Tisdag 31 oktober
Sent på kvällen faller den första snön utan att jag krattat ett enda löv. Förmodligen smälter allt bort till helgen. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Svenska Dagbladets stora nyhet är att morötter halverar risken för magcancer. Morötter? Varför inte mörk choklad?
Landstingets nya moderatledda allians vill höja skatten, socialdemokraterna säger nej. Uppochnedvända världen. Enda utvägen, säger alliansen. Förutsatt att man vill behålla strukturen på sjukvården i länet, förstås. Är det ett offer på sjukvårdspartiets vågmästaraltare?
Fick ett vykort från Rolf Widell. Ett vackert färglagt kort från omkring 1910, taget från Djäkneberget mot väster. De två stora husen i bildens mitt står kvar än i dag.
Stora Tallbacka är det största huset, byggt 1902 av västgötaknallen August Hedrén som blev skräddare i Västerås och tjänade bra med pengar. Hans dotter Gunhild ägde manufakturaffären på Köpmangatan som brann 1919. Trevåningshuset till vänster om Stora Tallbacka byggdes av juveleraren Johan Sundberg.
Villan i schweizerstil längst till vänster var hovsångaren och operachefen Set Svanholms föräldrahem. Sets pappa var blind men jobbade ändå som vaktmästare på Stora Tallbacka. Han spände ett snöre och klippte stans rakaste häck.
Taket på Lilla Tallbacka skymtar längst upp i bildens högerkant. Huset närmast till höger sägs vara barnhemmet Sparvboet.
Nog med historia för i dag.
Ett färglagt vykort från 1910. Stora Tallbacka.
Måndag 30 oktober
Cyklar hem från stationen vid midnatt. Regnet öser ner. Trampar förbi avloppsreningsverket. Förundras över avloppsskruvarna som grovrenar bakom en plastruta. Det lyser magiskt blått inifrån. Ser ut som en nattklubb. Det surrar därinne, som av tysta samtal.
Hemma i värmen stoppar jag i mig c-vitamin och dricker ett glas av det som kapten Haddock kallade saftkobbel i de första översättningarna av Tintin.
Tänker på kvällens upplevelse i Stockholm. Bruce Springsteen med The Seeger Sessions Band. Jag är fortfarande knäsvag. Vilken upplevelse! Jag brukar hålla distans, brukar vara svårflörtad (vilket ofta är detsamma som att jag är omusikalisk). Men detta! Det går utanpå det mesta jag upplevt av konserter. Bruce gav allt, han höll i gång i två och en halv timme, oavbrutet, inför ett fullsatt Globen. På ståplats nedanför scenen trängdes ett par tusen huvuden med uppsträckta händer, vi andra satt på läktarna, vi andra stod också till slut. Vilken spelglädje, vilket sving, vilken värme, vilket utspel. Sjutton musiker på scenen, en massa härliga instrument: trumpet, sax, trombon, bastuba, dragspel, fioler, bas, gitarrer, piano, trummor, irländsk tin-whistle, ja jag vet inte vad.
Och så denne Bruce Springsteen som verkligen vill sjunga, som vill dela med sig.
Till skillnad från Bob Dylan, som verkade vantrivas när han stod på samma scen förra året och muttrade fram några sånger till distade högtalare.
Jag hade inte sett Bruce live förut. Nu är jag såld. He is The Boss.
Söndag 29 oktober
Första frosten, blek halvmåne över fälten ut mot Barkarö. Rökpelare från både biopannan och oljepannan i kraftvärmeverket. Inser att sommaren är slut.
Har fått flera kommentarer om artikeln i VLT i går, om den stora eldsvådan på Köpmangatan – Hantverkargatan 1919.
Emil Wijgårds dramatiska bild (något beskuren) på branden. Bilden publicerades i VLT i maj 1919.
En story som jag hört från flera håll (och som även Arvid Offe skrivit om) handlar om en polis som gick vakt på brandplatsen. Pantbanken på Hantverkargatan hade utrymts och polismannen hittade en armbandsklocka i den vattensjuka sotiga smörjan på marken. Han föll för frestelsen och stal klockan. Saken uppdagades, polismannen fälldes. Efteråt hände det många gånger att stans ungar gick fram till en patrullerande poliskonstapel och frågade:
”Ursäkta, konstapeln men va’ e klockan?”
I artikeln berättade jag om att Gunhild Hedréns manufakturaffär på Köpmangatan förstördes vid branden. Affären öppnade aldrig igen. Agneta Sköld har skickat en bild som visar fyra kvinnor utanför butiken något av åren före branden. Gunhild Hedrén gifte sig för övrigt med Carl Axel Rosborg som ansågs som Västerås ”skridskokung” i början av det förra seklet. Hans åttor på isen nere i gamla hamnen sägs ha lockat stora skaror åhörare. Rosborg var också duktig gymnast och ska en gång ha tackat nej till en plats i OS-truppen av ekonomiska skäl.
Gunhild Hedréns manufakturaffär på 1910-talet.
Lördag 28 oktober
Sol, krispigt klart. Snart väntar kylan. Besök från Frankrike. ”Vet du att det var 25 grader där i går?” Nej, jag lyssnar inte.
Har hittat en finansrapport från Stadshuset som visar att kulturfonden är på väg mot nya höjder. Fonden var nere mot 70 miljoner för tre år sedan, efter ett ras från en bit över 100 miljoner. Då tyckte jag det var synd att aktieförvaltarna i Stadshuset inte hade passat på att realisera litet extra när fonden stod på topp. Varför ska man placera kulturpengar i aktier om man inte använder aktieformens fördelar? Särskilt med tanke på att kommunen slipper reavinstskatten.
Nu är det dags igen. Fonden är på väg att fördubblas! Senaste noteringen, från juli i år, är på 120 miljoner kronor. Och den lär inte ha minskat under de tre månader som gått sedan dess. Alltså: ge kulturen litet extra, medan tid är. Snart vänder det nedåt igen.
Jag frågade om en fot i går. Svaret är att foten tillhör den unge man i marmor som sitter på en sockel med vågsvall där najader behagfullt flyter omkring bland näckrosor. Skulpturen gjordes av en ung Carl Milles 1899 och finns sedan 1910 i Stadshotellet. Just nu står den I trappan upp mot festvåningen. Skulpturen, som heter ”Hylas”, ägdes av Erik Hahrs hustru Clara Rosander. De gifte sig 1906, men Clara dog bara ett par år senare. En av hennes sista önskningar var att Hylas skulle stå i Stadshotellet, den byggnad som hennes man skapade och som invigdes 1907.
Carl Milles marmorskulptur Hylas i trappan upp tii festsalen i Stadshotellet.
Fredag 27 augusti
Strömlöst i Skåne, snökaos i Jämtland. Vi måste vara i stormens öga. Gula höstlöv, tämligen lugnt. Jag går runt i stan, som en turist. Det var länge sen. Saker förändras. Tittar storögt på en massa små kort i kassan på Ica i Skrapan. Kort för cigaretter, snus och kondomer. Olika smaker och olika mängder. Man köper ett litet kort i kassan och går sen till en stor automat, stoppar in kortet och, vips, dunsar rökverk, snusdosor och kådisar ner i en glugg. The times really are changing. Så gick det inte till när jag köpte sådana saker förr i tiden. Nu nöjde jag mig med cashewnötter och vindruvor, det är ju trots allt fredag.
Forex försäkrade att de kinesiska sedlar jag växlade in var äkta. På biblioteket kunde man lyssna på Bob Dylan och inne i kyrkan var det tyst som i graven. En lieman tittade uppfordrande på mig med skarp egg.
Tröst i domkyrkan.
För att runda av turistvandringen gick jag in i en ett annat stort hus och tittade på en ung mans fot och stortå som vippade demonstrativt ovanför två förskrämda kvinnor. Eller sov de? Det är faktiskt Milles som skulpterat den.
Tår med ansikten, men var. Och vems?
För övrigt anser jag att Botaniska trädgården mellan biblioteket och Rudbeck är stans mest underskattade park. Där finns en kinesisk sekvoja med milt gröna blad.
Torsdag 26 oktober
Det är bara fyra grader när 90-årige Olle V går med mig på gågatorna i city. Han pekar med käppen var husen låg, med sina hattaffärer och kaféer. De hus som inte längre finns.
– Där inne på gården låg gamla teatern och där låg pantbanken, säger Olle när han stegar uppför Hantverkargatan.
Olle Vikland, 90 år, på vandring i centrum.
Låg gamla teatern inne på den tomt som nu är Sigma? Det visste jag inte. Och inte att pantbanken låg mitt emot, på andra sidan. Edvin Adolphson bodde granne med gamla teatern när han kom till Västerås 1912 för att arbeta på Asea. Fast då hette gatan Teatergatan. Han skriver i sin självbiografi:
”Redan första sommaren i Västerås hamnade jag i teaterhändelsernas centrum. Ryktet om min närvaro hade spritt sig ända till Folkets park där de gamla beprövade ledarna för Västerås amatörteater regerade. De var oerhört populära tack vare sina sommarrevyer som hade premiär i parken varje vår, men nu hade de tänkt sig en föryngring av sällskapet, vilket skulle ske genom mig, sade de. När jag fick se truppen samlad förstod jag att de hade tänkt rätt.”
Tjocka Olle var verkmästare på Asea och en av dem som spelade amatörteater i Västerås på 1910-talet. Han hette Johansson.
Onsdag 25 oktober
Regnet har slutat, luften är högre igen. Åkte till Kyrkbacksgården för att lyssna till Hans Lindqvist, född och uppväxt i Västerås. Han är präst. De senaste decennierna har ofta varit i Liberia. Nu pratade han inför Humanistiska förbundet. Stillsamt och uttrycksfullt berättade han om de hemska åren under inbördeskriget från 1989 till 2004, om det oerhörda våldet, om barnsoldater och om blåögda hjälparbetare. Han återkom till frågan om det humanitära biståndet förlänger kriget eller påskyndar freden.
– Vi lyckades till exempel förmå EU att satsa pengar på en ny väg vid gränsen. Vägen behövdes för att transportera biståndet. Vad vi inte insåg var att vägen också var rebelledaren Charles Taylors enda kontakt med yttervärlden.
Biståndsarbetarna hjälpte indirekt Taylor till makten, denne man som av många ses som en av Afrikas mest despotiska ledare och som nu ska ställas inför rätta för krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna.
Hans Lindqvist har arbetat med ett projekt för fred och försoning. Ett ibland hopplöst projekt där före detta barnsoldater ska förmås att leva ett normalt liv. Som en av de nu halvvuxna barnsoldaterna sa:
– De gjorde om oss till djur, nu ska vi bli människor igen, det är svårare...
Hans Lindqvist har återvänt till Västerås från inbördeskrigets Liberia.
Tisdag 24 oktober
Olle Vikland ringde och berättade att han var ögonvittne till den stora branden i Västerås centrum. Han var inte så gammal men han minns... nej, nu ska jag inte avslöja vad han såg. Det kommer på lördag.
Jag pratade länge med Olle. Om annat. Om vilka som bodde på gården, om vilka affärer som fanns i kvarteret. Om hur hans mor var ensamstående när han föddes. Det var under första världskriget, tiderna var svåra och den unga modern lämnade sin son till fosterföräldrar. Han var tre månader.
Olle visste ingenting om sina riktiga föräldrar förrän han en dag bestämde sig för att leta rätt på dem. Det var på sextiotalet eller sjuttiotalet. Folkbokföringen låg fortfarande kvar i Sundinska huset där snusfabrikören Sundin hängde sig i lanterninen på taket.
Olle spårade sina föräldrar. De hade gift sig senare i livet, pappan hade varit med om att bygga Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund. Den öppnades 1952. Pappan dog samma år. Mamman bodde i Småland. Olle reste dit och träffade henne. Sen åkte han tillbaka till Västerås och fortsatte det liv som det aldrig skrivs någon biografi om. Fast det kanske borde.
Så ringde Lennart Jansson från Trumslagarbacken och sa att han äntligen fick se en bild på den raksalong som hans pappa drev på Stora gatan. Salongen syntes på bilden där folk rusade bort mot branden i skiftet mellan tiotal och tjugotal.
– Raksalongen hade öppet på söndagarna också. Då kom pamparna dit och rakade sig. Det kostade 15 öre.
Sa Lennart Jansson.
För att inte fastna i det gamla visar jag en bild på sonsonen Elliott som bara vägde litet drygt två kilo när han föddes den 29 mars. Nu väger han fyra gånger så mycket.
Tjugohundratalet ligger öppet.
Elliott i oktober
Måndag 23 oktober
Leran kletar på skor och byxben. Gatan där vi bor har varit en byggarbetsplats praktiskt taget hela hösten. Sedan två veckor saknar vi gatubelysning. Och inte en arbetsmaskin i sikte. Har de glömt oss?
Läser att den tillträdande regimen i Stadshuset vill sälja marken på Gäddeholm till underpris. Den sägs inte vara värd mer än hälften av vad s-styret betalade.
Sorry, men jag förstår inte. Säga vad man vill om köpet. Men nu äger vi marken. Jag och alla vi andra skattebetalare. Om marken nu ska säljas, i stället för att förränta sig, så borde väl de folkvalda försöka fåt ut så mycket som möjligt. För vår skull. Inte hålla nere priset från början. Kan någon förklara?
Jag var hemma hos Carl-Åke och Gunilla Utterström på Drottninggatan i dag. De har löst mysteriet med den stora branden. Jag ska inte avslöja mer här. Texten ska först publiceras i VLT. Förhoppningsvis redan på lördag. Jag kan lova spännande läsning. Ett tappat strykjärn, eldat med fotogen. En pojke som sprang över torget för att larma brandkåren. Ett gnistregn över Svartån som till och med nådde gamla snusfabriken. En våldsam eldsvåda som kunde ha vållat ännu mycket värre förödelse. Och, ja, ni får se.
Carl-Åke och Gunilla har förresten en fin samling vykort. Bland annat den här klassikern:
Kö med lottköpare utanför Olssons tobak i hörnet Köpmangatan och Stora gatan, troligen omkring 1920. Bilden ska, enligt historien, ha tryckts i Pravda.
En envis historia, vars sanningshalt jag inte kan gå i god för, berättar att den här bilden hamnade på Pravdas redaktion i Moskva några år senare på tjugotalet. Den ska ha tryckts under rubriken ”Livsmedelskö i industristaden Västerås”.
Helt otroligt är det väl inte.
Söndag 22 oktober
Ställt in blöta trädgårdsmöbler, förträngt att löven snart måste krattas. ”Vi kanske ska satsa på organisk odling av gräsmattan”, föreslog L. Låter bra.
Vildgässen hörs nånstans över huset, de flyger mot ljuset i söder. De vet vad som är bäst.
Har fått en del mejl om branden i Västerås jag skrev om i VLT i går. Än har ingen träffat rätt, tror jag. Här är en delförstoring av bilden.
Folk skyndar på Stora gatan, bort mot Köpmangatan. Det brinner någonstans i kvarteret. Men när var det?
Jag tror att bilden är tagen på 1920-talet. Kläderna tyder på det. Till vänster ligger Lindbergs & Hellbergs, till höger en raksalong och en port in till en av dessa bakgårdar med förråd, stall och utedass. På huset med baldakiner ovanför fönstren står det ”Restaurang” och ”Göterborgsmagasinet”. I det huset skulle Sigfrid Holms speceriaffär öppna senare.
På nästa bild, med brandbilarna på Stora gatan, skymtar Holms i högerkanten. Varuautomaten var en av Västerås första. Den bilden är alltså tagen betydligt senare än den förra. Troligen från 1930-talet, kanske rentav från 1940-talet. David Eriksson höll i kameran. Bilden sålde han till Länstidningen.
En brand i samma kvarter, flera år senare. Foto: David Eriksson.
En poliskonstapel övervakar brandmännen på taket, ovan Västerås bakgårdar. Foto: David Eriksson.
Glömde berätta om avtackningen på Radio Västmanland i fredags. Malte Lind slutar som kanalchef efter nästan 15 år. Nu ska han bevaka omvärlden för radions räkning. Han kommer att sakna redaktionen. Kommer ni ihåg hans bejublade framträdanden på Village med de andra gubbrockarna? Vad kallade de sig? Var det Gabardinrock?
Malte har hängt undan gabardinrocken.
Lördag 21 oktober
Ekonyheterna toppade i dag med att Lena Hjelm-Wallén ska leda arbetet för att få fram en efterträdare till Göran Persson som s-ordförande. Den uppmärksamme läsaren av denna blogg noterade att nyheten fanns här redan för en vecka sedan. Jag skrev då att Lena Hjelm-Wallén skulle bli ”kungamakare”. Det retade en anonym bloggläsare som skrev till mig och undrade hur Hjelm-Wallén kunde vara ”kungamakare” när socialdemokraterna är emot monarki.
Tja, ordet används ofta i överförd bemärkelse. Inte mer med det. En kungamakare på riktigt var friherren Carl Otto Mörner som åkte till Frankrike 1810 och erbjöd fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte den svenska tronen.
Man kanske också skulle kunna säga att han var ordförande i valberedningen...
Jean Baptistes sovrum i den sydfranska staden Pau innan valberedningens ordförande hittade honom.
Kul med nyheter på bloggen, förresten. Visste ni att det kommunala bostadsbolaget Mimer i Västerås nyligen har beslutat utreda vilka hyreshus i de stora områdena från miljonprogrammets tid som kan säljas till bostadsrättsföreningar. Mimer ska alltså försöka sälja hyrehus på Vallby, Bäckby och Råby.
Det är något som de borgerliga alltid förespråkat, men socialdemokraterna stretat mot. Beslutet fattades av den gamla s-dominerade styrelsen, men efter höstens val. De kände väl vart vinden blåste.
Gamle moderatledaren Lars Luttropp ska leda Mimer in i framtiden, med friköpta bostadsrätter.
Fredag 20 oktober
Lång dag, hur trött som helst. Regnet pepprar fönstret. Mörket obevekligt. Lyckat föredrag om bostadsstiftelsen Arosekens femtioåriga historia. Berättade bland annat om Gösta Sandberg. Han var en älskvärd man som var mycket intresserad av Västerås och Västerås historia. Han kom regelbundet gående på Stora gatan, rak i ryggen och med en tunn dokumentportfölj i handen. En sån där lädermapp med handtag som bara rymmer det viktigaste, inga pärmar. Jag tror han hade samma portfölj under alla år. Han bar sina portfölj, rakryggad, genom staden långt efter det att han fyllt 90 år.
Gösta Sandberg dog i mars förra året. Han var då 94 år.
Om någon enskild kan ta på sig äran eller ansvaret för att ha varit med om att starta Aroseken så är det han. Gösta Sandberg var sparbanksdirektören med stort S. Bilden med sparbössorna är från 1955. Jag fick låna den från VLT.
Gösta Sandberg med alla sina sparbössor 1955.
Det året satt han med i en grupp inom Svenska sparbankskommittén som försökte lura ut hur man skulle få folk att spara mer. Det var nu tanken väcktes på att locka spararna med en belöning. Med ett erbjudande om sänkta kostnader för ett eget hem.
Till det behövdes gruppbyggda hus, så standardiserade som möjligt, det sades till och med att den blivande ägaren inte fick komma in som störande och fördyrande element under produktionstiden.
Sparbanksdirektören fick med sig kommunen, Asea och Metallverken. Aroseken bildades. Från 1956 och framåt har Aroseken byggt över 5 500 småhus i Västerås.
De senaste två åren har det inte byggts nånting. Nästa år hoppades man på Djäkneberget, men där fanns det grodor.
Torsdag 19 oktober
Sjukgymnastik hos Pentti. Han kör hårt med en gammal man.
Förbereder ett anförande i morgon kväll när Aroseken fyller 50 år. Det lär komma 200 personer. Och jag ska prata i en halvtimme utan att de tröttnar. Vad har jag gett mig in på?
Jag blir ledsen varje gång jag cyklar förbi stängda och konkursade Village i hamnen. Vilken jazzkrog det var en gång. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte gick dit så ofta. Johan nämnde Village när han pratade om nyskapande musik på ”filosofiskt musikcafé” på biblioteket i går. Han berättade hur han cyklade ner till Village en vårkväll för tolv år sedan när han gick i nionde klass. Han borde egentligen ha stannat hemma för att plugga inför ett matteprov dagen därpå. Han valde att lyssna på den amerikanska pianisten Marilyn Crispell i stället. Han fortsatte sin berättelse så här:
Jag visste inte så noga vem hon var, men jag hade hört att hon spelade improvisationsmusik och jag hade ett omättligt sug efter all musik som jag uppfattade som nyskapande och utanför mittfåran. Matteprovet gick åt skogen, men det gjorde mindre för vad jag hörde på Village förändrade - mer eller mindre - min syn på vad levande musik kan och borde vara: ett kreativt utbyte av infall och idéer. Det var som om en dörr öppnades. Under de år som följde blev besöken på Village som en snabbkurs i den moderna jazzens historia: jag hörde Bill Frisell med Joe Lovano och Paul Motian, jag hörde Lee Konitz, Andrew Cyrille, Barry Guy, Raymond Strid, Mats Gustafsson och många fler. En bättre musikutbildning är svår att tänka sig - mycket tack vare Lennart Nilsson.
Kan man tänka sig en bättre kärleksförklaring till en jazzklubb som en gång var en del av Aseas mekaniska verkstad? (Lennart Nilsson är vänsterpolitikern och filosofiläraren som drev Village under några historiska år.)
Aseas mekaniska verkstad på 1930-talet. Villages hus ligger där nånstans. Kolla in kallbadhuset i bakgrunden.
Onsdag 18 oktober
Tog på handskar för första gången. De sista äpplena släpper från grenen bara jag nuddar vid dem. På radion säger någon att det ska snöa i Dalarna. Det drar ihop sig. Vet ni förrsten vilket ord som DN:s läsare röstat fram som det vackraste i svenska språket? Jo, "sommarvind".
Fortsatte jaga bilder på Elektrolytverket. Finns det verkligen ingen som har några? Har skrivit klart berättelsen om fabriken. Fin story. Som avslutas med den stora blåsningen.
Tids nog får ni läsa.
Hörde ni på Kulturnytt innan Nobelpriset delades ut förra veckan? Kulturjournalisterna spekulerade över tänkbara namn. Alltid lika kunnige Gunnar Bolin påstod att det mycket väl kunde bli den japanska journalisten och essäisten Ashira Koladashi som fick priset. Jag svalde namnet utan att blinka. Man kan ju inte hänga med på allt. Sen visade det sig att Bolin hade hittat på namnet för att stressa sina kolleger som hysteriskt läste på för att ha något att säga när priset tillkännagavs några minuter senare...
Jag fick en bunt vykort från Västerås av Eva Ring på Bokens dag i går. Tack! Titta på den här fina bilden av en bakgård på Bryggerigatan nån gång på 1910-talet (tror jag). Inga paraboler, inga telefontrådar. Tre barn tittar nyfiket ut genom en dörr som hänger på trekvart. Är det utedasset till vänster? Nostalgisk sörgårdsidyll eller mellansvensk slum?
Gårdinteriör från Bryggerigatan, Västerås.
Tisdag 17 oktober
Kom till Västerås teater halv tolv. I god tid före öppningen av Bokens dag. Jag skulle invigningstala klockan tolv. Max fem minuter var det sagt.
Stämningen var lätt uppjagad bakom scenen.
– Du får gärna tala längre, sa Staffan Rune som var konferencier.
Katerina Janouch som skulle tala först var försenad.
– Jag kan åka hem och hämta manuset till första kapitlet i min kommande boken om västeråsarna vid Volga, sa jag.
– Bra, gör det.
Jag haltade till parkeringshuset, körde så fort jag kunde, skrek irriterat åt bilister som tog det lugnt i korsningar, bytte fil, gasade på längs Kungsängsgatan, körde nog för fort, kan inte bli minister efter detta, rusade in i huset, grävde fram manuset, tog rondellerna så snävt jag kunde tillbaka, hade tur med ljusen, haltade in genom teaterns sceningång och flåsade in i rummet bakom scenen exakt klockan tolv.
– Bra. Då kör vi, du kommer in om ett par minuter, sa Staffan Rune och stegade in på scenen.
Svetten rann. Knät värkte.
– Jag mötte dig när du sprang från teatern. Vilket löpsteg!
Rösten kom från en man som lugnt satt på en stol och väntade på sin tur. Robert Ståhl. Han som skulle få årets Bokens dag-stipendium. Samma stipendium som jag fick förra året.
Robert Ståhl fick årets stipendium på Bokens dag.
– Grattis, sa jag.
– Du sprang som Dan Waern, sa Ståhl.
Jag hann inte komma på något att svara, eftersom Staffan Rune kallade in mig på scenen. En strålkastare lyste mig i ansiktet. Jag tittade ut över salongen.
– Jag hittade en bok i källaren häromdan, började jag.
Resten av talet kan ni läsa här.
Sen fick Robert Ståhl sitt pris och jag fick fylla ut tid med läsa mitt kapitel.
Robert Ståhl är två år yngre än jag. Vi växte båda upp på väster, han på Stohagsvägen, jag på Repslagargatan. Han är värd priset. Han är en författare som jobbar med sina texter, han lever med dem, han väljer och väljer bort ord som när en målare väljer nyanser och tomrum. Språket bryts sönder och förnyas.
Jag fick med mig hans senaste bok hem. Soft fysik, heter den och har hyllats på landets kultursidor. Johan gjorde en förträfflig intervju med Robert för några år sedan.
Måndag 16 oktober
Sen kväll. Mörkt. Ett flygplan lågsniffar ovan eken, på väg till Hässlö. Sen blir allt tyst. Inte ens bruset från Stockholm hörs, ministrarna har slutat avgå, skatterna väntar på att sänkas. Jag begrundar en bild från gårdagens resa i Bergslagen. Den ser ut som en tapet.
Sjö med hus i Bergslagen dagen före kulturministerns avgång.
I Färna stod förre ministern Sven-Erik Österberg och högg ved på tomten. Han sa att hans Rolex äntligen hade stannat. Han köpte den i Peking i våras när han var med på en resa jag ledde. Han var vice finansminister då, och betalade åtminstone tjugo kronor för en ”äkta” Rolex. Regeringskollegorna var imponerade. Särskilt Barbro Holmberg, Tiger Woods svärmor, som hade en alldeles egen.
Hos Astley i Uttersberg kunde man köpa Jack Vanarskys Världens navel för 92 000 kronor.
Jag har skrivit ett tal som jag ska hålla på Bokens dag på teatern i morgon. Eftersom jag fick författarstipendiet förra året ska jag invigningstala i år. Max fem minuter, har det sagts. Nervöst ändå. Förra året höll jag på att välta en stor växt på scenen. Den var taggig.
I mitt tal har jag fått med både tvillingdetektiverna och Tomas Tranströmer och flingor och mjölk och en bokhylla på Repslagargatan. Vet inte om det hänger ihop. Får se i morgon.
Annonserna skrämmer. Mitt namn har lika stora bokstäver som de riktiga författarna: Björn Ranelid, Teodor Kallifatides, Mikael Niemi, Sara Kadefors och alla de andra. Gå till teatern klockan 12. Det blir en garanterat intressant eftermiddag. Programmet finns här.
Söndag 15 oktober
Cyklade förbi de nya husen på Lillåudden. Mellan ett lager med korrugerad plåt och Kraftverksviken finns en gammal betongmur, fylld med ny grafitti. Sprayflaskor ligger kvar på marken, färgen luktar fortfarande. Platsen kallas Dippy, sägs det, och är förmodligen stans enda halvoficiella klotterställe. Något för Länsmuseet att dokumentera?
Kontemporärt klotter.
Läser att Maria Borelius avgick efter kortare tid än något annat statsråd. En tidning plockar fram västeråsaren David Hall ur minnets gömmor. Hall utsågs som finansminister på försommaren 1949 men tvingades avgå efter bara fyra månader. Rekordkort på den tiden. Tage Erlander var hur ilsk som helst och skrev i sin dagbok om ”en förbannad skithistoria i Västerås”.
Jag berättar om David Hall, sadelmakarens pojke från Sala, i min bok Kaffe i Folkets hus. Ett kapitel handlar om hur Hall blev det västmanländska socialdemokratiska partiets första ombudsman, hur han valdes in i riksdagen och hur hans omvittnat goda ekonomiska kunskaper förde honom mot den politiska toppen.
Sadelmakarens pojke avgick efter fyra månader.
Ett följande kapitel berättar om hur David Hall var ordförande för partidistriktet i Västmanland när Tage Erlander överraskande utnämnde honom till finansminister 1949, efter avgående Ernst Wigforss. Erlander hade helst velat ha Per Edvin Sköld, men Sköld tackade nej. Och Gunnar Sträng ansågs för ung.
Alltså blev David Hall minister. Samtidigt som hans ombudsman hemma i Västmanland började rota i en partikamrats måleriaffärer. Resten är politisk historia.
Vill ni, så kan ni läsa kapitlet om de olycksaliga breven här.
Lördag 14 oktober
Drog upp båtar ur sjön Vässman, plockade sena kantareller, lyssnade på lommens vemodiga rop.
Träffade Lena Hjelm-Wallén på Västanfors hembygdsgård. Maria Borelius hade just avgått, Cecilia Stegö Chilò kanske följer efter. ”Hon har sänt chockvågor genom museivärlden”, sa Lena Hjelm-Wallén som för egen del fortsätter i grundlagsutredningen, om än med en annan ordförande än Lars Engqvist.
Lena Hjelm-Wallén får snart ett annat viktigt uppdrag. Viktigare än många av hennes tidigare. Hon kan bli det socialdemokratiska partiets kungamakare. Hon är ju sedan tidigare ordförande i partiets valberedning.
Vem tar över? Mona? Wanja? Margot?
Lena Hjelm-Wallén kommer att veta svaret före alla andra.
Lena Hjelm-Wallén med min bok Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus.
Fredag 13 oktober
Hittade spännande protokoll och brev i Aseas gamla arkiv i Mimerkvarteret. Trodde jag hade läst om allt Sigfrid Edström företog sig under 1917. Det hade jag inte. Han drog också igång en stor, och bortglömd, industriell satsning nära den plats där djuphamnen skulle byggas. Nog om detta nu.
Försöker undvika sötsaker men serverades en kaloribomb på Slottet när jag var med om utdelandet av priset till Årets nybyggare. Hon heter Elaine Chan, är från Hongkong och får pris för att hon på bara ett par år byggt upp en chokladfabrik i Västerås. Eller chocolaterie som det heter. Kaloribomben var uppbyggd av chokladmousse runt hallonsmetanakräm på rulltårtsbotten och serverades på landshövdingens guldkantade fat. Hur många mils cykling motsvarar det?
Chokladbakelse på Slottet. Tung uppgift fredagen den trettonde.
”Västeråsarna blir bättre och bättre på att äta choklad”, sa Elaine Chan från Hongkong.
Landshövdingen var inte med på Slottet. Han var i Stockholm. "Han blir väl kulturminister snart", som någon sa.
Vem blir ny handelsminister? Vad gör en handelsminister, förresten? Vad gjorde Gunnar Lange?
Torsdag 12 oktober
Det blev inte Tranströmer i år heller. Det blir nog aldrig Tranströmer. Men Orhan Pamuk är nog bra han också. Måste erkänna att jag inte läst honom. L köpte Den svarta boken i pocket en gång, men stilen var så pytteliten att jag inte klarade av att läsa den. Dålig ursäkt.
Är det någon som har några bilder från AB Elektrolytverket som fanns i Västerås ett par år i slutet av första världskriget? Det var en märklig historia, fylld av drömmar och kantad av strejker. Jag försöker skriva om den just nu. Åtminstone två av fabrikens byggnader står kvar. Hittade dem i går. Det minde huset var ett omformarrum, där strömmen gjordes om till lämplig likström för att köras ner i de elektrolytiska baden och framställa ren, fin svensk koppar i det större huset intill.
I dag står kommunala hyrcyklar på prydliga rader där. I väntan på nästa sommar.
Fortsättning följer.
Cyklar i förrummet till de magiska kopparbaden.
Onsdag 11 oktober
Den isländska tv-produktionen från EM-kvalet var usel. Bilder på tränarna klipptes in ideligen. Varför? När Elmander var på väg igenom fick vi plötsligt se den isländske förbundskapten titta oroligt ut över planen. Amatörmässigt, oerhört amatörmässigt. Ser de inte på internationella tv-produktioner i Reykjavik?
Var ute på gamla slakteriområdet i dag. På jakt efter ett industriminne. Röken bolmade från kraftvärmeverket, dis över Mälaren.
Stannade till vid S:ta Gertruds kapell längs gamla Köpingsvägen, numera Saltängsvägen. Här stannade folk innan de lämnade stan, här stannade de innan de begav sig in i den. Intill kapellet fanns förmodligen ett härbärge. Kanske tog man upp tull också.
En historisk idyll i industriområde, med offerkällan porlande intill.
Kapellbäcken rinner fortfarande bakom ruinen, en grönmurrig vattensamling med trolska liljeväxter och en fallen tårpil sägs var en gammal offerkälla, kanske rentav från hednisk tid.
Kapellet restes i början av 1400-talet och hör till de äldsta minnena i Västerås.
Alltså finns där också en skylt. Förmodligen uppsatt en gång av en ambitiös kulturförvaltning. Ingenting finns kvar på skylten. Inte ett ord, inte en siffra. Jag har sett den tomma skylten förut, men inte brytt mig. Nån borde väl ordna till det. Men tydligen inte.
Gör något, någon med kulturansvar i Stadshuset! Skyll inte på Länsmuseet. En inplastad lapp behöver inte vänta, det krävs ingen verksamhetsplan. Just do it.
Kommunal information om kapellet från 1400-talet.
Tisdag 10 oktober
Vi var på Rigoletto i lördags. Folkoperan på Hornsgatan. Jag som nästan aldrig går på opera. Rigoletto? Jag visste att det var Verdi, jag hade hört Pavarotti sjunga La donna è mobile på nån samlings-cd, annars var jag blank. OK, jag hade läst på litet om storyn. Operan var faktiskt läcker. Underhållande. Vacker. Jag fattade till och med som hände. Italiensk depraverad slottsmiljö överförd till östeuropeisk bakgård med hallickar och torskar. Gilda, Rigolettos dotter, var späd men hade en röst som fick de andras att blekna. Jag vet ingenting om opera, men Agneta Eichenholz sopran måste väl anses som bra?
Jag brydde mig inte ens om hur det gick för Sverige mot Spanien på Råsunda.
Är det ett ålderstecken?
Agneta Eichenholz som Gilda och Ulf Lundmark som Rigoletto på Folkoperan.
För övrigt är jag inte ett dugg avundsjuk på de där två unga killarna i USA som startade Youtube i en källare förra året (varför startar alltid datanördar sina företag i källare?) och som i dag sålde rubbet till Google för en bit över 10 miljarder kronor. Ja, just det. Tio tusen miljoner kronor. Varför skulle jag vara avundsjuk. Pengar är inte allt.
Dessutom finns det ju alltid trisslotter att köpa.
Måndag 9 oktober
Tog en litet längre promenad för första gången sedan ingreppet i knät. Haltar bara litet. Förvånades över att sommaren lever. Bänkarna längs Öster Mälarstrand var vända mot solen. Folk förde stillsamma samtal. Någon frågade: Hur långt bort ligger solen? Det vet jag inte, men jag har läst att det finns över 100 miljoner stjärnor i Vintergatan, kanske en miljard. Och vår Vintergata är bara en av sisåsdär 140 miljarder andra galaxer. Nånstans därute finns det andra tänkande civilisationer, allt annat vore märkligt. En professor Drake i USA har räknat ut att det borde finnas flera miljoner avancerade civilisationer bara i Vintergatan.
De spelar säkert bandy där också. Och nätpoker.
Enligt Drakes ekvation är det i snitt 200 ljusår mellan två godtyckligt valda civlisationer. Om någon i vår närmaste civilisation lyckas få koll på oss i ett teleskop så ser de alltså det ljus som lämnade jorden för 200 år sedan. En fascinerande tanke.
De ser inte oss, de ser Sverige på Gustav IV:s tid, innan tsar Alexander tog Finland, och de ser en stad vid Svartån som inte är större än en byhåla. Om de kan agera snabbare än ljuset skulle de kunna ändra historiens lopp...
Om de däremot skulle få syn på Mälaren så ser de en sjö som ser likadan ut 1806 som den skulle göra två sekler senare.
Mälaren ser likadan ut 200 ljusår bort. Om ni undrar.
Söndag 8 oktober
Anna Politkovskaja är död. Mördad. Skjuten i hissen utanför sin bostad i Moskva, där hon levde med man och två barn. Så bedrövligt, så ledsamt, så hemskt.
Anna var en av dessa orädda journalister som tordes stå upp mot makten. Jag träffade henne på Novaja Gazetas illa underhållna redaktion i Moskva för tre år sedan. Jag frågade om hon inte var rädd. En dum fråga, förstås, men på något sätt oundviklig. Anna tog frågan på största allvar.
– Ja, jag är rädd även om jag har försökt utveckla ett försvar för rädslan inom mig, svarade hon och lät mig ta en bild av henne vid skrivbordet.
”Jag har försökt utveckla ett försvar mot rädslan”, sa Anna Politkovskaja.
Vi var en grupp svenska journalister som hade letat upp Novaja Gazeta på en bakgata. Anna Politkovskaja hade redan då rapporterat många år från kriget i Tjetjenien. Hon var den enda reporter som vågat återvända, gång efter gång. Hon hade retat den ryska regeringen. Hon hade suttit i fängelse. Hon levde i ständig fara för sitt liv.
– Jag är ingen hjälte, sa hon.
Hjältarna var de människor som hon skrev om och som hjälpte henne i Tjetjenien. Alla de som vågat sitt liv för att låta henne övernatta i deras hem, som lotsat henne runt på långa och livsfarliga resor genom utbrytarrepubliken.
Novaja Gazeta är en av få oberoende ryska tidningar. Vi fick veta att det inte var så många journalister som tordes arbeta där. Det hade hänt tidigare att journalister mördats. Den seriösa debatten i Ryssland försvåras av massmediernas trängda situation, sa Anna Politkovskaja den där eftermiddagen när vi träffade henne. Hon såg den ryska demokratin som ett incestuöst äktenskap mellan kapitalism och makt. Intervjuer och reportage kunde köpas och smutskastningen var legio. Bara vissa journalister bjöds in till presskonferenser, bara frågor som ställts i förväg besvarades.
– Systemet blir alltmer likt det som fanns under Sovjettiden, sa Anna Politkovskaja.
Den mördade reportern Anna Politkovskaja arbetade på Novaja Gazeta i Moskva, en av de få oberoende ryska tidningarna.
Lördag 7 oktober
Himlen gråter men eken står ännu djupt grön utanför mitt arbetsrum. Vi mätte stammen en gång och kom fram till att eken måste ha funnits redan på Gustav III:s tid. Förre grannen Gennek, som kom från Polen efter kriget, ville bli av med sin ek för några år sedan. Han tordes inte fälla den. ”Ekar är fridlysta”, sa han. I stället tänkte han ta död på den på ett mer raffinerat sätt. Han klättrade upp i eken och sågade av gren efter gren så att till slut bara en toppad kal stam stod kvar, med sina minnen av gamla svenska kungar. ”Nu dör den snart och faller av sig själv”, sa Gennek. Åren gick, eken murknade men dog inte. En dag dog så Gennek. Dagen efter begravningen hörde vi en stor duns från trädgården bredvid. Eken hade vunnit dragkampen, nu kunde den falla. Till slut.
Eken i vintras, i väntans tider.
Ska åka till Stockholm för att se Rigoletto på Folkoperan. Italienska furstar omgjorda till moderna hallickar och torskar. Hur ska det bli?
Kan inte låta bli att visa en nätsida från den veckan som gått. Ibland går det fort i webbens värld. Bilden är hämtad från den alltid lika roande Avigsidan.
Från www.avigsidan.com
Fredag 6 oktober
Någon bankar mig med en nostalgisk hammare i bakhuvudet varje gång jag ser en ny bild av Lillån. Som den här. Så såg Munkgatan ut för hundra år sedan. Huset med tornet i fonden är Aseas Folkets hus, en byggnad inne på Mimergården som var till för arbetarna.
Lillån, sedd från Vasagatans bro mot öster.
Någon har grävt en vallgrav utanför vårt hus. Det är inne på tredje veckan. Första dagarna kunde vi ta oss ut över en tillfälligt hopskottad grusbrygga. Nu är den borta, vallgraven tittar djupt på oss. Längst nere ringlar ett grönt bredband som vi inte beställt. Sedan ett par dar kan vi inte komma ut på gatan den vanliga vägen. Ingen har pratat med oss, ingen har knackat på och sagt att nu ska vi gräva si och så. Om vi hade varit beroende av rullstol eller rullator hade vi varit instängda. Vi kan ta oss ut bakvägen, via trädgården och bilplatsen. Surgubben i mig reagerar. Men varför klaga? Livet rymmer ju så mycket annat. En ny regering, till exempel.
En vallgrav som bara finns där.
Fredrik Reinfeldt lyckades hålla sin ministerlista hemlig in i det sista. Bara det är ett mästerstycke. Sveriges alla politiska journalister blev snuvade av Jyllands-Posten som en dag före alla andra kunde berätta att Carl Bildt skulle göra come-back.
Frågan är nu vilket statsråd som får gå först.
Jag håller en euro på nya kulturministern Cecilia Stegö-Chilò, en av dessa journalister som sadlat om och blivit politiker. Hon verkade genuint obekväm i rollen som utfrågad och tycktes hellre vilja ställa frågorna själv. Det håller inte i längden.
För övrigt tycks det som om Lars Gustafsson aldrig kommer in i svenska akademien. Han passar väl inte in på Gyldene Freden. Han skulle säkert dominera sällskapet.
Vildvinet på väggen går mot den vår de svaga kallar höst.
Torsdag 5 oktober
Pratade om Jaroslavl och om västeråsarna vid Volga på Skiljebogården. En timme utan manus men med stöd av bilder, kunde ha fortsatt. Har ju varit så upptagen av allt detta så länge. När ska jag få tid att skriva klart boken?
Berättade om några av de människoöden jag träffat på under min ”Jaroslavl-resa”. Knut Lindbloms öde är ett av dem. Han var övertygad kommunist, reste till Sovjet på tjugotalet för att hjälpa den nya staten på dess väg mot socialismen. Han jobbade och slet ont, blev allt mer desillusionerad. Till slut fick han jobb på Aseas fabrik och äntligen fick han goda arbetsförhållanden. På en kapitalistisk fabrik! Hans familj fick mat på bordet och trots att han egentligen ville ge Sovjetunionen en chans till följde han med västeråsarna tillbaka till Sverige när Asea sålde fabriken 1932. Hustrun vägrade stanna.
Knut Lindblom förblev kommunist, men återvände aldrig. Hans dotter Stina Mälberg lät mig läsa några av hans efterlämnade anteckningar. Jag fastnade för de rader han skrev i sitt fotoalbum när han fyllde 60 år.
”Ja vad ska man säga om det hela, ibland var det bra, ibland dåligt, men mycket var intressant. Inte var allting så viktigt som man trodde i början. Det som är kvar kan väl inte vara så värst, men man får försöka göra det bästa möjliga av det.”
Knut Lindblom sa som det var. Han slutade med en hyllning till hustrun som varit den bästa kamraten och värd sin vikt i guld.
Ur Knut Lindbloms fotoalbum. Knut blev sovjetisk medborgare innan han fick jobb som tolk på Aseas fabrik i Jaroslavl.
Onsdag 4 oktober
Körde hem från stan och surnade till på två filer som plötsligt blev till en under bron på Pilgatan. Gnällde igen när jag såg Konsums nya storbutik vid Röda torget. Konsum heter det väl inte längre, förresten, utan Coop. Jag minns en gång hur Konsum satte upp en stor reklamaffisch med glada människor som sprang mot kameran. Texten löd: DET GLADA KONSUMGÄNGET. Affischen blev inte långvarig. Det var nämligen hur lätt som helst att rita dit två svarta prickar över bokstaven O...
Var var jag?
Jo, jag gnällde.
– Du låter som en surgubbe, sa L.
Hon har rätt. Jag ska inte gnälla. Konsums... Coops nya hus vid Röda torget är vackert. Fasaden är stilren. Poststrukturalistisk nyfunktionalism. Byggnadslovet bör hyllas. Hurra.
En fasad som lättar upp tillvaron.
I dag är det den 4 oktober. Kommer ihåg den 4 oktober 1983. Riksdagen öppnades och jag var utskickad att referera evenemanget. Samtidigt pågick näringslivets mastodontiska demonstration mot löntagarfonderna, organiserad av Aseas styrelseordförande Curt Nicolin. Jag stod i ett fönster i riksdagshuset och tittade ut över folkmassorna. Bredvid mig stod gamle kommunistledaren CH Hermansson.
- Därute har vi gatans parlament, sa Hermansson, med en ironisk blinkning åt dem som kritiserat vänsterns "utomparlamentariska metoder".
Fick mejl från Fredrik Persson som är doktorand i Lund och västeråsare i förskingringen. Han har läst det jag skrev om statistiken på min hemsida. Jag frågade om det var bra eller dåligt att ha haft 20 000 besök på bloggen sedan augusti förra året. Fredrik svarar att jag är farligt nära den logik som får SR och SVT att slå knut på sig själva:
”Om man nu ändå inspireras av denna kvalitetsdödande kvantitetsjakt kan jag trösta dig med att jag ingår i det eftertraktade segmentet ’unga vuxna’. När jag närmast dagligen läser dina reflektioner stärks hoppet om att ett återvändande till Västerås inte med nödvändighet måste vara det samma som en kulturell kraschlandning. Det finns anledning att fortsätta!”
Jag gör väl det då.
Tisdag 3 oktober
Författaren Lasse Berg drog utsålt hus till hörsalen i Stadsbiblioteket. Lyckat arrangemang av Västerås humanistiska förbund.
Lasse Berg pratade utan manus i en timme, om sitt liv i Afrika, om hur han studerat ett bushfolk i Botswana som lever ett samlarliv i små, sammanhållna grupper. De kan han ha gemensamma släktrötter ner till mänsklighetens gryning, 120 000 år bakåt. Lasse Berg förundrades över hur vänliga och fredliga bush-människorna var. Där fanns en inre ordning, man hanterade konflikter genom att prata och åter prata.
Människan är i grunden god, det är Bergs tes. Hon levde i en god värld i tiotusentals år innan hon blev bofast, odlade mark, byggde hierarkier och imperier och började försvara sina ägodelar. Civilisationen gjorde oss ociviliserade.
Vi lyssnade.
Vi ville så gärna tro att han hade rätt.
När jag kom hem och slog på teven hörde jag en nyhetsuppläsare från Nordkorea skrika extatiskt om att hans land skulle utföra säkra kärnvapenprov.
Det gamla hederliga föredraget lever. Lasse Berg fyller hörsalen.
Vill ni se fler bilder från en vanlig föredragskväll i Västerås så gå till Västerås humanistiska förbunds hemsida.
Måndag 2 oktober
Åkte morgontåg till Stockholm, insåg varför pendlarna blir sura. Ett ställverk brakade i Barkarby och vi blev stående nånstans dit ingen hittar. Genom fönstret kunde jag noga studera en märklig byggnad i en halvtimme. Jag får aldrig veta vad det var jag såg.
En morgonpendlares syn.
På T-centralen stod en transvestit i blå högklackade skor. Han hade en mikrofon och ställde fjolliga frågor till pendlarna. ”Hur är det sjuuukaste du varit?” Allt filmades. Jag tog en omväg, till Södertäljetåget. Tittade ut över Riddarfjärden utan att förstå hur det ska rymmas ett spår till där. I Flemingsberg var höghusen röda och gröna. I Tumba regnade det.
Jag träffade E som visade mig till ett stort hus, uppför tre trappor och in en sal med högt i tak. Där såg jag hunden igen. Hunden med facklan satt intill en något fetlagd man som hade en sexuddig stjärna i mössan. Kan det verkligen bli en story av detta?
Drack kaffe med A på T-centralen, pratade om hur vackert det är i Pusjkin utanför St Petersburg. Transvestiten var inte kvar. Köpte National Geographic för att läsa om Kina. Ska ju snart resa dit. Tog tåget hem, varannan dörr gick inte att öppna, lyssnade på podradio och somnade i Enköping. Vaknade när bromsarna slog till efter Pilgatan. Insåg hur besökarna upplever intåget i vår lilla stad.
Homebound train. Wonderful, wonderful Vasteras...
I morgon stannar jag nog hemma.
Söndag 1 oktober
Klippte hallonhäcken. Ovanligt sent, men nu kommer hösten. Förra året skrev jag att man borde åka till Australien när man klippt hallonhäcken. Så sant som det är sagt. Där börjar snart sommaren. Där finns giftiga maneter, livsfarliga spindlar, dolska ormar och hungriga krokodiler. Och där är varmt nästan jämt.
Varningsskylt för saltvattenkrokodiler som går upp i flodmynningar.
Kollade in youtube.com och hamnade av en slump på en liveinspelning av en ung gitarrduo som var bland det häftigaste jag hört på länge. Ett mexikanskt par, Rodrigo och Gabriela. Fantastiskt. Gå in på deras hemsida och lyssna!
Såg Zlatan igen. Orörlig, usla passningar. Varför får han spela match efter match i Inter? Och varför visas nästa allt på tv? Och varför tittar jag. Jag kunde ju lösa sudoku i stället.
I morgon ska jag åka till Stockholm på jakt efter den mystiska lilla hunden med facklan i munnen. Senaste tipset är att den ska finnas i Tumba. Av alla platser.
