|
”Gånge denna kalk ifrån dig
- en berättelse om regementets silverkalk
Västmanlands regementes nattvardskalk i silver, som gömdes efter slaget vid Poltava, finns inte längre i Västerås. Länsmuseet har i tysthet lämnat ifrån sig ett av länets mest värdefulla museiföremål trots att Slottet har tomma rum. Den historiska kalken, som förvarats i Västerås i nästan 300 år, står nu i ett magasin i Stockholm.
Den historiska silverkalken. Västmanlands regementes nattvardskalk, som gömdes vid Poltava, gjordes av silversmeden Johan Nützel 1697. Efter att ha förvarats i Västerås i närmare 300 år ligger den nu i ett magasin i Stockholm. Foto: Armémuseum.
Historien kring kalken började 1697 när Karl XI skänkte en uppsättning nattvardskärl i silver till Västmanlands regemente. Förutom en vacker kalk ingick också en vinkanna, en ask och en tallrik för oblater.
Silvret följde med när regementet drog ut i Karl XII:s ödesdigra krig mot Ryssland i mars 1700. Omkring tusen västmanländska soldater gav sig iväg, de flesta var enkla bondsöner. Många av dem skulle aldrig återvända hem.
Befäl och manskap bjöds nattvardsvin ur samma silverkalk.
Nattvardssilvret togs omhand av regementspastorn Georg Nothman som vandrade med det krympande regementet fram till det sista slaget vid Poltava i det junivarma Ukraina 1709.
Där ställdes den svenska armén mot tsar Peter den stores betydligt större styrkor. Västmanlands regemente ingick i den flank som först bröt samman.
Den svenska armén led sitt största nederlag någonsin, i ett av världshistoriens blodigaste slag. Av de närmare 20 000 svenska krigare som deltog stupade nästan 7 000. Var tredje soldat som gick ut i strid dödades, 3 000 togs till fånga.
Det var Sveriges största militära katastrof någonsin.
Omkring 200 av de stupade var västmanlänningar.
Pastorn Nothman hade försökt ingjuta mod i soldaterna på morgonen. Kalken hade gått runt medan han förkunnade att Gud var på deras sida.
När Nothman insåg att slaget var förlorat grävde han, enligt den västmanländska historien, ner nattvardssilvret vid en stor ek.
Slaget vid Poltava 1709. Efter en målning av Denis Martens d.y. 1726.
Några dagar senare kapitulerade den svenska armén vid Perevolotjna och ytterligare 20 000 soldater gick i rysk fångenskap. Av krigsfångarna var 300 från Västmanlands regemente.
En del av dem sändes till straffarbete i Sibirien, andra tvingades bygga upp den nya ryska huvudstaden St Petersburg.
Pastor Nothman hörde till dem som fick vandra norrut längs Volga, förbi Jaroslavl där Asea tvåhundra år senare skulle bygga en fabrik, till Kostroma där han internerades fram tills freden sent omsider slöts i Nystad 1721.
Då frigavs de svenskar som ännu levde. Bara 4 000 återsåg hemlandet, enligt historikern Peter Englund.
Pastor Nothman tog den långa omvägen över Poltava. Där ska han ha grävt upp silverskatten en stjärnklar kväll och burit den med sig hem till Sverige, via Finland.
I Stockholm fick Nothman audiens hos Fredrik I, som tagit över det sargade svenska riket. Pastorn berättade om kalken och hoppades få ett pastorat i Västmanland som tack.
Av någon anledning fick han det aldrig. Han fick nöja sig med att åter bli pastor i det västmanländska regemente som sakta reorganiserades efter kriget.
Nothman behöll Poltavasilvret för sig själv i sju år och lät gravera in sitt eget namn i det. Inte förrän 1729, när regementet samlades till en första generalmönstring efter kriget, återlämnade han sina dyrgripar.
Kalken åter till regementet. En detalj i Allan Egnells målning från 1919 visar hur senare tiders officerare från I 18 på Viksäng målats in i tavlan. Regementspastor Georg Nothman lämnade tillbaka kalken 1729, två decennier efter slaget vid Poltava. Foto: Anders Lif.
Silverkärlen förvarades därefter på Västerås slott eller i Domkyrkan.
Ju längre tiden gick, desto mer växte myten.
Mot slutet av 1800-talet, i en tid av svensk nationalism, diktade Carl Snoilsky om regementskalken i Svenska bilder, ett diktverk som länge lästes i svenska skolor trots en stil och ett språk som i dag skulle klassas som ädelpekoral.
Snoilsky låter Nothman återse eken vid Poltava, han låter honom gräva i den ukrainska jorden:
Befriat från sin bädd av grus,
Jag såg det blänka vid det ljus,
Som stäppens stjärnor sände.
Med hjältens krönta namnbokstav
I glans ur sin Pultavagrav
Det dyra minnet rostfritt återvände.
Snoilskys dikt blev till sanning. Trots att han så uppenbart hade dramatiserat historien. I äldre biografiska skildringar av fångenskapen i Ryssland sägs ingenting om att silveföremålen grävdes ner, bara att Nothman ”medtog dem under största fara i fångenskapen”.
Nationalromantik. Carl Snoilsky skrev en dikt om regementskalken 1891. Dikten inleddes med raderna: ”Ditt regemente, Västmanland, / tar blank musköt i stadig hand”.
Myten växte under de försvarsvänliga stämningar som rådde i början av första världskriget.
En officer på Västmanlands regemente, löjtnant Helge Werner, kom på idén att Poltavasilvret skulle ställas ut på officersmässen. Han lät bygga en monter med det kungliga vapnet ovanpå, och med silvret placerat framför en broderad textil med gudomliga solstrålar.
Löjtnant Werner fick också regementet att bekosta en stor oljemålning, som än i dag täcker en hel vägg i det annars tomma ”regementsrummet” på Slottet.
Målningen gjordes 1919 av Allan Egnell. På tavlan överlämnar Nothman silverkalken till officerarna på Salbohed, trots att mönstringen egentligen var i Västerås.
Tavlan är en anakronism eftersom Egnell, på Werners uppdrag, målade in den tidens officerare. De sentida överstarna Åkerman och von Knorring står på var sin sida om pastorn, utrustade med 1700-talsperuker.
Tavla i tomt rum. Allan Egnell stora oljemålning av hur silverkalken återlämnas till regementet hänger fortfarande i det tomma så kallade regementsrummet på Slottet. Foto: Anders Lif.
När Västmanlands regemente lades ned 1927 blev Armémuseum formell ägare till silvret, men montern placerades i Västerås domkyrka. Där stod silvret tills det under andra världskriget överlämnades till Västmanlands flygflottilj vid en ceremoni på regementets gamla idrottsplats på Viksäng 1943.
Poltavasilvret lämnas vidare. När regementet lades ned 1927 förvarades nattvardsilvret först i Domkyrkan innan domkyrkosyssloman Karl Hugo Berggren 1943 överlämnade det till F 1 och flottiljpastor Simon Forshem, under överinseende av biskop John Cullberg, längst till vänster, vid en ceremoni på idrottsplatsen på Viksäng. Foto: VLT.
Poltavasilvret förvarades sedan på F 1 tills flottiljen lades ned 1981.
Då utbröt en dragkamp. Militären ville att närmaste regemente skulle förvara det historiska silvret och VLT frågade i en rubrik om det verkligen var möjligt att ”signalisterna i Enköping” skulle få överta regementets kalk.
Domkyrkan och Fornminnesföreningen i länsmuseet var andra intressenter.
Dåvarande landsantivarien Krister Ström var bestämd. Han sa till VLT:
– Arvet från landskapets regemente ska bevaras här!
Regeringen höll med och bestämde att kalken och de andra nattvardskärlen skulle fortsätta att vara deponerade i Västerås. Nu på länsmuseet i Slottet, där ett regementsrum inreddes.
Kalken i sin monter. Poltavasilvret stod på Slottet i två decennier i montern som byggts av löjtnant Helge Werner.
Och där stod Poltavasilvret i två decennier, med undantag för tillfälliga utlåningar till Grand Palais i Paris och Victoria and Albert Museum i London, fram till den dag för sex år sedan när Slottet tömdes på sina museiföremål.
Museet stängdes utan att någon visste vad som skulle hända efter renoveringen.
Poltavasilvret kördes till magasinet i Hallstahammar. Där låg det ett par år innan museiledningen utredde framtiden för de föremål som ägdes av andra.
Poltavasilvret återlämnades till Armémuseum 2005. Där ligger det nu i ett annat magasin.
Erik Walberg är förste konservator på Armémuseum. Han säger att silvret ska ställas ut en dag. När vet han inte. Han tvekade aldrig att ta över det när västmanlänningarna bad om det.
– Vi har inget intresse av att våra föremål ligger i andras magasin, säger Walberg.
Vandringspokal. Från magasin till magasin.
Carl-Magnus Gagge är chef, museichef i Västerås, blir förvånad när han får frågan om varför Poltavasilvret sänts iväg utan att några försök gjorts att ställa ut det i Västerås.
– Har det återlämnats? Jaså, jag vet att vi gått igenom våra depositioner men inte att återlämnandet verkställts.
Gauge beklagar att silvret inte kan ställas ut på Slottet.
– Vi har varken de ytor eller den säkerhet som krävs. Problemen lever vidare på Slottet även efter renoveringen.
Finns det ingen annan plats i Västerås? Carl-Magnus Gagge har inte tänkt i de banorna.
– Jag hoppas att vi ska kunna tillskapa en plats. Men inte just nu, utan i en framtid.
Anders Lif
(Texten publicerad i VLT 10 april 2007)
Åter startsidan
|