Onsdag 31 december
Årets sista dag. Solen står lågt, himlen blekt blå. På kvällen tittar månskäran på oss.
Gästerna kommer snart, den ryska skumpan ligger på kylning, övervägde att köpa ljudlösa kinesiska fyrverkerier men pekade ändå på ett batteri med hopbakade grejer som smäller och har sig. Hundarna överlever nog, de har överlevt hittills.
Ljuset väntar.
Sista sagan på det gamla året.
Hittade en krogbild på Länsmuseet, utan namn.Två plankor leder över leran in till krogen, personalen är uppställd för fotografen. Biffsteken och fläskotletten kostar 75 öre, vinerna har en särskild lista. Krogen gör reklam för att ha en egen växelkassa, som uppenbarligen inte var helt vanligt. En skylt förkunnar att etablissemanget ska flytta till Stora gatan efter den 15 juli. När? Var? Vart?
Okänd krog i Västerås. Foto: Länsmuseets arkiv.
Tisdag 30 december
Skrev bandy för tidningen Ljusnan, om VSK:s match mot Bollnäs. Roligt att leka sportreporter igen, kliva ner på isen med anteckningsblocket, ställa de obligatoriska frågorna, tota ihop en text och skicka iväg rubbet över nätet. VSK var förresten mycket bättre, vann med 5-2. Laget är riktigt bra, ungt och gammalt, fin fart, positivt spel. Och Micke Carlsson gjorde ett solonummer av högsta klass och jag kan inte låta bli att visa en fem år gammal bild av herr Carlsson... jag tycker om att återvända till den, skymningen vid Vita havet var magisk.
Micke Carlsson firar VM-guldet i Archangelsk 2003 tillsammans med Per Gustafsson.
Dagens promenad gick annars till Östra hamnen. Visste ni att världens äldsta bevarade ångdrivna isbrytare ligger förtöjd därnere. Hon heter Bore, precis som dagens moderna isbrytare, men hon har en helt annan historia. Ångdrivna Bore är faktiskt systerfartyg med den klassiska tremastade barken Vega, som Nordenskiöld seglade med 1878-1880 genom Nordostpassagen, från Atlanten längs Sibiriens norra kust till Berings hav. Bore i Västerås ägs av fartygsentusiasten Knut Borg.
Världens äldsta bevarade ångdrivna isbrytare, systerfartyg med berömda Vega.
S/s Vega i Nordostpassagen.
Karin Nilsson skriver att hon inte tror på att ”SF” på stenen på södra Björnön skulle stå för Svensk Filmindustri. Karin har hört en annan historia om järnsolen på klippblocket: ”Jag tror att det står för Svensk Fåravel då man hade fåruppfödning på Björnön en gång i tiden”, skriver hon.
Fortsättning följer, jag väntar med spänning.
A och S lämnade oss, tog tåget till Göteborg. Ingen av dem minns hur Västerås Central en gång såg ut. Men jag minns.
Västerås Central när Internet inte ens var science fiction.
Måndag 29 december
Tätt med folk nere på stan. Mellandagarna är speciella, alla rör sig mellan varuhusen. Jag tittade ut över stan från sjunde våningen i Punkt. Detta var min stad, och detta lär förbli min stad. I den sena decemberskymningen kan till och med Skrapan vara vacker.
Skrapan när solen går ner, sent i december.
Adrien från Paris var imponerad över folklivet. I alla fall sa han det.
Elliott lär Adrien att brygga kaffe på svenskt sätt.
I går skrev jag om den mystiska solen i järn på ett flyttblock på södra Björnön. Margareta Swenson, västeråsare i förskingringen, minns att hon en gång hörde att det varit en filminspelning på södra Björnön. Det var ett slag som skildrades och Margareta tror att det handlade om Karl XII.
”Så SF står för Svensk Filmindustri och 1932 för året för filminspelningen”, skriver hon.
Låter ju spännande. Är det någon som vet mer om denna märkliga filminspelning?
Mistlarna tittar ner på stenen med järnsolen på södra Björnön.
Står SF för Svensk Filmindustri och årtalet för en filminspelning?
Söndag 28 december
Promenad på södra Björnön. Mälaren har lagt sig stilla till rätta under ett isblått täcke. Gösarna står stilla under ytan. Sjögräset stelnar.
Ännu en av julens promenader.
Stannade vid ett stort flyttblock inne bland de små stugorna på södra delen av ön. Blocket ligger vid ett mistelträd, i början av den stora ängen som sluttar ner mot badstranden i sundet. Överst på stenblocket sitter en märklig rund solsymbol i järn från 1932. Mitt i cirkeln står initialerna S F. Vad är detta?
Det mystiska soltecknet på södra Björnön.
Såg ännu en fin fransk film på Elektra i Culturen. Det verkar som om Elektra specialiserat sig på att ta hit fina franska filmer. Den här hette Innanför väggarna, gjord av Laurent Cantet, och är en levande och tät skildring av en lärare och en skolklass i en av de många multikulturella och stökiga stadsdelar som det finns så många av i Frankrike. De flesta eleverna kommer från de forna franska kolonierna i Nordafrika och Västafrika. Spelet mellan läraren och eleverna berättas med en närmast dokumentär känsla. Inga färdiga lösningar presenteras, men skolmiljön tas på allvar och de två timmarna är fängslande oförutsägbara.
Fracois Begaudeau i Entre les murs, Mellan väggarna.
Än en gång: Hur kan det komma sig att Culturen ger ett så mörkt, ödsligt och outsägligt trist intryck? Gamla industrilokaler behöver inte eka av dysterhet. Jag kom att tänka på den svåra olyckan just här, i Aseas Emausverkstad i september 1917. Det var då fyra personer dödades under ett rusningsprov av en generator som skulle levereras till Norge. Generatorn klarade inte trycket under rusningsprovet, gjutningen var dålig. Smällen blev enorm.
Fyra personer dog i Emausverkstaden 1917. Foto: ABB.
Stora sjok av generatorn slungades ut i det som senare kallades Kopparlunden. Foto: ABB.
Lördag 27 december
Promenerade i Rocklundaskogen. Frost i träden, stilla. Insåg vilket enormt idrotts- och friluftsområde vi har kring det lilla röda hus som en gång var Rocklunda gård. Här finns hallar för bandy och ishockey, en extra konstfryst bandyplan, två träningshallar för ishockey, en ny fotbollsstadion, en fotbollshall, en nybyggd anläggning för Friskis och Svettis, Västeråshallen för handboll och innebandy, en ridstadion, Apalby fotbollsstadion, massor av träningsplaner för fotboll, plan för baseboll, Bellevuehallen för tennis, badminton och gymnastik, en särskild brottningshall – och i andra änden, ner mot stan, gamla Arosvallen med sina löparbanor och Blåsbos gräsplaner. Och bredvid all denna skattefinansierade härlighet ligger Rocklundaskogen, oexploaterad, vacker, doftande, med sina myriader av motionsspår, både elupplysta och inte. Har någon stad något liknande? Jag tror vi är hemmablinda, jag tror inte vi uppskattar Rocklunda efter förtjänst.
Annandagspromenad i Rocklundas frostiga skog.
Rocklunda gård, inklämd mellan ridhuset och Västeråshallen minner om den landsbygd som en gång fanns här.
Innan Rocklunda fanns: gymnastikuppvisning på Fiskartorget med storpublik i Stadsparken. Troligen 1940-tal. Foto: David Eriksson.
Fredag 26 december
Annandagen. Hoppas julen varit bra. Körde till och från Stockholm i går, på hemvägen häpnade jag över ett starkt ljus i väster. Som ett stillastående flygplan i natten, strax ovan horisonten. Trodde först att det var en radiomast, sedan en trafikhelikopter. Men ljuset hängde där som en stjärna över skogen, det rörde sig inte, det hängde där över Enköping, över huset med de upplysta renarna i Hummelsta, ljuset fortsatte att lysa framför mig när jag närmade mig Västerås, ljuset hängde som Betlehems stjärna över MacDonalds höga skylt.
Höll jag på att bli religiös? Var det en stjärna som ledde mig hem?
Satte mig framför datorn. Google gav som svaret, som alltid.
Det var planeten Venus jag sett, där borta i väster.
Venus. Foto: ESA.
Venus är nästan lika stor som jorden, så här års är det den första planet (eller stjärna som vi hellre säger) som vi ser i väster när skymningen faller. När Venus är som närmast oss är den bara omkring fyra miljoner mil borta. Den lyser så vackert att romarna döpte den efter kärlekens gudinna.
Men skönheten bedrar. Venus är en miserabel plats, med en hetta som får bly att smälta och insvept i en odör av tung illaluktande koldioxid och frätande svavel.
Mina gamla stadsbilder börjar tryta. Jag har snart visat de flesta. Men lagret fylls väl på igen, hoppas jag. Här är en fin bild på en av de där innegårdarna som inte längre finns kvar i stan. Bilden är tagen av Ernst Blom någon gång före 1914, på en gård på Hamngatan. Där är det bara en gångväg i Vasaparken i dag. Husen revs för att ge plats åt det som senare blev Hakonshus. Men innan Hakon Swenson flyttade in med sitt kontor och sina lager var det Manne Tössberg som höll till där med sin grossiströrelse.
Innergård på Hamngatan 16, med spark och vedtrave och Svartån utanför porten. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Så två böner om hjälp, så här i årets elfte timme. Är det någon som vet något om Rocklunda gård?
Är det någon som har en gammal bild på Rosenlunds skola?
Tisdag 23 december
Förr, när barnen var små, brukade vi vänta tills de somnat. Då tog vi fram hårt bröd, ost, smör, öl, snaps och provsmakade julskinkan. Nu behöver vi inte vänta på att barnen ska somna längre, men skinkan smakar vi på. Liksom snapsen. Traditioner är till för att bevaras.
Dan före julafton 2008.
Från oss alla, till er alla:
En riktigt God Jul!
Äldre vykort.
Vykort ur Elisabeth Walterstens samling.
Gamla saker. Julhälsning från Dagmar Måntelius.
Måndag 22 december
Artikeln om Djäknebergsbadet publicerades i VLT. I tidningsarkivet fanns ingen bild på bassängerna däruppe. Inte i Stadsarkivet heller. Jag efterlyste bilder här på hemsidan för ett tag sedan – och fick napp. Bertil Gylén mejlade och berättade att han hade fotograferat en polomatch däruppe i den gamla vattenreservoaren.
Med Bertils bild kunde det bli en artikel. Här är den, i obeskuren version.
Polomatch på Djäkneberget på femtiotalet. Foto: Bertil Gylén.
Jag berättade i artikeln om hur Vattenborgen på berget blev stans första vattenreservoar 1887. Vattnet pumpades upp från Svartån. Pumparna drevs med en ångmaskin. Pumphuset står fortfarande kvar vid Kvarnvreten.
Pumphuset vid Svartån.
Reservoaren på Djäkneberget sprängdes ner och försågs med tak. Utanför anlades två filtreringsbassänger, som så småningom slogs ihop till en och blev träningsbassäng för simmarna i stan på femtiotalet.
Vattenborgen blev nämligen överflödig när Vattentornet byggdes på Djäkneberget på trettiotalet. Redan då fanns planer på att bygga om de gamla reservoarna till ett friluftsbad. Så här såg simläraren Todde Söderquists vision ut.
Skiss av Todde Söderquist i VLT 1935.
Det dröjde till 1952 innan den kalla bassängen utomhus uppläts till simmare och polospelare. Men bara till dem. Vi vanliga fick vackert hålla oss utanför. I dag är reservoaren inne i Vattenborgen ombyggd till skjutbana för pistolskyttarna och frivilliga skarpskytteföreningen (det var ju de som en gång hade sina övningar med Sam Lidman på Djäknebergsslätten).
Högvattenreservoaren i dag.
Bassängen där polomatchen spelades har fyllts igen. Teknik och idrott har upplag där. En dag blir det väl bostäder där.
Om det inte vore för grodorna förstås.
Grodor och Teknik och idrott.
Söndag 21 december
Årets kortaste dag blev vacker. Frost, isklar bå himmel. Promenad på Björnön. Nu vänder det, ljuset kommer tillbaka, börserna stiger. Nästa år kommer att domineras av Gotland. En av mina favortibloggare, Vick2ria, skriver att hon längtar efter det stenugnsbakade brödet i Rute. Jag håller med. Brödet är oerhört gott, inte bara det surdegsbakade.
Brödpåse från Rute i november.
Boksignering i Gallerian i går. Det finns fortfarande några exemplar kvar.
Per Fosshaug var bra kommentator i tv, lyfte matchen mellan Edsbyn och Hammarby. Kostade till och med på sig några självironiska kommentarer.
Vintersporterna pågår för fullt. Jag har svårt att engagera mig. Hockeyns alla cuper går mig spårlöst förbi. Och NHL upphör aldrig att förvåna. Hur kan ett lag satsa en massa miljoner på en 37-årig Mats Sundin? Han borde sluta medan han har hedern i behåll. Jag slår vad om att något börjat krångla i kroppen före påsk.
Bandy på Djäkneberget för mer än femtio år sedan.
Hade besök av två tomtenissar i går. Under den halva sekund de satt stilla knäppte jag den här bilden.
Fyra dagar till julafton.
Lördag 20 december
Boksignering i dag 12-13 i Akademibokhandeln i Gallerian.
Fredag 19 december
I går frågade jag om uttrycket ”göra en pudel”. I dag kommer svaret: när förre biståndsministern Jan O Karlsson lade sig på rygg och sprattlade med benen efter en dyr kräftskiva, betalad med skattepengar, sa en pr-konsult att Karlsson gjort en pudel. Svenska språknämnden utnämnden pudeln till ett av 2002 års nya ord.
Regn och mörker.
Men nästa vecka vänder det. Ljuset återvänder sakta, lika sakta som konjunkturen vänder. I morgon signerar Mikael Genberg och jag böcker igen. Nu i Akademibokhandeln i Gallerian klockan 12–13. Välkomna dit. Mångalen är en jättejättejättebra julklapp!
Sedan ska jag köpa julgran och dra mig tillbaka.
Här är ett av de trevligaste julkorten jag fått i år.
Jul på Fiskartorget innan Stadshuset byggdes. Gaggeska gården till vänster står numera ute på Vallby friluftsmuseum.
Jag fick en fråga om hur jag orkar med att skriva här var och varannan dag. Jag svarar som Mark Twain: ”Det arbete jag utförde blev av bara för att var en lek. Om det hade varit ett arbete skulle jag aldrig ha utfört det.”
Infarten till Östra hamnen, december.
Torsdag 18 december
Braskande rubrik på ettan i VLT om ett kommunalråd som dragit på sig böter med kommunens bil, och struntat i att betala dem. Ett gott råd till Andreas Porswald: Det är alltid bättre att göra en hel pudel än en halv. Var kommer det uttrycket ifrån, förresten?
Kommunala informatörer har ett tungt jobb. I dag måste livet ha varit lätt att leva. Det är inte var dag de kan skicka ut ett pressmeddelande med den här inledningen: "Västerås genomför nu stadens största arbetsmarknadssatsning i modern tid. Målet är att tillsätta över 1000 jobb under 2009."
Det låter nåt, det.
Skrev som vanligt, tills jag bestämde mig för att ta en cykelpromenad kring lunch. Inga fåglar vid fågelbordet, inga fåglar i luften, kall sydvästlig vind, inga människor, tyst. Spöklikt. Hade något hänt i världen? Var jag ensam kvar? Stannade vid en bäck i Mälarparken. Den levde och tittade på mig.
Bäck i Mälarparken, smältvatten en vecka före jul.
Körde bilden genom Photoshop när jag kom hem. Kände mig konstnärlig.
Vet inte varför.
Nu hördes röster. Världen levde. Stenkäcken och grönfinkarna var tillbaka. Jag fick besök av gamle klasskamraten L som valts in i Carlsbrödraförbundet. Jag berättade vad som väntade honom. Han såg en smula fundersam ut.
Anders Berggren, ordförandebroder i Carlsbröderna vid årshögtiden 2006. Silverpokalen invigdes 1887 till snusfabrikören Sundins minne. Bara en sån sak.
Skannade in bilder från Runo Hammarsten på Allégatans Specerier, från något av de sista åren på fyrtiotalet, som kontrast.
Runo på nya sjascykeln. Expediterna heter Gösta Forsberg, Anna Byman och Ulf Jansson.
Bredvid speceriaffären låg en brödbutik och ett charkuteri. Tre butiker på några tiotals meter. Charkuteriet hette Svennborgs. De hade en annan butik i Oxbacken.
Oxbacken 1944. Foto: Byggmästareföreningen.
Onsdag 17 december
I går valde vi in fyra nya Carlsbröder. Frackarna väntar. En av dem var en gammal klasskamrat till mig. I morgon ska jag berätta vad som väntar honom...
Var på Länsmuseet för att leta efter bilder på butikerna som en gång låg på Allégatan, strax norr om korsningen med Östermalmsgatan. Har ni några? Fick komma ner i det allra heligaste arkivet och häpnade över allt som döljs nedanför spiraltrappan. Här är ett smakprov. Känner ni igen restaurangen?
Bild från Länsmuseets arkiv.
Självklart känner ni inte igen den. Det var matsalen i det som var Stadshus innan Stadshotellet byggdes på Stora torget, hotellet skulle till en början också tjäna som Stadshus. Innan dess var det Sundinska huset som var Stadshus. Här åt Gud Fader Wijkman och de andra styrande sina måltider medan de beslutade om hur de skulle göra för att få hit det elektriska bolag som sedan blev Asea. En trappa upp bodde snusfabrikanten Sundin och höll sina storstilade hov, innan han fick nog och hängde sig i lanterninen.
Kommer ni ihåg Martin Bomans tavlor? Jag skrev om dem här på hemsidan och i VLT på försommaren. Det var Brita Boman som ringde och frågade vad hon skulle göra med sin makes tavlor.
– Vi har inga barn eller släktingar och ingen annan har visat intresse för Martins tavlor, sa hon.
Brita Boman var 92 år och bodde tre trappor upp på Jakobsbergsgatan 3. Där satt hennes man Martin och målade i köket fram till strax innan han dog i mars 2007, någon vecka innan han skulle fylla 90 år. Martin hade utsikt över kvarteren ovanför Oxbacken. Hans tavlor är färgglada och naivistiska.
Nu har Ekströms Konst, med stöd av Swedbank, bestämt att ställa ut Martin Bomans tavlor i butiken på Köpmangatan. Vernissage i slutet av januari. Överskottet går till välgörande ändamål.
Prov på Martin Bomans konst. Utsikt från Jakobsbergsgatan.
Tisdag 16 december
Läser att Västerås stads nya hemsida har kostat 9 miljoner hittills. 9 miljoner! Gissar att det är någon it-konsult som tjänat bra på kunskaper som inte borde vara så exklusiva. Ett och ett halvt år har de hållit på och de är inte klara än. Hoppas att den nya hemsidan innehåller en vettig telefonkatalog till tjänstemännen, men det är säkert för mycket begärt. Användarvänligheten må icke sträckas så långt att tjänstemännen riskerar att störas. Vi får nog hålla till godo med en icke fungerande växel.
Ny vy i Östra hamnen. Den tidigare så sjaskiga inre delen av hamnbassängen börjar få ett nytt utseende.
Min Frågor om förr i VLT i går handlade om de olika namnen på stadens torg. Jag skrev bland annat om Fiskartorget, som tidigare kallades Nya Torget. En gammal fin bild fick inte plats i artikeln. Ni kan se den här i stället.
Torget längs Svartån hette Nya torget, men döptes i folkmun till Fiskartorget. Namnförslaget Rådhustorget röstades ned. Fotografiet är från 1870-talet och är ett av de äldsta från Västerås. Den medeltida Helgeandskyrkan, som föregick Stora Westmannia, har ännu inte rivits. Foto: Länsmuseets arkiv.
En bild från Smörtorget finns också. Den kan du se om du läser webb-versionen av artikeln här.
Söndag 14 december
Jag fågelskådade en del när jag var yngre. Gärna tillsammans med dem som kunde. Jag kan än i dag inte skilja mellan grågås och sädgås, men det går att leva ändå.
Nu nöjer jag mig med fågelbordet, fyllt med solrosfrön, och några talgbollar i en buske utanför köksfönstret. Kul att se fåglarna återvända. Talgoxar och blåmesar, förstås, vackra grönfinkar och små gråsiskor, eller om det är hämplingar, ibland klarar jag inte av se skillnad på dem heller. Koltrasten kommer, liksom nötväckan. Och den praktfulla domherren visade sig redan första dan fågelbordet fylldes på.
I dag kom ett par stenknäck också. Stenknäck har jag aldrig sett här förut, eller också har jag det och blandat samman dem med domherrarna. De försvann likt bortflugna tankar varje gång jag sköt upp altandörren för att att fotografera. Till slut fick jag nöja mig med ett kameraskott från innanför fönsterrutan.
Stenknäck vid fåglebordet. ”Lätt att förbise då den är skygg och ganska tystlåten”, enligt fågelboken.
Gick en promenad på Björnön. Stannade till vid det lilla kärret uppe på åsen som alltid fascinerat mig. Det är något magiskt över det. Borde finnas trollguld på botten.
Kärret på Björnöns ås.
En annan vinterbild, ur Ragnhild Aglands samling. Femtiotal. Sturegatan möter Munkgatan vid Josefssons bilar. Här någonstans är infarten till Punkts parkeringshus i dag.
Lördag 13 december
Luciadagen. Värmade eldar på Bondtorget, marknadsstånd. Doft av flydda tider. Till och med en häst med vagn från Tibble. Jag vet inte vad hästen heter. Vi säger Blenda, det är ett bra namn på en ardenner.
Bondtorget i Västerås 2008.
Stora torget 1897.
Fick en Luciahälsning från Dagmar Måntelius som bor i Norberg, men som är uppväxt i Irsta och som läser vad jag skriver på hemsidan. Dagmar har svarat för några av årets närmare 100 000 besök på min hemsida.
Hon skickar med en bild från Luciafirandet på F1 på Hässlö 1954. Det är Dagmar som är Lucia. Hon hette Fryxell då, och var elev i köket på flygflottiljen.
Dagmar Fryxell som Lucia på F1 1954.
Kom att tänka på Ingemar Leijgårds bilder från Hässlö från samma tid. Han fotograferade bland annat kökspersonalen. Dagmar kanske känner igen någon?
Kökspersonal på F1, 1955 eller 1956. Foto: Ingemar Leijgård.
Värnpliktiga flygsoldater i matsalen vid samma tid. Foto: Ingmar Leijgård.
