Jag hade alltså rest till Sibirien för att träffa Hans Johansson i december 1997. Kylan var grotesk när planet landade på den ödsliga flygplatsen utanför Krasnojarsk. Kylan var inte bara grotesk. Den var omänsklig. Obarmhärtig. Det var 37 grader kallt. Frost överallt. Is. Bitande, klar, torr kyla. Låga berg i bakgrunden, som i Hälsingland. Vi fick vänta på väskorna en timme i en iskall hangar. Där var det bara 25 grader kallt.

En pälsmössa med mustasch erbjöd oss svarttaxi med en Lada in till staden. Han körde på tre dundrande cylindrar genom ett norrländskt landskap. Klen barrskog, björkar, åkerlappar, små omålade datjor, byar med frusna gråa träkåkar. Solens röda klot kämpade mot isröken.

Detta var Sibirien. Schablonbilden överträffade sig själv.

Vi kom fram till den breda floden Jenisej. Den flyter ner från de höga bergen vid den mongoliska gränsen. Vinterångan från floden bolmade ikapp med den gula röken från aluminiumsmältverket.

Vid Jenisej ligger Krasnojarsk. Här spelade Hans Elis Johansson bandy.  Världens meste bandyspelare bodde i en enrummare med dragiga fönster i ett flagnande hyreshus. Dörren var grön och repig och såg ut att leda till ett sopförråd. Trappuppgången var mörk, men Hans Johanssons enkla lägenhet hade tv och video och ett extra värmeelement för att han skulle slippa sova med mössa. Fönstren var tätade med bomull som på morfars tid.

Fotografen och jag kom på lördagsmorgonen. Några timmar senare skulle Hans Johansson spela sin första ligamatch på Stadio Jenisej.

- Blir det verkligen match när det är så här kallt?

- Klart att det blir, sa han. Här i Ryssland ställer dom bara in om det blir för varmt.

Hans Johansson var 35 år. Han var världens meste bandyspelare med 127 landskamper, sju VM-turneringar, fyra VM-guld, sju SM-finaler, fem SM-guld. Han var stor grabb, dubbel Europamästare, Årets man och skyttekung.

Han läste Carlos Castaneda, lagade pyttipanna i rysk tv och var kompis med Tomas Brolin. Han hade spelat sin sista elitmatch i svensk bandy i mars samma år och gjort alla fyra målen för Västerås i finalen mot Sandviken. Med flyt hade han kunnat göra ett par till. Sandviken vann med 5–4, Stefan ”Pumpen” Andersson gjorde tre mål. Det var Sandvikens första finalseger på 51 år.

Hans Johansson bestämde sig för att sluta efter det. Han tackade nej till att bli tränare i Hammarby. Han skulle ägna sig åt andra saker än bandy, sa han. Åt sitt konsultjobb med ledarutveckling tillsammans med Leif Klingborg, till exempel. Men saknaden efter bandybollen och de nyspolade isarna blev för stor och han överraskade alla när han på sensommaren skrev kontrakt med Sergej Lomanovs Jenisej. VSK ställde inga ekonomiska krav.

Hans Johansson kände Oleg Janovets i Krasnojarsk. Han hade träffat honom under en av sina bandyresor. Janovets hade varit i Västerås en gång och fått bo hemma hos Hans Johansson.

- Då var Oleg fattig som en kyrkråtta och kunde inte förstå hur jag kunde köpa en varm korv med bröd när korven på burk var billigare.

1997 var den ryske kamraten en rik och framgångsrik affärsman med politiska kontakter. Han rörde sig i den värld som var den nya ryska ekonomin och som både var farlig och kunde ge framgång. Det var en värld med snabba bilar, villor med murar, säkerhetsvakter och helikoptrar till fiskesjöarna ute på tajgan. Det var en värld som Hans Johansson fick en inblick i, men där han aldrig levde.

Han var med ibland. Mest höll han sig på avstånd. Han bodde i den lilla etta som Jenisej ställde till förfogande. Han hade inget emot att en chaufför hämtade honom till träningarna. Annars skötte han sig själv.

Elis och Siv Johanssons yngste son hade helst avstått från att spela i kylan den där lördagen i december när Vestmanlands Läns Tidning hälsade på. Han var på väg att bli förkyld.

- Nu när ni har kommit hit måste jag ju spela, sa han medan fotografen Margareta Andersson tog bilder på hur kylan fick hans ansikte att ånga innanför ansiktsmasken.

Mot slutet av matchen höll Hans Johanssons näsa på att förfrysa när en back i Zarya pekade och varnade honom.

- Han sade att näsan var vit. Det var bara att  gnugga.

Vi stannade ett par dagar i Krasnojarsk. Hans Johansson visade oss runt, han var stolt över att hans ryska blivit allt bättre och hur han höll på att lära känna en ny kultur. Han tog oss med på en utflykt på slingriga vägar längs den stora sibiriska floden, förbi enstaka hus, ensligt belägna. Förbi gråa byar och genom klen barrskog i stålblå kyla.

Bakom en ödslig kurva stod två män i skinnstövlar och sålde köttbitar på spett, värmda över en sotig grill. Vi åt i ödemarken och var långt från Rocklunda. En ung man bromsade in med en lyxrustad Toyota och köpte ett grillspett med stereon dunkande i bilen. Sedan dundrade han vidare mot penningstinna uppdrag i nya Ryssland.

Bara snöröken låg kvar över vägen.

Han hörde säkert inte till den trogna bandypubliken.

Hans Johansson berättade om alla de nya vänner han mött. Men han talade också bekymrat om mord, korruption i förvaltningen och maffiametoder inom det unga näringslivet. Ägaren till den exotiska basar som vi besökte på eftermiddagen var far till en i Hans Johanssons bekantskapskrets.

Basarägaren hade fått tre kulor i kroppen några veckor tidigare.

När vi skulle åka hem till Västerås tidigt en morgon insåg vi att Hans Johansson gärna skulle ha åkt med. Just då fick han övertala sig själv att livet i Sibirien snart skulle bli bättre.

Han hade haft en riktig svacka för en vecka sedan.

- Då åkte vi tåg i 36 timmar och flög i 8 timmar för att spela mot Irkutsk och Chabarovsk.

Rik blev han inte heller, som en tidning påstått hemma i Sverige. Han fick omkring 5 000 kronor i månaden plus segerpremier på några hundralappar och hyran betald. Flygresorna till och från Sverige fick han betala själv.

Flyget hem skulle gå klockan åtta på morgonen. Flygplatsen låg fyra mil bort. Vi stod i mörkret utanför hotellet klockan sex. Bussen kom till slut, tjugo minuter försenad. Den stånkade ut på landsbygden. Växlarna skrek i de hala uppförsbackarna. Oron att missa planet kom krypande som kackerlackorna på toalettgolvet.

Strax före åtta kom bussen fram. Vi sprang in i terminalen med kameraväskor och ryggsäckar. Där stod folk i kö efter kö. Pälsmössor, åter pälsmössor. Skyltarna hade kyrilliska bokstäver. Vi var analfabeter i okänt land.

- Moscow? Plane to Moscow? Where?

En av pälsmössorna pekade på klockan. Inget flyg klockan åtta. Tidigast elva.

- Ni måste lära er ordet ”kanske” när ni kommer till Ryssland, sa han på engelska. ”Maybe”. The plane will take off maybe. Kanske.

Vi kände oss trygga att stå där med alla de andra i väntan på samma orubbliga kanske som skulle bära oss genom den vacklande världen.

Tiden blev vårt hem.

Några veckor senare fick Hans Johansson Vestmanlands Läns Tidnings pris för 1997 års bästa idrottsprestation för sina fyra mål i SM-finalen mot Sandviken. Juryn ville också ge honom ett erkännande för de många framgångsrika åren i VSK-bandyn.

Jag ringde upp pristagaren borta i Sibirien. Ibland fungerade telefonen, ibland inte. Den här gången fungerade den. Hans Johansson hade varit sjuk efter vårt besök några veckor tidigare. Förkylningen hade följts av en värkande rygg.

Nu tränade svensken i Sibirien igen och skulle bli rysk cupmästare under våren. Han sa att hans värsta hemlängtan gått över och att han inte ångrade sig. Innan vi slutade samtalet letade han upp ett urklipp med en artikel som författaren Ove Andersson skrivit i tidskriften Vi.

Hans Johansson läste högt i den knastrande telefonen:

”Liksom allt annat krymper i kölden så krymper också den existentiella ensamheten bort i köldens byar och för oss samman på ett sätt som det påtvingade kollektivet aldrig kan. När köldens själar träffas kysser alla med öppen mun– fjärran från alla hönsrövstrutande partypussar.”

Sådan var han, och sådan är han, den före detta bandyspelaren Hans Elis Johansson.

Fjärran från alla hönsrövstrutande partypussar.