Vi har fått ett landslag att tro på

Krönika i VLT måndagen den 7 september 1998

Åkte hem med halv tio-tåget från Stockholm i lördags kväll. Bänkade mig i ett
hörn. Trodde i min enfald att det skulle bli en lugn resa.
 

Det blev det inte.

Fansen från Råsunda vällde in på tåget. Unga västeråsare med hesa strupar och
folköl i sexpack. Jag hamnade mitt i ett gäng som sjöng och skrålade med glatt
humör hela vägen hem. Utan uppehåll i en timma och tio minuter.

Blev litet tungt i längden.

Mycket må dock tillåtas när Sverige slagit England med 2-1.

Vilken match det var. Minst lika bra som den där minnesvärda kvällen för sex år sedan när det också blev 2-1 mellan de två länderna.

Då var det Tomas Brolin som var hjälten. I lördags var det Fredrik Ljungberg
från Halmstad som fick Tipsextra-stjärnorna att framstå som vilka allsvenska
dussinlirare som helst.

"Johan Mjällby är vårt kärnkraftverk och den här gossen är bom-bom-bom", sade Tommy Söderberg och rufsade Ljungberg i det spretiga mörka håret efteråt.

Sådana där fraser, långt från sportklyschornas värld, får svenska sportjournalister att gå i spinn. De har fått en ny älskling. Söderberg har blivit en godmodigt lufsande symbol för det svenska folkhem som man annars bara läser om i historieböckerna numera.

De engelska pennorna gillar däremot inte Glenn Hoddle och Glenn Hoddle gillar
inte dem. I lördags blev han sur igen och lämnade presskonferensen innan jag
hunnit äta upp de gratiskarameller jag plockat åt mig.

Jag förstår mig inte på denne Hoddle. Han hävdar att han aldrig läser tidningar. Ändå skriver han i sin omtalade bok att tidningarna skriver en massa strunt. Respektabla Sunday Times beskrev i går den engelske förbundskaptenen som "inkapslad i en allt märkligare övertro på sig själv".

Förresten bryr jag mig inte. Jag är trött på alla skriverier om Hoddle och om de engelska fotbollsspelarna. De verkar mest ute efter att få reklam för sina egna böcker.
 

Jag är trött på allt ältande om Michael Owen också.

- Hur kommer det sig att era tidningar skriver så kolossalt mycket om Owen? Är han så stor hos er, frågade en ung man från Lincoln i tunnelbanan efter matchen i lördags.

- Jag vet inte, svarade jag.
 

- Han är bara 18 år och mot ert försvar kom han ingenstans, sade engelsmannen som var från det engelska ståldistriktet och gjorde sin första utlandsresa
med fotbollslandslaget.

- Jag fick inga biljetter till Frankrike och det var väl tur det.

Han hade sett hur några landsmän slog sönder fönster på Råsunda i ilskan över att bli instängda på läktaren efter matchen. Han insåg att det skulle bli stök på stan. Men han hoppades slippa eländet.

- Ni vann rättvist, sade han, inklämd mellan två tungt rustade kravallpoliser.

Samma sak sa den engelska pressen i går. Sunday Times, som säkert hade fem reportrar på plats, kallar den svenska offensiven för "Gula floden", erkänner att svenskarna kunde ha gjort ett par mål till och konstaterar att oavgjort skulle ha varit ett missvisande resultat.

Det var en kväll när några spelares "uppblåsta rykten" om storhet exploderade i den svenska septembernatten, enligt Sunday Times. Patrik Andersson såg till att Michael Owen blev nästan osynlig och Paul Ince blev ifrånsprungen av ett kvickt och energiskt svenskt mittfält.

Utvisningen var inget snacka om, enligt engelsk press. Jag håller med. Jag håller med om det mesta som sägs till svensk fördel. Det är svårt att inte göra det.

Michael Owen höll på att komma loss i en kontring i andra halvleken och den före detta västeråsaren Pontus Kåmark fick ta i så det knakade i en diagonallöpning.

- Jag är ingen sprinter men jag hann fram i tid för att få omkull honom, sade
vänsterbacken.
 

Kåmark gjorde en bra match. Även om han, liksom hela svenska försvaret, hade
vådliga problem första kvarten när engelsmännen hittade generösa ytor, inte
minst på den Kåmarkska kanten.

- Jag vet inte vad som hände sedan. Vi fick ihop försvaret och dom orkade
inte springa lika mycket. Dom vågade kanske inte heller.

Svenskarna var nämligen skickliga på att vända spelet och hitta samma kantytor på engelsmännens planhalva. Fredrik Ljungberg sprang, Jörgen Pettersson sprang, Henke Larsson sprang, Andreas Andersson sprang. De flesta sprang på ett sätt jag sällan sett ett svenskt landslag göra. Med teknik och bollkontroll dessutom.

Backarna har fått mycket skäll för sin oförmåga att ta sig fram offensivt på kanterna. I lördags visade de vad de kunde, i strategiskt väl valda lägen. Pontus Kåmark har inget emot att minnas kantlöpningen i den 32:a minuten. Efter samspel med Fredrik Ljungberg fick Kåmark till ett inlägg.

 Med vänstern.

- Även en blind höna kan hitta ett korn, sade han.

Kåmark får ju spela vänsterback i landslaget trots att han är extremt högerfotad. Han har nästan blivit rikskändis för det.

- Jag har faktiskt tränat upp vänstern, sade han.

Det märktes. Inlägget seglade över Tony Adams, studsade på Paul Scholes och blev hängande som en guldboll några meter framför David Seaman i det engelska målet. Mitt framför den kortsida där AIK-klacken huserar till vardags, mitt framför banderollen med "Kung Mjällby".

Det var på något sätt alldeles självklart att AIK:s Johan Mjällby skulle komma i luckan mellan Scholes och Seaman och nicka in segermålet. Med precis den obändiga vilja som ett kärnkraftverk antas ha, enligt den Söderbergska terminologin.

Kåmark och Mjällby fixade segermålet. Två av de minst berömda svenskarna.

- Nu hoppas jag få spela i Leicester på onsdag, sade Pontus Kåmark när han intervjuades av en brittisk journalist. Den här säsongen har jag bara fått spela i reservlaget.

I Leicester, där Kåmark spelar till höger i en trebackslinje, har han fått stå tillbaka för Frank Sinclair som köptes från Chelsea för en oherrans massa pund. Kåmark pratade gärna efter matchen. Det gjorde de andra svenska spelarna också. Många talade om den nya andan, den nya lagkänslan. Självförtroendet. Spelglädjen. Viljan.

Utan spelglädje jobbar inte en toppforward som Jörgen Pettersson ner i eget
straffområde för att täcka skott som en ishockeyback.

Utan självförtroende sätter inte Johan Mjällby in en tackling som får Darren Anderton att se ut som en förstaårsjunior i Oxford.

Utan vilja kommer inte Patrik Andersson in på planen igen efter att ha sytts med sju stygn i huvudet efter en krock med den våldsamt satsande Sol Campbell.

Med spelglädje, självförtroende och vilja har vi fått ett nytt svenskt landslag att tro på. Ett svenskt landslag som gav oss en match att minnas länge.

Tommy Körberg lär minnas den också. Tänkte ni på att han sjöng fel i Du gamla
du fria? Han tog sista raden i andra versen (det där om att jag vill leva och dö i Norden) och lade in den i första versen. Eller var den en medveten omtolkning?

Jag funderade på det när jag gick över krossat glas utanför Råsunda, bort mot tunnelbanan. Fullmånen var benvit över Solna centrum. Det var tyst och stilla igen.

En äldre kvinna med röda strumpor gick runt och plockade ölburkar med samma
koncentrerade min som den som letar kantareller.

Nere på Centralen stod halv tio-tåget till Västerås och väntade. Jag såg fram
mot en lugn hemfärd.

ANDERS LIF