Krönika i programtidningen för SM-finalen 2007

Jag drömde att jag kom till Studenternas för att se bandyfinalen. En av årets stora idrottshändelser.

Något hade förändrats, allt var inte som det brukade.

Portföljerna togs omhand i vändkorsen. Ett påbud hade gått ut från Bandyförbundets visionärer om att gammal nostalgi och sötsliskig glögg skulle bort.

Journalisterna hade enats om att inte kalla bandy för den ”genuina folksporten”.

Myterna skulle äntligen punkteras.

Jag hade bidragit med ett löfte om att inte dra historien om vodkan i Krasnojarsk eller om kylan som fick kaffet att frysa i Archangelsk.

I drömmen satt folk på eluppvärmda stolar på huvudläktaren medan den varma marssolen flödade över ståplats, där klackarna sjöng utan att behöva dölja sig bakom bengaliska dimridåer.

Gigantiska takreglar hade rests mot skyn. Nästa år skulle Studenternas få tak.

Moderna vindar drog fram över arenan.

Ingen lyssnade på de grånade gentlemän som häckade nedanför VIP-läktaren. Där hade de stått sedan urminnes tider och berättat om hur det var när Nässjö spelade final på Perstorpsgölen och om hur Einar Ask drog göt på valsverket i Forsbacka.

Canal plus hade köpt tv-rättigheterna och bandyn behövde inte som förut betala för att visa upp Jonas Claesson med stora tumvantar och stickad luva som kommentator vid ena hörnflaggan.

Studenter i frack skrinnade inte längre in med blågula ballonger. Nu spelade i stället The Hives i mittcirkeln i väntan på matchstart. Eller var det The Ark?

Jag vaknade när Per Fosshaug greppade mikrofonen för att sjunga nationalsången. Då insåg jag att allt bara var en dröm, jag var tillbaka i finalvardagen.

Pamparna på huvudläktaren såg ut som de brukade. Många hade varit på frukost och andades både tillförsikt och Akvavit. Landshövdingar som hade svårt att skilja på offside och direktiv satt med författare som en gång skrivit att bandy var en fin sport.

Lennart Johansson satt på hedersplats. Platini var inte bjuden.

Finalen blev en uppvisning av tålamod, där två lag höll i bollen i väntan på att kunna slå de där säkra passningarna som sällan gick att slå eftersom det andra laget ännu hade ork kvar att styra och täcka luckor.

Sen blev det hörna och mål och efter paus blev spelet öppnare, med kontringar och fler mål och till slut älskade jag som vanligt den taktiska helheten.

Bandyn har ju inte alls tappat sina profiler. De finns där. Den store Andreas Bergwall i Hammarbys mål, den urstarkt skicklige Per Hellmyrs på Edsbyns högerflank, den långbente fenomenale målgöraren Patrik Nilsson i Sandviken, den mjukdribblande balansteknikern Anders Östling i Västerås.

Bandyn är på många sätt bättre än någonsin.

Någon borde tala om det för media. Hur kan det komma sig att marknadsföringen av sporten påminner om försäljning av tvättmedel på femtiotalet?

Varför har spelarna inga namn på dräkterna? Varför är nio av tio högtalarsystem så usla? Varför går det så sällan att köpa en vettigt kokt korv? Varför behandlas publiken som något som katten släpat in?

Bandyn lever i dag ett skuggliv i väntan på den stora finalen. Det är dags att sparka undan de förkolnade träbitarna för att se glöden.

Nästa säsong blir det äntligen en elitserie. Samtidigt växer en ny svensk bandyvärld fram, med hallar och sittplatser, med trivsel och bekvämlighet. Bara hälsofreaks tror att man mår bra av att stå ute och frysa.

Edsbyn bygger om en hel långsida till sittplatser i höst. Västerås har snart sin stora hall klar. Sedan kommer de slag i slag, Sandviken, Falun, Vänersborg, Surte.

Jag är övertygad om att publiken återvänder.

Nästa steg är att ge bandyn en egen Champions League. Vilka matcher det kan bli mellan de bästa klubblagen, i de nya svenska hallarna och borta i de sibiriska städer där publiken lever för den sport som i Ryssland kallas ”hockey med boll”!

Men då måste nog klubbarna själva ta initiativet. Internationella bandyförbundet verkar mest fundera på var VM ska spelas mitt under säsongen och hur man ska få Nordkorea och Kina att ställa upp för att bandy ska få den OS-status som sporten ändå aldrig kommer att få.

En svensk röst väger lika lätt som en mongolisk och ungersk, ja till och med lika lätt som en norsk. Demokrati, kallas det, men ytterst är det förstås rublerna som styr.

Till sist, kära vänner: Vad händer med finalen?

Den spelas säkert i Uppsala några år till. Ingen hall kan ju ta tjugofemtusen på läktarna.

Och är det någon match som kan spelas utomhus så är det finalen. Då, och bara då, upplever vi hur ljuset och värmen återvänder.

Dagen efter bandyfinalen är det vår.

ANDERS LIF