Tisdag 29 april
Tråkigt besked på förmiddagen. Åsa Linderborg har blivit sjuk och kan inte komma till föredraget på Stadsbiblioteket i kväll. Det är vi inom Västerås humanistiska förbund som bjudit in henne en andra gång för att tala om sin succébok Mig äger ingen. När hon var här i höstas blev hörsalen överfull och många fick vända i dörren. Nu missar de även denna andra chans att lyssna till henne. Det är bara att önska Åsa god bättring.
Tvingas ställa in. Bilden på Åsa Linderborg togs i höstas.
När jag ändå är inne och skriver på den här hemsidan kan jag inte låta bli att visa en bild på de gamla lokstallarna i hamnen. De låg på den öppna planen framför fängelset. Jag har svårt att avgöra hur gammalt vykortet är, men nog ser det ut att vara från tiotalet eller tjugotalet. Den konstiga viken i Svartån finns inte längre. Den har lagts igen. Förkodligen var det en gång en liten hamn för Slottet.
Lokstallarna i Västerås. Vykort ur Curt Johansons samling.
Apropå järnvägen och den klassiska övergången med bommarna vid Hamngatan. Här är en fin vinterbild, av en okänd fotograf, som finns i Stadsarkivets samlingar.
Bommarna vid Hamngatan en kall vinterdag.
Måndag 28 april
Min tandläkare hade köpt en haklapp med små nallar åt mig när hon skulle rotfylla en kindtand. Rart. I Vasaparken var våren sommarvarm. Gustav vände ryggen mot Ottar och tittade bort mot sin borg.
Gustav har fått syn på nåt...
Han såg våren. Våren. Jag vågade till och med ta av mig mössan.
... våren i Vasparken.
Hans Lyngholm jobbade på gasverket mellan 1950 och 1974. Han blev nostalgisk när han såg bilden på de tre gasklockorna i VLT idag. Det var högtrycksklockor som levererade gas till Metallverken.
Klockan med vanlig hushållsgas syns som en svart ställning i bildens vänsterkant. Själva klockan restes bara ur ställningen när gasen fylldes på. Hans satt ibland uppe på klockan för att laga sprickor. Han hällde ut såpvatten, såg luftbubblorna och tätade dem med engelskt klister. ”Jag får leva på minnena”, sa Hans.
Gasklockorna på femtiotalet.
Bilden här under är från fyrtiotalet, tror jag. Lastbilen från Sigfrid Holms speceriaffär har kört uppför Oxbacken för att tanka i den funktionalistiskt inspirerade macken nedanför Sundemans backe. Jag minns macken, pappa brukade tvätta vår första bil där.
Mack i korsningen Stora gatan – Västmannagatan ovanför Oxbacken. Foto: Curt Johansons samling.
Så här ser korsningen ut i dag. Vegagrillen är lika klassisk som den gamla Macken.
Söndag 27 april
Folk står på knä och gräver i sina trädgårdar. Gödsel sprids, mossa rivs. Vi nöjer oss med att cykla. Stannar och plockar de spröda första ilsket gröna nässlorna. De bränns inte än. På kvällen kokar L soppa på dem, lägger i hårdkokta ägghalvor. Vi äter med nybakat bröd, gult Moselvin och avslutar med paj på färska rabarber från landet under äppelträdet. Sådant gör livet värt att leva.
Ägnar inte Lars Noréns dagböcker en tanke. Leif Zern skrev en suverän recension i DN. Han har anklagats för att skriva i egen sak, eftersom han hör till en av de angripna i Noréns bok. Varför skulle Zern inte få skriva? Det förhöjde ju läsvärdet med 110 procent. Han avslutade:
"Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande. Det lönar sig, det stora förlaget tvättar pengarna. Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande. Det lönar sig, det stora förlaget tvättar pengarna."
Läs hela recensionen här.
Blir allt mer förbryllad över att vi så lättvindigt köpt idén om att tanka våra bilar med livsmedel. När etanolen ifrågasätts svarar SNF:s Mikael Karlsson i SvD att alternativet är att hamna i ”oljeträsket” och att man då förespråkar krig i Irak och mord i oljedeltat i Nigeria. Är det på den nivån diskussionen ska föras?
I veckan som kommer ska det förresten bli över tjugo grader varmt.
Nässlor innan...
... de blev till soppa.
LC Holm skriver och berättar att de tre stora mörka husen i mitten på bilden från Sandgärdet i går hade adress Degelgatan. Han var taxichaufför och minns körningarna dit.
Åke Dahlberg bodde på Sandgärdet och jobbade på Metallverken. Han var också duktig amatörfotograf. Jag skrev om hans bilder från trettio- och fyrtiotalen i VLT för några år sedan. Så här såg det ut när Åke fotograferade från muren vid husen på Sandgärdet, mot söder, över fältet där frikyrkorna brukade slå upp sina tält, ner mot Tegnérgatan med kiosken på hörnet. I bakgrunden syns Ängsgärdet. Det var en annan värld.
Från Sandgärdet mot Tegnérgatan. Foto: Åke Dahlberg.
Edvins kiosk nere vid Tegnérgatan. Drick Orancia och Pommac står det på skyltarna. Foto: Åke Dahlberg.
Åke Dahlbergs dotter Ingalill Larsson letade upp muren, det enda som finns kvar efter husen på Sandgärdet. Muren ligger i dag oåtkomlig mellan E18 och nedfarten till E18 från Malmabergsgatan.
Lördag 26 april
Sommarvärme. Köpte skrivbord på Ikea och gös på Ica. Folkliv. Läser statistisk från Stadshuset. Inte oväntat bor stans rikaste människor i de sjönära husen på Lillåudden och Öster Mälarstrand. Vid senaste årskiftet bodde 1 059 människor där. Männens medelinkomst var drygt 502 000 kronor 2006, överlägset högst i Västerås. Snittinkomsten för alla män i stan var 273 000. Kvinnorna på Lillåudden och Öster Mälarstrand tjänade samma år drygt 268 000 kronor i snitt, jämfört med 188 000 i stan som helhet.
Bron över hamnbassängen, mellan Lillåudden och Öster Mälarstrand, öppnas för en lastbåt.
Vet ni vilket namn som var populärast på nyfödda i Västerås förra året? Rätt svar: Wilma och William. På andra plats kom de klassiska ”Lönneberganamnen” Emil och Ida.
Sedan följde Albin, Hugo, Alva och Felicia. Om man räknar in olika stavningar kommer också Oscar och Klara i toppgruppen.
Elliott inte populärast. Foto: Sara Lif.
LC Holm har mer att berätta om onsdagens bild på Malmabergsgatan. ”Det är korsningen med Odengatan, och till höger i bild synes Odenplan. Här har Korsängsgatan gått,alltså den gata som började vid gamla brandstationen och slutade vid Parkbacken. Odengatan hette således tidigare Korsängsgatan”, skriver LC Holm. Tack för den kunskapen!
Flickan på Malmabergsgatan.
Här är ett annat vykort från samma område, ur Curt Johansons samling, Arbetarbostäderna på Sandgärdet, de vita villorna och det röda huset med muren, sedan Malmabergsgatan och så Korsängsskolan. Bilden ser ut att vara tagen från banvallen på järnvägen. Skolan byggdes 1915.
Sandgärdet och Korsängsskolan.
För övrigt tycker jag att Micke Carlsson inte ens hade behövt fundera på Hammarby. Lillis i all ära, men en mer grönvit spelare än Micke finns inte och det finns bara en Micke Carlsson. Grattis VSK till segern på nya arenan i dag, förresten.
Torsdag 24 april
Pratar om en ny bok innan jag ens skrivit halva den här färdig. Hjälp. Ringer till Gotland i stället. ”Bästa tiden är nu fram till midsommar”, säger Maj-Lis. Jag tänker på Ar och norra Gotland. Bokar båten för överresan i slutet av juli. Längtar redan.
En av många kvällar på norra Gotland.
Är det någon som har en bild av Västerås GK:s första golfbana som låg på Viksäng på trettiotalet och några år in på fyrtiotalet, ungefär där fotbollsplane mellan Österleden och Ekbergaskolan ligger i dag?
Här kommer ännu ett vykort ur Curt Johansons fina samling. Titta på den här gatan. Visst skulle det kunna vara vilken gata som helst. Inte nödvändigtvis Västerås. Titta sedan på bilden som följer därefter. Då ser ni direkt att det är Västerås. Varför?
Vykort 1. Något saknas.
Vykort 2. Titta, nu ser man att bilden är tagen i Västerås. Aseatornet, en av Västerås mest markanta symboler, är på plats. Södra Esplanaden, dagens Cityring. Troligen fyrtiotalet.
Manipulationen är gjord i Photoshop, ungefär som när Stalin en gång suddade bort Trotskij från Lenins sida. Fast Stalin hade inte Photoshop.
Onsdag 23 april
Sommarvarmt. Äter lunch på Öster Mälarstrand. En kaja gör mig sällskap. Ständigt dessa kajor. Den ser ut som om den bar en ond mask.
Kajan på lunchen.
Cyklar ut mot Hässlö, bort mot södra banändan. Här fick man inte cykla förut. Kommer till sundet. Hässlö gård, där ingen bott på snart 40 år. Gården byggdes 1735 och har hela tiden varit löneboställe för statliga officerare. De bodde inte där utan arrenderade ut gården. En av arrendatorerna blev känd som ”Travkungen på Hässlö”. Det var Edvin Lundgren som tränade travhästar där, under ett tiotal år innan gården 1937 blev tjänstebostad för chefen för F1.
Okänd och hittills otillgänglig gård, Hässlö gård från 1735, numera ägd av Bertil Bertilsson. Ingen får dock bo där på grund av flygbullret.
Jag går ensam därute, hör rördrommen flaskblåsa och den första näktergalen sjunga. Kan det verkligen vara sant? Näktergal redan? Och, där! Javisst, äntligen en sädesärla.! Den paraderar för mig på taknocken till ladan vid Hässlö gård.
Ärlan på Hässlö.
Cyklar hem förbi övergivna skyddsrum, som ruvar på hemliga gångar, och mossiga bunkrar. Tittar för första gången ordentligt på J35 Draken som stegrar sig på sin pelare till minne av den nedlagda flottiljen. Nosen pekar mot solen.
Till minne av en flygflottilj.
Dagens bild? Vad sägs om ett gulnat vykort från något av det förra seklets första decennier. Ängsgärdets arbetarkvarter. Malmabergsgatan. Affären på hörnet är Häegers speceri- och diversehandel. Undrar hur många som i dag minns Malmabergsgatan som den en gång var.
Malmabergsgatan (mot söder?) i början av 1900-talet. Samtida vykort.
Tisdag 22 april
När det bara återstår sekunder av semifinalen i Champions League mellan
Liverpool ochChelsea nickar norrmannen Riise in ett av de snyggaste självmål han någonsin gjort... inför miljoner tv-tittare och inför ett fullsatt Anfield och Chelsea kunde kvittera. Lär bli en klassiker på Youtube.
I Västerås har friidrottsklubben problem. Hyran för hallen på Kungsängsgatan har blivit övermäktig. Hittills har klubben kunnat dra in pengar på motionslopp, men fyrtiotalisterna har blivit gamla och springer inte så mycket längre. Västerås Friidrott behöver 600 000 kronor för att betala hyran på 1,1 miljon och för att kunna leva vidare i hallen. Staben för kultur-, idrotts- och fritidsnämnden (vilket hemskt namn!) föreslår ett tillskott på 400 000 kronor. Resten får klubben klara själv. Om det går.
Aprilkvällen är sen. Natten är mörk. Plockar ändå fram en Blombild. Titta på den här. Ser ni vad det är?
Byggnaden i bakgrunden ska byggas om till bostäder. Ritades av en musikalisk släkt. Bilden är från sent 1910-tal. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Jag ger svaret direkt. I förgrunden ser ni ekonomibyggnaden med värmecentral och skorsten, i bakgrunden gamla lasarettet i Stallhagen, sedan sjukhem och till slut säte för landstingets centrala administration. Lasarettet togs i bruk 1867 och ersatte då ett ännu äldre lasarett i hörnet Sturegatan och Stora gatan. Lasarettet uppe i Stallhagen ritades av tonsättare och arkitekten Per Ulrik Stenhammar, som var far till Ernst Stenhammar som, märkligt nog, kom att rita Centrallasarettet, invigt 1928. Ernst var bror till den ännu mer kände kompositören Vilhelm Stenhammar.
Ernst Stenhammar ritade förresten också tuberkulossjukhuset Skogsfjället, det sanatorium som landstinget lät bygga 1911 för hundra patienter på en kulle där friska vindar blåste i granskogen norr om Stockholmsvägen. Många lungsjuka kom till sanatoriet med hopp om att överleva. Några gjorde det, andra inte. I dag ligger psykiatriska kliniken på platsen.
Sanatoriet Skogsfjället i Västerås, fotograferat omkring 1940. I dag rivet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Måndag 21 april
Skrev, skrev, medan solen värmde utanför. När jag inte orkade skriva längre var det mörkt. Hur ska den här våren bli? Nu har snart alla jag känner sett sädesärlan.
Åt paj.
– Litet salt, sa L.
– Nej, för mycket salt.
– Det var ju det jag menade.
Svenskan är ett svårt språk.
Agneta Sköld mejlade om gårdagens bildfråga. Det är samma gatukorsning på båda bilderna, skriver hon. Stora gatan och Vasagatan. Agneta skickar med en äldre bild på samma korsning, jämför hörnhuset på Vasagatans östra sida med samma hörnhus på min andra bild i går. Onekligen samma hus. Jarmo Alatalo från Vanda i Finland håller med. Det är samma korsning. Jarmo bodde i Västerås i nästan 30 år och följer min hemsida. Han minns Oscarias skobutik i hörnet.
Hellmans diversehandel och Skomagasinet Herkules i hörnhuset i korsningen Vasagatan och Stora gatan, där Epahuset så småningom skulle byggas (dagens Centra). Ur Agneta Skölds samling.
Att mina bilder såg så olika ut (trafikljus på den ena, trafikskylt på den andra) måste bero på att fotografierna togs med några års mellanrum. På den första bilden har trafiken reglerats om eftersom hörnhuset rivs för att ge plats åt Epa.
Agneta Sköld har också läst dagens artikel i serien Frågor om förr i VLT där jag efterlyser ett litet rött hus som en gång låg på Källgatan i närheten av korsningen med Västgötegatan. Agneta skickar med en fin bild, som jag aldrig sett förr, av huset i hörnet Källgatan och Stora gatan. Lindhagens pappershandel låg där Odd Fellowhuset senare byggdes, efter ritningar av Erik Hahr 1938.
Föregångaren till Odd Fellow-huset i hörnet Stora gatan och Källgatan. Ur Agneta Skölds samling.
Orkar ni två bilder till? Titta på den här från skarven mellan femtiotal och sextiotal. Det är Hammarbygatan som går upp mot Solvägen, till höger Drottninggatan. En idyll jämfört med dagens Råbyled som dundrar rakt igenom kvarteren.
Hammarbygatan innan Råbyleden var påtänkt. Ur Ragnhild Aglands samling.
Råbyleden i dag.
Söndag 20 april
Fantastisk dag, sol, varmt. Krattade mossa. Fullmåne på kvällen. VSK har börjat spela fotboll, förlust. Tragiskt. Och inte blir det bättre av att sportjournalisterna låter folk svära i texterna. Min gamla käpphäst, jag vet att jag är urgammal. Men blir verkligen en text bättre, fränare, rakare eller vad ni vill – om besvikna tränare och spelare får häva ur sig svordomar? Det vore snarare en språklig utmaning att få dynamik i texten utan de lättköpta citaten.
Sädesärlan förföljer mig.
Har fått mejl om bilden på kanotbyggarna i fredags. Det är Bosse Stenström som tror att hans pappa kan vara en av de två på bilden. Den andre är i så fall hans kompis Nisse Jansson, som kanske stavade Janzon (och som kanske var släkt med fotografen Georg Janzon). ”Farsan växte upp på Källgatan, där nuvarande Polishuset ligger. Senare flyttade familjen till en lägenhet på Stora gatan. Jag vet att han byggde sin Ålandskanot där.”
Det var mycket folk i Båtmuseet i lördags. De fick veta mycket om Max Anderssons kanoter. Gamle kanotbyggaren Mille Leidström var där, han blir 95 i år.
De mystiska kanotbyggarna. Foto: Georg Janzon.
Sjuksköterskornas strejk närmar sig. Västerås blir en av strejkorterna. Likt en händelse som inte bara ser ut som en tanke ska landshövding Mats Svegfors få en nyckelroll. Han ska leda en särskild nämnd som ska bedöma vad som är samfällsfarligt i strejken. Ständigt denne Svegfors...
Dags för en bildfråga. Jag har fått en bunt fina bilder av Västerås för femtio år sedan av Ragnhild Agland. Hennes man Stig gick runt med kameran i stan. Bilderna ser ut att vara från slutet av femtiotalet, kanske från början av sextiotalet. Första bilden visar korsningen Stora gatan och Vasagatan, med Järn-Olles där entrén till Punkt är i dag. Men vilken korsning visar den andra bilden? Det är uppenbarligen inte samma.
Korsningen Stora gatan och Vasagatan för femtio år sedan.
Vad är det här för korsning?
Fredag 18 april
Min bror hörde av sig och sa att han minsann sett sädesärlan i Romfartuna redan den 4 april. Jag ger upp. Hon kommer inte i år, något har hänt. Sädesärlorna ockuperar ju samma bo år efter år, boet går dessutom i släkten. Men nu är det tomt. Jag får skylla på klimatet.
Goodbye White-wagtail...
Följetongen Otto Jäderville fortsätter. Britta Birgersson ringde och berättade att hon hade två av de tavlor som syns i bakgrunden på fotografiet av den olycklige konstnären i sitt hem. Jag cyklade hem till hemma och fotograferade tavlorna, Britta hade två till. Nu har jag världens största samling Otto Jäderville i datorn, inte för att jag vet vad jag ska ha dem till, men på något sätt känns det bra.
Den finaste av Brittas fyra tavlor var nog ett litet vintermotiv, med en ringlande å i ett snölandskap. Bakpå tavlan stod det med spröd blyerts ”Motiv från Hallstahammar”. Otto hade signerat den med sin ”fina” namnvariant ”Jäderwiellz”.
”Motiv från Hallstahammar” av Otto Jäderviellz. Men är det verkligen Kolbäcksån?
Nej, det är inte ett motiv från Hallstahammar, det är inte Kolbäcksån. Otto Jäderville var nämligen duktig på att kopiera andras verk och signera med sitt eget. Titta på det här klippet ur en konsttidning.
Originalet, målat av Nils Forsberg.
Tavlan är målad av Nils Forsberg, som föddes i Paris 1870 och som blev god vän med Toulouse-Lautrec. Forsberg blev berömd i Frankrike och blev så småningom svensk medborgare. Tavlan ovan värderades för några år sedan till cirka 25 000 kronor på auktion.... det kan väl inte vara så att Forsberg kopierade Jäderville...
Jag måste visa en bild jag hittade hemma hos Ingegerd Skillström, hon som startade den här Jäderville-jakten för någon vecka sedan. Den visar Hällby gård i Västerås i början av 1900-talet. Hennes farmor och farfar ägde gården och Ingegerds pappa Erik Johansson är pojken som står som femte person från vänster. Hällby gård var i släktens ägo in på fyrtiotalet. Sedan revs den för att ge plats åt utbyggnaden av Bäckby och Skälby.
Hällby gård, i dag är det bostadskvarter här.
I morgon, lördag, presenteras Max Anderssons Kanotbyggeri
med föredrag och bildvisning i båtmuseet vid Ångkraftverket mellan klockan 13 och 15.30. Kanske finns det någon där som kan berätta för mig vilka de här kanotbyggarna var. De höll till i en lägenhet på Stora gatan med sitt bygge.
Kanotbyggare på Stora gatan. Foto: Georg Janzon.
Torsdag 17 april
Var är hon? Esbjörn Larsson hälsar att han minsann såg en sädesärla på Djäkneberget redan förra fredagen. Kul för honom. Men här hos mig finns bara kajor. Jag gillar inte kajor sedan de byggde bo i skorstenen och konsekvent hackade sönder det hönsnät jag spände upp över rökgångarna. Nu har jag rejälare galler och kajorna får sitta i eken och fungera som silhuetter mot månen där det så småningom ska sättas upp ett rött litet hus med vita knutar. De vackra röda buskknopparna vid komposten, som jag visade i går, är rosenrips. Det mejlar Elisabeth Edström och Anna-Karin Staflin.
Månkajor i april.
Berättelsen om konstnären Otto Jäderville blir större - och mer tragisk. Flera har hört av sig och vill visa sina Jädervillare på väggen. Jag var hemma hos Ragnhild Agland i dag. Hon har en fin liten Jäderville i lägenheten på Stora gatan. Vitsippor vid Svartån, målad 1930.
– Otto Jäderville gav den till min svärfar Oscar Andersson i 40-årspresent, berättar Ragnhild.
Hon har alltid älskat tavlan. Men hon känner också till den mörka fortsättningen. Otto Jäderville levde ett bohemiskt liv, han drack mycket, och han hade ofta ont om pengar. Kanske var han ensam och olycklig.
– Otto ville tacka min svärfar och svärmor för att de bjudit honom mat så många gånger. Han ville ge dem en tavla till.
Oscar Andersson gick till Ottos hyresrum på Floragatan för att hämta tavlan. Han kom aldrig in. Polisen var där. Otto Jäderville hade tagit livet av sig. Han hade hängt sig i kakelugnens spjällsnöre.
Otto var borta, men vitsipporna vid Svartån var kvar.
Otto Jädervilles målning till målarmästaren Oscar Anderssons 40-årsdag 1930. Strax därefter tog han livet av sig.
Ragnhild Agland älskar Jädervilles målning.
Oscar Andersson målade förresten han också, till husbehov. Tänk så mycket det döljs på väggarna i Västerås. Den här lilla tavlan gjorde Oscar hemma på Jakobsbergsgatan 12.
Målning av Oscar Andersson.
Onsdag 16 april
Hon kom inte i dag heller. Var är hon? Har hon råkat ut för en storm över Alperna? Utan sädesärlan ingen vår. Trots att den lilla obetydliga busken borta vid komposten brustit ut i något oerhört rött och vackert. Vad det nu kan vara.
Rött men utan namn.
Skriver bra på eftermiddagen. Men det är lång väg kvar, låtsas inte om uppförsbackarna. Cyklar sedan iväg och letar försvunna industrimiljöer. Alla har vi våra märkliga hangups. Hittar en öde grusplan mellan avloppsverket och gamla ångkraftverket. En plats som gud och esteterna glömt.
En bortglömd plats mellan avloppsverket och gamla ångkraftverket.
Kokor med kol på marken minner om att här låg Västerås gasverk mellan 1928 och 1963. Då tog gasens era slut. Men slaggen lever i marken.
Västerås gasverk i sin glans dagar. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
En sak till, glöm inte att ta vägarna för Leanders antikvariats lagerutförsäljning på Hälla, samma hus som Hällabaren. Öppet lördag och söndag, men ganska ofta även under veckorna. Det tar tid att sortera upp tusentals böcker i hyllor. Missa inte pockethögen innanför dörren. Mängder av fina pocketböcker för en femma styck!
Pockethög på Hälla, en femma styck.
Tisdag 15 april
Jag brukar inte ägna mig åt mediekritik. Gamla murvlar ska hålla käft. Men Ekots morgonsändningar var usla. De hade fått fram en egen nyhet om att folk inte kan få skuldsanering när och hur de vill. Ett ”offer” fick sucka över att hennes bord var fyllt med obetalda räkningar och att hon hade räknat med att nån från kommunen skulle komma i morgon och hjälpa henne. Nu visste hon inte vad hon skulle göra, eftersom det kunde dröja. Kanske över ett år. Detta tyckte Ekots redaktion var en så bra ”egen” nyhet att allt annat fick stå tillbaka. Regeringens vårbudget. Resultatet av valet i Italien. Kina. Uppföljning av mordet i Dalarna.
Eller varför inte nyheten om att världens äldsta levande växt hittats på 900 meters höjd i Dalarnas fjällvärld. En senig fjällgran med ett rotsystem som har växt i 9 550 år. Från slutet av den senaste istiden. Men den nyheten kanske är gammal.
Tandläkaren. Rotfyllning. Inget kul. I taket ovanför mig står det ”Don’t worry, be happy”.
Vår i luften. Men jag saknar något. Hon brukar komma den 14 april varje år. Glömde titta i går. I dag borde hon alltså vara här. Men jag såg henne inte. Inte under eken, inte på grusgången. Vad har hänt? Hon är säkert här i morgon. Med sin vippande stjärt. Sädesärlorna är bestämda datumflyttare. Det kan vara en han också, men jag har alltid sett henne som en hon. Jag fick nöja mig med att fotografera årets första vitsippa i häcken mot gatan.
Först blått, sen vitt.
De gamla fotografierna från Västerås tar över mitt liv. Folk ringer, mejlar. Jag åker hem och bläddrar i album, lånar och skannar in. I dag var jag hos Anita Lundberg på Jakobsgatan. Hon är dotter till Gösta Barklund, som var bror till målaren Helmer Barklund. Hennes farfar hette Alfred Barklund och drev en korvfabrik i Tenngjutargården på Kopparbergsvägen, ungefär där gatan kröker vid Växhuset. Tenngjutargården har flyttats till Vallby friluftsmuseum, men Anita Lundberg har fotografier från hur det såg ut på Kopparbergsvägen. Titta på den här. Fler kommer så småningom.
Korvfabriken i Tenngjutargården något av de första åren på 1900-talet. Kvinnan som slipar kniven till höger är Helen Barklund, Anita Lundbergs farmor. Kvinnan vid köttkvarnen till vänster är en av flera anställda, trotjänarinnan Matilda Lövgren. Foto: Ernst Blom.
Anitas pappa Gösta Barklund drog till Kanada några år, sen kom han hem och jobbade på Asea. Han målade han också, precis som sin bror Helmer. Gösta hade inte samma talang, men ibland fick han till landskap med naivistisk schvung, som den här vyn från Kanada som numera hänger på Jakobsgatan i Västerås.
Oljemålning av Gösta Barklund, 1956.
Måndag 14 april
Skriver. Hjortar utanför fönstret. Slötittar på ishockey. Innerst inne bryr jag mig inte. Artikeln om Otto Jäderville var inne i VLT i dag. Flera har hört av sig. De har Jäderville på väggen. Ska kolla närmare i morgon. Han var ingen stor konstnär, sägs det. Men de som har honom på väggen tycker nog annorlunda. Litet som Helmer Barklund, som var samtida med Otto och som också målade sin stad.
Både Otto och Helmer köpte säkert tidningar och tobak här på Smedjegatan någon gång. Bilden är från grosshandlare Flodins samling i Stadsarkivet. De två husen närmast torget på Smedjegatan kallades Flodinska gården, efter grosshandlaren som ägde dem på slutet av 1800-talet. Bilden ser ut att vara tagen på 1920-talet. Jag skulle gärna veta vad det står på löpsedlarna som gubbarna studerar så noga utanför Lina Österbergs tobak. Sedan kommer Lindboms fotomagasin och Edlings specerier, som flyttade dit 1919. Än i dag finns det västeråsare som minns trapporna upp till butikerna. Där trapporna slutar börjar Torggatan och Sigmatorget i dag.
Butikerna i Flodinska gården på Smedjegatan på 1920-talet. Foto: Flodinska samlingen i Stadsarkivet.
PO Flodin var förresten tidig med kameran. I samlingen finns unika bilder från miljöer i Västerås på 1870- och 1880-talen. Som den här interiören från andra våningen på Smedjegatan 15. Enligt en anteckning på kortet är det mormor Flodin som sitter vid spinnrocken. Fotogenlamporna väntar på att tändas, kakelugnen på att eldas.
Mormor Flodin på Smedjegatan, sent 1800-tal. Foto: Flodinska samlingen i Stadsarkivet.
Söndag 13 april
Läste Tore Frängsmyrs bok om upptäckten av Pekingmänniskan i en grotta utanför Peking på 1920-talet. Fynden är mellan 250 000 och 400 000 år gamla och i Kina betraktas Pekingmänniskan som den första intelligenta varelsen, som både använde eld och redskap. De första fynden, två tänder, gjordes av Otto Zdansky i en svensk expedition 1921. Zdansky stoppade den första tanden i byxfickan, den andra hittade han när han gick igenom fynden hemma i Uppsala. Otto Zdansky dröjde flera år med att berätta om sitt sensationella fynd. Några år senare hittade man hela skallar i grottan, men allt försvann på mystiskt sätt när Japan ockuperade Kina under andra världskriget. Bara de två tänderna fanns kvar, i en monter i Uppsala. Otto Zdansky ska ha en sonson i Västeråstrakten...
Ett kranium påträffat i Zhoukoudian utanför Peking vid senare utgrävningar, 1966.
Vill inte tänka på flickan i Stjärnsund. Löste sudoku tillsammans med Elliott i stället.
Med sudden på skaft.
Curt Johanson har skickat mig fler bilder från Stora gatan ovanför Oxbacken, bilder som jag inte sett förut och som ger mig nostalgiska minneskickar från min barndom i kvarteren på 1950-talet. Titta på det här vykortet. Fotografen står utanför Stora gatan 73, där mamma bodde som barn, och riktar kameran mot öster, bort mot Oxbacken. Husraden till höger finns kvar än i dag. Kolla in rondellen, Konsumbutiken på hörnet, cykelverkstan till vänster, och är det inte en liten folksamling utanför Widmarks frisörsalong i det mittersta huset på vänster sida.
Stora gatan, ovanför Oxbacken. Troligen 1940-tal. Ur Curt Johansons samling.
Fredag 11 april
En kall och torr vår. Börjar bli förkyld. Cyklar i motvind. Vad var det Lars Wivallius skrev? ”En torr och kall vår gör sommaren kort... sol varma, förbarma!”
Pratar med Micke Genberg. Vad driver honom att lägga ner sex år av sitt liv på ett projekt som månhuset? Vad han svarar får ni läsa så småningom.
Curt Johanson har ett svar på gårdagens bildgåta: Floragatan, på den norra sidan av Stora gatan. Rätt! Längst bort, vid Floragatans slut, syns Pilbo där Anders Pers bodde. Det stora huset på höjden bakom borde vara Stora Tallbacka. Bilden är från tidigt 1900-tal. Curt Johanson skickar med ett vykort, av korsningen Floragatan och Stora gatan, sedd från Oxbackshållet, några år senare. Ahlgrens livs syns till vänster, och huset till höger är samma hus som syns på Blombilden.
Vykort. Stora gatan ovanför Oxbacken.
Härligt kort, jag har aldrig sett det förut. Min mamma föddes på Stora gatan, på vänstra sidan, ett par hus bortom Ahlgrens. Där låg en fiskaffär med rinnande vatten i fönstret. Jag växte upp på Repslagargatan som man ser i Stora gatans förlängning. Där borta, bakom Pingstkyrkan (dagens moské) låg Karins mjölkaffär (dagens Oxbackens centrum) och närmare kameran, på höger sida hade Sköld en cykelaffär och kanotvärldsmästaren Widmark en frisersalong.
Här ett annat kort på samma korsning, där man ser Floragatan mot söder.
Floragatan mot söder.
Till sist: Roligt att Vicktoria Bagi börjat skriva krönikor i VLT. Hon kan skriva. Att hon är sambo med en viss Per Fosshaug gör inte saken sämre.
Torsdag 10 april
Svensk Bokhandel har ställt samman aprils topplista för mest sålda böcker. Uppgifterna kommer från 300 bokhandlar och varuhus. Min bok om och med Fosshaug ligger på sjätte plats på fackbokslistan! Strax efter Åsne Seierstads Ängeln i Groznyj. Men före höjdare som Joan Didion, Jamie Oliver och Stefan Einhorn. Jag tror knappt det är sant. Jag har några böcker kvar. Passa på innan allt är slutsålt...
Dags för pocket?
Tog en bild på Storbron i dag. Ett av de mest klassiska Västeråsmotiven. Svartån, Korsvirkeshuset. Jag tog bilden efter ett nytt samtal med Eivor Lindblom på Karslunds servicehus. Jag har skrivit om Eivor tidigare, hon fyller 94 i år och var med som liten flicka i en Västeråsrevy 1918, under första världskriget. Nu berättade hon om sin mormor och morfar som bodde på andra våningen i korsvirkeshuset när fabrikören Sundin drev tobaksfabrik i slutet av 1800-talet. Eivors morfar jobbade i fabriken och lägenheten var en tjänstebostad.
– Det hände att de fick varsel om att det skulle komma stora beställningar på snus och tobak. De kunde vakna av att kvarnarna började mala på nätterna under dem, fast ingen fanns i fabriken.
Kvarnarna varslade om att något var på gång och att det var dags att kalla in extrafolk. Eivors morfar såg till att arbetare rekryterades dagen efter, ibland också pojkar som bara gått fyra år i skolan, precis som han själv.
– Vi hade barnarbete i Västerås då. Sundin var mycket nöjd med att arbetskraften fanns där när beställningen kom.
Här låg Sundins tobaksfabrik, där kvarnarna varslade Eivor Lindbloms morfar om att beställningar var på gång.
Jag har aldrig sett någon bild från tillverkningen av snus och tobak i Västerås. Är det någon som har det?
Skickar med en bildgåta. Var tror ni att Ernst Blom tog den här bilden? Och ungefär när?
Var och när togs den här bilden. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Vad var det för vits med att tussa ihop Claes Malmberg med Jan Myrdal i Janne Josefssons debattprogram i kväll. De skulle diskutera Kina och Tibet men Josefsson verkade mer intresserad av skrik och aggressioner än innehåll. Malmberg skrek i Myrdals öra och Myrdal sa att Malmberg snackade skit och snömos. Bra tv? Nej. Informativt? Nej.
Onsdag 9 april
Tung, blöt snö. I Ljusdal har de fått ett par decimeter. Jozza Jonsson, Lillis pappa, ringde och berättade om statistik han fått från Arne Argus. Lillis har spelat flest allsvenska matcher av alla bandyspelare: 643 matcher, inklusive slutspel. Pumpen Andersson i Saik är närmast med 601.
– Vem slår Lillis, undrar Jozza som tror sig veta att sonen nu spelat sin sista match.
Men det har han trott sig veta förut också.
En besviken Lillis efter sin 107:e och sista landskamp, den förlorade VM-finalen mot Finland 2004.
Vårmorgon på uteplatsen 9 april 2008.
Arkiv Västmanland hade årsmöte. Dunk, dunk. Ingen sa nåt, nya revisorssuppleanter utsågs. Folkrörelsen arbetar. Mer pengar behövs, arkiven i Västerås sliter ont. Politikerna i Örebro och Uppsala har större förståelse för det kulturarv som arkiven är.
Efteråt pratade Pia Lindberg om sin doktorsavhandling on dragkampen om Asea mellan Västerås och Arboga. Makthavarna i Västerås visade större handlingskraft.
Pia Lindberg berättar om hur Asea kom till Västerås 1890.
Grosshandlaren Per Olof Flodin var en av de stora i Västerås mot slutet av 1800-talet. Han hade en gård vid Stora torget och en sommarpaviljong på Blåsbo. Det var ute på landet på den tiden. Titta på den här bilden från 1870. Den är tagen från Flodins sommarhus, där Flodinsgårdens äldreboende ligger i dag, söderut, in mot staden. Ängar, åkrar, stengärdsgårdar som i Småland. Livet på landet.
Från Blåsbo mot söder 1870. Fotot finns i PO Flodins samling på Stadsarkivet.
Tisdag 8 april
Svinkallt, nordan, snö i luften. Usch. Västerås blev 25 personer färre under februari, kurvorna börjar vända nedåt. VLT ska samarbeta med Nerikes Allehanda, minska med sju journalister och förstärka den lokala journalistiken. Kundtjänst ska flyttas till Örebro! Hoppas ekvationen går ihop. I Zimbabwe släpptes två fängslade journalister mot borgen på 300 miljoner zimbabwiska dollar, motsvarande 50 svenska kronor om man växlar på gatan. Obegripligt.
John Rothlind pratade för Västerås humanistiska förbund i Kyrkbacksgården. Fullsatt. Rothlind är konservator och tar hand om kyrkorna i Västerås. Låter knastertorrt, men var oerhört fascinerande. Visste ni att 35 000 människor besöker Domkyrkan, utöver dem som går på gudstjänsterna. Kyrkan klassas som ett turistmål i klass med Vasamuseet. Nästa år ska en vapensköld visas på en stor barockutställning på Victoria & Albert i London. Kyrkan behöver ett kafé, en butik och ordentliga toaletter för besökarna.
John Rothlind är konservator med ansvar för de kyrkliga skatterna i Västerås.
Ägnade några timmar åt Stadsarkivet. Hittade bland annat det här fina vykortet från tjugotalets Västerås. Stora torget. Huset längst bort till vänster har en speciell historia, som jag ska dra någon annan dag.
Stora torget på tjugotalet.
Vilken fantastisk fotbollsmatch mellan Liverpool och Arsenal. Hur ska jag hinna med all bra sport? Det svämmar över just nu.
Måndag 7 april
Första hockeyfinalen blev riktigt bra. Intensivt, många mål. Kan tänka mig att se fler matcher. Satt annars stilla vid datorn hela dan medan livet fortsatte därute.
Insåg att jag skrivit ett pinsamt fel i en bildtext i dagens Frågor om förr i VLT. Vallbybron började byggas 1958 och var färdig 1960. Den byggdes sedan ut och breddades 1975, det årtal jag använde. Bilden från Skultunavägen, utan bro, måste alltså vara tagen före 1958.
Skultunavägen, med Ullspinneriet i bakgrunden, före 1958.
Jag berättade om Västeråsmålaren Otto Jäderville häromdan. Han som målade teaterdekor och kulisser åt revybröderna Karlsson på 1910-talet och som sålde oljemålningar till västeråsarna. Han var duktig på att kopiera Bruno Liljefors, sa man.
Ibland skrev han sig Jäderwiellz när han ville vara litet finare. Ingegerd Skillström har en målning av Otto i sitt kök på Drottninggatan. Jag hittade faktiskt en bild på honom, som Ernst Blom tog. Jag vill fortfarande veta mer om denne Otto Jäderville.
Otto Jäderville i stilenlig konstnärspose. Foto: Ernst Blom.
Vad sägs om en utsikt från Domkyrkotornet som avslutning? Bilden är tagen mot sydost sent 1950-tal, innan Domusvaruhuset var påtänkt. Domkyrkoesplanaden med rondellen på Engelbrektsplan till vänster, Östra Kyrkogatan till höger.
Västerås från Domkyrkan för ett halvsekel sedan. Foto: Gert Walette.
Söndag 6 april
Borde kratta mossa. Läser om Viborg i stället. Och försöker skriva om månhuset. En av söndagstidningarna har ett av de evigt återkommande reportagen om någon modemässa nånstans med bilder på kvinnor utstyrda i de mest sinnesförvirrade kreationer. Hela mitt vuxna liv har jag undrat när denna mediala sinnesförvirring ska upphöra. Ingen tänkande varelse går ju nånsin runt med fågelbon på huvudet, uppblåsta gummibåtar om midjan och tajta mikorvågsugnar på benen. Varför trycks konstigheterna år ut och år in?
Per Elfström har skickat mig en fråga om gamle stadsarkitekten Erik Hahr. Hade inte han en storslagen vision om Oxbacken-Mariaberget-Jakobsberg som aldrig blev av, förutom kanske Fryx, frågar han.
Jo, det stämmer. Hans vision finns bevarad på en bleknad akvarell som hänger nere i Stadshusets källare, oåtkomlig för allänhetens ögon. Så här ser den ut (med reservation för färgerna som är något förstärkta i datorn):
Erik Hahrs vision om Mariaberget vid förra sekelskiftet.
Jag skrev en artikel om akvarellen och Hahr i VLT för tre år sedan. Den finns att läsa här. Där finns också några fler bilder.
Fredag 4 april
Staffan Anger har en magnifik lägenhet på fjärde våningen på Lillåudden, med utsikt över Mälaren. Här stod kronprinsessan Viktoria för någon månad sedan och tittade på Utter Inn och fick höra berättelsen om månhuset. Riksdagsman Anger gör vad han kan för att sprida budskapet om House on the Moon. Han vet att Mikael Genberg genom sina olika projekt redan gett Västerås mer PR än någon annan. Någonsin.
En riksdagsman som tror på månhuset.
Jag fortsatte till Ingegerd Skillström på Drottninggatan. Hon har en oljemålning från 1908, signerad O J-LL. Otto Jäderville. Ingegerd vet att Jäderville var en målare i Västerås, men inte mycket mer. Är det någon som vet något mer om honom, frågar hon.
Jag kastar ut frågan till hemsidans läsare. I väntan på svar ska jag leta i mina egna arkiv. Någonstans har jag en bild på Otto.
Landskap målat av Otto Jäderville 1908. Hänger i köket på Drottninggatan 32C.
Cyklade hem. Dimman hade lättat. Solen lyste över Lillåuddens vass. Tog en bild, funderade på hur det hade varit att måla av vassen i stället. I vattenfärg.
Vass på Lillåudden i april 2008.
Torsdag 3 april
Cyklade hem på eftermiddagen. Ljust, klar luft. Jag älskar april, maj och juni. Ljuset, fräschören, löftena om en evighet innan nästa mörker. Stannade i Mälarparken, där koltrasten kvillrade. Tittade, som så många vårar förr, på markens äldsta trick: blåsipporna. De oväntade, de som visar sin blåa färg bland bruna fjolårslöv på platser där blicken annars aldrig stannar, som Tranströmer skriver: ”De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen.”
I dagens ”larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.” (Tomas Tranströmer, Blåsipporna)
I går skrev jag om invigningen av Kristiansborgsbadet 1961. Anders Berggren var med. Han har skickat mig den här dramatiska ögonblicksbilden:
”Jag måste bara berätta om plasket i Kristiansborgsbadet. Jag gick sista året i läroverket och spelade i blåsorkestern, som under den eminente musikfanjunkaren Hilding Ahrborns ledning naturligtvis deltog i invigningen av badet 1961. Vår plats var mellan djupa bassägen och den grunda, som syns i bakgrunden på dagens bild. Cederwall höll som bäst sitt invigningstal. Det var trångt med alla notställ, längst bak satt Anders Hjerpe med sitt euphonium (en sorts mindre tuba) i knät och vägde på sin stol. Hur han bar sig åt vet ingen, men plötsligt började han veva med armarna som en väderkvarn.
Förgäves, med ett jättelikt plask stöp han baklänges ner i den grunda bassängen, med notställ, stol, instrument och allt. Först blev det dödstyst, sedan utbröt ett jubel som aldrig ville ta slut. Han kravlade upp, ruskade lite på sig, tömde sitt euphonium på några liter vatten, satte sig helt lugnt på stolen och rättade till noterna. Landshövdingen avslutade sitt tal och sedan spelade vi Stars and stripes med ett lätt bubblande biljud från Hjerpe längst bak. Oförglömligt!”
Stadens högsta politiker och tjänstemän poserar vid en inspektion av det nya badet. Starke mannen Gustav Ohlsson står som andre man från höger. Uppe på trampolinen står bland andra Anna Larson och Park-Adolv Andersson.
Det nya badets arkitektur blev en symbol för sextiotalets folkhem. Utanför skymtar Arosvallens gamla huvudläktare av trä.
Onsdag 2 april
J fyller 30 år. Två barn och snart radhus. Vad blev tiden av?
Han ska skriva om kommunala frågor i tidningen. Det som jag gjorde i många, många år. Lovar att inte lägga mig i. Men jag vill förstås veta om det är fler kommunala skolor än Skiljeboskolan som lägger ner sin undervisning på grund av konkurrens från de privata skolorna. Hur stora vinster gör de privata skolorna? Hur mycket tar skolledningarna ut i lön?
Och så vill jag förstås veta när de där första spadtagen ska tas för äventyrsbadet i Ångkraftverket. Kommer ni ihåg planerna? Kommunen skulle satsa en förskräcklig massa miljoner i årliga hyror, förutsatt att Peab kunde visa upp att även andra intressenter skulle gå in. Ett sista datum för den bevisningen flyttades fram flera gånger. Ett avgörande sista datum var senaste årsskiftet. Vad är det för sista datum som gäller nu? Vad är det för vits med avtal om de inte hålls?
Den sista stora pannan byggs 1950. Foto: Vattenfall.
För någon månad sedan visade jag Gert Walettes fina bilder från gamla varmbadhuset. Jag skrev att det var ritat av Erik Hahr 1910. Hahr ritade ju nästan allt på den tiden. Pia Virving korrigerar mig. Varmbadhuset på Trädgårdsgatan ritades faktiskt av hennes svärfars pappa Georg A Nilsson, arkitekt från Stockholm. Erik Hahr ritade bara tillbyggnaden efter Vasagatan. Rätt ska vara rätt.
Varmbadhuset revs 1961. I september samma år öppnades det nya badet på Kristiansborg, det som nu hotas om ett nytt äventyrsbad byggs. Gert Walette var förstås där, på Kristiansborg, med sin kamera när det nya badhuset öppnades. Badet invigdes av den nyligen avlidne landshövdingen Gustav Cederwall.
Badkassan strax efter öppningen 1961. Är det växelmynt i den stående lådan?
Nytt badhus för fyrtiosju år sedan. Arkitekter var firman Rosenberg och Ståhl.
Tisdag 1 april
Vårväder. Sol. Passerade Stockholms stadion ännu en gång. Torben Gruts olympiska skapelse är snart hundra år. Jag är fascinerad av de små biljettluckorna i muren vid hunvudentrén. Det var länge sedan de användes, men hur många västeråsare är det inte som köat där under åren för att köpa biljetter till SM-finalerna i bandy och för att se Hyttse, Pottan och grabbarna. De gamla vändkorsen är också värda att bevaras för eftervärlden.
Klassisk biljettlucka i OS-borgen.
Köpte Robert Edwards bok om Finska vinterkriget. Läser att det 1938 satt mellan 8 och 12 miljoner människor i Gulag i Sovjet, alltså mer än dubbelt så många som hela Finlands befolkning. Inser att jag redan nu har börjat förbereda mig för nästa resa, till St Petersburg via Karelska näset, med avfärd den 25 maj. Men innan dess måste jag hinna skriva boken om Mikael Genberg så gott som klar. Hur ska jag klara det?
Fastnar än en gång vid Georg Janzons bilder från gamla Västerås. Titta på den här. Två gubbar stakar båten innerst i gamla hamnen. Lantmännens silo är liten och oansenlig. Lillåns utlopp var mellan silon och magasinsbyggnaden.
Gamla hamnen, 1930-tal. Foto: Georg Janzon.
Gamla hamnen, 1930-tal. Foto: Georg Janzon.
