En vision om Mariaberget

(publicerad i VLT våren 2005)

I ett av de låsta betongrummen i Stadshusets källare i Västerås hänger en bortglömd, bleknad och mer än 100 år gammal akvarell av Erik Hahr. Här finns den blivande stadsarkitektens egen romantiska vision av hur Mariaberget skulle kunna se ut.

Bergknallen ovanför Oxbacken har förvandlats till något som mer liknar en förnäm bayersk eller österrikisk kejsarstad i skuggan av Alperna, med terrasserade parklandskap, medeltidsborg, nyantika hus, förnäma renässansvillor och nordiska träslott med snickeriglada verandor och balkonger.

Det är som en bortflyende dröm, en tanke på något som hade kunnat bli.

Den utopiska akvarellen med de bortbleknande färgerna heter formellt ”Förslag till ordnande af Kvarteret Maria i Västerås”.

Ytterst få bryr sig om den sisådär meterlånga och halvmeterhöga tavlan. Bara några tjänstemän på Stadsarkivet vet om att den finns där, bakom de tjocka brandsäkra dörrarna.

Det är synd, eftersom det handlar om ett stycke Västeråshistoria. Akvarellen målades 1899 av den 29-årige Erik Hahr från Dingtuna och befäste hans rykte som en fantasirik arkitekt för framtiden.

Han hade visat att han var en arkitekt att räkna med. Tio år senare skulle han bli stadsarkitekt och för alltid påverka Västerås utseende.

Varför målade han då denna vision av ett jugendbågnande Mariaberg? Han gjorde det dessutom på egen bekostnad, utan något officiellt uppdrag.

Erik Hahr behövde jobb. Han hade nyss startat eget och han lanserade sig själv.

Han levde ännu kvar i måleriets värld. Hela släkten från gården Ekeby var konstnärligt lagd. Brodern August skulle bli professor i konsthistoria. Erik ville först bli teaterdekoratör och studerade i Stockholm.

Han tecknade och gjorde ritningar av Tidö slott som ställdes ut på Nationalmuseum. Han fick inredningsuppdrag på Målhammar och han var med om att restaurera Dingtuna kyrka.

Som så många andra reste han till Frankrike och Italien för att lära sig måla. Han ska till och med ha varit elev hos Anders Zorn en tid, men den uppgiften är osäker.

Hemma i Sverige igen insåg Erik Hahr att det var arkitekt han skulle bli. Vid mitten av 1890-talet fick han arbete på arkitektkontor i Stockholm och han hjälpte bland annat den kände arkitekten Fredrik Lilljekvist att restaurera Gripsholms slott.

År 1897 öppnade Erik Hahr egen arkitektfirma och kastade blickarna mot Västerås.

Allt gick som smort från första stund. Först fick han rita den pampiga polis- och brandstationen där Östra kyrkogatan mynnade i Stora torget, ungefär där restaurang Bredbar ligger i dag. Samtidigt satsade han kraft och tid på Mariaberget. Det skulle bli hans alldeles egna originella skapelse.

Erik Hahr låg onekligen rätt i tiden.

De styrande i Västerås debatterade just då behovet av flera nya och spektakulära offentliga byggnader. Staden behövde ett nytt stadshus, ett stadshotell, en teater och en flickskola.

Titta på Erik Hahrs akvarell.

Är det inte ett tungt stadshotell som kråmar sig längst till vänster, på bergets sydspets? Eller är det ett teaterhus med sommarrestaurang, som förre landsantikvarien Sven Drakenberg skriver i sin bok om Västerås stads byggnadshistoria.

Är det inte ett rådhus mitt i bilden, omgärdat av en park med sirligt staket och med en fontän på den trekantiga trafikplatsen framför entrén?

Och nog skulle det väl kunna vara en flickskola, där borta till höger, ungefär där Floragatan går i dag?

Sven Drakenberg skriver:

”Denna onekligen fantastiska och till ingen del förverkligade framtidsdröm visar på två grundläggande drag hos Erik Hahr, sinnet för det måleriska och intresset för det historiska.”

Erik Hahr var den romantiske målaren som blev arkitekt.

Hans vision förblev en dröm som hamnade i Stadshuset källare. Men dörrarna hade öppnats och bara några år efteråt fick Erik Hahr rita både den mäktiga flickskolan på Mariabergets sydsluttning och Stadshotellet på Stora torget.

Resten är arkitekthistoria.

Erik Hahr ritade under de kommande 40 åren nästan allt av betydelse i Västerås.

Frågan är om han någon gång hade så roligt som när han ritade sin Mariabergsfantasi.

ANDERS LIF