Man kan se det som hände som en maktstrid mellan ledande socialdemokrater i partidistriktet och ledande socialdemokrater i Västerås stad. Man kan också se det som en strid mellan en radikalare och en mer konservativ partiflygel. Eller som en strid mellan ungt och gammalt.
Förmodligen var det en kombination av alltihop.
Framför allt var det ett verk av partidistriktets energiske ombudsman Sten Söderberg, som sköt sin ordförande David Hall framför sig i angreppet på en stelnande maktstruktur.
Vi har tidigare berättat om den buttre patriarken Söderberg från Tärnsjö, liberalen som blivit en rättskaffens socialdemokratisk ombudsman och landstingsman. Han var fyrtiotre år när affären började och han skulle inte ta stryk av den. Tvärtom. Affären stärkte Sten Söderbergs makt och bidrog till att han ett par år senare kunde ta över som landstingets starke man.
Sten Söderberg var ordförande i den tre man stora revisionen i landstinget 1949. De två övriga var borgerliga. Som revisor retade han sig på att den åldrande ordföranden i landstinget, socialdemokraten Albert Lundkvist, hade låtit sin egen målerifirma ta hem en order när lasarettet skulle byggas om i Västerås.
Albert Lundkvist var sextiosju år och sjuk. Han hade avsagt sig uppdraget som ordförande i Västerås stadsfullmäktige strax innan, och han skulle snart försvinna även från landstinget. Lundkvist hade börjat som målare och drev sedan många år Västerås Måleri AB. Han var en kommunalman av den gamla sorten som ville ha samförstånd över partilinjerna. Detta hade, enligt kritikerna från den socialdemokratiska vänsterflygeln, lett till en förstelnad småborgerlig politik utan ideologisk skärpa.
Till kritikerna hörde den nya ledningen för partidistriktet: ordföranden David Hall och ombudsmannen Sten Söderberg.
Arkitekten Sven Ahlbom var en fjärde huvudperson i dramat. Han hade efterträtt Erik Hahr som stadsarkitekt i Västerås 1936 och drev även en egen arkitektfirma. Ahlbom hade gjort en byggnadsplan för Centrallasarettets modernisering på beställning av landstingets byggnadskommitté, där Albert Lundkvist var ordförande. Målerijobben gick till Lundkvists målerifirma.
Mest uppseendeväckande var att Sven Ahlbom stod under åtal för skattebrott. Han skulle senare dömas för falskdeklaration och tjänstefel. Varken stat, kommun eller landsting borde göra affärer med en person som misskötte sina skatteinbetalningar, menade revisor Sten Söderberg.
Det fanns också en misstanke om att Lundkvist och Ahlbom gav varandra gåvor och gengåvor i det kommunala byggandet i Västerås. I ett hemligt PM från en förundersökning, som Sten Söderberg kommit över, noterades att ”de hus som Ahlbom ritat här i staden vanligen får målas av Västerås Måleri AB, för vilket stadsfullmäktiges ordförande Lundkvist är föreståndare.” Enligt Sten Söderbergs revisorsanmärkningar hade Ahlbom "uppfunnit" ett anbudssystem som gynnade Lundkvists rörelse och försvårade kontrollen.
Söderberg fick inte med sig de övriga två revisorerna i kritiken. Han reserverade sig och yrkade på vägrad ansvarsfrihet för Albert Lundkvist och krävde att Sven Ahlboms verksamhet skulle utredas.
I augusti 1949 berättade Sten Söderberg för David Hall om vad som skulle stå i revisionsberättelsen. Det var förstås något oerhört att en landstingsman, som dessutom var partiombudsman, beskyllde sin partivän i landstingsledningen för att fiffla med målerikontrakt tillsammans med en skattefuskande arkitekt.
Tidningarna skulle onekligen få något att skriva om.
Partiet skulle skakas i sina grundvalar.
Skulle man bara låta det rulla på? Eller skulle partidistriktet gripa in i förebyggande syfte?
David Hall, sadelmakarens pojke från Sala.
David Hall, som varit finansminister i halvannan månad och distriktsordförande sedan april, kallade in partidistriktets verkställande utskott den 24 augusti. Hall föreslog att Albert Lundkvist skulle få veta vad som väntade honom. Utskottet instämde. Muntligt eller brev? Muntligt, tyckte några, bland dem Gustav Sjöberg och Erik Svensson från Västerås. Skriftligt tyckte Hall, det var mest praktiskt eftersom han också tänkte skriva till de övriga socialdemokratiska ledamöterna i landstingets förvaltningsutskott.
Så blev det. Dagen efter lät David Hall skicka iväg de två brev som aldrig borde ha skickats.
– Det var Söderberg som skrev breven, säger Roland Sundgren när han mer än ett halvt sekel senare berättar om vad han hört om händelsen.
Så här skrev Hall i det sedan riksbekanta brevet till Lundkvist:
Partivän!
Jag har blivit underrättad om att bifogade anmärkningar kommer att framställas vid revision av landstingets räkenskaper. I detta läge har jag icke ansett mig kunna underlåta att rådgöra med partiledningen, Tage Erlander och Sven Andersson. För att ha tillgång till all möjlig sakkunskap tillkallades även justitieministern. De ansåg det nödvändigt att saken bringas till ett slut genom vårt eget initiativ. Jag tror att Du gör partiet en tjänst genom att avgå ur landstinget omedelbart.
Med hälsning
David Hall
Sven Andersson var konsultativt statsråd och Herman Zetterberg var justitieminister.
I det andra brevet, till partivännerna i landstingsledningen, skrev Hall att partiet riskerade en allvarlig prestigeförlust och att den enda riktiga slutsatsen för Lundkvist vore att avgå. Han avslutade brevet:
Jag är självfallet angelägen om att ingen av våra partivänner skall genom någon oförsiktighet utsätta sig för den risk som det innebär att om man icke tar avstånd på ett tillräckligt markerat sätt från vad som förekommit.
Det som sedan hände är både politiskt historia och presshistoria. Västmanlands Folkblad var först med nyheten om Söderbergs revisionskritik, som slogs upp på första sidan på lördagen den 3 september, utan kommentar från Albert Lundkvist. Dagen efter gjorde en ilsken och besviken Lundkvist något som varken Hall eller Söderberg hade räknat med.
Han gick till pressen.
Albert Lundkvist gick till VLT och Folkbladet med breven.
Och precis som Olle Göransson ett kvarts sekel senare gick han inte bara till Folkbladet utan också till den borgerliga konkurrenten Vestmanlands Läns Tidning. Han lämnade över kopior på Halls brev tillsammans med det svarsbrev han själv skrivit till Hall, där han förmodade att ”allmänt vedertagna rättsprinciper” även gällde inom partiet och att ingen borde dömas ohörd. Han tänkte inte avgå.
Nyheten om Halls brev hamnade överst på första sidan i VLT måndagen den 5 september. Senare samma dag kom Folkbladet med sin fortsättning. Tre dagar senare kunde VLT även offentliggöra Halls andra brev till partivännerna.
Hela svenska pressen hakade på.
Främst borgerliga ledarskribenter rasade. Inte över den påstådda korruptionen, utan över att en finansminister lagt sig i ett landstings inre angelägenheter. Det fanns de som inte drog sig för att jämföra med kommunistiska skenprocesser. Även delar av arbetarrörelsens press tog ställning för Albert Lundkvist, bland dem Västmanlands Folkblads sjuke och avgående chefredaktör Emil Olovson som med tiden kommit att ogilla David Hall och som påpekade att ”ännu så länge befinna vi oss väster om järnridån”.
David Halls påstående att statsministern och två statsråd stod bakom partidistriktets krav på Lundkvists avgång gjorde förstås affären extra pikant. VLT ringde runt i regeringskansliet och kunde visa att David Hall hade överdrivit, för att inte säga ljugit. Justitieministern sa till tidningen att Hall hade tagit upp saken ”i förbigående vid en lunch” men att han inte hade fått några råd om att gripa in.
Tage Erlander, sent 1940-tal.
Tage Erlander var tvärilsk. Han skrev i sin dagbok samma dag som nyheten om breven publicerades:
En förbannad skithistoria i Västerås kommer alla mina tvivel på Halls omdöme att vakna till liv. Han kan inte vara särskilt klyftig som kan skriva sådana brev, som drar in hela partiapparaten i sina lokala fejder.
En dag senare fortsatte Erlander sin litania över den finansminister som han innerst hade tvivlat på:
Halls omdömeslöshet i Lundkvist-affären kommer mej än en gång att beklaga, att jag inte följde min misstänksamhet mot hans omdöme. Det är också förbannat att inte Sträng kunde visa framfötterna mera demonstrativt våras.
Ännu ett par dagar senare letade VLT-redaktören Anders Yngve Pers upp Erlander under en middag på Grand Hotel. Erlander noterade att Pers blev ”otidig och därför snart utvisad”. Han såg inte fram mot morgondagens rubriker och skrev i dagboken:
Pers är nog i många avseenden skummare än vad jag har tänkt mej. Men Hall är ju också dummare än vad jag i mina vildaste drömmar vågat frukta.
Mitt i röran devalverade England med 30 procent och Sverige skulle följa efter. Men hur mycket? Formellt skulle Riksbanken fatta beslutet, men sonderade först med regeringen. David Hall lät sig intervjuas som finansminister och sa att 20 procents devalvering vore bra. Tage Erlander surnade till ännu mer och antecknade i dagboken att denne Hall var en ”pålitlig demonstrator av sin omdömeslöshet”. Nu skulle det kanske inte bli någon rejäl devalvering eftersom Riksbanken måste värna om sin suveränitet. Hall blir ”en allt bättre och bättre tillgång”, skrev Erlander med bitter ironi.
Måhända var han förblindad av sin egen ilska, eftersom Riksbanken ändå gick med på att devalvera kronan med 30 procent gentemot dollarn.
Det skulle senare visa sig bli en av de mest lyckade devalveringarna i svensk ekonomisk historia. Hjulen började rulla och den svenska folkhemsvagnen fick upp farten inför femtiotalet och sextiotalets stora utbyggnader.
Demonstrationståg 1 maj 1949 i Västerås.
Hemma i Västmanland fortsatte eländet för David Hall. Partidistriktets styrelse sammanträdde i tio timmar tillsammans med den socialdemokratiska landstingsgruppen. Mötet leddes av Lundkvistkritikern Hernfrid Bark, landstingsledamot och riksdagsman från Riddarhyttan. Stämningen var upprörd. Sten Söderberg fördömde Sven Ahlbom och läste högt ur skattedomen och David Hall skällde på Albert Lundkvist för att gått till tidningarna med det brev som bara hade innehållit ”personliga råd”.
Två falanger framträdde nu tydligt inom partiet. Lundkvistare mot Hallare. Traditionalister mot förnyare. Efter stor möda enades de om en kompromiss som gick ut på att entreprenader i fortsättningen skulle tillämpas vid byggprojekt. Landstingsförsamling och förvaltningsutskott skulle i fortsättningen inte ha samma ordförande. I gengäld skulle ansvarsfrihet beviljas.
Kravet på Lundkvists avgång fanns inte längre kvar.
Landstingets remissdebatt den 3 oktober har också gått till den politiska historien. Sten Söderberg höll ett inlägg på en timme. Han motiverade sin kritik, men förvånade sedan alla med att backa från kravet på att vägra Albert Lundkvist ansvarsfrihet i ett försök att nå en kompromiss. När Tage Erlander fick höra det suckade han ännu djupare i sin tungsinta dagbok:
…att Sten Söderberg tar tillbaka sitt krav på att vägra ansvarsfrihet gör hela affären mer sjaskig än jag trodde möjlig. Visst kan man vara omdömeslös, men här sätter man igång en stor djäkla aktion och tål inte det mottryck som aktionen utlöser. Vad hade man väntat sej? Att alla inklusive Lundkvist skulle böja sej i lugn och ro?
Albert Lundkvists position stärktes och han omvaldes som ordförande i förvaltningsutskottet, trots att partiet sagt att posterna skulle delas. Men splittringen mellan de socialdemokratiska falangerna var ohjälplig och de gick fram med var sin kandidatlista i ordförandevalet. David Hall hade på Erlanders rekommendation avstått från att vara med på landstingsmötet.
Mindre än två veckor senare var hans rikspolitiska saga all.
Tage Erlander noterar i sin dagbok flera förtroliga samtal med David Hall under oktober. Hall fortsatte att hävda att Albert Lundkvist var ”en mycket skum individ, om vilken åtskilliga ting kan komma att avslöjas”. Erlander konstaterade att Halls karaktär dominerades av en ”otrevlig maktkänsla och vilja att synas och framträda utåt”. Det var inga goda egenskaper för en finansminister som redan hade stor makt. Den socialdemokratiska partistyrelsen samlades till ett extra sammanträde den 14 oktober. Finansministerns framtid var enda frågan på dagordningen. Hall fick tala först och det hjälpte inte att han målade upp en bild av en korrumperad Lundkvist och ett landsting i förfall. När Hall lämnat rummet visade det sig att de flesta i partistyrelsen ville att han skulle entledigas.
David Hall hade inget annat val än att lämna in sin avskedsansökan och när Per Edvin Sköld, efter en ny övertalningsrunda, gick med på att bli finansminister kunde Tage Erlander den 20 oktober skriva den sedan så ofta citerade meningen i dagboken:
Så blev då den förbannade Hall-affären avklarad.
Hemma i partidistriktet återstod ännu en genomgång av den såriga historien när en extra kongress kallades till Västerås i december. Kongressen hölls bakom stängda dörrar och partistyrelsens utsände Torsten Nilsson varnade ombuden för att läcka till borgarpressen. Samma varning gav den socialdemokratiska landstingsgruppen i sin rapport om den olycksaliga hösten. Gruppen beklagade de många läckorna och skrev att det gällde att vara försiktig med vad man sa, annars kunde det ”dagen efter vara rubrik i den borgerliga pressen”.
David Hall hade repat mod och lyckades taktiskt skickligt få kongressen att uttala sitt stöd för honom, så att han kunde fortsätta som ordförande i partidistriktet.
Konflikten fick två uppenbara effekter. Ordförandeposterna i landsting och förvaltningsutskott skulle inte längre innehas av samma person. Samma person skulle inte heller kunna ha tunga poster både i landstinget och i Västerås stad.
På ytan såg det ut som om falangerna slutit fred. Albert Lundkvist hade fått förnyat förtroende i landstinget och David Hall i partidistriktet. Men i praktiken var partiet delat i två delar och såren skulle ta mer än tio år att läka.
Kommunalvalet 1950 blev ändå en stor socialdemokratisk framgång. Partiet fick över 58 procent av rösterna i länet.
David Hall 1951.
När partidistriktet satte samman landstingslistan på våren visade det sig vilken falang som bestämde. David Hall sattes på första plats och Sten Söderberg på tredje. Den sjuke och åldrande Albert Lundkvist hade gjort sitt. Av de elva socialdemokrater som stött Lundkvist i landstinget under hösten 1949 fanns bara en kvar på socialdemokraternas landstingslistor i länet inför valet 1950.
Roland Sundgren minns hur splittringen påverkade stämningen i partiet. Partivänner försökte frysa ut varandra.
– Ta en sådan som Inge Jonsson i Västerås. Han tog inte ställning mellan lägren och efter det kom han ingen vart inom landstinget. Det såg Sten Söderberg till. Söderberg hade nog accepterat Inge om han hade tagit ställning, för vilken sida som helst. Vad han inte gillade var att man satt på två stolar.
Sundgren vill helst inte tänka tillbaka på tiden närmast efter Hallaffären.
– Det var så fruktansvärt mycket obehagligt som hände under de där åren. Folk ringde och trakasserade varandra på nätterna. Jag är inte klar över vilka som var mest engagerade, Tillberga låg långt från Västerås men jag kommer ihåg hur förbannad David Hall var 1951, när Gunnar Hedlund fick sitta kvar i Erlanders regering trots att han inte hade deklarerat för en skogsförsäljning. Hall undrade varför Hedlund fick stanna när han hade fått gå.
David Hall hade ju varken skattefuskat eller fifflat med målerientreprenader. Han hade bara velat rensa upp.
Han hade bara velat väl.
Sten Söderberg tog över
som den starke mannen.
Albert Lundkvist lämnade landstinget efter valet 1950 och avled två år senare av en hjärtinfarkt. David Hall verkade som landstingets ordförande från 1951 till 1957, när även han dog av en hjärtinfarkt. Sten Söderberg blev ordförande i förvaltningsutskottet 1951 och ledde sedan landstinget i mer än två decennier.
Sten Söderberg lyfte bort Sven Ahlbom från alla uppdrag inför det stundande lasarettsbygget. Ahlbom sägs ha tagit saken med jämnmod. Sommaren 1949 hade han fått uppdraget att rita Västerås nya och ståtliga stadshus på Fiskartorget.
Förslaget kom från Albert Lundkvist.
ANDERS LIF