När Västerås fick ett skeppsvarv

- en historia om sjunkna förhoppningar

Minne av skeppsvarvet? Rester av en slip i ett buskage i Gustavsvik, bakom Icas lager.

Året var 1917. Några kapitalstarka västeråsare trodde på framtiden och startade Västerås Skeppsvarv AB. Ett år senare hade varvet hundra anställda och det första fartyget gick av stapeln. Sedan hände något som historien har förträngt.

Allt började med en vision om Västerås som sjöfartsstad. Staden skulle få ett varv och ta en plats bland de stora skeppsbyggarna.

Bakom visionen låg insikten om att Mälaren snart skulle få en annan roll. Södertälje kanal och farlederna grävdes djupare och Mälaren skulle öppnas för mycket större fartyg.

Mest lockande av allt var de mognande planerna på en djuphamn i Västerås. Staden hade köpt Karlsbergs gård, granne med Johannisberg, och en kommitté arbetade för att se hur bygget skulle finansieras. Hamnen skulle byggas. Frågan var inte om, utan när.

Stadens näringsliv gick på högvarv trots, eller snarare tack vare, det världskrig som rasade ute i Europa. Asea och Metallverken hade fullt i verkstäderna, småföretag och underleverantörer följde med i boomen.

Idén om ett skeppsvarv kom från en krets på åtta män. Bland dem fanns sågverksägaren Rudén, delägare i Myggbo såg, fabrikören Lennqvist, byggmästaren Hammer och rådmannen Åsberg.

Där fanns också båtbyggaren Törnblom som nyligen byggt en liten verkstad på sin mark vid Gustavsvik, mellan Hyttan och den blivande djuphamnen. Snett nedanför den plats där Ica senare kom att bygga kontor och lager.

Det nya aktiebolaget köpte Törnbloms rörelse. Här skulle inte bara byggas små segelbåtar och motorbåtar, här skulle byggas större pråmar och lastfartyg.

Bolaget döptes först till AB Västerås Båtvarv men utökades året därpå och bytte namn till Västerås Skeppsvarv och Rederi AB. Mer mark arrenderas av Västerås stad.

Västeråsarna erbjöds teckna aktier och många tycks ha trott på visionen eftersom aktiekapitalet fördubblades på ett år, från en halv miljon till närmare en miljon kronor.

En energisk 32-årig värmlänning anställdes som verkställande direktör. Han hette Torsten Ryman.

Första året gick allt med en väldig fart. Folk anställdes, inte minst byggnadsarbetare, och varvet började ta form. I augusti 1918 skickar VLT en reporter och fotograf till Gustavsvik för att berätta om Västerås skeppsvarv.

De möttes av en imponerande syn. Hundra man arbetade för fullt på det 38 000 kvadratmeter stora området.

Den Törnblomska båtverkstaden hade fått sällskap av en såg och en till hälften färdig maskinverkstad. Grunderna var lagda för ett plåtslageri, en smedja och en timmermansverkstad.

En ugn med en 30 meter hög skorsten skulle byggas för att bocka spant och plåtar. Varvsledningen berättade stolt att ugnen var av samma fabrikat som den som fanns på Eriksberg i Göteborg.

En stor slip var i det närmaste klar att användas för de fartyg som skulle läggas upp för reparation under vintern.

Ett eget mudderverk höll på att tillverkas. Skeppsvarvet skulle ju ha en egen kaj, och inte vilken kaj som helst. Den skulle bli 105 meter lång och i det närmaste ansluta till den kommande djuphamnen. Två 60 meter långa bryggor skulle skjuta ut från piren.

Detalj från aktiebrevet.

Direktör Ryman kunde berätta att fyra beställda pråmar redan byggts och gått av stapeln. Munktells i Eskilstuna hade beställt ett lastfartyg för motordrift på 300 ton. Varvet var också i full gång med att bygga ett dubbelt så stort fartyg för att sälja för egen räkning.

Bolaget hade köpt en skog i Enåker för att trygga tillgången till trävirke.

Reportern skrev:

”Skeppsvarvet startar med föresats att taga upp konkurrensen med landets övriga varvsanläggningar.”

Arbetsstyrkan skulle inte stanna vid 100 man. Ganska snart behövdes mellan 300 och 400 anställda. Bolaget hade fem bostadshus färdiga och ett sjätte var på gång.

Ett marketenteri hade inrättats där ett femtiotal arbetare kunde äta åt gången. Tre mål mat om dagen med kaffe kostade 3 kronor och 50 öre.

Man förstår att tidningens reporter drogs med i optimismen.