Fredag 30 maj
Hemma. Tryckande värme. Tunga dofter av syren. Hur ska jag kunna fånga dessa dagar?
Tänker tillbaka på söndagseftermiddagen, när jag satt i luckan på Siljaterminalen och väntade på att de första resenärerna skulle komma uppför rulltrappan, spända inför resan till St Petersburg och det stora okända Ryssland. Jag tittade lika spänt bort mot rulltrappan. Vilka var de som skulle resa med mig?
Från luckan mot rulltrappan, en studie i spänd förväntan.
Ett par dagar senare träffade jag Pusjkin. Han satt och funderade över sitt öde att hamna som vaxdocka i foajén till en restaurang som fått hans namn på Nevskij Prospekt, vid Mojkakanalen. Bakom honom satt en man och vände papper på samma sätt som man satt och vände papper i all oändlighet på den gamla sovjetiska tiden. Alexander Pusjkin är rysk nationalskald, skolbarnen lär sig hans dikter utantill. Här, på Nevskij Prospekt 18, satt han och drack choklad med sin sekundant i januari 1837 innan han begav sig iväg till den duell som blev så ödesdiger. Pusjkin hade utmanat den han trodde var hans hustrus älskare. Pusjkin sårades i duellen och dog tre dagar senare.
Då hette stället Wolf & Beranger och var ett känt kafé. Runt förra sekelskiftet låg den franska restaurangen Albert där, livligt frekventerad av den svenska kolonin. I tisdags åt jag rysk kalops där.
Pusjkin väntar på en kopp choklad.
Varför finns det så få bilder från det gamla kroglivet i Västerås?
Här är en klassiker: gamla paviljongen i Stadsparken, där det dracks iskyld punsch vid de rangliga borden. Kvinnorna som poserar är förmodligen servitriser.
Paviljongen i Stadsparken, anno dazumal. Vykort.
Söndag 25 maj
Packad och klar. Tåget väntar. Till Stockholm, sedan Värtahamnen, incheckning av min grupp, sedan färja till Helsingfors, i morgon buss till St Petersburg via Viborg och de ödsligt ödesmättade skogarna på Karelska näset. Ännu en resa alltså, hemma igen om en vecka. Kolla gärna in på sidan under tiden, jag kanske hittar en uppkoppling, man vet aldrig.
Ryska björnen har nu till och med vunnit den där europeiska sångtävlingen där en svenska med kort klänning blev artonde.
Två bildgåtor att fundera över. Två bilder. En speceributik och en gårdinteriör i centrala Västerås. Men var?
En speceriaffär för sextio år sedan. Vilken?
En bakgård i centrum, troligen 1950-talet. Var?
Fredag 23 maj
Världens mest berömda undervattenshotell lyftes i dag upp på kajen i Östra hamnen i Västerås. Konstnären själv, Mikael Genberg, övervakade kranlyftet. Hotellet behöver ses över efter åtta år i Mälarens vatten. Fogar ska svetsas om och ny färg strykas på litet här och där. Jag passade på att klättra ner i innandömet innan lyftet, det var första gången. Tittade ut genom fönstren men såg bara vattnet i hamnbassängen filtrera det gula solljuset ovanför. Inte en enda haj nosade på mig. Sedan klättrade jag upp på däck och höll i en tåt och kan nu säga till mina barnbarn att jag en gång var med om att lyfta upp Utter Inn på kajen.
Mikael Genberg övervakar lyftet i hamnbassängen.
Världens mest berömda undervattenshotell.
På morgonen var jag på besök i Stadshuset. Passade på att smita in i kommunstyrelsens allra heligaste och förundrades än en gång över Buddha som står vid de tunga röda gardinerna snett bakom stolen där ordföranden alltid sitter. Buddhas milda överseende leende passar på något sätt in i sammanhanget.
Outgrundlig Buddha i kommunstyrelsesalen i Stadshuset.
Inte en dag utan en gammal Västeråsbild. Nästan. Här är en riktigt gammal, från tjugotal eller nåt sånt. Från stans arbetarkvarter på andra sidan järnvägen.
Odengatan på Ängsgärdet.
Torsdag 22 maj
På lördag spelar Nicklas Lidström första finalmatchen i NHL. Han vet inte när han återvänder till Västerås, säger han. En sak vet han dock. Huset han köpte på Tegelbruksvägen på Framnäs ska rivas. Han har aldrig bott där. Byggnadsnämnden har gett Lidas klartecken att bygga ett nytt hus med pool och sjöstuga på tomten som sluttar ner mot Mälaren. Familjen är på väg hem.
Träffade Hans Elis Johansson i dag. Vi åt lunch på Fagerudd vid Mälaren utanför Enköping, ett av dessa vackert belägna konferenshotell. Hasse och brodern Ola kör utbildning i fyra dagar för Skanskas distriktschefer. Vi pratade om betydelsen av att skapa en vision, ett gemensamt mål. Och naturligtvis pratade vi om Mikael Genberg, Hasses kompis som brukar dra storyn om sitt månhus på kurserna. Finns det någon med en större vision?
– Har du läst boken Ona Fyr av norrmannen Ingebrigt Steen Jensen, frågade Hasse.
Det hade jag inte. Men jag ska. Jag brukar inte tro på mumbo jumbo om marknadsföring och management. Men Ona Fyr har sålts i över hundratusen exemplar. Så många kan inte ha fel.
”En Vision är svaret på varför vi går till arbetet – en kort, energigivande mening som berättar för oss varför vi finns till och vart vi skall färdas tillsammans.”
Hans Elis Johansson, före detta bandyspelare, har hjälpt Mikael Genberg med kontakterna när månhuset ska sättas upp på Globen, en deletapp på färden ut i rymden.
På vägen hem stannade jag vid den lilla röda stugan med den svenska flaggan på den uppskottade jordhögen intill Badelundaåsen vid infarten till Västerås. Jag har svårt att formulera det. Men nånstans där finns en märkligt stark vision.
Om det är mumbo jumbo är det ovanligt stark mumbo jumbo.
Hot Moon.
Dagens gamla Västeråsbild är hämtad från den mystiska bildsamling som jag kom över för ett par dagar sedan. Köpmangatan mot söder, 1960-tal.
Köpmangatan, här ligger Sigma i dag. Foto okänd.
Minns ni Strands hörna? Om inte, titta här.
Korsningen Vasagatan och Hantverkargatan. Fotograf okänd.
Onsdag 21 maj
Ser fotboll till framåt midnatt, fantastisk underhållning i Champions League-finalen. Sport på högsta nivå.
Kom att tänka på ett annat slutspel i en annan Europacup, i bandy 1998 i norska Mjöndalen. Jag minns hur jag svängde in framför planen tjugo minuter före match. Var det verkligen här det skulle spelas Europacup? Planen saknade läktare. Där fanns bara ett hus med ett omklädningsrum, en mörkgrön skogsridå till höger, ett bergigt stup till vänster. Ingen människa syntes till. Jo, en pensionär stod vid vid en liten träbro som ledde över en bäck framför det som måste vara entrén. Kjell Gröstad hette han. Han hade en gammal konduktörsväska på magen och tog betalt. Jag visade presskortet.
– Ingen enda har betalt inträde än och så kommer du här och vill gå in gratis, sa Gröstad och vände och vred på mitt presskort i novembermörkret.
Det är skillnad på sport och sport...
Den där berättelsen finns förresten i min bok Om bandy vore livet.
På andra äventyr i bandyvärlden, här under en annan Europacup, i Krasnojarsk.
Jag fortsätter att gräva i högen med bilder av den okände fotosamlaren. Först rar liten bild från Klippans parkering i sextiotalets Västerås. Tänk så fort tiden går.
Klippans parkering.
Så en bild från en parad på Stora gatan på tiotalet. Barnens dag? Skolbarn viftar med flaggor, regementets musikkår spelar när de passerar raksalongen och Hygrells järnhandel, ungefär där apoteket ligger i dag.
Parad på Stora gatan.
Tisdag 20 maj
Jag ger mig. Jag ska aldrig mer klaga när någon säger vart i stället för var. Var är du, vart går du, ska det vara, ty så lärde vi oss i skolan. Var anger läget, vart riktningen. I dag hör jag lika ofta ”vart är du, vart går du”. Det går ju utmärkt! Kan inte missförstås; det är enklare. Precis som i engelskan där man bara använder ”where”. Språket utvecklas, om vi skulle stå och stampa skulle vi säga en massa konstigheter i dag. Jag har till och med böjt mig för ”kommer” utan ”att”: han kommer spela i morgon. Med viss tvekan, visserligen. Men uttrycket kan inte missförstås, infinitivmärket ”att” försvinner även i andra kombinationer med hjälpverb, som ”han vill/kan/måste/ bör komma”. Redan Strindberg skrev ”Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar.”
Nog med språk.
Vart är du? Vad kommer du göra efter nästa val?
Åk till Leanders lager på Hälla, intill Hällabaren! Antikvariaret får bara vara kvar med sina böcker till sista juni. Då måste allt bort. Frågan är bara vart. Helst vill Leanders att allt på lagret säljs. Det lär bli vrakpriser, det är vrakpriser redan nu. Skynda dit.
Leif E kollar in Leanders lagerhyllor på Hälla. Om halvannan månad byggs allt om till galleria.
Monica Björk, som är chef på Teknik och idrott, mejlar om Martin Bomans bilder. ”Jag tycker att bilderna är Västeråshistoria och bör bevaras i Västerås”, skriver hon. Monica Björk har tipsat kulturchefen Lennart Fast. Bertil Gylén har ringt och föreslagit ett någon ska ta initiativ till ett Västeråsrum för lokal konst. Vi får se vad som händer, det kommer en artikel i VLT om Martins tavlor också.
Fick en bunt cd-skivor med hundratals gamla Västeråsbilder från en samlare. Lär ta ett tag att gå igenom. Har inte kläm på vem som fotograferat vad. Här en provtitt, först Torggatan mellan Hantverkargatan och torget innan Sigma byggdes. Sedan de arbetarbostäder från förra seklets början som stod kvar inne på Metallverkens område ända in på sextiotalet. Kommer ni ihåg?
Innan Torggatan blev Sigmatorg. Fotograf okänd.
Arbetarbostäder i kvarteret Verkstaden i det som i dag är Kopparlunden. Fotograf okänd.
Måndag 19 maj
Jag lovade berätta mer om Martin Boman, som målade kvarteren runt Jakobsbergsgatan och Köpingsvägen. Ibland gjorde han en avstickare neråt hamnen. Han var lokförare men älskade att ta till penseln på sin lediga tid. Martin dog förra året, strax innan han skulle fylla nittio. Hans änka Brita Boman har Martins tavlor på väggarna, staplade i lådor och undanställda i källaren. Hon vet inte var hon ska göra av dem. Hon har inga barn, ingen släkt och ingen annan som visat intresse för Martins färgrika och fina målningar.
– Kan man sälja dem och skänka det lilla jag får in till Hjärt- och lungfonden, frågar Brita.
Jag har inget bra svar.
Jag vet bara att Martin Bomans tavlor är för fina för att bara slängas. Hör av er till mig om ni har något förslag. Här kommer några smakprov.
Parkeringen.
Det gamla paret på Köpingsvägen.
Hamnen.
I loket.
Natt över Jakobsbergsgatan.
Självporträtt, Martin Boman.
Söndag 18 maj
Sagan om Zlatan Ibrahimovic slår allt vad läste i Rekordmagasinet som ung. Här kommer pojkfan in på plan en bit in i andra halvlek, när Inter behöver göra ett mål för att vinna italienska ligan i sista matchen, och gör två mål och skapar fler chanser än vad det nervösa Milanolaget gjort dittills på hela matchen. Incredibile. Osannolikt.
Molnen har skingrats, solen har jobbat sig igenom, äppelblommen tittar fram igen, men riskerar att frysa i natt.
Blommor innan frosten.
Är på väg till Skavsta för att möta ett plan från Dublin. Hinner slänga iväg ännu ett fint vykort med en hälsning från Curt Johansons samling. Titta på Lillån som flyter lugnt mellan träden på det som några år senare skulle bli Munkgatan. Bilden ser ut att vara tagen alldeles i början av 1900-talet.
Lillån.
Fredag 16 maj
Körde släpvagn. Hatar det. Kan inte backa, hur jag än vrider ratten far vagnen åt fel håll. Måste alltid koppla loss och dra släpet för hand på krångliga ställen. Alla tittar på mig.
Henry Miller kände sig också uttittad. Texten finns i golvet på den fina lilla bokhandeln Shakespeare & Co i Paris.
Väntar på semifinalen i hockey-VM. Mörkret faller, borde gå ut och lyssna på näktergalarna.
Fick ett mejl från Wei Öhlund häromdan. Han undrar om en gammal översiktsbild jag visade tisdagen den 6 maj: ”Överst till höger kan man ana den svängda piren ut till fyren i hamnen och något till höger därom sannolikt badhuset. Som jag kommer ihåg det från fyrtiotalet så hade badhuset en brygga som gick från land i klykan på det Y som bildas av piren som går till fyren och den pir som går mer västerut. Kan det betyda att det fanns ett annat badhus före det som revs någon gång i början av femtitalet?”
Ja, det fanns två äldre kallbadhus på ungefär samma plats. Det första byggdes redan 1853, det förföll snabbt och ersattes redan 1881 av ett nytt. Det tredje och sista (?) kallbadhuset uppfördes vintern 1921-1922 utanför det gamla och försågs med en egen rak och stämningsmättad brygga. Jag saknar fortfarande bilder inifrån det badhuset.
Så här minns Wei Öhlund kallbadhuset.
Så här såg det ut på Rudolf Gagges tid vid förra sekelskiftet.
I går var jag i en lägenhet på Jakobsbergsgatan och tittade på målningar av Västeråsmiljöer, utförda en man som dog förra året, några veckor innan han skulle fylla nittio. Han målade mycket från sitt köksfönster, bort mot de kvarter där Oxbackens servicehus ligger i dag. På något sätt kommer jag att tänka på Olle Olsson i Hagalund. Konstnären är okänd, han hette Martin Boman och var lokförare. Jag ska berätta mer om honom nästa vecka. Njut av den här bilden så länge.
Utsikt från köksfönster, Martin Boman.
Torsdag 15 maj
Försöker låta bli att snyfta, men det går inte. I dag satt han där, längts bak i kommunfullmäktiges sal för att skriva om vad som hände. Han satt där jag satt under så många år. Han var bara ett par år gammal när jag refererade mitt första fullmäktigemöte. Erik Svensson var kommunstyrelsens ordförande, en ung man som hette Hillman var hans påläggskalv. I dag är det en annan generation som styr. Och som refererar.
Folkstyre, det är fint det.
Agneta Sköld har skickat ett några år yngre vykort från Köpingsvägen, apropå bilden i går. Hon tror att det är samma sväng på Köpingsvägen, mot väster, bort från stan. ”Jag är uppvuxen på Tomtebovägen som går in till höger hitom det vita huset som var postkontor. Rusthållarvägen går ner till vänster.” Ja, det stämmer nog. Åkte förbi där i dag och tog en bild, men det är svårt att se alla husen för lövverken. Men det är samma del av Köpingsvägen på båda korten. Huset med posten, och med en frisör, är i dag ersatt av ett hus för Handelsbanken.
Köpingsvägen, troligen fyrtiotal. Foto: David Eriksson. Ur Agneta Skölds samling.
Köpingsvägen i dag.
Har hittat ännu ett gammalt kort taget av Didrik Jansson i fotofirman O. Wiklund. Har fått låna det av Anita Lundberg. Jag gissar att kortet är från 1880-talet. Skerikesbron går över från Karlslund till de ännu obebyggda ängarna på Lustigkullasidan. Svartåns nipor sluttar vackert. Det vita huset i bildens mitt är Falkenbergska kvarnen.
Vykort från sent 1800-tal. Foto: O. Wiklund (Didrik Jansson). Ur Anita Lundbergs samling.
Onsdag 14 maj
Tar tillbaka vad jag sa om hockeyn häromdan. Kul att se kvartsfinalen, eftersom Sverige vann på ett slumpmål i sudden. Och snart är det inte långt till EM i fotboll. Hur ska jag hinna få boken klar. Skrev sex timmar i dag, börjar få ordning på en del kapitel. Nästa vecka ska jag träffa en känd bandyspelare som fixade kontakterna med Globen, där Genbergs månhus ska sättas upp senare i år, ni får gissa vem.
Körde bil på Saltängsvägen i skymningen. Tyckte plötsligt betongbroarna var vackra.
Skymning i Västerås.
Vad har Gotland att bjuda på i jämförelse? Bara banala naturschabloner, eller hur?
Skymning vid Ar på norra Gotland.
Esbjörn Larsson har svaret på gårdagens bildfråga. Haga Parkgata hette Metallgatan förut. Här hade Gunnar Hyttses fru en tobaksaffär, här låg Ramqvists Radio & TV och här friade Esbjörn till sin före detta Beatrice. Så nu vet ni det. Namnbytet borde ha skett någon gång på sextiotalet.
Här är ett annat vykort från fyrtiotalet, som jag gillar.
Köpingsvägen. Foto: David Eriksson.
För några år sedan skrev jag en artikel om Erik Braw som var med om att bryta sten i Rocklundaskogen och bygga muren vid Hovdestalund vid mitten av tjugotalet. Braw var också en av dem som byggde om Storbron nere i stan. Jag hade ingen bild på det bygget, det har jag nu. Bilden är hämtad ur Curt Johansons samling. Jag har inte kollat det, men brobygget kan ha varit ett av de nödhjälpsarbeten som sattes in för att klara den stora arbetslösheten under "fredskrisen" efter första världskriget.
Storbron på Stora gatan breddas och byggs om på 1920-talet. Husen vid Köpmangatan var desamma då som nu.
Tisdag 13 maj
Följde med Mikael Genberg till Rymdbolaget i Solna. Fick vara med om något unikt. Rymbolagets experter redovisade den första delen av sin så kallade Fas A-studie om hur Sverige ska kunna sätta ett rött hus med vita knutar på månen. Genberg har betalat Rymdbolaget 1 miljon kronor för att göra utredningen.
Experterna avlöste varandra. Ben Crowe från England berättade att de hittat tre tänkbara landningsplatser, varav en pekades ut som den bästa: nära Aristoteles-kratern, mitt i mångubbens panna, en plats som likt en händelse som ser ut som en tanke har samma koordinater på månen som Västerås har på jorden, latitud 59,37 grader nord och en longitud på 16,32 grader öst.
Mikael Genberg lyssnar till föredragningen på Rymdbolaget, omgiven av, från vänster, Gunnar Tibert, forskare på KTH (studerar månhusets konstruktion), Urban Frisk, forskare på Rymdbolaget, Sven Grahn, senior adviser på Rymdbolaget, Camille Chasset, ingenjör på Rymdbolaget (utreder landningsprinciperna), och Håkan Wåhlstedt från Västerås.
Projektledaren Emil Vinterhav avslöjade redan i mars att just den platsen kan bli den utvalda. Han gjorde det vid ett besök hos Månhusets vänner i Västerås, där Mats Svegfors är ordförande.
Projektledaren Emil Vinterhav berättade om tidigare landningsplatser.
Under en hel dag i Solna drog Rymdbolaget vad man kommit fram till om principer för landningen, landarens utseende och hur månhuset ska packas och ställas upp. Husets konstruktion är ännu inte löst.
– Det är genuint svårt, sa Sven Grahn som varit med sedan 1962.
Men svårigheter är till för att lösas.
I väntan på månen tillverkar Mikael Genberg just nu den lilla röda stuga som ska sättas upp på Globen. Sponsorerna slåss om att få betala den.
Bättre reklamplats finns knappast i hela Sverige.
Jag har fått en fråga från Michael Elinder. Han har skickat mig ett vykort från Västerås, fotograferat omkring 1945. På vykortet står det att bilden föreställer Metallgatan. Den gatan finns ju inte, skriver Michael.
Metallgatan? Är det inte Haga Parkgata?
Jag tycker det ser ut som Haga Parkgata. Är det någon läsare av hemsidan som har något bättre förslag? Och är det någon som vet om gatan tidigare faktiskt hette Metallgatan? Kan det vara en rest av de gator som drogs norrut från Metallverken. Det fanns ju en gata som hette Metallvägen och gick längs järnvägen.
Måndag 12 maj
För halvtannat år sedan slutade Sara blogga från St Quentin i Frankrike. Hon fick inget jobb där utan reste hem, till ett jobb i Stockholm. Franske pojkvän Adrien blev kvar. Nu har Sara fått chansen att arbeta i Paris, för sitt företag. Adrien har också fått förflyttning dit. De har hyrt en lägenhet och börjat blogga, tillsammans, på franska och på svenska. Kolla in www.saradrien.com .
Skrev duktigt hela förmidagen medan svartvita flugsnapparen drillade klockrent utanför. Till Anundshög med tvååringen på eftermiddagen. Började gå trappan. Fick bära efter en tredjedel. Kraftprov. Men utsikten var fin, ett plan svepte in på väg mot Hässlö, gravarna kurade under oss med sina uråldriga minnen. Synd bara att han inte kommer att minnas något när han blir äldre.
Mot forntidens topp.
Fascineras av David Erikssons bild från Oxbacken, tidigt trettiotal eller rent av tjugotal, av damernas hattmode att döma. Ett demonstrationståg är på väg mot Mariaberget eller Djäkneberget. Täten har passerat Mormors krog, de sista är ännu långt nere på Stora gatan, bortom Yngve Swensons. Tycker mig skönja ordet ”God” på en av flaggorna. Godtemplarna. Det är troligen en nykterhetsdemonstration. Kristi Himmelsfärdsdag? Titta på de höga trottoarerna. Oxbacken grävdes ur 1861 för att sänka lutningen. De höga trottoarerna revs i två omgångar på 1930-talet och 1940-talet.
Nykterhetståg (?) i Oxbacken. När? Varthän? Foto: David Eriksson.
Söndag 11 maj
Har varit i Stockholm. Uteserveringar. Människor i sommarkläder. Och några som glömt bort att kolla vädret och fortfarande går i jacka och ylletröja. Undrar vad Lars Norén har för märkeskläder en helg i maj? Måste kanske köpa boken.
Hemma i Västerås har äppelträdets små röda knoppar exploderat i vita blommor. På natten är det hockey. Jag försöker sluta titta, men dras till teven som en mal till en ensam lampa i natten. Tre Kronor har fått en slagskämpe i laget, en sån där som tacklar folk brutalt i ryggen och som gärna kastar handskarna. Svenska medier öste galla över såna spelare när de fanns i Kanadas eller USA:s lag. Nu lyfts han fram som ett föredöme. Jag fattar ingenting. En expert nominerade till och med honom som en av Sveriges bästa spelare i matchen mot Ryssland. Där han fick matchstraff redan i första perioden efter att ha skadat en motspelare med en ”perfekt tackling” bakifrån.
Jag fattar ingenting.
I natt ska jag inte se på hockey.
I natt ska jag sova för öppen balkongdörr och lyssna till koltrasten.
I morgon ska jags sätta mig på en väg och titta mot framtiden.
Road to nowhere. Höga kusten 2003.
Esbjörn Larsson skriver om bilden från hörnet Kopparbergsvägen och Stora gatan, som jag visade i torsdags. Killen som cyklar med solglasögon, har VSK-pullover och VSK-väska på pakethållaren.
Cyklist med solglasögon hejar fortfarande på VSK trots lagets kräftgång i en av de lägre serierna.
Esbjörn vet, för det var han som cyklade den där dagen 1960 när bilden togs. Cykeln har han kvar. Det är en grön Monark i flygstål och med rostfria skärmar och fälgar.
