Måndag 31 mars
Nya, enorma Terminal 3 i Peking i går. Hemma igen i dag, i den ljusa våren. Hög luft. Tussilago. Varje år är det likadant. Tussilagon sprider gyllene löften. Kina känns plötsligt avlägset.
Tussilago på Lillåudden.
Cyklade förbi Lillåudden. En grävskopa rev den mur som i flera år varit ett halvofficiellt tillhåll för klottrare. Muralmålningarna har fått stå kvar. Men nu ska rubbet bort för de nya hus som byggs. Meter efter meter av klottermuren krossas och lyfts iväg. Somliga ser den här typen av klotter som konst. Må så vara. Men de måste ha stora skygglappar om de inte ser hur sjaskig omgivningen blir. Skräpigt struntklotter på förrådsväggarna bakom muren, drivor av kastade färgburkar och sprayflaskor.
Berömd klottermur rivs.
Konst?
Månhusets vänner hade årsmöte i kväll. Ordföranden Mats Svegfors klubbade snabbt igenom dagordningen, sedan pratade Emil Vinterhav om hur kul det var att jobba med månhuset. Vinterhav är projektledare för en grupp på elva personer på Rymdbolaget som just nu studerar hur en farkost ska kunna landa på månen och sedan kasta ut ett paket, stort som skokartong. Paketet ska veckla ut sig självt till en röd liten stuga. Rymdbolagets tekniker är entusiastiska.
– Vi kallar projektet för Hot Moon, sa Emil Vinterhav.
Sedan visade han ett fotografi av månens yta och pekade ut tre platser där rymdkillarna tror att det går bra att landa: Keplerkratern, Mare Iridum (som sägs vara månens vackraste plats) och den lilla krater som finns just där Västerås ligger, om man för över Västerås koordinater till månytan: latitud 59,37 grader nord och longitud 16,32 grader öst.
Västerås on the Moon.
Med en röd liten stuga.
Emil Vinterhav leder en grupp på elva personer på Rymdbolaget som försöker lösa de tekniska problemen med att landa ett hus på månen.
Söndag 30 mars
Packar för hemresa. Tittar ut från rummet en sista gång. Hutonger och höghus. Luften till synes hög och klar.
Peking väntar på OS.
A room with a view.
Nu får jag snart ägna mig åt det gamla Västerås igen. Som den här bilden, ur David Erikssons fyrtiotalssamling.
Hörnet Vasagatan – Smedjegatan på fyrtiotalet. Foto: David Eriksson.
Lördag 29 mars
Lång promenad genom hutongerna. Gamla Peking lever i skuggan av skyskraporna. Vi hamnade till slut vid Maos mausoleum. Oändliga rader av kinesiska turister strömmade ut. Några av oss strömmade in. Jag vaktade ryggsäckar och väskor. Sedan fick jag ett par timmar för mig själv. Tog en taxi till ett kejserligt tempel, Xiannong, som kommunisterna först gjorde om till skola men som numera är museum för gammal arkitektur. Kvinnan i entrékuren sov när jag kom, hon vaknade, log ursäktande och gav mig en biljett för 15 kronor. Där inne var jag ensam, alldeles ensam i en stad med 15 miljoner invånare. Templet var som en mindre kopia av de innersta delarna av Förbjudna staden. Varför åker inga turister hit? I en av salarna hittade jag en gigantisk modell av Peking från år 1949, i skala 1:1000. Varje hus, varje gränd, varje gata fanns med. Alla hus var låga och grå, bara Den förbjudna staden höjde sig över mängden.
Pekinganka på kvällen, i en restaurang fylld av lördagsätande kineser. Mäktig upplevelse. Trots, eller kanske delvis tack vare, att det 56-procentiga vetebrännvinet Red Star smakar fotogen…
Kvinna med hund i hutongerna. Engelsmännen tog med sig fem pekingneser som krigsbyte när de förstörde Sommarpalatset under andra opiumkriget på 1860-talet, i frihandelns namn. De hundarna blev stamfäder till rasen i Europa.
Efter Mao. Turistande kineser har fått sitt lystmäte.
Ensam i mångmiljonstaden. Varför åker inga turister till Xiannong i Peking?
Den gamla stadsmuren fanns kvar ända in på femtiotalet, innan Mao bestämde sig för att riva den och ge plats åt modernare trafik.
Fredag 28 mars
Kallt i Peking, regn drar in från norr. Det gör inget, vi hann med morgongymnastik och minglet bland de spelande, sjungande och dansande pensionärerna i parken vid Himlens tempel innan vädret blev sämre. Vi hann med att cykla i hutongkvarteren också.
Mao tittade på oss från väggen i vardagsrummet när vi åt en enkel men god lunch hemma hos en familj i hutongerna.
Mao finns överallt i den kinesiska vardagen, trots att han bär ansvaret för tiotals miljoner människors död. Hans minne lever tack vare att han enade Kina 1949, det lever trots allt som gick så oerhört fel under Det stora språnget och under Kulturrevolutionen. Han finns fortfarande på sedlarna och han tronar likt en kejsare ovanför entrén till Pekings mest besökta turistmål: Den förbjudna staden.
Hyllningen av Mao är en av världens märkligaste paradoxer. Dagens kapitalistiska marknadsekonomi i Kina skulle få Mao att vända sig, om han kunde, i sin glaskista inne i mausoleet på Himmelska fridens torg.
Jagt ska gå dit i morgon. Inte för att titta på det uppsvällda liket, utan för att visa några resenärer vägen. Jag skulle förresten inte ha en chans att placera den lilla röda stugan på glaskistan.
Den lilla röda månstugan i tryggt förvar på Andarnas väg.
Parken vid Himlens tempel, där pensionärerna träffas.
Mao lever i vardagen, på väggarna i hemmen och på sedlarna.
Trots att jag sitter på trettonde våningen på ett hotell i Peking kan jag inte låta bli att visa en av David Erikssons tidiga färgbilder, från fyrtiotalets Västerås. Ni ser väl var bilden är tagen?
Engelbrektsplan på fyrtiotalet, Vasagatan mot söder. Foto David Eriksson
Torsdag 27 mars
Undrar vad som hade hänt om jag hade knallat in in i lamatemplet i Peking iklädd en t-shirt med texten Free Tibet! Hypotetisk fråga. Nån hade förstås skickat polisen på mig.
Jag skulle förresten aldrig komma på tanken. Tibet har i sekler varit beroende av Kina. Inte ens Dalai Lama kräver ett fritt Tibet. Oron i Lhasa handlar mera om ett missnöje med den kinesiska dominansen inom näringslivet. Från små butiksägare och uppåt. Kinesiskt kapital har lyft Tibet ur den värsta fattigdomen, men kineserna tar också för sig på ett sätt som inte alltid är välbetänkt.
Inne i lamatemplet i Peking, med sin tibetanska buddhism, märks ingenting av konflikten i Tibet. Livet går sin gilla gång. Folk strömmar in och tänder sina rökelsestickor av sandelträ och ber en bön i stillheten, den täta trafiken utanför tränger inte genom murarna. Buddhorna ler lika outgrundligt som de alltid gjort. Turisterna går till den innersta tempelhallen för att se den 18 meter höga Buddhan som sägs vara huggen ur ett stycket sandelträ.
Här inne, i det tempel som Chou En-lai räddade undan kulturrevolutionens rödgardister, låtsas man inte om Dalai Lama. Den kinesiska regeringen har till och med utsett en egen Panchen lama (ställföreträdande lamaboss) som ska utse en framtida, politiskt korrekt Dalai Lama.
Livet går sin gilla gång i Lamatemplet i Peking.
Kinakliché?
Trångt i Sommarpalatset när kinesiska turister njuter av magnolian framför änkekejsarinnan Cixis sovrum.
Statliga tv-bolagets CCTV:s spektakulära nybygge i centrala Peking, där skyskrapor lutar sig mot varandra. Holländaren Rem Koolhaas är huvudarkitekt.
Onsdag 26 mars
Badaling, eftermiddag. Kinesiska muren vecklar sig över bergssidorna. Skylten om OS, One world one dream, känns som en bräcklig förhoppning. Tusentals turister strävar upp och ner på det branta murkrönet. Jag haltar upp till tredje vakttornet på den vänstra sidan. Stannar, pustar ut, tackar vänligt men bestämt nej till en försäljare som bjuder ut de eviga vykorten, lutar mig mot en glugg i tornet, lindar fast det lilla huset på en spik och tar bilden.
Ett månhus på Kinesiska muren. Inte det sämsta. Om månen inte blir av, menar jag.
Sedan går jag ner och firar med kaffe och konjak på ett litet kafé.
Tisdag 25 mars
Märklig morgon i Peking. För första gången upplever jag statlig censur av tv. Sändningen bryts varje gång BBC World ska visa bilder från demonstrationerna i Grekland mot OS i Peking. Rutan förvandlas till snöflimmer. Historien upprepas på kvällen. Någon jeppe sitter i ett kontrollrum någonstans i detta väldiga land och bestämmer vilka bilder som medborgarna inte får se. Jag fattar det inte. Till och med FN har godkänt den kinesiska statens agerande mot oroligheterna i Lhasa. Varför denna rädsla? När nyheterna stryps ökar förstås internationell kritik mot Kina. Om kritiken fortsätter är OS i fara på allvar. Det vore synd. Kina behöver spelen.
Var på Himmelska fridens torg. Världens mitt. Jag var inte ensam. Försökte placera Mikael Genbergs lilla månstuga framför den stora port som leder in till kejsarstaden och som bevakas av ordförande Mao. Men blåsten tog tag i stugan och en av medresenärerna fick sätta fingret på skorstenen. Mao log i sin himmel.
Månhus i blåst på Himmelska fridens torg.
Annars kan jag konstatera att magnolian blommar vid vallgraven norr om Den förbjudna staden. Och att det finns en spännande marknad med mat och grönsaker i en gränd alldeles öster om hotellet, där jag inte promenerat tidigare. Varje dag, någonting nytt. Vi åt god mongolisk hot pot medan natten sänkte sig över den stad där det bor över 15 miljoner.
Magnolian blommar vid vallgraven utanför Förbjudna staden.
Gammal och ung, två av 15 miljoner.
Nu är det natt, jag kan inte sova. Jag är uppkopplad, jag kan se de censurerade tv-inslagen på webben och inser att den kinesiska staten inte har en chans mot informationstekniken i längden. I Kina finns över 210 miljoner människor med tillgång till Internet, fler än i något annat land.
Måndag 24 mars
Planet började skaka nånstans över Sibirien, över Krasnojarsk där Hans Johansson en gång spelade bandy och funderade över livet. Byiga nordvästliga vindar fick den stora tunga airbussen att rista och knirra. Jag gillar inte sånt. Samtidigt drog det kallt från en vidöppen kallfläkt i det plastiga taket. Vad hade jag där att göra?
Planet lugnade ner sig över Mongoliet, bortåt Ulan Bator. Solen lyste eldröd, himlen var knallblå och snart vecklade Gobiöknen ut sig med sitt mönster av åsar, slätter och märkliga små floder som försöker rinna efter den karta Sven Hedin ritade.
Kontrollerna på Pekings flygplats är enklare och vänligare än någonsin. Framför passkontrollanten finns en knapp som man kan trycka på om man är nöjd eller missnöjd med hans beteende. OS har säkert spelat in. Lhasa känns långt borta.
Promenad i arbetarkvarteren runt hotellen. Farbrorn som klipper folk på trottoaren var kvar, han som säljer vitkål och potatis i gränden likaså. Luften är hög och torr, trafiken tätnar framåt kvällen. Jag står där i ett gathörn och pekar ut väderstrecken. ”Däråt ligger Himmelska fridens torg, däråt Himlens tempel och där borta kan ni se vårt hotell.” Alla har vi våra uppgifter i livet.
Kopplar upp mig med datorn på rummet i natten. Läser först att VIK tror på skräll, ser sedan att Leksand vunnit med 9-1. VIK-målvakten hade tagit timeout. Före matchen… Sportjournalisterna har tunga nyheter att jobba med. I morgon ska vi gå över världens kanske största torg, 44 hektar från söder till norr, stort som 73 fotbollsplaner. Törs inte tänka på hur många hockeyrinkar det blir.
Mao sitter förstås kvar och ler outgrundligt mot oss från tavlan ovanför ingången till den Förbjudna staden, där kejsarna levde sina avskärmade liv med konkubiner och lydiga eunucker.
Bland frisörer och vitkålsförsäljare.
En vanlig gata i Xuanwu-distriktet.
Hutonger nedanför mitt fönster, dags för upprustning eller rivning.
Dagens Västeråsfråga. En bild från den stora utställningen på Viksäng 1929. Visst står väl det här huset kvar, i kvarteret strax söder om Viksängs centrum?
Fritidsgård? En gång regementets marketenteri?
Söndag 23 mars
Sol, vindstilla, kallt. Kan inte slita mig från bilderna från det gamla ullspinneriet vid Svartån på Skultunavägen. Hur länge höll de på? Hur stor var produktionen? Gaveln med fönster ut mot Svartån var vacker. Vilka jobbade där, innan Max Andersson tog över och startade sin kanotfabrik där 1928.
Ullspinneriet igen.
Ännu en fråga innan jag drar till Kina. För något år sedan frågade jag om en bild på en filminspelning i Gamla hamnen. Två skådespelare, filmfolk, hamnsjåare som statister, Europafilm. I bakgrunden Sveas lager, nånstans där går Kungsängsgatan i dag. Men vad var det för film? När spelades den in? Fotografen heter Georg Janzon och bilden ingår i den samling som Kjell-Åke Jansson nosat upp och kopierat.
Mystisk filminspelning i Västerås hamn, någon gång på trettiotalet.
Nu är väskan packad. Snart går bussen till Arlanda, i kväll lyfter SAS-planet. Ännu en vecka som reseledare i Mittens rike. Den här gången har jag med mig datorn och hoppas kunna skicka hem något till hemsidan. Jag har också med en liten modell av Mikael Genbergs månstuga. Jag funderar på att placera den på Kinesiska muren. Får se hur det går.
Fredag 21 mars
Långfredag. Promenad i snålblåsten ute i Strömsholm, bland kanadagäss och hästar. Urgamla ekar omger slottet, de bär på minnen om sekler som försvunnit. Vad är tid? Kom att tänka på en nyhet på radion, om en gigantisk explosion långt bort i rymden. När vi ser ljuset av smällen har det gått miljoner år sedan det hände. Omvänt: en rymdvarelse som sitter med sitt jätteteleskop och tittar på vår jord, från en planet bara hundra ljusår bort, kan se hur ekarna och människorna såg ut för hundra år sedan. Han kan se världskriget närma sig, men han hinner inte göra något för att förhindra det.
Ek betittat från yttre rymden.
Försökte komma in i Dingtuna kyrka för att titta på Albertus Pictors målningar. Jag är särskilt nyfiken på den målning som tycks karikera en jude. Antisemitism i en svensk landsbygdskyrka på 1400-talet. Men kyrkan var som vanligt tillbommad. Jag vet inte hur många gånger jag har stått där utan att komma in. Kanske beror det att jag alltid åkt förbi på (kyrkliga) helgdagar. Då, när kyrkan borde vara öppen, är den stängd. Vaktmästaren är ledig.
Stängd som vanligt.
På vägen dit beundrade vi Stora Åsby på sin ås, med utsikt mot sjön Freden. Det var här Gunnar Mascoll Silfverstolpe bodde som barn. Det var hit han återvände även när han blivit vuxen, för att minnas sin barndom.
Hemland –
Stenarna kunde jag peka ut,
björkarna kände jag alla
och bortom dem fädernas jord,
där jag hör hemma
till dess min dag är slut.
Stora Åsby.
Hemma hittade jag överraskande en bild av Ernst Blom, förmodligen tagen från Domkyrkotornet mot norr, på trettiotalet. Skultunavägen med Karlslund till vänster, Föreningsgatan till höger, där knappt ett enda hus står kvar i dag.
Mot norr. Foto: Ernst Blom.
Torsdag 20 mars
Minst tio utklädda barn ringde på i dag och ville byta små teckningar mot godis. Lång och trevlig middag. Hörde att moderaten Tomas Högström ska göra comeback. Han lämnar livet som pensionerad riksdagsman och tar över som landstingsråd och ordförande i landstingsstyrelsen efter avhoppande Magnus Edlund. Nu blir familjen Högström – Unell ett unikt politiskt maktcentrum i Västerås. Tomas styr landstinget och Elisabeth styr kommunen. Har vi haft något liknande i stan förut? Tror inte det.
Fransk läsövning, apropå ingenting.
Det ska bli uppåt tjugo grader i Peking nästa vecka. Kanske, kanske blommar magnolian i Sommarpalatset.
Onsdag 19 mars
Passerade Stora torget. Häpnade över påskbjörken framför Stadshotellet. Inser att det snart är påsk och att man ska äta ägg. Än en gång har religionen slagit följe med folksederna, eller vad som nu är hönan och ägget. Hönorna började lägga ägg igen, förr i tiden, efter vinterns kyla (det var före de eluppvärmda hönseriernas tid). Samtidigt passade de kristna på att fira uppståndelsen, med ägg som symbol för livet. Om man dessutom fastade några veckor före blev det en massa ägg. Men var kommer snapsen in i bilden? Och sillen?
Stora torget på askonsdagen.
Några barn klättrade på BG Broströms Aseaströmmen. Ett konstverk med funktion. BG skulle ha gillat det.
En levande Aseaström.
Skrev om milstolpen på Pilgatan för några veckor sedan. Fattade inte vad tecknen på stenen stod för. Nu vet jag bättre. Milstenar sattes upp mellan 1649 och 1877. De märkte ut varje mil (gammal mil = 10 688 meter), eller varje halvmil och kvartsmil från Stockholms slott ut i landet, som grund för beräkning av tjänstemännens resekostnader och för ersättningar till skjutsbönderna.
Milstenen på Pilgatan visar alltså att ännu en kvarts mil har passerats sedan den förra milstenen, längre österut, var den nu stod någonstans. Det kungliga emblemet med XIV är bara ett kungligt emblem, och inget annat. Årtalet betyder att stenen sattes upp 1843 och initialerna FR visar det det var under landshövding Fredric Ridderstolpes tid (1822-49). Så var det med det.
Milstenen på Pilgatan står fortfarande kvar.
Tisdag 18 mars
Styrelsemöte med Västerås humanistiska förbund hemma hos mig. Höstens program i det närmaste klart. Blir spännande.
Börsen uppåt igen, hurra, lågkonjunkturen hann aldrig börja, nu ska vi leva lyckliga i bubblorna igen, snart sänks räntan och magnoliorna börjar blomma i Sommarpalatset i Peking. Snön faller, isen lägger sig på yttertrappan. Hästens öga vakar.
Bevakande hästöga i Skerike.
Hans Göthberg letar bilder på Max Anderssons kanotbyggeri på Pilgatan till en utställning i Båtmuseet ett par veckor in i april. Jag efterlyste bilder för något år sedan. Nu gör jag det igen. Någon måste väl ha en bra exteriör på kanotfabriken i kvarteret närmast järnvägen på Pilgatans norra sida.
Max Andersson startade sin firma 1928, i Ullspinneriets gamla hus vid Skultunavägen längs Svartån, nära den plats där Vallbybron skulle byggas. Till Pilgatan flyttade Max på 1940-talet.
Fabriken vid Svartån är däremot väl dokumenterad. Hans Göthberg har fått låna några fina bilder från Stadsarkivet på kanotbyggeriet. Bilderna togs innan huset skulle rivas, förmodligen på femtiotalet, och de är dubbelt intressanta eftersom de också visar hur ullspinneriet såg ut en gång i en länge svunnen tid. Ullspinneri, förresten? Varför hade Västerås ett ullspinneri.
Det byggdes upp på 1870-talet på samma plats där det tidigare funnits en tändsticksfabrik. Ja, just det. Westerås Tändsticksfabrik, startad av grosshandlaren och bryggeribyggaren PO Flodin 1869. Fabriken hade som mest 51 anställda, innan den brann ner 1871.
Max Anderssons kanotfabrik i Ullspinneriets gamla hus...
... vid Skultunavägen.
Innan Ullspinneriet byggdes låg Westerås Tändsticksfabrik på Skultunavägen.Den fabriken flyttades sedan till Hyttområdet vid Lögarängen.
Måndag 17 mars
Snösöask, grått, nordlig vind. "Varför har ni så dåligt väder i Västerås", sa Mats Svegfors när jag träffade honom på länsstyrelsen. Han har varit landshövding i åtta år. Nästa vår blir det nio, då går hans mandat ut. Han ska ersättas. "Jag tycker inte det var så länge sen du kom hit", sa jag. "Det beror på att du är så gammal...", svarade han.
Mats Svegfors slutar på Slottet nästa år. Foto: Jan Gustafsson.
Oroligheter i Tibet. Undrar hur munkarna reagerar i lamatemplet i Peking? Jag ska dit nästa vecka, vi brukar besöka lamatemplet med sina buddhafigurer och sin tibetanska buddhism. Templet brukar lyftas fram som ett exempel på religionsfriheten i Kina. Även om munkarna där inte hör till dem som hyllar Dalai Lama och kräver ökat självstyre för Tibet.
Buddhistmunkar flyttar om i lamatemplet i Peking, mars 2008.
Georg Janzon jobbade på VLT:s redaktion från 1923 fram till slutet av 1950-talet. Han älskade att fotografera. Jag har visat några av hans bilder tidigare, här kommer ett par till, med välsignelse av Georgs dotter Terttu Öhman i Badelunda. Georg flyttade till Badelunda efter pensioneringen.
Gamla hamnen, före Lillåuddens tid. Foto: Georg Janzon.
Sturegatans mynning mot Smedjegatan, med det första Konsumvaruhuset i bakgrunden. Foto: Georg Janzon.
Söndag 16 mars
Åkte till Uppsala i går, trots allt. Fick uppleva bandyhistoriens målrikaste match. Edsbyns femte raka, full hand. ”Du måste låta något annat lag vinna”, sa jag till Ola Johansson. ”Hur ska jag göra, vi vinner ju även när vi inte spelar bra”, svarade han. I går tyckte till och med Ola att Edsbyns första kvart var hyfsad. Ledning med 5–1...
Varför rödsvart när det kunde vara grönvitt?
Träffade Kenneth Holmstedt, som en gång var stadsdirektör i Västerås. Nu basar han för Uppsala. Han var nöjd med att Studenternas får fortsätta att vara finalarena, åtminstone ett år till. Nu har Holmstedt börjat planera för att Uppsala ska bli kulturhuvudstad i Europa, när Sverige tar över den kulturella stafettpinnen 2014.
Han har värvat Tapio Hovebro från Västerås för att leda arbetet mot målet. Tapio som både varit kulturchef i Västerås och turistchef i Västmanland. Han avgick när Åke Hillman och de andra politikerna plockade bort turismen från Westmannaturism.
Kenneth Holmstedt på Studenternas. Han har plockat över Tapio Hovebro från Västerås för att göra Uppsala till kulturhuvudstad.
Hillman var på Studenternas i går, han också. Iförd grönvit mundering. Hillman fick löften om att få komma till finalen och banketten även efter det att han slutat som kommunalråd. Politik fortsätter han dock med, på det europeiska planet, där han företräder Sveriges Kommuner och Landsting i frågor om arbetsgivaransvaret inom den offentliga sektorn.
Åke Hillman i grönvitt.
Fler bilder från SM-finalen finns här.
Fredag 14 mars
Vid Bällstaviken i Solna ligger ett stort grått hus i betong, i den tryggt tråkiga stil som präglat svenska kontorshus sedan sjuttiotalet. Här huserar statliga Rymdbolaget, tillsammans med Rymdstyrelsen. På en bergknalle vid parkeringen står en sondraket med nosen mot himlen och rymden ovanför. Inne i foajén finns kopior av de svenska satelliter som skickats up för forskning och telekommunikation under åren. Inne i korridorerna sitter affischer med en röd liten stuga på månen. Här jobbar just nu en grupp på sex-sju teknikner med att ta fram en konstruktionsanalys av hur Sverige ska kunna landa på månen med en uppfällbar stuga i bagaget. De tror på idén, de har fått en miljon av Mikael Genbergs månbolag, de lägger in flera gånger så mycket av egen tid och arbetskraft för att göra denna delstudie.
Raket utanför Rymdbolaget i Solna. Därinne jobbar ingenjörerna med analysen av hur Sverige ska kunna landa på månen med en röd liten stuga.
Jag hade tänkt åka till Studenternas. Nu vete fasen.
Är det Melodifestvial? Är Siw Malmkvist med?
Har kantarellerna kommit? Då är det snart höst. När börjar julskyltningen?
Har fått Arosbrödernas fina årsskrift Arosiensis. God läsning. Längst bak finns en klassisk idolbild från Rekordmagasinet 1955. VSK:s fotbollslag som just tagit steget upp i allsvenskan. De var min barndoms hjältar.
VSK anno 1955. En klassisk bild.
Kolla in killen i bakre raden, han som står näst längst ut till höger. Erik ”Bissen” Berglund. Inner, tekniker av sällan skådat slag, spelade också bandy i VSK. Jag träffade Bissen på VSK-vännernas julfest i december. Så här ser han ut i dag.
Erik ”Bissen” Berglund.
Torsdag 13 mars
I sommar ska Mikael Genbergs lilla röda stuga med vita knutar sättas upp på Globen i Stockholm. Skanska tillverkar huset just nu, beslutsfattarna i Stockholm tycker det är en kul idé. Sagan om månhuset rullar vidare. I sommar kan huset också komma att sättas upp på en borg i Turin. Staden är värd för världsdesignåret och Genberg har ombetts komma ner till Italien för att diskutera saken. Han har också förfrågningar från Newcastle. Varför inte kinesiska muren på en gång? Jag hoppas få med mig en vikbar modell av månhuset när jag flyger till Peking på påskdagen. Den röda stugan skulle förresten göra sig rätt bra på Himmelska fridens torg.
Månhuset sprider sig över världen, efter mellanlandningen på hövdingens skult.
Häromveckan skrev Anders Berggren en debattartikel i VLT om Vandalgatan, Biskopsgatan söder om Domkyrkan. Hur kunde man en gång komma på tanken att dra en trafikled genom den fridfulla parken, mellan djäknefängelset Proban och kyrkan?När togs beslutet, frågar han.
Svar: I november 1941 beslutade ett oenigt stadsfullmäktige att binda ihop Biskopsgatan (som då slutade vid Västra Kyrkogatan) i väster med Domkyrkoesplanaden i öster. Förbindelsen skulle bli en "diskret och lugn parkgata" söder om Domkyrkan. Samfällda kyrkorådet protesterade först, men gav efter för det gudomliga trycket när biskop John Cullberg vanns för tanken på en ny gata. Gatan döptes i folkmun till Vandalgatan och kraven på en stängning hörs regelbundet.
Titta på bilden här under. Den är tagen på trettiotalet på Östra Kyrkogatan, som då gick hela vägen bort mot Skolgatan vid läroverket. På vänster sida syns Borgmästargården, de röda uthusen som fortfarande står kvar och staketet in till Komministergården. Sedan kommer stenpelarna och kättingen vid Domkyrkan.
Inte en skymt av någon Biskopsgata! Där bilen tuffar fram gick Domkyrkoesplanaden ner till höger. Visst ser det lugnt och fridfullt ut.
Jag håller med Anders Berggren. Lägg igen Biskopsgatan när Domkyrkoesplanaden öppnas för trafik in till p-huset i gamla Domus. Gatan skulle aldrig ha anlagts.
Östra Kyrkogatan på trettiotalet med en obruten trottoar förbi kyrkan bort mot läroverket och Skolgatan. Ingen Biskopsgata!
Curt Johanson har svaret på gårdagens bildfråga. "Det är Hållagatan", skriver han. Tvåvåningshuset närmast låg på tomt nummer 9, där Västgötegatan, till höger, mynnade i Hållgatan. I dag är det en ljusreglerad korsning på Cityringen.
Onsdagen 12 mars
Sitter inne hela dan, skriver. Som tur är slår regnet mot fönsterrutan. Behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte rör på mig. Har dåligt samvetet ändå. Blir allt tyngre. Enda promenaden gick till bilen för att hämta in kassen med gårdagens bokskörd från Falun. Där fanns inte bara biografin över Mannerheim utan också Jan Kjaerstads tre romaner om tv-mannen Jonas Wergeland, i fint inbundet skick. L älskar romanerna, har dem bara i pocket. Hon älskar dem så mycket att vi en sommar begav oss till Balestrand vid Sognefjord för att uppleva en av de platser som Kjaerstad skriver om. Balestrand är lika vackert som en välskriven roman.
Balestrand, en sommar.
Så en bild av Ernst Blom som förbryllar mig litet. Jag har en anteckning om att den är tagen på Källgatan, mellan 1905 och 1910. Men var? Fanns en sluttande backe på Källgatan? Är det inte troligare att bilden visar ett parti av Hållgatan (dagens Cityring) mellan Västgötegatan och Stora gatan?
Källgatan, eller kanske snarare Hållgatan i 1900-talets början? Foto: Ernst Blom.
Kul att VIK håller hockeysäsongen levande ett tag till. Snart får jag väl pallra mig iväg till hallen igen, nu när bandyn är slut.
Tisdag 11 mars
Bandysäsongen är slut, nu återstår bara finalen med två andra lag. Ett hemskare slut än i kväll har jag aldrig upplevt. En säker ledning med 3–0 förvandlades till 3–4 under de sista minuterna. Jag trodde inte sånt kunde hända.
– Det här känns stabilt, sa jag när jag såg gamle bandyordföranden Eckemark på läktaren i bandykyrkan på Ön.
Då ledde VSK fortfarande.
– Det gör det inte alls, sa Eckemark och såg lika nervös ut som Olle Wiberg, ordföranden i supporterklubben VSK Sports.
Olle vände sig bort varje gång Edsbyn fick hörna.
Han förstod nog vad som väntade.
Jocke Hedqvist redo för att dela ut nådastöten.
Jag åkte alltså den dryga femtio milen Edsbyn tur och retur, i sällskap med HW som en gång var partisekreterare och som tids nog blir något annat.
På fälten vid Dalälven trumpetade sångsvanarna in våren och i antikvariatet i Falun hittade jag Stig Jägerskölds flerbandsbiografi över Mannerheim till ett överkomligt pris. Jag älskar de gamla antikvariaten, som inte har sina böcker utlagda på nätet och där man fortfarande kan göra fynd.
Bandysäsongen är över, nu kommer våren. Sångsvanar vid Brunnbäck.
Måndag 10 mars
Koltrasten sjunger vemodigt i regnet. Bokskrivandet i tillfällig träda. Planerar i stället för nästa resa till Peking, om knappt två veckor. Några var med mig i St Petersburg vid en tidigare resa.
Litet reklam: Det finns fortfarande platser kvar på min resa till St Petersburg den 25–30 maj. Och vi planerar en ny matresa till Peking i höst, 18-25 november. Ta kontakt med mig eller Omniaresor om ni är intresserade.
Har för övrigt haft en diskussion med AK på Omnia i dag. Hon vill använda den här bilden på mig i reklamen för höstens eventuella matresa. Jag säger nej, jag ser inte klok ut. Mordvapen i högsta hugg, töntig kockmössa och ylletröja (Gant visserligen, men ändå). Och varför viftar jag med en huggkniv samtidigt som jag håller i en wokpanna?
Bild som inte bör visas. Inte ens här.
I dag körde VLT mina Frågor om förr på måndagar för första gången. Hoppas läsarna hittar dit också. Jag har sällan haft så stor respons på grejer jag skrivit, som det här om gamla Västerås.
I dag handlade det om magasinsbyggnaderna i gamla hamnen. Här är en flygbild från trettiotalet som visar hur magasinen låg. Kolla kallbadhuset längst ner.
Gamla hamnen, långt innan den döptes om till Östra hamnen och försågs med lyxiga lägenheter.
För övrigt vill jag inte höra ett enda ord till om Peter Forsbergs ljumskar. Han var ju för fasen inte tillräckligt tränad.
Kungamordet var en utmärkt serie. Reine Brynolfssons underspel suveränt.
Edsbyn i morgon? Eller språkforskaren Ola Wikanders föreläsning om döda språk i Humanistiska förbundets regi? Undrar om jag inte laddar bilstereon och drar till Hälsingland... eller...
Söndag 9 mars
Det var länge sedan jag såg en så bra bandymatch som den i dag mellan VSK och Edsbyn. Högt tempo, spänning in i det sista, bra lagspel. VSK borde ha vunnit med tanke på alla chanserna, fyra frilägen och en stolpträff. Sympatiske Anders Svensson är bättre än någonsin i Edsbyns mål och Kuben Olsson styrde på mitten tillsammans med Daniel Liw. Tre hörnmål och VSK var däckat igen. Hur ska Mesta mästarna hitta motmedel mot Ola Johanssons taktiska bollhållare och sidbytare på tisdag? Punktmarkering av Kuben, tidig och hård kroppskontakt med Liw och offervilja på hörnor är enda utvägen. Vore kul att åka upp till Byn för avgörandet. Det är något visst med Hälsingland och bandy. Lika exotiskt som morgondansare i parken vid Himlens tempel i Peking.
Kuben Olsson åker ifrån Micke Carlsson.
Anders Östling körde mest fast i hälsingeförsvaret.
Dans i parken vid Himlens tempel.
För några dagar sedan visade jag en bild på en springpojke från april 1931, som Ulf Källström skickat mig. Jag berättade att bilden var tagen på Sturegatan. Ulf har skickat en annan bild från samma år, med samma sprinpojke tillsammans med Ulfs faster Ingrid Källström utanför en matvaruaffär. På väggen sitter en tavla med texten: J A Jansson eftr. B Jansson. Kött Fläsk Charkuterivaror Konserver Delikatesser. Kan den bilden också vara tagen på Sturegatan? Ner mot Stora gatan.
Utanför en matvaruaffär 1931. Var? Sturegatan?
Lördag 8 mars
Trött efter resan. Livet återgår till det normala. Så ska det låta. Dammsugning. Middag. Barnbarn på besök. Hur mycket kan en tvååring klättra?
Son med söner.
Fånstirrade på Foppa i Denver, ett par bra passningar. Fick ny lördagsläsning. Latte. Mjölk? Symbol för flärd. Frågor om förr har flyttats till måndagar. Ska väl funka det också. Om allt går som det är tänkt ska första måndagsgrejen handla om den här bilden. Var är lastbilen fotograferad? Det är Stig Ove Andersson som frågar.
Lastbil på mystisk plats i Västerås. Svar ges i Frågor om förr i VLT. Kanske nu på måndag.
Har missat semifinalerna i bandy. När hände det senast? Som tur var vann Edsbyn i går, nu får jag se den fjärde matchen på Rocklunda... förlåt, ABB Arena, i morgon. Kan man hoppas på över fem tusen? Även en stor hall med pelare måste kunna gunga. Sjung alla ni andra så står jag bredvid och lyssnar. Gunnar Ahl har skickat en bild tagen från nya vattentornet 1954. Mot söder. Vega. Blåsboskolan. Ett stort tomt fält väntar på att förvandlas till Rocklunda. Bandybanan stod klar två år senare. Världens första konstfrysta, det regnade på invigningen.
Det fanns en tid före Rocklunda. Från nya vattentornet mot söder 1954. Foto: Gunnar Ahl.
Fredag 7 mars
Hemma igen efter ännu en resa till Peking, staden som hela tiden förändras. Folkkongressen sammanträdde vid Himmelska fridens torg och Maos mausoleum var stängt, men varuhusen sålde sina fejkade prylar till vrakpriser och pensionärerna spelade kort och sjöng i parken vid Himlens tempel. Jag bodde på ett nytt hotell, och kunde glädja mig åt hutonger alldeles utanför dörren. Med ett folkliv som snart inte längre finns.
Gata utanför hotell Dong Fang.
The Great Wall låg förstås där den brukar ligga. Kinesiska muren är alltid lika spännande. Trots att den inte syns från månen.
Muren kunde inte stoppa Djingis Khan, han mutade sig genom portarna.
Jag har käkat varmkorv över hela bandyvärlden, i Sibirien, vid Vita havet, i Bollnäs och på Rocklunda. Till exempel. Jag har till och med skrivit ett helt kapitel om korven i en bok. Nu har jag ätit varm korv utanför lamatemplet i Peking också. Korv på pinne. Smaken? Tja, inte var det som bandykorv.
En korv efter Buddha.
Åtta är ett lyckotal i Kina. Alltså invigs OS den 8/8 2008, 8 minuter och 8 sekunder efter klockan 8 på kvällen. Vi stannade och fotograferade The Water Cube, simhallen som lagrar solvärme, och huvudarenan som kallas Fågelboet. Det är där borta Susanna Kallur ska ta medalj.
Arenorna är snart klara inför OS.
Vår kinesiska lokalguide Leo var i högform som vanligt. Han älskar historier om japaner. En dag ska jag återberätta nån av dem.
En dumpling hos en familj i hutongerna.
På marsch mot framtiden på Himmelska fridens torg, världens mittpunkt.
*
Curt Johanson har tittat på bilden i bloggen den 19 februari. Han tvivlar på att butiken var en föregångare till Ericssons. Han skriver:
”Jag tvivlar för taket på bilden är brutet och har takkupor. Huset till höger uppvisar en slät gavel och vanligt sadeltak och ser ut att ha en putsad fasad. Dessutom ser det ut att finnas en port på bilden. Det stämmer inte in. [...] Tyvärr har jag ingen teori om var huset kan ha legat men jag ska hålla korpgluggarna öppna.”
Curt skickar med en gammal bild av Kungsgatan. Håll till godo.