(Andra kapitlet ur boken Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus)

President Persson

Åh, denna svenska sammanträdeskultur! Lena Hjelm-Wallén får en särskild ton i rösten när hon pratar om vikten av ordning och reda, om ordförandens roll, om hur man ska lyssna in åsikter och söka kompromissen. En ordförande kan möjligen bestämma dagordningen på egen hand, för övrigt måste han höra efter vad mötet tycker.

Så var det i Sala, så var det i Västerås och så var det i Stockholm. Och så kunde det vara i New York och Bryssel också.

Men inte alltid.

– Utomlands finns det också en annan roll för ordföranden. Ta till exempel det Europeiska socialdemokratiska partiet, som jag känner väl efter att ha suttit i presidiet i många år. Där tar ordföranden sig större makt och frihet än vad vi är vana vid. Det kunde vara tre personer som ville någonting och det var så uppenbart att ordföranden bara struntade i dem.

Den förre franske presidenten Giscard d’Estaing var samma typ av ordförande när han ledde det konvent som skulle ta fram en ny grundlag för den europeiska unionen. Lena Hjelm-Wallén satt med i konventet och såg med stigande förvåning hur en stark ordförande kunde hantera en demokratiskt vald församling.

– Här hemma hos oss har vi en bestämd mötesordning som säger att alla yrkanden måste tas upp, man måste tillfråga mötet om man ska göra si eller så. En europeisk eller internationell ordförande anser däremot att han, det är nästan alltid en han, har rätt att sammanfatta vad han själv anser är vad de flesta kan enas kring och där hans egen uppfattning förstås väger särskilt tungt.

Omröstningar behövs inte. Stora politiker ägnar sig inte åt något så banalt som handuppräckning. Ordföranden ser det som sin roll att skapa beslutet. Mötet, det är Jag.

Under sina sista år i regeringen såg Lena Hjelm-Wallén att samma sätt att leda ett kollektiv blev allt vanligare även i Sverige.

– Statsministerrollen blir mer och mer presidentlik. Det handlar inte bara om att det är en stor personlig skillnad mellan Ingvar Carlsson och Göran Persson utan också om en påverkan från sättet att arbeta ute i Europa. Där har man ju en annan roll för den som är högsta hönset. Eller som är tupp i hönsgården.

Ibland kunde Lena Hjelm-Wallén ha viss förståelse för hur Giscard d’Estaing lotsade ett möte fram till det beslut som han till stora delar dikterade. Om det var spretigt, och det var det ofta i konventet, så hade det inte gått utan en person som Giscard d’Estaing. Ingen hade klarat av att få fram en vettig propositionsordning för att klara ut hur alla paragrafer skulle röstas igenom.

– Men så spretigt är det inte i en svensk regering. Där behövs inte ett presidentlikt styre. Om det här fortsätter kommer det att gå på tvärs med det kollektiva beslutsfattandet som varit svensk tradition.

Regeringen är enligt grundlagen kollektivt ansvarig för besluten, men grundlagen säger inte att ministrarna ska tycka samma sak som statsministern.

– Varken Erlander, Palme eller Carlsson kunde inför sittande regering säga till en minister ”nej, vi gör inte som du föreslår utan vi fattar ett helt annat beslut”. Efter det hade inte det statsrådet kunnat sitta kvar.

Under Göran Persson kan ett statsråd mästras under sittande regeringssammanträde. Statsministern styr besluten och statsråd som inte fått igenom sina förslag fortsätter som om ingenting hänt, om än rätt tilltufsade.

– Jag tycker inte om ett presidentlikt system där det är statsministern, inte kollektivet, som är regeringen.

Det finns en historia från den västmanländska landsbygden om hur sekreteraren i kyrkorådet skrev i ett protokoll någon gång på trettiotalet att ”mot beslutet reserverade sig alla utom ordföranden”. Kyrkoherden, som var ordförande, kände ansvar för församlingen och ville fatta det riktiga beslutet.

Han förstod ju hur det skulle vara.

Den historien berättar inte Lena Hjelm-Wallén när hon sitter hemma på verandan på Syrengatan, ett par år efter det att hon lämnat regeringen, och beskriver sin förre chefs presidentlika sätt att leda sammanträden.

– Jag hävdar bestämt att det jag säger nu inte är en kritik av Göran Persson. Utvecklingen hade säkert gått åt det här hållet även med en annan statsminister, men visst är han som person mer dominerande än vad Ingvar Carlsson var. Ingvar var mer en lagledare, han skulle ha haft svårt för den här situationen, det stämmer inte med att hans syn på ledarskap. Jag tror att statsministrarna påverkar varandra ute i Europa. De stora gossarna dunkar varandra i ryggen, de gör varandra väldigt, väldigt stora.

Deras självförtroende stiger i takt med det inbördes berömmet. En stark ledare förutsätts vara beslutskompetent. Hans förslag till beslut kan överraska alla andra, som formellt ska vara kollektivt ansvariga.

Lena Hjelm-Wallén ville ha ordning och reda på sina möten. Hon funderade också noga över när olika frågor skulle föras fram. Hon säger att hon hade en intuitiv känsla för tajmningen.

– Sådant har man nytta av när man jobbar med en statsminister. Då handlar det inte bara om att ha ett bra och underbyggt förslag, utan också om att föra fram det i rätt tid.

Hon har haft förmågan att se om personen, eller styrelsen, är mogen att lyssna på argument och gå till beslut. Antingen kan man ta två steg framåt och sedan ett steg tillbaka eller också vänta på rätt tillfälle och ta tre steg framåt på en gång. Denna förmåga är förmodligen underskattad i politiken.

– Jag är ganska bra på att lägga fram saker i rätt tid. Många får nej bara för att de inte har någon känsla för tajmningen. De ställer frågan vid fel tillfälle.

Politik är inte bara att vilja, som Olof Palme sa. Politik är också att vilja vid rätt tidpunkt. Politik är att vara litet smart.

Den insikten kunde man ha användning av även inom Västmanlands socialdemokratiska partidistrikt.