Onsdag 28 februari
Läser färsk statistik från Västerås stad. Vet ni hur många lediga jobb som nyanmäldes till arbetsförmedlingen i stan förra året? Över 8 500! Bara 451 varslades om uppsägning, den lägsta siffran sedan 2000. Gå ut på stan och känn efter hur det känns att leva på toppen av en högkonjunktur. Snart vänder det nedåt igen. Kanske har det redan börjat.
Skriver om nybyggarna på Skiljebo. Det ska bli en utställning i Skiljebobiblioteket nästa vecka. Träffade Mary Göransson, Arne Lindgren, Bengt Fredriksson och de andra eldsjälarna bakom projektet häromdan. Lyssnade på berättelser, tittade på bilder. Hittade en underbar bild på nio pojkar i andra klass i Grytaborgsskolan på Stockholmsvägen, det hus som i dag heter Nurmis bilverkstad. Året är 1942, de står där på rad med händerna på varandras axlar, redo att gå vidare i livet. Läraren hette Anne-Marie Scholander. Var det verkligen så att småskollärarinnor inte fick gifta sig på den tiden?
Skiljebogruppen har namnen på åtta av pojkarna. De saknar namnet på den fjärde pojken från vänster. Han har sandaler och hög panna. De andra heter, från vänster: Göte Holm, Åke Jansson, Ulf ”Putte” Wall, den okände, Lars Eriksson, Karl-Evert Pettersson, Bengt Fredriksson, Ingemar Leijgård och Alf Andersson.
Mejla mig namnet om ni vet, snälla på anders.lif@telia.com .
Skolpojkar i andra klass 1942 i Grytaborgsskolan. Vem är nummer fyra från vänster?
Tisdag 27 februari
Snö, snö, snö. Men tåget gick punktligt. Sneddade över Vasagatan utanför Stockholms central, tog hissen upp till åttonde våningen och släpptes in av landshövdingen i Västmanland. Här har Mats Svegfors haft ett litet kontorskrypin under de fyra år han varit ordförande i ansvarskommittén, den där som vill rita om Sveriges karta ni vet, och förändra den länsindelning som Axel Oxenstierna funderade ut under de gröna ekarna på Tidö för 350 år sen.
I dag tog Svegfors uppdrag slut. Han lämnade över den färdiga luntan till kommunministern Mats Odell. Nu får andra ta över.
– Moren har gjort sitt, moren får gå, sa Mats Svegfors till mig efteråt.
Spanske kungen Ferdinand lär ha sagt så när han drev ut den siste moren från Granada på 1400-talet, om jag läst på rätt. Var det inte då moren drog sin sista suck också?
– Var har du den hemliga kartan över de nya regionerna, frågade jag.
Anders Björck hade ju skrivit en debattartikel och påstått att det fanns en sån. Det finns ingen karta, svarade Svegfors. Han hade bara lurat i Björck det när Mälardalens landshövdingar, de så kallade Mälarpiraterna, träffades häromsistens.
– Han svalde betet som en hungrig torsk...
Herrar Björck och Svegfors har som bekant olika meningar i regionfrågan.
Ganska betecknande förresten, eftersom moderaterna är kluvna. Partistämman ska ta ställning i höst. Förra borgarrårdet Carl Cederschiöld vet dock vad han vill. Han kör Svegfors linje och vill ha storregioner så snart som möjligt.
– Vi bildar Mellersta Norrland och söker OS 2014, sa han till huvudsekterarern Martin Olauzon som är från Östersund.
Landshövdingens krypin på Vasagatan
Här får du! Mats Svegfors lämnar över ansvarskommitténs betänkande till Mats Odell, under överinseende av bland andra Göran Magnusson, Carl Cederschiöld och Håkan Wåhlstedt.
Måndag 26 februari
Skrev ett utkast till en krönika som ska gå i programbladet på SM-finalen på Studenternas. Det mindre än tre veckor dit! Sen är det ju vår. Våren kommer alltid efter SM-finalen, med fönvindarna från andra sidan Mälaren. Det är förstås en ära att få skriva i programbladet. Jag får ett par finalbiljetter som tack.
Veckan efter ska jag resa till Peking igen, reseledare för 32 personer. En speciell matresa. Har inte börjat plugga kinesiska grönsaker än.
I morgon ska Mats Svegfors lägga fram ansvarskommitténs utredning, det verk som antas slakta Axel Oxenstiernas länsbygge. Får väl se hur det blir med det. Jag ska följa hövdingen i hälarna och lyssna till stämningen. Resultatet får ni se i tidningen, och valda delar här på bloggen.
Åkte till Badelunda kyrkskola på eftermiddagen. Träffade ett gäng som håller på med en utställning om Skiljebo. Hittade en bild på sanatoriet Skogsfjället.
Sanatoriet Skogsfjället i Västerås, värt en egen historia.
Visst ser det ut som ett sanatorium på ett skogsklätt berg nånstans nere i Bayern eller Österrike. Eller som ett skidhotell i Schweiz. Men det är i Västerås, fotot troligen taget på fyrtiotalet.
Sanatoriet byggdes som tuberkulossjukhus 1911, det låg i stans utmarker för att de lungsjuka inte skulle smitta. När Centrallasarettet byggdes 1928 blev sanatoriet så småningom en del av det nya sjukhuset.
Söndag 25 februari
Åkte skridskor i Hässlösundet med en fransman. Bara en sån sak. Sen tog jag med honom på kvartsfinal i bandy.
– Nå, vad tyckte du, frågade jag efteråt.
– Jag är intresserad av sport i allmänhet, svarade han diplomatiskt.
– Tyckte du inte att det gick fort? Att det var tekniskt?
– Det var kallt.
Nå, fransmannen fick hursomhelst se VSK vinna över Falun med 5–0 och han fick uppleva hur en spelare plötsligt bytte både tröja och tröjnummer under match. Sånt kan bara hända i bandy. Det var Micke Carlsson som firade sitt 500:e mål i grönvitt med ett klädbyte i andra halvlek.
Grattis, Micke, nu har du tre mål kvar till Hasse Johanssons klubbrekord. Sen är du bäst av alla. Jag har följt Micke Carlsson i hela hans karriär. Toppen var nog VM-guldet i Archangelsk 2003. Säsongen efter blev han proffs och hyrdes ut till Vodnik, i just Archangelsk, betald av mångmiljonären Boris Skrynnik.
Jag har förresten börjat tro på SM-final igen. Det var fem år sen sist. Jag har till och med blivit ombedd att skriva en krönika i finalprogrammet. Hur ska jag klara det? Jag kan ju inte dra till med den här historien om vodkan och kylan i Krasnojarsk en gång till.
Eller den där historien om hur jag blandade ihop Bach och Mozart när jag skulle verka kulturell i mitt bandyskrivande. VSK:s anfall var samspelt som en stråkkvartett av Bach, skrev jag, för att imponera med mina kulturella intressen.
– Tjusigt skrivet, men du vet kanske att Bach aldrig skrev nån stråkkvartett, sa kamraten som visste vad han talade om.
Micke Carlsson utanför Vodniks klubbhögkvarter i Archangelsk vid Vita havet 2003.
För övrigt undrar jag vad Jordbruksverket håller på med. Verket har begärt att Sveriges kommuner ska räkna hur många lamor, kameler och dromedarer det finns inom respektive kommungräns.
Det är förstås nödvändig information i dessa klimatförändringens tidevarv.
Fredag 23 februari
Eken står blick stilla med utspretade svarta grenar i den blekblå skymningen utanför mitt fönster. Det ser ut som om den väntar på att ge sig av på vandring, med stora kliv mot den gröna våren där den svartvita flugsnapparen väntar.
Läser de senaste siffrorna om tidningarnas upplagor. Ingen kul läsning, allra minst för VLT som återigen minskar, nu med 800 exemplar. Jag minns hur glada redaktionsledare en gång förberedde beställningen på en jättetårta när upplagan snart såg ut att bryta 60 000-vallen. Var det 15 år sen? Nu är VLT snart nere på 45 000.
Det ska sägas direkt att VLT långt ifrån är ensamt på det sluttande upplageplanet. Stora delar av svensk dagspress halkar utför på samma sätt. Webbläsande, konkurrensen från gratistidningar och höga prenumerationspriser antas vara några orsaker.
Men det finns undantag. Svenska Dagbladet ökar med 6 600 exemplar och det har naturligtvis sin förklaring. Jag kommer på mig själv att greppa efter SvD först av alla tidningar på morgonen (vi har faktiskt tre morgontidningar, VLT, SvD och DN), såvida inte VLT lockar med någon bra LOKAL nyhet som jag bara måste läsa.
Jag har frågat mig själv varför SvD är så bra, jag är osäker på svaret, vet bara att den är behaglig att läsa, stilfullt redigerad utan effektsökeri, inga små texter som man behöver förstoringsglas för att tyda, kvalificerat material, respekt för läsarens önskan att få veta mera, inga tomma stort uppblåsta trummor, bra grejer om medier och datorer, bra tv och radio, bra läsning om näringsliv (som jag aldrig läste förut), bra kultur, bra nöje även för mig som är en möglig fyrtiotalist, bra BILAGOR, inte minst på söndagar. Jag hittar skivor jag vill lyssna på, filmer jag vill se, människor jag vill lära känna. Och framför allt: jag känner mig aldrig utesluten, exkluderad.
Jag är rädd för att många tidningar i dag stänger ute stora traditionella läsargrupper i sin ambitiösa jakt på nya. Det är förstås de unga man vill nå, de som inte prenumererar. Den vällovliga ambitionen kan då leda till att man skriver artiklar och gör bilagor för dem som inte läser tidningen. Medan de som faktiskt prenumererar och läser känner sig utanför.
Risken är paradoxal och evig.
När man vill bygga till en båt utan att skaffa nytt virke måste man ta av de gamla plankorna. Då vill det till att man inte sliter loss en bottenplanka...
Hur ska vi göra? En av många interna tidningskonferenser.
Torsdag 22 februari
Satt i tingsrätten hela dan. Lyssnade på ett mål om ekonomisk brottslighet. Bolag som skapades bara för att slussa fakturor och ta in pengar, ingen moms, inga skatter, inga sociala avgifter betalades. När skattefolket började undra flyttades hela rubbet över till ett nytt bolag som fortsatte på samma sätt, sen ännu ett. En målvakt sattes att skriva under papper. Tröttsamt att lyssna på. Så outsägligt trist. Så osolidariskt med alla oss andra. Fyra försvarsadvokater har lagt ner cirka 250 timmar var, staten betalar dem 1 065 kronor i timmen. Det blir över 1 miljon kronor av skattepengar för att rättvisan ska ha sin gång. Det är det förstås värt. Men ändå alldeles onödigt.
Inte blev jag gladare av att läsa om den egyptiske bloggaren som dömts till fyra års fängelse för att ”ha framkallt hat mot islam” och för att förolämpat president Mubarak. Ibland verkar det som vi fortfarande lever i medeltiden. Fast det kanske var en förolämpning mot medeltiden.
Roligare då att försjunka i Ingemar Leijgårds bilder. Jag ska skriva om dem nästa vecka. Titta på den här bilden från det lugna femtiotalet. Bussen är en stadsbuss i Västerås, linje 2 till Haga, den två man starka besättningen heter Björkman och Benjaminsson. Chaufför och konduktör. Inga biljettköp via SMS där inte. Bakpå bussen kunde man placera sina skidor i stället. Chauffören väntade snällt. På söndagen var det Hyland med Karusellen på radio.
Varför togs det så få bilder av det vardagliga livet?
Stadsbuss med skidställ, tidigt femtiotal. Foto: Ingemar Leijgård.
Onsdag 21 februari
Minus 16 tidigt på morgonen, eldröd sol. Ljusare för varje dag. L är en av 3 100 västeråsare som pendlar till Stockholm varje vardag; 9 000 pendlar ut från stan, det är dubbelt så många som för tjugo år sedan. Inpendlingen är ännu större, 11 000 tar sig till Västerås för att jobba.
Så nu vet ni det.
Siffrorna är alldeles färska.
Fredrik Persson, exvästeråsare och doktorand i historia i Lund, mejlar apropå bloggen i går att det Maja Hagerman skriver om har varit känt sedan länge. Men han suckar inte över hennes skåpmat utan undrar varför forskarna är så dåliga på att berätta. Hagermans populärvetenskapliga framställning är ju vida bättre än allvarstyngda avhandlingar. Persson uppskattar också Humanistiska förbundets föreläsningar och tror att det finns ett stort behov av genuin bildning i ett samhälle där så många medieproducenter lägger allt större vikt vid glättig underhållning.
Dagens bildfråga kommer från den trägne bildletaren Kjell-Åke Jansson. Han har hittat bilder från en filminspelningen i gamla hamnen i Västerås på trettiotalet. Europafilm stod för produktionen, det står det på den fyrkantiga kameralådan. Vad var det för film? Vilka var skådespelarna, vad gjorde de där på kajen i Västerås? Torkrian som sticker upp i bildens vänsterkant revs 1937.
Europafilm spelar in en bortglömd film på en hamnkaj i Västerås.
Vilka är skådespelarna?
Tisdag 20 februari
I alla andra sammanhang är det tveksamt med kommunalt stöd till näringslivet. Skattebetalarnas pengar ska inte användas till sådana subventioner, enligt kommunallagen. Men i fråga om Teknikbyn i Västerås går det bra. Företagen där får ett årligt miljonstöd sedan flera år tillbaka. Det är säkert bra på många sätt, men varför ska just de få stöd, just där? Märkligt att frågan inte alls diskuteras. På torsdag väntas kommunstyrelsen dessutom dela ut ett extra bidrag på 1,2 miljoner för att täcka de dubbla chefskostnader som Teknikbyn drabbades av när vd:n sparkades förra året.
Maja Hagerman talade om sin bok Det rena landet inför en överfull hörsal i Stadsbiblioteket i kväll. Västerås humanistiska förbund arrangerade och Maja Hagerman pratade medryckande i över en timme. Jag har sagt det förut: det är märkligt att det talade föredraget fortfarande kan locka så mycket folk, i tider när medierna fyller vår tillvaro från morgon till kväll. Kanske handlar det om närheten, upplevelsen av att något händer här och nu, ungefär som en bra bandymatch, om ni ursäktar liknelsen.
Visste ni förresten att det var en enig riksdag som beslutade att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut i Sverige så sent som 1921.
Maja Hagerman hävdade förresten att det så sent som på 1970-talet fanns lärare i Västerås som mätte elevernas skallar för att avgöra vilka rastyper de tillhörde.
Maja Hagerman lockade 120 personer till hörsalen i Stadsbiblioteket.
Måndag 19 februari
Har ägnat dagen åt Rebecca Svenssons fina arbete om mångkulturen i Västmanland. Visste ni att Arbogas stadsplan ritades av tyskar på 1200-talet? Rutnätet är som en nordtysk småstad. Tyskarna organiserade stadslivet i Västerås, god organisation behövdes för att utförseln av malmen från Bergslagen skulle fungera. Det var förstås tyska ingenjörer som såg till att gruvorna fick modern teknik.
Visste ni att frihetshjälten Engelbrekt var tyskättad och att bergsmännens uppror mot den danske fogden på Västerås slott egentligen var en protest mot de försämrade handelsförbindelserna med den nordtyska Hansan? Bara för att komplicera den nationella bilden kan vi ju konstatera att kungen som ville minska Hansans inflytade och som Engelbrekt gjorde uppror mot hette Erik och kom från Pommern. Vad är svenskt?
Förkämpe för frihandeln? En modell till en staty av Engelbrekt Engelbrektsson.
Bröt arbetet för att åka och handla med barnbarnet som är tio månader. Fascinerades av hans sätt att upptäcka världen. När jag pekade på stora fiskar i delikatessdisken tittade han på kvinnan bakom disken, när jag pekade på den stora apan vid bananerna greppade han efter plastpåsar, när jag visade honom färggranna apelsiner ägnade han sin kocentration åt lysrören i taket, när jag gav honom en banan åt han på skalet. Han kommer inte att minnas något, och ändå allt.
Att upptäcka världen, mutad med osötat kex.
Söndag 18 februari
Lunch med Västerås humanistiska förbund i Restaurang Pauli på Dramaten, där Georg Paulis enorma väggmålningar minner om en gången tid. Sedan matinéföreställning av Lång dags färd mot natt, tre timmars familjetragik med knark, whisky, lungsot och allmänt elände. Satt nära sufflören. Hoppades att hon skulle sufflera Börje Ahlstedt för att få höra om han skulle upprepa den replik han lär ha fällt en gång i höstas: ”Har jag inte sagt att jag inte vill bli sufflerad!” Varken Ahlstedt eller någon annan i den fabulösa kvartetten behövde dock någon sufflering. Börje Ahlstedt, Lena Endre, Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö kunde sina läxor. De levde sina roller.
Åke och Yvonne Rinstad från Västerås såg urpremiären av Eugene O’Neills pjäs på Dramaten 1956. De fick biljetter på tredje raden och fick luta sig fram för att se. Men det de såg minns de än i dag, Dramatens kanske största succé genom tiderna med Lars Hanson och Inga Tidblad som Tyrone och Mary Tyrone och med Jarl Kulle som O’Neills alter ego Edmund och Ulf Palme som brodern Jim. Catrin Westerlund spelade hembiträdet. Den rollen är struken i dagens uppsättning i regi av Stefan Larsson.
Lunch under Georg Paulis väggmåningar.
På kvällen läser jag om vad som hände i Västerås i februari 1920. Strejker, oroligheter, slagsmål, strejbrytare, demonstrationer, polischocker, blod, sablar, jagad borgmästare, uttåg ur stadsfullmäktige och – ja, spännande var det. Mer om detta kommer vad det lider.
Hittade också en artikel i VLT som berättade om hur listor cirkulerade bland lockoutade och strejkande arbetare där de kunde teckna sig för utvandring till den nya arbetarstaten Sovjet. Enligt uppgift skulle många arbetare i Västerås ha skrivit upp sig på listan. VLT förmodade att det var ryska agenter som ville skaffa fram yrkeskunnigt folk till den lamslagna sovjetiska industrin.
Ja, det var onekligen en avlägsen tid.
Arbetare lämnar Asea genom porten mot Stora gatan, något år före 1920.
Lördag 17 februari
De svenska damerna vann VM-finalen i bandy mot Ryssland nere i Budapest. Matchen spelades klockan åtta på morgonen i dag. Klockan åtta! Det berodde förstås på att folk köade för att få använda isbanan i Stadsparken i Budapest till annat än till den märkliga sporten bandy.
Jag vet, jag var där en vinter för ett par år sedan och såg hur skridskoåkarna köade för att få komma in till den konstfrysta banan, som ligger mellan gamla centraleuropeiska palats som andas både kultur och aristokrati.
Vi åkte inte skridskor med ungrarna, vi badade med dem i stället, i det det fantastiska badet i Stadsparken där de underjordiska varma källorna gör att man kan bada utomhus i ångande varmt vatten mitt i smällkalla vintern. Inomhus finns en massa olika bassänger med olika temperaturer och bastubad av olika typer som får Kristiansborgsbadet att blekna.
I parken finns förresten en väg uppkallad efter Olof Palme.
Skridskobanan i Stadsparken i Budapest var en av de allra första konstfrusna banorna i Europa.
Det berömda badet i Stadsparken i Budapest heter Széchenyibadet.
Här kommer två bilder till från Budapest när jag ändå håller på.
Arbetare stormar fram på kyrkogården för överblivna revolutionära statyer.
Trabant, en klassiker från kommunisttiden.
Fredag 16 februari
Har varit på teaterpremiär. Röd lampa utanför Västerås teater, hoppas den får fortsätta att vara tänd. Den föreställning som nu spelas på stora scenen är bland de bästa jag sett på länge här i stan.
Arthur Millers genombrottspjäs Alla mina söner, från åren efter andra världskriget, får en lysande gestaltning. Jag har ingen aning om vad de etablerade kritikerna kommer att säga, men om de inte skriver att skådespeleriet var av högsta klass så kommer jag att undra över mitt eget omdöme.
Andra akten är storartad. Iwar Wiklander gästspelar här i stan och gör en återhållen men tung tolkning av Joe Keller som inte längre kan leva på sin livslögn. Lia Boysen är också gäst på Västeråsscenen och spelar med nerv och närvaro, liksom Katarina Söderberg, Tomas Tjerneld, Jakob Fahlstedt och alla de andra.
Vissa scener är så starka att man kan höra armbandsklockorna ticka på balkongen.
Att slutet är övertydligt och moralkakigt spelar ingen roll, det får ses utifrån det tid då Miller skrev pjäsen. Applåder, Teater Västmanland, applåder Björn Melander som regisserat!
På söndag ska vi åka till Stockholm och se Lång dags färd mot natt. Ännu en prydlig medelklassfamilj där fasaden krackelerar.
Hoppas det inte blir för mycket av det onda.
Succé på Västerås teater? Iwar Wiklander i en scen med sanningssägaren Tomas Tjerneld. Katarina Söderberg och Lia Boysen i bakgrunden. Foto: Håkan Larsson/Teater Västmanland.
Torsdag 15 februari
Swanberg skrev en så blodig parodi på alla som bloggar, i DN:s Namn och Nytt i dag, att jag funderar på att lägga av. Fortsätter trots allt... en dag till.
Om Swanberg bodde i Girona skulle han inte bry sig om svenska bloggar.
Kommer ni ihåg reportaget om Västerås skeppsvarv? Erik Hag från Stockholm ringde och berättade att varvet faktiskt byggde klart en lastbåt, förutom ett par pråmar. Enligt anmälan till Kommerskollegium var lastfartyget byggt av ek och furu ”på kravell” (en skeppsbyggnadsterm för ”kant i kant”). Hon var litet över 30 meter lång och litet under 7 meter bred, de mått som Göta kanal klarade av, och försedd med en maskin från Munktells Mekaniska i Eskilstuna. Det var Munktells som hade beställt fartyget som levererades från stapelbädden i Västerås i september 1919, och blev både det första och sista lastfartyg som byggdes där innan rörelsen gick i konkurs. Fartyget döptes till Muktells III och gick bland annat på traden Stockholm – Reval (Tallinn). Under lastning i Stettin 1925 såldes hon till Bergen och ska sedan ha gått i norska vatten fram till sextiotalet. Historiens enda Västeråsbyggda lastfaryg fanns kvar så sent som 1967. Vad som sedan hände vet varken jag eller Erik Hag.
Än så länge, kanske jag ska tillägga. Det vore förstås roligt att hitta en bild på båten och få veta mer om hennes historia.
Enda lastfartyget som byggdes på skeppsvarvet i Västerås 1919 såldes så småningom till Norge. (Bilden är en del av visionär illustration på aktiebrevet.)
Onsdag 14 februari
Kastar blöt boll för svart hund att springa efter. Skriver. Lyssnar förstrött på Lucinda Williams. Läser nydesignade VLT. Riktigt snygg. Men det där med att börja med sporten bakifrån kommer jag aldrig att vänja mig med. Går på bandy med lille Oskar, ser Micke Carlsson bränna elva lägen innan han sätter två. Irriterar mig på ett gäng på raden bakom som dricker utspädd glögg och snackar högt om allt annat än bandy. När Östling bränner en straff berättar en av dem högt om sin hustrus egenheter. Nästan bara gubbar på ödsliga läktare, jag kan inte minnas när intresset var så dåligt. Men kul att Fosshaugs Tillberga vann uppe i Ljusdal, där Svesjnikov bor men inte längre spelar.
Sport mogen för museum? Bilden är från bandymuseet i Archangelsk, där det numera också finns en bok som heter Om bandy vore livet.
Får ett telefonsamtal som gör mig bedrövad. Tomas Tranströmer är dålig. Men förhoppningsvis blir han bättre. Han måste ju få Nobelpriset.
En pinande blåst
drar genom huset i natt –
demonernas namn.
Dagens konstiga bild är tagen av Ernst Blom någon gång på trettiotalet eller fyrtiotalet. Scouter marscherar på led över en gata i Västerås. Alla har kortbyxor och käcka halsdukar. I bakgrunden syns något som ser ut som en park. På en skylt står det ”Kafé Kringlan”. Kjell-Åke Jansson, som grävt fram bilden, tror att det är på Domkyrkoesplanaden nånstans. Domkyrkoesplanaden? Någon som vet mer?
Scouter på vandring i Västerås. Varifrån kommer de och vart är de på väg?
Tisdag 13 februari
Snö, snö. Men ljuset återvänder på morgonen. Halv åtta är det nästan grått. Jag sopar plattgången, går in, låser om mig och fördjupar mig i gamla tidningsklipp och protokoll.
Stannar till inför ett middagstal efter en stor nordisk mässa om industriell samverkan. En känd industriledare drog den här historien:
Två norrmän skulle köra igenom en tunnel med sin lastbil. Tunneln var 3,60 meter hög, lastbilen mätte 4 meter. Den ene norrmännen frågade:
– Ser du nån polis?
– Nej.
– Bra, då kör vi.
Jag ska inte berätta vem det var som berättade. Inte nu i alla fall.
Lärde mig ett nytt namn i dag. Maria Pietilä-Holmner. Maria PH. Hur kan lilla Sverige få fram så många bra utförsåkare?
Fick en bild från min kinesiska vän Berit Jin, hon som hälsade på förra veckan. Berit (som alltså heter något annat på kinesiska) tog en utomhusbild i Västerås. En enda. Ja, just det. Den här:
Hur många turister har fotograferat just detta motiv?
Hittade en gammal bild på Jakobsbergsskolan. Äldsta huset, trä, rödmålat, kaminer. Doft av vått ylle. Jag gick där i trean, fyran och femman. Vaga minnen av svensklektioner med roliga läggspel. Matematik med gnisslande krita mot grönsvart tavla. Lördagens chokladsoppa eller fruktkräm i bespisningen i nya skolbyggnaden intill.
Är det någon som har fler bilder från Jakobsbergsskolan?
Jakobsbergsskolans äldsta hus. Jag gick där på femtiotalet.
Måndag 12 februari
Började förbereda ett estradsamtal med Hans Elis Johansson före bandymatchen mellan VSK och Vetlanda på onsdag. Fick höra att det blivit inställt. Synd. Det hade varit trevligt. Jag gillar Hans Elis, en av världens bästa bandyspelare någonsin. Hans slutade i VSK efter finalen mot Sandviken 1997. Han gjorde fyra mål, men Saik vann ändå med 5-4. Sen blev han första svenska proffset någonsin i ryska ligan, borta i Jenisej i sibirska Krasnojarsk. Jag åkte dit och intervjuade honom. Då tog VLT-fotografen Margareta Andersson den här bilden som hör till mina bästa bandyminnen.
En intervju med Hans Elis Johansson i Krasnojarsk, december 1997.
Jag talade med Hasse i dag. Han fyller 45 men spelar fortfarande bandy! I Enebyberg i division 3, tillsammans med Butta Johansson och andra åldrande profiler. Några är en bra bit över 50.
De slog damlandslaget i en träningsmatch häromdan och före VM var de i Budapest och tvålade till det ungerska landslaget. Det var ingen prestation, om man säger.
Sådan är bandyvärlden.
Varför åkte jag inte till Kemerovo?
(Läs gärna kapitlet Svensken i Sibirien i min bok Om bandy vore livet. Kapitlet finns här.)
Söndag 11 februari
Har rymt fältet ett par dagar. Åkte båt till Helsingfors, vandrade runt i smällkall vinter. Frost på Havis Amanda. Bolmande rök bakom Uspenskij. Ryska turister på Stockmanns. Mitt på Senatstorget stod tsar Alexander II som vanligt på sin pelare. Finnarna reste statyn 1894 i en sublim protest mot det ökande ryska förtrycket. Alexander II hade nämligen varit en reformvänlig tsar innan han mördades av en bombkastande anarkist i St Petersburg 1881. Han hade låtit finnarna bestämma mycket själva i storfurstendömet.
Därför blev han staty.
Mordet på Alexander ledde förresten till att en svensk skräddare kom upp sig i St Petersburg. Jon Petter Lidvall hade spelat kägel med lämpliga kontakter vid hovet och fick sy upp livréer och uniformer till tsarbegravningen. Så var hans lycka gjord.
En reformvänlig tsar i finsk kyla med Engels domkyrka bakom.
På väg hem, lördag kväll. Finska viken sedd från baren.
Fastnade framför teven hela söndag eftermiddag. Först Anja. Jag ska aldrig mer antyda att jag tyckt att hon blivit för tjock. Hon är bäst av alla. Sedan VSK mot Hammarby på Zinken i en bra bandymatch, men ack så snäll. Ingen enda utvisning. Kom på mig själv att längta efter de heta känslorna mellan Larre och Fosshaug. Men Östlings dribbling var snygg. Nästan lika bra som den där han gjorde i finalen mot Hammarby 2001. Den dribblingen skrev jag om i boken Om bandy vore livet och kan läsas här.
Mitt reportage om Elektrolytverken var inne i tidningen i lördags. Jag har inte hunnit lägga ut det här än. Det kommer. Vill dock visa ett par bilder som inte fick plats i VLT-artikeln. Båda togs av Ernst Blom några år in på tjugotalet när kopparfabriken slagit igen och innan Andelsslakteriet tagit över.
Aseas och storindustrins planer på en unik svensk kopparfabrik i Västerås blev ett fiasko. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samlingar.
Torsdag 8 februari
I går visade jag en bild på Gränsgatan, gatan som försvunnit i Västerås. Här är en bild till på den svunna idyllen, en trädgård med krusbärsbuskar som försåg krogarna i Västerås med bär.
Var?
Nå, var gick då denna mystiska Gränsgata? Jo, parallellt med Föreningsgatan, mellan Föreningsgatan och Skultunavägen. Gatan försvann när de nya trevåningshusen längs Skultunavägen mittemot Karlslund byggdes på femtiotalet och sextiotalet.
Så här ser det ut i dag, om man står nere på Skultunavägen och tittar upp mot det som en gång var ängen nedanför Gränsgatan, där Anne-Marie Björk bodde som barn.
Anne-Marie Björk vid det som en gång var barndomens äng.
Jag pratade om Peking på Länsförsäkringars och Omnias träff i kväll. En dubblering av det utsålda mötet förra veckan. I dag var Berit med. Hon som kommit på besök från Peking och som egentligen heter något annat som vi inte kan uttala. Berit är enklare att säga.
Hon berättade hur det är att vara ung i Peking.
Och att det var tolv grader varmt på Himmelska fridens torg i dag.
I Västerås yrde snön över det torg där Frid inte längre säljer sina blommor.
Förevigad av Berit Jin från Peking.
En sak till. För några dagar sedan frågade jag om namnet på den där pyttelilla ön som ligger vi inloppet till Östra hamnen. Janne Virking skriver nu att det står "Diktal" på kartorna som beteckning på holmen. Diktal betyder väl dykdalb ungefär. Inte mycket till namn på en ö.
Onsdag 7 februari
Häromdagen föreslog förra kommunalrådet Åke Hillman att Turbinbron nedanför Slottet skulle öppnas för bilar igen för att underlätta för den hotade cityhandeln. Nu kommer svaret från tekniska nämnden:
– Nej. Turbinbron förblir stängd.
Beslutet fattas visserligen inte förrän den 20 mars. Men nämndens utredning är klar. Om bron ska öppnas måste gatstenen bytas ut mot asfalt för trafiksäkerhetens skull, och för att minska buller, inte bara på Turbinbron utan också på Slottsgatan och Fiskartorget. Då förstös den kulturhistoriska miljön.
Jag håller med. Just där behövs inga fler bilar.
Varför inte öppna den avklippta Norra Källgatan i stället?
Turbinbron, som också kallas Slottsbron, förblir stängd för bilar.
Promenerade i kylan och vit sol, trots att den ilsket värkande hälsenan väntar på operation enligt vårdgarantin. Kunde inte låta bli att ta en sån där bild som man skickade in till fototävlingar förr i tiden.
Vintersol vid Tegeludden.
Har fått låna en bild av Anne-Marie Björk. Den visar en vacker äng som sluttar upp mot ett vitt hus med hög stengrund. Till höger syns staketet mot tomten med alla krusbärsbuskarna. Så där brukar husen se ut på sluttningarna i Hälsingland. Men det här huset låg i Västerås. Anne-Marie bodde där mellan 1928 och 1935. Gatan som gick längs staketet och stenmuren fram till huset hette Gränsgatan. Den finns inte längre.
Vet ni hur det ser ut där i dag? Om inte, så får ni förhoppningsvis svaret i morgon.
En försvunnen idyll i Västerås.
Tisdag 6 februari
Hörde Anja i bilradion, hon gick i mål när jag fick sladd i rondellen vid Ica Grytan. Insåg direkt att det skulle bli guld. Anja upphör inte att förvåna.
I lördags publicerades min artikel om Skeppsvarvet i VLT. Det är en historia om storvulna planer och svikna förhoppningar vid Mälarens strand några år mot slutet av 1920-talet. Artikeln med bilder finns att läsa här. I dag fick jag en ny bild. Det var Stig Sahlqvist som ringde.
– Jag har en aktie från Skeppsvarvet 1918. Med alla oinlösta kupongerna. Vill du titta på den?
Självklart.
På fyrtiotalet brukade Stig och hans kamrater cykla ner till platsen för det nedlagda Skeppsvarvet, vid Gustavsvik, mellan Hyttan och djuphamnen.
– Vi gillade att ”bada vid slipen” som vi sa.
De badade i den pålade ränna in till slipen som fortfarande fanns kvar i Västeråsfjärden. Ett par plåtpontoner låg också kvar, som man kunde ligga och sola på.
Aktien köpte Stig på äldre dar. Han är samlare. Gamla aktiebrev är alltid roliga att ha.
Aktiebrevet från Wästerås Skeppsvarv & Rederi Aktiebolag är stiligt värre. Men tjusig logga och teckningar av verkstäder, slipar och fartyg under byggnad.
Detalj från aktiebrevets övre högra hörn.
Måndag 5 februari
Pratar med Jan Ollner i telefon. Han är född 1921 och var 40 år när Curt Nicolin kom till Västerås för att bli chef för Asea. Bland det första Nicolin gjorde var att slå ihop de tre Arosmässorna till en enda. Arbetarna och tjänstemännen hade haft sina egna mässor under femtiotalet, för att konkurrera med näringslivets höjdare i Tekniska föreningens traditionella Arosmässa. Arbetarna och tjänstemännen ville egentligen fortsätta var för sig. Men Nicolin övertygade dem att sluta sig till fadershuset igen.
– Dom tyckte det var ankskit egentligen och jag vet inte hur Nic gjorde, men han var ju stark och kanske lovade han att det bara skulle vara på försök, säger Jan Ollner.
Han utsågs själv till mässgeneral. Den första stora gemensamma mässan hölls i en ny verkstad ute på Finnslätten 1961. Över 1 500 personer kom. Måste ha varit den största Arosmässan i historien. Tage Erlander var där. Och Marcus Wallenberg, och Arne Geijer. Och en massa andra. Tv filmade. Arosmässan var stor. Det var då Aseaveteranen Ragnar Liljeblad talade om kortslutningen i svensk ekonomi. Liljeblad var intelligensaristokrat och hade konstruerat ett eget kärnkraftverk. När han slog näven i talarstolen bröt hela högtalarsystemet ihop och en lukt av bränd kabel spred sig över församlingen. Inte minst till Tage Erlanders fnissande förtjusning. Allt det där, och mycket mer, ska jag försöka få med i den bok jag just nu skriver.
Om Arosmässan, alltså. Som fyller 100 år i höst.
Jan Ollner bidrog med mycket i dag. Jag kanske ringer honom igen.
Med Curt Nicolin inleddes en av Arosmässans glansperioder.
Söndag 4 februari
Kör S till stationen i sena kvällen. Inga bilar på gatorna. Tågen står tysta på rälsen. Silons gröna märke lyser som ett minne över något. Mörkt över Mälaren. Dimslöjor över månen. Drabbas av lyriskt övermod när jag kommer hem. Skriver en haiku.
Månen förvånas
ser kinesiska muren –
och ångkraftverket
Har haft mejlkontakt med Berit Jin. Hon kommer hit på torsdag. Berit är kinesiska, jag träffade henne i Peking i november när jag ledde en resa från Västerås. Berit ställde upp som vår lokala guide. Hon heter förstås inte Berit. Hennes kinesiska namn är något helt annat.
– Men jag brukar säga Berit för det kommer svenskar ihåg, sa Berit på den utmärkta svenska hon lärt sig på universitetet.
Berit är bara några och tjugo. Hon är född efter oroligheterna på Himmelska fridens torg. På torsdag kommer hon alltså hit för att hälsa på. Från Himmelska fridens torg till Stora torget, från Den förbjudna staden till Kyrkbacken.
Jag undrar vad hon ska tycka om Västerås.
Jag har inte talat om för henne att jag ska prata om Peking på en Kinakväll hos Länsförsäkringar just denna torsdag.
Berit Jin berättar om kejsarnas stad i Peking.
Lördag 3 februari
Nej, Västerås fick inte bandy-VM nästa år. Kongressen i Kemerovo bestämde att turneringen ska spelas i hallen i Moskva, där ingen bryr sig om bandy. Pengarna avgjorde.
Vet ni förresten att ni kan se matcherna direkt på nätet? Jovisst, gå in på den ryska hemsidan för VM och klicka på lämplig uppkoppling. Det går alldeles utmärkt. Så får ni litet ryska till livs också. Snart spelar Sverige mot Finland.
Minne av ett snöpligt slut, Finland vinner finalen mot Sverige i Västerås 2004.
Fredag 2 februari
Fredagkväll, efterlängtad. Korkskruven bröts av. Pommesfritten blev mjuk och kall. Så ska det låta kändes avslaget. Nån ramlade i Let’s dance. Nättidningarna hade nyheten inom några minuter. Vita huset går på tomgång mot slutet. Ute regnade det. Sverige gjorde 20 mål på Norge i bandy-VM. Jag förstår inte norrmännen, åker de till VM bara för att spela klart sina matcher och sen dricka vodka?
I morgon vinner Sverige semin över Finland med tre mål, samtidigt gör Ryssland fjorton på Kazakstan. I finalen på söndag vinner ryssarna med uddamålet, sen är det vardag igen. Bandyn tappar allt mer intresse. Nästa VM blir i Västerås nya bandyhall som ännu inte fått något namn. Vem vill betala en miljon för att få sitt namn på väggen?
Jag behövde inte betala en krona för att få mitt namn på en limpa.
Hittade den häromdan.
Den var onyttig. Men god.
Ny märklig gata i stan. Kan inte lista ut var bilden är tagen. På skylten som sticker ut till vänster i bilden står det "Konststoppning".
Var och varthän?
Torsdag 1 februari
Sol, dagsmeja, kallare i skymningen, månklart och så där knirrande krispigt i snön som det brukar vara på våren...
Kraftvärmeverket.
Skriver om Arosmässan. Fördjupar mig i härliga dueller mellan Nicolin och Sträng, Wallenberg och Palme på den tiden det begav sig, på sextiotalet när till och med SVT direktsände från Konsertsalen i Carlforsska skolan. Då var det så packat med folk där att många fick titta på debatten i intern-teve i skolsalar intill.
Får ett meddelande från St Petersburg om att det blivit mer bråk om Gazproms planer på att bygga en 300 meter hög skyskrapa vid floden Nevas strand i centrum. Liberala partiet Jablonko har drivit en hård kampanj mot skrapan, som man anser förfula en klassisk stadsbild, mitt emot det vackra Smolnyklostret. Nu visar det sig att Jablonko inte får ställa upp i de stundande valen till stadsduman. Partiet måste samla in i ett visst antal namnunderskrifter för att få ställa upp, och en valkommission har underkänt tillräckligt många underskrifter för att Jablonko ska ställas utanför. Så kan det gå.
Gazproms skyskrapa ska förresten ligga på samma plats där den svenska befästningen Nyenskans en gång låg, på den tiden Nevas utlopp i Finska viken var svenskt territorium.
Det var alltså före Peter den stores tid. Före Karl den tolfte.
Här låg Nyenskans och här ska Gazprom bygga en 300 meter hög skyskrapa.
Dagens mystiska stadsbild från centrala Västerås på trettiotalet visar en gatukorsning som ser annorlunda ut i dag. Om jag inte tar alldeles fel så är det Snickargatan som går upp mot Sturegatan. Posten skulle alltså ligga till höger i dag (om det nu är post längre...). Men jag är inte säker. Någon som vet?
Är det Snickargatans mynnnig mot Sturegatan?
