Jag bara måste få smaka på glassen

Jag hyrde frack för första gången i mitt liv och åkte till Stockholm i går. Tidningen, som jag tjänar med mina två pekfingrar, hade fått en inbjudan till Nobelfesten. Här skulle frotteras med högdjur. Här skulle smakas på jordärtskockscrème med hummer. Här skulle njutas lammytterfilé och mångomsjungen Nobelglass. Här skulle drickas skumpa Pommery och rött Chateau de Beaucastel på arbetstid.

Klockan kvart i fyra gick jag i min tjusiga frack mellan täta åskådarled fram till Konserthusets trappa. Det var som att gå till en premiär i Hollywood. Inne i Konserthuset sprang jag rakt på gamle rektorn från Uppsala, Stig Strömholm. Han var så behängd med medaljer att han skulle kunna stå emot ett kulregn.

Doktorshattar guppade, frackbröst svällde, kvinnor överglänste varandra i vackra utstyrslar. Lena Hjelm-Wallén från Sala var där förstås. Hon är ju vice statsminister och fick sitta nästan längst fram i guldlamé. Talkvinnan Birgitta Dahl satt intill med något så oerhört krämgult att Bengt Grive skulle ha fått ståpäls.
 
Jag fick en plats bakom en pelare på första raden, med orkesterns pukslagare
som närmaste granne. Det var ingen risk att jag skulle somna. Nere på scenen bänkade sig hela den svenska intellektuella och vetenskapliga eliten i etager bakom de kungliga blå stolarna. Som ett pingvinberg. Hur sätter man sig med två slängande frackskörtar? Jag tittade på de andra pingvinerna. Somliga knölade till dem litet hur som helst, andra svepte undan dem med aristokratisk nonchalans.

Kungen var säker. Han svepte sina två svansar om sig med en gest som var så självklar att han måste ha svept frackskört sedan småskolan.
 
Efter Kungssången blev det en sådan där kompakt tystnad i en minut, när ingen visste vad som skulle hända och när man väntade på att någon arm sate skulle ha glömt att slå av mobiltelefonen på andra raden. Bengt Samuelsson, som är ordförande i Nobelstiftelsen, höll ett välkomsttal som var lika monotont som en isspolning i en ishockeypaus. Tänk om han ändå hade pratat på hexameter.

Sedan kom alla de långa tal som jag sett och hört på tv varje år, sedan jag var liten, utan att fatta ett dugg. Det gjorde jag inte nu heller. Utom att alla pristagarna hade gjort storartade insatser. Mest imponerad blev jag av tyskfödde amerikanen Günther Blobel som fick medicinpriset för sin upptäckt om att kroppens proteiner har inbyggda adresslappar som styr dem rätt i cellerna. För detta fick han nästan 8 miljoner kronor, som han omedelbart skänkte till den fortsatta återuppbyggnaden av Dresden. Storartat.

Professor Cecilia Jarlskog utklassade alla de manliga talarna. Hon kunde sitt långa tal till de två holländska fysikpristagarna utantill. Det hindrade inte en av pingvinerna bakom henne att somna. Han vaknade inte förrän trumslagaren uppe hos mig dunkade i gång Egyptisk marsch av Johan Strauss den yngre. När alla miljonerna delats ut sjöng vi Du gamla fria och trängdes framför garderoben som vilken skolklass som helst.

Pristagarna fick åka taxi till Blå hallen, alla vi andra fick köa för bussar i regnet ute på Kungsgatan. Jag vinkade avmätt åt populasen, rättade till flugan och trängde mig helt
fräckt före Carl Bildt och hans fru Anna Maria. Hon höll ett program över huvudet som regnskydd och såg ut att drömma om sitt slott nere i Italien. I Blå hallen hejade jag på Curre Nicolin och den där Johansson från Volvo. De kände inte igen mig.

Var skulle jag sitta? Alla stod i grupper och tittade på placeringslistorna. Då kom ordern från presstjänsten:

- Ni journalister får sitta och se på tv här intill.

Vi kördes in i en skrubb.

Maten då? Jag ska ju skriva om hummern och Kalixlöjrommen.

- Mat? Ni får äta i personalmatsalen.

Det är sant. Klockan nio i går kväll satt jag nere i Stadshusets källare, i min nystrukna frack, och käkade lätt bränd fläskkarré med urkokt potatis tillsammans med några vaktmästare i blåkläder och en Securitasvakt. Jag som hade tänkt skriva om hur jordärtskockscrèmen smälte i gommen och om hur cheddarkompotten gick ovanligt bra till Chateauneuf-du-Pape.

Nu är klockan elva. Ni har säkert sett på tv hur kungen skålat och hur Günther Grass blåst piprök på prinsessan Christina. Jag har stått i en trappa och räknat till 220 servitörer som bubbat brickor ut och in. Glassen var fantastisk att skåda, när den bars in i mörkret. Varje glassfat lyste magiskt grönt av en batteridriven ljusslinga i botten på tallriken.
 
Då kunde jag bara inte hålla mig utan jagade fatt på källarmästaren Lars Göran Andersson, han som höll i de 1 270 portionerna på denna festernas fest.

- Jag har rest ända från Västerås med hyrd frack. Nu måste jag bara få smaka på glassen, sade jag.

Källarmästare Andersson, som är en liten man, insåg att jag var större.

- Kom med, sade han.

Och medan Günther Grass höll sitt tacktal åt jag en suverän kryddglass med
ananassorbet. När ekonomipristagaren Robert Mundell sjöng My way skålade jag med
källarmästaren i Riversaltes Ambré Hors d'Age 1974.

Det var inte så dumt med frack i alla fall. Nu börjar dansen snart. Undrar om Silvia kan bugga?

ANDERS LIF

(publicerad i VLT den 11 december 1999)