|
December 2006
Fredag 29 december
Resväskorna packade. Mörkret har sänkt sig. Bilen är smutsig, men fylld med bensin. Vi ska åka till Skavsta för att gå ombord på ett plan till Girona utanför Barcelona.
Ska försöka skriva klart boken om Jaroslavl. Vi hörs om en vecka.
Såvida jag inte hittar en uppkoppling på något hotell, förstås.
På ett museum i Barcelona för några år sedan.
Torsdag 28 december
Skriver på en serie intervjuer med professorer på högskolan. Matematikprofessorn Kimmo Erikssons resonemang om delvis slumpmässiga processer fascinerade mig. Jag kom att tänka på mitt kanske enda gräl med min vänlige och kloke svåger.
Det var för många år sedan.
Vi kom ihop oss om tärningar och sannolikhet.
Jag hävdade att om man fått en sexa några gånger i rad så minskar sannolikheten för att det kommer ännu en sexa. Ju fler sexor i rad, desto större chans att det inte blir en sexa i nästa kast.
– Nej, sa min svåger som är ekonom och siffermänniska. Varje kast är unikt. Det är lika stor chans att det kommer en sexa som någon annan siffra även vid nästa kast.
– Jag skulle ändå satsa på något annat än sexa, envisades jag.
Så där fortsatte vi.
Upphov till ett historiskt gräl med svåger.
Professor Eriksson slog fast att min svåger hade rätt.
Jag förstår hur de resonerar. Jag ger mig.
Men jag påstår samtidigt att matematikerna har en bit kvar att vandra innan de kan förklara hur det kan komma sig att all världens sexor inser att de inte kan hålla på att komma upp gång på gång. Hur kan sexorna komma överens om att även andra siffror måste få chansen? Om man kastar tärningen tillräckligt många gånger blir ju genomsnittet nära 3,5. Alla siffrorna kommer upp lika många gånger. I längden.
Processen som kan tyckas slumpmässig är det bara delvis.
Eller som Bertrand Russell sa en gång när han diskuterade vilka regler som styr de förändringar som atomer genomgår från en utvecklingsnivå till en annan. Varje atom kan bete sig på ett eget individuellt sätt, men ändå pekar det genomsnittliga beteendet mot ett visst håll.
”Följaktligen är sakens beteende då den förekommer i massammanhang statistiskt sett determinerad, trots det att varje enskild atom kan ge prov på vilka som helst av ett visst antal ’transitions’.”
Låter nästan som filosofi, eller hur?
För övrigt tror jag att Tobias Holmberg kan tillföra VSK nytt liv när han gör comeback i Karlstad i morgon. Måtte bara bråkmakarna på läktarna hålla sig lugna. Om de förmår tänka en sådan avancerad tanke.
Onsdag 27 december
Fullt i p-huset. Folk körde runt, runt. Jag hade tur, fick en plats, haltade bort till biblioteket för att få tag på mer uppgifter om det gamla rådhuset. Inte det på Fiskartorget, utan det som stod vid Stora torgets västra sida (där Bondtorget är i dag) fram till 1854. Det lär ha varit en pampig byggnad, uppförd en gång efter anvisningar av Olof Rudbeck, son till biskopen Johannes Rudbeckius.
Olof Rudbeck gick i skola i Västerås men blev ju sedan känd som ett universalgeni i Uppsala. Han upptäckte lymfan, han anlade en botanisk trädgård, han byggde en anatomisk teater ovanpå Gustavianum och han skrev sin Atlantica där han, möjligen med en liten glimt i ögat, påstod att Sverige var gudarnas boning och mänsklighetens ursprung.
Olof Rudbeck, porträtterad av Martin Mijtens 1696.
Denne Olof Rudbeck reste regelbundet till hemstaden Västerås. Han förälskade sig apotekaren Casper Schmidts dotter, men fick nej. I stället gav han sig in i diskussionen om hur det nya rådhuset skulle se ut. Det gamla trähuset hade brunnit och Olof Rudbeck ritade ett ståtligt nybygge som närmast kunde liknas vid ett äreminne över honom själv.
Det blev ett hus i två våningar med ett brutet valmat tak, krönt av ett torn med spira. På bottenvåningen fanns öppna arkader stödda av pelare. Där inne kunde man hyra bodar och stånd när det var marknader.
Rudbeck hade hand om allt. Han lejde hantverkare och köpte spik. Han hämtade ett torn från Uppsala och när det var på plats 1680 var rådhuset klart.
Taket hade täckts med koppar. Det gjorde att huset blev överbelastat och redan 1687 klagade man på att hela konkarongen skakade när tornklockan ringde.
Tyvärr finns inga bra bilder på detta märkliga rådhus med arrestlokaler, rådstusal, spruthus och tjänsterum för borgmästaren. Men fantisera kan man.
Rudbecks rådhus syns längst till höger på Johan Petterssons målning från 1793. Huset hade då byggts upp igen efter den stora branden 1714. Tornet tycks vara borta. Det stora huset i bildens mitt är domprostgården.
Annandag jul 26 december
Den ena efter den andra lämnar huset. Julen går mot sitt slut. Granen får vatten några dagar till. Gick på bandy, för första gången den här säsongen. Ja, det är sant. För första gången den här säsongen. Vet inte vad som hänt, men jag har tappat känslan, någonting har försvunnit. Kom litet för sent, missade de två första snabba VSK-målen mot Örebro. Fick i stället se 30 minuter av stillastående, hopplöst statiskt och fantasilöst spel med ideliga omtagningar och ytterhalvsbågar. Gick hem en bit in på andra halvlek.
Men hallen blir säkert bra när den blir klar.
Publiken höll igång trots den gediget trista bandyn.
Det blir nog bra när det blir klart.
Juldagen 25 december
Var tomte hos grannar i går. Träffade annan tomte på gatan. Blev varm inombords. Har ätit för mycket. Sneglade misstänksamt på alla som parkerat utanför Friskis och svettis på juldagens förmiddag.
Såg bara tio minuter av Kalle Anka på julafton. Traditionsbrott. Kan det bero på klimatet? Halvmånen var som en skära över Öster Mälarstrand.
Våra amerikansa vänner fick smaka kinesisk konjak och grappa från Auvergne. Vad Sverige kan vara exotiskt.
Peace in the world or the world in pieces.
Här finns några bilder från julen. De är för släkt och vänner, men vill någon annan titta så går det bra det också.
Fredag 22 december
Köpte en plastinbakad gran för 180 kronor. I morgon kväll kommer det årliga testet: fungerar belysningen, eller måste jag ut i elfte timmen och skaffa en ny? De små extralamporna är det alltid någon som ätit upp.
Parkerade på Domus tak i går (jag vet att det varken heter Domus eller Konsum längre, men jag bryr mig inte) och fotograferade Stora torget på årets mörkaste dag.
Ljusare än så blev det inte.
I morgon ska jag klättra upp på vinden. Där står julsakerna i sina kartonger, glittret blir slitnarne och slitnare. Där hänger alla de kläder vi en gång lyfte upp på vinden i stället för att köra till Brödet och fiskarna. Där är slutstationen för våra minnen.
Nu tar jag helguppehåll med bloggen. Ni hinner väl inte läsa ändå. Jag avslutar med en bildgåta. Var är den här bilden tagen? Jag lovar skicka något till den som först skickar ett mejl med rätt svar.
Mystisk gata i Västerås någon gång före 1929.
God Jul och Gott Nytt År!
Torsdag 21 december
Jonas Holgersson återvänder till VSK Bandy! Var det tio år sedan han lämnade Grönvitt för Hammarby? Han är välkommen, kanske kan han vinna SM-guld igen, det fick han ju aldrig göra med Hammarby.
Torbjörn Hegedüs som är ordförande för ornitologerna i Västmanland läste på bloggen om hägern i Skitviken vid ångkraftverket. Han berättar att det inte bara finns en häger där, utan fyra. Och smådopping. Förra vintern var det gott om kungsfiskare i viken också. De kommer in när Mälaren fryser. Kommunen har lovat ornitologerna att spara träd runt viken nu när området vid Verksgatan ska bli båtuppläggning. Jag lovar att spana efter kungsfiskaren.
Jag är ingen fågelfotograf. Men ibland blir det något slumpskott. Som den där göken jag fick fatt på en gång på Karesuando lappkyrkogård. (Eller var det A som höll i kameran... jag minns inte riktigt, det var en lång resa vi gjorde..)
Gök på Karesuando lappkyrkogård, tidigt sjuttiotal.
Var på högskolan i dag igen. Träffade ännu en professor. Vilken värld de lever i, så långt från min. Jag blir bara mer och mer imponerad.
Letade fram en gammal bild av Ernst Blom från läroverket. Den visar en annan tids skola, en helt annan tids skola. Bilden är från samlingssalen i gamla huvudbyggnaden. Pojkarna sitter på raka led, från första klassen i realskolan upp till sistaringarna. Bara pojkar. Flickorna fick inte tillträde till gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket förrän 1928. I realskolan släpptes de in 1935. Mamma var en av de första realskoleflickorna.
Bilden måste alltså vara tagen före 1928. Rektorn står bland lärarna till vänster. Kan det vara Samuel Landtmanson?
Läroverkets samlingssal, förmodligen tidigt 1920-tal. Foto: Ernst Blom.
Onsdag 20 december
Tunn snöhinna låtsas att det är vinter.
Vet ni vad som är årets mesta sökord på Google? Irak? Fel. Bush? Fel. Fotboll? Fel. Rätt svar: Paris Hilton.
Som tvåa kommer Orlando Bloom. Jag som inte ens vet vem han är. Var tvungen söka på Google...
Hade tid för en intervju på högskolan klockan 10. Saknade kassettband till min lilla bandspelare. De banden är antika numera, finns inte längre i elektronikbutikerna. Där skrattar de åt mig. Hörde att de fortfarande finns att köpa på Ica Maxi på Hälla. Åkte dit klockan 9.20, hamnade i en lång kö med morgontidiga julhandlare med överfulla kundvagnar. Julskinkor och drickabackar. Snackade mig framåt i kön med mina kassettband och lyckades komma i tid till intervjun.
Efteråt blev jag stående framför Lars Arrhenius installation Herkules vid skiljevägen / Mannen utan kvaliteter som fyller sidan av en korridor på högskolan. Han har härmat de där sakförståndiga skyltarna som ska leda oss rätt i tillvaron, men tagit ett steg längre. Där finns både martinidrinkar och kopulerande par bland uppmaningar som att stå rätt i hissen och att inte röka.
Några av Lars Arrhenius skyltar på högskolan.
Läser att chefredaktören Muratov överväger att lägga ner den samhällskritiska tidningen Novaja Gazeta i Moskva. Han orkar inte längre. Tre av tidningens journalister har blivit mördade de senaste sex åren. Den senaste var Anna Politkovskaja. ”Jag kan inte sluta tänka på vem som ska bli nästa offer”, säger Muratov i en intervju i The Wall Street Journal.
Jag var på tidningens redaktion i Moskva för ett par år sedan. Jag tog bland annat den här bilden. Varför vet jag inte.
Medicinskåp på Novaja Gazeta i Moskva 2004.
Tisdag 19 december
Var i Blå Hallen i går. I Stockholm, alltså. Norsk festkonsert. Hörde Andreas Brantelid spela virtuos cello. Han är 18 år, cellon är från 1690. Senare på kvällen kom han till Pressklubben, han hade ett gäng ungdomar med sig. De drog vidare ut i natten. Han hade sin Giovanni Granico-cello i en plastlåda på ryggen. Jag hann aldrig be om en autograf, den hade blivit värd pengar en dag. Andreas Brantelid är på väg att bli en stor cellist. I går fick han prins Eugens kulturpris. Jag löste en sudoko på tåget hem.
Andreas Brantelid vann tidigare i år The Eurovision Young Musicians Competition i Wien.
Fick mejl från Lennart Hamberg som var med i Kina i våras. Han läste artikeln om Föreningsgatan och mindes sitt femtiotal på Norrmalm.
”Det var på Föreningsgatan vi samlades, vi som växte upp på Norrmalm. Telefonkiosken var lika aktuell då som fyndplats för 10-öringar. I hörnet Föreningsgatan 1 och Norra Ringvägen låg Otto Falks cykelverkstad där vi några lyckliga ungar fick våra första begagnade cyklar. Jansson & Sjögrens brödaffär fanns fortfarande kvar men upphörde när fastigheten eldhärjades i början av 50-talet. Det fanns också ett skomakeri i hörnet Norra Ringvägen-Skultunavägen där vi kunde få våra skor halvsulade. Det slets nämligen ut en hel del skor, för vi grabbar samlades många sommarkvällar på gräsplanen nedanför Skultunavägen mot Svartån för att spela fotboll. Problemet var bara att planen lutade mot ån vilket gjorde att bollen ibland hamnade i Svartåns stridande ström och det hände många gånger att bollen kunde hämtas först nere vid Fiskartorget.”
Vad ska jag bjuda på för bilder till detta? Jag tar gärna emot bilder från Föreningsgatan och Skultunavägen. Till dess får ni hålla till godo med en flygbild från 1940-talet och en bild på Skerikesbron något eller några årtionden tidigare.
Föreningsgatan mynnar på Norra Ringvägen längst ner i bilden. Till vänster syns Keijsers Metall på krönet av Blåsbobacken.
Skerikesbron, längre norrut på Skultunavägen bortanför Karlslund, en gång för länge sedan.
Måndag 18 december
Har träffat en matematiker som skriver operalibretton och konstruerar korsord. Känner mig trög och tungfotad. Tyr mig till kameran. Gick en sväng i går förbi hamnen och Ångkraftverket medan solen mödosamt tog sig upp ovanför träden borta i Sörmland. Såg hägern igen, samma häger som man alltid ser därnere vid det gamla kraftverket. Förmodligen lever den på de miljoner små löjor som trängs längst inne i Skitviken. Ibland drar de som nerviga silverstrimmor tätt under vattnets gråbruna yta. En man stod på träbron och fångade löjor i en blå håv. Han lade dem i plasthink för att användas som betesfisk.
Bakom honom reste sig det märkliga ångkraftverk som kanske ska bli ett äventyrsbad och Science Center. De krossade fönstren såg bara frågande ut.
Hägern i hamnen, en stolt profil.
Ett kraftverks trasiga minne.
Söndag 17 december
Nattfrost. När hände det senast? Men ingen snö. Bara mörker. Tittar på blinkande stjärnor och inbillar mig att en av dem är Christer Fuglesand.
I går publicerade VLT artikeln om Föreningsgatan. Eivor Lindblom berättar om livet på gatan på tjugotalet. Hennes minne är knivskarpt. Hon föddes 1914, samma år som skotten i Sarajevo och inledningen av första världskriget. När Eivor får se Ernst Bloms bild på Föreningsgatan, tagen nerifrån Norra Ringvägen, kommer minnena till henne i obruten följd. Hon börjar med telefonkiosken, till höger, där det hände att hon kunde hitta en tioöring under golvets träribbor. Hela texten finns här.
Föreningsgatan från Norra Ringvägen 1920. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Eivor Lindblom på 1930-talet.
Eivors far, Johan Lindblom, fick jobb på Asea samma år som Sigfrid Edström kom till stan, 1903. Det var då Asea drogs med i den nybildade Verkstadsföreningens första lockout. Johan Lindblom berättar i sina handskrivna memoarer om hur kontorspojkar skickades runt för att fråga arbetarna vilka som var organiserade.
”Det var vi inte, utom ett fåtal. Men naturligtvis sa vi allihop att vi var med i organisation. Och följden blev att det blev 100-procentigt. De flesta gick med i arbetarekommunen också, däribland jag. Varit medlem 1903 utan uppehåll, det är jag stolt över.”
När arbetet kom igång igen var Johan Lindblom med om att bygga en spårvagn till Jönköping. Han skrev epistlar och tänkespråk som han gömde på olika ställen i vagnen.
För eftervärlden att hitta.
Johan Lindblom, 1881-1964.
Fredag 15 december
Var på högskolan i dag, intervjuade en professor. Strosade runt i korridorerna efteråt, försökte minnas hur det var i Uppsala i slutet av sextiotalet. Studenterna såg ungefär likadana ut. Ser jag annorlunda ut i dag? Jag snodde sjalen runt halsen som Belmondo gjorde i Till sista andetaget och försökte se ung och självmedveten ut. Unga människor tittade misstänksamt på mig. ”Jag kan ju vara deras nye intressanta lärare”, tänkte jag och gick i bokhandeln för att se om mina böcker fanns där.
Det gjorde de inte.
Åkte därifrån och insåg att jag missat ett överenskommet möte. Skämdes. Tog av mig sjalen. Tog en bild från Slottet över Vasaparken. Gräset lyste grönt. Tiden stod stilla, bara en vecka kvar till jul. Där, inne i parken står Gustav Vasa och vänder ryggen åt Asea och i bortre änden vänder Sigfrid Edström lika högaktningsfullt ryggen åt Vasa och Vasaborgen.
Vasaparken, Västerås, en vecka före jul 2006.
Funderar på att skriva mina föräldrars historia. Som ett dokument. Letar bland bilder. Hittar en bild på mormor som ung, tillsammans med några väninnor. Måste vara från tidigt 1900-tal, säkert före 1910. Kolla hattarna. Driver de med oss? Räknade de med att vi skulle sitta här hundra år senare och undra om de bar hattarna på skoj. Eller var det så de såg ut? Behövdes sådana åbäken till hattar för att klara dåtidens vidlyftiga frisyrer?
Driver mormor med oss? Hon står förresten längst till höger, med den största hatten av alla.
Torsdag 14 december
Slottet, andra våningen. En hörsal med vitkalkade väggar. Tjugosex personer sitter bänkade när jag börjar berätta om ”industristaden Västerås på 1910- och 1920-talen”.
Bilderna går att visa direkt på väggen, akustiken i Vasaborgen är bra, ingen mikrofon behövs. Publiken är intresserad, vill veta, det märks. Annars ger man sig inte ut i mörket och blåsten en decemberkväll när julen snart bara är en vecka bort. Utanför fönstren flimrar stjärnorna bakom vinddrivna moln över Mälaren. Tror jag. Där inne ser jag bara publikens ansikten och bilderna på väggen.
Till slut kommer jag in på 1917, jag måste komma in på 1917, det var då allting hände. Jag visar en bild jag inte tidigare visat. En rad med små täckta lastbilar väntar utanför Hakonbolagets kontor och lager på Hamngatan. De väntar på varor som de ska köra ut till butiker i Mellansverige.
I väntan på Hamngatan, utanför Hakonbolaget. Bilden är tagen någon gång tidigt tjugotal.
Hakon Swenson hade grundat sitt bolag 1917 för att köpmännen skulle kunna gå ihop och möta konkurrensen från kooperationen. Namnet Ica kom på trettiotalet.
Första Ica-almanackan kom 1939. Den här gjorde reklam för Erik Johanssons Specerier på Tomtebovägen.
Sen pratar jag om Sigfrid förstås, Edström alltså, om Asea och Metallverken, om Enskilda banken och om Handelsbanken som tog över var sitt företag i Västerås.
Morfar kom jag inte in på i kväll. Men han dök upp häromkvällen när jag hittade några bilder från Asea. Han står där, andre man från vänster. Det måste vara lönekontoret. Han är fortfarande ganska ung. Han verkar vara någon slags kontorschef. Kvinnorna har stora konstiga skrivmaskiner, var de för bokföring? På skrivbordet står något som ser ut som en diktafon.
Längtade de efter att få gå hem?
Ett kontor av många på Asea 1930.
Ur Länsmuseets program:
|
TOR 14/12 |
kl 19.00 EN INDUSTRISTAD FÖDS
Föredrag med journalisten och författaren Anders Lif, om industristaden Västerås som
växer fram under 1910- 20-talen. Plats: Västerås slott.
Kostnadsfritt. |
Onsdag 13 december
Jag vill inte att min blogg ska vara alltför personlig. Det blir tröttande i längden.
Men ibland måste jag få göra undantag. Som nu.
Jag har hittat ännu en bild som jag glömt bort, jag har skannat in den och kan inte slita mig från den.
Hon kan väl inte vara mer än ett år. Högst. Muggen står nog fortfarande i ett skåp nånstans. Han är tre. De tittar på mig med blickar som jag inte kan tolka. Det ser ut som om de undrar över livet, som om de tittar in i framtiden, som om de vet att den här tiden snart är slut.
Jag blir tårögd när jag skriver det här. Känns fånigt att säga det, men så är det. Tjugofem år har gått sedan den där dagen i köket när ljuset föll så vackert genom fönstret på två små barn. De är stora nu, de lever sina egna liv.
Ett kök på Rodergatan i början av åttiotalet.
Jag har ägnat två och en halv timme åt en film på teve: Nyckeln till frihet, Shawshank Redemption. Jag kan inte hjälpa det heller, men jag älskar den filmen. Den är sentimental och förutsägbar, men oavbrutet fängslande. Filmen floppade på biograferna men har blivit kultförklarad i videobutikerna. Jag hade inte hört talas om den innan en kille rekommenderade den för mig i en videobutik för några år sedan. I kväll såg jag om den. Som vanligt finns det en fyllig artikel på Wikipedia som nog redan är världens genom tiderna bästa uppslagsbok.
Läser i byggnadsnämndens protokoll att det är klart med rivningstillståndet för en gammal Aseabyggnad i Mimerkvarter.
Titta på den här bilden från 1930-talet. Ettans buss stånkar fram på Stora gatan. Husen på Östermalm står ännu kvar till höger. Aseas hus i Mimerkvarteret till vänsterr är nybyggt. Det är ritat av Erik Hahr och rymmer bland annat förråd för gjutmodeller. Nu ska det rivas. Jag sörjer inte. Kvarteret behöver förnyas.
Industrihistorien får inte skymma sikten framåt.
Historiskt hus som rivs.
Tisdag 12 december
Visste ny att det startades 70 nya dagisavdelningar i Västerås i år? Med plats för över 1 000 nya barn. Det firade förskolepersonalen i kväll med en fest i Västeråshallen.
Dagens märkliga gåta:
Tänk er ett plan som ska starta. Placera det på en gigantisk löpmaskin, med en sån där rullande matta ni vet. Rulla mattan lika fort som planet startar. Kommer planet att kunna starta?
En intressant diskussion om detta finns i David Pogues spalt i New York Times.
Startar eller startar inte?
Jag var i Mimerkvarteret i dag. Höll ett föredrag om Asea och Jaroslavl, om västeråsarna i Stalins Sovjet. Ett 40-tal ABB-are lyssnade. Känns viktigt att berätta om Aseas hisoria för människor som jobbar på ABB i dag.
Visade bland annat den här bilden:
Fest hos ungkarlarna i Jaroslavl.
De ogifta ingenjörerna har fest i Jaroslavl. Jag känner igen flera av dem vid det här laget. Utanför öppnar sig den ryska natten. Det är fortfarande varmt, på hösten 1929 eller 1930. Om två år ska Asea sälja sin fabrik och ingenjörerna ska åka hem till Västerås igen. Några av dem ska då ha sällskap av sina nya ryska fruar. Boxaren Axel Svensson längst bak var en av dem. Hans blivande fru Marosja sitter till höger om honom. De ska sedan bli vänner med min morfar och mormor.
Senare i kväll hade vi styrelsemöte med Västerås humanistiska förbund. Vill ni se vilka vi är? Om inte så får ni titta ändå.
Styrelsen i Västerås humanistiska förbund inför sitt sista sammanträde nådens år 2006, från vänster: Jo Svend Glaser, Anders Lif, Birgitta Berg, Gunnel Press-Olsson, Gunnar Lignell, Britas Lennart Eriksson och Staffan Rune.
Måndag 11 december
Såg inget av Nobelfesten i går. Förtränger det. Är fortfarande sur efter den där gången jag skulle få gå på festen, hyrde en frack och fick äta bränd kassler i källaren under Blå hallen. Jag har berättat om det förut. Texten finns bevarad här.
J och K köpte en gran på Rusta. En plastgran. En röd plastgran.
– Ska den vara av plast kan den lika gärna vara röd, sa J.
Mordet på Litvinenko är så osannolikt att det skulle ha klippts bort om det vore en agentfilm. Polonium! Vad kan överträffa verkligheten?
Litvinenko begravdes förra veckan i en strålningssäker kista på Highgate-kyrkogården i London. Där Marx ligger.
Jag var där för två år sedan. Skrev sedan en artikel om den mossigt och mystiskt förfallna kyrkogården, om Marx och av någon anledning också om Coleridge och opium och om en kissnödig Paul McCartney.
Vill ni läsa den texten och titta på bilderna så går det bra här.
I skuggan av Marx på Highgate i London.
Söndag 10 december
Promenad i mild men låg decembersol. Någon har satt ut en rondellhund i vår rondell på Björnövägen. Hur kan detta uppstå? Under hösten har hela Sverige fått fnatt. Det dyker upp hemsnickrade rondellhundar överallt. De har en egen hemsida www.rondellhund.se och Wikipedia har en artikel om fenomenet. Vi ska åka till Barcelona om ett par veckor. Om jag kunde snickra skulle jag ta med mig en vovve.
Rondellhund på Bjönövägen.
Hustrun gick ut på en brygga i Mälaren. För några veckor sen gick hon ut på en pir i Visby.
Så det kan bli.
 
I mitt fortsatta läsande om de gamla industrierna i Västerås fastnade jag i dag för en artikel i Aseas tidning från 1925 som berättade om hur montörer och ingenjörer från Västerås drog iväg med maskiner i savannskogen i Katanga i i dåvarande Belgiska Kongo för att sätta ihop ett kraftverk åt ett belgiskt cementbolag. Kraftverket byggdes vid ett vattenfall 13 kilometer in i skogen från järnvägen. Allt fraktades dit med hjälp av oxar och mulor.
Belgarna exploaterade malmen vid Kongoflodens källor och behövde cement för att bygga sina gruvor. Aseas kraftverk försåg cementfabriken med elektrisk kraft.
Kraftverket kördes igång i mars 1924.
Transport från Asea i Belgiska Kongo 1924. Någon som har en släkting som var med?
Lördag 9 december
På nytt sextioårskalas. Å alla dessa fyrtiotalister som fyller 60 och som fortfarande tror att de är evigt unga. Halvmåne över slätten vid Enköping. Varmt. Bara två veckor till jul.
Läser vidare om Asea och Metallverken. Jag skrev i min bok 1917 mycket om första världskrigets betydelse för Asea och därmed för Västerås. Den tyska konkurrensen försvann, Asea sålde massor av elektriska maskiner, inte minst till Finland och Ryssland. Verkstäderna gick för fullt.
Ammunitionsavdelningen på Metallverken fick bråda dagar. Staten ville köpa fler patronhylsor.
Så ser jag den här bilden, och hittar ännu en anknytning till Västerås...
Pansarbåten Sverige glider av stapelbädden vid Götaverken i Göteborg den 3 maj 1915.
Visste ni att Metallverken fick stora beställningar till pansarbåten Sverige, den där omtalade båten som regeringen Staaff först inte ville bygga men som ändå byggdes efter en insamling och som i sin förlängning orsakade det försvarsvänliga bondetåget. Kungens borggårdstal ledde till politisk kris i Sverige.
Men Metallverken fick jobb. En stor beställning gällde bland annat tolv tusen kondensortuber till pansarbåten.
Senaste bilnytt.
Min bror berättar att Saaben på bilden från 1954 var en tvåcylindrig tvåtaktare, modell 92, på blygsamma 25 hästkrafter. Bilen saknade bagagelucka, stuvutrymmet där bak nåddes genom att bakre ryggstödet fälldes ner.
Tvåtaktare i fjällen 1953.
Jodå, vi åkte fyra vuxna och två barn i den, på tältsemester. Förgasaren hade en tendens att flöda över så bilen brann under huven lite då och då. Pappa hade alltid en stor filt till hand för att släcka med.
I branta uppförsbackar fick några gå ur för att Saaben skulle orka. Instruktionsboken rekommenderade motorbroms med avslagen tändning när det var brant utför. Pappa gjorde som boken sa när han körde i Alperna 1955. När han slog på tändningen efter en utförslöpa antändes all soppa i avgassystemet med en jävla smäll och Saaben lät som en racerbil resten av resan.
Berättar min bror.
Fredag 8 december
Jagade solen, den visade sig nån timme mitt på dan, strax ovanför horisonten. Körde ner till hamnen, fick en glimt av solen borta över Tidölandet. Sen försvann den på sin vandring bort mot Newfoundland och de stora kandensiska vidderna.
Solen från Östra hamnen mot väster, klockan 12.30, en dag i december.
Fortsatte läsa om Asea och Metallverken. Visste ni att Ernest Thiel höll på att få Asea på fall i slutet av 1890-talet? Thiel var redan stormrik och köpte på sig målning efter målning till det galleri på Djurgården som han snart skulle bygga. En del av miljonerna satsade han på Gustaf de Lavals ångturbinaktiebolag, han som uppfann separatorn. Thiel och de Laval köpte aktier i Allmänna Svensk Elektriska Aktiebolaget i Västerås. Under några år ägde de faktiskt halva Asea!
Pengar från Asea användes till att bygga Thielska galleriet på Djurgården.
Herrana Thiel och de Laval plockade ut alldeles för mycket i aktieutdelning, de belånade kors och tvärs och övervärderade bolaget i boksluten, de Laval gjorde det säkert av okunskap, Thiel för att tjäna snabba pengar.
När allt höll på att gå omkull klev Wallenberg och Enskilda Banken in och tog över. Resten är historia.
Bilextra.
Skrev om pappas Volvo PV häromdan, och om hans första bil, en Ford. Det var tidigt femtiotal. Flera har kommenterat.
Forden 1952.
Min bror fyller på med den kunskap jag saknar om Forden:
”Pappa och fabror Henry hämtade den i frihamnen i Stockholm, det var billigare så. Forden var en Delivery som leveretades med bara ett förarsäte så Henry fick sitta på en upp- och nedvänd sockerlåda hem. Bilen saknade även värme och sidofönster i skåpet. Väl hemma monterade pappa in baksäte och framstol samt värme och sidofönster på bägge sidor så man såg ut när man satt där bak.”
Så ber han mig leta fram en bild av den bil som pappa köpte efter Forden, men före Volvon, en bil som familjen alltså åkte runt med mellan 1953 och 1956, ungefär. Det var en grågrön Saab. Det är det enda jag minns.
En Saab på tältsemester 1954.
Här är en bild från 1954. Saaben står där, fullpackad för en semesterresa. Är det en tvåtaktare? Pappa och morfar står vid tältet, jag sticker ut huvudet. Mamma fotograferar säkert, min lillebror rumsterar om in inne i tältet. Var mormor med också? Åkte vi på tältsemester med fyra vuxna och två barn i en liten Saab? Säg inte att det var möjligt?
Torsdag 7 december
Jobbade litet på gym. Tungt. Det mörknar redan klockan tre. Förtränger det, tänder ljus. Förbereder ett föredrag jag ska hålla på Länsmuseet nästa torsdag. ”En industristad föds”. Läser om Metallverken. Jag älskar den här litografin från 1915.
Västeråsverken. Drömmen om framtiden, det välordnade, det prydliga industrisamhället, där alla trivdes och mådde bra och där skorstenarna släppte ut sin hemtrevliga rök högt upp i det blå. Där bakom syns arbetarbostäderna, som skulle visa att bolaget tog väl hand om de sina.
Så fastnar jag för historien om Ernst Lindley. Han blev ordförande för metallarbetarna på företaget 1900, Nordiska Metallaktiebolaget som det hette då. Lindley var 22 år. Han hade svarvat de metallspön som Andrée använde när han monterade upp sin ballong Örnen före den olycksaliga färden till Nordpolen.
Bara en sån sak.
Pappan hette Alfred Ohlsson och hade varit anställd på fartyget India som gick igenom Suezkanalen 1873 som första skepp med svenskt flagg.
Inte illa det heller.
Ernst hette Ohlsson som pappan men fick order om att byta namn när han fick jobb på Nordiskas ammunitionsavdelning. Kamrern tyckte det fanns för många Olsson.
Ernst tog namnet Lindley, efter Charles Lindley som hade skapat Transportarbetareförbundet och som hade varit på sjön samtidigt som hans pappa. Ernst Lindley blev alltså ordförande i den första verkstadsklubben på Nordiska Metallaktiebolaget i Västerås.
Han fick sparken efter fyra månader.
Han sades upp klockan tio och skulle vara ute ur verkstaden två timmar senare. Fadern och brodern fick också sluta. En verkmästare hänvisade till direktören och sa:
– Innan ni kom hit såg vi aldrig några affischer om möten och dylikt anslagna i verkstäderna, och ni skulle inte ha agiterat så mycket.
Ernst Lindley tvingades lämna stan. Han flyttade till Söderhamn och blev så småningom riksdagsman.
Så kan det gå.
Ernst Lindley på ett suddigt kort från Västerås 1899.
För övrigt undrar jag över hysterin kring den där Fuglesang. Sköt inte ryssarna upp en gubbe i rymden redan för 45 år sedan? Gagarin hette han bestämt.
Onsdag 6 december
Första julbordet för året. Köer till sillen, köer till skinkan och pastejen, köer till det småvarma och köer till kakorna och kaffet. Inser att jag rört ihop gravlaxsåsen med den prickiga korven. Men varför klaga när man blir bjuden och kan prata med trevliga människor?
Thomas Kanger kom till Wennbergs bokhandel i Sigma för att prata inför Humanistiska förbundet, där jag sitter i styrelsen. Jag känner Thomas sedan länge. Nu är jag avundsjuk, rysligt avundsjuk. Han hör till dem som kan ge ut böcker utan att någon bryr sig om titeln. Det räcker med att det står KANGER över omslaget. Bara MARKLUND och GUILLOU hör till den klassen.
Tjänar ihop så att det räcker till müsslin.
Skriver på en artikel om Föreningsgatan. Vet ni hur många små affärer det fanns längs den gatan på Norrmalm på tjugotalet? Jaså inte. Jag vet det. Men det tänker jag inte berätta nu utan i VLT vad det lider. Beundra gärna ett gatuperspektiv så länge, ett gatuperspektiv som inte längre finns.
Föreningsgatan på trettiotalet, långt innan Cityringen klippte Norrmalm mitt itu. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets samling.
Tisdag 5 december
Försöker lära mig ett bokföringsprogram samtidigt som det regnar ute. Hur kul är det? Läser vidare i Tage Erlanders dagböcker. 1952 var han fortfarande ilsk på västeråsaren David Hall efter dennes fiasko som finansminister tre år tidigare. Den 19 mars skriver en morgonsur Tage om gårdagens möte med den socialdemokratiska riksdagsgruppen:
Vidrigt. Med ett svagare ord kan man inte karaktärisera Halls uppträdande i går vid gruppens debatt om valystemet. Hans inledningsanförande var så späckat med halvlögner, försåtliga formuleringar och vilseledande siffersammanställningar, att man nu förstår hur han arbetar i sitt partidistrikt.
Om Erlander fått bestämma hade Hall aldrig fått medalj.
Fick e-post från Lars Henning som läst mina utstvävningar om pappas PV på femtiotalet. Jag trodde först att den hade haft utfällbara pilar som körriktningsvisare, något som min bror givetvis rättade. En tidigare modell hade haft takgök, men aldrig pilar.
Jo, skriver Lars Henning. Faktiskt. PV-n hade utfällbara pilar som riktningsvisare på A-modellen när den började levereras 1947. Cirka 12 000 bilar tillverkades i detta utförande innan B-modellen kom hösten 1950. Så nu vet vi det.
Kolla den här reklamen för Volvo PV från 1946...
En svensk skönhet.
När jag nu ändå skriver om bilar, ett ämne som jag egentligen inte kan ett dyft om, så kan jag berätta att pappas första bil var en Ford. Vi har bara en enda bild på den i familjens fotoalbum. Den dyker upp i bakgrunden på en rastplats i Gysinge. Året är 1952. Vi är på väg till farmor och farfar i Gävle. Pappa fotograferar, min bror är ännu inte ett år.
Forden leverades utan baksäten, tror jag.
Måndag 4 december
Värmen bara fortsätter. Funderade på att åka till svampställena i Romfartuna. Läste om Gunnar Myrdals korta tid som handelsminister i stället. Han var socialdemokraternas Wonder boy på fyrtiotalet. Hade bott i USA och skrivit An American Dilemma. Myrdal blev handelsminister 1945 och kom direkt i luven med Asea i Västerås. Han gick så långt att Aseadirektören Thorsten Ericsson blev rädd för honom. Vad det handlade om? Det hoppas jag ni kan få läsa om i VLT så småningom. Det var en intrikat historia som fick en nyutnämnd chefredaktör på DN att beskylla regeringen för kommunistiska diktatorsfasoner.
Wonder boy som skrämde Aseachefen.
Hittade en bortglömd karta med negativ när jag letade efter bilder på Johan och PO Ultvedt i går (har ni förresten läst Johans bloggkommentar lördagen den 2 december om 19-åringen, Shakespeare och dagens pappa till Elliott, om inte så gör det här).
Jag skannade in de bortglömda bilderna. De var från den 18 maj 1982. Det är snart ett kvarts sekel sedan. Titta på den här:
Slutet på en husockupation i Västerås för snart 25 år sedan.
Några punkare och andra ungdomar hade ockuperat ett hus på en innergård på Knutsgatan. Jag minns inte varför. Förmodligen ville de ha ett levande hus för levande musik, som det står på banderollen på tegelväggen (Bryggis fanns, men det var väl inte det aktionen handlade om). Till slut kom farbror polisen, reste stegar, bröt upp dörrar och tog ut ockupanterna. Ockupationer brukar sluta så. När allt var över tog poliserna sina motorsågar, spett, kofotar och yxor för att gå hem. På gården stannade de till för att titta på hur en av kollegorna greppade tag i bandrollen med en lång bultsax. Det var sista bilden.
Söndag 3 december
Högre luft, men fortfarande varmt. Krattade resten av höstlöven, senare än någonsin.
Familjemiddag. På kvällen ögnade jag igenom senaste protokollet från kommunstyrelsen. Ser att alla politikerna uppmanat stadsledningskontoret att aktivt arbeta för att Västerås ska få en direkt tåglinje mellan Västerås och Arlanda. Vore väl inte så dumt.
Konstnären Per Olof Ultvedt dog för snart två veckor sedan. Hans rörliga manicker och blinkande grejer var härliga att se. Letade fram ett överexponerat negativ från senhösten 1980 när Ultvedt ställde ut på Konstmuseet i Västerås. Johan var två och ett halvt år. Han säger sig minnas hur han kunde gå in i skulpturer, hur han kunde trycka på knappar, hur borstar borstade och hur han, som här, beundrade en cyklande balanskonstnär som rörde sig magiskt över väggen.
PO Ultvedt fascinerar en blivande kulturskribent för 26 år sedan.
Likt en händelse som ser ut som en tanke har kommunen fått fart på neon och färgerna i Ultvedts fina konstverk över Lögarängens entré. Vi åkte förbi där i mörket i kväll. Fantastiskt! Neonljuset skiftar hela tiden, det lyser vitt, gult, blått, rött och grönt. Hur länge ska det funka utan att nån är där och kastar sten?
PO Ultvedts neonkonst har återuppstått på Lögarängen.
Lördag 2 december
Regnet stoppar krattningen. Tack för det. Men å andra sidan kan man ju dammsuga. Livet leker.
Läser i New York Times att polonium finns i pyttesmå mängder i cigaretter. Något som tobaksindustrin talar tyst om.
Slänger ifrån mig tidningar som öser jul över mig. Jag vill varken julpyssla, rösta på julkatter eller läsa om julmarknader. Jag är nog konstig.
Tömmer kamerans minneskort, hittar en bild av ett offentligt konstverk i Västerås. Har ni sett den här grejen förut?
Fru Vrethems örhänge.
Kulan med cirklarna hänger i Mimerporten och ser ut att vara av mässing. Den ingår i den utsmyckning av den klassiska porten som Liss Eriksson gjorde 1952. Han kallade verket Non Stop. Det vore en överdrift att påstå att konstverket blev en succé. Åke Vrethem var chef för Asea och den dinglande saken i taket kom att kallas fru Vrethems örhänge.
Liss Erikssons utsmyckning i Mimerporten från 1952 blev ingen succé.
Var hos däckfirman och bytte till vinterdäck i veckan, trots värmen. Killarna som jobbar där är lustigkurrar.
– Kan ni skifta mina däck?
– Visst, vill du ha höger bak på vänster fram?
- ??
– Vilket däck ska vi skifta reservdäcket med?
....
Dagens bildgåta är från 1908 och visar Café Aros i den så kallade Fryklundska gården. Ser ni vilken gata det är?
Fryklundska gården 1908. Foto: F. Hellberg.
Rätt svar: Västra Kyrkogatan, där det senare skulle byggas ett massivt hus för riksbank och post. Televerket höll också till där i många år. Biskopsgården syns i bakgrunden till höger.
Fredag 1 december
December. Varje år tänker jag på Tranströmer. December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står dess master kärvt. Och skymningen varar längre än dag.
Men visst drar det ett stråk av kyla genom luften. Kommer på mig själv att längta efter kyla. Kall, torr, hög luft. Snö. Man är ju svensk. Köpte cashewnötter och rödvin. Det är ju fredag.
Promenerade längs Mälarstanden bortanför Lögarängen, nästan fram till oljecisternerna vid djuphamnen. Där, just där låg en gång ett skeppsvarv. I buskslyn finns faktiskt ett rostigt järnvägsspår kvar, en gammal uppdragningsramp. Jag fotograferar i den dystra skymningen, en man sneglar misstänksamt på mig. Här låg en gång...
Mer får ni läsa i VLT nån gång, en dag. Det är faktiskt en ganska bra story.
Minnen av en tid när Västerås skulle vara bäst.
Här sjönk en dröm.
Hemma igen. Går igenom gårdagens bildskörd. Hittar den här. En blänkande bil kör på Stora gatan förbi Wennbergs bokhandel vid Köpmangatan. Är det en Rolls Royce?
Folket bugar, några hurrar förmodligen. I bilen sitter en man med en elegant cylinderhatt och perfekt bena, hans fru har en hatt enligt tjugotalets sena mode. De är Sveriges kronprinspar. Gustav Adolf och Louise. De har kommit till Västerås för att inviga Den Stora Utställningen på Viksäng. Året är 1929.
Bilden finns i ett album som tillhört Sam Törngren. Han jobbade på Sjöbergs bokhandel. Nu finns albumet på Länsmuseet. Där finns mycket som man aldrig får se om man inte frågar efter det.
Ett kronprinspar i en Rolls Royce vid Wennbergs hörna. Undrar vem som var chaufför?
Läs mer, om november till exempel, i bloggarkivet.
Bloggarkiv
Startsidan
|
