Torsdag 29 april
Hamnade på en utställning av Astrid Göransson i Konstmuseet. Måste erkänna att jag inte begrep den riktigt. I ett rum var golvet fyllt av garn och tyger. Jag var väl inte rätt målgrupp.
Konst behöver inte ha mening utan kan vara till för sin egen skull, det borde jag ha lärt mig.
Har ännu inte fått kläm på vem som ägde Sjösportgården på Framnäs från början. Det röda huset ovanför badet ska ha byggts 1905. Av vem?
Valfläsket ryker i stekpannan. Löften hit och skattehöjningar dit. Jag vet vad jag skulle göra om jag fick styra Västerås:
1. Stoppa det sanslösa, men ännu inte påbörjade, kvartssekellånga mångmiljonkontraktet med en privat byggare om ett äventyrsbad i Ångkraftverket. Jag skulle bygga ett kommunalt äventyrsbad vid Lögarängen i stället. Nu, inte sen. Och göra en sandstrand nedanför.
2. Låta personer med barnvagnar åka gratis på bussarna. Varför ska de behöva lämna barnen och tränga sig fram till chauffören?
3. Öppna Östra kyrkogården för promenader rakt igenom. Varför ska man inte kunna gå från stan mot Kopparlunden genom kyrkogården? Är man rädd för nedskräpning? Går det i Stockholm borde det gå här också. (Jag inser att det hör till kyrkovalet, men en stark kommunalpolitiker fixar det också).
4. Rensa bort ännu mer sly från Björnön! Utsikterna blir bara bättre och bättre.
5. Slå vakt om de skolor som finns och inte splittra de kommunala bidragen ännu mer.
6. .... jag återkommer.
Ni får gärna bidra med andra förslag för ett ännu bättre Västerås. Skicka ett mejl!
I dag såg jag de första musöronen på björkar. Forsythian blommar ilsket gult i sydsluttningar. Härligt.
Våren.
Letade efter uppgifter i en Metallverkens personaltidning från 1950. Hittade en kanonbild som Lena Böklin hade tagit av sexans buss som stannade på Västra Kyrkogatan i snöstorm. Var kan man hitta fler bilder av henne?
Sexans buss. Foto: Lena Böklin.
Onsdag 28 april
Kom på mig själv att ryta åt en inspelad telefonröst som bad mig säga vem jag sökte.
– XX, sa jag.
– Vill ni tala med XY, sa den mekaniska rösten.
– Nej XX.
– Vill ni tala med XY?
– Nej... får jag tala med en telefonist!
– Vi har ingen med det namnet.
– (suck)
– Förlåt, vill ni upprepa namnet.
Jag lade på och gick för att hämta en veteskorpa med Västerbottenost. Och mindes hur det var en morgon för inte alltför länge sedan.
Morgon med barnbarn.
Uppdrag granskning var riktigt bra i kväll. Riktigt bra. Om saltade byggräkningar och mutade kommunala tjänstemän. Jag har ibland tvekat om Janne Josefssons storhet. I kväll var han tillbaka igen, i storartad form, även om jag är tveksam till den dolda kameran. Hur kan kommunala chefer vara så fega, och korkade, att de smiter undan mikrofonen och till och med hyr in ett vaktbolag för att stänga journalister ute?
Så var det klart med uppdelningen av Wenströmska skolan i nya, mindre gymnasier. Några av namnen: Widénska gymnasiet, ett idrottscollege döpt efter bandyspelaren Pontus Widén, Tranellska gymnasiet, skola för hotell och restaurang döpt efter värdshusvärden i Oxbacken, Wijkmanska gymnasiet, teknikcollege, döpt efter Gud Fader Oscar Fredrik W som fick hit Asea och Hahrska gymnasiet, byggutbildning döpt efter Erik Hahr som ritade halva stan.
Men Jonas Wenström får som sagt inte vara med längre.
Här uppe på krönet låg Tranells utvärdshus. Det sägs att han stod modell för huvudpersonen i Markurells i Wadköping.
Var uppe i ett av de höga husen i Östra hamnen häromdan. Strålande utsikt. Hittade en annan, sällan sedd, utsikt över samma hamn. Fotot verkar vara taget på tjugotalet, från öster. Kallbadhuset till vänster, Hyttan i mitten av bilden där Lögarängen ligger i dag. Lillåudden är ännu inte utfylld.
Hamnen en gång, i en annan tid.
Till sist, är det någon som vet vem som ägde huset vid Framnäsbadet, innan Metallverken köpte det på fyrtiotalet?
Tisdag 27 april
Himlen är hög, luften lätt att andas. Skrev under förmiddagen, bland annat en artikel om Jonas Wenström. Hans namn kanske försvinner från Wenströmska skolan. Trist, men husen ska innehålla även annat än utbildning och ett namnbyte anses behövas. Dessutom ska de nya enheterna på skolan få egna namn, efter snusfabrikörer och värdshusvärdar, sägs det. Namnen ska presenteras i morgon. Kanske dyker det upp en bandyspelare också, vem vet.
Jonas Wenström, uppfinnaren som lade grunden till Asea. Nu lever hans namn farligt.
Mer om Asea. När jag cyklade hem på eftermiddagen såg jag rivningen börjat av ännu ett industrihus nere i hamnkvarteret. Det är Aseas gamla värmeverk och panncentral i funkisstil från 1948, i Sigurdkvarteret, som rivs. Vildvinet har slagit ut för sista gången på tegelfasaden, klottrarna och skadegörarna får leta efter andra mål.
Panncentralen hann bli 60 år innan den revs.
Byggnaden i sin glans dagar.
Apropå Sigurd. Ni vet väl att Asea byggde spårvagnar och tåg i verkstäderna där nere i början av 1900-talet. Här är en fantastisk bild på Aseaarbetare som bygger ett lok i Sigurd, för drygt 100 år sedan. Man anar att fotografen bett arbetarna posera, så där personalintensivt kan lokbygget knappast ha varit.
Lokbygge i Sigurd i början av 1900-talet. Foto: ABB-arkivet.
Måndag 26 april
Träffade ex-bispen Claes-Bertil Ytterberg utanför Stora Westmannia. Vi skulle till samma möte.
– Jag ångrar att jag läste det du skrev i VLT i dag, sa han.
– ??
– Jag jobbade i konsistoriehuset vid Domkyrkan och i alla år sa jag till besökarna att det var där som Rudbeckius startade vårt första gymnasium... och så skriver du att det inte alls var där!
– Ledsen. Tänkte inte på det.
För er som inte vet vad jag pratar om finns texten att läsa här. Det är en text om Sveriges första gymnasieskola som Johannes Rudbeckius (se där, en biskop till) startade i Västerås 1623 – i ett hus sydost om Domkyrkan.
Sveriges första gymnasium.
Jag visade en bild i tidningen på var huset låg, mitt på det som i dag är Biskopsgatan, och publicerade ett vykort från fyrtiotalet.
Här låg Sveriges första gymnasium.
I bildtexten noterade jag, en passant som man säger i finare sällskap (i förbifarten), att Axel Sundström med familj bodde i det stora huset till höger, i hörnet av Östra kyrkogatan och Domkyrkoesplanaden. Axel Sundström var farfar till dagens Axel Sundström, och styrde staden som drätselkammarens ordförande. Jag skrev att huset byggdes av John Mattson, vilket var fel. Johan Mattson, hette han, byggmästaren som bland annat byggde Turbinhuset.
Johan Mattson byggde det här huset också, längre ner på Östra kyrkogatan. Där bodde han med sin familj. Huset var ett av de första i stan med vattenklosett.
I går visade jan en bild på Svartån på hemsidan, och skrev att trapporna ner till båtarna gick från Vasaparken. Var det verkligen så, undrar Bengt Bergquist. ”Jag har stått nedanför den där stentrappan många gånger och försökt fånga fisk utan att lyckas. Men bakom mig gick Hamngatan, sen var det en rad med hus och sen kom Vasaparken.”
Det stämmer förstås, det är i dag som parken går ända fram till åbrinken. Tiderna förändras, och ibland är det svårt att hänga med.
Hamngatan, innan den försvann.
Söndag 25 april
Man hinner mycket på en helg. I går Astley i Uttersberg. Fin utställning av Fredrik Lindqvist, träsnitt på papper och tyg. Frustande, ibland otäckt.
Rum med utsikt i Uttersberg.
Stannade till i Krampen. Tänkte på den gamla järnvägsstationen som inte längre finns. Varför byggde man en station ute i mörka skogen? Här låg ett av rysslägren under kriget. Sovjetiska soldater som rymt från tyska krigsfångeläger i Norge internerades i väntan på att kriget skulle ta slut. Sovjetiska myndighetern tilläts kontrollera lägren, vid krigsslutet utlämnades 2 500 soldater från svenska läger till Sovjet. De gick ovissa öden till mötes, Stalin gillade inte soldater som låtit sig tas till fånga. På kvällen den 9 oktober 1944 låstes 300 soldater in i tågvagnar på Krampens station för hemfärden. I skogen syns grunderna efter barackerna. Några fotografier har ställts upp i skogen.
Krampen järnvägsstation längs sträckan Örebro – Krylbo.
Stationen i dag. Här låstes 300 sovjetiska soldater in i tågvagnar för att skickas hem 1944.
Några fotografier i skogen minner om soldaterna.
Vi skakade av oss tankarna på kriget, åkte till Grythyttan, tog in på värdshuset och fick en liten flaska skumpa på rummet. Det var en sen julklapp.
Skål.
I Gyttorp tittade vi på husen som Ralph Erskine ritade. Varför gjorde han det? Bostadsområdet lilla Gyttorp var det första den senare så kände arkitekten ritade efter ankomsten till Sverige 1939. Ett folkhem i vardande.
Ralph Erskine i Gyttorp.
I Loka tittade vi på brunnen, gick en gammal väg och förundrades över kyrkan där svalorna inte fick komma in.
Gamla vägar, alltid lika fascinernade.
Sen åkte vi hem och tittade på Svartån, rättare sagt på en gammal bild på ån, dår det ännu låg roddbåtar förtöjda vid stentrappor ner från Vasaparken.
Svartån. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Lördag morgon 24 april
Sol, stilla. Livet är som det ska vara. Både Detroit och Vancouver vann i natt. Packar för en resa uppåt Bergslagen. Finns de stora skogarna kvar? Och gruvlavarna?
I går slog kvällstidningarna ännu ett rekord. Papperskorgen stod lämpligt placerad.
Angelägen journalistisk.
Stannade till nedanför det som en gång var regementets kanslihus på Viksäng. Kasernvakten låg bakom mig, fram till 1927 när regementet lades ned. Tog en bild mot öster, ner mot Mälarstranden, servicehuset Eken till höger...
Vy från Viksäng 2010.
... och jämförde med Ernst Bloms vy från samma plats vid mitten av 1910-talet. Ekarna har växt hyfsat på 95 år. Notudden ser ut att vara kringflutet av vatten. Marken för dagens båtuppställning är tydligen utfylld.
Vy från Viksäng ca 1915. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Torsdag 22 april
Teaterstyrelsen prickas av revisorerna för att den låtit Teater Västmanland göra av med mer pengar än vad som fanns i budgeten. Bäddar väl för nytt bråk kring en institution som är oumbärlig och som behöver mer pengar, men som också måste lära sig ekonomi.
Märklig dag i dag. Flera centimeter blötsnö i morse. Bestämde mig för att göra saker som måste göras. Bytte till sommardäck, bra väder för det. Lämnade bilen till Ford för lagning av ett eluttag. Fördrev tiden på ÖB. Gick in utan avsikt att handla, kom ut med en kasse prylar som jag inte visste att jag behövde. Hur har jag kunnat leva utan en plattång och en liten traktor av plast? Köpte dock ingen trädgårdstomte.
Pockade på uppmärksamhet.
Köpte ”dämpa hunger-dryck” av en försäljare innanför entrén till Apoteket. Fick ännu ett infall och köpte Proletären av en gammal man i min ålder som frös i regnet. Första sidan ropade ut att vårbudgeten hotade 20 000 jobb. ”Säljer du några tidningar?” frågade jag. ”Dåligt i det här vädret”, sa kommunisten. Inte ens revolutionen trivdes i snålblåsten.
Skrev Frågor om förr. Fick en fråga från en 22-åring! En ny generation marscherar in. Han frågade om det låg ett bostadsområde norr om Pilgatan. Återkommer till det.
På måndag kommer det handla om något annat. Titta på den här bilden ur Olof Graus beskrivning av Västmanland från 1754. I bildens högerkant, vid Domkyrkans kor, ligger ett stenhus i två våningar. Vet ni vad det var?
Svar på måndag.
Började titta på några av bilderna, diapositiven och glasnegativen i en, som det verkar, oerhört intressant bildsamling. Den tillhörde Carl Henning (1880-1965), järnvägstjänstemannen, arkitekten, målaren och den idoge ordföranden i Tekniska verken och byggnadsnämnden under många år. Jag lär återkomma till de bilderna. Här ett första smakprov, en sällan sedd vy över bakgårdarna till de hus som låg på Stora torgets norra sida innan Stadshotellet byggdes 1907.
Bakgårdar vid Stora torget 1907.
Onsdag 21 april
Blötsnö faller i tunga flingor, kattugglan har slutat ropa. Ett flygplan hörs däruppe i det svarta. De flyger igen, vulkanen har lugnat ner sig. Katla sover fortfarande. Kom att tänka på en resa till Azorerna för några år sedan, när vi gick på kanten av en vulkan.
Snäll vulkan i Atlanten.
Men det hände att de underjordiska krafterna röt till under oss. Svavlet luktade ruttna ägg.
Underjorden ropar.
Jag frågade om en bild i går, på några pojkar som lekte i strandkanten. Bron med årtalet 1884 är Slottsbron, innan den gjordes om när Turbinhuset byggdes 1891. Där pojkarna leker var det ett vattningsställe för hästar, en slänt ner till ån från Slottsgatan.
Hästarnas vattningsplats i Svartån vid den bro som ännu väntar på Turbinhuset. Foto: Länsmuseets arkiv.
Om pojkarna hade vänt blickarna uppström hade de sett Wickholms kvarn, som ännu låg i Stadsparken. Kvarnen revs när kvarndammen revs för det nya Turbinhusets skull. Här är en bild som togs något år innan rivningen, runt 1890. Kvarnägaren, änkan Carolina Wickholm, har upplåtit fasaden åt reklam. Där kan man läsa att Sundströms Redskaps- och Järnkramhandel på Smedjegatan säljer antracit, ång- och smideskol.
Kvarn med reklam till vänster. Stora Westmannia rakt fram. Foto: Länsmuseets arkiv.
Tisdag 20 april
Kom hem sent, slötittade på den upphaussade stormatchen mellan Inter och Barcelona. Zlatan stillastående och passiv, Messi bortplockad på ett sätt jag inte sett förut. Inter taktiskt överlägsna, välförtjänt seger.
Tittade på huset tidigare i dag. Mycket behöver målas. Golv ska slipas. Förnyade tankar på lägenhet... men...
...Lillåudden.
Vad var det Malvina Reynolds skrev?
Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky tacky,
Little boxes on the hillside,
Little boxes all the same.
There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one,
And they're all made out of ticky tacky
And they all look just the same.
En liten bildgåta. Tre pojkar bygger en stenpir i strandkanten. Stilla flyter ån under en bro med årtalet 1884. Känner ni igen platsen?
Västerås för länge sedan.
För övrigt tycker jag det är fegt att lämna över en viktig fråga som förbifart Stockholm till folkomröstning, bara för att man inte kan komma överens inom en valkoalition. Vi har en representativ demokrati, låt oss slå vakt om den. Och varför ska bara stockholmare får rösta om trafiken i huvudstaden?
Måndag 19 april
Mörkt ute, kattugglan ropar i eken på allmänningen.
På Västerås stads hemsida kan man i dag läsa att ett vulkanutbrott på Island även påverkar Sverige och att luftrummet kommer att stängas från torsdag den 15 april. Bra att veta. Är det sånt som kallas kommunal information?
En annan nyhet från Stadshuset: Fastighetsnämnden väntas säga ja till en v-motion om att bevara Kristiansborgsbadet. Stämningarna i Stadshuset håller tydligen på att svänga. Bevara de bad som finns, skrota de svulstiga planerna på ett dyrt äventyrsbad i Kokpunkten. Har ni hört det förut? Snart är jag inte ensam längre.
Bra hockey i kväll när HV vann i sudden. Hårt, högt tempo, engagemang. Synd att domarna ska vara så nyckfulla och ojämna.
Fick mejl från Paris. Erik blir större och större. Och parkerna blommar. Jag längtar dit.
April in Paris.
Rolf Öhlund skriver med anledning av bilden på Margaretas i hörnet Vasagatan och Stora gatan i fredags: ”Hushållskolan Margareta var ingen modebutik. Min mor gick där 1929 -1930. Maten lagades på andra våningen och sändes sedan med varuhiss till första våningen där den såldes tillsammans med andra livsmedel. Ingången var från hörnet. Mina bröder födda 1939 och 1945 kommer bara ihåg den adress som Margaretaskolan flyttade till på Hantverkargatan ungefär där Ticket ligger i dag. Jag kommer ihåg Hygrells järnaffär och även grannen Sigfrid Holms på Stora gatan 36. Och mitt emot låg apoteket Hjorten där man köpte bensin i enlitersförpackning för att använda i motorbåten till sommaren. Det fanns ju inga mackar under kriget.”
Margareta igen, nu med den rätta beteckningen ”hushållsskola”.
Apoteket Hjorten låg till vänster om pilen, mitt emot Hygrells.
Söndag 18 april
Ett lätt regn drog in över oss när vi gick ut i trädgården för att kratta på eftermiddagen. Det luktade svavel! Jag har kanske blivit nojig, men visst kom det en doft av ruttna ägg från himlen, som om askan från Island föll över oss. Jag blev till och med så där knastertorr som jag kan bli i Peking när sanden drar in från Gobiöknen. Jag vet inte, jag överdriver säkert, men litet märkligt var det.
Alex, några timmar innan askmolnet.
Elliott tittade ut över Mälaren på Björnön på förmiddagen och sa: ”Det är nästan som på Gotland!” Vattnet låg blankt, men det var inga ejdrar som ropade utan två gräsänder.
”Nästan som på Gotland”.
Rolf Carlson såg bilden på Margaretas i fredags. Hörnet Stora gatan och Vasagatan. Han påpekar att Hygrells järnhandel syns till vänster i bildkanten. ”Kan du inte berätta något om Hygrells?” skriver han. Jag skrev om järnhandeln i Frågor om förr 2006. Här kommer ett sammandrag:
Hygrells Järnhandel låg på Stora gatan, där Apoteket Hjorten ligger i dag. Järnhandeln upphörde 1955. Den var då en av de äldsta affärerna i Västerås. Den startades redan 1816 av E.M. Almström. Hans kompanjon Seth Backman övertog rörelsen 1845 och anställde fem år senare en fattig 14-årig smedpojke från Hallstahammar.
Pojken hette Axel Hygrell. Han lärde sig snabbt och kunde 17 år senare köpa hela rörelsen. Axel tjänade bra med pengar, kom med i stadsfullmäktige och lät bygga sig den slottsliknande villan Stora Fridnäs i Stallhagen. Arkitekt var den uppåtsträvande Erik Hahr från Dingtuna. Axel Hygrell fick aldrig flytta in. Han dog 1900, samma år som bygget blev klart. Hans änka Carolina bodde kvar i många år. Västerås stad köpte huset 1942 och upplät det som barnhem till finska krigsbarn. Sonen John Hygrell övertog järnhandeln. Han bodde i Lilla Fridnäs på granntomten. När han dog 1957 var järnhandeln nedlagd sedan två år. Huset revs när Tempohuset byggdes omkring 1960.
Hygrells järnhandel på Stora gatan 34. Foto: Länsmuseet.
Fredag 16 april, lunchtid
Promenerade häromdan, såg detta. Jag är lika frågande som en fågelholk.
Vad? Samlingsplats för holkar?
Fick en fin bild från 1939 av en god vän. Kvinna i ljus sommarhatt passerar på Stora gatan, Vasagatan går upp i bild. Margaretas modeaffär i hörnet där Hennes och Mauritz ligger i dag, med annorlunda kläder. Inga bilar, inga bussar. Sol. Men kriget i Europa väntar om hörnet.
En sommardag i Västerås 1939.
Fredag 16 april
Vulkanaskan från Island kan få större konskevenser än vad vi anar. Tur att jag inte är på flygplatsen i Peking.
Stapplar ut för att hämta tidningarna, det droppar som vanligt från hängrännan. Intalar mig än en gång att jag ska laga den när regnet slutat. Men då märks inte hålet längre och jag låter det vara.
Hinner inte skriva mer just nu, men titta gärna på den här bilden som den hängivne amatörfotografen Anshelm Svartz tog 1897. En pojke tittar nyfiket mot kameran från ett ruckligt hus i ett av Västerås fattigkvarter. Kan ni se var det är?
Återvändsgränd 1897. Foto: Länsmuseet.
Återvändsgränd är fortfarande en liten gränd som går in från Slottsgatan, bredvid teatern. I dag slutar den med teaterns sentida utbyggnad. Men innan dess gick gränden upp mot en röd stuga, som även kunde ses från Västgötegatan. Det är där Svartz står med sin kamera, på Polishusets parkering, ungefär, och fotograferar ett stycke Västerås som för evigt var dömt att försvinna.
Torsdag 15 april
Blåsippans intensiva blå färg upphör aldrig att överraska. De bruna fjolårslöven är besegrade. Överraskningen är världens och naturens äldsta trick, som Tranströmer sa.
Världens äldsta trick.
Hjortarna tittade misstänksamt på mig när jag gick på den ljusa och öppna del av Björnön som bara mått bra av ”kalhuggningen”.
Vem är du?
Jag har skrivit om Håkan Wåhlstedt tidigare, och hans betydelse för det fortsatta styret i Västerås. Han toppade miljöpartiets provval här i stan, och han antas hellre vilja samarbeta med socialdemokraterna än med de borgerliga. Som ni säkert läst i tidningen har han valt att stå utanför den slutliga listan. Två unga toppar: Magnus Edström och Marlene Andersson. Wåhlstedt är som Alfons Åberg, han vill inte slåss, han vill hellre leka med sin son. Jag förstår honom. Men, och nu kommer det viktiga, tro inte att han spelat ut sin roll. Wåhlstedt ska leda miljöpartiets förhandlingar med de andra blocken, han vet hur man gör, han deltog i partiets förhandlingar på riksplanet 1998 och 2002. Och – det inte minst viktiga, partiet ska inte vänta med att ge besked om vem som ska bli partner i valdansen, ett sådant besked ska komma i god tid före valet, troligen redan före sommaren. De kommande veckorna blir alltså politiskt betydelsefulla för Västerås framtid. Vem kan göra de vackraste bugningarna för den panelhöna som än en gång tror sig bli vågmästare? Anders Teljebäck har redan börjat knyta slipsen.
Grå eminens som kan avgöra. Här på bandy.
Vad ska jag visa för gammal bild efter denna politiska utläggning? Varför inte en bild av hus som rivs 1968, i hörnet Stora gatan och Hållgatan. Det var här som Parkhuset skulle byggas.
Rivning 1968. Bilden finns på Länsmuseet.
Onsdag 14 april
Tidig morgon, solen lyser in i mitt arbetsrum som den aldrig gjort förut. I alla fall inte sedan förra året nån gång. Mossan i gräsmattan är grön. Ekarna står och funderar på om de har kraft att grönska om tre veckor, eller så. Endera dan ska jag sopa bort de bruna julgransbarren från terrassen.
Aprilmorgon.
Lyssnade på Olle Josephson i Hörsalen i går, ännu ett arrangemang av Västerås humanistiska förbund. Olle är inte bara klasskamrat med Lena, han är också professor i Nordiska språk sen i fjol och en fantastisk talare. Jag trodde det skulle handla om språkriktighet, ni vet det där om skillnaden mellan var och vart och varför ”att” försinner ur konstruktionen ”kommer att”. Det gjorde det inte alls. Olle pratade om svensk språkpolitik under senare år, och han gjorde det så att de 70 i salen bara ville höra mer. Visste ni till exempel att JO slagit fast att regeringskansliet bryter mot lagen med sina enbart engelskspråkiga e-postadresser.
(För övrigt anser jag att det går lika bra att säga både "vart är du" och "vart går du"... men det hade inte med saken att göra.)
Professor Josephson i Hörsalen.
Bengt Wallén fortsätter sitt oförtrutna arbete med att dokumentera Skiljebo och Badelunda. Nu samlar han fakta om det gamla mejeriet i Badelunda, och han har blivit mer och mer fascinerad av de mejerier som växte fram på 1800-talet senare hälft och bidrog till att smör faktiskt blev Sveriges näst största exportvaran 1896. Badelunda mejeri bidrog med smöeexport till England via Göteborgs hamn. Detta har gjort att Bengt också börjat fundera över mejerierna inne i Västerås. Han skriver:
”Mjölkcentralens mejeri vid Engelbrektsgatan blev färdigt 1926, men Mjölkcentralen började sin verksamhet i Västerås redan 1921 genom att man då övertog två mejerier, nämligen Västeråsortens Andelsmejeri och Nya Mejeriet. Jag tror att Andelsmejeriet låg på Västgötegatan, men var låg Nya Mejeriet?”
Han frågar mig om jag vet och jag ska luska vidare. Jag börjar förstås som jag brukar med en fråga till den bildade läsekretsenm av denna hemsida. Någon som vet?
Gamla mejeriet i Badelunda, i närheten av Anundshög.
Västgötegatan mot väster i början av 1900-talet. Kan det vara där borta till höger som Andelsmejeriet låg?
Måndag 12 april
Eftermiddagssolen får folk att slänga tröjor och mössor. De första shortsen promenerar ogenerat omkring, glassarna låter sig ätas och Mälarens is drar sig allt längre bort från land, följd av solglitter.
Jag stannar i hamnen och ser att ännu ett nytt hus låtit sig byggas utan protester.
Ännu ett nytt perspektiv i hamnen.
I dagens artikel om Gröna villan i VLT berättade jag också om Kafé Lillstugan, som drevs av två äldre damer och som låg i skogskanten vid det den lilla idrottsplatsen intill Gideonsbergsskolan. Här är ännu en bild på huset, från 1903, långt innan det blev kafé. Då var det ett sommarhus för borgerligheten. Eller hörde det rentav till Gideonsbergs gård på kullen österut. Någon som vet? Och är det någon som vet något om den teater som Adolf Moberg lät bygga i parken söder om Gideonsbergs gård på 1800-talet?
Ett hus vid gamla Bergslagsvägen på Gideonsberg som blev Kafé Lillstugan innan det revs i slutet av 1960-talet. Foto: Länsmuseet.
Ska prata på Rotary i morgon igen. Samma tema: Minnen av en stad. Samma som arbetsnamnet på min nästa bok. Jag ska berätta om hur roligt det är att skriva lokalhistoria. Och jag ska förstås visa bilder. Massor av bilder. Har ni sett den här?
Krigsvinter. Tidstypiska kläder.
Stora torget med Bondtorget och Vita bandets kafé i bakgrunden. Foto: David Eriksson.
Söndag 11 april
Värmande sol, ljuset har återvänt. Krattade, första stolarna utställda. Det blev vår igen, fast jag inte trodde det.
Lunchpromenad vid Asköviken, Rudöklippan. Vänlig man pekade ut två havsörnar på isen, när de lyfte kom två till. Under några svindlande minuter seglade fyra havsörnar över våra huvuden, jag har aldrig upplevt något liknande. En ormvråk såg ut som en liten pys i jämförelse. Samtidigt ryttlade en fiskgjuse strax utanför klippan. Två tunga svanar lågsniffade förbi oss.
- Knölsvanar, sa mannen utan att ens titta på dem.
– Hur vet du det, frågade jag, som knappt hann med att titta.
– Det låter om vingarna, det är bara knölsvanarna som låter så.
Alltid lär man sig nåt.
Fiskgjusen i Asköviken. Ganska bra knäpp om jag får säga det själv.
Två av de fyra havsörnarna ovanför oss.
Rudöklippan. Plats för kontemplation.
Har funderat på skjutbanan som låg på Haga fram till 1957, när bostäderna trängde sig på och banan flyttades. Är det nån som har bilder därifrån? Olle Strömberg har en bild som han tog tidigt femtiotal. Här är det bostadskvarter i dag. Nånstans borta vid skjutvallarna går väl Hästhovsgatan.
Skjutbanan på Haga på femtiotalet. Foto: Olle Strömberg.
Lördag 10 april
Jag brukar avfärda samhälllsekonomiska resonemang som nys och flum, när det handlar om kommunala förlustaffärer som flygplatsen. Teorier om samhällsnyttan för idrottsanläggningar är lika luftiga, men där tror jag på dem. Idrott är bra för ungdomen, för alla, för en stad. Därför är det förstås osedvanligt dumt att ta ut så höga hyror att lagen inte har råd att träna i ABB Arena. Sedan är det en annan sak att historien bakom projektet är värt en egen avhandling.
Tog en kvällspromenad i går. Stannade till vid kollektivverkstaden på vägen ner mot Öster Mälarstrand. Vad var detta?
Kollektivverkstadens fönster.
Öster Mälarstrand strax före Så ska det låta.
Det är fortfarande ljust klockan åtta på kvällen! Kommer ni ihåg hur det såg ut för en dryg månad sedan?
Gatan i slutet av februari.
Gatan i dag.
Dagmar Måntelius bekräftar att det var Mjölkbaren vid biografen Saga som skulle äta på när hon i stället smög iväg till Kafé Bakfickan. ”Vi bodde i Irsta, åkte buss varje dag, och vi hade förmaningar att äta mat just där för där fanns den nyttigaste och den billigaste maten enligt föräldrarnas åsikt.”
Jag tror jag har visat Ernst Bloms bild från Mjölkbaren förut, men jag gör det igen. Så här såg den ut.
Mjölkbaren vid Saga. Foto: Länsmuseet.
Dagmar har också funderingar kring lastbilen på bilden från Stora gatan tidigare i veckan: ”Jag hade vid den tiden, 1954, sällskap med en pojke som körde sin fars lastbil, en Volvo likadan som den på bilden. Kanske är det han som sitter och väntar på mig utanför kafeèt? Vi brukade träffas på mina lunchraster...”
Se där, en bild i Hörsalen avslöjar en romans på femtiotalet!
Torsdag 8 april
Ibland händer det att jag blir stående i stum förvåning. Finns detta i Västerås? Den här fasaden är ett sånt exempel. Jag kan drömma om att jag klättrar upp för stegen till höger, utan skyddsnät.
En helt vanlig silo i hamnen.
Lika förvånad kan jag bli över de många offentliga konstverk som det tar ett helt liv att upptäcka. Den här pojken som speglar sig i vattnet upptäckte jag utanför Gideonsbergs servicehus i går. Fint utförd. Jag såg inget namn på sockeln, hittade ingen uppgift på Konstmuseets för övrigt så förträffliga sajt med kartor över stans offentliga konstverk. Konstnären får bli okänd, om inte nån av er därute sitter inne med konstkunskaper.
Speglande pojke på Gideonsberg.
Dagmar Måntelius i Norberg har minnen av gårdagens bild från Stora gatan. Hon vet inte vem fotografen var, men hon minns vad som fanns innanför skylten med Café:
”Där inne fanns flera små rum där jag och mina klasskamrater i Kommunala flickskolan (numera Fryxellska) ofta höll till. Vi var 17 år och hade börjat röka cigaretter så vi gömde oss i fikets inre rum på lunchrasten för vi hade ingenstans att ta vägen med vår nya last. Fiket kallades Bakfickan och de hade väldigt goda smörgåsar, till det köpte vi en stor kopp choklad. Det var den lunch vi åt i stället för att, som våra föräldrar trodde, gå på Mjölkbaren längre ner på Stora gatan och äta riktig mat. Vi var några flickor som inte gick hem till lunchen och en del bodde i socknarna runt om Västerås och varje dag åkte landsvägsbussen till skolan. Då behövde vi äta ordentligt, tyckte våra föräldrar och gav oss rikligt med matpengar. De visste inte att de pengarna också räckte till cigaretter när vi åt smörgås och drack choklad på Bakfickan.”
En bekännelse efter mer än halvt sekel...
På Café Bakfickan smygrökte flickorna från Flickskolan (Fryxellska).
Mjölkbaren, förresten. Kan det vara den här mjölkbaren, nere vid Saga, som föräldrarna syftade på. Den här bilden finns också med på Sten Berglinds utställning om ”filmbilar” i Stadsbibliotekets hörsal.
Mjölkbaren, Saga och raggarrundan 1954.
Onsdag 7 april
Tittade på utställningen om Filmbilar på Stadsbiblioteket. Sten Berglinds affischer och bilder ur hans senaste bok. De flesta besökarna stannar till länge vid en uppförstorad bild av Stora gatan utanför Länstidningen och Torstenssons, troligen tagen 1954. Tre lastbilar trängs med personbilar, en buss tuffar på i bakgrunden. På trottoaren till höger går en mamma med tre barn förbi Aga Radio och Vår Bod, längre ner väntar ett kondis, en tobaksaffär och andra småaffärer. Sten Berglind vill gärna vet mer om bilden. Vem tog den, till exempel? Någon av er som vet?
Stora gatan 1954. Okänd fotograf.
I samma hörsal som utställningen pratade sedan Jan-Åke Alkeblad och visade bilder om Aseas historia i nästan två timmar. Han kunde ha hållit på dubbelt så länge, han kan det mesta om hur Asea utvecklats och han har samlat på sig ett stort bildmaterial, baserat på ABB:s arkiv. Senare i år kommer han förhoppningsvis ut med en dvd med materialet. Kanske samtidigt som det nya museet öppnar i Mimers gamla verkstad längs Karlsgatan.
Kvinnor i arbete i Mimers salar. Foto: ABB-arkivet.
Tisdag 6 april
Lyssnar på Rosanne Cash. Hennes version av Dylans Girl from the North Country ryser.
Skriver om Gröna villan. Trodde jag hade hittat platsen för den, skrev till och med en text innan vännen JÅ stoppade mig. Den låg inte där, utan där, sa han. Var får ni veta i tidningen på måndag. Inte nog med det, han hade till och med namnet på Ingvar, 82, som hade bott där. I morgon ska jag träffa honom. Till dess får ni hålla till godo med en bild på ett av mina favorithörn i stan. Ni känner väl igen hörnet?
Hörnet Vasagatan – Smedjegatan, troligen tjugotal. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.
Njöt av vårvädret, promenerade i skymningen. Rödhaken sjöng. Hämtade L på stationen, njöt inte av dessa eländiga cykeltjuvar. Har de inget annat fär sig?
Utan kommentar.
Måndag 5 april
Hemma igen. Drivor av snö ligger kvar. Men värmen sägs vara på väg. Längtar redan tillbaka till ön, där vi vandrade längs stranden i Hammars på Fårö för några dar sen. Det var här Ingmar Bergman spelade in Såsom i en spegel för snart fyrtio år sen. Stenmuren mot havet står kvar, fiskebodarna också. Men huset är rivet, det byggdes upp bara för filminspelningen.
Stranden där Såsom i en spegel gjordes 1961.
Harriet Andersson och Lars Passgård i trädgården vid Hammars, i en scen ur filmen.
Jag har fotograferat fåglar mer än vanligt. Örnen såg jag förstås, men på för långt håll den här gången. Strandskatorna är däremot alltid tacksamma. Antingen står de statiskt endimensionellt uppställda, eller också flyger de med svartvitsprakande vingar.
Strandskateparet i viken med tången.
Nu börjar vardagen. Dags att skriva en ny Frågor om förr. Om vad? Ibland är det jag som verkar ha de flesta frågorna. Den här bilden hittade jag häromdan. Vad är detta? Det ska vara en gata i Västerås. Blåsbo? Kyrkbacken?
Gata nånstans i stan.
Min bok om 1917 är i princip slutsåld. Jag har några enstaka ex kvar i källaren. Ibland tänker jag på arbetet med den, alla fascinerande timmarna i arkiven, alla dokument och alla bilder som förblev opublicerade. Här är en rörande bild från Västerås central, detta hungerdemonstrationernas år 1917. Barn väntar på att få ta tåget till Surahammar och sen åka vidare till Aseas sommarkoloni i Lisjö. Där fick Aseaarbetarnas barn äta upp sig några sommarveckor, under överinseende av Ruth Randall Edström, Sigfrids USA-födda hustru, som gärna ville göra en social insats.
På väg till Lisjö. Foto: ABB-arkivet.
