|
Maj 2006
Onsdag 31 maj
Läser av någon anledning Herbert Tingsten rasande ledare i Dagens Nyheter sommaren och hösten 1946. Ettern får trycksvärtan att nästan stänka. Han skrev om det stora handelsavtal, som regeringen ville skriva med Sovjet. Asea skulle få stora beställningar, men hade ont om både verkstäder och arbetskraft. Nye handelsministern Gunnar Myrdal tryckte på och Tingsten såg rött. Varför skrivs inga sådana ledare i dag? Tingsten överdrev och sköt understundom över målet. Men läsvärt var det nästan alltid. Bara en sån sak som att kalla en minister för politisk kommissarie, lögnare och snudd på bedragare. I sina memoarer skildrar han också Aseachefen Thorsten Ericssons vånda. Asea hade sedan gammalt goda relationer med Sovjet, men hur skulle företager positionera sig nu? Väl värt en artikel så småningom.
Nu ska jag åka till Stockholm. Med bil. På vägen ska jag spela Duke Ellington och Chet Baker. De kommer att göra våren ännu grönare.
Herbert Tingsten hann inte med att lyssna på Ellington.
Tisdag 30 maj
Promenad i en grönska som skummar av livsglädje och extatisk fågelsång. Sol, regn om vartannat. Bara elva dagar kvar. Hinner lagom hem från St Petersburg till matchen mot Trinidad och Tobago, den lilla örepubliken i Karibiska havet utanför Venezuelas kust. Fotbollslaget kallas Soca Warriors och har en egen hemsida. ”Small country, big passion”. Kan Sverige verkligen ha samvete att vinna?
I går var jag inbjuden att tala för en förening som jag inte visste fanns: Västerås borgerliga pensionsförening. Nej, det är ingen sammanslutning för pensionerade borgerliga politiker, utan en kvarleva av den förening som bildades 1845 för att bygga upp pensionsfonder för borgerskapets fattiga äldre. Även bagare och krukmakare behövde pensioner.
I dag delar föreningen ut drygt 50 000 kronor per år till Frälsningsarmén, Röda korset och liknande organisationer. De var närmare 100 som åt middag i Odd Fellows lokal på Stora gatan, mest män, hög medelålder, många kända ansikten från andra föreningar i staden.
Jag skulle prata 30 minuter ”om något ur Västerås historia, gärna underhållande”. Jag gjorde det. Om det var underhållande vet jag inte, men många verkade nöjda.
Drog storyn om Luttropp, myggan och toaletten. Har ni hört den?
Om inte, så kanske jag berättar den nån dag.
”Vatt-Kalle”, ett av de tidigaste fotografierna från Västerås. Kalle var inte med i Västerås borgerliga pensionsförening.
Söndag 28 maj
Trots en spännande VM-final tycker jag fortfarande att innebandy är en fånig sport. OK, det krävs både teknik och styrka, men spelvarianterna är alltför begränsade. Och jag står inte ut med en målvakt som spelar knästående.
Köpte en liten bok som realiserades på Nordiska museet häromdan. Titeln är dyster som en väderleksrapport i november: Offentlighetens materia. Kulturanalytiska perspektiv på kommunhus.
Men innehållet riktigt kul.
Här finns till exempel storyn om hur Curt Nicolin och andra Aseadirektörer offentligt protesterade mot tredje etappen av stadshusbygget i Västerås. Nicolin tyckte att de kommunala tjänstemännens rum skulle bli för stora. Så storslaget byggde man inte åt tjänstemän inom näringslivet, menade han. Skattebetalarnas pengar kunde användas till något bättre.
Aseadirektörens protestskrivelse publicerades i VLT i november 1968. Det var förresten samma år som Nicolin och Asea fick skäll av SSU för sitt engagemang i Cabora Bassa i den dåvarande portugisiska kolonin Mocambique.
Politikerna i Västerås lyssnade inte på Nicolins kritik. Utbyggnaden fortsatte och jag måste medge att jag aldrig tyckt att kontorsrummen i Stadshuset varit speciellt vräkiga. Jag har sett de flesta efter 30 år som murvel i stadens kommunala korridorer.
Några undantag finns förstås.
Men de är få.
Demokratins kommunala högborg, kommunfullmäktigesalen i Västerås stadshus.
Lördag 27 maj
Till Återbruket. Sneglade i containern med papper för att se om någon händelsevis råkat slänga en förstaupplaga av Tomas Tranströmer. Pratade bandy med en av dem som jobbar där. Bandy? Efter midsommar vänder tiden mot bandysäsongen igen.
Tog en sväng runt Björnön häromdan. Promenad förstås, undrar om jag sprungit för sista gången? Hursomhelst. Jag har aldrig förstått debatten om avverkningarna på ön. För mig spelar det ingen roll om man hugger ner några träd, vare sig det är för flygets skull eller inte. Det finns gott om träd kvar, och Björnön behöver faktiskt mer luft och vida utsikter uppe på åsen. Visst, bitvis är det kalhygge, men buskar och lövträd lättar redan upp stämningen. Det är ljust och inte alls dumt. Nya vyer öppnar sig i stället för den mörka skogen. Snart ska det komma betande får också, för att hålla landskapet öppet.
Vägen ner mot parkeringen på Björnöhalsen. Tidigare mörk och dyster, nu ljus och vänlig.
Nya vyer öppnar sig mot sundet och flygplatsen.
I väntan på det stora nappet.
Fredag 26 maj
Promenerade bland gröna ekar på Djurgården i fem timmar i går. Köpte pelargonen Mrs Pollock på Rosendals trädgård och såg alla Ivan Aguéli som Västerås konstmuseum lånat ut till den stora utställningen på Waldemarsudde.
– Jag har hört att Aguéli tog livet av sig, säger en kvinna i trappan upp till andra våningen i prins Eugens slott.
– Nej, han blev påkörd av ett tåg utanför Barcelona, säger jag.
Han gick över järnvägen med sitt staffli för att måla. Han hörde inte tåget, han var nästan döv. Det var i oktober 1917 och han var egentligen på väg hem till Sala.
På en kulle utanför slottet på Waldemarsudde står Liss Erikssons staty Paret, en omslingrande intensitet i det gröna.
Den var tänkt att stå på Sigmatorget i Västerås en gång. Det var i mitten av sjuttiotalet. Men de pryda västeråsarna sa nej. Det blev folkstorm, som det hette. Något så depraverat kunde vi väl inte ha i stadens kommersiella centrum.
Liss Eriksson fick ställa upp Paret i Stockholm i stället. Först i Kungsträdgården, sedan på Djurgården.
Den gör sig bra där, men den borde förstås ha stått i Västerås.
Liss Erikssons Paret borde ha stått i Västerås.
Torsdag 25 maj
Jag har varit med om ett jordskalv! Märkte visserligen ingenting. Men ändå. Jordskalv mitt i Stockholm, tvåa på Richterskalan, det är inte var dag.
Tittar ut över Långholmens grönska. Nu kommer syrenerna som kan få allt att se annorlunda ut, sen är det snart midsommar.
Tog en sväng runt Stureplan i går, kollade på bratsen som drack coola drinkar i eftermiddagssolen. Avstod från att köpa en limpa på Gateau för 114 kronor.
Exklusiva limpor i Brat City.
Hedengrens bokhandel måste vara Sveriges bästa. Där skyltas alltid med intressanta böcker som man inte sett nån annastans. Nu finns ett bord med bara fotbollsböcker.
Undrar varför...
Zlatan, Bodström med flera.
Såg Tristram Shandy på Sture. Var länge sedan jag hade så roligt på bio. Inte ett uns situationskomik, bara repliker och mänskligt beteende. En film om en filminspelning av en berömd bok som nästan ingen har läst. Frågan är bara vad som är bästa svenska översättningen av "a cock and bull story"?
Tisdag 23 maj
Morgon i tunnelbanan, på väg från Hornstull till Centralen och tåget till Västerås. Tittar i fönstrets spegel. Ser mig själv. Är jag så hopsjunken? Jag rätar på ryggen, ler mot mig, lyfter armen litet. Bilden i fönstret håller armen still. Jag stirrar förvånat. Utanför fönstret finns ett annat fönster, i ett annat tåg. Det är dubbelspår, spegelbilden som inte var en spegelbild försvinner framåt. Bort. Vem var det?
Hemma i Västerås har grönskat flödat över alla bräddar. Päronträdet som jag beskar så hårt blommar vitt på tuktade grenar. Hur mycket hinner jag titta på blommorna innan deras blad seglar iväg som konfetti? Två minuter? Tre?
Jag skriver på ett tal jag ska hålla nästa vecka, och på en artikel om en ö i Mälaren där visionerna levt bland berghällar och fiskgjusebon.
Tänker på debatten i Stockholm i går, på publicistklubben. När ska medierna skriva ut namnen på en misstänkt? Hagamannen i Umeå fick vara exempel. Han är inte dömd, men bevisen är starka. Han har dessutom erkänt. Vissa medier publicerar namnet, andra inte. Förbryllande debatt om var gränsen ska gå. Hur stark ska bevisningen vara för att en person ska namnges?
Jag tycker inte att medierna ska ägna sig åt bevisvärdering. Det är inte deras sak. Namn i artiklar bör i stället vara regel, både på brottslingar och på till exempel offer i trafikolyckor. Sedan får ansvarige utgivaren bedöma om namnet ska strykas eller inte. Publicering regel, anonymisering undantag. Det är trots allt inte medierna som griper, anhåller, åtalar och dömer. Medierna berättar bara vad myndigheterna gör.
En artikel som skrivs med namns nämnande blir dessutom stringentare, med större krav på korrekthet och med krav på kommentarer. Spekulationerna och påhitten blir färre.
Tror jag.
Måste till slut visa en bild på son och sonson. Diktsamlingen har Werner Aspenström skrivit.
”Jag minns en dröm, jag vet ett svar, men tänker inte svara.” (Ur Gåtan).
En söndagseftermiddag i maj.
Söndag 21 maj
Bestämde mig för nån vecka sen att inte engagera mig i hockey-VM. Det är ju slutet av maj och Sverige vann OS-guld i vintras. En turnering räcker per säsong, den här kunde inte bli annat än avslagen.
Ändå satt jag där framför teven och såg Tre Kronor slå först Kanada i en semifinalrysare, sen Tjeckien i en överlägsen final. Medan koltrastastarna flöjtade i den gröna skymningen och påpekade att dagen var för fin att förslösas inomhus.
Gårdagens resa till Munkfors var en upplevelse. Lars Lerins museum ligger på Laxholmen, mellan två forsar intill Klarälven. Där finns hur många av hans akvareller som helst, i ett nedlagt tråddrageri. Än en gång har en gammal industrilokal använts till konst.
Lars Lerinär stor. Han blir bara större. En akvarell från Lofoten såldes på Bukowskis häromdan. Utropspriset var 4 000 till 6 000 kronor. Den gick för 26 000. Om några år anses det säkert som billigt.
Lars Lerins pappa drev en butik för herrkläder i Munkfors. Butiken finns kvar. Liksom reklamen med klädhängaren på husgaveln. En bit bort ligger en rondell med en liten krog där man kan äta älgfärsbiff med murkelsås för under hundringen.
Åk till Munkfors.
På vägen kan ni ta en titt på Erlandergården i Ransäter.
Här började det.
Två korpar bevakar ett av rummen i Lars Lerins museum.
Lördag 20 maj
Tidig morgon. Regnsjukt, fåglarna hörs in till skrivbordet. Ska åka till Laxholmen i Munkfors. Tittar på några bilder jag tog i går. Särskilt en fastnar. En alldaglig bild från en alldaglig trottoar i alldagliga Västerås en vanlig fredag.
Ser inte mycket ut för världen. En liten fotoaffär med snabbframkallning, Lindex med reklam för underkläder. Adressen är Stora gatan 28. Litet längre fram går Vasagatan.
Här skrevs en gång världshistoria.
Här startade en gång ett av världens mest framgångsrika affärskoncept.
Hit borde turistbyrån ta sina gäster.
Här borde det åtminstone sitta en skylt.
Vad hände här?
Jo, här skapade Erling Persson sitt modeimperium Hennes & Mauritz, efterkrigstiden mest framgångsrika svenska företagsbygge, jämbördigt med Tetra Pak och Ikea.
Här, i ett hus som numera är rivet, öppnades den första Hennes-butiken 1947.
I dag ligger H&M på andra sidan Vasagatan. Och i Moskva, New York, London, Paris...
En historisk plats i alldagliga Västerås.
Torsdag 18 maj
Hemma hos grannen S i går. Han är norrman. Vi firade 17 maj med vin och ost. Brödrafolkens väl. Norge fick ju sin egen författning den 17 maj 1814. Men självständigt blev landet alls inte. Den svenske kronprinsen Karl Johan hade tvingat till sig landet efter ett krig mot danskarna, i Napoleonkrigets skugga. På sommaren 1814 angrep han till och med Norge för att kväsa alltför långt gående krav på självständighet. Norge blev fritt från danskarna men kom i union med Sverige.
Jag skrev om Karl Johans krigiska eskapader i en artikel förra året. Den finns att läsa här.
Mot Gjende några veckor efter 17 maj förra året. (Observera hur jag på fjällfoton alltid står och ser ut som jag är på väg att erövra världen.)
Jag såg fotboll i går också. Inspelat, men ändå. Finalen i Champions League. Den kallades århundradets match i förhandssnacket. Å, dessa klyschor. Det blev en bra fotbollsmatch, ingen fantastisk match, men en bra match. Trots att den stackars norske domaren gjorde bort sig. Han började ju så bra. Lät sig inte luras av alla försök till fuskande magplask i närheten av straffområdet. Så kom den där situationen när Barcelona egentligen borde ha fått 1-0, men som i stället blev frispark och utvisning av Lehmann i Arsenals mål. Minnet av de sekunderna kommer förmodligen att förfölja Terje Hauge livet ut.
Jag inser att jag på många sätt saknar åren som sportskribent. De år när jag fick åka runt på de stora arenorna och se bra idrott. Fotboll, ishockey, bandy. Nån gång kanske jag skulle skriva ner några minnen. Litet finns i boken Om bandy vore livet.
Men det hände så mycket mer, i och bakom pressrummen.
Här är en text jag skrev om EM-kvalet mellan Sverige och England på ett fullsatt Råsunda 1998. Sverige vann. Henrik Larsson var med, liksom Sol Campbell. De spelade mot varandra i går också. Det blev en bra match den där gången för åtta år sedan, och en bra text. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag kunde få ihop det med Västeråståget i början och på slutet.
Jag saknar pressrummens speciella atmosfär. Bilden är från Sydney 2000.
Tisdag 16 maj
Bruce Springsteens Seeger Sessions gör mig glad. Tror att den får mig att skriva bättre. Bruce kan till och med få en sliten sång som We shall overcome att låta ny.
Varför kom jag plötsligt att tänka på friggeboden utanför fönstret, där eken blir grönare och grönare för varje minut? I backen bakom allmänningen blommar slånbären.
Slånbär mellan hägg och syren.
Skriver om Oxbacken. Hittade en bild på en tung transport till Asea på väg utför backen 1925. Bläddrar i Aseas personaltidning från samma år. Varför kan jag inte släppa detta Asea?
På sista sidan i decembernumret finns ett tidstypiskt korsord. Med hakkors och allt.
Korsord i Aseas tidning 1925.
Aseas logotyp i hörn och mitt plus bokstäverna ASEA. Ledorden handlar mest om företaget och om elektricitet. "Är den som köper Aseas motorer" ska till exempel ge ett ord på fyra bokstäver. Klok, kanske?
Hakkorset var en symbol för kraft och energi och användes länge som tecken för kraftverk på svenska kartor. Asea tog bort svastikan ur sin logotyp 1933 när Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland. Hakkors var inte längre politiskt korrekta. Fast man sa inte så då.
Måndag 15 maj
Medicin och vila har gjort knät bättre. Borde ha styrketränat mer, men kunde ändå gå runt den slinga som jag förr brukade jogga. Hösnuvan är också under kontroll, så jag kunde se våren på nära håll för första gången. Fascinerande. Max var med också, den svarta retrievern som en gång sprang mig i form.
Nyfiken hund i gräs.
Vi träffade en dam som klappade i händerna. Först trodde jag det var åt oss, sedan insåg jag att hon försökte skrämma bort sju hindar som tittade närgånget nyfiket på de nymornade liljor som växte på tomten henne. Säger man hindar om hjortflickor?
- De äter upp våra trädgårdar, sa kvinnan och klappade i händerna igen.
De unga hjortarna brydde sig inte. De var vackra. Men de har förstås inget bland villaträdgårdarna att göra.
Eller har de det?
Läste i New York Times att ett par hundra amerikanska kritiker, författare och redaktör har fått rösta fram den bästa roman som skrivits i USA de senaste 25 åren. Resultatet ska redovisas i Book Review. Men segraren är klar: Tony Morrisons Beloved (Älskad) från 1987. Hon fick Nobelpriset 1993. Bra placerade var också Don DeLillos Underworld och John Updikes fyra böcker om Haren, Rabbit Angstrom.
Söndag 14 maj
Målade yttertrappan, rensade hängrännor. Kände mig som duktig husägare några timmar. Tittade på fotboll och hockey. Kände mig som en slöfock.
Måste berätta om den här bilden. En liten flicka i vit kjol och kofta sitter på en balkong i det svenskbyggda hyreshuset i Jaroslavl och tittar ut över fotbollsplanen. Året är 1931 eller 1932. Flickan tillhör den lilla koloni med västeråsare som driver Aseas fabrik i Stalins Sovjet.
Flicka på balkong.
Bilden finns bland Sven Maijgrens efterlämnade fotografier. Jag har länge försökt ta reda på vem flickan kan vara. Maijgren hade inga barn på den tiden. Vem sitter på balkongen?
Svaret kom överraskande när jag var hemma hos Irma Jöhnk i Stockholm för en vecka sedan. Hennes pappa Carl Eklund var i Jaroslavl. Jag bläddrade bland hans foton.
Och där! Där sitter samma flicka på samma balkong, men med ansiktet vänt mot kameran.
- Det där är ju min lillayster Irina, säger Irma.
Irina föddes i Jaroslavl och bor i Örebro.
Balkongen hon satt på finns fortfarande kvar.
Irina Eklund i Svenskhuset på Volodarskajagatan i Jaroslavl.
Lördag 13 maj
Så har jag då talat på en socialdemokratisk partikongress. En distriktskongress, visserligen. Men ändå. Göran Persson var där också. Han talade före mig, en timme och tolv minuter utan manus. Skickligt. Hur dokumenteras hans tal? Sitter det någon och bandar och skriver ut och bevarar statsministerorden för eftervärlden? Det borde det göra. Han hade en rolig passus om hur läskigt det kan vara att bada i samma badvatten som någon annan, apropå Maud Olofssons invit till de andra borgerliga partiledarna att bada i hennes trätunna i Högfors.
Persson kommer till Aros Congress Center och tas emot av Glenn Andersson, till vänster, och distriktsordföranden Sven-Erik Österberg.
Varför pratade jag i detta sammanhang? Jo, det beror förstås på den bok jag skrev om de västmanländska socialdemokraternas 100 år, Kaffe i Folkets hus (eller om man ska vara korrekt: Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus; en titel som förstås syftar på det pragmatiska i den socialdemokratiska hållningen.)
Jag var ombedd att berätta om boken i 45 minuter, med bilder, och sedan avsluta med att samtala med den nuvarande distriktsordföranden Sven-Erik Österberg på scenen. Göran Persson satt inte kvar och lyssnade. På ett sätt hade det varit roligt om han gjort det, eftersom Lena Hjelm-Wallén utgjuter sig om Perssons presidentlika ledarstil i boken. Men Persson satte sig i statsrådsbilen och for någon annanstans. Ett par autografer fick han dock skriva i min bok.
Mitt föredrag gick bra. Tekniken funkade, bilderna kom där de skulle, till och med Duke Ellingtons Things ain’t what they used to be för att illustrera en gången tid.
Det är svårt att lyssna av publikreaktioner när man är koncentrerad, men det verkade som om citatet från ombudsmannen Lars Eriksson gick hem ganska bra. Eriksson säger i boken, apropå hur svårt det är att ragga nya partimedlemmar, att snart är det bara de riktigt trogna hästväljarna kvar.
Hästväljarna??
- Ja, dom som skulle rösta på oss även om partiordföranden var en häst.
Men då hade partiordföranden som sagt redan åkt.
Kongressordföranden Bengt Gustafsson och Sven-Erik Österberg väntar på Kaffe i Folkets hus.
Torsdag 11 maj
Elliott väger över 4 kilo nu. I går skulle han ha fötts om han inte kommit för tidigt. Trodde inte att jag skulle förfalla till gullegull, men det är svårt att låta bli.
Svårt också att inte låta bli att puffa för vår dotter Saras franska blogg som hamnat i topp på en lista hos Sveriges Radio!
Styrelsemöte med Västerås humanistiska förbund i går. Höstens program. Rapporterade om resan till St Petersburg i juni, 30 personer reser med mig. Hittills 7 anmälda till Peking i november. Vi pratade om Mao och om paradoxen Kina. Marknadsekonomi med kommunistsstyre. Mao hänger fortfarande på väggen i vardagsrummet hos en familj där jag åt lunch i Hutongerna.
Mao i Hutongerna i Peking.
Föredrag om 1917 i Skiljebogården i dag. Många äldre lyssnade. Pratade om 1917 och de oroliga tiderna i Västerås. En kvinna, född 1910, kom ihåg Lillån innan den kulverterades under Munkgatan! Vem skriver ned hennes minnen? Vem dokumenterar våra liv?
Lillån strax före förra sekelskiftet. Bilden tagen mot öster från bron i Vasagatans förlängning. Foto: Anshelm svartz.
Läser att Foppa ska operera båda fötterna. Lägg av, Forsberg!
Läser att Christian Olsson ska försöka hoppa sönder sin fot igen. Lägg av, Olsson!
Läser att Bandyförbundet placerat VSK och Tillberga i två olika allsvenska grupper. Lägg av, Bandyförbundet!
Tisdag 9 maj
I dag fick vi veta vilka Lagerbäck tagit ut till VM i fotboll i Tyskland. Spekulationerna har varit många. Det skrivs om turneringen på kultursidorna, det skrivs böcker, det sänds tv-program. Trots att det är en månad kvar.
Fotbolls-VM är stort. Fotbolls-VM är störst.
Bollen rullar, världen snurrar. En del menar att solen är en glödande fotboll som arbetar med att lysa under dagen och på natten fritt spelar boll därute i rymden.
Så skrev Eduardo Galeano från Uruguay i sin bok Fotbollens himmel och helvete. Han citerade en fråga till den tyske teologen Dorthee Sölle:
– Hur skulle ni förklara för en liten pojke vad lycka är?
– Jag skulle inte förklara, svarade hon. Jag skulle ta fram en boll och låta honom spela.
Jag upplevde något av samma känsla när jag såg pojkarna i Frankes P92-lag träna i den heta kvällssolen på Råbys konstgräs i går. De blir 14 i år och har gemensamt bestämt att inte dricka alkohol innan de fyllt 18. Kanske inte sen heller.
– Vi tränar så mycket och man blir bättre fotbollsspelare om man inte dricker, sa Peter Klikauer. Vi litar på varandra. Det är bra för laget.
Är inte fotbollen fantastisk? Glöm läktarbråk, glöm huliganer och lågpannor. Titta på dem som spelar. De unga.
Världen snurrar runt bollen som rullar.
Halvt i panik har jag börjat slå i almanackan. Vi har väl inte bokat in någonting när Sverige spelar första matchen lördagen den 10 juni? Klockan sex på kvällen.
Nej, inte än så länge.
För övrigt tror jag att Nicklas Alexandersson blir utmärkt som högerback.
Bollen rullar, världen snurrar runt Råby IP.
Måndag 8 maj
Sol. Pollen. Grönt. Rinnande ögon. Varmt. Härligt snuvigt.
Senaste nyheterna: vin är bra, kranvatten farligt! Att de orkar. I dag skriver en av kvällstidningarna att 2 000 svenskar dör av markozon varje år. Hur var det nu med mörk choklad? Bra, tror jag. Vitt bröd är däremot lika dåligt som potatis.
Stockholm, lördag. Nyhet i en av de stora dagliga tidningarna: vin är bra, kranvatten farligt.
Var på Nationalmuseum i lördags. Utställningen om konstnärspar. Irriterande feministiska pekpinnetexter om manliga strukturer när utställningen ska diskutera ”sekelskiftets konstnärsidentitet med fokus på kön, sexualitet och klass”.
Men strunt i det. Passa på att se utställningen, den är snart slut. De sex konstnärsparen är Karin och Carl Larsson, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, Anna och Michael Ancher, Oda och Christian Krohg, Vanessa Bell och Duncan Grant, Margaret Macdonald och Charles Rennie Mackintosh.
Den sistnämndes rakryggade stolar är till och med roligare att se på än Bruno Mathssons evigt svängda på Arkitekturmuseum. Hur skottens stolar är att sitta på vet jag inte.
Rennie Mackintosh är stor i Glasgow. Jag tittade in i ett av hans mästerverk häromåret: Glasgow School of Art på Renfrew Street. Det anses som hans mästerverk.
Trappan till GlasgowSchool of Art.
Lördag 6 maj
Är i Stockholm. Utsikt mot Långholmen. Det gröna ökar för varje minut. Just nu är det som vackrast brukade målarsläktingen Rune säga. Ljust grönt. Sen blir det mörk spenat av alltihop.
Utsikt från Lorensbergsgatan mot Pålsundet.
Hälsade på L på landet i går. En ståtlig trana spankulerade hela tiden nyfiket på åkern utanför.
Åkte till Skeppargatan på Östermalm i Stockholm, träffade Irma Jöhnk som hade ringt efter senaste artikeln om Jaroslavl. Hennes far var gjutaren Carl Eklund, han som blev kvar ett år efter det ryska övertagandet av Aseas fabrik 1932. Tillsammans med gjutarmästaren Gunnar Bokvist hjälpte han ryssarna ställa om fabriken för tillverkning av traktorkolvar. Orationellt, men påtvingat av Stalin. Eklund och Bokvist hyllades med en praktfull fest där deras porträtt hängde på matsalens vägg under bilderna av Lenin och Stalin.
- Pappa berättade aldrig om det, han var ju långt ifrån nån kommunist, sa Irma.
Så tog hon fram det jag kommit för att se: en traktorkolv med tackinskription som Calle Eklund fick från fabriken i Jaroslavl.
Alla har vi våra svagheter. Jag gillar ryska traktorkolvar i våningar på Östermalm.
Irma Jöhnk med sin fars ryska traktorkolv.
Torsdag 4 maj
Gym. Knät är inte bra. Träffade Blanche, dotter till Helmer Barklund som målade för västeråsarna på 1920-, 1930- och 1940-talen. Helmer måste ha varit ett unikum. Han målade porträtt, landskap, stadsbilder. Han tavlor var inte alls platta och livösa. Tvärtom. Helmer var en sann konstnär. Han målade bland annat innertaket till Västerås teater. Hans namn finns i mittenrutan i taket på teatern. Helmer målade också ridån till scenen i Växhuset.
Kanske kan han bli en story i VLT vad det lider.
Hur många oljemålningar signerade av Helmer Barklund finns det i Västerås? Har ni någon Barklund hemma (jag har faktiskt en i vardagsrummet)? Mejla mig i så fall!
Blanche med pappa Helmer på Kaserngatan.
Onsdag 3 maj
Sjutton grader, pastellblå himmel, lugnt. Våren är här till slut. Om det inte vore för knät skulle jag knata runt Asköviken. Får nöja mig med en promenad nedanför Djäkneberget där jag fotograferar en mystisk dörr in i berget.
Jag har varit barnsligt förtjust i tunnlar och mystiska bergrum sedan jag läste Femböckerna för ett halvt sekel sedan.
I dag publicerade VLT reportaget om Emilia Nikolajevna i Jaroslavl. Kvinnan som kom fram till mig och sa att hennes pappa var fotograf åt svenskarna när Asea drev sin fabrik i staden 1927-1932. Alla hans bilder beslagstogs av säkerhetspolisen när västeråsarna flyttade hem. Pappan dömdes till fem års fängelse för antisovjetisk verksamhet. Emilia Nikolajevna fick se sin pappas bilder igen, på min dator.
Läs hela texten här.
För övrigt undrar jag varför poliser ska klä ut sig till demonstranter. Inte blev det väl bättre för det när Reclaim the city-festen bangade ur som den brukar. På bilderna ser man till och med polisen med sjalar för ansiktet. De bryter alltså medvetet mot maskeringsförbudet. Inte särskilt smart.
Tisdag 2 maj
Luktade på sotiga golvbräder från den stora branden i Västerås 1714. Det var då nästan hela stan brann ner. Skrev en artikel.
Spelade in Till sista andetaget på tv. A bout de souffle, från tidigt sextiotal. Regi Godard, manus Truffaut. Kallade man det för den franska vågen? Jag minns att jag såg den på Grand. Gymnasiets filmstudio. Svartvita intellektuella filmer. Eisenstein med barnvagnen och trappan, Peter Lorre i M.
Biografen Grand i Västerås. Foto: Emil Wijgård.
Grand var en funktionalistisk biograf som låg där Skrapan sedan kom att byggas. Det var en vacker biograf, med en svängd trappa ner till salongen. Där såg jag min första barnförbjudna film. Jag tror det var I hetaste laget med Marilyn Monroe.
Belmondo var tuff i Till sista andetaget, vi försökte röka John Silver utan filter på samma sätt som han gjorde. Vi stod i löjliga små hattar i gränden bakom läroverket. Jean Seberg var annorlunda med sitt korta hår. Det var hon som sa ”Är du rädd för att bli gammal? Det är jag.”
Jena-Paul Belmondo och Jean Seberg kolla på film.
Musiken var modern. Jazz. Hetsande storband. Jag var i Quartier Latin en sommar på sextiotalet, köpte Dizzy och Parker på stora svarta skivor som kallades LP. Kommer ni ihåg dem? Vi satt på kaféerna i Montparnasse och låtsades vara intellektuella. Sedan åkte vi hem till folkhemmet och såg Tage Erlander i Hylands Hörna.
Måndag 1 maj
Vi åkte till Uppsala. En resa som började med ett stopp i Hummelsta där man hittar Sveriges största godsibutik, enligt reklamen. En märklig inrättning.
Vad är detta?
I Uppsala demonstrerade 395 personer för vänsterpartiet och 375 för socialdemokraterna (polisens uppgifter). Blygsamma siffror, i tidens tecken.
Men det fanns ett annat 1 majtåg i Uppsala. Det gick från Vaksalatorg ner till S:t Eriks torg, i skuggan av domkyrkan. Det var kristdemokraterna som tågade till tonerna av Här kommer Pippi Långstrump!
Jo, det är sant. Kristdemokraterna och Pippi Långstrump på arbetarrörelsens dag. Dessutom var de 1 200 personer, mer än v och s tillsammans. Tiderna förändras. Jag förstår ingenting. Allt kan inte bero på Livets ord.
Vi gick till domkyrkan och tittade på Gustav Vasa som ligger omgiven av sina två fruar i Mariakoret bakom altaret. Mannen som kastade ut den siste katolske biskopen från domen begravdes som ett profant helgon.
Funderar på de tre fruarna. Vilka var de? Vilket liv levde de? Först gifte Gustav sig med Katarina, dotter till en tysk hertig. Hon var bara 18 år och inget finns kvar av henne utom skelettet. Ingen bild, ingen text, ingenting. Hon födde Erik som skulle bli kung och äta förgiftad ärtsoppa. Det vet vi.
Katarina dog innan hon fyllt 22 år. Ett rykte sa att Gustav slog ihjäl henne med en yxhammare. Andra uppgifter hävdar att hon ramlade och dog under en dans hos danske kungen Kristian III.
Gustav Vasas andra hustru var en liten svensk flicka, 155 centimer kort, som hette Margareta. Hon var 20 år när hon gifte sig med kungen. Margareta dog 15 år senare, bara 35 år gammal. Då hade hon hunnit föda tio barn. Hur det nu gick till. Först kom Johan som sedan skulle förgifta sin halvbror med den där soppan.
På sin ålders höst (han var 56...) gifte Gustav sig sen med sin andra hustrus sextonåriga systerdotter Katarina Syenbock. De fick dock inga barn. Gustav dog åtta år senare.
Svensk historia upphör aldrig att förundra mig.
Kung Gösta med sina unga fruar, den 1 maj 2006.
Läs mer i bloggarkivet
Bloggarkiv
Startsidan
| 