Lördag 30 september
Regn på förmidagen. Kan det regna i Sverige? Gick på Royal på kvällen, gamla Royal som startade 1956 och som tillhör Astoria-kedjan men som vägrar ge upp det gamla namnet. Såg Almodóvars Volver (Att återvända) med Penelope Cruz. Hon är vackrare än Sophia Loren. En härlig film. Underhållande i nästan två timmar. Olikt allt annat. Bara sättet hur en kvinna berättar om sin nyligen döda mamma. Hon var byns hippie. I en ask ligger hennes smycken i äkta plast. ”Jag tänker på henne för varje joint...”. Sen kindpussas det och lagas mat och dödas. Det är roligt, det är melodramtiskt, det är kvinnligt, det är ångestladdat, det är sentimentalt, det är romantiskt, det är blodigt, det är otroligt, det är i högsta grad sevärt.
Almodóvar hade gillat den här skylten. Jag såg den i torsdags.
Fredag 29 september
Höstfeeling. Man måste kista mot solen. Vildvinet rodnar. Jobbar med en text om revymakare i stan för 100 år sen. Hittar av en slump en bild på två kvinnor som tvättar med klappträ på Almö-Lindös brygga. När slutade kvinnorna tvätta med klappträ? Män har väl aldrig gjort det. Jag har aldrig hållit i ett klappträ.
Tvätt på Almö-Lindö nån gång på trettiotalet.
Går in på hemsidans statistik. Ser att jag haft nästan 20 000 besök på bloggen sedan augusti förra året. Besökarna har tittat på 44 000 sidor. I september i år har hemsidan haft 2 400 besök. Blir inte klok på siffrorna. Är det bra eller dåligt? Tror det finns anledning att fortsätta.
Nu ska jag titta på Vita huset. Det är sista säsongen. Vill ni veta hur det går, vill ni se vem som blir den nye presidenten så kan ni kolla på seriens amerikanska hemsida. Det är fusk förstås, men å andra sidan är det ingen överraskning.
Torsdag 28 september
Det var fortfarande mörkt när jag åkte mot Stockholm på morgonen. På rakan efter Hummelsta körde jag om en långtradare när en älg klev ut på vägen. Stor, tung, mörk, hotfull. Jag bromsade, långtradaren bromsade. Älgen hann över och om jag inte varit klarvaken blev jag det då.
Kom till Nacka närsjukhus för att greja till en menisk i knät. Fick veta att jag skulle sövas. Kom som en överraskning. Jag som inte fått narkos sedan jag var liten och skulle ta bort polyper i näsan. Varför tog man bort polyper? Jag minns än i dag lukten av eter, snurrande cirklar och fallande ner i ett djup som Alice i Underlandet.
– Vi har bättre narkosmedel i dag, tröstade narkosläkaren som hette Staffan.
Det kändes ändå konstigt att rullas i väg på en säng, som i en film, med takets ventiler passerande revy ovanför. In i operationssalen. Fick en lustig mössa på huvudet. Sköterskor med gröna munskydd. Narkosläkaren gjorde klar sprutan med sömnmedlet.
– God natt, sa han.
Jag minns några sekunder av en sötaktig smak. Sedan ingenting. Ingenting. Jag har aldrig upplevt ingenting förut. Ingen dröm, inga ljud, ingen känsla, inga minnen. Absolut tomt. Inte ens svart. Egentligen ganska behagligt. Det är väl så det blir en dag.
– Gomorron, sa sköterskan som klappade mig på kinden efter en tidsrymd jag inte hade en aning om.
Jag mådde oförskämt bra. Förmodligen var det morfin i smärtlindringen. Jag fick kaffe och smörgås, vilade trekvart. Steg upp och åkte hem, lagom till lunch.
Läkaren som opererade har privat klinik i Västerås. Sjukhuset i Nacka drivs i privat regi. Landstinget i Västmanland betalade. Nånting säger mig att rationaliteten inte är den bästa.
Ortopedisk soffa. Dock inte i Nacka, utan i en antikvitetsaffär i Rom.
Onsdag 27 september
Äpplen faller med tunga dunsar från trädet. Klipper gräset. Minns hur det kändes att ta fram gräsklipparen första gången i våras. Nu är det snart sista gången. Orolig. Ska åka till Stockholm för att operera menisken i morgon. Nacka närsjukhus. Ett av dessa många sätt komma förbi de ortopediska köerna. Landstinget betalar. Undrar vad sjukvårdspartiet i Fagersta tycker?
Fick en trave gamla tidningar av Olle O. Läste en intressant artikel av Rut Liedgren i VLT:s julnummer 1968. Där hittar jag förklaringen till gåtan med det märkligt sneda och toppiga tornet som syns på bilder från gamla hamnen i det tidiga 1900-talet. I våras gissade VLT-läsarna att det kunde vara en mastkran, en ugn för Mekaniska verkstaden eller torkanläggning för säd.
Rut Liedgren beskrev i artikeln hur hamnen tedde sig från sjön på 1870-talet. Bland magasinen och bodarna höjde sig en hög ”strutliknande” byggnad som kallades ”fru Lidbecks krinolin”. Det var brukspatron Lidbecks ria.
En torkanläggning, alltså. I rian torkades den skurna säden. Otröskade kärvar placerades på stänger ovanför en rökugn. Den sneda hatten på toppen av huset, som syns vissa äldre bilder, var troligen en slags skorsten som följde med vinden.
Brukspatron Lidbeck ägde en stor gård vid Stora torget, men magasin och rian för sin spannmålshandel hade han nere vid hamnen.
Torkrian, här utan sin sneda skorstenshatt, stod kvar i hamnen till 1937.
Torkrian med sneda hatten på en bild som Otto von Knorring tog några år in på 1890-talet.
Tisdag 26 september
Klockan var två på natten. Jag sov djupt, ensam i huset. Plötsligt vaknade jag av ett brak från nedervåningen. Glas krossades, något tungt skrällde och dunsade. Jag satte mig upp. Vad hade hänt? En skrämmande känsla. Snudd på chock. Jag vacklade upp, skrek något, tände lampor, haltade ner för trappan (ja, jag ska operera menisken i knät på torsdag), ropade något i ett försök att låta hotfull, kände på ytterdörren, den var stängd, tände fler lampor, linkade ut i köket och greppade en stor kniv, tog sikte på altandörr och vardagsrum.
Då såg jag vad som hänt.
Arthur Enok hade fått nog. Efter alla dessa år.
Jag skrev om Arthur Enok Anderssons akvarell förra måndagen. Tavlan som jag ärvde efter mormor och morfar. Akvarellen med flickan vid bordet i skymningen.
Uppmärksamheten hade tydligen blivit för stor. Fästet i väggen hade släppt och tavlan hade brakat rakt ner i golvet och tagit med sig diverse prylar från en vägghylla i fallet.
Jag lät allt ligga där det låg, gick ett varv i huset, kollade fönster och dörrar. Sen kunde jag inte somna om.
Varför hade Arthur Enok släppt taget just denna natt?
Detalj av den fallande akvarellen.
Åkte hem till Eivor L på eftermiddagen. Fick låna bilder. Titta på den här fantastiska bilden av stationsområdet och hamnen i Västerås nån gång i början av 1920-talet.
Ett hästekipage lunkar över spåren utan att bry sig om det vitbolmande loket. Stickspåret ringlar ner mot de hamnbodarna. Ute i fjärden ligger kallbadhuset där jag aldrig badade. Eller gjorde jag det?
Måndag 25 september
Över 20 grader. Spelar koldioxiden någon roll? Är det klimatförändringen som ger oss den eviga sommaren?
Satt inne och skrev. Är en riktig tråkmåns. Fastnade över en uppgift om att Johannes Rudbeckius krävde att alla lik från hospitalet vid Svartån skulle ställas till gymnasiets förfogande som dissektionsmaterial, ”hwilket icke fick förwägras”. Varför läsa sånt när det fortfarande går att bada?
Som om inte det räckte tog jag fram ett gammalt manus som aldrig blivit publicerat. Det är en slags roman. Första kapitlet slutar så här:
”Bandyspelaren vilade i tre minuter innan han klev in på isen igen. Han fick bollen genast, såg förvånad ut, tog några skär, åkte rakt på en motståndare, föll i isen, reste sig som en boxare på nio, tog ny fart bort mot mittcirkeln, rätade på ryggen, tappade balansen och föll raklång bakåt.
Han blev liggande i mittcirkeln. Stilla. Han rörde varken ben eller armar.
Tretton minuter hade gått av andra halvlek.
Bandyspelaren var död.”
Jag tror aldrig ni får veta hur den börjar. Inte hur den slutar heller. Fast, vem vet...
Undrande bandypublik i Sibirien.
Blev gladare av att läsa och lyssna till Garrison Keillors dagliga krumelurer i The Writer's Almanac.
Söndag 24 september
Tidningar och medieföretag pratar om webb-tv, som om det vore nåt nytt. Hur många minns att VLT direktsände nyhets-tv i kabelnätet redan på 1980-talet. Det vore läge för ett 20-årsjubileum, men ingen har väl tänkt på det. Mer än hälften av västeråsarna hade tillgång till Västerås Vision med det dagliga nyhetsprogrammet Västerås direkt.
Vi sände från gamla centralredaktionen vid Stora gatan. En fast kamera satt framför en nyhetsdisk, kontrollrummet låg i källaren. Gäster i direktsändning varvades med bandade inslag. Vi sände fullmäktige och VIK:s hockeymatcher, både direkt och i efterhand. I VIK fanns en ung back som hette Niklas Lidström.
Sändningarna spelades in och arkiverades i Statens ljud-och bildarkiv i Stockholm. Kanske hittar en framtida forskare den sändning där vi första gången använde en kamera som kunde zoomas in och ut av producenten nere i källaren. Ingen hade koll på kameran uppe vid disken. Det skulle vara personalsnålt. En kommunal chef, Jahn Limdal, var gäst. Vi skulle prata om hans återkommande hot att lägga ner Kristiansborgsbadet. Vi stod där, framför den källarstyrda kameran. Utgående bild syntes i en monitor. Vi pratade. Plötsligt såg vi hur kameran tappade styrsel och började bocka sig nedåt. Vi följde efter, vi böjde oss ner, mer och mer, för att bli kvar i bild. Vi kröp nästan ner tills bara huvudena stack upp ovan disken.
Den scenen borde alltså finnas i ett arkiv nånstans i det svenska urberget...
Jag intervjuar energiminister Birgitta Dahl i direktsänd lokal-tv från VLT:s centralredaktion 1988.
Lördag 23 september
Kulturnatt. Folk på gatorna. Öppet hus litet överallt. Eldar i mörka parker. Musik. Pensionärer i klungor på bussarna ner mot stan.
– Enda gången på hela året som pensionärer vågar sig ut på gatorna i city en lördagkväll, sa L.
Litet cyniskt, men med ett korn av sanning.
Vi kom för sent till den konsert vi tänkt lyssna till först av allt och tog hissen upp till Skrapans Skybar i stället. Först nu insåg jag hur stan växt ut mot vattnet. Västerås har förändrats. Stan har gått in i en ny tid; historikerna kommer att säga att något hände de där åren kring sekelskiftet. Gurkan är slutligen glömd. Även om Visby slog VSK i fotboll i dag.
En förändrad stad vid ett stort vatten.
Efter mer än ett halvksekel i stan har jag blivit hemmablind. Mälaren är ju en underbar sjö! Trots att jag bara bor ett par kvarter från stranden så kan det gå veckor, månader utan att jag ser sjön, utan att jag bryr mig. Ändå känns det som om Mälaren andas, att den finns där hela tiden, i bakgrunden, med sin rymd, men sin vida känsla.
Jag kommer för sällan fram till vattnet. Men nu är jag här,
Bland stora stenar med fridfulla ryggar.
Stenar som långsamt vandrat baklänges upp ur vågorna.
(Tomas Tranströmer, ur Långsam musik)
J intervjuade Thomas Kanger från VLT-scenen. En av dem som lyssnade var Aron Olnafors, han som också kommit ut med en deckare i Västeråsmiljö, Vernissage med döden. Aron heter förstås något annat. Men jag tänker inte tala om vad. Han sa att han letar inspiration till att skriva en ny.
Fredag 22 september
Slog av datorn, åkte till Lillhärad. Måste bara ut. Sol, högsommarvarmt. Evig sommar.
Lillhärads kyrka har tornet i en stapel bredvid. Försökte komma in, men dörren var låst. Körde sakta bygatan fram, såg en kvinna i en trädgård. Jag frågade efter nyckeln till kyrkan.
– Hör med A, hon är kyrkvärd och bor första vänster efter ladan.
Jag körde dit, knackade på, fick låna nyckeln, återvände till kyrkan, öppnade, gick in och fotograferade predikstolen och målningen ovanför altaret.
Båda kördes till Lillhärad när den medeltida Hospitalskyrkan i Västerås slutade vara kyrka. Det är länge sen. Allt hör ihop med historien om hunden. Hunden med facklan i munnen, ni vet. Jag återkommer till det nån dag.
Under en gammal predikstol från dårhuskvarteret i Västerås
Detalj av altartavlan som fattighjonen i Västerås tittade på.
Plötsligt öppnades dörren. En kvinna kom in.
– Så bra att det var öppet. Jag tänkte fotografera predikstolen, sa hon.
– Jag har just gjort det, sa jag.
– Jaha, sa hon och berättade om varför hon gjorde det, just denna dag.
Sen gick vi ut. Jag låste dörren med två slag och körde vidare till skogarna väster om Ramnäs. Gick upp på Blåbärsberget, satte mig i vitmossan och åt ett äpple. Hittade bara en handfull kantareller.
Såg ingen hund.
En svamp nedanför Blåbärsberget, men ingen hund.
Torsdag 21 september
Satt på stadsarkivet några timmar. Varm sol utanför fönstret, skugga över Stadshusets felbyggda innergård. Hittade mycket spännande. Titta på den här bilden, en kvinna i dörren till en tobaksaffär, omkring år 1919.
Tobaksaffären i hörnet Stora gatan – Kopparbergsvägen igen.
Det är samma tobaksaffär som jag skrev om för ett tag sen. Butiken i det luriga hörnet, där Skrapan ligger. En bit upp efter Kopparbergsvägen skymtar Café Verdandi. Jag hittade till och med en bild inifrån tobaksaffären. Tidningar på disken, tobak i plåtburkar, American Mixture och andra märken, cigarrer i lådor och cigaretter i paket. Tobakshandlaren hette Fredrik Karlsson och var också en känd revymakare i stan.
Tobakshandlaren i det luriga hörnet.
Fick ett brev i dag, med ett gentilt erbjudande att registrera mitt lilla företag i något som kallas World Wide Web Register. Lät ju bra. WWW syns över hela världen. Bara att kryssa i några rutor och skicka in till en adress i Spanien. Jag läste sen det oerhört finstilta längst ner. Där stod, det syntes knappt, att jag skulle få betala den nätta summan av 787 euro, litet drygt 7 000 kronor...
Jag skickade inte in. En och annan gör det säkert. Till och med i kommunala bolag.
På lördag är det Kulturnatt i Västerås. Gick in på vasteras.se för att hitta programmet. Där fanns ingen länk, ingenting på förstasidan. Svagt, det är är den största händelsen i stan i helgen. Fick googla fram adressen.
Onsdag 20 september
P ringde. Han har blivit presskille på det kommunala bolaget. Nu ville han intervjua mig. Han tog sats:
– Är journalistik yrke eller kall?
- Yrke, förstås. Jag vill beskriva världen, har inga ambitioner att förändra den.
– Vad är journalistisk etik för dig?
– Att försöka vara ärlig och sträva mot objektivitet. Att få med de intervjuades bästa argument, oavsett partifärg.
- Har du blivit mutad?
– Ja, jag har åkt med Danska turistrådet till Fyn och låtit SAS betala en forsfärd för att beskriva en ny flyglinje till Kiruna.
– Vad är det bästa du gjort?
– Svårt att säga... mina reportageserier om 1917 och västeråsarna vid Volga, kanske... eller de två undersökande reportagen häromåret när två kommunala bolagschefer fick avgå... eller den där krönikan jag skrev när jag inte fick äta på Nobelfesten.
– Vilken nyhet drömmer du om?
– Att få vara först med att berätta att Volvo ska flytta all sin tillverkning till Hälla i Västerås.
– Varför blev du journalist?
– För att jag gillade att skriva. Två pekfingrar har försörjt mig.
– Vad har varit det svåraste?
– Att bara sitta på gärdsgårn och titta på när andra engagerade sig i föreningsliv och politik. Ibland har det känts som om man måste avstå från samhällslivet för att kunna stå fri och obunden. Det gick så långt att jag inte helhjärtat kunde kratta längdhoppsgropen när dottern tävlade, av rädsla för att bli betraktad som partisk till förmån för en viss klubb.
– En gång journalist, alltid journalist? Är det så?
– Nej.
Som ett bevis på det cyklade jag till kvällens styrelsemöte med Humanistiska förbundet. Höstens program är bra, vårens ser ut att bli ännu bättre.
Deadline närmar sig, Sydney år 2000.
Tisdag 19 september
Militärkupp i Thailand. Har inte hängt med, trodde det var lugnt där, ett land med gyllene tempel, barer, prostituerade, vänliga människor, lyckliga elefanter och svenska turister. Radion gav föredömlig snabb information om läget och om hur protesterna ökat mot premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra.
Jag var i Bangkok ett par dar för några år sen, på väg hem från Australien. Tittar på en bild jag tog från hotellfönstret. Jag minns den jetlaggade känslan, den fuktiga värmen. Jag visste inte vad jag gjorde där, jag såg en bred flod som jag inte visste vad den hette, jag minns inte vad vi gjorde, jo, vi åkte mopedtaxi, tuk-tuk, sent på kvällen. Chauffören körde medvetet fel och vi hamnade mitt i röriga kvarter, som hämtade ur en roman av Graham Greene, och vi kände oss plötsligt långt, långt hemifrån. Mannen med tuk-tuken stannade framför ett litet ruffligt hotell, inklämt mellan två stökiga barer. Här bor ni, påstod han. Nej, sa vi, det gör vi inte alls. Jo, sa han, ni skulle till Vita Orkidén. Nej, sa vi, du måste ha hört fel. Vi bor på ett stort hotell med utsikt över den breda floden. Tuk-tuken suckade och gasade ut i mörkret med alla hysteriska bilar. Vi såg varken kung Bhumibol eller några stridsvagnar.
Bangkok från ett jetlaggat hotellfönster, med den stora, tröga floden Chao Praya.
Nätuppslagsverket Wikipedia är fantastiskt. Redan på tisdagen fanns en text om Shinawatra som berättade att han avsattes genom en militärkupp den 19 september 2006, men att det fortfarande fanns de som ansåg att var premiärminister...
I bön för något, oklart vad.
Måndag 18 september
Dimman suktade, lättade efter lunch. Någon gräver utanför huset. Det sägs att det är för bredband. Lyssnade förvånat på Marita Ulvskog i radio. Hon sa att hon inte var besviken, trots att socialdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten infördes. Det var rentav ett bra val. När ska Ulvskog avgå?
Den extrema exponeringen av Persson i valrörelsen var förstås ett misstag. Lena Hjelm-Wallén visste nog inte hur rätt hon hade när hon pratade om ”president Persson” i min bok Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus som kom ut förra hösten. Här är det uppmärksammade kapitlet.
Lena Hjelm-Wallén i knät på Gunnar Sträng efter en annan valförlust, 1976, som inte tycktes dämpa glädjen.
Letar bilder på Max Anderssons kanotbyggeri som låg på Pilgatan på femtiotalet. Västerås har stolta kanottraditioner. Först Kalle Widmark, nu Marcus Oskarsson. Max Andersson byggde även kanoter åt Gert Fredriksson. Hittar inga bra bilder. Är det någon som vet om det finns några?
Hittar däremot en bild på Röda torget från 1958, när Malmabergsgatan flyttats en bit österut för att bättre ansluta till den nya Björnövägen som kommer från vänster i bild. Ingenting finns kvar i dag. Nu är Röda torget bara trafikljus.
Röda torget 1958.
Max Andersson hade sitt kanotbyggeri just utanför bilden till vänster, bortom Andelsslakteriets livsmedelsbutik. Där borta gick jänrvägen också.
Max Andersson var förresten bror med konstnären Arthur Enok Andersson som kände min morfar och mormor. Han gav dem en liten akvarell som gåva en gång. Undrar hur många som sett den?
En för många okänd akvarell av Arthur Enok Andersson, troligen från trettiotalet.
Söndag 17 september
Klockan är 23. Göran Persson har just sagt att han ska avgå, både som statsminister och partiledare. Min dators siffror visar att socialdemokraterna även lidit ett historiskt nederlag i Västerås. Ulla Persson får lämna över till moderaten Elisabeth Unell.
Och Staffan Anger slutar som vd på Outokumpu och blir riksdagsman. Moderaterna återtar sina två mandat. Jag träffade Staffan i dag, utanför vallokalen på Hamre.
– Skriv mer om Ryssland och om världshistoriens största stölder, sa han och syftade på hur oligarkerna roffade åt sig oljan och skogen i nittiotalets början.
En glad ny riksdagsman.
Staffan Anger kommer att sakna resorna till Ryssland. Han fick uppleva isracing i Uralbergen och han fick skaka hand med Putin i St Petersburg.
Jag nickade, tvekande. Sen gick jag in och slickade kuvert.
Man ska ju göra sin plikt.
Demokrati i praktik.
Det var en konstig valrörelse. Var gick egentligen skiljelinjen?
SVT:s valvaka var en katastrof. De pratade om allt annat än resultatet. De missade till och med den historiska ögonblick när Reinfeldt gick ut och förklarade sig som segerare. Då hade Sverker Olofsson släppt in en trubadur...
Som tur var bestämde någon i kontrollrummet att till slut gå över till moderaternas valvaka.
Och vad hade alla tyckarna där att göra? Tur att KG Bergström var på plats och kunde sätta in saker i sitt sammanhang.
Och varför drog man ut i det oändliga på att presentera vallokalundersökning och prognos? Varför sega frågor till varje parti innan nästa resultat presenterades?
Och varför dansade förresten miljöpartisterna? De förlorade ju allt inflytande...
Lördag 16 september
Staden lever. Jag kan inte minnas att folklivet på och kring torget varit rikare och aktivare än nu. Vi lever mitt i historien. Kring valstugorna var det finaltrångt. Förre moderatledaren Lars Luttropp hade vildaste kavajen, bortpetade v-ledaren Mats Ericson de rödaste skorna.
Lars Luttropp längtar tillbaka.
Rik(s)dagskvinnan Margareta Israelsson läste ett förbryllande flygblad som några frackklädda och cigarrökande ungdomar delade ut: ”Stöd pampar för Persson. Rösta på godsägarepartiet – socialdemokraterna”. Var de ungmoderater eller ung vänster? Ironi är svårt. Jag skrev en gång, i ett försök att vara rolig: ”där intet öga satt sin fot”... och hamnade direkt i journalisternas facktidning, avdelningen för dumma skrivfel.
På torget stod Lennart Frössling och sålde idrottsmärken och böcker. ”Annars skulle jag bara spela på automaterna på Koop Forum”, som han sa. Det var hos Frössling jag köpte boken som satte mig på spåret till hunden med facklan. I går ledde spåret till Historiska museet. Där fastnade jag i tung statlig byråkrati. Mer kan jag inte säga om det just nu.
Den mystiska hunden med facklan.
För övrigt anser jag att Zlatan just nu inte har i landslaget att göra.
Dagens sämsta historia handlar om den blinde mannen som tog en hammare och såg.
Torsdag 14 september
Curt Nicolin är död. Han som skrämde slag på en hel kår av tjänstemän när han dundrade in på Asea 1961. Han flög i Aseaplanet mellan Stockholm och Västerås, han ställde krav och blåste liv i en organisation som stelnat.
Jag kände ångest inför sommaren som bara fortsatte. Det är ändå mitten av september. Gick ett varv i trädgården. Häpnade över blommor som jag inte sett växa och som jag inte hade en aning om vad de heter.
Blommor med minnen som jag inte förstår.
Stack in huvudet i äppelträdets första våning. Allt var grönt. Solen knackade på utanför, gröna äpplen tittade förvånat på mig. Hade jag planterat det trädet en gång? Vad heter sorten? Kan man äta dem?
Tranströmer skulle ha skrivit att han var inne i färgernas klocka som ringde av sol.
Cyklade förbi högskolan. Tittade på anslagstavlans överlappande tidsmarkeringar. Bilder ur historien. Vem fotograferar anslagstavlor? Vilken bok det skulle kunna bli: anslagstavlor i staden under ett sekel.
Tidens avlagringar.
Sedan trampade jag till Stadshuset för att titta på en liten hund med en fackla i munnen. Den hunden rymmer en story som nog måste skrivas
Onsdag 13 september
Mycket folk på högskolan. Pratade om Västerås historia under 100 år, på 30 minuter. I annonsen stod det att jag skulle prata om världens historia...
Började med en rap, Västerås historia på 30 sekunder. Lät så här, ungefär:
Wallenberg, Edström, Asea, världskrigsruljangs, tjugotalskris, återhämtning, pragmatik och sossar, mark och infrastruktur, boom efter det andra kriget, ryssavtal och arbetskraft utifrån, Italien, Finland, Jugoslavien, riva och bygga, Mimer och Aroseken, energi och teknik, kraftvärmeverk, Olsson, Svensson och Hillman och Percy, Brown Boveri, ABB, snabba tåg, nittiotalskris, demontering av ABB, uppåt mot slutet. Trots allt.
Hörde förresten att peab har ändrat sina planer för Ångkraftverket. Nu har Peab planer på att bygga ett hotell i pannhuset närmast kajen. Med stora fönster ut mot Västeråsfjärden. Där ska det tydligen också bli plats för ett akvarium.
Återstår att se vad som händer. Det ena beslutet är avhängigt det andra. Kommunen måste bestämma sig för äventyrsbadet, annars kan det andra inte bli av. Men kommunen väntar med det slutliga beskedet. Valet måste stökas undan först.
Så här kan utsikten bli från det nya hotellet i gamla ångkraftverket.
Tisdag 12 september
Äntligen ett bra politiskt samtal i tv! De två erfarna gubbarna Guillou och Rosenberg fick ut mer av Persson, Ohly och Wetterstrand än vad jag hört någon annan intervjuare klara av. De var genuint intresserade av svaren, de ville veta, de ville förstå hur politikerna resonerade, de ville inte primärt sätta dit dem. Ett lysande stycke politisk underhållning i valrörelsens sista vecka. Sen må man tycka vad man vill om Perssons känslomässiga utspel om kärleken till Anitra och larviga inbjudan till Guillou att göra Figge sällskap i salongerna.
Ser fram mot söndag. Det är som melodifestivalen. Rösträkningen är bäst. Ici les votes d’Haparanda...
För övrigt anser jag att kajor inte har i stan att göra.
Dagens sämsta historia: En blind man kommer in i en bar med sin ledarhund. Framme vid bardisken greppar han hunden i svansen och börjar svänga runt den över huvudet.
– Vad gör du? frågar bartendern.
– Jag ser mig omkring, svarar den blinde.
Dumt.
Jag ska inte dra den när jag pratar om Västerås historia under 100 år när Tekniska föreningen med Elektriska klubben jubilerar på högskolan i morgon. Efter föredraget ska jag sitta i en panel med bland andra ABB-chefen Sten Jakobsson. Det har jag aldrig gjort förut. Hur ska det gå?
Måndag 11 september
Satt i telefon en stor del av eftermiddagen. Med Telia. Hur kul som helst. Jag hade uppgraderat bredbandet, men det funkade inte. Efter att ha knappat mig igenom femtioelva tangentval ställdes jag till slut på artonde plats i kön. Väntade. Kopplades plötsligt bort. ”Det är för många som ringer, var vänlig återkom. Tack för samtalet...!!”
Ringde igen efter en stund, kom fram till slut. Fick veta att det nog bara var en tillfällig barnsjukdom hos modemet. Barnsjukdomen gick inte över. Jag ringde igen. Hade lärt mig vilka knappar jag skulle välja för att slippa lyssna på alla utläggningar om allt jag kan göra själv. Fick veta att det kunde vara fel på de andra telefonerna i huset. Ombads koppla ur alla. Gjorde det, inget blev bättre. Satt i ny kö 20 minuter, fick veta att det kunde vara min telefon vid datorn som störde med sin display. Bytte telefon, inget hände. Kände vreden komma, men den åts upp av maktlöshet. Ringde igen. Fick veta att jag var nummer 46 i kön. Kom fram till slut och fick veta att det nog inte var något att göra. Felet låg nog utanför huset. ”Ska vi gradera ner igen?”. Suck. ”Ja, gör det, fort”. Nu är jag tillbaka på ruta ett, men det funkar och jag har hela livet framför mig igen.
Längtar till Cannobio vid Lago Maggiore i Italien. Har fotograferat ett lustigt torn där, i tron att det möjligen kan vara det torn där Lars Gustafsson bodde i början av sjuttiotalet. Det var där han skrev den fina Herr Gustafsson själv. Berättelsen om tornet är sista kapitlet.
Men det tornet var nog runt.
Tornet i Cannobio har inget bredband.
Söndag 10 september
Äpplena rodnar, gräset är tjockt grönt, solen varm. Sommaren lever, än har inte vemodet klätt träden i gult och rött. Försökte läsa igenom alla tidningar som samlats på hög. Klarar inte av alla ambitiösa artiklar som försöker beskriva partiernas politik på alla upptänkliga områden. Slår till och med av kvällens tv-debatt mellan Persson och Reinfeldt. Varför kan de inte få prata fritt med varandra? Varför ska en journalist nödvändigtvis styra samtalet? Ja, jag vet att jag borde veta bättre. Jag är journalist, jag vet att det tillhör vår profession att sålla informationen och styra allt till mediekonsumenternas bästa. Men ibland vill jag bara lyssna till källorna, i det här fallet till statsministerkandidaterna. Let them talk! Låt dem slåss verbalt tills en av dem segnar ner i en hög av outtalade löften och obesvarade frågor.
Fick en ny bok i dag, Bill Brysons självbiografi The Life and Times of the Thunderbolt Kid. Bryson är en av mina gamla favoriter. Hans reseskildringar var suveränt roliga. Hans kunskaper djupa. Det var Bryson som inledde sin första travel book med den odödliga meningen: ”Jag kommer från Des Moines. Någon måste göra det.”
Bill Bryson, en favorit.
För ett par år sedan åkte vi genom Hanover i New England, där vi trodde att Bryson bodde. Det visade sig att han hade flyttat. I stället hamnade vi i en liten butik med kafé, som drevs av en man som trodde sig veta allt om Gustaf II Adolf. Han erbjöd sig att ge mig två öl, två mackor och en liten täljd rödhake i utbyte mot min hustru.
Sen såg vi Robert Frosts hus.
Det var stängt.
Vemodets färger i New England.
Lördag 9 september
Inser att det hänt något i Sverige medan jag varit borta. Några folkpartister har loggat in på socialdemokraternas interna nät och Marita Ulvskog jämför Leijonborg med en våldtäktsman. Det är bara en vecka till valet.
– Och än har vi inte sett vad Janne Josefsson har i bakfickan, sa centerns Lars Kallsäby när jag träffade honom bland valstugorna i Västerås.
Det går ett rykte på Sigmatorget att Josefssons medarbetare har besökt moderaternas valstugor både i Köping och i Västerås och ställt frågor om invandringen. Inspelningsapparaturen sägs ha putat i fickorna.
Träffade J och K. Åt lunch på en sportbar som först var tom, sedan fylld av rödklädda fans som skulle se Liverpool få stryk av Everton.
Var på konstmuseet med barnbarnet Elliott. Han gillar konst.
Särskilt när han får ligga på skumgummimadrassen i Charlotte Gyllenhammars installation Daghem, bland tio sovande gipsbarn.
En konstkritiker skulle förmodligen säga något intelligent om integrationen mellan betraktaren, deltagaren och verkets tre dimensioner.
Västerås konstmuseum en vecka före valet.
Fredag 8 september
Hemma igen, efter en resa till St Petersburg. Femmiljonstaden som ligger så nära, men ändå så långt borta. Bilköerna växer för varje dag, den expanderande ryska ekonomin köper utländska bilar som aldrig förr. Truckar med asiatiska personbilar på flaken kör i en evighetsloop mellan finska hamnar och St Petersburg. Lastbilsköerna var tre mil långa vid den finsk-ryska gränsen.
Vi kom igenom tämligen smärtfritt med vår röda buss, både på ditvägen och på hemvägen. Pertti körde som en ryss mellan filerna inne i Putins hemstad. Eremitaget har hämtat sig efter stölderna, Nobels hus är fortfarande förfallet, baletten Giselle drar utsålda hus på Eremitageteatern, Marinskij stänger nästa år för att byggas till med en ny scen, huset i kvarteret intill har redan rivits.
Pansarkryssaren Aurora ligger fortfarande vid sin kaj och minner om det skott från sextumskanonen i fören som sköts mot Vinterpalatset natten mellan den 26 och 27 oktober 1917 och som inledde den kommunistiska epoken i Ryssland.
I dag är kanonen, likt en händelse som ser ut som en tanke, riktad mot det gråa betonghus på andra sidan Neva som en gång var KGB:s högkvarter och som numera är hemvist för den federala säkerhetspolisen, FSB.
Pansarbåten Aurora blev symbolen för bolsjevikernas statskupp.
Bilköer på Gjuteribron, där strejkande arbetare från LM Ericssons fabrik tågade i februari 1917.
Utan Pertti hade det inte gått.
Söndag 3 september
Packad och klar, mot Värtahamnen, destination Helsinki, sen Ryssland och St Petersburg. 38 personer väntar på mig och Pertti som kör den röda bussen längs Finska viken och ner genom Karelen. Nu byter jag Persson mot Putin, kronan mot rubeln, vardagen mot äventyret.
Förmodligen kommer jag inte åt nån uppkoppling, men ha det så bra ändå.
Hemma igen på fredag.
Förhoppningsvis.
Nevan med Vinterpalatset och Isaac-katedralens gyllene kupol till höger.
Lördag 2 september
Något av det värsta som kan hända en journalist hände mig i dag. När jag slog upp tidningen såg jag att jag gett en person fel efternamn. Ernst Jonzon, även kallad Zäta, fick heta Nilzon när han berättade om några legendariska personer på Asea. Hjärnsläpp. Korkat. Jag fattar inte vad som hänt. Jag har skickat ett ursäktande brev, skrivit en rättelse. Men gjort är gjort och artikeln kommer för evigt att se ut som den gör. Även när man slår in blommor med tidningen.
Ernst Jonzon heter Ernst Jonzon. Han kom till Asea i slutet av 1930-talet och var en av dem som handplockades till anställning ur de dubbla led av arbetssökande som köade utanför Mimerporten. (Bilden kommer från Ernst dotter Berit Werner-Erichsen)
I dag publicerade VLT också rätt svar i tävlingen om det mystiska hörnet. Svaret var korsningen Stora gatan – Kopparbergsvägen. De flesta hade faktiskt svarat fel. Platsen blir lättare att känna igen om man även visar det nordvästra hörnet av samma korsning.
Det mystiska huset med cigarrbutiken skymtar till höger. Det stora huset på andra sidan Kopparbergsvägen var nybyggt 1920. Foto: Ernst Blom.
För övrigt undrar jag vad Zlatan har i landslaget att göra. Och varför Edman inte kan slå en passning rätt. Men Elmander var bra.
Fredag 1 september
Fortfarande sommarvarmt. Skrev om en professor som tror på en kokpunkt och har en värmepunkt i gårdshuset. Plockade kantareller. Försökte fånga den sommar som försvinner. Hoppas varje år att ozonskikt och solar och rubbet ska få fnatt och göra att tiden stannar just nu, i sensommaren med sina klara nätter, friska mornar och solvarma dagar.
Vi är med i ett radioprogram i P1 på söndag, klockan 13.05: Min röst, gammal och ung i skuggan av politiken. Vi råkade komma i vägen för en mikrofon i somras när vi cyklade på Fårö. Vi stannade vid Broänge gårdsbutik för att handla en glass när en reporter från frågade vad vi tyckte om alla de krav som myndigheterna ställde på de stackars små butikerna på landet. Vi sa förstås att myndigheterna inte var kloka och att alla de små gårdsbutikerna borde få sälja vad de ville. Ungefär. Minns inte riktigt. När journalister dyker på en kan man ju säga vad som helst. Folkets röster är alltid oförberedda, till och med obetänksamma. Ska bli spännande att höra vad jag tyckte. Om jag inte är bortklippt förstås, journalister kan man aldrig lita på.
En reporter från Sveriges Radio utforskar livet på den gotländska landsbygden.
Så här vackert var det innan vi bestämde oss för en glass.
