Tänkt inledningskapitel till boken Västeråsarna vid Volga:

En ölkällare långt från Västerås

Lennart Nilsson skulle fylla tio år. Han stod på en mörk gränd som vek av från Volodarskajagatan i Jaroslavl. Den ryska vinternatten var svart. Kylan knäppte i husgavlarna. Gatan var isig och hal mellan snövallarna.

Lennart var rädd.

Så här becksvart hade det aldrig varit hemma i Västerås. Där fanns det gatlyktor även utanför Aseas arbetarkvarter. Lennart hade växt upp i kvarteret Josef. Han var född där 1920.

Nu var han inte hemma på gården, där lindarna alltid blommade och där det alltid luktade stekt salt sill från öppna köksfönster. Nu var han i det mörka Ryssland.

Han kände sig ensam i världen.

Han tittade på trappan ner mot källarlokalen i det bruntimrade huset. En sötsur lukt av alkohol dunstade emot honom. Han hörde berusade röster.  Någon sjöng, några diskuterade högtljutt. Lennart tog ett fast grepp om plåtflaskans handtag.

– Gå dit och köp mer öl, hade hans pappa Arvid sagt.

Arvid kallades Smålands-Nisse. Han var gjutare på Asea och en av de yrkesarbetare som hade antagit företagets anbud och följt med till Ryssland mot slutet av tjugotalet. Smålands-Nisse blev förman i gjuteriet på Aseas nya fabrik.

Ibland behövde han dricka en pilsner och nu hade han alltså skickat iväg pojken.

Lennart drog ett djupt andetag. Han klev försiktigt ner för den branta trappan och sköt upp den tunga dörren med axeln. Han torkade kängorna på det grova bruna kartongpappret på stengolvet innanför tröskeln och kisade in i det rökiga dunklet. En glödlampa lyste upp en liten gul cirkel borta vid bardisken. Enstaka flämtande vaxljus på borden bara förstärkte mörkret i lokalen. Skäggiga och svettblanka ansikten vändes mot honom. Ögon stirrade. De verkade självlysnade.

Lennart skulle aldrig glömma de där ögonvitorna nere i ölkällaren i Jaroslavl.

Han sträckte fram flaskan och bad om piva. Han hade lärt sig litet ryska i skolan, han hade fått börja i första klass fast han borde i gå i trean. För språkets skull. Så han kunde säga piva.

Han kunde räkna och hälsa också, och Nikolai hade lärt honom en rad användbara svärord.

Men nu var det inte läge att svära.

Lennart stod blick stilla medan värden hällde upp öl. Han betalade ett par kopek och backade försiktigt ut ur ölstugan. Sedan sprang han längs fotbollsplanens plank hem till Aseas trevåningshus på Volodarskajagatan nummer 50. Det lyste bakom gardinerna familjens erummare på tredje våningen. Inne på gården var det tyst och stilla. Lampan tändes välkomnande inne i trappuppgången när han tryckte på den svarta bakelitknappen. Väggarna var målade i grönt och vitt. Aseas hus var nyast och modernast i hela Jaroslavl. Nu kände han sig trygg.

Han tittade på dörr till familjen Kvists lägenhet på andra våningen. Det var nog för sent att knacka på, Nikolai sov säkert redan. Nikolai var hans bästa vän. De lekte ihop så ofta de kunde. Ibland klättrade de upp i det magiska överskåpet i köket för att få vara ifred.

Lennart fortsatte uppåt i huset. Han hörde en dörr öppnas på våningen ovanför. Mamma Ellen väntade oroligt på honom.

Han gick in i den lilla hallenDär fanns ett badrum med rinnande vatten, både varmt och kallt. Toaletten kunde spolas. Det hade de inte kunnat göra hemma i Josef.

Rummet låg till vänster. Där stod sängarna, bordet och byrån. Köket var till höger, med balkongen mot gården. Pappan satt vid köksbordet. Han klappade sonen på kinden.

– Bra, sa han. Gå och lägg dig nu, du har skolan att tänka på i morron.

Lennart lade sig i den bäddbara kökssoffan. Det susade från rören i väggarna och han somnade och drömde om stirrande ögonvitor, underifrån upplysta av vaxljus.

Han visste inte hur länge han hade sovit när pappan försiktigt skakade hans axel och väckte honom. Det grå ljuset visade att det var tidig morgon.

– Kom med och var alldeles tyst så ska du få se något, sa pappan och gick före in i rummet med fönstret mot gatan.

Taklampan var släckt. Mamman satt på en stol med en kofta över nattlinnet. Pappan drog försiktigt undan tyllgardinen som moster Berta hade skickat med från Västerås.

Där nere, på Volodarskajagatan, kom människor gående, led efter led i den bleka gryningen. Människor i alla åldrar. Äldre, kvinnor, barn. De var klädda i mörka vinterkläder. Kappor, hucklen, kepsar, en och annan pälsmössa.  De bar på säckar och väskor. Soldater med spetsiga mössor och gevär över axlarna red på hästar bredvid dem. Patronbanden glänste som snedställda kors över soldaternas bröst.

– Dom är på väg till järnvägsstationen, viskade pappan. Dom ska skickas till något läger någonstans. Så där går det om man inte lyder.

Lennart lyssnade på det dova trampet av stövlar och kängor, klappret av hästhovar mot isgatan.

Han skulle aldrig glömma den natten och den morgonen.

Först de stirrande ögonvitorna.

Sedan militärerna och de tysta, vandrande människorna.

Året var 1929 eller 1930.

Ett hundratal svenskar, de flesta från Västerås, bodde där, i en värld för sig, vid Volga, mitt i Sovjetunionen där Stalins första femårsplan skakade det gamla samhället i grunden. Den tunga statliga industrin gick före allt annat, jordbruket kollektiviserades, bönder tvångsförflyttades, folkfiender deporterades och de kyliga vindarna gav föraningar om den orkan av terror som skulle komma några år senare.

Vad gjorde Lennart Nilsson och hans mamma och pappa där?

Vad gjorde Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget från Västerås där?