Tisdag 25 december
Kära vänner, litet högtidlig får man lov att vara så här i helgtider. Min hemsida har funnits sedan augusti 2005, snart två och ett halvt år. Jag har uppdaterat bloggen regelbundet, snudd på varje dag och jag haft
120 00 besök sedan starten. Besökarna har klickat 3,5 miljoner gånger gånger på hemsidan och tittat på 2,6 miljoner filer. Det låter mycket och jag antar att det är det också. Under hösten i år har jag haft mellan 400 och 500 besökare per dag.
Det är svårt att låta bli att skriva.
Men nu tänker jag faktiskt ta en paus. Jag reser söderöver i morgon. Först till London och sedan med South African till Kapstaden. Nya äventyr. Jag tar inte med mig någon dator och räknar inte heller med att komma åt en uppkoppling förrän jag kommer hem efter den 7 januari.
Till dess, ett Gott Nytt År.
Och håll till godo med en av mina favoritbilder, hämtad ur boken 1917.
Köpmangatan, ner mot Stora gatan och ”politiska hörnet”, där polisen mitt i gatan står. Året är 1917 och världskriget rasar ute i Europa.. Foto: Ernst Blom.
Jag missar alltså annandagsbandyn mellan Tillberga och VSK, men det gör inget. VSK lär vinna enkelt, även om en viss Per Fosshaug spelar i det svarta laget. Jag skickar med er en gammal bandybild så länge, som jag fick från Thomas Åhs häromdan. Kolla in bandyspelarna i Kärrbo AIK från 1923. Några har vit skjorta och väst, en har till och men klockkedja över magen. Skridskorna är surrade under vanliga skor. Thomas Åhs morfar står till vänster, med en flagga till höger om den stiliga kepsen.
Bandyspelare på Mälarens is i Kärrbo 1923. Foto: Thomas Åhs samling.
Lördag 22 december
Äntligen vänder det, äntligen kan vi se fram mot ljusare tider. Men det tar sin tid. Jag ska fuska litet. På annandan ger jag mig ut på en lång resa mot söder. Mot ett land jag aldrig upplevt förut.
Jag vet att det inte kommer att dröja många dar förrän jag längtar hem igen, till den här lilla stan vid Svartån där jag levt mitt liv och där jag tycker mig känna igen alla gathörn, även om inte ett enda hus finns kvar.
Titta på det här vykortet. Jag älskar gamla vykort. Det är väl ingen tvekan om i vilket hörn av stan det är taget.
Korsningen Vasagatan – Stora gatan, de första åren av 1900-talet.
På höger sida, längs Vasagatan, ligger MacDonalds i dag. I hörnet, där Lindbergs och Hellbergs hade sin sybehörsbutik ligger Nordea. Till höger, längs Stora gatan, låg Missionsbokhandeln några år. I huset med tornet, nere vid Munkgatan, låg det ett Systembolag ändå in i modern tid, nån gång på 1960-talet. Varmbadhuset, med sitt tegeltorn, tycks ännu inte vara byggt, längst nere vid Trädgårdsgatan och Vasaparken, vilket tyder på att fotografiet är taget före 1910.
Varmbadhuset, förresten. Nån gång måste jag skriva om det. Förutsatt att jag kan hitta bra bilder. Det händer att jag drömmer om hur jag som liten, med pappa i handen, gick uppför trapporna i dunklet, det luktade klor, till omklädningshytterna med sina draperier ut mot bassängen, hur vi gick in i bastun där det ångade mystiskt och hur vi sedan steg ner i det gröna vattnet på en stege. Det var högtidsstunder. Jag tordes aldrig hoppa från svikten, än mindre från det oerhört höga tornet.
Fredag 21 december
Dagens Nyheter slog till med ett uppslag om Fosshaug-boken. Jag trodde inte mina ögon vid frukostbordet. ”Fosshaugs liv blev en lysande bok” löd rubriken över åtta spalter! Fem poäng av fem möjliga. Tillåt mig citera:
”Från drömmar till grym bandyrealism. Sveriges mest kontroversielle spelare berättar om läggmatcher och spelskandaler, varför sprit och lagidrott hör ihop, om hans ’krokodilhjärna’, ett väldigt gripande familjedrama och lyckan att få spela bandy. ’Fosshaug – bandygalen’ av Per Fosshaug & Anders Lif är tidernas bästa bandybok!”
Ja, vad säger man? Har en bandybok någonsin fått en sådan uppmärksamhet i Sveriges största morgontidning? Har en bandybok någonsin fått en sådan uppmärksamhet någonstans?
Jag kom att tänka på min bok Om bandy vore livet som piratöversattes till ryska i Archangelsk och cirkulerade i bandykretsar i Ryssland för några år sedan. Jag träffade översättaren en gång. Han sa att jag måste ha missuppfattat det där med mutorna i samband med Europacupfinalen 1996 när VSK mötte Vodnik. Jag skrev att de finska domarna erbjöds ett par tusen dollar, skumpa och damer på rummet om de fixade ett bra resultat.
– Kan inte stämma, sa piratöversättaren.
- Vaddå? Jag har domarnas ord, sa jag.
– Vodnik skulle aldrig nöja sig med att muta för en sån struntsumma som ett par tusen dollar!
Missade tydligen en ännu bättre story.
Nu väntar väl en ny piratöversättning. Fosshaug säger ju en hel del om ryska bandyspelare. Börjar förstå mina ryska bandyvänners förtjusning över mitt skrivande. I oktober släpade de mig till ett bokhandelsfönster i Ljusdal.
Roman och jag framför bokhandeln i Ljusdal.
Mera bandy. Förlåt. VSK vann med 15-1 över Vänersborg. Inget bra betyg på elitserien, förstås, men ett bevis på hur bra VSK är. Laget har en fart i passningsspelet som det var länge sedan jag såg. Alla vill vara med, alla åker i lägen, alla ropar efter boll. Lysande.
Mitt upp i allt detta har Tillbergas sportchef mage att kritisera VSK för ”tråkig bandy”. Han säger att han hellre bokar en tid i tvättstugan än tittar på VSK. Boka på du, Tobias Johnsson. Ha så kul i källaren.
Litet historia hinner jag väl med också. Titta på den här bilden. Året är 1918. Spanska sjukan grasserar på regementet i Västerås, kriget rasar utanför landets gränser. Då kallas den västmanländska landstormen in för fem dagars övning. Det är gubbar som är mellan 35 och 42 år. De ska försvara Sverige. Helst vill de vara hemma. De poserar för fotografen på Viksäng. Ett av befälen har en hund för att skrämma fienden. En annan håller i en häst. Heja Sverige.
Landsstormen på Viksäng 1918. Foto: Ernst Blom.
Jag berättade om K-G Eriksson i går, han som skrev en bok om åldersomhemmet Karlslund. Här är en bild från boken. Personal på Karlslund vid klappbryggan i Svartån på 1910-talet.
Karlslunds klappbrygga i Svartån med Lustigkulla i bakgrunden.
Torsdag 20 december
Vad då fara för Sverige? Fattar inte varför den rysk-tyska gasledningen väcker såna känslor. En skribent i SvD menar i dag att Sverige måste gå med i Nato bara för Gazproms planer. Rysskräcken tar sig underliga former.
Vad då Äventyrsbad? En slutlig överenskommelse ska träffas före årets slut när Peab fått klart med övriga finansiärer. De kanske fixar det under mellandagarna... och en säker källa säger att det nog blir ett handslag före nyårsafton. Jag får kanske äta upp min skepticism, än en gång.
Vadå klart med Mälarbanan? Stockholmarna och mälardalingarna må vara överens om hur pengarna ska fördelas. Men Borg har väl inte sagt sitt, vad jag förstår.
Vad då gammal? Jag träffade K-G Eriksson häromdan. Jag hade en del med honom att göra när han jobbade på socialen. Han skrev en fin bok om Karlslund också, innan han gick i pension 1982. Det känns som om det inte var alltför länge sen. I januari fyller han 90 år.
– Du behöver inte ta av dig skorna, sa K-G när jag klev in i hallen.
– Jag är smustig om fötterna.
– I så fall ska du behålla skorna på.
K-G Eriksson, journalist, socialtjänsteman, författare, 90 år i januari.
Hans hustru Ewe var där också. Hon är ett år yngre.
– Vi tänker aldrig på ålder, sa hon.
Ewe tog fram ett album och visade en bild från Kronvägen på Ormberget. De bodde där ett tag när de gift sig på fyrtiotalet.
– Det där måste vara Jakobsbergs gård, sa Ewe.
Jag vet inte, men kanske någon bloggläsare vet.
Vilda Ormberget på trettiotalet. Är det Jakobsbergs gård där borta.
KG var duktig på skidor. Han jobbade på VLT några år. När han skulle skriva sport sa gamle Anders Pers:
– Du ska referera, inte kommentera.
Sportjournalistiken var annorlunda på den tiden.
Ewe åkte skidor, hon också. På Ormberget.
Ormberget, Västerås svar på Holmenkollen. Ewe Eriksson med laggar.
Till sist, en bild på Elliott, lyckligt ovetande om livets pil.
Onsdag 19 december
Sitter ett par timmar i Stadsarkivet. Tystnaden ringer som en väckarklocka. Jag hittar vad jag letar efter. Historien växer. Sven Ahlbom, som tog över som stadsarkitekt efter Erik Hahr, hade inga höga tankar om läroverket. Fasaden var ”schablonmässig”, trappan och korridorerna var på tok för breda. Ahlbom kom att tänka på ett stall!
Vet ni vad han föreslog 1944? Jo, att hela rasket skulle rivas och att ett nytt läroverk skulle byggas, från parken vid Kyrkbacksgården i väster mot Vasagatan i öster. Med en jätteaula och med en modern arkitektur. Inte nog med det. Ahlbom fick hela stadsfullmäktige med sig. Ingen ville bevara det då hundraåriga läroverket. Inte en enda.
De folkvalda fick se en modell av den nya tidens skola. Hur det slutade? Jag kommer dit tids nog.
Modell på Västerås nya läroverk i bildens överkant, med aulan som skjuter ut Botaniska trädgården till höger och en ny huvudbyggnad med funktionalistisk entré till vänster.
Var på bandy, såg en underlig match. VSK spelade fartfyllt och läckert i första halvlek, ledde med 6-1 mot Sandviken. I andra halvlek kom Murren igång och VSK åkte ut stup i kvarten, men Grövnitt vann ändå med 9–7. Jag vill ha en hall, jag tycker hallen är bra... men jag kommer hela tiden på mig själv med att längta ut, ut till månen, ut till vinternatten. Bandy var den enda lagsport som spelades utomhus på vintern, bandy var det enda som kunde få mig att stå ute i det smällkalla vintermörkret. Jag saknar det, när ropen ekar ödsligt inne i hallen. Men, som sagt, nostalgin får vika. Hallen är här för att stanna.
Micke Carlsson gjorde inget mål i det här anfallet, trots att det ser ut som om bollen är på väg in över huvudet på Saik-målvakten Patrik Kaemmerle.
Axel Sundström har svarat rätt på gårdagens fråga var gatubilden från sent tjugotal var fotograferad: ”Hörnet Stora torget-Smedjegatan innan Konsum byggde sitt första varuhus 1937. I hörnhuset hade Uplandsbanken sitt Västerås-kontor på 1890-talet.”
Alldeles rätt, Axel.
Så här såg samma sydöstra hörn av Stora torget ut när Konsum byggde sitt första varuhus 1937.
Konsums första varuhus vid Stora torget. Det revs 1967 för Domusvaruhuset.
Tisdag 18 december
Blir stående bland nätinslagna julgranar. Märklig känsla. Det är som om de ville säga mig någonting. Jag köper granen i säcken. ”Den är fin”, försäkrar försäljaren. Så tillägger han, för säkerhets skull: ”Men du ska ta av nätet.”
Nätinbakad jul.
Tar tåget till Stockholm. Mörkret kan vara vackert i solnedgången. Till och med på Västerås Central. På tåget läser jag om hur det var när stadsarkitekten ville riva läroverket. En bortglömd historia, apropå dagens smålarviga debatt om inglasningen på baksidan. Återkommer i ämnet när jag läst klart.
Spårljus i mörker.
Lyssnar på Nidarosdomens guttekor och fenomenale violinisten Arve Tellefsen i Blå Hallen. Tar en bild på kronprinsessan när hon hälsar på en liten norsk flicka med blommor. Journalisten i mig tar överhanden, jag ställer mig resolut framför alla andra. En tant dunkar mig i ryggen. Hårt. ”Bussigt, du skymde mig”, säger hon med drypande ironi. Jag skäms. Vad ska jag med en bild på Viktoria till?
Onödig bild. Glöm den.
Till sist, en bildgåta. Inte särskilt svår, men det är ju snart jul. Vilket gathörn är detta? Bilden är från tjugotalet, eller möjligen tidigt trettiotal.
Ett inte särskilt knepigt gathörn i Aros.
Grattis Tillberga till första segern!
Måndag 17 december
Hämtar andan, promenerar till Öster Mälarstrand. Skarp, låg sol över Östra holmen. Maskiner dundrar, stenar rullar, gubbar mäter. Alla båthus är borta. Detaljplanen togs för en vecka sen. Nu har arbetet startat. Nya hus ska byggas, nya utsikter skapas.
Båthusen är borta, grävsmaskinen regerar.
Går efter stranden bort mot Notudden. Iskristallerna gnistrar. Det är tyst. Plötsligt viker trädridån undan och ett nytt perspektiv visar sig. Med en isskulptur i förgrunden.
Lillåudden från Notudden.
Skriver efter lunch. Tittar på en av stadsbilderna från 1917. Hamngatan vid järnvägsövergången. Det stora huset där hästekipaget svänger om hörnet byggdes tolv år tidigare för SWB, Stockholm-Västerås-Bergslagens järnväg. Det var när kommuen sålde sina aktier i det bolaget på fyrtiotalet som kulturfonden byggdes upp. Södra Esplanaden mynnar ett kvarter bort.
Bommarna fanns kvar långt in på femtiotalet. Jag minns dem. Alla husen efter Hamngatan försvann när Cityringen kom till.
Hamngatan, en sommardag under första världskriget. Bommarna fanns kvar in på femtiotalet.
Häromdan försökte jag fotografera samma plats som den ser ut i dag. Det går inte. Allt är utgrävt, allt är rivet. Jag förstår inte var SWB-huset låg. Men det måste ha varit här nånstans, till höger.
Hamngatan, en vinterdag strax efter Balikonferensen. Inte ett spår efter SWB-huset.
Söndag 16 december
En vecka till jul, träden är pudrade i vitt. Kallt. Fryser. Köpte Sportmagasinet för 45 kronor. Brukar inte göra det, men nån sa att det fanns en recension av Fosshaug-boken i tidningen. Lars Nylin berömmer boken som ”spektakulärt frispråkig” och ger den fyra S. Han konstaterar att det, bredvid alla skandaler och mustiga anedokter från en av ”svensk idrotts verkliga särlingar”, faktiskt också är en BRA bok! Sedan skriver han:
”Med större närvaro av medförfattaren och bandyjournalisten Anders Lif – som i andra böcker visat en skarp penna – hade det kunnat bli en svensk motsvarighet till den irländske fotbollsbohemen Tony Cascarinos fenomenala ’Full Time’.”
Tony Cascarino? Sorry, jag är inte med min tid. Vem är det? Hursomhelst blev jag glad igen och mitt erbjudande om extrapris gäller nu fram till och med torsdag den 20 december. Jag bjuder på porto och frakt och skickar boken för 200 kr. Än är det inte för sent att ge bort den som julklkapp.
Var på bandy i lördags. Landskamp Sverige–Ryssland. Nästan tomt i hallen, under tusen personer. Ännu färre uppe i Edsbyn i dag. Vad händer? Allt kan inte skyllas på medierna som inte skriver tillräckligt. Bandyn måste fråga sig själv vad den håller på med. Säsongsplaneringen är inte värd namnet.
Tomt i ABB Arena. Trots att det spelades landskamp mellan världens två bästa bandylandslag.
Spelet var dock bra. Jag kan inte minnas när jag sett ett så väl spelande svenskt landslag senast. Variation, teknik, fart. Per Hellmyrs är bättre än någonsin.
Så en bild med känsla från 1927. Det är inte vilda Västern, utan en magasinsgata i gamla hamnen i Västerås. Här fanns lager för Kooperativa föreningen Svea, Hakonbolaget, John A. Fors, foderhandlare Lind med flera.
Magasinsgatan i hamnen för 90 år sedan. Foto: Herman Sahlström.
För övrigt tycker jag att någon borde granska vad länsrätten håller på med. Rudbeckianska måste få leva vidare som skola och utyggnaden på baksidan är ändamålsenlig. Om Louvren kan glasas in kan väl gamla läroverket få några nya rum på baksidan. Både kommun och stat (länsstyrelse) var överens. Vad bråkar man om?
Fredag 14 december
I dag skämdes jag över mitt rättstavningsprogram i Word. Jag skrev ”arbetarkåkar”, men programmet föreslog ”arbetarkukar” i stället. Jag stod fast vid kåkar.
Skulle köpa ny skrivbordsstol på Ikea. Försökte svara smart och genade nånstans efter sängarna, fann mig plötsligt gå mot alla andra, vimsade runt i köksregionen och fann mig till slut vid utgångspunkten. Så går det när man försöker motsätta sig marknadskrafternea.
Åsa Linderborg fick Ivar Lo-priset. Grattis. Åsa kommer tillbaka till Stadsbiblioteket den 29 april för att prata mera om sin bok, Mig äger ingen, för dem som inte kom in i hörsalen i november. Vi har förresten ett bra vårprogram på gång i Humanistiska förbundet. Jan Hjärpe ska till exempel prata om politisk islam. Mer om det senare.
Ivar Lo:s glasögon och korrigerade manus i ett källarfönster på Bastugatan, där han bodde.
Lunch med Staffan Rune. Jag måste få råd inför min nya uppgift här i livet. Jag ska bli skrivande broder i en sammanslutning som snart fyller 150 år och som har sina anor tillbaka till den Bomanska gården på Vasagatan. Skrivande broder? Vad är det för språk? Tja, låter det inte bättre än sekreterare eller protokollförare?
Det var här allting började.
Jag drömmer ibland att jag flyger över min barndoms Västerås. Som Karlsson på taket. Jag lågsniffar över husen, dyker ner på bakgårdarna, sveper fram över Stora gatan och minns, alldeles kristallklart hur allt såg ut. Jag känner till och med smaken av sockervadd och bröstsocker i konfektyrbutiken nere vid gamla Epa, nära Slottsgatan. Så vaknar jag och allt är som vanligt igen. I går kom jag över en flygfoto från fyrtiotalet och jag flög igen, jag dök ner mot cirkusplatsen vid Pilgatan och jag såg hur Konsums funktionalistiska charkuterifabrik glänste som en vit krokan borta på Kungsängen, till höger om Ängsgärdets kåkgytter. I bildens övre högra hörn är gräset slitet. Där låg en fotbollsplan. De som var med säger att den kallades Råsunda.
Flygfoto över östra Västerås, med Pilgatan i mitten.
Torsdag 13 december
Ingen vitklädd lucia stod vid min säng och sjöng med hög och klar stämma i morse. Tack och lov. Sov extra länge. Väntade på solen. Skrev om arbetarbostäder. Lena Böklins bild på Röda villorna från 1940-talet fascinerar mig. Villorna låg strax norr om det som i dag är Emausmotet. Mest fascinerad är jag av betongkulorna. De var skyddsrum under andra världskriget. Jag minns att det fanns ett par sådan där kulor på Djäkneberget också. Vi fick aldrig komma in i dem. Men varje måndag när flyglarmet gick tänkte jag på dem.
Röda villorna under krigsåren.
Ännu en klarsynt recensent har skrivit om Bandygalen. Han heter Lennart Annfält och är lektör åt Bibliotekstjänst. Hans omdömen (häftepos 08102315) går till alla landets bibliotek. Annfält skriver:
”Anders Lif gör med sportjournalistens rappa språk Fosshaugs berättelse till en mycket lättläst och intressant idrottsbok. Huvudpersonen, känd för sitt hetsiga temperament både på och utanför planen, som egoistisk målgörare såväl som ansvarstagande lagspelare, väjer inte för att på samma gång hylla och såga spelare, tränare och andra med frisk uppriktighet. I allt det sportsliga avslöjas en del som inte anses helt rumsrent inom idrottsvärlden, t.ex. bruk av alkohol och uppgjorda matcher. Boken är relativt rikt fotoillustrerad och mycket bandykunnigt berättad. Den idrottsintresserade får nya insikter i taktik, spelsystem och spelares färdigheter och berättelserna om avgörande matchögonblick är många. Fosshaugs inte helt oproblematiska uppväxt ger storyn speciell djuprelief.”
Hurra för Bibliotekstjänst! För första gången uppmärksammas berättelsen om Pers uppväxt. Jag blev så glad att jag bjuder på portot åt alla som beställer boken under fredagen den 14 december. 200 kronor jämnt, hemskickad i lådan direkt. Vilken julklapp!
Mejla mig.
Gamle bandytränaren Svenke Borg gillar också boken om Fosshaug. Han är en trevlig prick som minns massor om Västerås, från fyrtiotalet och framåt. Häromdan berättade Svenke om sina äventyr med flickorna på hattfabriken på Slottsgatan och om när Ronnie Scott spelade i serveringen i Stadsparken. Ja, just det. Ronnie Scott, en av världens bästa jazzklarinettister, som dog häromåret. Togs det bilder?
Svenke Borg minns sin ungdoms flickor.
Restaurangen i Stadsparken byggs på 1930-talet, som ersättning för en tidigare servering med snickartglädje.
Onsdag 12 december
Mamma och pappa hade en tavla med stora röda tulpaner, utblommade och på väg att slokna. Vasen står på en pall. Ett randigt förkläde är slängt över pallen.
Jag växte upp med de där tulpanerna. Mamma var stolt över tavlan. Jag betraktade den som stor konst. Bättre tavla fanns inte. När jag och min bror delade upp bohaget efter våra föräldrar fick jag ta tavlan. Den har sedan dess hängt i vårt sovrum. Min hustru har inte sagt något, hon är finkänslig.
Häromdan hängde jag en ny tavla på tulpanernas plats. Allt har sin ände, något nytt måste ske. Jag tog tulpanerna till auktionsbyrån med några andra prylar. Det var ett stort steg, men jag viftade bort all nostalgi. Jag var kall och hård. Jag var en man. Här skulle säljas!
Killen som tog emot tavlan på Effecta tittade tvivlande på den. ”Jag ska höra med tjejerna som kan det här”, sa han och travade iväg med min mors tulpaner. Han kom snart tillbaka. ”Den här går inte att sälja”, sa han.
Går inte att sälja!
För första gången i mitt liv tittade jag med objektiva ögon på tulpanerna. Jag såg hur enkla de var, jag såg blyerststrecken under färgen, jag insåg att det inte var en olja, jag hade vetat det hela tiden men förträngt det, nu tvingades jag acceptera att det var vanlig vattenfärg. Ett banalt stilleben på grovt papper som limmats på brun kartong. Ramen var av billigaste slag.
Jag åkte till Återbruket på Malmabergsgatan. Där har Brödet och fiskarna en container. Det regnade. Innan jag dumpade tavlan ringde jag till min bror.
”Kommer du ihåg tulpantavlan?”
”Ja, jag tyckte väldigt mycket om den.”
”Jag är just på väg att ställa den i en container. Vill du ha den?”
”Ja! Självklart!!”
Tulpanerna fick följa med hem igen. Nu står de här på golvet och tittar ledset på mig. Hur kunde jag göra så mot dem? Jag tar fram ett förstoringsglas och lyckas för första gången tyda namnteckningen i nedre högra hörnet: ”Anne-Marie Olsson”. Tänk om hon visste vad hennes utblommade tulpaner betytt under alla år. Är det sådant som kallas för konst?
Just nu, när jag skriver detta, slår det mig att tavlan kan vara ett pris som pappa vann när han hoppade höjd. Hur stolt han måste ha varit när han kom hem med den och när mamma sedan hängde upp den utanför köket.
Och jag som tog ut den i regnet...
En tavla under ett liv.
Tisdag 11 december
Fyra dygn efter min felanmälan skickar Telia ut en man som klättrar upp i en telefonstolpe utanför huset, han klättrar med såna där stolpskor som jag trodde bara fanns på film. ”Hur har dom kopplat det här”, frågar han och kliar sig i huvudet. ”Fråga inte mig”, säger jag och skrämmer bort en närgången katt. Telias automatiska telefonröst har envist hävdat att det inte är nåt fel på ledningen. Mannen med stolpskorna micklar litet och sen fungerar livet igen.
Where have you been my blueeyed son? (Song for Telia)
Tack vare stolpskorna kan jag läsa på nätet att Upsala Nya Tidning gett Bandygalen högsta poäng i rankingen av årets sportböcker. Magnus Sjöholm skriver:
”Han är inte klok men väldigt ärlig. Sveriges, om inte bäste så, definitivt mest kontroversielle bandyspelare genom tiderna berättar här om läggmatcher och spelskandaler, varför sprit och lagidrott hör ihop, om hans "krokodilhjärna", om feta, egoistiska, korkade, intelligenta, roliga spelare och domare plus en verkligt gripande familjehistoria. Och naturligtvis om hans 18 VM- och SM-finaler, om Sirius och deras ryssar. De bra berättelserna tar aldrig slut, vilket delvis är Lifs förtjänst. Som bandysupporter måste man älska den här boken, om så bara i smyg!”
Uppenbarligen en klok karl, den där Sjöholm också. Boken ligger nu på sjätte plats på Adlibris topplista över bästsäljande sportböcker. Det börjar röra på sig, sa Fosshaug och stukade foten i avbytarbåset.
Bandygalningar tillhörande VSK på isen i hamnen 1906 .
Frans-Henrik Schartau på Forsby skriver om min bryggeriartikel i VLT i lördags att ölet från Gamla Bryggeriet i Bryggargården ansågs mustigare och smakrikare än ölet från Nya Bryggeriet i grannhuset som revs 1967. Frans-Henrik avslutar med en bra skröna: ”Det framkom att Gamla Bryggeriets ’färskvattenintag’ helt enkelt gick till så att man tog vatten i Svartån!”
Gamla Bryggeriets direktör Joël Widén smakar av Västeråsölet, bryggt på Svartåns vatten, i mitten av 1930-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.
Måndag 10 december
Duggregn, mörker, ingen telefon, inget Internet, trött efter tre dagars magsjuka och nu är värme och varmvatten avstängt för ledningsarbete. Måste vara årets all time low!
Försöker läsa, skakar tänder, tänder brasa, det ryker in. Samlar ihop mig och åker ner till Viksängs biblioteksfilial där de har trådlös uppkoppling. Åh, dessa kommunala bibliotek! Åh, dessa bibliotekarier som bar upp travar med böcker till mig ur källaren nere på stan när jag var liten, jag kunde först inte tro att jag dessutom fick låna hem dem...
Vecklar ut datorn som givetvis inte fungerar. Om jag skulle köpa en lott.
Får låna bibliotekets dator en stund. Läser fyra dagaras e-post. Många har gillat det där jag skrev om VSK och garderoben. Jag skrev det när jag hade fått feber i torsdags kväll, det var väl därför jag påstod att pappa vann SM i höjd på 1,42. Det är rättat nu, till 1,92, efter vänliga påpekanden från bland andra Kenneth Holmstedt i Uppsala (han som inte heller vill att bandyfinalen ska flyttas till Västkusten).
Nu är det andra som köar för datorn. Jag kan inte visa några bilder, jag VILL visa bilder, varför hör inte Telia av sig?
Och varför är Thore Skogman död?
Lördag 8 december
Telefonen gick ned i fredags. Telia "analyserar" felet. Vet inte när jag kan koppla upp mig igen. Tills vidare tar jag en teknisk time-out. Vi hörs och syns.
Torsdag 6 december
Jag var bjuden till VSK-vännernas julbord för att prata om boken om Fosshaug. Som sportreporter tackade jag nej till såna tillställningar. Jag skulle inte vara ”vän” med någon klubb. Nu var det skillnad. Jag tackade ja.
Julbord med årsmöte hölls i en restaurang på Aseas gamla Tegnérområde. 80 personer, mest äldre. Gucko Jansson var en av de första jag träffade på.
– Hur är det...är du...?
– Menar du om jag är VSK-are?
– Ja, är du det?
– Vänta ska du få höra, sa jag.
Gucko Jansson, legendarisk högerytter i bandy, ställde en fråga som fick svar.
Efter årsmötet fick jag ordet. Jag började så här, ungefär:
– Jag vill komma med en bekännelse...nu kan det sägas. Jag blev VSK-are fyra år innan jag föddes.
Jag hörde hur folk drog efter andan.
– Då blev min pappa Erik svensk mästare i höjdhopp på Stadion med 1,92 i saxstil. Året var 1942 och VSK hade en sektion för friidrott. Hans SM-guld var så fint att mamma fick dans med Pontus Widén på en guldbankett som VSK ordnade på Stadshotellet den vintern.
Jag har pappas medalj i bokhyllan, bredvid ligger ett VSK-märke inbäddat i en krans av guld. VSK-symbolen i mitten, en vit tvärslå mot grön botten med två vita brädor som sticker av nedåt. Hur fult som helst, men det vackraste av alla märken.
Märkligt hur man som liten kunde präglas av ett märke, ett lag och deras dräkter. Jag växte upp på femtiotalet, som ung pojke såg jag VSK springa in på Arosvallen för att spela allsvensk fotboll, i vita nystrukna skjortor med VSK-märket över hjärtat. Jag älskade de vita skjortorna, de gröna byxorna och de gröna strumporna med den vita randen högst upp och jag minns hur förnärmad jag blev när någon designare bytte ut det helvita mot randigt i början av sextiotalet. Bandyspelarna hade ju randigt, men det var något annat. De var ju randiga, det var jag född med
Bandyspelarna hade gröna kepsar. Egentligen urlöjliga, men jag älskade dem också. Jag minns att Gucko brukade böja upp sin skärm, ungefär som Jesper Parnevik gör när han spelar golf.
Jesper får mer betalt för sin keps än vad Gucko fick.
– Jag blev VSK-are och förblev VSK-are, sa jag och tog mitt steg ut ur garderoben.
Under middagen satte jag på mig pappas märke. Jag visste inte om jag kunde göra det, det var ju inte jag som hade gjort något för Grönvitt.
– Klart du kan, pappas märke är det finaste man kan ha, sa någon mitt emot mig.
Det känns stort på något sätt.
Tyck inte det är larvigt.
Det ÄR stort.
På något sätt.
Pappas VSK-märke i bokhyllan. I kväll tog jag på mig det för första gången.
Onsdag 5 december
Läst och skrivit, skrivit och läst. Hann jag se ljuset utanför fönstret?
Såg äntligen filmen om Johnny Cash. Imponerande skådespeleri.
Tittar på en av Märta Malmborgs bilder från Fiskartorget på trettiotalet. Studenter sjunger in framtiden. De viftar med sina käppar. De bryr sig inte om det tunga molnet som hänger över det hus som var flickskola några år runt förra sekelskiftet, och sedan fattigvårdsbyrå. Nu står den kommunala guldkalven där och glänser på sin påle. Yngre barn i kepsar och mössor tittar nyfiket på fotografen. En polis står mitt i yran. Studenterna är på väg till Turbinbron. Där ska de kasta sina blåa skolmössor i Svartån. Det gjorde studenterna ända in på sent femtiotal. Jag gjorde det aldrig. Vi sydde fast korkar och tofsar i våra blå mössor, broderade tjusiga latinska sentenser på dem och lade dem på vinden någonstans. Var?
Studenter på Fiskartorget i början av trettiotalet. Bild ur Märta Malmborgs samling.
Jag har läst ut Vandringar i Aros, ett urval av Arvid Offes lokalhistoriska artiklar. Försökte skriva en recension. Vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till boken. Han har ju gjort ett otroligt jobb under många år. Han serverar läsefrukter på fat av årtal, han berättar historier som han hört och läst, han minns egna promenader och möten. Självklart ska det ges ut. Men... slutklämmen får ni, hoppas jag i VLT på fredag.
Offe berättar bland annat om kapitelhjonen. Gummorna som sopade Stora torget när torghandeln slog igen. Gummorna som drygade ut sin lilla pension med pengar från stan. Gummorna som påminde om ett samhälle som egentligen inte längre fanns, eller borde finnas. Offe tror, likt Ruth Hedlund, att kapitelgummorna en gång hade avlönats av domkapitlet. Därav namnet. De fanns kvar när jag var liten. I dag kör kommunen runt med maskiner i där gummorna en gång sopade med sina kvastar.
Kapitelhjon på fyrtiotalet, fotograferade av David Eriksson.
Tisdag 4 december
Fosshaug kallade en domare för julgris och fick tre matchers avstängning. Förmodligen sa han nåt mer också, men so what. Bandydomarna måste ha litet humor. Han har ju inte skallat nån, han har inte bankat på nån med klubban. Julgrisen gjorde sig dock bra på löpet. Andra upplagan av boken kom från trycket i dag...
Ju mer jag tänker på Åsa Linderborg och det uteblvina Augustpriset, desto surare blir jag. När det skrevs det en så läst och omtalad bok senast?
Märkliga saker hände på Ta Inn i kväll. Jag pratade om St Petersburg och om Peking. Jag kom in litet på min bok 1917. Där finns en passus om Nya Banken, som drevs av den ”röde bankiren” Olof Aschberg och som smugglade pengar till Ryssland för att hjälpa bolsjevikerna. Banken hade ett lokalkontor i Västerås, med s-riksdagsmannen Viktor Larsson som ansvarig.
Efter föredraget träffade jag Sven Martin som bor på Dybecksgatan. Sven berättade att hans mor var gift med den röde bankirens son Sture. Vi pratade länge om hur Aschberg hade stött Lenin. Sven är gift med en rysk operasångerska. Han har konverterat till den ortodoxa läran och praktiserat som munk i ett ryskt kloster. Och han har åkt fast för fortkörning på Karelska näset.
Det kunde man inte tro om en som bor på Dybecksgatan.
Albert Engströms teckning av den röde bankiren Olof Aschberg.
Med litet deckarfantasi kan man spinna en intrig kring Nya Banken i Västerås.
Klarade av två föredrag, trots förkylningen. Fast jag kommer inte riktigt ihåg allt jag sa.
I morgon ska jag diskutera en ny bok. När ger jag mig tid att skriva Jaroslavl?
Måndag 3 december
Förkyld, feber. Tre föredrag i morgon...
Åsa Linderborg fick inte Augustpriset i den skönlitterära klassen. Varför inte? Skrevs det någon bättre i år? Jag ska kanske inte säga så mycket eftersom jag inte läst Carl-Henning Wijkmarks roman om hur det är att dö. Varför skulle jag det?
Åsa Linderborg kommer förresten tillbaka till Västerås och Stadsbiblioteket, i Humanistiska förbundets regi, den 29 april för att tala om sin bok. Alla kom ju inte in när hon var här i november.
En annan av våra höstgäster, Bengt Jangfeldt, hade större lycka i dag. Han vann priset i fackboksklassen för sin genomarbetade bok om Majakovskij.
Jangfeldt, en vinnare. Här klamrar han sig fast vid talarstolen i Stadsbibliotekets hörsal.
Fick ett mejl från Krister Ström efter publiceringen av texten om Hälla källa. Han berättar om en nedteckning från 1682 av Hans Spaak som var befallningsman på Västerås slott. Spaak skrev att källan var bottenlös. En koppargryta hade sänkts ned i källan. När repet drogs upp var grytan borta och ersatt av en getskalle.
En annan gång sänktes ett tungt lod ner i det mystiska vattnet. Någon botten hittades aldrig, men upp kom både ett människohuvud och en silverkanna. Båda sänktes ned igen, och ligger väl där än i dag...
Tillsammans med glänsande silverpengar.
Kjell-Åke Jansson dricker oförfärat vattnet i den mystiska källan intill start- och landningsbanan på Västerås flygplats.
Josen Olsson har sparkats som tränare i Tillberga Bandy, enligt vlt.se. Inte förvånande. Tränarna brukar få skulden när inte spelarna kämpar. Dags för Per Fosshaug att kliva fram. Ska han bli tränare i framtiden har en chans att visa det nu. Han kan ju det mesta. Han har förresten fått sin diagnos klar. Han har ADHD och funderar nu på att söka dispens från Bandyförbundet för den medicinering som ska göra hans humör jämnare. Ett rött kort hittills den här säsongen. Har ni läst boken förresten? Om inte, gör det. Specialpris, kolla till vänster i kanten.
Dags att kliva fram som tränare. Per Fosshaug och jag signerar böcker, under överinseende av Lennarth Jäder.
Söndag 2 december
December. Mörker, tända ljus. Nu gäller det att bita ihop.
Nikolai Kvist är död. Han var 87 år och bodde på Parkvägen. Nikolai var en av de första jag pratade med när jag häromåret skulle skriva artikelserien om Asea i Stalins Sovjet i slutet av 1920-talet. Nikolai hade bott med sin syster Vera i Aseas nybyggda hus i Jaroslavl. Pappan hade jobbat i Aseas fabrik. Nikolai var svensk medborgare men var född i Ryssland och kunde ingen svenska när västeråsarna kom för att bygga sin fabrik. Han blev lekkamrat med Lennart Nilsson, son till gjutaren Smålands-Nisse från kvarteret Josef i Västerås. Lennart kunde förstås ingen ryska, men de två pojkarna lärde sig snabbt varandras språk. Svärorden kom först.
Nikolai, Vera och Lennart berättade för mig om livet vid Volga. Jag hade tänkt prata mer med Nikolai. Nu är han borta.
Nikolai Kvist var en av de få med minnen från Aseatiden i Jaroslavl.
Huset som Asea byggde i Jaroslavl i slutet av 1920-talet. Familjen Kvist bodde på andra våningen och kunde titta ut över fotbollsplanen där Myran Larsson spelade med ryssarna i stadslaget.
Aseas hus är påbyggt med en våning och står kvar än i dag.
I morgon kan Åsa Linderborg få Augustpriset för sin bok Mig äger ingen. Nikolai Kvist finns med på ett hörn i boken. Nikolai var ju bror till Vera Rolander som är mormor till Åsa.
