Marx och opium
Egentligen borde vi inte ha behövt betala. Vi kunde ha sagt att vi skulle lägga blommor på vår kusins grav, eller nåt sånt. Men eftersom vi var turister så gav vi snällt ett par pund till mannen med biljettväskan som dök upp så snart vi kom innanför de höga grindarna till östra sidan av Highgate-kyrkogården i London.
Turister som frågar efter Karl Marx grav får betala en slant. Då pekar vakten ut vägen också, och det är inte helt dumt eftersom Highgate är stort.
Och förfallet.
Engelska kyrkogårdar liknar inte de svenska.
Den västra delen av Highgate-kyrkogården, på andra sidan gatan, är allra mest gastkramande. Där ligger de halvt raserade och mossiga gravkamrar som inspirerade Bram Stoker till romanen om Dracula och som under alla år lockat till sig ockulta sekter och halvtokiga exorcister.
Highgate-kyrkogården. Här vill man inte gå vilse.
Men den delen stängdes 1975 och öppnas bara för guidade turer.
Östra delen duger gott för den som vill känna den lätt makabra kittlingen av att vandra in i dödens förvildade landskap, med lutande och fallna gravstenar bland träd och buskar som växer så det knakar ur den näringsrika mullen. Kyrkogården betalas av privata pengar och det går väl bra när anförvanterna har gott om den varan, men fonderna tryter när släkten dör ut och de döda faller i glömska.
Då vandrar vildvinet och järneken in. Några tycker säkert det är romantisk.
För oss vanliga dödliga, vana vid Hovdestalunds välklippta gräsmattor och vilsamt susande björkar och tallar, är det spöklikt.
Hursomhelst ligger han där, Kalle Marx, under kyrkogårdens allra största och pampigaste gravmonument. Ansiktet är skulpterat i brons och har fått parodiskt monumentala proportioner ovanpå en två meter hög granitsockel med de ingraverade orden:
Workers of all lands unite.
Arbetare i alla länder, förenen eder.
Historisk byst. Karl Marx ville ha en enkel sten på sin grav, men den pompösa bronsbysten på Highgate-kyrkogården i London är inspirerad av kommunistisk folkkonst. Både Chrusjtjov och Brezjnev var här.
Marx levde de sista 33 åren ett fattigt och emellanåt utsvävande liv i London. När han dog 1883 hade han ingen aning om vad hans teoretiska spekulationer skulle ställa till med.
Hans böcker lockar ännu läsare, trots att tider och verklighet förändrats. Det är som när älskare av vackra gamla kartor försöker orientera sig i nybyggda stadsdelar, där forna gator bara finns kvar som kvarglömda stumpar mellan fyrfiliga cityringar och gigantiska parkeringsplatser.
Nu står vi där, fem-sex personer, och tittar på bronsansiktet och lyssnar efter det stilla sus som brukar höras när man vänder blad i tjocka historiska böcker.
En äldre kvinna spolar av sina leriga skor i en vattenkran som sticker upp likt ett spanande teleskop från underjorden bakom den tyska nationalekonomen.
Vi går in på en stig mellan gravarna, lyssnar till vårens första lövsångare, väjer för gravstenar som är på väg att rasa, fotograferar Kristusbilder utan huvuden och tittar förundrade på en vit madonna i marmor, inslagen i plast.
– Jag behöver en öl, säger jag och tar täten uppför Swain’s Lane till Highgates anspråkslösa centrum, där många av de låga husen är flera hundra år gamla.
Överst på kullen, Highgate Hill, är utsikten överraskande vid ner mot Camden och centrala London.
Vi sätter oss en stund på puben Angel Inn, där vikta servetter har stoppats under bordsbenen för att glasen ska hålla balansen.
Sedan går jag in på ett antikvariat mitt emot, där en butter och närmast döv äldre man sitter i jacka och keps och lyssnar på BBC:s nyheter om kriget i Irak på absolut högsta volym. Han släpper motvilligt in mig i ett inre, kallt rum där dörren går i baklås. Jag får banka i fem och en halv minut för att han ska öppna igen.
– Här köpte Coleridge sitt opium, säger hustrun när jag till slut släpps ut i den relativa värmen och trafiken på Highgate High Stretet.
Hon pekar på en bakdörr gränden Townsend Yard.
Dörren går i dag till en mäklarfirma, men under 1800-talets första decennier bodde här en apotekare som inte drog sig för att förse den berömda diktaren Samuel Taylor Coleridge med en daglig dos opium.
Historisk bakdörr. Här, i en gränd i Highgate, smög apotekaren ut med den dagliga dosen opium till den romantiske diktaren Coleridge.
Coleridge bodde här uppe i Highgate i många år. Han skulle bli vida berömd för sin dikt om Kubla Khan och Xanadu.
Här, utanför apoteket, stod den romantiske poeten en mulen dag 1824, med sitt nyhämtade paket inspirationsmedel i fickan, när ett begravningståg med svartplymade hästar stretade uppför backen med Lord Byrons kista. Byron hade dött i malaria i Missolonghi där han i ett anfall av idealism hade deltagit i det grekiska frihetskriget.
– Tänk vad världen är full av historiska platser, sa jag och tog en bild på mäklarfirmans bakdörr.
Dagen efter skulle vi flyga hem billigt från Stanstead med Ryanair till Västerås, dolt bakom träden på Björnön.
Men först åt vi middag på en indisk restaurang vid Neale’s Corner inte långt från Covent Garden.
– Paul McCartney har varit här, sa den vitklädde indier som tog upp vår beställning.
– Jaha, och vad åt han då?
– Han åt inte, han ville bara låna toaletten.
– Fick han det?
– Självklart. Men vi skämdes efteråt.
– Varför det?
– Vi glömde att titulera honom Sir Paul.
ANDERS LIF