Onsdag 25 juni
Satt vid datorn och skrev hela dan medan livet pågick utanför fönstret. Tyckte synd om Turkiet som spelade så bra mot Tyskland. Tittade igenom bilderna från Paris. Valde ut ett par stycken.
Platsen där så mycket hände under studentrevolten 1968, korsningen mellan boulevarderna St Germain och St Michel. Jag var inte där, även om det ibland kan låta så. Jag var inte i Woodstock heller, året efter, även om jag ibland tror det själv.
Något att ta efter i Västerås: gratis offentliga toaletter. Kände ingen pisslukt på offentliga platser förrän jag kom tillbaka till Sverige.
Billiga hyrcyklar finns utplacerade på många platser. Du tar en cykel på ett ställe och lämnar på ett annat. Cyklarna körs sedan tillbaka.
Turistbussen och Notre Dame. Jag har aldrig orkat köa för att komma in i katedralen (tror jag).
Tisdag 24 juni
Var inbjuden till en diskussion i Stadshuset om hur det lokalhistoriska arvet ska förvaltas. Den borgerliga alliansen vill ha hjälp att formulera visionen av ett Stadsmuseum, i väntan på de pengar som ännu inte finns. En hel generation av barn på lågstadiet i Västerås har missat spänningen av att uppleva ett historiskt museum. Länsmuseet på Slottet har i princip varit stängt och alla kommunala idéer om ett eget industrihistoriskt museum har stannat vid idéer. Den lokala historien har skildrats av ideella krafter. Nu är det dags för det offentliga i Västerås att ta sitt ansvar. Våra barn har rätt till sin historia.
Min vision: Kombinera ett nytt konstmuseum med ett lokalhistoriskt museum, det behöver inte vara stort till att börja med, men första steget måste tas. Det duger inte att vänta in landstinget, då händer ingenting. Starta samtidigt en bred portal på nätet där texter och bilder kan läggas ut och se till att samordna arkiven i ett Arkivens hus.
Historien behövs för framtiden.
Historien rusar förbi. Hammarby banvaktarstuga, omkring 1910. Foto: Sven Nilsson & Son, Länsmuseets samlingar.
Kom hem från Paris i går. Med minnen bland annat från Monets trädgård i den lilla byn Giverny, där tusen och åter tusen söndagsbesökare trängdes för att se de berömda dammarna med näckrosorna. Världens mest kända impressionistiska motiv?
Jag fotograferade. Alla fotograferade.
Claude Monet tittade undrande på oss från det stora fotografiet i shopen, där tusen och åter tusen köper kopior av hans tavlor.
En senare generation av Monets näckrosor, i Giverny.
Claude himself.
Söndag 22 juni
I går satt jag på en sportbar i Maraiskvarteren i Paris och såg en av seminfinalerna i de franska rugbymästerskapen. Clermont-Ferrands Michelinsponsrade blågula kämpar vann enkelt över Perpignan. A jublade. Han kommer från en by utanför Clermont-Ferrand, hans pappa jobbar på Michelin. Utanför puben samlades punkare och gotiska rockare med svarta kläder och ringar både här och där för att lyssna till något. Årets längsta dag firades med musik i Frankrike i går.
Och med rugby.
Napolioni Nalaga från Fidji svarade för två touchdowns.
Innan dess var vi på Orangeriet i ena änden av Tuilerierna, den gamla prerevolutionära kungliga trädgården. Orangeriet är ett nyrenoverat museum med Monets näckrosor som höjdpunkt. Två ovala rum med fantastiskt ljus och med näckrosdammar i olika skiftningar och dagrar.
Monet satt i sin trädgård i Giverny och målade sina näckrosor medan första världskriget rasade i Flandern.
I dag åker vi kanske dit.
Fredag 20 juni
Midsommar i Paris, rättare sagt i en förort som heter Courbevoie. A handlar bröd till middagen, S ost och vin. I närheten ligger den ö i Seine där Sarkozy bodde innan han blev president. Hemma regnar det, sägs det.
I går gick vi över Grand Place i Bryssel. Fredrik var i stan, tillsammans med Berlusconi, Sarkozy, Brown och de andra. De såg mig inte.
Snabbtåget mellan Bryssel och Paris tar bara halvannan timme, men fönstren var smutsiga. Läste en gammal DN. Fick en häpnadsväckande insikt. Jag har sett hur ejderflockarna blivit färre utanför Gotland, har misstänkt någon miljöstörning. DN berättar nu att ejdrarna var ovanligt många på nittiotalet när övergödningen gjorde att det var gott om blåmusslor i Östersjön. Nu är havet renare, övergödningen mindre och blåmusslorna färre. Liksom ejdrarna…
Grand Place i Bryssel dagen före midsommar.
Middag förbereds på typiskt franskt sätt på midsommarafton.
Trevlig midsommar!
Onsdag 18 juni
I augusti blir det tre år sedan jag startade min hemsida med den blogg som jag har skrivit hyfsat regelbundet. Jag har haft 200–300 besökare per dag, ibland 400. Det har ställt krav, men det har varit roligt mest hela tiden. Nu måste jag hålla igen ett tag, som ni kanske märkt. Jag kommer att resa en del och jag måste försöka skriva koncentrerat på boken om Micke Genberg.
Men kolla gärna in här då och då, man vet aldrig vad som händer.
I kväll satt jag som alla andra framför teven ett par timmar. Piggt ryskt spel, bedrövligt svenskt. Såg ni en enda svensk målchans? Vi saknar ytterbackar med offensiva talanger, vi saknar konstruktiva mittfältare och vi saknar en forward som kan komplettera Zlatan. Henke är slut, det är bara att inse faktum.
Var på Vallby friluftsmuseum i dag, blev glatt överraskad. Husen var öppna, miljöerna levande, ungdomar i tidstypiska kläder visade runt. Vi fick komma upp i övre våningen på Tenngjutargården, där målaren Helmer Barklund bodde som barn när gården fortfarande stod på Kopparbergsvägen, uppe vid kröken där Växhuset ligger i dag. Väl bevarade miljöer, ambitiöst och snyggt. På nedre våningen huserar en silversmed och ett tryckeri, där det en gång var korvfabrik.
Tenngjutargården på Vallby, med icke tidstypiska palmer. Varför den planteringen?
Tenngjutargården innan den flyttades från Kopparbergsvägen 1922. Bilden tagen från baksidan och trädgården.
Övervåningen.
Tenngjutargården var ett av de första husen som utrustades med elektricitet i Västerås.
Från korvfabriken på nedre våningen
Måndag 16juni
Riksdagen ska besluta om en ny lag som tillåter FRA, Försvarets radioanstalt, att avlyssna trafik på nätet. Så här kan det bli: Vår dotter bor i Paris; om jag mejlar henne och berättar om något som hänt i Sverige med anknytning till terrorism, om jag nämner något misstänkt namn eller sprängmedel eller något annat ord som finns med i FRA:s filter så hamnar mitt mejl i varpet. Någon måste sedan avgöra om mejlet är intressant ur säkerhetspolitisk synpunkt eller inte. Är det så vi vill ha det? Jag svarar nej.
Kalle Anka, al-Qaida och de andra. Från Öster Mälarstrand.
Turkarnas vändning mot tjeckerna var sagolik. Sista målet var en hårsmån från offside, men det är bättre att domarna friar än fäller när spelarna är i linje.
Åkte förbi det som en gång var Folkets park. Kommer ni ihåg Mybbo såg vid Pilgatan?
Myggbo såg vid Pilgatan brann i början av sextiotalet.
Fredag 13 juni
För många år sedan fick man nästan skämmas för att man lyssnade på Dolly Parton. Hon passade inte in i proggen, hon passade bara in i det musikfack som kallades country och som många associerade med sydstater, rednecks, öl och inkrökt konservatism. Jag har fortsatt lyssna på Dolly, jag gillar henne, hon har utmanat klichéerna genom att parodiera sig själv, till det yttre. I kväll ska jag höra henne live, för första gången. På Stadion i Stockholm, där pappa en gång blev svensk mästare i höjde, men den historien har ni hört många gånger förut.
Dolly. Sunrise Records.
Dagens gamla bild är ett vykort från Domkyrkans torn mot norr, från..., ja, säg det, tiotalet kanske, möjligen tjugotalet. Kul är det hursomhelst att titta på de få hus som fanns i det som då var utkanten av Västerås.
Utsikt mot norr från Domkyrkan.
Onsdag 11 juni
Klockan tio på kvällen går jag stigen ner till Bästeträsk och tar en sista bild. Jag är inte ensam i världen, men jag känner det så. Allt är tyst, vinden har mojnat. En sjöfågel ropar till, en fisk slår. Annars är allt stilla.
I morgon ska jag städa ur huset, packa ihop pinalerna och åka hem. Jag gör det med saknad. Boken? Ja, inte är den färdig. Just nu snurrar rymdgubbar, pepparkakshus, sockertorn, trädhotell, kohuvuden, månhus, genbergare och partisekreterare i mitt huvud. Och mitt i alltihop en landshövding med en röd liten stuga i pannan. Översatt till månens koordinater skulle det vara mitt emellan de kratrar som tillskrivs Aristoteles och Kopernikus.
Bästeträsk, klockan 22 den 11 juni 2008.
Råkade lyssna på riksdagsdebatt när jag körde in till Fårösund för att äta lunch. Partiledarna talar, folket förväntas lyssna. Varför kan de då inte diskutera seriöst? Varför svarar ingen på de andras frågor? Varför ställer man nya frågor som man ändå inte får svar på? Varför försöker man knipa billiga debattpoäng och ta till brösttoner i stället för att försöka reda ut begreppen och tala om vad som egentligen skiljer åsikterna åt? Tror de att vi är dumma? Tror de att vi låter lura oss?
Stora torget, Västerås, tidigt sextiotal. Fanns det direktsända partiledardebatter då?
Tisdag 10 juni
Säregen känsla att stå upp, alldeles ensam i ett öde hus på norra Gotland, inga människor inom kvadratkilometers omkrets, bara halvmånen utanför och en stor blank sjö, och en hungrig katt, en säregen känsla att stå där framför tv-apparaten som lyser i halvmörkret och skrika, alldeles ensam, ”Ibra, Ibra, Ibra, Ibra-hi-mo-vic!!!”. Till och med katten backade undan från den uppskurna fläskkarrén.
Det var länge sedan jag såg ett så vackert fotbollsmål. Vändningen, väggspelet med Henke och så den utsökta träffen med sträckt vrist, i bortre krysset, ooh, aah. Tänk att fotboll kan vara så underhållande…
Jag har ingen bild på Zlatan. Men jag har en bild på en av de vackraste promenadvägar jag vet, strax norr om Ar, på Stenkusten, där bara fåglarna håller mig sällskap så här års.
Stenkusten, lika vacker som Zlatans sträckta vrist mot Grekland.
Vallmo är ett ogräs. Jag tror inte bönderna gillar det. Men visst är blommande vallmo fin, den här utsikten har man från Friggars krog på Fårö.
Utsikt på Fårö.
Kolla den här bilden. Ett ensamt hus i Västerås, bara rivningen återstår. Det står där, lika övergivet som ett hus på månen, omgivet av ett skolbygge. Jag tror det är Carlforsska skolan som byggs, någon gång runt 1960 eller 1961.
Övergivet hus och skolbygge i Västerås för nästan ett halvt sekel sedan.
Måndag 9 juni
Ensam. Bästeträsk öde, badar med sällskap bara av små fiskar. Bryggan är som en oavslutad roman. Till och med Maj-Lis har rest bort. Har ansvar för katten, som ska serveras utrotningshotad torsk.
Jag skriver bakom nedfällda persienner, solen steker det bruna gräset utanför. Äter Bullens pilsnerkorv med potatissallad i plastask från Ica i Lärbro. Funderar på att äta korven kall för att slippa disk, men inser att gräsänklingens manér inte får bli alltför utmanande. Värmer korven.
Skriver. Ändrar. Stuvar om. Snart är inget sig likt. Hur ska detta sluta. Går till änget och tar en bild på ännu en mystisk blomma.
Skickar med en bild från Barnens dag i Västerås 1909, för snart hundra år sedan. De verkar ha haft kul.
Oavslutad roman.
Ännu en mystisk blomma.
Barnens dag i Västerås 1909.
Näktergalen och flugsnapparen sjunger. Fan ta bofinken.
Lördag 7 juni
Försökte fotografera en orm på bryggan. Hann inte. Var säkert en snok. Såg en örn, famlade efter teleobjektivet, hann inte. Fånstirrade på en halsbandsflugsnappare utan kamera. Inser att jag är gammal och sen i rörelsen. Bestämde mig för att fotografera blommor. De hinner inte undan.
Blå eld.
Tolta eller kvanne eller något annat.
Curt Johanson har skickat ett gammalt vykort från Ängsgatan på Ängsgärdet och en bild från samma gata innan rivningarna på sextiotalet. Jag bodde väster om Svatån när jag var liten och vågade aldrig ta mig bortom bommarna till Ängsgärdet där utedassen fortfarande stod kvar på gårdarna.
Vykort från Ängsgatan.
Samma motiv på sextiotalet.
Har ingen teve. Vet inte vad som händer i den turnering där Sverige ska ta guld med en knäskadad Zlatan.
Fredag 6 juni
– Ska vi hissa flaggan, sa Maj-Lis.
– Nä, det räcker med vimpeln, svarade jag.
Vi ska ju flagga sen, när Sverige vinner EM.
Fårö är torrt, brunt, varmt. Turister stannar vid kyrkan för att titta på Bergmans grav. Vi åker tillbaka till Stenkusten. Ensamma. Solen går ner. Jag tar ännu en av trehundraarton bilder av solnedgång. Kan inte låta bli.
Ännu en solnedgång.
Vattnet är lågt, vi går över stenar som varit botten. En döskalle med algskägg tittar på mig.
Lågvatten.
Ni som mot förmodan läser detta trots att jag sagt att jag inte ska skriva något får en gammal Västeråsbild som tack. En bakgård på Ängsgärdet för fyrtio år sedan, ungefär. Sten Berglind skulle gilla den. Han kanske rentav bodde i närheten.
Ängsgärdet, fattigkvarter i Västerås.
Torsdag 5 juni
Packade bilen, åkte till Nynäshamn, färjan över till Gotland. Några timmar senare var vi vid Ahr, kalkbrottet lyste grönt, Bästeträsk var öde och blått, havet stort. Vi var nästan ensamma i världen. Förutom fåglarna, förstås. Storspoven jollrade, beckasinen svirrade. I morgon ska jag leta säl och örn. Men jag skulle ju skriva, när ska jag skriva?
Och var ska jag se på teve när Zlatan och Henke ska bli europamästare, för det verkar alla vara överens om att de ska bli.
I alla fall journalisterna.
Kalkbrottet.
Ön i havet.
Det tar en oherrans tid att ladda upp grejer på hemsidan med den mobila uppkopplingen. Ett blått mörker hinner sänka sig över näktergalens tjatter borta vid gamla kvarnen. Jag tror jag tvingas lägga ner bloggandet några dagar.
Onsdag 4 juni
Vad menar jag med det indiska reptricket? Frågan har ställts efter min kommentar om MJP-konkursen i går. Låt mig försöka förklara:
Kommunen vill bygga ut sin sportanläggning. Nytt tak och ny arena, med mera. Det beräknas kosta en påse pengar, utöver den stora påse som redan går åt för att driva anläggningen.
- Ge oss den stora påsen varje år i ett kvarts sekel framåt så fixar vi allt det ni vill ha, sa konsortiet Fredrik och Pelle. Ni får allt det nya utan att behöva betala något extra.
Visst lät det som en saga, men politikerna sa ja. Vad som händer om tio eller tjugo år var inte deras problem.
Fredrik och Pelle köpte alltihop, övertygade om att det skulle löna sig på sikt. Kommunen var ju en trygg hyresbetalare. Fredrik stod för det mesta av pengarna. Pelles byggföretag fick jobbet att förnya området. Stadens småfirmor kontrakterades, plåtslagare, glasmästare, rörkrökare och alla andra som behövdes.
Under byggtiden hände saker. ”Vi behöver en ny vägg där”, sa den ena idrottsföreningen. ”Vi måste ha en dörr där”, sa den andra. Pelles byggföretag fixade och donade, nya projekt lades till. Allt skulle bli bra, man gjorde det ju för idrottens skull.
Till slut tog pengarna slut. Plåtslagarna, glasmästarna, rörkrökarna och alla de andra fick inte längre betalt.
– Vi behöver mer pengar, sa Pelle till Fredrik.
– Det sa vi inte från början, du har byggt för mycket, sa Fredrik.
Och kommunen ville förstås inte betala mer. Avtal var avtal. Kommunen hade sålt och förlitat sig på det indiska reptricket.
Det kallades OPP, offentligt privat partnerskap. Det var framtiden.
Underentreprenörerna har fått ta smällen.
Tjocka Lasse (VSK-ledaren E.A. Larsson) drar upp sten från Persbobäcken när Arosvallen byggdes med hjälp av idella krafter. Ragge Karlsson styr. Bilden från VSK:s medlemsblad 1924.
Tisdag 3 juni
MJP Bygg har gått i konkurs. Det indiska reptricket funkade inte. Rocklunda blev för stort, nu väntar hårda tider för de små underleverantörerna i stan. Ofta är det små familjeföretag utan marginaler som får lida när de stora går omkull. Nya konkurser är att vänta. Tragedier som inte syns. En och annan av de drabbade säger förmodligen: ”Det här hade inte hänt om kommunen fortfarande hade ägt Rocklunda...”.
Det indiska reptricket slog knut på sig själv.
Gamla idrottsplatsen på Herrgärdet, långt före experimenten med Rocklunda.
Stannade till vid en sanddyn i den varma kvällen. Några pojkar drar cyklarna uppför den varma sanden, på väg hem från badet. Solen lyser ännu över vattnet, några badar fortfarande. En näktergal sjunger. Kan detta vara Västerås? Jovisst, badgropen i Hökåsen, en dag i juni.
På väg hem från kvällsbadet i Hökåsen.
Det var länge sedan jag visade någon av Gert Walettes bilder. Här är en gammal goding från 1960. Aroseken bygger på Nordanby gärde, tre rum och kök med allrum kostade 59 000 kronor, en lastbil tuffar norrut på Salavägen. Av Tunbytorp och Stenby syns ännu inga spår, kanske inte ens en tanke.
Nordanby gärde för snart ett halvt sekel sedan. Foto: Gert Walette.
Måndag 2 juni
Pratade månhus med Jan Andhagen på Mälarenergi. Förra året hade Micke Genbergs idé fått så mycket gensvar att Mälarenergi inte tvekade längre utan slog till med en sponsringsmiljon, utspridd över fem år. Jan Andhagen ser tre ledord, som även används inåt i organisationen: Mod, vision och kompetens.
– Har du sett den här bilden, frågar han och visar ett fotografi på det stora, tunga kraftvärmeverket.
I nederkanten flyter Utter Inn som en konstnärlig vision, på samma sätt som månhuset ska stå där på en öde månslätten. Om allt funkar...
Mälarenergi hade förresten styrelsemöte i går. Projektet biogas rullar på. En ny anläggning för den enorma summan av 2,5 miljarder planeras. Biobränsleavfall ska förgasas och renas och sedan blåsas in i det gamla verket. Västerås nya biogasverk kan elda 500 000 ton sopor per år. Eftersom vi bara ”producerar” 50 000 ton avfall här i stan kan Mälarenergi ta hand om andras sopor också. Londonborna betalar för att bli av med sina. Biogasverket kan alltså tjäna pengar på avfall från London! Eller varför inte från Neapel?
Jan Andhagens bild på Utter Inn och kraftvärmeverket.
Wei Öhlund skriver att han kommer ihåg Sigfrid Holms speceriaffär: ”Den hade två ingångar, en i var ände av affären, med några trappsteg upp från gatan. Det jag saknar på bilden är de kaffekvarnar som borde finnas till vänster i bild på ytterväggen. Jag var mycket fascinerad av dessa då man fick kaffet man köpt mot ransoneringskort malt till den finhet man ville ha.”
Här är en annan interiör från speceriaffären. Är det kaffekvarnarna till vänster månntro? På väggen sitter en affisch för Västeråsutställningen på Viksäng 1929.
Ännu en interiör från Sigfrid Holms.
”På gården fanns parkering för gästande bönder som kom in till stan med sina hästar och vagnar. Man hade till och med en särskild dräng som tog hand om hästarna och gav dem lite foder. Det här låter som rena 1800-talet men mina minnen är från sent 1940-tal”, skriver Wei Öhlund.
Innergården i skiftet mellan 1950- och 1960-tal.
Gårdskarlar på Sigfrid Holms innergård. Någon som vet vad de hette?
Söndag 1 juni
Juni, detta magiska namn på en månad. Rensar ogräs i häcken mot grannen. Stannar till. Midsommarblomstret lyser blålila. Är det verkligen så vackert? Har jag levt ett helt liv utan att inse det? Nästa vecka sjunger skolbarnen.
Blomman.
Sonsonen sover över, vaknar klockan sex. Några timmar senare står han som kapten i den båt som ska ta honom vidare över världshaven. Framtiden ligger öppen. Fotbollen har han med för säkerhets skull.
Skeppsstäv heter rostrum på ryska, avdelning värdelöst vetande.
Jag har fått in massor av förslag på hur vi ska kunna ta hand om Martin Bomans tavlor. Jag har berättat om dem både här på hemsidan och i VLT. Erik Grönqvist, som spelade i VSK:s allsvenska fotbollslag på femtiotalet, ringde och sa: ”Fantastiska tavlor! Tänk att han målade och sedan bara ställde undan dem. Vilken blygsamhet”. Jag återkommer i VLT nästa måndag med en redovisning av vad som kanske kan hända. Till dess ännu en bild.
Parkeringen på bakgården. Målning av Martin Boman på Jakobsbergsgatan.
Martins penslar.
Förra veckan hade jag två bildfrågor. Här kommer de rätta svaren. Innergården är fotograferad på femtiotalet på Stora gatan 45, innanför den tomt där Odd Fellow-huset ligger i dag. Butiksinteriören är från Sigfrid Holms Speceriaffär på Stora gatans norra sida, mellan Köpmangatan och Vasagatan.
Tjusig reklam för Holms Specerier.
Läs mer, om maj till exempel, i bloggarkivet
