|
Oktober 2005
Måndagen den 31 oktober
Pratade om Asea i Ryssland i Kyrkbacksgården. Pensionärsuniversitetet, stora salen, i det närmaste fullsatt. Läste upp det tänkta första kapitlet i boken Västeråsarna vid Volga som är långt ifrån färdig. Talade sedan fritt till mina bilder. Varje framträdande är en anspänning. Koncentration, närvaro i nuet. Hur klarar skådespelare av att stå på scenen dag ut och dag in? Hur förmår lärare att stå framför elever år ut och år in? Samtidigt är det ju så att känslan är magisk när allt fungerar. När man har koll på läget, när folk lyssnar och till och med skrattar där man hoppas att de ska skratta.
Fick telefon från s-kongressen nere i Malmö. Boken Kaffe i Folkets hus cirkulerar redan därnere, fast den inte släpps förrän den 12 november. Kul.
Hörde att det hade varit 17 grader varmt i Östersund. Mystiskt.
Långt från s-kongressen
Söndagen den 30 oktober
Lars Ohly är kommunist i hjärtat men ska sluta kalla sig kommunist, inte för att kommunist är något fult, och inte för att det parti han leder sedan länge strukit begreppet ur partinamnet, utan för att de andra, de som är intellektuellt ohederliga inte förstår vad begreppet kommunism egentligen innebär. Det sa han i Agenda i kväll. Och alla frågetecken raderades ut. Eller?
Såg sändningarna från bandyns World Cup i Ljusdal. Isen var usel, bollen hoppade och for, spelarna slog trista långbollar och det jag såg var inte den sport jag älskar. Tur jag inte var där. Då kan minnet fortfarande leva. Bollnäs vann över Edsbyn i finalen. Jag tänkte på historien om supportern från Bollnäs som var rejält på röken och fastnade i en poliskontroll på väg hem från ett derby i Edsbyn. Han dömdes till en månads fängelse. När han skulle avtjäna straffet kom han till anstalten Viskan klädd i Edsbyns röda tröja.
- Jag trodde du var Bollnässupporter, sa fångvaktaren.
- Det var jag också men jag har bytt sida. Nu får Edsbyn se en av de sina skaka galler. Det är rätt åt dom jävlarna, svarade han.
Lillis matchtröjor hänger på parad i pappa Jozzas sovrum i Ljusdal.
Fredagen den 28 oktober
Ska prata om Asea och Ryssland på Pensionärsuniversitetet på måndag. Leda ett samtal om kärnkraftens barndom i VLT:s Åsikten på tisdag. Föreläsa om Stadshotellets byggnadshistoria på Stadsbiblioteket på onsdag.
Det är mycket nu. Hur ska jag hinna spela sudoku? Har varit på högskolan och pratat med en kille som doktorerat på metoder för att förbättra datorsystemen i bilar. Vi åker ju omkring i mackapärer med datorminnen som snart motsvarar en PC.
Dag N flyttade från Falun till Västerås för att gå på musiklinjen på gymnasiet. Jobbade sen på Ampère och sålde lampor innan han bestämde sig för att bli teknologie doktor. Kul CV.
Sören Kratz ska ta över VSK i division 1. Hoppas han stannar en säsong åtminstone. Kan bli bra. Sten Jakobsson redovisar stora vinster för Asea, förlåt ABB. Vi lever mitt i en högkonjunktur utan att riktigt fatta det. Snart inser företagen att de måste anställa också.
Ska åka till Stockholm för att gå på Stadsteatern och se Tolvskillingsoperan i kväll. Helen Sjöholm är en av mina favoriter.
Hur ska jag hinna med Asea och Ryssland? Hur ska jag börja? Varför inte med en gammal bild från Jaroslavl 1917, där Asea började bygga sin fabrik. Ryssland gick då i väntan på bolsjevikernas statskupp i november.
Jaroslavl sommaren 1917
Onsdagen den 26 oktober
Lyssnar på Streets of Love på Rolling Stones senaste i bilen. Skönt i regnrusket. Varje gång jag lyssnar på P1 är det Bosse Ringholm som svarar på ekots frågor om Enskede. Stones är roligare. Rotar i Geddeholms gårdsarkiv som till stora delar lyfts över till Stadsarkivet. Rena guldgruvan. Vet inte i vilken ände jag ska börja.
En annan fråga har tagit en viss tid: var låg ”Dosfabriken i Westerås” som tillverkade snusdosor i mässing med två fack, ett för använt, ett för oanvänt? Tror jag är hemligheten på spåret. Rolf W har ringt Malte som tipsat om Hälla-Hasse som i sin tur lotsade vidare till Lång Johan. Messingsfabrikören ska ligga begravd mitt emot Bo Setterlind på Gamla kyrkogården. Han var tydligen en utbrytare från Skultuna.
Det mörknar fort nu. Sitter och skriver bildtexter till en stor grej på fyra sidor i tidningen på lördag. En oerhört spännande grej. Säger inget mer. Men Cnut spelar en av huvudrollerna. Cnut Sundqvist alltså. Han har fiskat siklöja i Bottenviken några veckor, men ska komma hem nu. Det lär bli uppföljning, som man säger.
Cnut Sundqvist, hemlis till på lördag
Måndagen den 24 oktober
Till Ludvika med T. Tog upp båt ur blå sjö med stränder vita av ny snö. Hög himmel. Frostiga rönnbär. T berättade historien om Sixten Ehrling som frågade oboisten i hovkapellet om han fick kalla honom Affe. ”Helst inte, Affe betyder apa på tyska”, svarade oboisten som hette Alf Nilsson. ”Jaha, då säger jag väl herr Nilsson i stället”, sa hovkapellmästaren. Det är förmodligen en vandringssägen.
Tillbaka till Västerås. Stannade till hos förlaget på Tunbytorp. Min senaste bok (Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folketshus) hade kommit från tryckeriet. Säregen känsla att öppna första kartongen och lyfta ut första boken!
Såg bra ut. God kvalitet på bilderna. När ska någon hitta det första korrekturfelet? I boken om 1917 har jag ännu efter ett år inte hört att någon hittat något...
Nervöst besök på lagret
Söndagen den 23 oktober
Regndystert, kletiga löv. Som gjort för sudoku. Märkligt pyssel. Meningslöst, men absorberande. Gav oss ändå ut på en promenad längs ån och runt Kyrkbacken. Tog en bild på Blåsbogården som var stans första Folkets hus och där socialdemokraterna bildade sitt partidistrikt 1906. Det är jubileum nästa år. Träffade barndomskamraten Sten L som berättade att han fyllde 60 tidigare i år och firade med öppet hus – i sitt tjänsterum på Skatteverket, under kontorstid. Roligare än så ville han inte ha det... Tittade på det röda hörnhuset där Lars Gustafsson bodde, med kommunala hyressubventioner, på sextiotalet. Där skrev han Yllet och spelade Bach på tvärflöjt. Kajorna från domkyrkotornet lågsniffade över Bo Setterlinds minnessten på kyrkogården nedanför. Jag har läst alla Gustafssons böcker, har nog alla förstaupplagor. Intervjuade honom vid ett par tillfällen för några år sedan. En gång bad jag honom signera memoarboken Ett minnespalats.
– Jag heter..., började jag.
– Jag vet vad du heter, klippte herr Gustafsson av.
Författaren kom ihåg vad jag hette! Jag, en enkel landsbygdsjournalist. Stolt räckte jag över boken. Den store författaren skrev nådigt. Jag läste:
”Till Arne, från vännen och kollegan Lars Gustafsson.”
Så var man nere på jorden igen.
Lars Gustafssons före detta hus på Skvallergränd
Fredagen den 21 oktober
Var i Stockholm i går. Buss 69 längs Strandvägen, förbi ambassaderna och Gärdet, över Djurgårdsbrunnskanalen, fram till Nedre Manilla. Familjen Bonniers hus. Byggt för 100 år sedan. Här, på Djurgården, ligger tre hus ganska nära varandra, tre hus byggda samtidigt, tre hus fyllda med konst: prins Eugens Valdemarsudde, Bonniers Manilla och Thielska galleriet. Målarprinsen, bokförläggaren, bankiren.
Vi går in, nästan andaktsfullt. Det är en privat visning av samlingen författarporträtt som Karl Otto Bonnier började bygga upp 1905. En fantastisk samling. Carl Larssons Selma, Richard Berghs Fröding, Hanna Paulis Heidenstam och så vidare fram till dagens Ernst Brunner, Kerstin Thorvall och Stig Larsson.
Jag stannar till framför Reinhold Ljunggrens drömmande porträtt av Gunnar Ekelöf. Han sitter där och blickar ut över hösten, det blänker i glaset på en tavla med en blå fjäril.
Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grundar står öppna
mot meningslösa hagar
När vi går ut i mörkret får vi veta två familjer Bonnier fortfarande bor i Nedre Manilla. Jag som trodde att huset bara användes för representation. Jytte Bonnier, 92, bor kvar där och kollar in samlingarna då och då. Hon blev Tor Bonniers tredje och sista hustru.
Tor Bonnier som kände Hjalmar Södeberg, Sigfrid Siewertz och de andra grabbarna. Tidens broar slår förunderliga spann.
Reinhold Ljunggrens porträtt av Gunnar Ekelöf, 1958
Onsdagen den 19 oktober
Satt tillsammans med Mikael Genberg och Håkan W framför teven på Bill & Bob när kulturmagasinet Kobra kördes i SVT2 klockan halv nio. Micke var nervös. Hur skulle det här bli? Första riktiga tv-programmet om hans idé med en röd stuga på månen. Hur hade de klippt ihop det? Han visste att Mats Svegfors, landshövdingen som backar upp projektetet, hade intervjuats. Svegfors hade sagt att han först tyckte idén var tokig, men att han sedan hade insett den stora potentialen i den. Tänk om tv-teamet bara hade tagit med det första, det där om att Svegfors tyckte idén var tokig?
– Man vet aldrig hur dom klipper, sa Håkan W.
Så kom det då. Inslaget om Mikael Genberg. Åtta minuters reportage om visionerna i en mellansvensk stad. Med bilder från Utter Inn där feta aborrar simmade utanför fönstret, med bilder från Mickes tidigare konstprojekt och med finurliga kommentarer av honom själv. Och Svegfors var korrekt klippt. Det är inte var dag en landshövding säger i SVT att det är en bra idé, både konstnärligt och vetenskapligt, att försöka sätta upp en stuga på månen.
Medan SMS-en droppade in på Mickes mobil gick vi till restaurang Å för att titta på lamputställningen på nattklubben en trappa ner. I taket hänger Mickes ljusdockor, astronautgubbarna, döpta efter hans grannar.
– Ungarna på gården undrade vad jag höll på med i somras när jag satt där och högg huvuden av dockor.
Han fyllde de tomma dockorna med en genomskinlig tvåkomponents plastmassa. När den stelnat tog han bort höljet på dockorna och skruvade dit glödlampor som huvuden. Nu hänger de där och lyser upp tillvaron. Nästan alla är sålda för 3 800 kronor styck.
En konstnär måste ju leva i väntan på uppskjutningen.
Månen lyste över Östra hamnen när jag cyklade hem. Sena kvällsplanet från Köpenhamn sänkte sig genom natten ner mot Västerås.
En rymdgubbe på Lilla Å
Tisdagen den 18 oktober
Vilken dag! Klockan tolv steg jag upp på scenen på Västerås teater för att ta emot Bokens Dags litteraturstipendium för 2005, för att jag i mitt skrivande belyst Västmanland och dess historia, som juryn uttryckte det. Fantastiskt. Jag vet ännu inte hur stort stipendiet blir. Det beror på hur många besökare som arrangörerna till slut räknar in under dagen. Entréavgifterna går till stipendiaten. Mycket folk var det. Och publikdragande författare, som Ernst Brunner och Åke Edvardsson.
Jag höll ett litet tacktal. Berättade om 1917 och om den nya boken Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus (som just tryckts klar) och om det kommande projektet med Västeråsarna vid Volga. Fastnade i en taggig växt när jag skulle lämna scenen. Fin slapstick. Tidningen och lokalradion intervjuade. Ovant att bli intervjuad. Vill helst ställa frågorna själv. Ett klipp från radiointervjun finns här:
http://www.sr.se/vastmanland/nyheter/artikel.asp?artikel=715803
Vad har du för andra intressen, frågade tidningen.
– Bandy och Bob Dylan, svarade jag.
Hade lika gärna kunnat svara ”kantareller och romantiska komedier”, men nåt ska man ju säga.
Dylans konsert i Globen i går var usel. Hopplöst ljud. Skräll och distortion. Låt efter låt i samma tempo. Bra rock, men stereotypt. Giganten själv hade svart hatt och stod böjd över ett elpiano när han inte vände ryggen åt oss. Han brydde sig inte om att vi var 10 000 som betalat dyra pengar för att få höra honom. ”Spela nåt bra”, ropade en ur publiken. Munspelet i To Ramona och extranumret med Like a Rolling Stone var OK.
Till råga på eländet tappade jag min blåa halsduk i publikhavet efteråt.
Glad stipendiat i något yngre år
Måndagen den 17 oktober
Har packat kikaren med 10 ggrs förstoring. Ska snart springa till bussen som ska ta mig till tåget som ska köra mig till Stockholm, där Bob Dylan väntar i Globen i kväll. Känner mig barnsligt uppsluppen. Håller med Hans Kronbrink som skrev i DN i morse att Like a Rolling Stone är den bästa rocklåt som gjort. Kronbrink jobbade på VLT:s Salaredaktion på sjuttiotalet. Det gjorde jag också.
How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?
I morgon är det Bokens dag. Häftigt. Gå till Västerås teater och lyssna. Och läs litet poesi i kväll. Det skadar aldrig.
– Det enda jag begär av en dikt är att den skall kunna läsas så sakta att man hinner åldras mellan varje ord, som Göran Tunström sa.
Före detta prästgården i Sunne där Göran Tunström växte upp
Söndagen den 16 oktober
Kallt. Det mörknar tidigt nu, blek måne. Cyklar längs Mälarstranden. De stolta segelbåtarna har fällt sina master och gömmer sig under dystra presenningar. En häger låtsas vara en av gräsänderna nedanför husen på Öster Mälarstrand.
Går in på Konstmuseet, ser Année Olofssons märkliga fotografier och filmsekvenser, Skinned. Besökaren möts av hennes ansikte i storformat. Någon står bakom och håller en förskärare mot hennes hals. Hennes mamma? På andra sidan skärmen vänder hon ryggen åt betraktaren klädd i kroppsstrumpa. Någons händer håller om henne. Under huden, under your skin.
http://art.progressive.com/olofsson.asp
I rummet intill pågår en märklig dans, utan musik. Det tar en kvart att se alltihop. Vi är ensamma. Efteråt säger vi ingenting. Vad ska vi säga? Att vi inte begriper? Att vi trots allt fått femton minuters upplevelse? Men hur kunde L:s basker förvinna?
Träffar Pelle Fosshaug på Cornetto. Han är trött och har ont i ljumskarna efter att ha spelat dygnet runt med Tillberga i SM-cupen i Edsbyn. Laget överraskade, gick till kvartsfinal och slog nästan ut Bollnäs. Måste se dem i vinter nån gång.
Framåt kvällen går vi på bio och ser Kevin Kostner och Joan Allen i The Upside of Anger. Vi är ensamma nu också. Jag tror aldrig jag upplevt det förut, bara vi två i en hel biosalong. Är hela Västerås ett avtacklat skepp? Klart sevärd film om en medelålders sviken kvinna som låter sin bitterhet gå ut över sina döttrar. Kevin Costner ser till att slutet trots allt blir lyckligt. Hurra.
http://www.imdb.com/title/tt0365885/
Fosshaug, två år yngre, efter VM-gulder i Archangelsk
Lördagen den 15 oktober
Går uppför den svängda trappan på Slottsgatan till Västeråskonstnären Stig Fröbergs utställning på Konstnärsföreningen. Två väggar med porträtt av västeråsare, 124 textiltryck hopsydda på två på stora skynken. Originellt. Många kända ansikten från kulturlivet. Vår son är med. Föräldrarna blir stolta. Jag tar en bild. Han är sig inte riktigt lik. Men ändå.
Efter det ser jag VSK:s sista match på Arosvallen för säsongen. Vinst med 1–0 mot Degerfors. Spelar ingen roll för VSK, kan bli ödesdigert för Degerfors. Pratar med folk om varför det gått så snett för grönvitt. Ove Dansson har synpunkter. Han har varit med sedan 1942. För 48 år sedan gjorde han ett klassiskt mål mot Djurgården på Arosvallen. Spelarna har dålig kondition, säger Ove Dansson. Och målvakterna måste bli tuffare. Ove vet. Han har spelat mot Rio-Kalle. Det gjorde ont att möta Kalle Svensson, som visste att domarna tillät det. Målvakterna har alltid fördelar i straffområdet.
Stämningen på Arosvallen var resignerad. Sommaren slutade i går. Nu väntar nedflyttning och spel långt från finrummen. Hoppas att politikerna inte tar det som ursäkt för att skjuta på bygget av ett fotbollsstadion. Västerås fick ett konserthus. Det gav fart åt musiklivet. Nu behöver Västerås en fotbollsarena!
Känner ni denne man? Stig Fröbergs version av Johan.
Fredag den 14 oktober
Har skrivit två artiklar till VLT och ett dagsprogram till resebyrån för en ny resa till Jaroslavl i maj nästa år. Resan ska lanseras i en av våra större tidskrifter som ”Svenskarna vid Volga”, en historisk resa. Inte så dumt. Diskuterar med resebyrån om lämplig dag för besöket i Kreml i Moskva. Kreml är stängt på torsdagar. Konstigt. När jag var där i våras hittade jag det gula hus där Stalin bodde. Ett kvarter från Röda torget mötte jag Lenin. Han slog ut med handen och sa något om proletariatets diktatur. Kostymen hade han köpt på PUB i Stockholm fredagen den 13 april 1917, sa han. Med pengar som samlats in av svenska västersocialister och av högerledaren Arvid Lindman.
Lenin var på gott humör och ville inte ha en endaste rubel för att jag fotograferade honom.
Loggade in på våra två barns respektive hemsidor och fann en förtjusande dialog de förde häromdagen på MSN Messenger. Så här kan det låta när en 27-åring i Västerås pratar via nätet med en 25-åring i San Quentin utanför Paris.
Lenin ett kvarter från Röda torget
Torsdagen 13 oktober
Har varit i Stockholm. På tunnelbanan på morgonen läser alla gratistidning. Vem behöver prenumerera? Jag går mot strömmen av pendlare under jorden på Centralen. Måste vika av mot en rulltrappa. Människoströmmen är tät, tyst, intensiv. Jag blir stående, som en vattendelare. Folk rinner fram på båda sidor. Ingen ser mig. Vad var det Tranströmer akrev? Jag går in i mig själv genom en skog av tomma rustningar. Vem är jag? Jag blundar och ser ett hål och faller som Alice. Jag tittar igen, tar sikte på rulltrappan och går åt höger. Fötter bromsar, kroppar saktar in, jag krockar inte.
Köper en kopp kaffe med plastlock som jag har svårt att få av, sjunker ner i en stol på tåget till Västerås och lyssnar på alla som pratar i små telefoner. Alla har viktiga uppdrag i livet.
Jag skriver en artikel om Gud Fader. Inte han däruppe, utan Oscar Fredrik Wijkman som styrde Västerås i slutet av 1800-talet. Han var både industrikapitalist och ledande politiker. När han köpte vattenrättigheterna i Svartån av mjölnaränkan Wickholm skapades förutsättningarna för Asea.
Om änkan Wickholm hade bråkat hade det blivit process och långbänk och försenade turbiner och då hade kanske Asea gått Västerås förbi. Men änkan tog pengarna och Asea fanns i hundra år innan Percy Barnevik kom och skulle erövra världen med schweizarna. Det gick inte, men han fick i alla fall en rejäl pension.
Harold Pinter fick Nobelpriset (Pintöö som Horace sa). Jag visste inte att Pintöö fortfarande levde. Synd det där med priset till Martinson och Johnson en gång. Det förstörde för alltid chanserna för TT.
Aseas första huvudkontor, Huset med trappgavlarna.
Tisdagen den 11 oktober
Blev inte riksbankschef nu heller. Synd. Hade kunnat tillföra bred kunskap om hur räntan används. Har lärt av Greenspan. Går det knackigt, sänker man. Men bara litet. Börjar det gå för bra, höjer man. Men inte för mycket. Lätt.
Var hemma hos R i dag. Han har över 400 inspelningar på stenkakor av en sångare som hette Erik Källqvist och som dog i Göteborg 1952. Allt numrerat och förtecknat och stående i ställ där man trycker ut skivorna med numrerade knappar.
Varför?
– Jag var ekorre i mitt tidigare liv, säger R.
Jag förstår känslan. Att samla på något är en del av livet. Jag tror jag har allt av Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson och Jolo. Nästan. Det är alltid något mystiskt som saknas och som aldrig finns i antikvariaten. Hur många har till exempel sett en bibliofilutgåva av Tranströmer som heter ”P.S” och som getts ut av förlaget Promenad i Molkom?
Var ligger Molkom? Värmland?
En gång saknade jag en bok av Lars Gustafsson som hette The Public Dialogue i Sweden och som bara getts ut på engelska.
- Den sålde inte så bra och jag tror det står kvar en låda på mammas vind i Västerås, sa Gustafsson när jag frågade honom.
Jag behövde aldrig besvära författarens mamma. Jag hittade boken i en källare hos en butter ryss på Katarina Bangata i Stockholm. Jag har inte läst den, men vad spelar det för roll.
En sjömansvals av Erik Källqvist, värd att samla på.
Måndagen den 10 oktober
C ringde och berättade att Scorseses film om Dylan gick på Kunskapskanalen. Jag har den kanalen, yes box. Digital-tv. Där kan man se en knappt 20-årig Bob sjunga Masters of War och Desolation Row och Blowin in the Wind och återuppleva stämningarna från det tidiga sextiotalet. Folkmusikfestivalen i Newport. Peter, Paul and Mary. Kubakrisen. Kennedy. Joan Baez. Pete Seeger.
Det är över 40 år sedan nu, men jag kan ännu känna tidsvinden. När nostalgin trycker på så där brukar jag tänka på hur tiden slår broar över ett sekel. Jag närmar mig 60 nu. De som var så gamla i början på sextiotalet, när Bob Dylan hittade pulsådern för en ung generation, de som var runt 60 då, hur såg de på tiden? Vad såg de om de blickade 40 år bakåt, till sin ungdom?
Deras tidsspann välvde sig bakåt över femtiotal, fyrtiotal, trettiotal, tillbaka till tidigt tjugotal, när ryska revolutionen just hade ägt rum, när första världskriget just hade slutat, när efterkrigsdepressionen sådde frön till fascismens draksådd, när James Joyce skrev Ulysses, när kvinnorna fick rösträtt i Sverige och när Anders Zorn dog, 60 år gammal.
I morgon fortsätter sommaren. Kantarellerna växer fortfarande. Förmodligen får vi ingen höst i år. Vintern kommer direkt.
Då ska Tillberga gå upp i allsvenskan i bandy.
Kennedy förklarar Kuba i blockad i oktober 1962
Söndagen den 9 oktober
Återbruket på Hälla med släpvagn. Löv, kvistar. Fullt med folk, tvingades backa, kan inte backa med släp, kom fel. Surnade till och åkte därifrån. Körde till Återbruket på Malmaberg. Där var det färre bilar, behövde bara backa litet och det gjorde inget att jag kom snett. Det såg nästan beräknat ut. Varför lär jag mig aldrig backa med släp? Innan jag kan det är jag ingen fullvärdig medlem i The Man’s World på Återbruket. Jag är ganska bra på att sortera flaskor. Färgat glas i det ena hålet, ofärgat i det andra. Men ibland vet jag inte vad jag ska göra av skruvkorkarna. Livet är inte lätt att leva.
Värmen fortsätter. Sommar långt in i oktober. Cyklade längs vattnet ner till stan, över den nya bron i Östra hamnen. Nya kvarter, nya människor. Västerås står inte stilla.
Såg den underfundiga filmen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, efter Håkan Nessers underfundiga roman. Pojkminnen från tidigt sextioatal, en suverän Jonas Karlsson, en vacker Helena af Sandberg och en invävd deckarintrig. Klart godkänd.
Efter filmen föll en kortvarigt regn, som en föraning om den höst som vi till slut inte kommer undan. Ikea julskyltar.
Häger i hamnen vid Ångkraftverket
Lördagen den 8 oktober
Kroatien vann med 1-0 över ett svenskt landslag som inte skapade en enda målchans. I morgon kommer alla att skriva om Mellbergs hand som orsakade straffen och om hur det hade varit om Zlatan hade varit med.
Jag ska åka till Återbruket med löv och kvistar och fundera över fotbollens magiska kraft. Jag har varit fascinerad av denna säregna sport sedan en solvarm sommardag 1955. Jag var nio år. Pappa hade köpt en gråvit transistorradio. Vi satt på en filt framför torpet i Romfartuna. Sverige mötte Ungern, Lennart Hyland refererade. Ungrarna gjorde mål på mål, Kalle Svensson kastade sig förgäves. Ungern vann med 7-3. Morbror Lennart tröstade sig med en grogg och berättade om Råsunda.
Jag förstod att fotboll var något stort och började cykla över gärdena, där smultronen lyste röda i dikena, bort till Valla där Romfartuna GoIF spelade. Planen var gropig, spelarna bytte om i en röd barack och tvättade sig vid en brunn. De hällde hinkar med iskallt vatten över varandra.
Fotbollsspelare var hårda män.
Romfartuna hade ett tvillingpar med bollsinne och en hårdför lantarbetare som slet likt Sigge Parling på mitten. Målvakten pinkade i havreåkern när det var hörna på andra sidan. När bollarna hamnade i diket var det ett hedersuppdrag att hämta dem bland mörkgröna nässlor och gul kabbeleka. En gång fick jag bollen i magen och svimmade. När jag vaknade stod hela laget böjt över mig. Jag fick en ask Alfa-tabletter som tröst.
Fotboll var nuets ögonblick. Som den där sommardagen 1958 när Nils Liedholm gav Sverige ledningen i VM-finalen och jag satt i ett torp i Romfartuna och stirrade förtrollad på den svartvita tv-bilden. På kvällen cyklade jag över till Valla med bollen på pakethållaren. Jag spelade om VM-finalen, ensam på den övergivna planen. Nu vann Sverige. Sven Axbom stoppade Garrincha, jag dribblade bort Didi och pangade in bollen i det plastade nätet. Himlen var hög, lärkorna applåderade, sädesfälten var Råsundas läktare och Romfartuna kyrka var ett radiotorn som spred nyheten om den svenska segern ut över världen.
Kalle Svensson i VM-finalen 1958
Fredag 7 oktober
Var på Kopparlundsdagen i går. Visning av de tegelromantiska hus som en gång var Svenska Metallverken men som nu innehåller små teknikföretag. Där Metallverken en gång tillverkade ammunition (goda konjunkturer under krigsåren) står i dag webbhotellet Loopias servrar.
Från tung industri till teknikby med kommunalt stöd. I kommunallagens gråzon måhända, men inte så dumt.
Den stora vackra verkstaden, som ritats av Ferdinand Boberg och som Metallverken köpte från Stockholmsutställningen 1897, minner om en tid som inte längre är. Den stora hallen med sina Eiffel-liknande stålkonstruktioner har på senare tid använts för enstaka konserter och tvehågsna kulturella evenemang. Nu byggs den om till kontor. Lika bra det.
Efteråt såg vi på gamla filmer i biografen inne i Culturen, det som en gång var Aseas Emausverkstad men som nu är kommunalt kulturhus. Där Asea en gång byggde gigantiska generatorer till den svenska vattenkraften spelas nu märklig modern musik och visas film som räddats till eftervärlden av Filminstitutets filmarkiv i Grängesberg. Filmarkivet ligger förstås i ett hus som hörde till den nedlagda gruvan
Sydfasaden på Bobergs industrihall.
6 oktober, kommentar, från Stefan Kudryk, v-politiker i Västerås stadshus:"Såg att du också förstört torsdagens arbetsprestation genom att sitta uppe till 4 på morgonen. Som Rangers fan tyckte jag att matchen var mycket trevlig och värd att se..."
Torsdag 6 oktober
Satt uppe till klockan fyra i natt för att titta på NHL-premiären mellan Philadelphia och Rangers. Idiotiskt. Så kul var det inte, även om Foppa slog två bra passningar i första perioden. Jagr och Nylander var bättre än den numera ständigt småskadade nummer 21 från Örnsköldsvik.
Matchen gick i Philadelphia. Staden med den konstiga stavningen. Och med svenska anor. Jag var där för tre år sedan. Följde ett spår från Dingtuna. Sven Skute, officer från Näsby gård utanför Västerås. Han ledde det svenska angreppet mot ett holländskt fort som hotade infarten till kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden. Det var 1654 och blev början till slutet för Sveriges försök som kolonialmakt på den amerikanska kontinenten.
Del Conner i Philadelphia är en av Skutes avlägsna släktingar. Av honom fick jag veta att Dingtuna spelade en roll när Amerikas förenta stater skapades. Förmodligen hör det till avdelningen värdelöst vetande, men så här var det:
Philip Syng var silversmed i Philadelphia. Han gjorde det bläckhorn som George Washington doppade pennan i när han skrev under konstitutionen 1787. Samma bläckhorn använde Benjamin Franklin när han undertecknade oavhängighetsförklaringen 1776.
Bläckhornstillverkaren Syng var gift med Elisabeth Warner. Hennes pappas morfar och mormor hette Sven och Anna Skute och kom från Dingtuna utanför Västerås.
Så det så.
Järnvägsstationen i Philadelphia. Varför är inte svenska stationer lika pampiga som de amerikanska?
Tisdag 4 oktober
I går var det 10 000 på Arosvallen, när AIK gick upp i allsvenskan och VSK blev klart för nedflyttning. Arosvallen! Kunde inte låta bli att leta efter träsleven igen. Den täljda träsleven med långt skaft, som jag en gång skrev en nostalgisk betraktelse om.
- Den grävde du med i höjdhoppsgropen, sa mamma några år innan hon dog.
Jag har ett gulnat tidningsklipp från slutet av fyrtiotalet. Pappa träningshoppar bakom Arosvallen. Jag står bredvid i overall. Sleven ligger bredvid nånstans. Det är vår, tussilagon blommar bakom Arosvallens gröna träläktare.
- Du grävde alltid i gropen, det var din farfar som hade gjort sleven, sa mamma och jag var med ens förlorad i den minnesvärld som med åren blir allt mer rapsodisk, allt mer lik de ryckiga SF-journalerna före matinéerna.
Jag går med pappa till gamla varmbadhuset efter träningen. Det ångar i bastun nere i Vasaparken, vattnet är kallt och grönt. På Fiskartorget huttrar vattenpolospelarna. Morfar trampar hem från Asea med cykelklämmor på byxbenen. Jag fryser om fötterna vid ishockeyrinken på Arosvallen. Måldomaren viftar med en röd flagga som en stins. Mormor tvättar bandytröjor åt mina morbröder. De har spelat i skollaget på Arosvallen. Arosvallen igen! Decennierna skenar, sommar och vinter går i varandra, kolstybb, solbländande isrektanglar, bollar som sparkas mot vita moln. Från gamla huvudläktaren såg man kyrkan som fond bortom höjdbollarna.
Småpojkarna trängdes utanför omkädningsrummens immiga fönster. Vi kände spänningen i spelargången under den gröna träläktaren, atmosfären, färgerna, lukten av liniment. Där smet vi in på femtiotalet för att förhäxat titta på de grönvita och kisa ut mot ljuset och den gröna planen. Dobbarna klapprade otåligt mot betonggolvet, skjortorna var nystrukna. De var på väg mot allsvenskan. VSK-märket var självlysande. Målvakten klämde kepsen och handskarna i höger hand.
Vi trängdes vid staketet under matchen, vi väntade ut spelarna bakom läktaren. Vi köpte kola och tablettaskar med samlarbilder nere i det dunkla källarfiket. Vi prenumererade på Rekordmagasinet med noveller om arbetargrabbar som trots inledande motgångar ändå blev värvade till storlagen.
Arosvallens läktare med sina träbänkar och pelare är borta sedan länge. Träningsplanen med höjdhoppsgropen också. Där är det skolgård nu.
Jag kan inte hitta sleven hur jag än letar. Men Arosvallen lever vidare i mitt hjärta. Min dotter har sprungit och hoppat längdhopp där.
Och en dag spelas det säkert bra fotboll där igen.
Måndag 3 oktober
Läser Mats Svegfors bok om Dag Hammarskjöld. Väl mycket fokus på kristendom och Mäster Eckhard för att vara i min smak. Hade hellre läst mer om generalsekretaren än om den religiöse mystikern.
Mike Tyson figurerade i ett tv-program häromkvällen. Boxaren som bet av en bit av Evander Holyfields öra i en VM-match, om ni minns. Jag träffade Evander Holyfield i New Orleans, av alla städer för ett par år sedan. Min syssling pratade med honom. Min bror skakade hand och jag fotograferade. Försökte få med Holyfields öra. Visste inte om det var höger eller vänster som Tyson hade käkat upp. Chansade på vänster öra. Det åsg lappat ut. Jag stod på den sidan av den forne världsmästaren. Kunde inte gärna springa runt och ta en bild på det andra örat.
Jag litade på min tur. Det skulle jag inte ha gjort. Det var fel öra. Så nära en historisk bild, och ändå så långt ifrån den.
Ett par dagar senare gifte sig min bror på sidogata till Canal Street. Lokalen hade tidigare använts av någon som snickrade likkistor. På väggen hängde ett gevär. Vigselförrättaren påstod att han varit på tal för Nobelpriset i litteratur. Han fick en tjuga med Selma Lagerlöf som han spikade upp i taket. Sedan gick vi på restaurang. Det var vi värda.
Mississippi flöt lugnt och stilla.
Ingen hade ännu hört talas om Katrina.
Fel öra i New Orleans.
Evander i van Goghsk tappning.
Söndagen 2 oktober
Trevlig släktmiddag. Vi drack upp en halvflaska sött vitt vin som vi köpte i Sauternes i somras av Raymond Lafont, han som bor granne med Château d’Yquem och som stått för dessertvinet på två Nobelmiddagar. Har skrivit en artikel om honom.
Vinet var gott. Vi mindes sommaren.
Läste i morse i SvD om Alvar Aaltos klassiska men förfallna bibliotek i Viborg. Biblioteket, beskrivet som en funktionalistisk pärla, byggdes på trettiotalet och liknar V-Dala nation i Uppsala på ett obestämbart sätt.
Viborg ligger i Karelen, ryskt i dag, finskt fram till andra världskriget. Körde förbi där för två veckor sedan, på väg till S:t Petersburg. Märklig känsla att åka igenom en stad som en gång var Finlands näst största. Grundad av svenskar, med en borg från sent 1200-tal.
Nästan alla finnar lämnade staden när Röda armén kom, för andra gången, under det krig som ryssarna kallar sitt stora fosterländska. Operafestivalen flyttade norrut, till andra sidan gränsen, i Savonlinna, eller Nyslott som 6 procent av finländarna fortfarande säger.
Viborg blev ryskt den 20 juni 1944. Men den finlandssvenska atmosfären lever kvar, inte minst i den numera slitna arkitekturen.
En kvinna från Helsingfors som åkte med bussen sjöng en sång om hur hon längtade tillbaka till Karelen. Chauffören passade på att tanka. Rysk bensin kostar bara en tredjedel av den finska. I butiken kostade vodkan 20 kronor. Rolling Stones nya gick för lika mycket i piratpressat skick. Europa är mycket mer än EU.
Fästningen i Viborg som Torgils Knutsson byggde 1293.
Lördagen 1 oktober
Bokmässan pågår. Publiciteten är enorm. Kan det bero på att nästan alla journalister är humanister? Och ser sig som delaktiga i den skrivande världen.
Jag kan skryta med att ha varit med på mässan, som författare! Jojo. Det var för fyra år sedan. Min bok Om bandy vore livet hade just kommit ut och jag fanns i Sportförlagets monter en dag. Inte många brydde sig. Jag tog boken under armen (som att bära en nyfödd) och strosade runt. Hoppades att Enquist, Guillou eller nån annan kollega skulle fråga vad jag bar på. De hade annat för sig.
En författare sålde ganska bra i Sportförlagets monter den dagen: Mikael Ljungberg. Brottaren. Guldmedaljen i Sydney var ännu färsk. Jag åt lunch med honom. Berömde hans bok, men sa också något litet, litet kritiskt om upplägget. Såg hur störd han blev. Han var stor och stark men sprödheten lyste igenom.
Han verkade inte må riktigt bra.
Det var roligare att minnas den där eftermiddagen i Sydney när han jublade runt mattan inne i brottarhallen nära hamnen, där man kunde se tigerhajar i ett flytande akvarium.
Leo Mylläri jublade också. Han bor nästan granne med oss.
Micke satt länge med oss journalister efteråt. Det verkade som om han ville prata hur länge som helst. Utanför hallen väntade framtiden.
Mikael Ljungberg skulle leva fyra år till.
Bloggarkiv
Startsidan
|
