Lördag 28 februari
Solen äter sakta upp snön på dagarna, kylan knäpper till på natten. Luften är hög. Mars blir en fin månad, april en ännu bättre, för att inte tala om...
Slog in några leksaker i paket, åkte till ettårskalas.
Tårta med marsipan.
Teatern klockan fem. Tre timmar med Edward Albees klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf. Tre akter, två pauser. Röd lykta. Kändes som en nystart för den hårt pressade teatern. Stående ovationer. Maria af Malmborg och Tomas Tjerneld går in i rollerna som Martha och George med stor inlevelse. Även om det är svårt att förstå att de kan tala begripligt efter all gin och whisky. Livslögnen avslöjas, äktenskapets bräcklighet och relationernas innersta väsen skärskådas under Albees dramatiska lupp. Replikerna sitter oftast som klockrena skott i nättaket, skratten är många i teatersalongen, men nog hade regissören Olof Hansen kunnat stryka litet för att få upp tempot. Men, var inte rädda för längden, gå dit! Teater Västmanland lever.
En gorilla letade plats på premiären, av någon anledning som hör konsten till.
Tomas Tjerneled och Maria af Malmborg i Vem är rädd för Viriginia Wolf. Foto: Markus Gårder.
Premiären är över, Carl Johan Öström, Maria af Malmborg, Tomas Tjerneld och Anna Fahlstedt tackar för den stående ovationen.
I morgon ska jag försöka ta mig till Söderhamn för den första kvartsfinalen mellan Broberg och VSK. Fick en bandybild av Sven-Olof Strömberg för ett par dagar sedan. VSK spelar på Arosvallens B-plan ett par år in på femtiotalet (där Kristiansborgsskolan senare kom att byggas). Svart med folk vid sidan av planen. Pontus Widén åker med klubban böjd nedåt, på sitt karaktäristiska sätt. Men vad är det för mystiskt lag VSM möter? Spelarnas tröjor pryds med ett stort W på brösten. Vad betydde det?
VSK och Pottan på Arosvallens B-plan på femtiotalet. Foto: Sven-Olof Strömberg.
Fredag 27 februari
I dag blev köpet äntligen klart. Nycklarna är våra. Vi äger ett hus på norra Gotland. Om ett par veckor ska vi ställa dit sängar och sova där för första gången. Det känns stort, livet har tagit en ny vändning.
Our house is a very fine house, fine house.
Åkte ner på stan. Parkerade. Gick genom Arosian, korridoren från p-huset till stans shoppingcentrum var öde, stegen ekade i tomheten. Kan det vara lågkonjunkturen? Sveriges tillväxt är tillbakaväxt, BNP går back, fortsätter det så här går vi snart i utsvängda byxor och blommiga skjortor igen. Tog rulltrappan upp i Sigma, var var folket? Gick in på bokrean, ingen kö vid kassan. Bokia reade till och med en av mina böcker. Inte undra på att tillväxten är negativ.
Shoppinggång i mars 2009.
Köp den! Konsumera mera.
Mötte L vid stationen. Månskäran hängde i det stora blå, gångbron gick därifrån till evigheten. Vi åt älgfilé för att fira,
In the heat of the night.
Har fått ett par bilder från Lars Hjulström. Hans pappa Lage var en gång grafiker på VLT. Lage fotograferade mycket. Titta på den här fantastiska bilden från Västerås hamn. Vattnet har stigit över kajerna, kallbadhuset seglar som den flygande holländaren på ett stormigt hav. Jag tror att bilden är från 1924. Varför? Det ska jag återkomma till. Nu ska jag se på Skavlan.
Kallbadhuset i högvatten, under tjugotalets krisår. Foto: Lage Hjulström.
Torsdag 26 februari
Har nästan tröttnat på att naturen tränger sig på när jag blickar upp från tangentbordet, ut mot trädgården bakom min stornäbbade balsafågel i fönstret. Är det inte magiskt dansande gräsänder så är det betande hjortar eller vimsande harar. Snön smälter och riksbankschefen tror att det vänder nästa år.
The Deer Park.
Skylt på Vallby. (Såg inte ni heller skrivfelet).
Så var det dags för dagens pudel. Jag skrev i måndags om gathörnet vid Stora gatan 5, och påstod att Hellmans musik- och pappershandel låg i hörnet av Kopparbergsvägen och Stora gatan, där Punkt har sin östra gavel i dag. Signaturen SH påpekar nu försynt att Stora gatan hade en annan numrering när bilden togs nån gång runt på tiotalet. Han har skickat mig en bild från hörnet av Stora gatan och Karlsgatan. Och visst, där ligger Hellmans affär i nummer 5. Mimerverkstaden byggdes 1911–1913.
Här låg Stora gatan 5.
Bengt Bergquist, västeråsare i exil i Örebro, läste min tisdagsblogg. Kortet från Hamngatan väckte gamla minnen till liv. Bengt bodde i SWB:s hus längst ner på Hamngatan från 1936 till 1944. ”Då hade jag min skolväg förbi Hakons kontorshus, när jag skulle till gamla seminariet mitt emot Djäknebergsskolan, som då var platsen för läroverkets första klasser. På Hamngatan, granne med Hakons, fanns på den tiden också en mjölkbutik, och dit fick man gå med sin mjölkflaska för att köpa mjölk i lös vikt. Biträdet hade ett litermått med långt skaft, som hon tog upp mjölken med direkt ur de stora flaskor som bönderna levererade sin mjölk i. [...] Flaskorna stod i en betongbassäng, och mjölken och grädden kyldes av is och smältvatten.”
Mjölkkrukan är fortfarande i Bengts ägo. En förtennad kopparkruka, något bucklig av tidens tand.
Erik Lallerstedt ritade SWB-huset (Stockholm-Westerås-Bergslagen Järnvägar) 1904. Både SWB-huset och Hakonshus i bakgrunden revs på 1960-talet när Hamngatan försvann.
Onsdag 25 februari
Stort grattis till VIK!
Nu blir det kval till elitserien. Det är snart nio år sedan VIK gick i konkurs efter en härva av obetalda skatter, svarta pengar och försvunnen bokföring. Jag var sportchef på VLT under de där åren strax före sekelskiftet när allt rullades upp. Vi skrev spaltkilometer om affärerna, trots att vi fick höra att vi skadade ishockeyn. Tyvärr tror jag inte att nio år räcker för en återkomst till elitserien. Kvalet blir nog för svårt. Men tio år kanske.
Bröt av med lunch i Gaggeska gården på Vallby. Promenad. Insåg med viss förtjusning att det finns en gigantisk gris i en hage bortanför missionshuset från Frössvi. Galten såg fornnordisk ut. E var imponerad.
Svinaktig stickpropp.
Gagge, förresten. En av hans finaste akvareller visar Skultunavägen in mot stan, vid Kvarntullen, 1902. Jag kan inte hjälpa det, jag har blivit fascinerad av den Skultunaväg som inte längre finns, men ändå är där.
Skultunavägen 1902, akvarell av Rudolf Gagge.
Skultunavägen i dag, med Vargens vret till vänster.
Tog givetvis en sväng upp på det som tidigare var Skarpskyttebron, i dag Cityringens breda bro. Tittade mot Skultunavägen och jämförde då och nu. Det är omkring 80 år mellan bilderna. Den gamla bilden har jag visat tidigare, men det gör inget.
Skultunavägen från Skarpskyttebron, 1920-tal.
Samma perspektiv 2009.
Tisdag 24 februari
Gamle kollegan Toni Andersson från tidningarna nere i Trollhättan och Vänersborg ringde och bad mig bevaka Gripen Trollhättans första kvalmatch till bandyns elitserie, mot Tillberga i ABB Arena. Jag laddade datorn, plockade fram ett block och begav mig dit. Det var länge sen jag var sportreporter på riktigt, men det är alltid lika roligt att låtsas att man är med i leken igen.
På plats. Försöker se ut som en som kan bandy.
Innan matchen träffade jag två coola killar. Ola Fredricson, som försöker skaka loss från tillvaron i Karlstad med att hjälpa Pluto Svantesson att coacha Gripen, och Per Fosshaug som tränar Tillberga när han inte spelar in populära tv-program. Ola och Pelle bildade ett av VSK:s mest suveräna mittfältspar en gång. De vann SM-guld och VM-guld, båda hade ett humör som kunde få vilken domare som helst att tappa fattningen.
Per och Ola tillsammans igen, för en kort stund.
Matchen, då? Tillberga vann med 8-6. Tempot var lågt jämfört med VSK. Mittfältet var oftast tomt som en öde ocean, styrspelet var lika sällsynt som ljusglimtar i lågkonjunkturen. Mattias ”Sura” Larsson var bäst på isen. Daniel Svedberg var bäst i Gripen. Jag skrev i min text att tempot var så lågt att till och med Svedberg såg hyfsat snabb ut. Omskrivne Misja Pasjkin var ”lika osynlig som ett säljande koncept för att rädda Saab”. Vad gör man inte för att vidga sportskrivandets perspektiv...
När jag kom hem möttes jag av ett stort gäng gräsänder runt stora eken i trägården. De gick runt, runt, tjattrade stillsamt och käkade nåt i snön. Vad äter gräsankor i snön under en kal ek? Eller uppförde de en rituell dans?
The Grass Duck meeting.
Märkligt att jag inte kan låta en dag passera utan en gammal bild från Västerås. I dag väljer jag den här.
Hamngatan 16, förmodligen tidigt 1910-tal. Foto. Ernst Blom.
Tre män keps står och småfryser i en port på Hamngatan 16. Det var innan Hakonbolaget byggde sitt huvudkontor här på 1920-talet. I dag är det bara park, Vasaparken alltså. Närmast till vänster ligger Västerås mejeris mjölkbod, litet längre ner mot det som skulle bli Ringvägen ligger en speceributik.
Måndag 23 februari
Ljuset gör konsten.
Du gör ljuset.
Någonstans i Montreal. En gång.
Titta på den här bilden. Karl Hellmans ”musik- och pappershandel” i ett gathörn i Västerås. Det går att köpa både orglar och zittror därinne, tillsammans med ritgrejer och tvålar. En kvinna står på trappan, fyra barn ler mot kameran. Hästskiten ligger tätt på gatan.
Stora gatan 5 i Västerås.
Vad är det för gata? Det är tiotal, och huset ska snart rivas och ersättas av ett större hus i två eller tre våningar. Det huset är också rivet i dag. Jag vet att gatan är Stora gatan, jag kan läsa nummer 5 på väggen. Stora gatan 5. Jag tror knapp det är sant. Så här ser gathörnet ut i dag.
Stora gatan 5 i Västerås.
Det är bara att acceptera att tiden går. (Numreringen på Stora gatan var annorlunda i början av förra seklet, se korrigering torsdag den 26 februari).
Söndag 22 febrauri
Fernando Pessoa sitter i brons på ett kafé i Lissabon och funderar över det monotona i livet.
”En människa som besitter verklig vishet kan sitta på en stol och njuta av hela världen, även om hon inte kan läsa och inte talar med någon. För om hon vill njuta av världens skådespel räcker det med att hon använder sina sinnen och har en själ som inte är benägen att vara sorgsen.”
Jag lägger mig platt inför insikten att bara den som ingenting är kan föreställa sig allt.
Någor måste man ju skriva när det snöar och snöar. Det räcker nu, jag vill inte ha mer. Det är fint med vitt och allt det där. Men jag vill ha vår nu. Grönt.
Life is a many splendoured thing.
Jag skrev om Gula faran i fredags, husen på Utanbygatan. Ulrika Sundberg, 75 år, har en förklaring till namnet: ”Enligt min mor kom namnet av "faran" för att de "gula" kineserna som är så många, liksom husen, en dag skulle komma och överrumpla Sverige....Detta fick vi barn veta när vi frågade.”
Ulrika bodde på Ängsgärdet som barn. Hon minns att mamman gick med henne och systrarna till Gula farans lekplats, som var rätt storslagen med den tidens mått. Där samlades många småbarnsmammor, där fanns sittsoffor och stora fina gräsytor. ”Min första färgglada hink och spade kom till användning i sandlådan där.”
Ängsgärdet hade också en lekplats, vid Malmabergsgatan, med gungor, rutschkana, gungbräda och en uppskattad karusell.
Gula Faran igen.
Mimer rev fem av de åtta husen 1986. Många ville bevara de gamla arbetarbostäderna, det slutade i en märklig kompromiss. Foklpartiet ville rädda fyra hus, socialdemokraterna bara två. Moderaterna sa ”allt eller inget”. Resultatet blev att tre hus blev kvar.
I kvarteren intill, mellan Allégatan och Karlsgatan, låg arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef. De husen byggdes på 1910-talet och finns ännu kvar. Än har ingen krävt att de ska rivas.
Samtida vykort.
VSK mot Broberg i kvartsfinalen, bäst av tre. Första borta. Kan bli bra matcher. Sedan väntar segraren mellan Sandviken och Hammarby. Vilken semifinal. Och jag som ska resa till Frankrike... och finaldagen är jag på Gotland. Vem sköter min kalender?
Fel tid, fel plats.
Fredag 20 februari
Saab ska rekonstrueras, eller gå i konkurs, och Ingvar Oldsberg ska sluta med På Spåret. Vilka nyheter kan konkurrera med det? Möjligen det att svenska skidåkare i VM vallade i stället för att bara rugga fästet.
Jag tog mig samman, förträngden stelheten och begav mig ut på skridskor i Björnösundet som egentligen heter Hässlösundet. Skären var försiktiga, solen bländade. Efter några hundra meter körde jag om några nojsande tonårsflickor.
– Är du inne på andra varvet, ropade de.
– Nej, första. Hur så?
– Du ser så vältränad ut!
Jag förträngde insikten att de drev med mig och intalade mig att de menade allvar.
Oändlig is.
Tänkte på Ruth Eklund, 90 år, som i tisdags berättade för mig om hur hon bodde i Gula faran när hon var liten. ”Vi sa bara Gula faran, varför vet jag inte”, sa hon. Gula villorna kallades de också, de lamellhus som Västerås Arbetarbostäder byggde under första världskriget (där fanns ett tag ett soppkök när livsmedelsbristen var som störst 1917) och som delvis revs under protester på nittiotalet. Tre hus finns kvar som minnen av en tid när det inte var självklart att arbetarna skulle ha hyggliga bostäder.
Gula faran 1917. Utanbygatan.
De tre kvarvarande husen 2009.
Torsdag 19 februari
Typiskt. Dagen efter det att jag spekulerat vilt om vem som ska bli landshövding så får vi veta att det blir Ingemar Skogö som ska flytta in på Slottet. Tänk så fel man kan gissa...
Vägverket styckades upp vid årsskiftet, en del förs till den nya Transportstyrelsen, andra delar bolagiseras. Det var säkert naturligt att generaldirketören skulle få nya arbetsuppgifter. Mats Svegfors säger i en kommentar att Ingemar Skogö är en exemplarisk ämbetsman som blir en bra efterträdare. Vi får lita på det och önska Skogö välkommen. I en intervju med vlt.se visade han sig dessutom kunna litet om bandy. Han kände till Per Fosshaug. Ett gott omen. Sedan vet han ju en del om behovet av en bra infrastruktur och har en och annan nyttig kontakt på det området.
Ingemar Skogö, ny herre på Slottet. Foto: Hasse Eriksson.
Apropå Vägverket och bilar. Jag har en bild av en bilhall i Västerås som jag undrar över. Det står Ford på bakre väggen, och det är väl troligt att bilden visar någon av Yngve Swensons bilhallar. Jag är dålig på bilar. Är det någon som känner igen bilden? Mejla i så fall, så blir jag både snäll och glad.
Bilhall i Västerås. Bild ur Sven-Olof Strömbergs samling.
När jag ändå håller på. Här är två bilbilder till.
Ett offer för Vägverket. Kuten, Fårö.
Cittra på taket. Köpingsvägen, Västerås.
Onsdag 18 februari
Lunch i Stadshuset. Politikertätt. Både landstingsfullmäktige och kommunstyrelsen hade möte. Hade svårt att slita mig. Försökte få tips om vem som ska bli landshövding. Fick inga. Margareta Israelsson är dock fortfarande ett namn, knappast Pär Nuder. En dark horse har seglat upp: Stig Henriksson!
Promenerade i stan. Hamnade på Växhuset, gamla hedervärda Tekniska skolan. Gick in på toaletten och beundrade konsten. Ett examensarbete på Konstfack? Nej, nu var jag populistisk och dum.
Toalett i Växhuset.
Ännu fler har hört av sig om Skultunavägen. Barbro Biberg, som blir 80 i år, bodde snett emot Borgmästarvreten, inne på Karlslund, där hennes pappa var maskinist på ålderdomshemmet. Jag återkommer till Barbro och hennes bilder senare. Här är dock en bild från Skultunavägen mot söder, med Karlslund till höger. Husen är i dag rivna för servicehuset.
Karlslund, troligen fyrtiotal. Foto: Ernst Blom, Barbro Bibergs samling.
Skridskoåkning på Svartån nedanför Karlslund. Vykort.
Tisdag 17 februari
Mästarnas mästare är det bästa tv-program jag sett på länge. Jag är fascinerad av hur gruppen utvecklas. Suveränt skickligt gjort. Men jag fattar inte hur de får till det med tillbakablickarna på deltagarnas liv. Hur kan de veta att just den personen är kvar i huset när deras idrottsliga liv presenteras? Spelades de avsnitten in efteråt? Per Fosshaug kanske vet...
Hur ska det bli med Ängsö? Westmannastiftelsen äger nästan 3 000 hektar mark med ett slott och golfbana, plus vatten och öar. Det är faktiskt inget konkursbo, som man kan tro av massmedierna. Än. Bokförda värdet är 20 miljoner, skulderna 0 kronor, ett par miljoner i kontanter, omsättningen är 5–6 miljoner per år. Kruxet är att det årliga underskottet är 3 miljoner och pengarna räcker bara drygt ett år till. Vad göra? Höja hyror och arrenden är en lösning. Sälja till kommunen en annan, men Västerås stad väntas tacka nej, även om fronten inte är enad. Ett tredje alternativ är att sälja till en privat köpare, med risk för spekulation. Ett pengastarkt bolag kan sätta sig över viten och böter och köra över naturvårdens krav.
Men det finns ännu ett alternativ, en variant av trean. Stiftelsen kan sälja tillbaka Ängsö till familjen Piper! Försäljningen 1971 berodde på ett generationsskifte. Nu har en ny Piper tagit över, Carl Piper. En ung arrendator som satsar på ekologisk odling och inte tycks vara ute efter snabba klipp. Tradition kombineras med naturvård. De miljoner som stiftelsen får in kan sedan satsas på naturvård runt om i länet.
Låter inte det bra?
Ängsö i vårens tid.
Utsikt från berget vid VLT:s hus på Ängsö.
Ruth Eklund, 90 i år, har ringt om Borgmästarvreten. Hon växte upp i Gula Faran på Utanbygatan, men flyttade med sin mamma till en liten enrummare på Skultunavägen på trettiotalet. När mamman blev sjuk och togs in på hem fick Ruth bo i köket och hyra ut rummet för att få ihop till hyran. Hon var springflicka på Konsum och var med att flytta in i nya varuhuset på Stora torget 1937.
Ännu en bild från Skultunavägen, innan husen norr om Borgmästarvreten byggdes. Ernst Blom tog bilden, troligen på tjugotalet. Till vänster går vägen ner till Falkenbergska kvarnen. Foto: Länsmuseets arkiv.
Till sist, gårdagens bildgåta. Än en gång är det Axel Sundström som hittat rätt i navigeringen. Bilden är tagen från Smedjegatan in i prånget mellan två av husen på gatans södra sida, alldeles vid Stora torget. Edlings Specerier låg i huset till vänster, som en gång var grosshandlare Flodins gård. Där mannen står går Torggatan i dag, ner mot Sigmatorget. Glasklart, eller hur?
Måndag 16 februari
Börjar dra ihop sig. Har bestämt oss för vilket golv vi ska lägga in i huset på Gotland. Om mindre än två veckor tar vi över...
Vad tycker jag om kulturutredningen? Tja, måste jag tycka något? Jag vet bara en sak, den eviga paradoxen: organisationer bör förändras, men varje förändring leder till nya positioneringar och nya byråkratier. Undrar hur många regionala och lokala kulturbyråkrater som ser en ny tid randas nu när pengarna ska pytsas ut i lokala och regionala ”portföljer”.
Framtidens kulturbyråkrat?
Dagens artikel om Skultunavägen i VLT väckte intresse. Arne Broberger var en av dem som ringde. ”Visste du att Little Gerhard bodde i huset på Borgmästarvreten”, sa han. Nej, det visste jag inte. ”Vi kallade honom Kaggen, han bodde i en etta där innan han gick till sjöss, det var väl på femtiotalet.” Det var Skultunavägen 14. I nummer 16 bodde Lars Ekborg med sina föräldrar i en lägenhet ovanför speceriaffären. ”Och i nummer 18 bodde jag”, sa Arne.
Lille Gerhard, Kaggen kallad, bodde i Borgmästarvreten på Skultunavägen på fyrtiotalet, och en bit in på femtiotalet. Ernst Bloms bild är från tjugotalet och finns i Länsmuseets arkiv.
Vad sägs om en liten kvartersgåta. Titta på bilden här under. En gubbe står i en port in till en av de många innergårdarna som fortfarande fanns i centrala Västerås in på femtio- och sextiotalen. Var tror ni att bilden är tagen? Mejla mig om ni vet. Jag kan inte bjuda på andra priser än äran av att få vara med här, men det räcker långt.
Prånget in till en av stans innergårdar. Var? Bilden ingår i Sven-Olof Strömbergs samling.
Söndag 15 februari
Flygbussen kom in tio minuter före tidtabell i går, Jörn Donner var litet purken när jag hämtade honom. Det var kallt. Han tinade upp i Micke Genbergs ateljé, även om han nog inte riktigt trodde på idén om ett hus på månen. Han berättade öppenhjärtigt om sina sjukdomar och om sitt fortsatta arbete. ”Jag mår inte bra av att vara ledig”. I höst kommer en bok om Ingmar Bergman, länge en god vän. Ett stort svenskt förlag refuserade Donner med argumentet att han inte längre hade ”nyhetsvärde”. Jörn fnös.
Efter lunch hos Svegfors på Slottet (exhövdingen får bo kvar några veckor i väntan på en ny bostad i Stockholm) var det dags för Svenska humanistiska förbundets offentliga möte i Konserthusets lilla sal. Jörn Donner hade lockat fler än vad salen rymde. Efter alltför långa preludier, och efter vacker musik, fick Jörn Donner till slut hålla det tal som han förra året lovade Anders Björnsson. Det var spännande. Jag önskar fler kunde fått höra det.
Jörn Donner är sjuttiosex. Han har fortfarande nyhetsvärde.
Jörn Donner i Micke Genbergs ateljé.
Lunch hos Svegfors på Slottet.
Katarina Widell och Patrik Karlsson spelade.
Överfullt i Lilla salen.
Anders B cyklade förbi Akademivägen 2 häromdan. Där bodde farmor Ester och farfar Hugo, domkyrkosysslomannen, fram till 1944. Huset fick ny ägare för några år sedan och är fint renoverat. Den gode Anders stannade förvånad framför det gamla släkthuset. Vilka var det som satt på förstukvisten? Jo, Blues Brothers!
Traditionsbrott med humor. Foto: Anders Berggren.
Aroslund i flydda tider.
Fredag 13 februari
I går, på tåget mellan Helsingborg och Lund träffade jag en berusad och vänligt bullrig man i 35-årsåldern som berättade om sitt liv, om hur finanskrisen gjort honom deltidsarbetslös och om hur ”hans skatt” väntade på honom. Hans särbo, alltså. Han hade blommor i paket och blåa burkar med 5,2 procentigt öl. Vi skakade hand innan vi steg av och vi kommer förmodligen aldrig att ses igen.
I morgon har jag fått ett uppdrag som gör mig skakig. Jag ska möta Jörn Donner vid flygbussen och vara hans sällskap ett par timmar, innan Mats Svegfors bjuder på lunch på Slottet. Sen ska Donner tala på Sveriges humanistiska förbunds årshögtid i Konserthuset klockan 15. Kom dit och lyssna, han ska tala om den svensk-finska skilsmässan för 200 år sedan.
Men vad ska jag tala med honom om? Jörn Donner är en kulturpersonlighet som skrivit över 50 böcker, varit chef för Svenska Filminstitutet och som varit aktiv i den finska politiken. Det hade varit mycket lättare om jag träffat honom som journalist, då hade det bara varit att fråga på. Nu ska jag vara social. Hemska tanke. Men litet kul är det också.
Jörn Donner fyllde sjuttiosex för en vecka sedan. Han har alltid varit en skrivande människa. Så här skrev han 1979:
”Jag lär mig aldrig skrivandets hantverk, eftersom jag varje år tvingas lära mig det på nytt. Det är inte ett uttryck för falsk blygsamhet. Jag har ingen falsk blygsamhet.
Det finns alltid en konflikt mellan vad man skriver och hur man skriver. Denna konflikt kan elimineras om man helt avstår från att försöka bli förstådd av en större grupp människor.”
Jörn Donner högtidstalar i Konserthuset. Donner kom 2006 ut med boken I min fars fotspår. Foto: Marica Rosengård.
Jag skrev om Skarpskyttebron i går. Här är en annan bro, som den en gång såg ut. Känner ni igen Hamngatsbron? Flygets musikkår är på väg bort mot festplatsen vid Hyttan. Tiden är fyrtiotal, fotografen heter Sven-Olof Strömberg.
Flygets musikkår passerar Hamngatsbron.
Torsdag 12 februari
Han var legendarisk chef för Stadsbiblioteket i över tjugo år. Nu är det femton år sedan han slutade. Hur många i den yngre generationen minns Jan Nilsson?
Jag har träffat honom nere i Helsingborg där han bor numera, på Himmelrikesgränd. Han säger att åren i Västerås på många sätt var de mest stimulerande i hans yrkeliv, men han längtar inte tillbaka. En gång skåning, alltid skåning.
Jan Nilsson i den miljö där han trivs bäst – bibliotekets.
Det är ingen snö i Helsingborg, färjorna går i täta turer över till Danmark och resten av Europa, Dunkers kulturhus glänser vitt i solen och Magnus Stenbocks häst har försetts med stickade strumpor och varm halsduk. Stenbock var generalguvernör i Skåne och ledde den svenska armé som slog tillbaka danskarnas försök att återta de sydliga svenska landskapen. Slaget vid Helsingborg stod 1710, och var en del av det Stora nordiska kriget.
Färjor till övriga världen.
Magnus Stenbocks frusna häst.
Jag har fått frågor om Skarpskyttebron, apropå de gamla bilderna från Skultunavägen. Här är en bild på bron från fyrtiotalet ur Sven-Olof Strömbergs samling. Den första bron byggdes av Sam Lidman 1867, förmodligen för att skarpskyttarna skulle få en genväg upp till övningsfältet på Djäknaberget. Skarpskyttebron var bara en gång- och cykelväg fram tills Cityringen byggdes på sjuttiotalet.
Skarpskyttebron var bara en gång- och cykelbro innan Cityringen byggdes.
Onsdag 11 februari
Tåg tidig morgon, ner genom ett snöigt Sverige. Höll på att gå av i Flen, har alltid undrat hur det ser ut där. Violen, ni vet. Bytte tåg i Norrköping. Spårvagnar gnisslade förbi. Åt trist macka, läste femtio år gamla årsberättelser från Västerås stadsbibliotek. Nåt ska man ju göra här i livet.
Bytte en gång till, i Hässleholm. Efter Klippan öppnade sig den skånska slätten. Tunt lager nysnö. Räfflade vågor på böljande kullar. Glador och tornfalkar? Klev av i Helsingborg, gick till Himmelriksgränden för att träffa en gammal Västeråsbekant. Mer om det en annan gång.
Kan inte visa några bilder från den svenska södern. Får nöja mig med en bild från marknadsplatsen i Västerås, borta vid Pilgatan. Jag tror det ligger en biltvätt där nu. Har förgäves letat efter fler bilder från denna klassiska marknadsplats. Tänk om någon har bilder från en riktig hästmarknad.
Marknadsplatsen.
En annan klassisk marknad var ju den tid på sensommaren när bönderna kom in till stan för att hyra pigor och drängar. De passade på att festa samtidigt och stans egna invånare var inte sena att hänga på. Marknadsstånden ställdes upp från hamnen, via Fiskartorget upp till hörnet Stora gatan – Köpmangatan. Som på bilden här ovän.
Till sist, vad händer om man sänker räntan under noll procent?
Tisdag 10 februari
Balterna vill köpa svensk el och minska beroendet av egna kolkraftverk och rysk gas. Men Mona Sahlin vill ”stoppa kablarna” till Europa. Svensk energi ska reserveras för svensk industri. Vem vinner på klimatprotektionism? Visst kan elpriserna stiga om kraftbolagen får sälja utomlands, men det tvingar fram ännu mer av effektivisering. Miljön lider inte.
Energimätare, gamla ångkraftverket.
Sven-Olof Strömberg gav mig en bild från Oxbacken i dag.
– Vi kallade husraden på norra sidan för Hela veckan, sa han.
– Hela veckan?
– Ja, när man kämpade uppför backen på cykel så passerade man först måndag, sen tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och på söndan var man framme, på toppen.
Hela veckan i Oxbacken.
Olle hade en fin bild till. Den repdragna flotten i Kvicksund. Från tjugotalet, ser det ut som.
Flotten från Västmanland till Sörmland.
För övrigt undrar jag om det är så smart att sälja Ängsö. Borde det inte kommunen ha koll på den underbara ön? Eller räcker det med de föreskrifter som finns inom naturreservatet?
Måndag 9 februari
Stannar till vid det lilla fönstret i burspråket på övervåningen. Klockan är sju på morgonen. Månen går ner över de blåvita taken. Det är sju grader kallt. På andra sidan klotet brinner Australien.
En morgon i väntan på ljuset.
Monica Hjelm i Rättvik läser min hemsida. Hon såg det jag skrev om Skultunavägen i torsdags. Jag visade en bild tagen på Skarpskyttebron. Då, på tjugotalet, fanns husen ännu kvar. Jag frågade om det inte var i något av de husen som Erling Perssons pappa hade en charkuteributik. Jo, skriver Monica Hjelm. Så var det. Monicas farfar Otto Lindberg bodde granne med Erland som var pappa till Erling, han som grundade Hennes & Mauritz. Erland hade en charkuteributik på Skultunavägen 10 (eller var det 8) och Otto en tobaksaffär på Skultunavägen 12.
Några hus in på Skultunavägen låg nummer 8, 10 och 12. Bilden är tagen från Norra Ringvägen på tjugotalet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Monica inleder sitt brev med en bild på en adventsstjärna. Det var faktiskt Erling Persson som tillverkade den första svenska adventsstjärnan. Kompisen Björn Wennberg, son till bokhandlaren Wennberg, tyckte att de importerade tyska stjärnorna var på tok på dyra. De två unga entreprenörerna kom på att de kunde göra en enklare svensk variant av papp, som dessutom gick att vika ihop. Den gulröda stjärnan kom 1941, döptes till Tindra kristall och blev en succé. Den kostade bara 2:50 jämfört med 15 kr för den tyska.
Tindra Kristall. Foto: Nordiska museet.
Erling träffade Björn Wennberg i småskolan, 1924. Det var Björns pappa Ivar som 1909 hade tagit över bokhandeln i hörnet Stora gatan och Köpmangatan. Wennbergs bokhandel blev ett begrepp, hörnan kallas än i dag för Wennbergs hörna, av äldre västeråsare kanske är bäst att tillägga.
Wennbergs hörna. Foto: David Eriksson.
Söndag 8 februari
Ju mer jag tänker på regeringens energipaket med kärnkraften, desto mer imponerad blir jag av den politiskt taktiska skickligheten. Vem är strategen? Per Schlingmann? Jag tror att en majoritet av svenska folket tycker som regeringen i kärnkraftsfrågan, men utspelet tvingade Mona Sahlin att måla in sig ett trångt grönt hörn med Ohly och Peter Eriksson. När historien om 2010 års val ska skrivas lär ingen kunna gå förbi denna februarivecka 2009.
Vaknade när den tunga snön knackade på. Midvinter. Skottade. Njöt av det vita. Hittade bilen, körde ner på stan. Fotograferade vykortsbilder. Så här vintervacker är inte stan mer än en gång vartannat år eller så.
Så kallad bil.
Vykort 2009.
Tvätterskan. Yngve Andersson, brons, 1968.
Letade golv på Bauhaus. Golv för Gotland! Hastade förbi skruvdragare och borrmaskiner. Tittade inte på alla Riktiga Män som vände och vred på maskinerna med sakkunniga miner. Jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte. Vi åkte till Stadshotellet och åt brunch i stället. Einar Forseths märkligt kantiga antika figurer hälsade oss välkomna i trapphallen, som vore det koret i en trettiotalskyrka.
Forseths stora tavla i Stadshotellet. Kul att titta på? Njaa...
Åt äggröra med bacon och prinskorv, rundade av med våfflor. Orkade med Konstmuseet på det, men det var bara E som vågade ställa sig på Jacob Dahlgrens mosaik av badrumsvågar på övre våningen.
Heaven is a place on earth. Jacob Dahlgren, 2006.
Fotografierna på nedre planet var inga höjdare. Svenskt tristessfoto. Eller som nån skrev i gästboken: Nu är det bara att hoppa från Vallbybron...
Här kommer en nostalgisk höjdare. Ännu en utsikt från Mariaberget, före Oxbackens breddning vid mitten av trettiotalet. Då försvann den lilla kiosken nere i hörnet vid Hållgatan, som ännu finns kvar på vykortet.
Ännu en utsikt från Mariaberget.
Fredag 6 februari
Trevlig helg! Nu ska jag gå på krogen och äta något. Tyvärr är det långt ner till Nice, annars hade jag en gång ett bra och billigt ställde där.
... men det var länge sen.
Känner ni till nåt bra matställe i den här stan?
Torsdag 5 februari
Regeringen har enats om att kärnkraften inte ska avvecklas utan utvecklas. Det var på tiden. Jag har aldrig förstått varför vi ska avstå från en ren energikälla som vi använt oss av i snart 40 år med trygg svensk teknik.
Socialdemokraterna måste följa efter. Det finns inget val. Men nu sitter hon där, Mona, i rävsaxen tillsammans med kärnkraftens motståndare. Ohly på ena sidan och miljöpartisterna på den andra. Undrar vad Sven-Erik Österberg tänker, innerst inne...
Anders B har ett vykort som han inte vet var motivet är ifrån. Två barn åker spark i snön, med två hus i bakgrunden. Romantiskt värre. ”Västerås Nyro”, står det på kortet. Vad är Nyro?
Svar: Det var namnet på en stadsäga uppe på Mariaberget, vid Floragatan. Namnet lever inte längre kvar i folkmun, men Floragatan finns kvar. Och de två husen står där än i dag, mellan Floragatan och berget, närmast Fryxellskas idrottsplats. Bodde inte domprosten Helander där en gång?
Mystiskt vykort, ”Västerås Nyro”.
Husen står kvar, på Floragatan. Där låg Nyro. Nu tycks husen ha bytt färg med varandra.
Skriver om Skultunavägen. Kommer i tidningen om ett par veckor, kan inte låta bli att visa en fin bild jag hittade i dag. Så här såg husraden ut vid Skultunavägens början, stan ligger till höger (dagens Cityring). Jag tror att det var i något av de där husen som Erling Perssons pappa hade en charkuteributik, där Erling var springpojke. Det var Erling som sen startade Hennes & Mauritz. I dag är alla husen borta. Vargens vret, med de svårsålda nya lägenheterna, ligger här numera.
Skultunavägen, sedd från Skarpskyttebron. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Onsdag 4 februari
Jag visste att fjärrvärmen skulle stängas av i dag på morgonen. Ändå ställde jag mig under den iskalla duschen. Piggt.
Bokförde. Lyssnade på Brian Ferry. Det senare var roligare.
Fick rycka in och hämta snart treårige E på dagis. Han ville gå på stan, sa han. Vi gick på stan. Han såg saker jag aldrig sett: glipande järnlock i trottoaren (vad finns i underjorden?), små bilar i frisörens fönster, spännande röda brandlarm i p-husets garage, en lustig kamera utan bakstycke för fem kronor hos Myrorna, rulltrappornas hemligheter och ljuslyktorna utanför butikerna på Köpmangatan. Vi tittade på de röda lapparna vid Martin Bomans tavlor hos Ekströms (nästan alla bilder från Västerås är sålda!) och vi åt kanelbulle på Öhrmans. Han somnade i bilen.
Fundering om kanelbullens innersta väsen.
Jag har skrivit om kvarteren kring Mariaberget och Hållgatan, både här och i VLT. Här är en intressant detalj av ett vykort, med utsikt från berget ner mot Hållgatan. Troligen från tjugotalet. Gatan är inte stenlagd, men de gamla trähusen är rivna på bergets sida. Bakom den parkerade bilden är det ett plank, och bakom det ett trädgårdsland. Där bakom är det ett plank till med en mystisk verksamhet. Ett sort hål har grävts i marken, en kärra väntar på att lastas. Vem gräver och för vad? Jag tror aldrig jag får något svar på det.
Utsikt från Mariaberget ner mot Hållgatan och en tomt med två plank och ett stort mystiskt hål.
I går berättade Ulrika Sundgren om sin far som hade bott på Bomanska gården. Nu skriver Maj-Britt Ljunggren att hennes farmor bodde i samma hus på övre våningen med fönster på gaveln mot öster. Henns far arbetade över 50 år hos Järn-Olles. ”På bilden från Bomanska gården kan du se min far stående mitt på gården för att låsa upp ammunitionsförrådskuren som han var ansvarig för”, skriber Maj-Britt.
Som ung på femtiotalet bodde hon på Stora gatan 27 i grannkvarteret och Bomanskas kullerstensgård blev hennes i flera år.
Bomanska gården med både hästar och bilar.
Från Munkgatan. Var det här Maj-Britt Ljunggrens farmor bodde?
Till sist, är det någon som har en gammal bild från Borgmästarvreten vid Skultunavägen?
Tisdag 3 februari
Anja körde ur, Jessica kom tolva. Amerikanskan som vann har tränat med franska tvåan i backen i Val d’Isère. Har inget svensk tränat där? Allra bäst är väl att köra alla tävlingar i Åre.
Från Alperna till svenska fjällen är steget inte långt. Jag tar tillfället i akt att visa ännu en av mina fjällbilder, tagen med Pentax och 135 mm på en moränrygg i närheten av Pårteglaciären i Sarek för 35 år sedan. Ber om ursäkt om jag har visat den förut.
Rudolfina med årskalv i Sarek.
Ulrika Sundberg såg bilden på Bomanska gården i fredags (30 januari). Hon berättar att hennes far bodde som barn med föräldrar och minderåriga syskon på övervåningen i huset längst ner i bilden. Det huset vette med andra sidan mot Lillån, som fanns där innan ån fylldes igen för Munkgatan omkring 1906–1907. Grosshandlare Boman bodde i huset mot Stora gatan. Ulrikas far, Fritz Thelin, var född 1894. Då fanns alltså ännu Liilån.
”Som liten pojk var han intesserad av sin mors tillbehör till symaskinen. Det var en del smågrejer och trådrullar som försvann ner i Lillån, som flöt precis nedanför huset, på Munkgatan, alltså på husets södra sida”, skriver Ulrika Sundberg.
Pojken Fritz kastade alltså ut sin mammas grejer i Lillån. Om de kom tillrätta förtäljer inte historien, de kanske ligger där än i dag, någonstans långt ner i historiens arkeologiska lerbotten under Munkgatan.
Bomanska gården strax innan rivningen för Punkt 1967. Huset som Ulrika Sundbergs pappa bodde i vid förra sekelskiftet ligger längst ned mot Munkgatan.
Lillån fotograferad ungefär vid den tidpunkt när Fritz Thelin kastade ut symaskinstillbehör från Bomanska gården. Fotografen står på bron i Vasagatans förlängning, längre bort syns broarna vid Sturegatan och Kopparbergsvägen. Det ljus huset i fonden är arbetarnas "Folkets hus" inne i Mimerkvarteret (Mimerverkstaden fanns ännu inte).
Måndag förmiddag 2 februari
Tittar förvånad ut över den vita snön och den klarblå himlen. Är det i den här världen jag lever? Har varit utslagen i feber sedan sent lördagkväll, söndan finns inte. Tidningen påstår att det är februari.
Lördagens vernissage hos Ekströms var en stor framgång, tror jag. Mycket folk, många gamla västeråsare som ville se Martin Bomans målningar. Brita Boman var där, med sin rollator. Det här kunde hon inte drömma om. Den ena röda lappen efter den andra klistrades upp bredvid Martins tavlor.
Brita Boman visar en tavla för Camilla Jackslin på Ekströms Konst.
Om ni letar upp måndagen den 19 maj 2008 hittar ni några av Martins tavlor.
Jag återkommer... bland annat med en berättelse om Bomans gården.
