Söndag 30 november
Anders slaskar. Därmed inte sagt att julen braskar. Krattade regntunga löv, en månad för sent. Leran lagrade sig på stövlarna, mörkret föll tidigt. Ryggen värkte. Det är härligt med trädgård.
Träffade Börje Karlsson på bandyn i fredags. Börje är 84, han läser mina Frågor om förr i VLT och känner igen sig. Storyn om Jansson och Sjögrens karamellfabrik väckte speciella minnen från tidigt trettiotal.
”När vi hade badat nere i varmbadhuset gick vi upp till karamellfabrikens butik på Smedjegatan och köpte en strut med kaksmulor för fem öre, det hade vi råd med. Om vi hade tur stoppade dom ner en surbakelse. Vi gick dit för att köpa gårdagens bröd också.”
Utsikt från badhusets torn på trettiotalet. Del av vykort.
En strut kaksmulor kostade fem öre.
Brödhästen på gården till Smedjegatan 9.
Börje bodde med två bröder och ensamstående mamma i en tvårummare på Hagalund mellan järnvägen och Metallverken. De två rummen var uthyrda. Mamman och de tre sönerna sov i köket.
”Mamma jobbade extra på Klippan och fick tre kronor för lördag och söndag. Vi pojkar samlade skrot och tomflaskor. När båtarna lossade skrot med magneter i hamnen kunde vi plocka på oss sånt som föll bredvid. Det sålde vi till Karlssons Skrot på Ängsgärdet. Pengarna räckte till söndagens matiné som kostade fyrtio öre.”
Börje Karlsson, född 1924, blev typograf och startade till och med ett eget tryckeri.
Hagalund.
Fredag 28 november
Dagen efter dagen före, med releaseparty i Mikael Genbergs ateljé. Vi var säkert 80 personer, jag pratade, Emil Vinterhav och Sven Grahn från Rymdbolaget pratade, Micke pratade förstås, liksom Karin Berglund från Högskolan. Erik Vilde sjöng, Mats Svegfors var konferencier och Micke Dahlberg skötte baren. Kan det bli så mycket bättre? I dag ska jag pusta ut litet, före bandyn i kväll. I morgon reser Micke Genberg till San Fransisco för att titta på en av Nasas månlandare. Projektet går kanske in i en ny fas.
Peter Krüger, som tagit omslagsbilden till boken, var med på partyt och tog den här bilden. Märks att han är proffs.
Tror jag ska ta mig upp på Mariaberget och sätta mig på en sten och betrakta stan.
Torsdag morgon 27 november
På väg till Sveriges Radio Västmanland. Läste VLT nyss. Visste att boken om Genberg skulle presenteras i dag, dels med en artikel/recension av Kristina Mezei, dels med utdrag ur boken. Alltid lika nervöst. Drog en lättnadens suck när jag läste vad Mezei skrev:
”Jag läser den som vore det en deckare, där spänningen stiger medan språket håller en road distans. Anders Lif är en driven stilist och kunnig berättare. Hans positiva grundinställning genomsyras av värme och kunskap – en ovanlig och generös kombination. Samtidigt innehåller boken en dokumentation guld värd – då förloppet och alla medverkande utgör en väsentlig del av månprojektet.”
Kristina Mezei har bara en invändning: Hon tycker att det vore naturligt att boken även ges ut på engelska! Mottagare finns redan på den internationella marknaden. Det som behövs är ännu en musketör.
Onsdag 26 november
Mitt i allt skrivande, ringande och planerande för morgondagens fest ringde det på mobilen.
– Hej det är Håkan...
– ??
– Håkan Forsström, har du tid för lunch?
Vi vandrade och åkte skidor tillsammans i Sarek för över 30 år sedan. Vi upplevde vildmark, vi klarade av saker som vi inte trodde var möjliga. Två gånger åkte skidor, en hel vecka varje gång, sov i snögrottor och i tält. Vi släpade pulkor, slet och kom tillbaka med erfarenheter och minnen som aldrig bleknar. Jag kommer inte att kunna göra om det jag gjorde då. Litet sorgligt är det.
- Det danade oss, sa Håkan.
Det lät högtidligt, men det ligger säkert något i det. Vi har bara träffats flyktigt någon gång sedan dess, ändå är det som det vore i går. Håkan bor utanför Skellefteå. Vi pratade en timme. Sedan fortsatte han med tåget.
Jag åkte hem och letade fram några diabilder från april 1973. Det är 35 år sedan...suget efter upplevelsen känns än.
På väg upp i Pastavagge, tror jag. Diabilden är dammig och repig...
Åter mot civilisationen vid Sjöfallet. Ibland kan en fjällsida vara hotfull.
Renar på Pielaslätten, en av de bästa fjällbilder jag tagit. Blev omslag till ett av VLT:s julnummer.
Vännen Håkan i dag.
Inte en dag utan en gammal bild. Vad sägs om gamla Konsum vid torget på femtiotalet, med polishuset till höger. Inte så pjåkigt för att vara ett färglagt vykort.
Konsum byggdes 1937, ersattes av Domus 1967.
Tisdag 25 november
Två dagar kvar till releasepartyt, då ringde Glenn på förlaget ute på Tunbytorp: Boken har kommit! Puh. Åkte dit. Det är alltid något speciellt med att för första gången hålla sin nyfödda bok i handen. Vägde tungt, kändes bra.
Nyfödd bok om Mikael Genberg.
Ska publicera ett avsnitt här så småningom. Tittade in hos Elisabeth Unell för att lämna en bok till kommunledningen. Kommunstyrelsens ordförande kan inte komma på releasepartyt. Hon ska prata inför kommunanställda som hedras för 25 års anställning. Elisabeth Unell skrev på sitt tal:
– Vet du vad som hände 1983, frågade hon.
– Den stora devalveringen?
– Nej, det var 1982. Det handlade om en lapp.
– Feldt i riksdan? Just det, löntagarfonderna, nu har vi baxat dom ända hit.
– Och så infördes tjugan.
Så nu vet ni vad ni får höra på torsdag, alla 25-åringar i kommunal tjänst, nu när jag har skvallrat.
Elisabeth Unell
Kommunstyrelsen har för övrigt en del problem. Krisen sätter sina spår. Skatteintäkterna ser ut att bli 72 miljoner lägre än beräknat nästa år. De två stora privatfinasierade byggena Konserthuset och Rocklunda, som lever tack vare kommunala hyror, kräver allt mer pengar. Hyran för Konserthuset ser ut att bli 1,7 miljoner högre 2008 än vad som var tänkt, trots att kommunen redan skjutit till ett extra ”huvudmannabidrag” på 3,6 miljoner. Rocklunda verkar kräva 5 miljoner utöver budgetramen nästa år, minst. Den senaste tidens turbulens är inte inräknad. De indiska reptricken håller på att slå knut på sig själva.
Vi får trösta oss med en gammal härlig färglagd bild av Norrmalm och Blåsbo från tidernas begynnelse. Titta på Föreningsgatan. Jag tror inte att ett enda hus är kvar i dag. Eivor Lindblom skulle ha kunnat berätta varje enskilt hus historia, men Eivor dog för någon månad sedan.
Del av färglagt vykort.
Måndag kväll 24 november
Snöpromenad i mörker, en månad till julafton, då vänder det igen...
Körde bil i modden och halvmörkret, drömde om Toscana.
What a wonderful world.
Blev fotograferad av Kamilla Kraczkowski för kommande VLT-artikel. Lika ovant att bli fotograferad som att bli intervjuad. Kontrade med att ta några bilder av Kamilla för balansens skull.
Kamilla Kraczkowski pendlar från Stockholm för att frilansa i Västerås.
I dag publicerades ”andra delen” av berättelsen om Jansson och Sjögrens karamellfabrik i VLT. Nu finns båda delarna att läsa, sammanfogade till en, i mitt textarkiv. Där finns också några bilder som inte fick plats i de två artiklarna.
Karamelltillverkning på Smedjegatan.
Boken om Genberg skulle ha kommit i dag. Kom inte. Snöproblem? Har lovat boken till ett releaseparty på torsdag. Bara tre dagar kvar. Kommer den i morgon...?
Måndag morgon 24 november
Drivande snö på väg till brevlådan, kallt, mörkt. River ur börssidorna för att få eld i öppna spisen. Björkveden kurar och vägrar brinna. Det tjuter i huset. Skönt att man slipper vara talgoxe och häck i något kalt äppelträd.
Har inte orkat blogga på ett åar dar. Tar på krafterna att springa runt med en papperskorg på huvudet och jaga en tvååring.
I lördags morse lämnade jag manus och bilder till boken om Tillbergas hyreshus. Det var vackert i höstas när jag gick runt där, på Kvistbergavägen och Källbovägen och Norra Klintvägen. Inget snödrev, ingen storm. Minns i november, den ljuva september.
Tillberga före stormen.
Ännu hellre tänker jag tillbaka på sommardagar. Här är ett fint vykort från de dagar när morfar var ung och cyklade till jobbet på Asea med blanka spännen i byxorna för att inte slagen skulle bli oljiga. Jag tror inte det är många som minns det hör hörnet, med Lilla Westmannia till höger och Vasaparken till vänster. Konserthuset ligger väl där i dag, om jag inte tar fel.
Lower Garden Street
Torsdag 20 november
Gick en kvällspromenad med en stav. Vill inte skriva käpp. Gubbar går med käpp, inte jag. Men det var bra för hälsenan. Tror ingen såg mig i mörkret. Isigt, kallt, månen log.
Månen!
Jag har glömt lägga ut reklam för den nya boken, jag har glömt att peta undan Fosshaug för Genbergs Mångalen. Men nu har det skett. Titta till vänster, tveka inte. Beställ! Special prize, only for You!
Blev intervjuad av Kristina Mezei i dag, hon ska skriva om boken i VLT. Märklig känsla att bli intervjuad, det brukar vara jag som frågar. Berättade att boken inte bara handlar om månhuset, Utter Inn och Hotel Hackspett. Där finns också berättelser och bilder från Mickes tidigare konstnärsliv. Jag gillar mycket den lyckliga konst, Happy Art, som han gjorde under åren i skiftet mellan åttiotal och nittiotal. Den här bilden finns i boken, visst är den fin! Och det finns fler...
Lyftet. Färglitografi av Mikael Genberg, 1992.
Fick en hälsning från en trogen fotovän norr om stan. Titta på bilden här under. Känner ni igen hörnet? Jag gör det. Jag växte upp på gatan som går in från Lantvärnsgatan. Repslagargatan, alltså. Undrar varför man rev det fina hörnhuset där de två tanterna promenerar framför porten. Där inne fanns en mystisk gård där man kunde gömma sig. Trapphusen var mörka och doftade träsåpa. Mitt emot låg Skånskans mjölkaffär på trettiotalet. Men då fanns inte jag, kanske är bäst att tillägga.
Även om man kan tro det när jag linkar ut i natten med min kä.. stav.
Lantvärnsgatan och Repslagargatan vid förra seklets mitt.
Hörnhuset på Repslagargatan 8-10 byggdes 1913-1914, arkitekten hette Bertil Karlberg. Det var putsade trähus med brutna sadeltak. Huset ansågs värt att bevara i den inventering kommunen gjorde 1980. Byggnaden var ”rikt artikulerad med intressanta entrépartier”.
Onsdag 19 november
Har slutat läsa börskurser. Undrar hur jag kunde få för mig att köpa en bil som körs på etanol...
Satte punkt för en liten bok om Tillberga som jag skrivit. En del redigering återstår. Boken om Genberg har lämnat tryckeriet och är på väg till Västerås. Spännande.
Cyklade, överraskades av envetet snöfall och motvind. Klev in i ett gatukök, beställde en korv och undrade hur det var att jobba där. Livet är kort och jag kommer aldrig att jobba i ett gatukök. På något sätt saknar jag det, ty korv är gott.
Ett kort möte med snöstorm utanför.
Träffade Joel och Joels pappa. Såg på Pelle Svanslös.
Joel, fyra och ett halvt.
Ser fotboll. Numera pratar man inte om snygga passningar utan om att lägga bollen på ytor. Det är ytor överallt. Tomma ytor och trånga ytor. Kim Källström har ett bra skott, förresten.
Två bilder från Källgatan får avsluta färden in i universum. Från litet olika tidsperioder, tjugotal och trettiotal, tror jag.
Källgatan mot norr, med Stora gatan i bakgrunden.
Källgatan med den Orströmska pumpen, omkring 1935.
Tisdag 18 november
Styrelsemöte i Västerås humanistiska förbund om vårens program. Som vanligt ser det ut att bli spännande. Litteraturvetaren Maria Karlsson ska prata om Selma Lagerlöfs brevväxling, Staffan Cullberg ska berätta om sin bror Erland och visa målningarna i Biskopsgården, Jörn Donner kommer, vi ordnar resor – och vi pratade om att bjuda in en Västeråsförfattare som debuterar efter nyår. Just det, en debuterande författare från stan. Marianne Cedervall heter hon och jobbar som konsult inom kyrkan. Marianne har skrivit boken Svinhugg som kommer ut på Natur och Kultur i januari. Förlaget skriver:
”Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum. Efter varje dödsfall sitter två kvinnor i ett gammalt kapell och firar med champagne och snittar [...] Svinhugg är en varm och rolig berättelse om vänskap, hämnd och uppgörelse som går rätt in i hjärtat. ”
En bok att se fram emot.
Köpte ny bil i höstas. Valde mellan etanol och diesel, valde etanol. Läser i DN i dag att diesel är överlägset. Kul. Tog bilen i alla fall, i regnet. Köpte en telefonkatalog för Västerås och Uppsala från 1939 hos Leanders. Är man knäpp så är man... men kataloger är matnyttiga. Där står att min morfar och mormor hade telefon 34558 och där finns adresserna till Konsums 18 bröd- och mjölkbutiker i stan.
Så här såg det ut när Konsum byggde Västerås första varuhus vid Stora torget i mitten av 1930-talet.
Måndag 17 november
Dagar kan vara enahanda och innehållslösa. Dagar kan också vara så fullpackade med händelser att man varken hinner äta eller sitta ner. I dag var en sådan dag. Höjdpunkten var förstås föreläsningen på Pensionärsuniversitetet. Mycket folk i Kyrkbacksgården. Kom på en grej i sista stund. ”Den där planeten som vi läste om förra veckan, den där planeten i ett annat solsystem som vi lyckats ta en bild på, den ligger 130 ljusår bort... om det finns någon på den planeten som tar en bild på oss just nu, med starka objektiv och teleskop, ja då skulle den varelsen se DET HÄR...”, sa jag och visade en bild över Västerås från åren kring 1880. Det är en hisnande tanke att man från rymden kan se vår historia utspelas. Ni har sett bilden förut men jag kör den i repris.
Västerås runt 1880. Den medeltida hospitalskyrkan är ännu inte riven, Västerås mekaniska verkstad har byggts, Wickholms vita kvarn ruvar ännu på vattenrättigheterna, Gud Fader har ännu inte gripit in för att få hit Asea.
Fick champagne. Äkta champagne. Lade flaskan i kylen. Det är som Churchill sa: ”Bra champagne ska vara torr, kall och gratis.”
Bytte däck på bilen. Förut var det svarta lager av oljeindränkt smuts på datorer, telefoner och disk i däckfirmans reception. Sedan något år är det en tjej som styr över receptionen. Nu är det rent, blankt, snyggt. Jag höll på att säga något fördomsfullt. Höll tyst. Skrev en ny artikel om karameller och fontäner. Kommer på måndag.
Mikael Timm pratade om Ingmar Bergman, lusten och dämonerna på biblioteket. Han höll intressant låda om sin bok i en timme. Bergman hade en devis, sa Timm: ”Allt ska vara roligt. Jävligt roligt.”
Tänkte på alla gånger jag cyklat förbi Bergmans hus på Fårö. En gång mötte jag honom i hans röda jeep. Han stirrade ilsket på mig. Han såg inte ut att ha roligt. Inte åt mig, i alla fall.
Mikael Timm i hörsalen.
Söndag 16 november
I lördags morse åkte vi till Stockholm, packade grejer från släktlägenhet i hyrbil, körde till Nynäshamn, tog färjan till Visby, vaknade på hotell med utsikt över havet, åkte till Ahr, lastade ur grejerna i det hus vi köpt men ännu inte fått tillträde till, tog en promenad längs havet nedanför, längtade till våren, köpte stenugnsbakat bröd i Rute, åt boeuf vid torget i Visby, tog färjan tillbaka, mötte frosten, Bob Dylan sjöng Ring Them Bells mellan Strängnäs och Enköping. Varför vill svenska försvaret ha kvar klusterbomber?
Satte ihop föredraget till Pensionärsuniversitetet i morgon på färjan. Får se hur det blir. Här är en av bilderna.
Stora torget för mer än 100 år sedan. Polis- och brandstationen är nybyggd. Gottfrid Johanssons konditori håller till i Uplandsbankens gamla vita hus rakt fram.
Torsdag 13 november
Kallt, ruskigt. Öronen fryser. Men det blåser inte. Alltid något. Vaknar, skriver, äter, sover snart. Behöver ledigt. Fattar inte hur jag kunde tacka ja till att föreläsa halvannan timme om industrierna i Västerås på Penionärsuniversitet på måndag förmiddag...
Hjälp! Måste plocka fram bilder att prata kring. Som den här. Vet ni vad det var?
Gud Faders drittelfabrik.
Just, det. Gud Faders drittelfabrik. Värd några rader.
Gårdagens mystiska bild har fått sin förklaring. Än en gång är det Curt J som jämfört kartor och lekt lokalhistorisk detektiv. Elisabeth Walterstams fotografi är av allt att döma taget på Stora gatans södra sida, mellan Kopparbergsvägen och Karlsgatan, i början av 1900-talet. Innan det så kallade Kaedingska huset fanns. En av skorstenarna i bakgrunden tillhör i så fall drittelfabriken. 1917 var husen rivna. Då såg det ut så här där, om man stod utanför biografen Odeon på Stora gatan och tittade tvärs över gatan. Det är en klassisk bild av potatisköer under matbristens år. Bilden finns bland annat med i min bok om 1917.
Aseaanställda köar för sättpotatis på Stora gatan.
Onsdag 12 november
Hemmapremiär i bandyn. Tog mig till Rocklunda... förlåt ABB Arena. Det regnade och jag erkänner att jag inte längtade efter det taklösa tillståndet. Nya unga VSK spelade friskt och åkvilligt, vann med 6-2 utan att glänsa, men med ett par riktigt snygga mål. Magnus Joneby verkar kunna åka hur mycket som helst, och Klas Nordström och Jonas Nilsson hugger på det mesta framåt. Två mål var. Nilsson kan bli riktigt, riktigt bra.
De tre före detta västeråsare som gått till Bajen märktes inte alls.
Jubel framför klacken.
Jonas Nilsson.
Elisabeth Waltersten ringde och berättade om en bunt gamla bilder som från hennes mormor och morfars tid i Västerås. Jag cyklade dit direkt, förstås. ”Vet du var den här bilden kan vara tagen”, frågade Elisabeth och visade ett foto som ska vara från Västerås, från tiotalet eller tjugotalet. Jag vet inte, men jag hoppas som vanligt att någon bland hemsidans kunniga läsare kan ge besked.
Var i Västerås?
När jag kom hem i går kväll, efter mötet med Mikael Genberg, stnnade jag till utanför dörren. Jag tittade upp mot himlen och såg detta. Förlåt om jag låter som en ädelpekoralist...
Novembermåne.
Tisdag 11 november
Tredje punkan lagad. Nytt däck för säkerhets skull. I morgon ska jag cykla över vidderna med solen i ögonen och vinden i ryggen, eller kanske inte. Det regnar nog.
Två marschaller överlevde i regnet utanför ingången till Micke Genbergs ateljé på Stora gatan, i Mimers gamla industrikvarter där Asea en gång växte sig stort. Femtio medlemmar i Humanistiska förbundet lotsades upp ett par trappor till ateljén, där Micke pratade för dem en timme. Om sina tidigare bravader, men självklart också om det där med huset på månen. Sedan drack vi vin med tilltugg. Kultur är fint.
En kväll i en ateljé i Aseas gamla kvarter.
”Jag börjar nästan tro på honom”, var det någon som sa. ”Huset är redan ett konstverk... trots att det inte står där än...”
Matthew Saus, som hjälper Micke bygga undervattenshotell i Afrika frågade mig om jag visste hur det såg ut i kvarteret där Punkt står i dag. Jodå, det vet jag. Bomanska gården i västra änden bort mot Vasagatan är känd. Men hur många vet hur det såg ut i den andra änden, i öster, ned mot Kopparbergsvägen? Den här bilden är från 1929, droskorna står parkerade i solskenet på Kopparbergsvägen, en man studerar skylten hos Automobilbolaget på det som i dag är Punkts kortsida ut mot Aseatorget. Längst till höger står en man med en rock över armen. Av någon anledning har jag intalat mig att det är min morfar.
Kopparbergsvägen 1929, Stora gatan i bildens högerkant. Delförstoring av en bild ur Byggmästarföreningens arkiv.
Jag har skrivit om frisören Kalle Widmark ovanför Oxbacken några gånger på sistone. I dag kom jag att tänka på att det är 70 år sedan Kalle vann två VM-guld under en och samma helg. Han utropades till världens bästa paddlare efter att först ha vunnit milen i överlägsen stil på söndagen och sedan 1 000 meter knappt men säkert på söndagen. Världsmästerskapen hölls i Vaxholm i augusti 1938. Stockholmspubliken döpte Kalle Widmark till ”Den paddlande barberaren”.
Måndag 10 november
Förra veckan hade New York Times en rubrik som var 96 punkter stor på sin första sida. Punkter är ett typografiskt mått. Det är bara femte gången i tidningens historia som den tar till den storleken. Här är förklaringen.
De övriga fyra jätterubrikerna, i samma punktklass, var Människan går på månen, Nixon avgår, 1/1/00 (millennieskiftesrubrik) och US under attack. Här är de förstasidorna.
Skriver. Regn. Tre punkteringar på samma däck på två veckor. Det vilar en förbannelse över min cykel. Fick mer tid att skriva.
Vet ni vem det här är?
Flygsoldat som blev stark man i Tillberga. Foto: Stig Sunes samling.
Verner Sune kom hem från det militära, fick jobb på vagnverkstan i Tillberga och blev fullmäktiges ordförande. Han satt i landstinget och han var vicevärd i Stiftelsen Hyresbostäder i mer än 30 år. Han var en man som flickorna neg för och pojkarna bugade för. Han var en man av en annan tid. Jag ägnar Verner Sune ett kapitel i en ny bok jag skriver.
Var på ett möte på Båtmuseet i dag, vid ångkraftverket. Kanotföreningen planerar en utställning på biblioteket i vår. Från Max till Markus ska den heta. Från Max Andersson till Markus Oscarsson, alltså. Från mannen som byggde den nya tidens kanoter till mannen som vann guld i både VM och OS.
Men det finns fler världsmästare i kanotsporten i Västerås. Titta på den här bilden. Här står två västeråsare överst på prispallen i ett världsmästerskap. Henry Pettersson, tre från vänster, och Bernt Haeppling bakom honom, var med i den K4 som vann 1 000 meter i VM i Köpenhamn 1950.
Västeråsare överst på VM-pallen 1950. Foto: Henry Petterssons samling.
Jag träffade Henry Pettersson i dag, han är 89 år och har oceaner av erfarenheter att berätta om. Hur han tränade när han jobbade som brevbärare, till exempel. Jag får anledning av återkomma till Pelle på Posten.
Söndag 9 november
Det finns saker som jag aldrig förstår, och som jag uppenbarligen aldrig kommer att lära mig, trots att jag är tämligen gammal och har levt under tre kungar.
Vad innebär postmodernism? Post vad?
Vad är det för skillnad på debet och kredit?
Varför äter tvättmaskinen strumpor? Och ändrar färg på dem utan att fråga.
Vad är det för vits med innebandy?
Varför upprepar tidningar samma mening i rubrik, bildtext, ingress och brödtext, typ: ”Jag var så himla dålig” om och om igen?
Varför lär jag mig aldrig att skruva åt rätt håll direkt?
Hur kan jag leva ett helt liv, nästan, utan att kunna laga en cykelväxel?
Varför får alltid just jag punktering på bakhjulet?
Varför kan jag aldrig lära mig backa med släpkärra?
... och varför leder just den personen det parti som jag nästan alltid röstat på?
Guldkalven
Hopp i det kommunala dövörat
Minns ni Angbergs färghandel till höger?
Lördag 8 november
Blundar när jag kommer hem, tittar inte på löven i trädgården. Vad vill de att jag ska göra? Knappast kratta, väl? Lyssnar på just nu: Bob Dylans Tell Tale Signs, udda inspelningar från de senaste tjugo åren. Han ger inte upp, han är nästan alltid bra. Jag har lyssnat på Bob i mer än fyrtio år... hisnande tanke.
Bredvid tangentbordet.
Efterlyste bilder från Jansson och Sjögrens bageri och karamellfabrik på Smedjegatan 9 för en kommande artikel i VLT. Jag har fått bilder! Från ingen mindre än Harald Jahn, sonson till Fredrik Jansson som var ena halvan av namnet. Ni får läsa mer i tidningen vad det lider, men jag kan inte låta bli att ge en försmak. Så här såg det ut på gården, om man gick in genom porten på Smedjegatan 9. Därinne låg bageriet och karamellfabriken i ett tegelhus som byggdes någon gång mellan 1900 och 1905 och som stod kvar fram till slutet av 1950-talet, när husen i kvarteret revs för att ge plats åt bland annat det Handelsbanken. Det vita stråket längs fabriksväggen är spår efter mjölet som hissades upp till mjöllagret på vinden.
Jansson & Sjögrens bageri och karamellfabrik på 1910- eller 1920-talet. Foto: Ernst Blom, familjen Jahns samling.
Torsdag 6 november
Jobbade för mycket, satt still. Måste röra på mig, cykeln blev enda lösningen. Mot Björnön på de vägar där jag sprang förr i tiden. Isskorpor på vattenpölar, änder i motljus, nya stigar skapade av fåren på sluttningarna. Två indiantält undrade vad de gjorde där, en eld flammade på en rastplats. Ett tungt propellerplan gick in för landning, en häger flög upp över den gula vassen. Naturens bildskärm flimrade och kameran strejkade. Kunde inte ta bilder, tidvattnet kom och svepte bort minnet. Tar en bild från i somras i stället, från Monets trädgård med två av mina favoritflickor.
In the garden.
Jag frågade om en bild på Gustaf V utanför Herrgärdsskolan i går. Curt Johanson skriver att husen som höll på att byggas i bakgrunden låg på Norra Ringvägen 33 i kvarteret Tegelvreten. Husen byggdes 1912 så kungens besök borde dateras till det året. Här är en annan bild, från samma besök.
Kungen hälsas av regementet utanför Centralstationen.
Axel Sundström klargör sammanhanget: ”Jag tror att bilderna är från 21 febr 1912. Kung Gustav V hade dagen innan varit på Tärna folkshögskola och avtackat rektorsparet Teodor Holmberg och Cecilia Bååth-Holmberg som efter 40 år lämnade skolan.” Kungen hälsades sedan välkommen till Västerås utanför Herrgärdsskolan innan han besökte regementet och ett antal industrianläggningar.
Så bra med en kunnig läsekrets.
För övrigt tror jag att vi bara sett början av krisen för Rocklunda, där okritiska förhoppningar och luddiga avtal i slutänden tvingar in kommunen i ett ännu större engagemang än det långa hyresavtalet. Det finns inga fria luncher, som man säger.
Onsdag 5 november
Trött. Satt uppe länge och kollade valet i USA. Det var ju en historisk natt. Kom att tänka på Nelson Mandela. De svartas kamp för sina rättigheter har förts under vår livstid.
Skylt i Sydafrika före Mandelas tid.
Obama får en svår uppgift. Bush lämnar efter sig ett USA i politiskt och ekonomiskt förfall.
Obama kommer säkert till Europa nästa år. Varför inte till hösten, när Sverige har ordförandeskapet i EU. Ekan på Harpsund väntar. Välkommen hit, Barack Obama!
Apropå nästa år. Vill ni ha en politisk nyhet? Fredrik Reinfeldt och hans moderater kommer till Västerås för att hålla partistämma i ACC i augusti. Reinfeldt är då EU-ordförande.
Här är en bild från ett annat besök i Västerås. Kung Gustaf V hälsar folket framför något som onekligen ser ut som Herrgärdsskolan, även om jag har svårt att få husen i bakgrunden att passa in i stadsbilden. Fanan är onekligen från Västerås. Men vad gör mannen på stegen? Leder han allsång? Någon som vet när detta kungabesök ägde rum?
Kung Gustaf V på besök i Västerås.
Måndag 3 november
Boken om Genberg trycks. Inga ändringar går längre att göra. Texten är oåterkallelig. Känns märkligt. Ett halvårs arbete, eller är det mer? Ja, det är mer. Måste gå vidare, skriver om Tillberga. Men tänker på månhuset. Micke ska snart flyga till San Fransisco för att träffa folk från Nasa. Men först ska han träffa Humanistiska förbundet nästa tisdag.
Skrev om Auroras förlisning i VLT i dag. Hittade flera andra spännande bilder från hamnen bland Konstmuseets bildsamling på Stadsarkivet. Titta på den här bilden från Gamla hamnen 1927. Ångfartyget Marx från Sovjet lastar maskingods. Från Asea? På kajen står en bil som ser ut som om den kom från Sigfrid Holms. Kaffet serverades från flaket. Intill bilen syns en träskrubb, det är hamnens enda toalett.
Hamnen, Västerås 1927. Foto: Stadsarkivet.
Vi tar en hamnbild till, när vi ändå håller på. Den är tagen många år senare, men ändå långt före dagens husbebyggelse i Östra hamnen.
Söndag 2 november
När första snön kom förra veckan stannade jag till på väg hem från Tillberga, nånstans i närheten av Fågelbacken. Halmbalarna tittade på mig. Varför låg de där som mystiska hälsningar? Ska inte hö tas in på logar där barn kan hoppa omkring och nykära tumla runt?
Balar vid Fågelbacken.
Såg den franska filmen Sommarminnen på Elektra i fredags. En film med undersskruv, en film där inga scener ”förstärks” eller ”vrids ett varv extra”, en film där känslor i stället tonas ned. Oerhört sevärt. Tre syskon ska försöka komma överens om hur de ska göra med arvet efter mamman, gården på landet, med all konsten. Det är en film där nostalgin och minnen kolliderar med den krassa vardagen, det är också en film som utan att diskutera ändå ställer frågan om konstens värde. Fransk film när den är som mest återhållsam och bäst, i regi av Olivier Assayas.
Vi håller också på att tömma en släktlägenhet, med allt vad det innebär av minnen, kort, brev och föremål.
En gång, en annan tid, men ändå nu.
Läs mer, om oktober till exempel, i bloggarkivet
