Berättelsen om Adam –

När Västerås skulle få en atomreaktor på Hamre

 (publicerad i VLT den 29 oktober 2005)

I juni 1956 baxade en traktor upp en borr på en bergknalle mellan Björnövägen och Mälaren i Västerås. Provhål borrades, vindar och luftfuktighet mättes. Här skulle Asea bygga Sveriges, och kanske världens första atomvärmeverk. Det skulle heta Adam.

Vattenfall hade beställt. Staten sköt till pengar. De styrande i Västerås var entusiastiska.

Det hade börjat året före. När västeråsarna bredde ut VLT på köksbordet morgonen den 15 november 1955 kunde de läsa en sensationell nyhet på första sidan:

”Det första atomverket i Sverige placeras vid Västerås, och energin från det skall användas till att värma västeråsarnas bostäder via stadens fjärrvärmeverk. Anläggningen beräknas vara klar för drift redan 1960.”

Tidningen berättade att Asea inrättat ett atomkontor och att nya tekniker anställts. Asea ritade på en atomreaktor åt statliga Vattenfall och regeringen uppmuntrade projektet. Nyheten var sann. VLT hade tillförlitliga källor. Asea var redo att att ta steget in i atomåldern.

Det var ingen slump.

Då, tio år efter atombomberna över Japan, öppnades hemliga arkiv i USA och i andra kärnvapenstater. Uppgifterna lämnades ut vid en atomkonferens som FN och Dag Hammarskjöld ordnade i Genéve 1955. Atomerna skulle ställas i fredens och samhällets tjänst.

Asea hade dittills inte brytt sig särskilt. Bara Ragnar Liljeblad tycktes tro på atomkraften. Intelligensaristokraten Liljeblad hade blivit teknisk chef på Asea redan 1918. Nu var han 70 år och fortsatte att som konsult leda arbetet med atomkraften inom företaget. Han påstods ha konstruerat ett kärnkraftverk på egen hand.

Någon vecka efter artikeln i VLT bekräftade Ragnar Liljeblad nyheten på ett atomseminarium i Stockholm. Asea hade offererat Vattenfall ett atomvärmeverk. Det skulle heta Adam och placeras i Västerås. Adam skulle följas av atomkraftverket Eva någonstans i södra Sverige. Adam kom först eftersom kärnvärme var tekniskt lättare att åstadkomma än kärnkraft.

– Vi ska få ett revben från Adam för att sedan skapa Eva, som Vattenfalls generaldirektör Åke Rusck uttryckte det.

Asea och statliga Vattenfall hade samarbetat när vattenkraften byggdes ut. Vattenfall beställde, Asea byggde och fick i praktiken monopol på högspänd likström. För dem var det självklart att symbiosen mellan statligt och privat skulle fortsätta.

Regeringen var inte lika övertygad. Tage Erlander och hans sekreterare Olof Palme befarade att Asea skulle få monopol på atomkraften. Därför hade AB Atomenergi bildats, med staten som huvudägare, för att styra forskningen och utvecklingen.

Tanken på en svensk atombomb fanns med i bakgrunden.

AB Atomenergi satte igång med att konstruera en egen reaktorer, till Aseas förtrytelse. Den skulle ligga i Ågesta och värma Farsta. Socialdemokraterna i Västerås höll på Asea. Gustaf Olsson var en ivrig förespråkare för atomvärmeverket Adam. Olsson var drätselkammarens ordförande, den tidens kommunalråd. Västerås hade börjat bygga ut sitt fjärrvärmenät. Värmen producerades av Vattenfall i en panna i Ångkraftverket som byggts om för mottryck.

Den pannan skulle inte räcka långt. Därför skulle Adam bli framtidens lösning för fjärrvärmen.

Den ”svenska linjen” gällde. Uran skulle utvinnas ur svensk skiffer. För att moderera kärnklyvningen behövdes tungt vatten, framställt i Norge för dyra pengar. Tungvattenlinjen var självklar. Lättvattenreaktorerna, som tog över tio år senare senare, krävde anrikat uran. Det måste köpas utifrån och det gick ännu inte.

I maj 1956 kunde Vattenfall och Asea presentera en modell av ”världens första atomvärmeverk”. På en bild i VLT studeras Adam uppskattande av kommunalrådet Gustaf Olsson och stadsdirektören Thjelvar Hedberg.

Nu skruvades tempot upp. Regeringen lovade att anslå pengar.  Två alternativa platser i Västerås sållades fram. Båda låg mellan Mälaren och Björnövägen:

• Ett berg i Mälarparken mitt emot Viksäng, där dagens bostäder ännu inte hade byggts.

• En bergrygg på Hamre mitt emot infarten till Hamre gård, där det är scoutgård och ridhus i dag.

VLT-journalisten Anders Erhard var på plats när provborrningarna började 1956. Han skrev att dagen ”kommer att gå till historien som den första skapelsedagen för atomvärmeverket Adam i Västerås” och fortsatte:

”Det var en gudomligt vacker dag och liljekonvalj och midsommarblomster nickade häpet åt teknikens intåg, men fåglarna sjöng oförfärat i den täta lövskogens ekar och askar.”

Mälarnaturen förstörs inte, försäkrade Tage Nytén på Vattenfalls atomkraftbyrå. Träden skulle få stå kvar på bergets topp. Tunnlarna skulle sprängas in i höjd med Mälaren. Göken gol när borren började snurra för det första provhålet. ”Det var ett gott omen, för det var västergök”, slutade artikeln. Borrningarna visade att berget var stabilt och att Hamre var bästa platsen. Där skulle Adam sprängas in. Det var tillräckligt långt ut för att inte störa de planerade kvarteren på Viksäng.

Vattenfall samlade in meteorologiska data. Karl Erik Adolfsson jobbade på Ångkraftverket och minns hur instrumenten sattes upp på berget på Hamre.

– Vi läste av dem varje dag i ett års tid och noterade vindar, temperaturer, luftfuktighet och sådant, säger han.

En statlig kommitté såg inga hinder för Adam. Berget skulle stå emot bomber och inga sabotörer skulle anse det mödan värt ge sig på verket för att sprida radioaktivitet till F1 och flygverkstäderna CVV. En allvarlig olycka med stora utstläpp sågs som osannolik.

I september 1956 var förpostfäktningarna över. Vattenfall lämnade formellt in sin ansökan till regeringen om att få bygga en atomreaktor i Västerås tillsammans med Asea. Adam beräknades kosta 42 miljoner kronor, närmare en halv miljard i dagens penningvärde.

Regeringen sa ja och anslog ett par miljoner i första omgången. Resten skulle komma senare. Statliga AB Atomenergi fick samtidigt pengar till sin parallella konstruktion av atomreaktorn i Ågesta. Konkurrensen hårdnade. På Aseas atomkontor jobbade de unga teknikerna mot klockan. De fick ett drygt år på sig.

Cnut Sundqvist, 78 år i dag, var en av de nyutexaminerade ingenjörerna på det snabbt växande kontoret.

– Jag var nummer tjugofem, minns han.

De satt ovanför gamla Systembolaget i hörnet av Vasagatan och Munkgatan. De gjorde något som ingen hade gjort förut. Övertiden blev kolossal.

– Det gällde att vinna eller försvinna. Problemen var många men vad ska man med ingenjörer till om det inte finns problem? Vi gjorde till och med en studie för att se om vi kunde framställa tungt vatten själva, berättar Cnut Sundqvist.

Under tiden hade opinionen i Västerås sakta vaknat till liv. Oroade röster hördes på insändarsidan när VLT i januari 1958 pekade ut Hamre som platsen för atomreaktorn.

Hur var det med radioaktiviteten? Stadsläkaren i Västerås, Alf Jorde, intervjuades i Dagens eko och sa sig hysa ”de bästa förhoppningar om att skyddsproblemen skulle kunna bemästras”.

I februari 1958 samlades 300 personer till ett informationsmöte i Ångkraftverkets matsal. De flesta kom från Hamre. Teknikerna bedyrade att en reaktor inte kunde explodera som en atombomb. Hamreborna största oro gällde dock inte säkerheten, utan risken för sjunkande villapriser och sämre service. Hur skulle det bli de skolor och idrottsplatser på Ekberga och Hamre?

– Skolor och liknande kommer säkert att undantas från säkerhetszonerna, lugnade stadsplanearkitekten Bertil Tideström.

Adam skulle omges av två säkerhetszoner med olika begränsningar för ny bebyggelse. Den yttre zonen låg inom en radie på två kilometer.

Onödigt mycket, menade Gustaf Olsson när han svarade på en interpellation i stadsfullmäktige i februari.

 – Jag räknar med att den yttre zonen försvinner så småningom, sa han.

Fullmäktige sammanträdde i Rådhuset på Fiskartorget. Åhörarbänkarna var välfyllda. Diskussionen tog en och en halv timme. Det var fullmäktiges enda riktigt långa debatt om atomvärmeverket.

Gustaf Olsson sa att villaägarna inte behövde oroa sig. Deras synpunkter skulle beaktas på samma sätt som i alla andra stadsplanefrågor. Det var inget speciellt med ett atomvärmeverk. Priserna kunde till och med stiga, som Tekniska verkens chef John Sintorn sa i ett annat sammanhang.

Flera talare försäkrade att det inte rådde någon panik på Hamre.

– Om inte säkerhetszonen kommit till så hade det inte blivit någon reaktion alls, trodde folkpartiets Börje Lundh.

Alla partier var eniga om att Adam var en strålande idé.

En av de få som inte blint litade på experterna en företrädare för Västerås villaägares centralorganisation. Han hette Palmqvist och skrev i en insändare våren 1958:

”Att under så experimentella förutsättningar avge tvärsäkra försäkringar om att inga risker finns är en utmaning mot de breda folklagrens tro på vetenskapsmännens omdömesförmåga.”

I en annan insändare föreslog signaturen Betänksam att atomreaktorn skulle flyttas till Östra holmen.

I mars bildades ”Hamreintressenteras kommitté” för att samla in pengar till en advokat som skulle företräda dem i vattendomstolen.

Vid laget hade opinionsvinden redan bedarrat.

Bara några enstaka åhörare kom till Rådhuset när stadsfullmäktige den 27 mars 1958 enhälligt tillstyrkte Vattenfalls koncession. Fyra pliktskyldiga inlägg gjordes. Atomdebatten var avklarad på 20 minuter.

Två kvarter bort slutspurtade teknikerna på Asea.

– Vi hade bara ett mål för ögonen och det var att bli klara med konstruktionen till sommaren 1958, säger Cnut Sundqvist.

De blev klara. I juni, när fotbolls-VM invigdes på Råsunda, lämnade Asea över handlingarna till staten för granskning. Adam var tekniskt löst. Men kostnaderna hade ökat.

– Redan då förstod vi vartåt det lutade, säger Sundqvist.

Regeringen slog under sommaren ihop de två projekten till ett. Asea skulle få flytta över sitt arbete till Ågesta och den kärnreaktor som skulle producera både värme och elkraft.

Vattenfalls nya generaldirektör Erik Grafström hade inte samma band till Asea som sin företrädare. Grafström reste till Västerås för att informera Aseas vd Åke Vrethem om beslutet.

”Varför inte Västerås i stället för Ågesta, om nu insatserna måste koncentreras”, frågade Vrethem irriterat.

Grafström hade inget bra svar. Han berättar i boken ”En historia om svensk kärnkraft” hur han sedan togs emot av Gustaf Olsson i Rådhuset:

”Min förklaring möttes med iskall tystnad. Det fanns ju inte mycket mer att säga för dagen.”

Adam stoppades in i arkiven. Västerås stad byggde ett konventionellt oljeeldat kraftvärmeverk i stället.

Vad hände med Ågesta?

Jo, Asea levererade en mottrycksreaktor som kördes igång 1964 och värmde Farsta i tio år. Men det blev dyrt, 205 i stället för 40 miljoner.

Teknikerna på Asea fortsatte till nya uppdrag. Kärnkraften hade några lysande årtionden framför sig.

Cnut Sundqvist gick i pension 1992. Han hade under 35 år med kärnkraften gjort en resa från ingenting till hälften av Sveriges energiförsörjning.

När han i dag sitter på bergknallen på Hamre, där Adam skulle ha byggts, tvekar han inte när han svarar på frågan om kärnvärmeverket skulle ha fungerat.

– Självklart! Egentligen handlade det ju bara om en vattenvärmare.

Temperaturerna var låg och säkerheten var inget problem. Adam föll på ekonomin, ingenting annat.

I dag finns bara borrhålen kvar, någonstans under vitmossan.

ANDERS LIF

Atomkraft eller kärnkraft?

För tidsatmosfärens skull har vi behållit beteckningen ”atomkraft” i artiklarna. Det mer korrekta ”kärnkraft” slog inte igenom förrän mot slutet av 1960-talet.

Aktörerna

Aseas atomkraftavdelning byggdes ut från 1956. Unga tekniker anställdes. De bidrog till att svensk energiförsörjning ändrades i grunden. Några av dem var Lars Halle, Kåre Hannerz, Lars Leine, Åke Molin, Cnut Sundqvist och Erland Tenerz. Curt Mileikowsky var chef och pensionären Ragnar Liljeblad inflytelserik konsult. Västerås stad styrdes av Gustaf Olsson (s) som var kärnkraftsförespråkare.

Så skulle Adam byggas

Enligt avtalet mellan Vattenfall och Asea skulle atomvärmeverket Adam sprängas in i två bergrum på Hamre. Reaktorn skulle placeras i det ena rummet, kontrollrum och pumpcentral i det andra. Ovan jord skulle det byggas ett mindre ställverk, förråd och kontor.

Asea åtog sig att konstruera en reaktor med en effekt på 75 megawatt med naturligt uran som bränsle och med tungt vatten som moderator, kylmedel och reflektor.

Hetvattnet skulle distribueras till Västerås kraftverk (ägt av Vattenfall) via en 3,5 kilometer lång rörledning och sedan vidare ut i fjärrvärmenätet.

Säkerhetszonerna

Reaktortankens compoundplåt, bergrummets med plåt tätade väggar och det omgivande berget ansågs ge ett betryggande skydd mot radioaktivt utsläpp vid en olycka.

För säkerhets skull föreslogs en inre skyddszon med 1 kilometers radie, där ingen ny bebyggelse skulle tillåtas. Inom en yttre skyddszon med 2 kilometers radie skulle nya hus och utbyggnader bara tillåtas med regeringens tillstånd. Den zonen berörde Framnäs, Ekberga och Berghamra, där det bodde cirka 1 300 personer.

Västerås stad protesterade, inte mot säkerheten, utan mot att zonerna var onödigt stora.

Aprilskämtet

VLT berättade den 1 april 1958 att atomingenjören A.P. Rillius hade konstruerat ett atomvärmeverk i miniatyr. Det kallades Benjamin och ansågs särskilt lämpligt för villor.

Mottot var: Envar sin egen Adam.

Reaktorn påminde om en gammaldags kommod, där man genom en glasruta kunde se ”neutroner, protoner, epigoner och teutoner dansa likt eldflugor kring sina kärnor” och avreagera sin värme till ett inre kärl som liknade en vanlig kaffepanna.

Strålningsrisken bedömdes som ytterst minimal, ungefär 0,00000000003 H.

H var den nya enheten för strålning och givetvis en förkortning av Hamre.

Den strålande uppfinningen skulle visas för allmänheten under dagen.