Lillåudden är Västerås nyaste bostadsområde. Exklusivt och elegant. Byggt på en halvö som skapats av schaktmassor. Var kommer namnet ifrån? Vart tog Lillån vägen? Den å som vek av från Svartån vid Fiskartorget och tog sin egen trögflytande väg österut genom staden, ner till utloppet vid silon i Östra hamnen.

 

Lillån finns kvar, i Västerås undre värld. Det har snart gått hundra år sedan den leddes ner i kulvertar.

 

Då, vid det förra sekelskiftet, hade Lillån fått ett dåligt rykte i staden. Den stank. Hälsovårdsnämnden ansåg att ån till och med var farlig för folkhälsan. Flera avlopp mynnade i ån och andra hemskheter kom från de garverier som låg på åns norra strand, där Punkt vänder baken mot Munkgatan i dag.

 

Gödningen i Lillån var i grövsta laget till och med för de flodkräftor som hade trivts så bra under de hängande utedassen uppe i Svartån.

 

Något måste göras.

 

Stadens styrande funderade på att lägga igen ån och i 1902 års stadsplan fanns en ny gata inritad, Munkgatan. Men beslutet dröjde.

 

Det var ju en stor förändring. Lillån hade tagit sig en egen avstickare österut så länge folk kunde minnas.

 

Bankdirektören Rudolf Gagge, som var konstnärligt lagd, målade en klassisk akvarell av ån på 1800-talets andra hälft och det finns ett fotografi från förra sekelskiftet, som togs av en ung Ernst Blom.

 

Annars är det ont om bilder på Lillån.

 

På Bloms fotografi ser man timrade röda hus och rangliga bryggor. En sviktande bro leder över från Vasagatan till den del av staden som ännu för 100 år sedan faktiskt var en ö och kallades Munkholmen.

 

På ön hade det under medeltiden legat ett dominikanerkloster, på den plats där Stadshuset står i dag. En efterhängsen men osäker uppgift säger att det var dominikanerna, svartbröderna, som en gång grävde Lillån, eller i vart fall fördjupade den bäck som flöt där, för att hålla vattnet borta från planteringarna och humlegården i det som sedan blev Vasaparken.

 

Just där Lillån började, vid Fiskartorget, låg Västerås lasarett och dårhus den norra stranden. Hörntomten kallades Hospitalstomten. Där låg också det medeltida Helgeandshuset som vände sin spetsiga gavel mot Svartån. Det byggdes av svartbröderna på 1300-talet och var hospitalets kyrka.

 

Lasarettet flyttades 1826 till ett nytt hus i hörnet av Stora gatan och Sturegatan, men det gamla Helgeandshuset stod kvar i 60 år till och fungerade som fattighus, skola och museum för fornminnesföreningen.

 

Huset hade kunnat stå kvar än i dag, som ett unikt minnesmärke från gamla Aros. Men inga lagar kunde hindra rivning när Västerås stad sålde Hospitalstomten till ett konsortium som bland annat ville skaffa lokaler för Västerås sparbank.

 

Alla husen revs och 1888 stod Stora Westmannia där, klädd i nyrenässansens tidstrogna dräkt, speglande sin sydsida i Lillån. Hur spegelbilden såg ut är svårt att veta. Ån var brun och trögflytande, och passade bra in i miljön när den flöt förbi gamla gasverket med sina upplag av kol på den södra stranden, där kongresshuset står i dag.

 

Garverierna på nordstranden mittemot stängdes runt förra sekelskiftet. Hälsovårdsnämnden fick sin vilja igenom. Ägarna fick kommunal ersättning och löfte om nya tomter borta på Kungsängen. Tomterna användes aldrig, utan garverirörelsen försvann från Västerås.

 

Bredvid gasverket låg förresten stadens första varmbadhus, som några år in på 1900-talet skulle ersättas av ett nytt badhus ett kvarter närmare Vasaparken.

 

Lillån fortsatte sedan i Munkgatans sträckning, förbi Kopparbergsvägen bort mot Karlsgatan som hette Kaserngatan för 100 år sedan.

 

På andra sidan Karlsgatan rann ån in i Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolagets industrikvarter innan den svängde av söderut, förbi gjuteriet, ner mot hamnen och Mälaren.

 

Där inne i det som skulle bli Mimerkvarteret hade bolaget rätat ut ån på 1890-talet och förvandlat den till en prydlig kanal som vinklade snett ner genom kvarteret, ackompanjerad av planterade träd och den nyanlagda Södra Ågatan.

 

Lillåns märkliga diagonal genom Mimerkvarteret gjorde att den nya verkstad som Allmänna Svenska byggde 1897 också byggdes snett. Den följde ån och bildade basen på en verkstadstriangel där den räta vinkeln låg i hörnet Karlsgatan - Södra Esplanaden.

 

Än i dag kan man se diagonalen i den nya verkstad som Asea byggde samma plats inne i kvarteret vid mitten av 1940-talet.

 

På sin väg genom Mimerkvarteret flöt Lillån förbi ett annat märkligt hus, vars minne har förbleknat: Aseas Folkets hus. Eller ”Elektriska bolagets hus för dess arbetare” som det hette när det byggdes 1898.

 

Det vitrappade tvåvåningshuset, i Allégatans förlängning, innehöll matsalar för tjänstemän och arbetare. Där åt de ungkarlar som inte hade någon att gå hem till under den halvannan timme långa lunchrasten.

 

I Folkets hus fanns samlingssal, bibliotek och läsrum samt en bostad för föreståndarinnan som gått till bolagshistorien som ”fru Gustafsson på Folkets hus”. Aseas Folkets hus revs på 1920-talet för att ge plats åt den expanderande industrin.

 

Då fanns inte Lillån där längre. Asea hade kulverterat och lagt igen den för att för att kunna börja bygga den nya Mimerverkstaden längs Karlsgatan 1912 och några år framåt.

 

Tio år tidigare hade också stadsfullmäktige äntligen bestämt sig för att Lillån skulle få framflyta sina dagar i en kulvert av cementrör. Arbetet tog inte fart förrän 1905 när grund och källare skulle grävas för det omdiskuterade nya Stadshuset, som senare kallades Stadshotellet, på Stora torget.

 

Jorden och schaktmassorna användes för att fylla upp Munkgatan. Inga hänsyn togs till de minnen av den medeltida staden som måste ha lagrats under Stora torget. Nutida arkeologer har under senare år rotat runt i Munkgatans lerjord när gatukontoret grävt för allehanda ledningsjobb. De har hittat benrester och annat men fynden har varit för spridda och förstörda för att kunna katalogiseras.

 

Den nya Munkgatan var länge ett provisorium. Skulle den vara bred eller smal? Boulevard eller vanlig stadsgata? Träd? Gräsmattor? Hur mycket skulle stenläggas?

 

Gasverket flyttades bort och en ny busstation byggdes på den södra sidan. Men gatan blev inte färdig förrän i början av 1930-talet.

 

Lillåns kulverten sträckte sig vid det laget från Fiskartorget ner till järnvägen. De sista hundra meterna till Mälaren fick ån flyta fritt. Mynningen vid silon fanns kvar ända tills stadens styrande började fundera på att bygga om Lillåkajen och fylla ut Lillåviken på 1950-talet.

 

I dag kan Lillån bara anas på vintrarna när strömmen håller vattnet isfritt just där utloppet finns under silokajen.

 

Till glädje för hundratals gräsänder.

 

ANDERS LIF

 

 

 

Spritfabriken i Lillån

 

 

På vårvintern 1931 slog polisen i Västerås till mot ett ”underjordiskt hembrännarnäste”, som det hette i det dramatiska skildringen i VLT.

 

En nattlig raid in i kulverten vid  Lillåns utlopp avslöjade en spritfabrik där 300 liter mäsk stod på jäsning.

 

Det var en fredagsnatt i mars. Polisen hade fått nys om att hembrännare höll till nere vid Lillån. Spaningar visade att en liten jolle förtöjdes på olika platser vid åns utlopp i hamnbassängen.

 

Ibland var jollen borta. Poliserna misstänkte att den då roddes upp i Lillån och in i kulverten uppe vid järnvägen.

 

En annan roddväg kunde vara den sidokulvert, där det gemensamma flödet av Persbobäcken och Emausbäcken mynnade i Lillån strax före utloppet.

 

Poliserna prövade först sidokulverten. Vakter placerades ut vid ett par brunnslock längre inåt land så att ingen skulle kunna smita undan den vägen.

 

Två konstaplar klev sedan ner i en egen jolle och stakade sig med små käppar upp i Lillån och in i sidokulverten. En av dem höll en handlykta i fören.

 

VLT-reportern skriver, med darrande penna:

 

”När man på detta sätt så tyst som möjligt kommit omkring 100 meter mot norr började man i det kolsvarta mörkret höra ett svagt bullrande och surrande ljud, som härledde sig från ett fotogenkök.”

 

Någon hade spänt tjärpapp som en vägg tvärs över kulverten. Poliserna stakade sig försiktigt fram den sista biten, nickade åt varandra och rev bort pappväggen.

 

De fick se en överraskande syn. Bakom tjärpappen fanns en fyra, fem meter lång brygga av stockar. Bortom bryggan fanns en annan pappvägg för att hindra ljuset från en brinnande karbidlykta att synas.

 

Reportern fortsätter:

 

”I denna ensliga spökmiljö och i denna kvävande stank av kloak satt en ensam man och småvisslade medan han ivrigt studerade sina apparater.”

 

Mannen reste sig tvärt, plumsade ut i det halvmeterdjupa vattnet och sprang inåt kulvertens mörker. Han klättrade upp genom en öppning under järnvägen, som de bevakande polismännen inte kände till, och försvann mellan järnvägsvagnarna.

 

Inte ens polishunden Nyla kunde hitta honom.

 

Kvar nere i spritfabriken fanns två kokapparater, fyra fotogenkök, tre oljekannor som också kunde användas för jäsning, fyra stora mjölkflaskor, tre svagdricksflaskor à tio liter, ett tjugotal tomma kvartslitrar, en termometer och en del andra attiraljer.

 

Polisen misstänkte att en liga var i farten. Flera misstänkta förhördes under helgen och på söndagskvällen förklarade kriminalöverkonstapel Carlsson att ”alldeles utan ledtrådar äro vi inte”.

 

Är det någon läsare som minns hur det slutade?

 

ANDERS LIF