Onsdag 27 februari
För två år sen var jag i Kina och fick veta att jag blivit farfar till Elliott. I kväll åker jag till Peking igen, och nästa vecka var det meningen att jag skulle bli farfar på nytt. I Kina...
Men Alex hann före. Han föddes i dag och mår bra. Plötsligt känns Pekingresan inte lika angelägen. Men jag torkar tårarna och packar klart väskan. Plockar fram en snart 30 år gammal bild från BB i Västerås, när Alex och Elliotts pappa kom till världen. Jag grät då också.
Västerås BB den 2 april 1978.
Nu lägger jag ner min dagliga blogg en vecka eller så. Jag släpar ingen dator till Peking, men, men vet, jag kanske ramlar över en uppkoppling på något tehus. Må gott.
Parken vid Himmelens tempel, Peking, 2007.
Tisdag 26 februari
Bara 1 700 på en kvartsfinal i bandy. Högt tempo i början, några snygga kombinationer, sen en andra halvlek med utvisningar och tråkbandy, en sån där bandy som inte lockar publiken tillbaka till den ödsligt ekande ABB Arena. VSK vann i alla fall, med 7-4 och spelar semifinal på måndag. Då är jag i Peking och prognoserna lovar sol och 13–14 grader. Jag ska tänka på VSK när jag linkar upp på Kinesiska muren.
Broberg i grönvit skottglugg.
VLT har berättat kapitel efter kapitel i den illa skrivna såpoperan om de hemlösas boende i den gamla kasernen på Hässlö. Nu väntar väl ett nytt avsnitt, efter det brev som RFHL:s generalsekreterare Per Sternbeck skrivit till Västerås stad. Han berättar att RFHL:s avdelning i Västerås inte visste vad som hände i deras egen förening. Sternbeck skriver, och jag citerar ordagrant:
”Jag fann att föreningen var utsatt för ett kapningsförsök. Hemliga möten hade hållits, förfalskade protokoll hade utformats där man angav att personer varit på möten som de själva inte visste om. Företrädare för den falska styrelsen förde förhandlingar med kommunen...”.
Så startade boendet, med snabba beslut av den borgerliga regimen i Stadshuset. När RFHL:s generalsekreterare grep in för att reda upp i röran stoppade han först en checkkredit som föreningen fått, sedan entledigade han fp-politikern Jan Rejdnell från posten som kassör och efter ett par dagar valde Rejdnell och ”en person som heter Tomas Salzmann att lämna föreningen kring hemlösa”. Salzmann är m-politiker. De ville väl inte förknippas med kapningsförsök, hemliga möten och förfalskade protokoll.
*
Gunnar Ahl kom till Asea 1951 som 21-årig ingenjör.Han bodde under en tid inneboende i en röd liten stuga vid Källgatans korsning med Västgötegatan. Mitt emot nuvarande polishus. ”Intill fanns troligen Eks åkeri och senare Hylleruds auktionskammare, om jag minns rätt. Har Du eller har Du sett något foto av det kvarteret”, skriver han.
Jag har faktiskt ett par bilder i min samling som visar just den korsningen på 1930-talet, eller möjligen 1940-tal. Något litet rött hus hittar jag dock inte.
Västgötegatan korsar Källgatan, Stadsparken i fonden.
Samma korsning, med Källgatan närmast. Pumpen i hörnet står fortfarande kvar.
Stenhuggare Orström byggde pumpen 1862 över den källa som gav gatan dess namn.
Måndag 25 februari
Vissa människor har alltid en bra historia till hands, andra har det aldrig. Jag tillhör den andra gruppen. Bestämmer mig för att komma ihåg ett skämt, glömmer det direkt. Förbereder resan till Peking, borde ha några kul stories i bakfickan när vi fastnar i trafiken från flygplatsen på torsdag. Men jag är alldeles tom. Ulf C skickade en historia häromdan, men den var för fräck för att dras i en anständig buss. Var hittar man bra historier? Jag kan bara en enda och den har jag just glömt.
Får roa mig med mina gamla bilder i stället. Ulf Källström har skickat ett par bilder på en matvaruaffär i Västerås i april 1931. Hans faster Ingrid Källström jobbade där. Hon poserar utanför butiken tillsammans med springpojken Bertil Rubin. Skylten på väggen förkunnar att butiken drivs av JA Janssons efterträdare B Jansson. På en annan bild sitter Bertil på sin cykel, förmodligen längre upp på samma gata. Bakom honom hänger en skylt med texten Kruthandel. ”Var är bilderna tagna”, frågar Ulf.
Springpojke på känd Västeråsgata.
Bilden på springpojken kan jag lokalisera. Det är Sturegatan mot norr. Pojken står strax nedanför den plats där ingången till Gallerian är i dag. Huset med tornet på höger sida är gamla Baptistkyrkan. Sturegatan slutar i Smedjegatan längst bort. På den tiden fortsatte inte Sturegatan ända bort till Domkyrkoesplanaden.
1931 bodde 30 000 i Västerås. Vintern var snörik, VLT kostade 14 kronor för helår, smöret 2:35 per kilo och Arosvallen invigdes.
Söndag 24 februari
Har haft besök från Frankrike, promenerat längs Öster Mälarstrand. ”Här brukar det vara is”, sar jag. Vi åkte glashissen upp i Skrapan. ”Det här är vår stad”, sa jag när vi tittade ut över ljusen. Patetiken låg nära, men stoltheten var äkta.
Vi har spelat kort. De spelar mycket kort i Auvergne. Vi har tagit upp traditionen. Begreppet sällskapsspel har fått en innebörd för mig. Tror inte jag har skrattat så mycket på länge.
Patetik från Himlabacken.
Hälsade på Åke von Sydow för ett par dar sen. Det var Percy Barnevik som hämtade honom från Finspång till Asea för 28 år sen. Han har blivit kvar. Hans mormor Ewa växte upp på Tidö. Hon hette Treschow. Familjen ägde Tidö innan von Schinkel tog över.
Ewas syster Palla gifte sig med en bror till den finske marskalken Gustaf Mannerheim, de bodde på Grensholm utanför Linköping. Åke von Sydow träffade marskalken på fyrtiotalet, när Mannerheim reste till Sverige inkognito under fortsättningskriget för att vila upp sig.
Jag kom att tänka på ett brev jag fått från Clas Lundberg, med en bild på Mannerheims stora Mercedes.
– När jag var liten grabb på fyrtiotalet såg jag Mercedesen på Stora torget i Västerås. Det var en av de största personbilar jag sett, skrev Clas Lundberg.
Mannerheim hade fått bilen, en Mercedes Benz 770F-Cabriolet, i present av Hitler vintern 1941. Vad gjorde denna lyxbil på Stora torget i Västerås 1947 eller 1948? Jag anade en koppling mellan Mannerheim och Åke von Sydows släkt, men det var nog bara ett sammanträffande.
Enligt Clas Lundberg beslagtogs bilen av svenska staten för en obetald skatteskuld som Mannerheim skulle ha haft i Sverige. Den såldes sedan till Eskilstuna, skickades till USA som betalning för ett parti kullager, såldes vidare till en ägare av nöjesparker och sägs nu vara utställd på Dutch Wonderland i Lancaster, Pennsylvania.
Men vad gjorde Hitlers gåva till marskalken i Västerås?
Mannerheims Mercedes vägde över fyra ton, var sex meter lång och över två meter bred.
Fredag 22 februari
Hela gänget av stans Rotaryklubbar var samlade i Stadshotellets festsal. De brukar samlas nån gång då och då. Uppåt 150 personer. Jag var inbjuden för att visa bilder och prata om gamla Västerås. När jag tittade ut över salen insåg jag inte mycket hade förändrats sedan Sigfrid Edström samlade sina direktörer till Arosmässa 1917.
Rotarianer på Stadshotellet 2008...
... Arosmässan i samma sal 1917.
Tog vägen förbi Pilgatan på väg hem. H har ringt och berättat att milstenen på Ängsgärdet, som jag skrev om för några dagar sedan, fortfarande står kvar. Det gjorde den, i skymundan av några mer vardagliga men inte särskilt vackra skyltar.
Milstenen på Pilgatan har inte hamnat i Länsmuseets kallager i Hallstahammar.
Ska jag nu på gamla dar bli intresserad av milstenar också? Räcker det inte med Miles och Coltranes underbara Milestones från sent femtiotal? Men jag kan inte komma förbi frågan: Vad betyder inskriptionen på milstenen?
Vad betyder det?
Erik XIV. Jaha. Är den från 1500-talet? ¼ mil? En kvarts modern mil, 2,5 km, eller en kvarts engelsk mil, ca 1 600 meter? Fr 1843? Vadå Fr 1843? En kvarts mil från stadens centrum 1843 eller vad?
För övrigt kan jag konstatera att jag var rätt ute med Smedjegatan i gårdagens bildfråga. Men fel väderstreck. Axel Sundström påpekar att bilden är tagen på Smedjegatan mot väster, och inte mot öster. Det moderna huset på höger hand längst bort i bild är Konsums moderna varuhus som byggdes på 1930-talet. Husen gatans fond ligger alltså vid Bondtorget. Bilden är säkert tagen på 1940-talet, det stämmer bättre med personernas klädsel. Kafé Kringlan till höger hade en trädgård som sträckte sig genom kvarteret bort till Domkyrkoesplanaden.
Rätt väderstreck. Smedjegatan mot väster på 1940-talet.
Torsdag 21 februari
Det blåser, vinden viner i husets håligheter. Har inte varit ute på hela dan. Förbaskade dator. Ögonen är fyrkantiga.
Tidningsstatistiks siffror kom i dag. VLT fortsätter att tappa prenumeranter, minus 800 förra året. Enda trösten är att många andra tidningar också tappar. När annonskonjunkturen viker kommer krisen. Det finns bara ett motmedel: kvalitet, massor av kvalificerad läsning, sånt som folk inte hinner skumma av genom att bläddra i tidningen på jobbet. En tidning ska alltid ha något kvar, något som man inte hinner läsa just då, men som man bara måste läsa. Varför ska man annars betala för den? Tidningen ska vara som grovt rågbröd, välbakat, påkostat, välsmakande, inte alltför lättuggat. En prenumererad tidning måste visa att den bryr sig, att den kostar på, att den sprider kunskap, att den lägger ner tid och möda för att ge läsarna det de inte visste att de kunde få. En tidning för dem som vill veta mer.
Lyssnar på mina intervjuer med Mikael Genberg. Börjar sakta förstås vidden av hans märkliga konstnärskap. Jag har förträngt att han bakat jättestora pepparkakshus till utställningar, att hans Kafé Koala byggdes upp i Rio de Janeiro, att han en gång installerade ett kohuvud i ett akvarium på Konstnärsföreningens andra våning, att han reste en pyramid av sockerbitar på Norrmalmstorg, att han klippte sönder sina egna målningar och vävde mattor av dem, att han...
Mikael Genberg speaks on record.
Hittade som vanligt en bild som jag inte bli klok på. Västerås. Troligen sent femtiotal. Ett nybyggt hus skymtar i bakgrunden. Runt omkring står småstaden kvar. I huset närmast till höger ligger ett kafé som heter Kringlan. Var är det? Min gissning just nu är det det kan vara Smedjegatan mot öster, med det nybyggda Folkets hus där borta till höger. I så fall skulle det vara Tekniska skolan (Växhuset) i gatans slut. Kan det stämma? Någon som vet?
Smedjegatan mot öster? Eller?
Onsdag 20 februari
Vad var det han sa i boken... ”Jag självmedicinerar mig genom att stöka till det ännu mer”... eller nåt sånt. Efter matchen såg han lugn ut. Han skakade hand med Jon Sjonemark, ordförande i Sirius, och lyckönskade Uppsalalaget till segern. ”Vi var inte värda att vinna, så dåligt som vi spelade”, sa han.
Tillberga åkte ur elitserien i kväll och Per Fosshaug avslutade stilenligt med rött kort och grovt matchstraff. Det var samma domare som gav honom rött för ett år sedan, i Örebro, med ett tragikomiskt efterspel på väg till omklädningsrummet. Domaren heter Peter Öhrlund och är Garvis grabb, för er som minns VIK:s bäste backhand genom tiderna. Jag ska inte orda om det röda kortet. Per körde över en Siriusspelare på slutet, när matchen i princip var över. Nåt måste han ju göra... Eftersom han redan tidigare hade åkt ut för olämpligt uppträdande, och eftersom han protesterade en gång till var det inte mycket för Öhrlund att göra. Att Per sedan vägrade gå till omklädningsrummet kommer förstås att ge feta rubriker i kvällstidningarna. Jag tog en bild, hejade på Per och gick hem.
Litet sorgset var det.
Det kan vara sista gången Per Fosshaug spelade på den här nivån. Han fyller 43 på söndag. Men man vet aldrig. Jag har sagt samma sak förut, och haft fel.
Per Fosshaug vägrar gå till omklädningsrummet efter det röda kortet. Domarna bestämmer till slut att han får sitta kvar på utvisningsbänken under matchens sista minuter.
Hemma tittade jag på en bild av Konsums gamla bageri på Knutsgatan, som jag fått låna av Stig Ove Andersson, en gång lagerchef på Stenby. Stolta bageriarbetare poserar på 1930-talet. De har bakat dagens limpor och frallor. Jag har undrat var detta bageri låg. Då slog det mig att det kanske var samma gamla tegelhus på Knutsgatan 9 som ockuperades i nådens år 1982.
Bageri då...
... ockuperat hus 1982. Eller?
Tisdag 19 februari
Fick rycka in som barnvakt igen. ”Många bilar”, sa E i p-huset. En mening med två ord. Sen skrattade han högt. Vem förutom ett barn kan se något roligt i ett p-hus?
Fyller femtio 2056.
På kvällen kom Jan Hjärpe till vårt möte med Humanistiska förbundet. ”Vet ni skillnaden mellan språk och dialekt”, frågade professorn i islamologi och gav själv svaret: ”Språket har armé och flotta.” Hjärpe drog fullt hus i Kyrkbacksgården, 245 personer. Han är en lysande föredragshållare. Han varnade för att dra islamister över en och samma västerländska kam: ”Som att jämföra Baader Meinhof med socialdemokraterna...”.
Hjärpe hoppades att en islamsk demokratisk tradition håller på att utvecklas, i protest mot den våldsamma fundamentalismen. Han såg till och med en islamistisk kvinnorörelse i antågande. Biskopen var där och lyssnade, liksom Västerås egen imam, Mahmut Ongun.
Islamprofessor och Västeråsimam i samspråk.
Utanför lyste fullmånen ovanför Domkyrkan på ett sätt som kunde få poeter att slå knut på sig själva av hänförelse. Jag åkte till korvkiosken.
Dagens gamla bild visar en speceributik i Västerås i början av förra seklet. Isak Blomstrands vin- speceri- och diversehandel. Jag har fått bilden av Stig Ove Andersson. Kan det vara Ericssons på Kungsgatan, frågar han. Ja, det ser onekligen så ut. Vin fick säljas i vanliga butiker fram till första världskriget, när Brattsystemet med reglerad försäljning infördes stegvis.
Föregångare till Ericssons?
Måndag 18 februari
En kulturby ska inrättas i Kopparlunden. Låter ambitiöst. Gemensam fikarast och delad kopiator? Ännu en utredning klar om Anundshög. Inga sensationer. Allt ska lunka på och bli bättre. Information. Hemsida. Utvecklat besökscentrum. Tänk om en sponsor pytsade in ett par miljoner och sa ”Nu jäklar!”. Bygg ett litet museum, ställ ut Tunaguldet där i stället för på Slottet, ta dit de mest spektakulära prylarna som ligger gömda i museets magasin i Hallstahammar. Bjud in de bästa arkeologerna och kör en tv-serie om hur man avslöjar högens hemlighet... nej, förlåt, jag fabulerar, det finns varken ekonomi eller realism i mitt jidder. Men kul var det.
En fantasi om en spänd ambitionsbåge.
Mycket roligare att fabulera om ett nytt utflyktsmål än att tänka den mycket mer realistiska tanken att Västerås i höst faktiskt kan bli en stad med ett Länsmuseum utan egna utställningar och en teater utan egna föreställningar. Vem kan lysa upp det kulturmörkret? Alla nya grepp är välkomna utom en ny utredning.
Just nu är jag på jakt efter vad som hände med den järnvåg som en gång stod nere vid ån i Vasaparken (namnet Våghusbron minner om den våg där forbönderna vägde in stångjärnet från Bergslagen innan det lagrades i sjöbodarna i hamnen). Vågen ska finnas kvar, men var?
Jakten på Syrgasverket fortsätter. Agneta Sköld har letat fram en uppgift om att det låg på Viksäng.
Apropå hamnen. Jag vet inte om jag har visat den här Blom-bilden förut. Från gamla hamnen på 1920-talet. En bil med chaufför väntar utanför Jönson & Co som antagligen var en grossistfirma. Magasinen byggdes 1912. På den vackert mönstrade tegelväggen finns en skylt med reklam för Kafferosteriet Globen i Västerås. En häst står och vilar framför en vagn med några kannor på. I mittenmagasinet huserar John A Fors AB. Spannmål? Och längst bort E Axel Ericson & Co med en reklamskylt för Karavan kafferosteri. Där någonstans borde väl restaurang Real ligga?
Magasin i gamla hamnen på 1920-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Söndag 17 februari
Över 700 000 samtal ringdes under Melodifestivalen i går. Telia tjänade bre med pengar, men framför allt gick över 1 miljon till Radiohjälpen. Måste erkänna att jag är imponerad. Bra tv-produktion från bandyhallen, även om Luuk drev med Västerås (staden med galna ko-sjukan och en enda vattentoalett på Stadshotellet) till PR-folkets förmodade förtrytelse. Men, som Fosshaug brukar säga, all publicitet är bra publicitet.
Promenad i vårvärmen. Åtta grader. Vi hoppar över vintern i år. Kommer ni ihåg hur det var för ett år sedan, i februari 2007. Om inte så titta på den här bilden.
Mälaren vid Tegeludden i februari förra året.
Februari 2008, snödroppar och onödigt mycket kläder.
En uppslag med bilder från gamla varmbadhuset publicerades i VLT i går. Det var några av Gert Walettes foton från 1961, strax innan bandhuset på Trädgårdsgatan revs. Jag ska försöka lägga ut dem här på sidan också. När jag hinner. Här kommer en stämningsfull bild som inte fick rum på VLT-uppslaget.
Spegel i omklädningshytt.
Frågorna strömmar in till mina historiska artiklar i VLT på lördagarna, Frågor om förr. En del kan jag besvara, andra inte. Just nu har jag många knepiga frågor att jobba med. Är det någon som vet om det en gång fanns en fabrik i Västerås som hette Syrgasverket?
Fredag 15 februari
Går sällan på Elektra i den dystra och Culturen. Det är inget fel på biografen, men hela stället skrämmer mig med sitt mörker och sin tungsinthet. Jag tänker bara på alla de arbetare som slet ut sig i de här lokalerna, det som en gång var Aseas Emausverkstad.
Emausverkstaden 1917.
Vi såg den franska filmen En lanthandel i Provence, en småputtrig historia med fina porträtt av människor på den franska landsbygden. Specerihandlarens son skulle den heta om titeln översattes rakt av. Filmen har blivit en stor framgång i Frankrike, där man älskar den här typen av vardagsnära berättelser.
Specerihandlarens son upptäcker att det här är livet han vill leva.
Efteråt var det vinprovning på Small's. Ett smart drag. Inte undra på att Elektra nästan var nästan utsålt. Gamle vpk-aren, avantgardejazzens portalfigur i stan och filosofiläraren Lennart Nilsson berättade om sydfranska viner. Vi drack utan att riktigt förstå skillnaden mellan druvsorterna. Men gott var det. Jag började längta till Frankrike.
Medoc med getostmacka. Bordeaux för ett par somrar sedan.
Till sist, en gammal nostalgare. Hur många minns milstenen som stod på Pilgatan? Så här såg den ut, framför kafé Kringlan.
Milstenen på Pilgatan, 1961. Foto: Gert Walette.
Torsdag 14 februari
Var bjuden till Chinateatern för att se Jekyll och Hyde, med Mikael Samuelson. Åt först japansk mat i Berns bladguldiga salonger. Sushin var god, särskilt ankbröstet som inte var sushi. Kristallkronorna hängde tungt över oss.
Tittade Strindberg i taket?
– Mikael Samuelson är från Västerås, han var med redan i Rederiet, sa jag.
De övriga såg måttligt imponerade ut.
– Mikaels pappa var en gigant inom musiklivet i Västerås, han hette Bror och dog för nån månad sedan. De sista åren var han mest känd som ”Mikaels pappa”.
Vi gick över till China. Nu skulle de få höra en äkta västeråsare sjunga!
– Vad konstig han ser ut, viskade jag när dr Jekyll sjöng sitt första nummer.
Det var inte Mikael Samuelson. Han var sjuk. Ersättaren var inte västeråsare. Jag vet inte om det var därför, men hela föreställningen kändes misslyckad. Inga spännande melodier, träaktig dramaturgi. Urtrist.
Jag smet i pausen. Snön yrde i Berzelii park. Borta vid Klara kyrka stod Nils Ferlin som vanligt i sin långrandiga kostym. Jag tog en bild. Två kineser tittade undrande på mig.
– I used to read him when I was young, sa jag. Not even a grey little bird is singing on…
Kineserna var borta.
Rätt illa for han i världen
och mager blev han och skral.
Men ett-tu-tre hur det kom sig
Fick han upp en saltomortal.
Började läsa Peter Bratts självbiografi på tåget hem. Hann till kapitlet där han tar en dubbel LSD-tripp och väggarna börjar dansa. Cyklade hem i mörkret. Kallt. Avloppsverket lyste psykedeliskt blått i den stjärnklara natten. Nordanvinden blåste mig hem. En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- men visorna äro klena sibyllor.
Fick mejl från AB med anledning av det jag skrev om skarpskyttarna i går. Han citerade skyttarnas klassiska motto:
”Kom med. Lär dig skjuta och träffa kamrater.”
Onsdag 13 februari
Åtta grader, sol, vindstilla. På Djäkneberget satt par i solen på stenbänkarna. Jag var där med Elliott. Han brydde sig inte om inskriptionen på den stora berghällen uppe på slätten. Jag hoppas han struntar i den när han lärt sig läsa också. Jag hatar Sam Lidmans pompösa ord från 1862: Skyr du mödan feg och swag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden.
Det var den första ristningen kapten Lidman gjorde på berget. När jag var yngre hände det att jag tyckte att den lika gärna hade kunnat få vara den sista. 1862 var förresten det år när Västerås frivilliga skarpskytteförening bildades. Sam Lidman var överbefälhavare och övningarna hölls förstås på Djäkneberget. Med pangpang och fosterländska sånger medan kvinnorna väntade med korgar och vinflaskor.
En pompös ristning från en fosterländsk tid. Elliott kollar hellre gruset.
Skarpskyttarna bildade sin kår 1862.
Några timmar senare överlämnade jag Elliott till hans far, som satt i styrelsemöte med journalistklubben på VLT. I dag fick de veta att tidningens moderbolag Promedia ska skära bort hundra tjänster från koncernens tidningar.
Journalistklubbens styrelse i väntan på våren.
Apropå ingenting. När ska någon journalist skriva något distanserat om den uppblåsta Melodifestivalen? Eller rent av granskande? Kanske är jag bara en tråkmåns som inte inser att detta jollrande om låtar och om Carolas hotellrum är bra läsning och fin marknadsföring för vår lilla stad.
Till slut, ta en titt på den här målningen från förra seklets början. En häst som stretar med en släde. Det är vårvinter, Åreskutan tronar i bakgrunden som en månkulle. Vet ni vem konstnären är? Han hette Anton Genberg. Han var inte bara storsäljande naturmålare och skapare av konstmuseet i Östersund. Han blev också farfarsfar till en annan konstnär, Mikael Genberg.
Han med huset på månen, ni vet.
Anton Genbergs målning Åreskutan.
Tisdag 12 februari
I torsdags förra veckan skrev Bengt-Åke Nilsson en debattartikel i VLT, tillsammans med Karl-Erik Andersson, med förslag om att kärnkraften skulle byggas ut i Mälardalen. Jag applåderade. Så i dag, fem dagar efteråt, finns en notering i VLT om att kommunalrådet Nilsson alls icke var en av undertecknarna. Allt var ett missförstånd...
Vem är det som leker vad?
Cyklade hem till Gert Walette för att ta en bild på honom till lördagens artikel i VLT om gamla varmbadhuset. Missa inte den! Gerts negativbuntar från tidigt sextiotal har hållit mig sysselsatt flera dagar. Än är det inte klart.
Gert Walette med delar av sin bildskatt som han förvarat i sin garderob.
Han berättade att han ibland fick ta bilder på miljöer med sanitär olägenheter för hälsovårdsnämndens räkning. Som det här torpet intill Stockholmsvägen, i närheten av den plats där OK ligger i dag, vid korsningen med Österleden. Mannen som bodde i torpet hade börjat elda upp plankorna i väggen för att hålla värmen. En bild av Västerås utkant, för mindre än ett halvt sekel sedan.
Torpet vid OK-macken.
Ett svar på en tidigare fråga om en av Gerts bilder. Bakgården som jag visade i söndags är tagen i kvarteret Jörgen mellan Östermalmsgatan och Utanbygatan. Förmodligen är det en av de Gula villorna som syns i bakgrunden.
Och så Björn Söders mystiska vykort i går. Svaret kom direkt, från Agneta Sköld och Bengt Wallén. Båda har var sitt vykort av samma motiv, om än ur en annan vinkel. På båda korten står det dessutom var bilden är tagen: på Elba.
Gamla serveringen på Elba revs 1920. Då byggdes den nuvarande paviljongen, som sedan byggdes ut 1931. Vykortet tillhör Agneta Sköld.
Måndag 11 februari
Hjortarna tuggar det gröna gräset i trädgården. Jag cyklar mot solen, tre småpojkar sjunger Sånt i livet i en cykeltunnel. Ja, just det. Anita Lindbloms Sånt är livet från sextiotalet.
Dammsuger arkiv och bibliotek på uppgifter om de första telefonerna i Västerås. Hittar en osannolik historia om tre västeråsare som sjunger Gubben Noak i ett av de första telefonförsöken i Sverige. Året var 1877.
Får ett vykort från samlaren Björn Söder. Det står Västerås på det. Klart och tydligt. Men varken Björn eller jag kan klura ut var det är fotograferat. Inte Björns mamma heller, som är 92 år och som har sett de flesta hus i stan. Av bergknallen att döma skulle det kunna vara Djäkneberget. Men ett sånt hus fanns väl inte där? Mariaberget? Med den servering som sägs vara förebilden till utvärdshuset Kupan i Markurells i Wadköping, och som också är scenen för det formidabla första kapitlet. Men var det verkligen där råttan satt och tvinnade sina mustascher och tittade ut över den sovande staden, samtidigt som lektorn letade över sin tappade pincené i gruset under trädgårdsbordet med punschglasen? Flickskolan byggdes förresten redan ett par år in på 1900-talet. Kan det vara Östra Holmen? Eller?
Ett vackert men mystiskt vykort från Västerås.
Söndag 10 februari
Såg David Goldblatts bilder från Sydafrika på Konstmuseet. Hans fotografiska bredd imponerar. Men estetiken tar aldrig överhanden, det sociala innehållet finns där hela tiden. Goldblatt har vunnit det stora Hasselbladspriset, fotografins Nobelpris. Elliott var med. Han älskade att leka tittut bland bilderna.
Tittut, Goldblatt.
På övervåningen, där stadsfullmäktige sammanträdde förr i tiden, finns en spännande samling av Konstmuseets skulpturer.
Bildfrågan från i fredags, om husbygget, var tydligen svår. Rätt svar: Läroverkets nya gymnastiksal byggs vid Gåsmyregatan 1961.
Ett år senare, 1962, fotograferade Gert Walette en bakgård i det Västerås som var på väg att försvinna. Någon som känner igen sig. En ledtråd. Det är inte långt till en av Västerås äldre kyrkogårdar.
En bakgård i ett försvinnande Västerås. Foto: Gert Walette.
I lördagens VLT skrev jag om den här bilden, där man bland annat kan se Västerås första elverk ovanför oljecisternen och kolhögen i kvarteret Njord, där ACC finns i dag.
Innan Melkerkontoret och ACC fanns. Bilden är från 1930-talet.
Sören Bååth berättar nu om ett av husen i bildens övre vänstra kant, mellan Kopparbergsvägen och Karlsgatan. Där hade Asea sitt garage för direktionsbilar på 1940- och 1950-talen. Där stod också två gamla bussar som Asea köpt begagnade i Stockholm för att kunna skjutsa arbetare från centrum till den nya Örjanverkstaden på Hammarby. En sommar jobbade Sören Bååth som chaufför på de skraltiga bussarna.
Fredag 8 februari
Amnesty ordnade förhandsvisning av Rendition i går. Rendition heter Utlämnad på svenska. En av de bästa filmer jag sett på länge. Oavbrutet spännande. Litet påklistrat slut, kanske. Men det gör inget. Budskapet går fram. Olagliga utlämningar och tortyr hör inte hemma i en rättstat, oavsett avsikten. Gå och se den, när den har premiär om någon vecka. Bättre film får ni leta efter.
Reese Witherspoon, en av de bästa, i filmen Utlämnad.
Gårdagens bildfråga har fått flera rätta svar. Bilden visar Stadshotellets utbyggnad in i kvarteret mot Domkyrkan något av de första åren på 1960-talet. De gamla husen ligger vid Östra Kyrkogatan. Trähuset överst mitt i bilden är Borgmästargården, som står kvar än i dag, om än flyttat några meter inåt kvarteret för att ge mer plats åt Östra Kyrkogatan. Huset till höger, på motsatta sidan gatan har fått ge plats åt Domus p-hus. Här är en annan bild från bygget, från Gert Walettes kamera.
Stadshotellet byggs ut. Foto från Västra Kyrkogatan.
Jag har fortsatt att leta bland Gert Walettes negativ. Måste visa en bild till, även från 1961. Dags för nästa bygge i centrala Västerås. Var?
Ett husbygge, innanför Cityringen. Var?
Torsdag 7 februari
Kärnkraft – ja tack! Två av tre ordförande i Sveriges kommunstyrelser och landstingsstyrelser vill behålla eller bygga ut kärnkraften, enligt en enkät som den förträffliga tidningen Dagens Samhälle publicerar i dag. Likt en händelse som ser ut som en tanke skriver Västerås fp-kommunalråd Bengt-Åke Nilsson i VLT att Västerås behöver en kärnreaktor. Han talar om en bridreaktor. Jag ska inte ge mig in på tekniken utan nöjer mig med att konstatera att kärnkraften bara är i början av sin utveckling. Nu väntar vi på att socialdemokraterna ska ta ställning för en fortsatt utbyggnad. Här i stan har de alltid sagt ja, även om det varit litet tyst på sista tiden.
För femtio år sedan lät det annorlunda. Då ville alla politiker i Västerås låta Asea bygga en kärnreaktor på Hamre för att värma Västerås. Berättelsen om atomreaktorn Adam kan du läsa här.
En modell av atomreaktorn Adam som skulle sprängas ner i berget på Hamre.
Är på väg till Stockholm för att se en förhandsvisning av Gavin Hoods Rendition. Återkommer till den.
Skickar med en bild av gamla Västerås igen, med en ny fråga. Tiden är tidigt sextiotal. Ett nybygge pågår i centrum. Kan ni se var? Jag tror mig veta.
Ett nybygge i centrala Västerås för 45 år sedan. Foto: Gert Walette.
Onsdag 6 februari
Begravning i Österunda vita kyrka. En god väns mor är död. Flämtande ljus. Takmålningar. Amazing Grace. Kistan lyfts ut, himlen gråter. Smörgåstårta i församlingshemmet. I bilen hem sjunger Brian Ferry The Times They Are A Changing.
Stannar till i Enköping. Kommer ni ihåg Torsten Jansson, takläggaren som blev journalist och skrev så många bra artiklar i VLT. En bok om Västerås historia hann han med också, innan han drog sig tillbaka till sitt antikvariat. I mars blir han folkpensionär på riktigt.
Torsten Jansson bland sina böcker.
På femtiotalet läste jag det lilla seriehäftet Vilda Västern, med min hjälte kapten Miki och hans hopplösa hjälpredor Windy och Salasso. Jag köpte häftena i den gröna kiosken på Köpingsvägen, mitt för Sundemans backe. Torsten hade förstås en trave med kapten Mikis äventyr. Jag hade inte sett dem på femtio år, eller så. Var de verkligen så dåliga? Hur kunde jag gilla det där? Vissa minnen mår bäst av att inte konfronteras med verkligheten.
En sprucken illusion.
Bilderna från Tegnergatan och Röda torget har väckt mänga minnen. Kia Ericson i Sura skriver om hur hennes pappa köpte familjens första bil hos bilfirman på Tegnergatan för 17 000 kronor, lika mycket som hennes pappa tjänade på ett år. Så har hon en fråga som jag inte kan svara på: Var det trätrottoarer med trappa på Stora gatan där Tempo sedan byggdes? Fanns det en affär där som hette Percy Luck och som sålde karameller?
Eva-Britt Eriksson i Nyköping minns Bennitz affär på Röda torget, men hon köpte inte sitt godis där, utan i Märta Olssons tobakshandel.
Botaniserar vidare bland Gert Walettes bilder. Hittar bland annat den här bilden på en lada mitt i centrum något år in på sextiotalet. Stadshusets första flygel längs Munkgatan syns i bakgrunden. Ladan låg i Vasagatans förlängning. Vildvinet växer på sydgaveln. Vad var det för lada?
Lada vid Stadshuset.
Tisdag 5 februari
Debatten rasar om Västerås teater. Jag har hört samma visa förut. Teatern tycks ha svårt att inse att den lever i en politiskt, och därmed demokratiskt styrd organisation. Om de folkvalda bestämmer att skära i anslagen, så är det institutionens sak att rätta sig efter det. Hur korkade besluten än är. Ingen får leva över sina tillgångar. Teatern är till för att ge föreställningar, om så med färre skådespelare och bantade ambitioner. Teatern är inte till för att slå vakt om sig själv. Korkade beslut måste följas för att väljarna ska se effekterna av de korkade besluten. Även om det leder till obehagliga besparingar och uppsägningar. Trist men sant. That’s democracy.
Bygglaget poserar när arbetet med Västerås teater startat 1915. Ute i världen rasar det första världskriget.
Frågorna om gårdagens bilder har fått flera svar. Christer Holm håller med om att den första bilden visar Tegnergatan mot öster. Fotografen står på järnvägsbron. Gamla Philipsons, som bland annat sålde Mercedez ligger till höger. Metallgatan kommer ner från vänster. Högst upp till vänster syns ett av höghusen på Gjeijersgatan eller Hemdalsvägen.
Då...
... och nu, om än i något annorlunda perspektiv. Philipsons hus och trädallén står ännu kvar.
Christer Holm fortsätter, om den andra bilden, som togs vid det som skulle bli Röda torget:
”Vi bodde på Pilgatan 21, så jag hade nära till Bennitz som var en speceriaffär i det mörka huset. Där fanns en automat med godis i, och i den automaten hittade jag en lucka som alltid gick att öppna utan att stoppa i 25 öre. Denna min skumma trafik upphörde den dag felet på luckan lagades.”
Huset med godisautomaten vid Röda torget ur en annan vinkel, några år tidigare, runt 1958
Måndag 4 februari
Diskuterade nästa resa till Kina, avfärd den 27 februari. Börjar redan ana resfebern.
Återgick till gamla Västerås för att inte glömma vardagen. Fastnade för den här bilden från mars 1962. Snart fyrtiosex år sen. Var i all sin dar är den tagen? Hjälp mig! Mejla!
Bild från Västerås våren 1962. Men var?
Fotografen Gert Walette är inte säker han heller. Han tror att bilden togs i samband med den första etappen av nya riksvägen genom Västerås, det som sedan blev E18. Byggnaden till vänster finns kvar i dag, tror han.
I så fall skulle det vara Tegnergatan, innan den försvann för vägbygget. Kan det vara så? Bygget av bron för Malmabergsgatan ska till att börja i bakgrunden. Kullen till vänster leder bort och upp mot Folkets park. Ja, kanske. Men någon vet säkert bättre.
Ska vi ta en funderare till, när vi ändå håller på. Fotot är från 1960 eller 1961. Ett vägbygge är på gång här också. En stadsdel är på väg att försvinna.
Bild från ett försvinnande Västerås för snart ett halvt sekel sedan. Foto: Gert Walette.
Kaj Poikela, som är grafisk formgivare åt Apoteket AB, googlade och såg tröjan med Fosshaug här på min hemsida. Jag skrev att Martin Mentell hade designat den. Fel, skriver Poikela:
”Vill inte vara den som är den... men det är faktiskt jag som tagit fram
motivet, designat tröjan och det är jag som kom på den ’osannolika
texten’. Martin gjorde dock ett bra jobb som lyckades övertyga spelarna i Tillberga att den kunde sälja. Ville bara få det sagt.”
Tröja med Poikela-design.
Söndag 3 februari
Åkte gratisfärja i Stockholm i går. Mellan kanalsidorna i Hammarby sjöstad. Visste inte färjan fanns. Bra exempel på miljövänlig kollektivtrafik. Synd att det är så långt mellan Östra Hamnen och Öster Mälarstrand, annars vore en gratisfärja nåt att tänka på.
Gratisfärja i Stockholm.
Kollektivtrafiken är bra i Stockholm. Tvärlinjer och snabbussar och tunnelbana. Och gratis för föräldrar med barnvagn på bussarna. Ingen behöver lämna vagnen för att tränga sig fram och betala. Varför kan vi inte ha det i Västerås? Så dyrt behöver det väl inte bli. Visste ni förresten att det var tal om en spårvägslinje i Västerås i början av 1900-talet? Asea ville bygga, stadsfullmäktige funderade. Mark för en spårvägshall reserverades till och med, bredvid gasverket och elektricitetsverket på Munkgatan.
Var hemma hos Gert Walette på Norsgatan i dag. Han har en kulturskatt i garderoben: en kasse med buntar av negativ från tiden som fotograf i Stadshuset. Gert började 1958. Han fotograferade hus som skulle rivas och gator som skulle byggas. När fotoavdelningen stängde butiken på nittiotalet fick Gert köpa den gamla icke-digitala utrustningen för 1 krona. Han fick kassen med negativ på köpet.
Nu har jag den. Så småningom ska Stadsarkivet få den. Men först ska jag botanisera bland negativen. Fantastiskt! Hur ska jag hinna med något annat? Hur ska hinna skriva bok? Hur ska jag hinna resa till Kina om några veckor?
Jag tog en första titt i dag. Jag berättar inte vad jag hittade. Jag återkommer till det. En bild får ni se, apropå det jag skrev om gamla badhuset i fredags. Så här såg det ut när man kom in i tegelbyggnaden med tornet på Trädgårdsgatan. Kommer ni ihåg, alla ni som var barn och unga på femtiotalet? Tanten satt där bakom luckan och delade ut en handduk med en tvål och en nyckel med gummiband. Skylten gjorde reklam för Coca-cola.
Biljettkuren i gamla varmbadhuset, innan huset skulle rivas hösten 1961. Foto: Gert Walette.
VM-finalen i bandy var en sorglig historia. Ryske förbundskaptenen Janko överlistade svenskarna. Hellmyrs, Östling och de andra fick åka som de ville på egen planhalva. De fick ta fart utan styrning, men så snart de kom över mitten fanns alla ryssarna där, det hjälpet inte hur svenskarna började om och började om, ryssarna styrde inte, de bara fanns där. När svenskarna tappade bollen kontrade de snabbt och effektivt. Utklassning. Shamsutov, som tagits till heder igen, var bäst av alla. Enda trösten är att han bor i Västerås.
Fredag 1 februari
Plusgrader igen, talgoxen filar. Gräsmattan är grön.
Skrev tidigare om gamla varmbadhuset, i Vasagatans förlängning nere vid Vasaparken. Jag efterlyste minnen, och bilder. Gert Walette fotograferade jugendhuset med den slitna men fortfarande magnifika inredningen just innan det skulle rivas i skarven mellan femtiotal och sextiotal, när Stadshuset byggdes. Han ska försöka hitta fler fotografier. Hur många av oss som var barn och unga på femtiotalet minns inte den här vyn, ut över sextonmetersbassängen, med draperihytterna på var sin sida.
Varmbadhuset på Trädgårdsgatan ritades av Erik Hahr (vem annars?) och byggdes 1910. Bassängen var sexton meter lång och det krävdes tolv vändor för simborgarmärket. Tiderna var delade och nakenbad var påbjudet. Foto: Gert Walette.
Anders Berggren minns badhuset, där han tillbringade så gott som samtliga lördagseftermiddagar i barndomen med sin far Erik. Anders har skickat mig den här fina rapporten från nostalgihörnan:
”De stadiga badmadamerna som tvålade in små gosskroppar med grova
tvättsvampar, det obligatoriska doppet i den isigt kalla lilla bassängen innan man fick springa ut till den inkaklade simhallen med sina hytter på sidorna. Jag vågade till slut hoppa från ’magistern’, högt uppe under taket. En enkrona i belöning från farsan räckte för att betvinga suget i maggropen. Allt övervakades av den barske Todde Söderquist med visselpipa i munnen. Efter badet vilade man en stund i en av de något exklusivare hytterna som låg invändigt med svala lakan på britsarna. Och sedan höjdpunkten: den kalla Lorangan, som hämtades från en hink där flaskorna förvarades. En slang som sprutade kallvatten låg ständigt i hinken och gjorde att flaskorna immade när man tog upp dem. Himmelskt! Badsejouren avslutades alltid med vägning och vikten fördes in i den stora liggaren. Jag hittade för några år sedan denna på Kristiansborgsbadet och kunde konstatera att jag gått upp något sedan den tiden.”
Lorangan kom jag inte ihåg. Men den var nog bara för dem som badade romerskt.
Varmbadhuset sett från Vasaparken omkring 1930. I dag sneddar man upp från Centralstationen genom Stadshuset just här. Innan varmbadhuset byggdes fanns ett litet badhus på Munkgatan sedan 1877, byggt av ett privat bolag. Foto: Ernst Blom.
