jaroslavl, Viksäng, Hässlö, Slottet och ett magasin i Hallstahammar. Låter det som en gåta? En ledtråd till, så klarar säkert några av er det: Snoilsky.

 

”Befriat från sin bädd av grus,

jag såg det blänka, vid det ljus,

som stäppens stjärnor sände.”

 

Ringer det någon klocka?

 

Tänker på gårdagens resa till Stockholm och Zinkensdamm. Hamnade bland genuina Bajenfans, de ville bjuda på vodka och pilsner, jag tackade artigt nej. När Anderbro skulle skjuta en straff i första halvlek tog jag fram kameran.

– Blir det mål nu tar jag kameran ifrån dig, sa mannen med vodkan vänligt men bestämt.

Slangen missade. Tur var väl det.

 

Femtusen på Zinken, VSK borde ha vunnit.

 

I morgon är det vinna eller försvinna för grönvitt.

På Studenternas väntar studenterna i sina frackar och med sina blågula ballonger. Finaltradition, kallas det.

Har skickat min krönika till finalprogrammet. Fick in Pelle Fosshaug på ett hörn, fast han spelar i Tillberga. Skrev att han greppade mikrofonen för att sjunga nationalsången. Är jag inte rikigt klok?

Nej, men förhoppningsvis blir krönikan läst.

 

 

Traditionstyngda ballonger ska släppas loss söndagen den 18 mars. Två timmar senare är det vår.

 

Dagens bildgåta från gamla Västerås. Några unga män poserar för fotogtrafen framför tegelhus och en port. Det verkar som om de sitter i en park. Året är 1908. Någon som vet var bilden är tagen? Mejla mig i så fall.

 

 

Året är 1908 i Västerås. Men var?

 

 

Tisdag 6 mars

Lämnade tillbaka bilder jag lånat av Rolf Widell. Titta på den här. Det ser ut som en nedgång till en tunnelbana i London. Men bilden är tagen 1933 på Stora gatan i Västerås, troligen i höjd med Östermalm. Flickorna deltar i ett 1 maj-tåg och de passerar en bensinstation, med en annorlunda logotyp på en stång. Kan ägaren till bensinstationen ha hetat Krook?

 

 

Bild från Stora gatan i Västerås 1933.

 

Koreografen Maria Hammarlund var här och pratade om sin nästa dansinstallation. Den ska handla om den stora demonstrationen för mera mat och mera bröd på Fiskartorget fredagen den 20 april 1917. Det är snart exakt 90 år sedan och Maria ska uppmärksamma det med en installation som ska röra sig från Stora torget ner mot Fiskartorget, där en delegation från de minst sjutusen arbetarna möttes av borgmästare John Karlsson på Rådhusets trappa. Enligt vissa uppgifter var de tolvtusen.

Det var ju där på trappan som ungsocialisten Sven Isacsson gjorde sin kupp och höll ett revolutionärt tal och försökte elda massorna. Och på kvällen tågade soldaterna olovandes ut från regementet på Viksäng...

 

 

En ödesmättad trappa på Fiskartorget. Snart scen för en dansinstallation.

 

 

Måndag 5 mars

Tog en promenad bortåt Hamreängarna för första gången på länge. Grönfinkar skvätte runt i träden, solen kämpade förgäves med grå moln bortåt ridhuset. Såg att Edströmska gymnasiet bygger ut, det går fort när besluten fattats. Nya vägar dras, gamla ridstigar försvinner.

Här byggs ett utbildningscentrum för Svensk Bilprovnings alla besiktningsmän och ingenjörer. Hit ska de komma och utbilda sig, nästan tvåtusen personer om året.

Måste vara ett klipp för gymnasieskolan, som specialiserar sig på fordon och transport. Nu kan man samköra kurser, matsal och bibliotek med bilprovningen. Det är det värt att offra några ridstigar för. Hotellen i stan applåderar också. Någon har räknat ut att det hittills så anonyma bygget på Hamres ängar ska ge Västerås över tiotusen extra hotellnätter per år.

 

 

Ett bygge för framtiden på Hamres ängar. Max letar boll.

 

För övrigt ser jag att kommunstyrelsen på torsdag ska ägna tid åt att besluta om riktlinjer för stans parkeringar. En konsult har gjort en utredning. Jag bläddrade fram till förslaget om vad som ska göras. Vet ni vad som föreslås i dessa nya riktlinjer?

Jo, att man ska ta fram en parkeringspolicy...

Var det inte det utredningen gick ut på?

 

En sak till. Stans nya e-handlingsplan innehåller det eleganta ordet "interoperabilitetsarkitektur". Jag blev så imponerad.

 

 

Söndag 4 mars

Västerås SK har spelat i 51 år på Rocklundas bandybana, som var världens första konstfrysta när den invigdes 1956. På torsdag kan VSK spela sin allra sista match på denna bana innan den förvandlas till en bandyhall och inte längre blir sig lik.

Litet sentimental blir jag nog.

Jag har levt ett liv med dessa matcher, på denna plan med sina skraltiga läktare och vänliga korvkiosker. Jag har sett samma ansikten på samma platser på samma läktarsteg, under några år på nittiotalet såg jag ett av världens genom tiderna bästa bandylag.

 

Gamla ståplatsläktaren från 1956 har redan rivits.

 

I dag förlorade VSK första semin mot Hammarby, i en match som grönvitt dominerade och borde ha vunnit, men där stockholmarnas skytte avgjorde.

Marcus Bergwall borde ha fått priset som Hammarbys bäste.

Matchens replik från läktaren hörde jag i andra halvlek när domare Nystedt undvek att blåsa frislag för VSK:

- Byt skor domarn!

Byt skor?

 

Säsongen är över för VSK om Hammarby vinner på tisdag på Zinken och sen på Rocklunda på torsdag. Då kan hallen kan byggas klart. Matchserien kan förstås gå till en femte och avgörande och då förskjuts den sista utomhusmatchen på Rocklunda för VSK till tisdagen den 13 mars.

I någon av mina klippböcker har artiklar från den första tiden. Orkar inte leta fram dem. Tar en annan bild från Västerås 1956 i stället. En bild som visar hur ful den ibland som omhuldade gamla citykärnan var. Titta här. Känner ni igen gathörnet?

 

 

Hörnet Vasagatan – Hantverkargatan 1956. Inget att längta tillbaka till.

 

 

Lördag 3 mars

Tidningarna kommer inte, morgonens rutiner störs. Jag ringer till distributionen, upptaget, upptaget, ilskan ökar. Ingenting på tidningens hemsida. Först framåt 8.30 läggs det ut en text om att tryckeriet haft problem och att växeln brutit ihop. Tänk så viktig morgontidningen är.

 

Pratar om mitt lokalhistoriska skrivande inför 85 personer i kaféet vid Anundshög. Trångt, några får stå. Jag håller på en timme. Frågor. Folk uppskattar historiska artiklar. Jag blir glad.

 

 

Fullt i kaféet vid Anundshög.

 

Får mejl från Bengt Hj Törnblom, son till den båtbyggare vars lilla småbåtsvarv vid Mälarstranden köptes av några kapitalstarka västeråsare 1917.  De ville bygga ett stort skeppsvarv i Västerås. Den sorglustiga historien har jag berättat om tidigare.

Bengt Hj Törnblom berättar om sin far Hjalmar Törnblom, som var född vid Bråviken men som kom till Västerås med sina föräldrar vid unga år. Hjalmar Törnblom älskade att bygga båtar. Han byggde sin första båt 1910 på övervåningen till föräldrarnas hus vid Djuphamnsvägen där OK har en bensinmack i dag. Ingen hade tänkt på att båten var för stor för att tas ut ur huset. Ett hål i väggen fick sågas upp på övervåningen.

Båtbyggaren Törnblom fanns sedan med i den krets som byggde upp Västerås första och enda skeppsvarv. Det gick omkull efter några år men Hjalmar Törnblom fortsatte att bygga båtar, längre fram i tiden i en nedlagds skola i Rytterne. Han byggde sin sista båt 1964, fyra år före sin död. Det var en kravellbyggd motorbåt i Hondurasmahogny.

Sonen Bengt Hj Törnblom skickar med ett foto. Tack för det.

 

 

Hjalmar Törnblom var en i ägarkretsen bakom det kapsejsade Västerås skeppsvarv. Han fortsatte att bygga båtar på egen hand. Så här såg hans sista båt ut, en motorbåt i Hondurasmahogny från 1964.

 

 

Fredag 2 mars

Måste säga att jag är imponerad av Carl Bildts blogg. Vad var det han skrev, jo att han har fler besökare varje dag än det är medlemmar i SSU. Jag förstår inte hur hans dagliga reflexioner kan vara ett hot mot demokratin, som Bertil Torekull påstår. Ju mer en politiker delar med sig, desto bättre är det väl. Sen är det upp till oss att sålla det vi läser.

Min egen hemsidesblogg är förstås blygsam i sammanhanget, men jag är glad över att sidan fick över 28 000 besök förra året, de tittade in på 57 000 sidor. Kurvan stiger, i år jag haft 8 000 besök hittills.

 

I morgon ska jag prata om mitt lokalhistoriska skrivande i VLT vid en ”Brunch med Bröt-Anund” ute vid Anundshög klockan 11. Badelunda hembygdsförening arrangerar och likt en händelse som ser ut som en tanke, men som faktiskt inte är det, skriver jag i morgon i VLT om Badelunda hembygdsförenings ambitiösa utställning om nybyggarna på Skiljebo som öppnar på Skiljebobiblioteket på måndag. Den håller på i två veckor, missa inte den. Där finns massor av gamla bra bilder. Några av dem, men bara några finns i VLT i morgon.

Den här bilden fanns med i tidningens egen förhandsannons om artikeln:

 

 

Spelarna i Skiljebo SK gör entré på gamla plan vid Björkgatan i början av 1950-talet. Duschen bestod av hinkar med kallt vatten i skogen bakom omklädningsbaracken. Namnen på spelarna får ni i VLT i morgon.

 

 

Torsdag 1 mars

Trött, plusgraderna tynger, snön töar in över skons kanter. Hoppas kylan återvänder på söndag. Då är det bandysemifinal mot Hammarby på Rocklunda. Kan bli en härlig matchserie. Bandy börjar bli livet igen. Fick förresten en beställning på den sorgligt bortglömda bok om Jonas Claesson som jag skrev för några år sedan. Dags att göra reklam för den. Läs den. Köp den. Ät den. Gör vad ni vill med den. Den är bra.

 

 

 

Författare med förstlingsverk. Boken om Claesson kom sedan.

 

Läser New York Times på nätet. Har alltid haft den största respekt för den tidningen. Som vanligt är den sprängfylld med nyheter och features. Men vad läser folk? Den mest lästa artikeln på nätet i dag handlar om hur småbarnsföräldrarna måste slåss för att hålla barnen borta från de vuxnas säng. Mest använda sökord för dagens NYT är ”sex”, följt av ”immigration” och ”Iraq”. Det spektakulära först, sen det seriösa. Jag är väl likadan själv.

 

Ser att utbildningsnämndens ordförande i Västerås, folkpartisten Roger Haddad, vill bli tuffare mot skolkare i de kommunala gymnasieskolorna. ”Frånvaron av elever är stundtals väldigt stor på gymnasiet”, heter det i en skrivelse som på Haddads uppdrag ställts till nämndens politiker. ”Upplevelsen är att en alldeles för stor del av frånvaron är ogiltig.”  Denna ”upplevelse” vill Haddad nu få bekräftad genom en utredning. Han vill också veta hur en elevs frånvaro ska visas för omvärlden. Ska frånvaron noteras i slutbetyget?

 

Ännu utan ogiltig frånvaro.

 

 

Läs mer, om februari till exempel, i bloggarkivet.

 

Bloggarkiv

Startsidan

                      
 

 

 

Startsidan

Textarkiv
Utbildningar
Föredrag
Böcker

Kontakt

Bloggarkiv

 

Johans blogg

Saras blogg

Lenas blogg

 

 

Bloggarkiv