|
|
Min blogg |
|
|
|
September 2005
Torsdag 29 september
Fikade med Micke Genberg. Vi pratade om att sänka ner ett Utter Inn på Stora barriärrevet. Varför inte? Utsikten blir annorlunda än i Västeråsfjärden. Mickes idé om ett hus på månen lever också. Ny slogan: Världens billigaste månlandning! Om det förarlösa stridsflygplanet Neuron stoppas kan det bli pengar över till svensk rymdindustri.
Hyrde dvd på kvällen. Såg den tunga tyska filmen Undergången om Hitler och Tredje rikets fall ( http://www.moviezine.se/filmsidor/untergang.shtml ). Bruno Ganz är lysande i huvudrollen. Men hur många gånger ska de sista dagarna i bunkern ältas? Mer utförligt än så här kan det väl inte göras?
Den unga sekreteraren Traudl Junge tittar storögt på medan världen förändras. Hon hade inte fattat någonting av vad som hände utanför kretsen runt Führen. Hon levde med sina skuldkänslor till sin död 2002.
Läs hennes bok, I Hitlers tjänst. Det är en naiv bok, där förträngningen är vardag, där blommor på bordet, samtal över tekoppen och bekymmer över hundarnas väl och ve är viktigare än reflektioner om folkmord, rasism och storhetsvansinne. Förmodligen är det just genom sin vardaglighet som boken blir så otäckt läsvärd.
Det tog Traudl Junge 35 år att komma till insikt om att hon hade tittat åt ett annat håll, på samma sätt som en stor del av det tyska folket.
En stor del av boken handlar om Hitlers småborgerliga och till synes fridfulla liv på Berghof i Bayerska alperna. Amerikanerna sprängde huset. Bara murar, armeringsjärn och cementklumpar finns kvar bland buskarna på på Obersalzbergs sydsluttning.
Undergångens rester.
Jag var där för ett par somrar sedan.
Rester av Hitlers Berghof på Obersalzberg.
Onsdag 28 september
Tillbaka till högskolan för intervju. Strosar runt. Tittar nästan förvånat på alla unga människor. Längtar plötsligt efter att få börja studera igen. Känna gemenskapen. Festerna. Proven. Förhoppningarna inför framtiden. Det är aldrig för sent, säger säkert nån besserwisser. Jo, ibland är det för sent.
Dessutom har jag ont i hälsenan igen.
Går igenom anteckningar från sommarens resor. En dag var vi i Grängesberg, av alla platser. Där har Arbetarrörelsens arkiv en depå i ett hus som en gång hörde till gruvan. Fackliga fanor, fanknoppar, förstamajmärken. affischer, dokument i massor.
Mest fastnade jag för ett bord med några av alla de kort och hälsningar som lades på den plats där Olof Palme mördades den där kalla februaridagen 1986. Inget kastades. Allt togs omhand.
Och lagrades i en nedlagd gruva i Bergslagen.
Tisdag 27 september
Lyssnar på en disputation på Mälardalens högskola. Avhandlingen handlar om metoder för att förbättra funktionerna i ett trådlöst nätverk i ett elektroniskt hem. ”Intelligenta hem”, kallas det. Opponenten är professor från Schweiz. En amerikan sitter i betygsnämnden. Alla talar engelska. Atmosfären är intellektuell, vänlig och avslappnad. Högskolan har blivit stor, 1 000 anställda, 15 000 studenter.
På kvällen jobbar jag litet med Jaroslavl igen. Har samlat material under sommaren. Bilder. Intervjuer. Hoppas kunna skriva en bok om Aseas fabrik och de västeråsare som bodde vid Volga, i en kapitalistisk enklav i Stalins hårdnande Sovjet 1927–1932.
Tittar länge på en bild från matsalen som Asea byggde. Där sitter de ryska arbetarna. De svenska tjänstemännen äter någon annanstans. Ryssarna tittar in i kameran. Borden är dukade som till fest. I taket hänger banderoller med citat av Lenin. Alla ser allvarliga ut.
Vad vet de om samhället där utanför? Vad tycker de om svenskarna? Om Stalin? Om matbristen? Om deportationerna? Om kärleken? Om framtiden?
Kan man någonsin fånga en sedan länge förfluten tankevärld?
Ryska arbetare i Aseas fabrik.
Måndag 26 september
Anders och Sofia från Örnsköldsvik kom i går. Anders lärde mig fåglar en gång för många år sedan. Jag är fortfarande glad amatör. Bryr mig inte om skillnaden mellan grågås och sädgås. Struntar i de svårsedda gröna sångarna (kallar alla för lövsångare för säkerhets skull). Anders är proffs. Kan höra en skäggmes på en kilometers håll. Fågelskådarna är ett förunderligt släkte. De har en hemsida där allt rapporteras in.
http://www.artportalen.se/birds/default.asp
Där får man till exempel veta att ingen blåkråka synts på Fårö de senaste 15 åren. Det var alltså en spillkråka vi skymtade i somras...
Vi går runt Asköviken. Ser kärrhök, fjällvråk, ormvråk, häger, skäggmes och storhorniga kossor. På kvällen visar jag bild på en fäbod i franska Pyrenéerna. På taknocken sitter en mystisk pippi.
– Det är en ormörn, säger A.
Han har bara sett en ormörn en enda gång. Det var när han var med Totta Näslund i Alassio.
Jag fortsätter med att visa en lärka som jag fotade i England förra året.
– Lärka? Det där är en kornsparv, säger A.
Han har aldrig sett en kornsparv. Experter kan ju inte se allt. Tur att det finns glada amatörfotografer som för fågelskådandet framåt.
Engelsk kornsparv.
Lördag 24 september
Sommaren fortsätter med en melankolisk värme och allt lägre ljus. Jag krattar litet förstrött, städar. Spelar sudoku. Lyssnar på Bob Dylan, Live at The Gaslight 1962, som Lena överraskande hittat på Starbucks i New York. Det är faktiskt bara där man kan köpa den. Kafékedjan har skaffat sig en ny nisch. Kaffe latte med cd. En märklig utveckling. Dylan sa OK och skivan släpptes sista augusti.
Vilken artist skaffar sig MacDonald’s monopol på?
Hursomhelst är det en magnifik utgåva för Dylanister. Inspelningen gjordes före genombrottet med The Freewheelin’ Bob Dylan och här finns de första kända versionerna av A Hard Rain’s A-Gonna Fall och Don’t Think Twice, It’s All Right.
Vilka texter, vilka texter...
Fredag 23 september
Har varit i Ryssland i nästan en vecka. S:t Petersburg visade sig från sin finstämda sida. Hög luft, höstvarmt. Kupolen på Isaks-katedralen lyste guldgul på andra sidan Neva när vi kom fram till kajen från vårt hotell på Vasilevskijön.
Ett minne, av många:
Klockan på spiselhällen inne i ett av oändligt många rum i Vinterpalatset.
En klocka från firman Thiout i Paris. Förmodligen från 1700-talet, inköpt av någon av de rika tsarerna. En vacker klocka med guldornament. Av någon anledning placerad på en noshörning.
Klockan har stannat på tio över två.
Tidpunkten markerar det stycke världshistoria som skrevs i detta anspråkslösa rum på andra våningen i Vinterpalatset.
Här satt den provisoriska ryska regering, som tillträdde efter den första revolutionen i Ryssland i februari 1917. Här satt en samling av socialdemokratiska mensjeviker, liberaler och andra som förgäves försökte styra det nya Ryssland mot någon slags parlamentarisk demokrati.
Deras tid var ute klockan tio över två natten mellan den 7 och 8 november 1917 (natten mellan den 25 och 26 oktober enligt den gamla ryska tideräkningen).
Det var då Lenins bolsjeviker gjorde den statskupp som förändrade Europas och världens historia för resten av det förra seklet. Klockan tio över två arresterades den provisoriska regeringen i sitt rum i Vinterpalatset. Kerenskij, som ledde regeringen, hade flytt, utklädd till sjuksköterska. De andra fördes till fängelset i Peter Paul-fästningen på andra sidan Nevan.
En ny tid började.
Den skulle vara i mer än 70 år.
Klockan står kvar där än i dag. På tio över två.
Ett historiskt klockslag i Vinterpalatset
Lördag 17 september
Historiedagarna, dag två. Lyssnade på en föreläsning om Rudbeckius. Hård kyrkotukt. Mer lag än evangelium. En kyrka som passade för en krigarkung som Gustav II Adolf och hans hårdföre organisatör Oxenstierna.
Jan Glete berättade om Asea. Han är från Västerås och undrade varför denna märkliga stad inte gjort något nummer av att Hennes & Mauritz startade här. Inte ens en liten minnesplatta i hörnet Stora gatan – Vasagatan.
VLT imponerade på historiefolket med sin lördagsbilaga i dag, fylld med historiska artiklar. Jag skrev om Lillån som i dag flyter i underjorden, längs Munkgatan och genom Aseas Mimerkvarter ner till Östra hamnen. Länk till artikeln.
Kulturnatten under vitblek fullmåne på kvällen. Som vanligt mycket folk ute. Skuggor i höstmörkret. Eldar. Musik. Dans.
Jag åker hem tidigt. Är nervös. Läser ännu mer om rysk historia. I morgon tar jag tåget till Stockholm för att checka in resenärerna på Siljaterminalen. Båt Helsingfors, sedan buss längs Finska viken, ner genom Karelen till S:t Petersburg.
Jag är reseledare.
Jag är ingen van reseledare.
Hur ska detta gå?
Får svårt att blogga där borta på andra sidan Östersjön. Vi syns på kajen.
Lillån flyter genom Aseas Mimerkvarter 1908 (ABB:s centralarkiv)
Fredag 16 september 2005
Hustrun är i New York med nån styrelse. Hon skickar sms från Waldorf Astorias bar när jag steker falukorv med snabbmakaroner.
Skrev om De svenska historiedagarna i dag.
Stressade för att hämta en kavaj på ångtvätten i en paus. Fastnade i bilkö. Västeråsarna älskar att köra bil på fredagseftermiddagarna. Retade mig på avslappnade bilförare. Körde mot gult. Trängde mig före i en korsning. Kom till ångtvätten och insåg att jag hade glömt plånbok och kvitto hemma.
Fasade in mig i bilkön åt andra hållet. Slog på radion och fick Täppas i ansiktet. Kom hem. Telefonen ringde när jag var på väg ut med plånboken. Det var hustrun som sa att det var 28 grader varmt.
Körde mot ångtvätten igen. Lugnade ned mig. Måste ha fått något varmt i blicken eftersom jag stannade på gult. Tänkte på Benny Andersen, den folkkäre danske poeten och hans dikt Ude eller hjemme. Den handlar om en åldrande europeisk man som står i vattnet på en badstrand på Barbados. Han bär glasögon. I handen håller han ett annat par glasögon, riktade mot solen.
Några unga med rastahår stannar till, förundrade. Vad gör han? De får svaret när mannens hustru dyker upp ur karibiska havets vågor och återfår sina glasögon. Paret vadar upp ur vattnet för att gå hem. Vad är hem? Var är hemma? På Barbados eller i Danmark? Benny Andersen skriver:
Hjem
hjemme
hjemmer
hjemmest
Inden vi vader i land
smiler du til mig som kun du kan smile
på en gang åbent og hjemmelighedsfuldt
hjemme er der hvor du er.
Mellan Bläse och Ahr, norra Gotland.
Torsdag 15 september 2005
Satt som vanligt och läste dagstidningarna i halvannan timme i morse. Man måste ju hänga med. Drabbades av plötslig längtan ut. Bort. Mot fjällen. Horisonterna. Haltade ut i köket och bryggde nytt kaffe i stället. Drömde mig bort till den där augustidagen i mitten av åttiotalet när tiden stod still, i dubbel bemärkelse.
Kungsörnen hade seglat i motljus under disiga toppar. Stenfalken hade svischat under Akkas blåvita glaciärtungor på samma sätt som den gjort under årtusenden.
Stövlarna var som fastvuxna på fötterna på kvällarna. Allt var som det alltid varit.
När vi kom till fjällstationen i Saltoluokta hittade jag en Dagens Nyheter från första veckan i augusti.
Jag läste om bomber i Libanon och Palestina, debattinlägg om den offentliga sektorn, hungerkatastrofer i Afrika, krav från skogslänen om en annan regionalpolitik, fotbollsmål hit och dit och löften från SMHI om högtryck.
Jag läste allt pliktskyldigt och lämnade över tidningen till kamraten. Han kastade en blick på första sidan och sa:
- Vet du om att du läst en ett år gammal Dagens Nyheter?
Utanför stod tiden stilla i den ljusa Norrlandsnatten. Himlen lyste röd i väster.
I morgon ska jag gå till Aros Congress Center. Det ska Vickan också.
Toppkammen på Sarektjåkko
Onsdag 14 september 2005
Hos tandläkaren. Hon spelar golf. Det gör inte jag. Hon frågar mig något när jag har munnen full med pinaler och skruvmojänger. ”Det finns dom som kan svara ändå”, säger hon och ler. Vattenmuggen är skär. Liggande i stolen ser jag upp i taket på en klistergubbe som säger: ”Don’t worry, be happy”. Kul. Utanför fönstret skänker p-husets gråbleka fasad glans åt livet.
Äter lunch med Marit. Hon har gjort layouten till min nya bok Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus. Vi tittar på avdraget från tryckeriet. Ser bra ut. Nu kan vi inte göra mer. Pressarna kan rulla.
En av bilderna i boken har berört mig extra mycket. Bilden är från Västmanlands Folkblad 1938 och visar hembiträden som demonstrerar på Stora torget i Västerås för bättre arbetstider.
Ett feministiskt initiativ.
Tisdag 13 september 2005
Var på Forex och växlade in rubler. Kö som vanligt, och samma känsla av spänning i luften. Det nyss pensionerade paret som ska ge sig ut på långresa och växlar in en märkligt främmande valuta. ”Vad heter deras ören?” Invandrarkvinnan som vill sälja tillbaka valuta efter senaste besöket i hemlandet. Det unga paret som ska till Thailand, trots allt.
Och så jag, som ska leda en resa till St Petersburg med start på söndag. Nervositeten kommer krypande. Vad ska jag berätta om i bussen från Helsingfors till St Petersburg? Inser att historia är färskvara. Måste uppdateras. Kekkonen är inte längre president och finska marken är borta sedan länge.
Fördjupar mig i den ryska tiden i Finland, från 1809 till 1917. Det var faktiskt en tid av finskt uppvaknande. Förr hade svenskan varit det påbjudna språket, nu kom finskan. Tsaren gjorde Helsingfors till huvudstad och byggde ett centrum i klassisistisk stil. Ekonomin görjade blomstra.
”Om Sveriges bildning vi förglömma, så sker det ej för Rysslands skull”, som Topelius skrev.
Paradoxalt nog utvecklades demokratin fortare i det ryska storfurstendömet Finland än i Sverige. I Finland infördes allmän rösträtt tidigare än i något annat europeiskt land. Finska kvinnor fick rätt att rösta redan 1906. I Sverige skulle det dröja 15 år till...
Fästningen Sveaborg, som kapitulerade inför ryssarna 1808, heter Suomenlinna på finska, Finlandsfästningen.
Ibland är det bra att byta perspektiv.
Zacharias Topelius 1818-1898
Måndag 12 september 2005
Såg början något som hette Kristallen på tv. Priser till program och programledare. Hur kan det komma sig att så många begåvade människor inte kan skriva begåvade manus?
Slog av och lyssnade på Garrison Keillor i stället, på amerikansk public radio. A Prairie Home Comapnion. Han har hållit på i minst 20 år. Jag hörde honom live i St Paul för tio år sedan. Han är ofta där, i Minnesota. Han körde sin berömda veckomonolog The News from Lake Wobegon utan manus. De finns samlade i böcker. Man kan också lyssna på
http://prairiehome.publicradio.org/
Jag var i Minnesota 1995 för att titta på bandy-VM i Minneapolis. Det var en märklig upplevelse. Spelarna bytte om i ett kyffe, stort som en garderob, i en hockeyhall där de fick trängas med folk på väg till allmänhetens åkning. Bandybanan låg på en utomhusoval. Målen såg konstiga ut. Men isen var bra och Sverige vann över Ryssland i finalen.
Det var då jag körde upp till svenskbygderna och såg små hålor som alla såg ut som Garrison Keillors Lake Wobegon. I staden Lindstrom satt rutiga skjortor och blå jeans med lunchstekar längs bardisken på The Swedish Inn. Där träffade jag en gammal som snart skulle dö. Han var född i Örebro och hade glömt ordet bandy. En norsk lutheran var oroad över hur det skulle gå i en värld där påven hade så stor makt.
Servitrisen Swenson höll med om att Olson hade en bra traktor och katoliker inte var att lita på och .
Ingen tycktes ännu ha hört talas om muslimer.
Jag åkte till Taylor Falls dit ångbåten en gång tog emigranterna på St Croix-floden. Här släpade min farfars farbror sin koffert uppför slänten, mot det okända.
Det fanns många sjöar i Minnesota. Isarna var tjocka, himlen blå. Pimplarna satt i sina bodar. Men ingen spelade bandy.
På Garrisons hemsida finns, förutom shower, musik och monologer också en ständigt skiftande samling skämt som lyssnarna skickar in. Som den här, som kunde vara tillägnad Micke Genberg och hans hus på månen: ”Have you heard about the new restaurant on the moon? Great food, but no atmosphere!”
Söndag 11 september 2005
Klippte hallonhäcken. Det är aldrig roligt. Inte bara för att man måste krypa omkring på knäna och irritera sig på glasögon med progression som hela tiden kommer fel. Utan mer för att sommaren är slut. De spinkiga plantorna som blir kvar skyggar lika mycket som jag för hösten, vintern och mörkret.
Man skulle åka till Australien. Där börjar sommaren nu.
Ser i VLT att Marcus Oskarsson ska göra comeback i kanoten i Hässlösundet i dag, ett år efter OS-guldet. Han bor nästan granne med oss. Hur många har en OS-guldmedaljör som nästan granne?
Jag var med i Australien när Marcus tog sin första olympiska medalj, silver i K2 över 1 000 meter. Det är fem år sedan nu. Sydney var en makalös upplevelse. Man borde åka dit varje år, så snart hallonhäcken är klippt.
Hittar en bild som visar livet bakom kulisserna i medievärlden. Så här såg det ut när SVT sände sitt olympiska morgonprogram direkt från Sydney. Albert Svanberg, som skulle chef för TV-sporten några år senare, intervjuar Marcus Oskarsson, i mitten, och Henrik Nilsson. Fotograferna har stampat i marken före sändningen för att skrämma bort ormar och skorpioner.
Alla vi som reste till Australien hade blivit itutade att det kryllade av giftiga reptiler där. Jag såg bara en ynkligt liten grön boaorm på en trädgren som hängde ut över en flod.
Någon hallonhäck såg jag inte.
Stadion i bakgrunden demonterades delvis efter OS.
Lördag 10 september 2005
Ont i ett knä efter överdrivet styrketränande på Friskis och Svettis. Borde veta bättre. Såg Josef Fares underbara film Zozo på Rival vid Mariatorget i Stockholm. Lilla Beirutkillen i huvudrollen är ett fynd. Publiken applåderade när filmen var slut. Vet inte när jag upplevde det senast.
En biograf som Rival finns inte i Västerås. Bar i foajén. Fåtöljer, en dubbelsäng, hög stämning. Mötte Rikard Wolff i dörren. Han kände inte igen mig.
I dag promenad runt Skeppsholmen och Kastellholmen. Letade upp Stieg Trenters bok Roparen när jag kom hem. Där spelare det röda kastellet med sina krenelerade flyglar en avgörande roll. ”Denna klippborg i Allers”, som Trenter skriver.
Såg Jockum Nordströms utställning En pinne i skogen på Moderna museet.
http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template5.asp?id=2539
Märklig man. Helt egen stil, collage, teckningar, drömskt, naivt, erotiskt. Nordström är redan stor internationellt, bara 42 år gammal.
Om jag hade pengar och vore konstspekulant skulle jag köpa Jockum Nordström. Fick nöja mig med att leta upp en bok som jag försökte sälja på en loppmarknad i Ludvika i somras, men som jag turligt nog inte blev av med. Den kan bli värd en del om några år:
Förstaupplagan av Musiken ställer fram ett par skor, med bilder av Jockum och dikter av Johan Nordbeck.
Jockum Nordströms sambo Karin Mamma Andersson är förresten minst lika framgångsrik. Hon fick Carnegie Art Award i våras.
En miljon kronor!
Boken som ingen ville ha i Ludvika.
Fredag den 9 september 2005
Åkte eftermiddagståg till Stockholm. Trångt. Varmt. Träffade Hans Johansson, bandyspelaren, ni vet. Han som lyfte VSK till en ny storhetstid. Han som hade spelat flest landskamper av alla innan Pelle Fosshaug gick om honom.
Vi pratade förstås gamla minnen.
Som den där smällkalla decemberdagen 1997 när Hasse som förste svensk någonsin skulle spela för ett ryskt lag i den ryska ligan. Hasse avrundade karriären med en säsong som proffs i Jenisej i Krasnojarsk, långt borta i Sibirien.
I dag spelar många svenskar i Ryssland, där kvarts- och halvoligarker låter litet av förmögenheterna spilla över även på bandy.
Men då var Hasse Johansson ensam.
Jag och fotografen Margareta Andersson flög till Sibirien för att se den där historiska första matchen. Det kändes som om vi flög över halva jordklotet, 670 mil eller så.
Det var 37 grader kallt när vi landade, nästan lika kallt när matchen skulle börja. Jag frös, jetlaggen fick snön att gunga inne på Stadio Jenisej. En ledare såg hur det stod till, ledde in mig till klubbrummet under läktaren och bjöd på en värmande vodka. Vi skålade för bandyfolkens väl.
– Spasiba, sa jag. Men nu måste jag ut. Jag måste ju vara på plats om Hasse Johansson gör mål. Det har ingen svensk någonsin gjort i ryska ligan.
Jag sprang genom betongkorridoren, bort mot ljuset och kylan.
Jag kommer aldrig att glömma anslagstavlans neon som slog emot mig. Inte ens de kyrilliska bokstäverna kunde missförstås.
1–0 Johansson, stod det.
Jag hade missat målet. Jag hade missat målet som jag hade rest runt halva jorden för att se.
– Sen kunde jag lura i dig vad som helst om hur jag hade gjort det där målet, sa Hasse i höjd med Enköping.
Läs mer i boken Om bandy vore livet
Torsdag 8 september 2005
Tom Alandhs dokumentär om Ingemar Johansson var lika bra som Tom Alandhs dokumentärer brukar vara. Indirekt gav han också ett lysande porträtt av Birgit Johansson.
Jag gick ner i källaren direkt efter programmet. Letade i en låda från arvsskiftet efter pappa och hittade biljetten som jag visste fanns där. Biljetten till matchen mellan Eddie Machen och Ingemar på Nya Ullevi den 14 september 1958.
Det var den första och sista riktigt STORA proffsmatchen i boxning i Sverige. Pappa hade på något sätt lyckats komma över två biljetter och tog med sig farfar i bilen ner till Göteborg.
Farfar, som också hette Anders Lif, var 77 år. Han hade varit massafabriksarbetare i Mackmyra och jag tror aldrig han hade varit så långt borta som i Göteborg förut.
Pappa kände väl att han vill göra något för sin far innan det var för sent.
Jag vet inte vad som hände, men de måste ha räknat fel på tiden. Det tar ju tid för 55 000 personer att ta plats. Pappa och farfar fick köa och kom inte in på ståplats förrän matchen hade börjat. Då var det hela redan över. Ingemar slog ut Machen efter en minut.
Men farfar fick i alla fall se Götaplatsen.
Onsdag 7 september 2005
Väntar på VM-kvalet nere i Budapest. Förstår inte hur jag vid mogen ålder fortfarande kan bekymra mig om vänstersidan blir tillräckligt stark med debutanten Kristoffer Andersson bakom Tjippen. Och hur ska Ljungberg kunna överraska från en mer central roll nu när Källström har feber?
Det bekymrar mig mer än att något som heter Feministiskt initiativ funderar på att stänga ute massmedia på sitt årsmöte. Vem bryr sig? Öppen insyn är ju bara ett resultat av manliga strukturer. (Vadå, jag fördomsfull?).
Roligare då att tänka tillbaka på besöket i Budapest förra vintern, långt före VM-kvalets tid. Vi badade utomhus i minus fyra grader i Stadsparkens varma källor. Det var 34 grader i vattnet, ångan steg mot den bleka vinterhimlen.
Uppe i slottet på Budasidan visades en fin utställning av László Mednyánszkys konst, en ungersk mix av Rembrandt, Turner och Anders Zorn.
Men finast av allt var nog ändå den cellospelande kvinnan från 1928 av Róbert Berény.
På gatorna i gamla stan rullade fortfarande trabanter.
Jag minns när Puskas spelade i Real på 60-talet.
Hur ska det gå för Henke?
Róbert Berény: Woman playing the cello, 1928.
P.S.Klockan 22.45: Vilket drömmål av Zlatan!!! Först 91 usla minuter, sedan en fantastisk fint och kanon. D.S
Tisdag 6 september 2005
Värmen är magisk. Hur blir det till jul om det bara fortsätter? Cyklade hem i mörker från vännen Per-Ola som bjöd på räksmörgås och iskall tysk snaps. Varmt men kolmörkt på den slingrande cykelvägen genom Viksängs ekskog. Insåg att det inte gick att cykla långsamt och försiktigt – då slocknade energin från cykellampans generator. Ju mörkare det var, desto fortare måste jag trampa för att se.
Någonstans där finns en paradox som säkert Einstein hade kunde förklara.
Karlavagnen stod stilla över Södergården.
Det luktade fortfarande kaprifol.
Glömde lägga ut den här texten på hemsidan. Fick omedelbart skäll av ett bloggläsande par i Krumeluren.
Måndag 5 september 2005
Glömde berätta att jag var på ett seminarium om Ryssland i Kyrkbacksgården i Västerås i lördags, arrangerat av Mälardalens kvinnolobby. Lyssnade på ett intressant föredrag av Anna Alexeeva om konstskatterna i S:t Petersburg. Anna är lärare och översättare i Västerås, men är född i den gamla ryska huvudstaden. Hennes mamma jobbade på Eremitaget.
Anna berättade gripande om hur de anställda på Heremitaget fick sex dagar på sig att rädda undan konstverken, innan tyskarna anföll under andra världskriget. De packade ner tusentals och åter tusentals tavlor och andra föremål. De arbetade dygnet runt, sov någon timme, fortsatte att jobba, blödde näsblod av näringsbrist, jobbade igen. Långa tåg med fulla lastvagnar körde konstskatterna till hemliga lager i Sverdlovsk borta i Uralbergen. Inte ens lokförarna visste vart tågen skulle gå.
Samlingarna räddades.
I dag finns det konst i 350 salar i Eremitaget i Vinterpalatset, omkring 3 miljoner föremål. Någon har räknat ut att det skulle ta nio år att kasta en blick på vart och ett.
Vill gå runt på en virtuell tur kan ni alltid kolla in
http://www.hermitagemuseum.org/html_En/index.html
Jag talade förresten också på seminariet i lördags. Under rubriken ”Märkliga resor i Ryssland”.
Som den där gången när guvernören i Vologda sa att...
Nä, det tar vi en annan gång.
S:t Petersburg, vår närmaste världsstad.
Söndag 4 september 2005
Åkte till Utö för första gången i går. Varför har jag inte gjort det förut? Promenad tvärs över ön, förbi gruvhål, röda torp och djup granskog till berget med utsikt över öppna havet.
På Råsunda suldribblade Fredrik Ljungberg samtidigt med det bulgariska försvaret och sköt 1–0 i VM-kvalet.
På en äng, inte långt från Utö värdshus, ligger ett hus där Gustaf Fröding bodde några somrar vid mitten av 1890-talet. Det var där han skrev den beryktade och berömda dikten En morgondröm, som ingick i Stänk och flikar.
Fröding åtalades 1896 för samlagsskildringen i den fjärde och femte sången (läs dikten på Projekt Runebergs förträffliga hemsida).
Åtalet gällde brott mot tryckfrihetsförordningen. Här är en av verserna:
Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
En stor del av Kultursverige ställde upp för Fröding, som frikändes.
Mindre omskrivet är att ytterligare en person åtalades: Janne Bruzelius som gav ut veckotidningen Budkaflen.
Bruzelius hade lyckats med det dubbelmoraliska konstycket att å ena sidan förfasa sig över Fröding ”som legat och supit på Utö” och skrivit något så hemskt, och å andra sidan trycka av de erotiska stroferna på första sidan. Hela upplagan såldes slut.
Tricket används än i dag...
På kvälllen åt vi halstrad uer med blomkålspuré och ansjovis- och vitvinssås på Utö värdshus.
Huset med morgondrömmen
Fredag 2 september 2005
Webben är fylld av märkliga saker. Visste ni att det finns en hemsida i Västerås som är ett virtuellt elektriskt museum?
Johan Eklunds elektriska museum.
http://www.elmuseum.se/
En osannolik, rolig, underhållande, sprakande, seriös, knappologisk samling av elektriska minnesmärken. Från Ångkraftverket till små lampor på husknutar. Bara samlingen av bilder och artiklar kring Ångkraftverket gör sidan värd ett dubbelt bokmärke.
Men där finns mycket mer.
John Eklund skriver att han brinner för gamla elartiklar och ger själv svaret på frågan: Varför ett elektriskt museum?
– För att ingen annan gjort det.
Klassisk neonskylt i Västerås
Torsdag 1 september 2005
Högsommar i september!
Åkte till Norrköping för att spela in speaker till en dvd som kan bli julens storsäljare i Västerås. En dvd med bilder, berättelser, filmer och intervjuer från Västerås på 1950-talet.
VLT producerar, Bettina Bäck håller i trådarna, Per-Ola Holm, Hans Strand och jag har satt ihop var sitt bildprogram, Tage Berggren pratar om sina bilder och Bernt Jangendahl intervjuar sportfolk.
Vardagsliv, bostadsområden, arbete, nöje.
I botten finns VLT:s fantastiska bildarkiv med framför allt Åke Larssons bilder. Där finns också Åke V Larssons suggestiva foton. (Åke utan V hade egen fotofirma innan han anställdes på VLT, Åke med V är fristående konstnär och fotograf).
Den nostalgiska dvd:n kan visas på teven. Eller på datorn. Då får man samtidigt tillgång till en bildbas med över 500 sökbara bilder från femtiotalets Västerås. Kanske över 600.
Bara det är kulturhistoria!
Skolorna har simtävling i gamla varmbadhusets 16-metersbassäng. Kommer ni ihåg omklädningsrummen med draperierna? Foto: VLT 1959.
Bloggarkiv
Startsidan
| |
|
|
