Ett kapitel ur boken Om bandy vore livet:

När pappa dog

Pappa dog mellan SM-finalen och VM-finalen 2001. Jag var i Haparanda, där Sverige spelade några matcher i gruppspelet under VM. Det var mars och högtryck. Solen var bländande vit över den snöfrusna Torneälven när min bror ringde och berättade att pappa inte klarat lunginflammationen.

Jag bodde på vandrarhemmet i Haparanda. Landslagsbacken Daniel Erikssons föräldrar bodde där också. De tröstade mig, när isblåsten fick solarna att dansa i ögonens kalejdoskop och jag inte tyckte att bandy var värt något längre. Vi pratade om Sandviken och om hur det var att ha en son som spelade i blågult.

Danne Eriksson är en hård vänsterback.

- Backar ska vara hårda, det ska göra ont att försöka komma fram på kanten, brukade pappa säga när han stod vid staketet på Rocklunda.

Han hade sett Ove Almroth och kunde aldrig riktigt förstå varför domarna visade ut honom så ofta. Ove Almroth spelade vänsterback i Västerås SK för trettio år sedan.

Vänsterbackar i svensk bandy har av någon märklig sedvänja varit hårdföra gossar. Danne Eriksson från Sandviken var inget undantag. Han skulle åka ut två gånger i den olyckliga finalen mot Ryssland i Uleåborg den trista marsveckan när pappa dog. Danne Eriksson drog på sig första utvisningen i slutet av första halvlek. Direkt när han kom in från bänken efter pausen fick han en jättechans. Han skar in framför mål från höger, ensam med ryske målvakten, men stoppades av ett utslängt benskydd.

Om Sverige hade fått 1–1 hade matchen kanske utvecklats annorlunda. Danne Eriksson åkte ut en gång till, när han satte en armbåge i ansiktet på Valerij Gratjev från Vänersborg. Det här var en final när svenskarna tappade både spel och känsla och i stället gick in för att spela hårt och fult på ett sätt som de finska domarna inte kunde blunda för.

- Svenskarna högg ved i stället för att spela bandy, hade jag sagt till pappa om han hade levat.

Han hade förstått.

Pappa fick aldrig veta hur det gick i VM-finalen. Jag undrar hur mycket han kunde se av SM-finalen två veckor tidigare. Personalen på sjukhemmet satte honom i en rullstol framför teven, men pappa hade blivit för gammal.

- Såg du att VSK vann finalen, sa jag när jag hälsade på honom dagen efter matchen på Studenternas där VSK vunnit över Hammarby.

- Vann VSK? Mot Falun?

- Nej, Falun slog VSK ut i semifinalen, det kommer du väl ihåg. VSK mötte Hammarby i finalen.

- Va, gjorde dom! Slog VSK ut Falun?

- Ja, med 3–1 i matcher.

- Å fan. Vilka mötte dom i finalen sa du?

- Hammarby, det vet du väl.

- Hammarby? Dom kan väl inte spela bandy i Stockholm. Då vann väl VSK.

- Ja, men det var jämnt.

Så där kunde vi hålla på den sista tiden. Pappa var mycket gammal och mycket trött och jag skriver inte det här för att skämta med ålderdomens vedervärdiga krämpor, när en stark kropp kan gröpas ur på något år, utan för att berätta vad ett intresse ändå kan betyda.

Ordet bandy var nästan det enda som kunde få pappas trötta ögon att lysa till den sista tiden. Han hade följt VSK sedan han flyttade till Västerås som ung.

Pappa var grönvit.

Han hade tävlat i friidrott för Västerås SK. Klubben hade friidrott på programmet på den tiden. Pappa hoppade höjd och blev till och med svensk mästare på Stockholms stadion 1942, när han saxade över den aktningsvärda höjden 1,92 centimeter och landade i en av de hårda sandgropar som med åren kom att sätta sina spår i hans knän och leder.

Det var inte många VSK-are som blev svenska mästare i friidrott. Jag tror att det bara var pappa och två andra hoppare, som vann i de numera bortglömda grenarna stående höjd och stående längd.

Desto fler VSK-are blev svenska mästare i bandy.

Pappa tog mig med till Arosvallen, där det spelades bandy innan Rocklunda kom till 1956. Det var en tid när måldomarna ännu bar både hatt och överrock och viftade med röda flaggor som stinsarna på stationen.

Pappa åkte till många bortamatcher också. Ibland fick jag åka med. Det hände att min farbror och morbror satt i baksätet och drack renat med sockerdricka. Vi skulle ha åkt till Stadion 1959 när Skutskär och Bosse Nilsson i vit keps lurade VSK på guldet inför den största publik som någonsin sett bandy i Sverige, 28 848 personer. Men något kom emellan och jag fick klippa ut artiklarna och bilderna ur tidningarna i stället.

På sextiotalet blev jag för stor för att gå med pappa på bandy. Man gick med kompisar, inte med pappor. Under trettio år gick vi var för sig och det var inte förrän VSK började sin storhetstid 1989 som vi började gå på bandy tillsammans igen. Då åkte vi till Söderstadion.

Pappa var 73 år. Morbror Lennart åkte med. Han var 74 och hade en gång spelat extremt högerfotad toppforward i IFK Västerås fotbollslag. Helst mindes han dock när han var med i läroverkets bandylag och spelade hem Kronprinsens pokal 1935. Det var den första turneringen om prinspokalen som spelades. Han tröttnade aldrig på att berätta att det var över 2 200 på Arosvallen och ett långt referat i tidningen efteråt.

Bandy var stort i Västerås.

Vi hade biljetter till ena långsidan på Söderstadion den där minnesvärda finalen mot Vetlanda 1989. Vi kom att stå mitt i den böljande och sjungande klacken. Det blev för mycket för pappa som inte var van att stå inklämd på en läktare utan att ha något att hålla sig i. Så brukade det inte vara när han gick på bandy hemma på Rocklunda.

I paus gick vi bort till ena kortsidan där det fanns tomma platser. Där kunde vi stå i solen bakom målet och vara mitt i händelsernas centrum eftersom det var just där VSK avgjorde finalen matchen med tre mål i andra halvlek. VSK vann med 7–3.

Vi fick bland annat se Hasse Johansson göra ett av de läckraste finalmål som någonsin gjorts i svensk bandy. Så här beskrev han det själv en gång:

- Patrik Kaup sköt, bollen gick ut mot kortlinjen, halvvägs mot
hörnflaggan. Jag åkte förbi Stefan Karlsson, drog Pontus Sundelius som
rusat ut, bollen var nästan död när jag chansade på att skjuta mot mål.
Bollen slank in, ur ingen vinkel alls.

Han måste ha skruvat in bollen.

- Äsch, det var bara en fösning. Einar Ask han kunde skjuta han, sa pappa.

Året efter dog Greta Garbo. Nelson Mandela släpptes fri efter 27 år i fängelse och Sverige förlorade tre matcher med 1-2 när VM i fotboll gick i Italien. Året var 1990 och SM-finalen i bandy spelades i Västerås. Stora extraläktare sattes upp för att rymma närmare 15 000 åskådare. Vårvärmen hade kommit tidigt och Sandvikens supportrar gick med nakna överkroppar uppför Vasagatan. Ölburkarna glänste i solen.

Jag kommenterade finalen i Västerås Vision, det lokala tv-program som till största delen finansierades av Vestmanlands Läns Tidning och låg minst ett decennium före sin tid. Programmet sändes i sju år utan en krona i reklamintäkt. På den tiden sågs reklam i tv ännu som ett hot mot det uppväxande släktet.

Pappa kunde nog ha fått en stol bakom en tv-kamera, men han köade för en egen biljett när de släpptes tidigt på morgonen efter den avgörande semifinalen. Han stod där bland de allra första utanför bandykansliet i gryningsljuset. På matchdagen var han ute i god tid för att få en plats nere vid det trygga staketet runt planen.

Han ville känna igen sig.

VSK vann och fortsatte sedan det nittiotal som skulle ge pappa så många högtidsstunder. Han stod alltid på samma ställe nere vid staketet på Rocklunda, snett bakom motståndarnas avbytarbås och under den läktare där VSK-managern Björn-Olle Forsberg stod tre steg upp för att kunna skrika sina uppmaningar ut över isen. Under ena halvleken var det vänsterbacken som kom närmast Forsberg, under den andra var det högerhalven.

Högerbacken och vänsterhalven kom alltid lindrigare undan.

Pappa tyckte det var uppfriskande att vara mitt i ropet. De sista åren skjutsade jag honom till bandyn. Han stod där och väntade punktligt utanför servicelägenheten, med tumvantar och pälsmössa och de gamla svarta skidpjäxorna som han envist hävdade var det varmaste som fanns trots att han alltid frös om fötterna i dem.

- Man ska ha pjäxor på bandy, sa han.

Han ville gärna åka med till Karlstad. Jag vet inte varför. Det brukade alltid regna eller blåsa eller vräka ner snö på Tingvalla. Men pappa tyckte om när VSK vann över Boltic.

En gång träffade vi Rolf Käck när vi rastade i Karlskoga på väg till Karlstad. Det var i mars 1993, Rolf Käck var förbundskapten och hade lett det svenska laget till VM-guld i Hamar. Han satt och mumsade biff i skuggan av kanonfabriken.

- Varför tycker du om bandy, frågade pappa.

- Bandy, sa Rolf Käck. Bandy, det är mål, kombinationer och profiler.

Tre ord som sammanfattade det hela riktigt bra. Mål, kombinationer, profiler.

Sedan var det en annan sak att just den där marskvällen förmådde lagen varken kombinera eller göra mål och inte ens profilerna klarade av den regnknottriga isen på Tingvalla. Boltic vann med 1-0 och slog ut VSK ur SM-slutspelet. Det var en av de två gånger VSK missade finalen under detta nittiotal.

Tingvalla i Karlstad en regnig kväll med dålig belysning var något helt annat än ett soligt Rocklunda med blankis. Det var väl det som kallades för bortaplan. På hemvägen försökte vi trösta oss med att våren i alla fall var på väg.

Och då ska man ju inte spela bandy.

Pappa ville hänga med till Jernvallen i Sandviken också. Det förstår jag bättre. Sandviken var hans hemtrakter. Han föddes i Valbo. Farfar jobbade vid syrabadet på massafabriken i Mackmyra.

Pappa jobbade där också. Han hoppade in på treskift när han var 15 år. Han fick stå och mata massaved från vagnarna. Han drog ner timret med en båtshake och styrde in det till barkarn. Sitt första riktiga jobb fick han på järnbruket i Forsbacka, halvvägs till Sandviken. Han var 18 år när han blev hjälpvalsare och träffade Einar Ask.

- Det var där på järnbruket som Einar Ask blev så stark i handlederna. Det var därför han kunde skjuta så hårt, sa pappa.

Han beskrev hur den varma göten drogs i valsarna med hjälp av krok i taket med trissa.

- Einar Ask drog ut göten ur ugnen och la den i den första grova valsen. Sedan gick göten från vals till vals tills den kom ut ur en plattvals som järn som vägde 220 kilo.

Pappa var i mediumverket. Där fick han dra göten på björkvedsrullar, lyfta upp den på en bänk och hamra den rak med stora släggor.

- Jobbet var omodernt och otäckt, men det är klart att man blev stark. Inte lika stark som den där Ask. Men stark.

Han började klockan fyra på morgonen och måste cykla en mil. På vintern var nysnön tung. På sommaren tog han spikskorna och cyklade till idrottsplatsen i Valbo för att träna höjdhopp. Han var ung, han var stark, han hade spänst i kroppen. Han blev Mackmyras bäste höjdhoppare och drömde om världen bortom bruken.

Höjdhoppet förde honom till Västerås.

På samma sätt som bandyn förde Einar Ask till Uppsala och Sandviken. Einar Ask gjorde över 2 000 mål på 700 matcher.

- Utan idrotten hade nog ingen av oss kommit bort från det där valsverket, sa pappa när vi tog en sväng förbi bruket i Forsbacka en vinterdag, innan matchen skulle börja på Jernvallen.

Det var förresten i Forsbacka som gränsen gick mellan ishockey och bandy i Gästrikland. Västerut, mot Sandviken, var det bara bandy. Österut, mot Gävle, tog ishockeyn över.

Sandviken vann nästan alltid över VSK på Jernvallen. Det retade pappa. Han brukade skylla på domarna. Sista gången han var där skyllde han på sambaorkestern och på målraketerna som skrämde honom när de exploderade bakom hans rygg.

Vi hann med några resor till Studenternas i Uppsala också. Men pappa fick allt svårare att stå utan stöd och finalerna blev besvärliga för honom. Jag hade avancerat inom sportskrivarnas skrå och fick ackreditering och kunde sitta på samma läktare som Lennart Johansson och de ministrar och politiker som emellanåt ville synas på bandy.

Författaren Per Gunnar Evander satt alltid där också. Han var känd för att ibland skriva om bandy i sina romaner. Jag kunde bara minnas ett ställe i Måndagarna med Fanny där huvudpersonen Robert åt sillfrukost med nubbar före en bandymatch, drack fyra muggar glögg bakom norra läktaren och bjöds på Renat av en som hette Gilbert.

På väg hem från bandyn var Robert så full att han sluddrande frågade en polis, som ställt sig i vägen för honom, om denne möjligen hade sina föräldrar i livet.

- Ja, det har jag, sa polisen.

- Då tycker jag att du ska stiga åt sidan illa kvickt annars kan både din morsa och farsa få en mycket stor sorg, sa Robert.

Bandyn förde olycka med sig i Per Gunnar Evanders roman. I en av sina senare böcker, Samma sol som vår, använder han bandyn som metafor för att leva och veta var man har sina medspelare. Året efter det att den boken kom ut korades Evander till Svenska bandyförbundets PR-profil.

Pappa hade läst Måndagarna med Fanny, men han fick inte sittplats på Studenternas. Pappa fick stå. Sista gången hittade han en vrå nedanför en trappa där han kunde hålla sig i ett räcke. Jag tror inte att han kunde se så mycket av matchen, men han kunde höra Lars-Gunnar Björklund.

Året var 1996, Göran Persson blev statsminister, korna började bli galna i England och VSK vann med 7–3 över Sandviken. Det var då Hans Johansson avgjorde finalen med sitt 600:e bandymål och klev omkring i en stor och ful grönvit hatt efteråt. Det var då Ola Fredricson, som ännu spelade i Boltic, ramlade in i VSK:s omklädningsrum invirad i en grönvit sjal för att hurra.

Han fick en slurk skumpa för att dämpa törsten och hålla tyst.

- Vad gjorde den där Fredricson där? Han vill nog spela med VSK, sa pappa när jag berättade om händelsen i bilen hem.

Ett år senare fick han rätt. Ola Fredricson spelade för VSK tre säsonger och vann två SM-guld, 1998 och 1999. Men då orkade pappa inte se hela bandymatcher längre. De två sista åren kunde han inte komma till Rocklunda alls. Han fick stanna hemma och lyssna till nyheter om uppror i Indonesien, svält i Nordkorea och om hur börsen först gick upp och sedan ner.

Jag ringde och berättade vad som hände på matcherna och hälsade från vännerna längs staketet vid sargen.

- Dom står här allihopa. På samma platser, sa jag.

- Hur är vädret?

- Mörkt och kallt, bra bandyväder, alltså.

Det var i november, VSK mötte Motala och hade bara 3–3 i paus.

- Saknar dom Lillis, frågade pappa.

Stefan ”Lillis” Jonsson hade lagt av den säsongen och vi visste inte att han skulle ångra sig några år senare.

- Dom kommer alltid att sakna Lillis, sa jag.

- Hur spelar dom?

- VSK spelar försiktigt, dom söker sitt spel, sa jag.

- Söker sitt spel? Du menar att dom spelar dåligt. Det där är tränarsnack. Vad tror du Sören säger i pausen?

- Han säger nog att dom ska börja åka skridskor.

Jag lovade ringa igen. I andra halvlek exploderade målraketerna över Rocklunda också, precis som på Jernvallen. VSK gjorde åtta mål, kombinationerna glittrade som på ett välgnuggat radband mot ett tröttnande Motala.

Jag frågade tränaren Sören Boström vad han sa till spelarna i pausen.

- Jag sa åt dom att börja åka skridskor, svarade Boström.

När pappa dog tog min bror och jag hand om hans priser. Jag lade hans stora guldmärke från VSK i bokhyllan. Han fick det på hösten 1942 när klubben ordnade en fest för de svenska mästarna på Stadshotellet. En fest för höjdhopparen som hoppat högst på Stadion och för bandyspelarna, som vunnit med 2–1 över Skutskär. Pontus Widén gjorde båda målen.

Det var på den festen mamma fick dansa med Pontus.