|
Juli 2006
Måndag 31 juli
L har just sett Lennart Bodström. Vi har pekat ut Palmes sommarstuga. Solen har gått i moln men Gotlands Energi bjuder på gratis trådlös uppkoppling på en p-plats vid Sudersand. Livet är märkligt. I en reklamtidning för Gotland berättar Pugh Rogefeldt om musiklivet i "industristaden" Västerås på sextio- och sjuttiotalen. Vi gillade att spela så fult som möjligt, påstår han. För att reta den äldre generationen. Så fult som möjligt? Jag tror honom inte. I Gotlands tidningar läser vi om pensionärsutflykter om om Jan Eliasson som bygger en stenmur i Tingstäde medan han tänker på Israel och Libanon.
Vi badar i Bästeträsk, i havet och i ett kalkbrott som kallas Blå Lagunen.
A jump for the future
Lördag 29 juli
Svalare, moln. Packar bilen för att åka till den årliga veckan på norra Gotland, i ett område som ända fram till för några år sedan var avspärrat för utlänningar. Stora skyltar motade bort dem och man kände sig exklusiv när man som svensk fick promenera på vidsträckta steniga stränder utan andra nationaliteter i synhåll. I dag är begränsningarna borta, de hemliga bunkrarna sprängda – men stränderna är lika ödsliga som förut. Kanske beror det på att den steniga kusten från det nedlagda kalkbruket i Bläse till Ar saknar badvänliga stränder. Vägarna och stigarna fungerar desto bättre för kontemplation.
Och det är nära till Fårö där Fårögubben Bergman säkert fortfarande kör omkring i sin röda jeep. Jag vet var han bor, men jag tänker inte tala om det.
Återstår att se om jag lyckas komma över nån nätuppkoppling i nån nedlagd militär anläggning i Fårösund. Annars hörs vi om en vecka.
En väg för funderingar.
Fredag 28 juli
Ernst Chaszczynski hade frisörens exakta tajmning. Han hade en osviklig känsla för när han skulle prata och när han inte skulle göra det.
Ernst var frisör hela sitt yrkesliv. Han ville inte sluta. Han klippte sin sista kund i mitten av maj. I juli dog Ernst. Han var 72 år.
Det blir tomt när en frisör dör.
Jag var en av hans många stamkunder. Jag förstod att allt inte stod rätt till när jag hörde att han gått hem mitt under arbetsdag i februari. Ernst brukade inte vara sjuk, men nu var han det.
Han talade inte gärna om det. Vi visste att han hade haft problem med hjärtat tidigare. Nu var det något åt bröstet också.
I maj var han plötsligt inte där, i Västerås sista genuina frisersalong på Stora gatan 36, med en reklamtavla från sextiotalet med en oklanderligt friserad Ove Kindvall.
– Han hör av sig till dig när han känner sig piggare, sa dottern Christine.
Ernst ringde någon dag senare.
– Jag går ner ett par timmar nu, du kan komma om du vill, sa han.
Ernst klippte med samma elegans som vanligt och han spände stolt ut frisörvästen, som han alltid gjort. Med sax och kam i bröstfickan och med prydlig slips. Jag hörde att han andades tungt men vi pratade inte om sjukdomar.
Det utvecklas en märklig känsla av samhörighet mellan en frisör och en stamkund. Jag klippte mig hos Ernst i mer än 30 år. Vi kände varandra, och ändå inte. Jag tror det bara är hos en god frisör som man kan prata avslappnat och tystlåtet om viktiga saker och ting utan att komma in på minerade marker.
Under åren fick jag ändå veta en del om hans barndom i norra Tyskland, om frisörstudierna i Danmark efter kriget, om pappan som sa att en frisör aldrig blir arbetslös eftersom håret alltid skulle fortsätta att växa på folk, om hur han kom till Västerås och om hur han tog över frisersalongen efter Ernfrid Andersson 1958.
Bara han själv visste hur många stamkunder han hade.
Vi saknar honom. Dottern Christine har tagit över. Nu kanske hon tar ner tavlan med Ove Kindvall.
Ernst sa säkert något om att den skulle sitta kvar så länge han levde.
Ernst Chaszczynski klippte västeråsare i ett halvt sekel.
Torsdag 27 juli
Läste DN Debatt och fick ta del av sånt där byråkratiskt vanvett som dyker upp med samma regelbundenhet som algblomning. En statlig utredning för jämställdhet i förskolan har blivit färdig efter tre år. Vad föreslår den? Jo, att det ska anställas en genuspedagog per 25 anställda i förskolan! Tusentals genuspedagoger skulle spridas över landet med uppgift att prioritera "genus- och könsrollsfrågor för kompetensutveckling". Många pärmar blir det som ska bäras runt...
Utredningen konstaterar att pojkar och män saknar den riktiga glöden och intresset för förskolan. För råda bot på det föreslås "sommarkurser i barnomsorg och pedagogik för pojkar". Syftningen kan få en att tro att småpojkar ska gå på genuskurser på sommaren i stället för att fiska abborre. Men förmodligen menar man att manliga anställda ska berika sina sommarliv med dessa kurser. Tur att man är för gammal.
I väntan på genuspedagogen
Onsdag 26 juli
Cyklade ner på stan framåt kvällen. Vädret osannolikt. Varmt, stilla. Måste vara sommarens kulmen. Folk strosade i hamnen, åt och drack på restauranger och kaféer. När kommer ishavsluften tillbaka? Den kära ishavsluften...
Funderade på varför jag aldrig kommit på någon idé som kan göra mig till miljardär, likt de där unga killarna som sitter i sina garage och hittar på Google, YouTube och allt annat. Min enda idé hittills är att försöka få in ett strykjärn i en mobiltelefon. Där finns ju redan både alkotestmätare och ficklampa, så varför inte ett strykjärn?
Stannade till i Insjön häromdan. Clas Ohlssons urställe, gubbdagisets ursprung. Jättelager, stor butik, fullsmockad parkering. Ohlsson himself hälsade på oss i brons vid ingången.
Clas Ohlsson i gubbdagisets urhem.
Där satt hans första affisch också, en affisch där han erbjuder sig att ta hand om cyklar för vinterförvaring. Han reparerade och smorde upp dem för dem som ville. Genialisk idé. Han fick in litet pengar, köpte upp ett lager läroböcker och började sälja på postorder med en katalog. På den vägen är det, fast nu säljer företaget det mesta som kan säljas.
Clas Ohlsson satte upp sin cykelaffisch 1917.
Det var samma år som Lenin reste hem för att göra revolution i Petrograd.
En historisk affisch ett historiskt år
Tisdag 25 juli
Trettio grader i skuggan. Vita fjärilar fladdrar tyst över pelargonerna. Datorn susar inne i skrivrummets mörker. Det kom ett mejl från Karin Vrethem Uvenbeck, som läst om Villa Asea på min hemsida. Där finns första kapitlet ur min bok om 1917, där jag berättar om hur morfar tog mig med på promenad i Stallhagen, förbi Villa Asea i det tidiga femtiotalet. Vi som bodde på andra sidan Köpingsvägen lekte aldrig i de fina kvarteren.
Villa Asea byggdes 1908, bilden är från 1917.
Karin Vrethem Uvenbeck berättar att hon bodde i Villa Asea då, när morfar gick förbi utan att våga titta in i chefens trädgård. Hennes pappa Åke Vrethem var vd för Asea 1949–1961.
Karin Vrethem
Familjen Vrethem bodde i villan alla de åren. Karin hade fem bröder som sprang med indianfjädrar i Stallhagen som de andra barnen. De gick i samma skolor också, Fridhemsskolan, Mariabergsskolan, Skepparbacken och Djäkneberget.
Trapphallen.
Inne i huset fanns tvättnedkast genom alla våningar. Därinne klättrade barnen och damp ner i den stora tvättkorgen i källaren.Det sociala livet var omfattande. Vecko-Journalen gjorde reportage, Arosdamerna bjöd på garden party eller välgörenhetsarrangemang. Och kändisar kom på hemliga besök.
Karin skriver:
”Visst sprang journalister runt och undrade om både Erlander och Dan Axel Broström och hans AnnaBella - men vi hade tystnadsplikt.”
”Vi fick frågor om huset var restaurant eller kyrka. Man ringde och bad oss boka bord. Och andra undrade när högmässan var.”
”Vi fick en annorlunda uppfostran mot dagens barn. Visst var vi beskyddade och hade alltid vuxna runt oss, men vi var aldrig förmer än någon annan.”
Barnen Vrethem spelade tennis på den egna banan och överst i tornet fanns det pingisbord och öppen spis.
”Jag spelade dock både kula, hoppade hage och lekte burken med grannbarnen som saknade el, vatten med mera. Mina första intryck av kokt potatis med skal på går aldrig ur. Eller hur man kokade badvatten på vedspis.”
Just det där sista tycker jag är en så talande bild.
Det första intrycket av kokt potatis med skal! Och hur man kokade badvatten på vedspis.
Tack, Karin!
Måndag 24 juli
Åkte båt med S och M på Mälaren i går. Paj och vitt vin, bad i det söta mjuka, litet brungröna vatten som jag älskar, men som saltvattenfolket fnyser föraktande åt. Dom där som måste duscha bort saltet så snart dom doppat sig...
Vi gick väster om Ridön. Där ligger en liten ö vars namn jag inte vet. Från ön går en smal sandrygg över till en liten blinkfyr som hjälper de stora fartygen på deras tysta nattliga färder mot Kvicksund och Köping. Sandryggen är en utmärkt badplats, på båda sidor. Där satt stora och små västeråsare i eftermiddagshettan, på samma sätt som stora och små västeråsare suttit där varma sommardagar i tiotals, kanske hundratals år.
En okänd idyll en halvtimme och sex knop från stan.
Sånt känns konstigt för en urvästeråsare. Jag som trodde jag kände till alla vackra platser i den kommun som kallar sig stad.
Den här platsen har jag inte haft en aning om.
Möjligen kan det bero på att jag inte har någon båt.
Ett badparadis eller en hägring?
Läste ut Lars Gustafssons märkliga lilla bok Den amerikanska flickans söndagar. Hur kan man komma på idén att skriva en versberättelse i jagform om en flicka på ett bibliotek som våldtas och mördas?
Men Gustafsson har kvar sitt grepp om språket. Likt Tranströmer kan han få vardagen att sakta skaka av det oförklarliga.
Stackmolnen gömmer på hemligheter
Och tornar upp sig till allt högre höjd.
Och trafikplanen smyger försiktigt
Omkring dem, rädda att väcka den åska
Som hämndlystet ruvar därinne.
Lördag 22 juli
Summer rolls on. Senaste noteringen på Google för sökning på kombinationen Zidane + head är tjugomiljoneråttahundratusen träffar...
Vad är det som händer i Libanon?
Vi har inget svar. Åkte till Eskilstuna i stället.
Eskilstuna har lyckats med det som Västerås bara pratar om: att skapa ett nytt, ljust och luftigt konstmuseum i en nedlagd industrilokal. Det är Bolinders gamla kugghjulsverkstad som förvandlats till ett kommunalt museum där man kan se bra svensk konst. Många av de stora namnen från 1900-talet finns där: Ivan Aguéli, Otte Sköld, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Einar Jolin, Otto G Carlsund, Albin Amelin med flera. Där finns äldre namn som CG Hellqvist och Marcus Larsson, och där finns, förstås, de moderna lustifikationer med rörliga mojänger, vattensprutor och annat som varje nutidsmuseum med självakting stoppar in i lokalerna för att ge den unga publiken en kick in i Konstens Verkliga Värld.
Trevligt, sevärt. Åtta på en tiogradig regional skala. Åk dit.
Ung man vänder ryggen åt Otto G Carlsunds abstraktioner.
Detalj ur Albin Amelins mustiga oljemålning Arbetarkafé från 1936. Amelin skildrade en lunchrast på kafé Ejdern på Stadsgårdskajen i Stockholm, med lyftkranar, ångande lokomotiv och en av Sveabolagets båtar utanför fönstret. Och är det inte en polis som står och övervakar arbetarna längst till vänster?
Fredag 21 juli
Högsommar, säden gulnar. Varmt. Cyklade på Ängsö. Två örnar skrek, fiskgjusen cirklade lojt, måsar jagade hägrar. Vi badade på klippor och följde en för oss okänd ringlande stig förbi en hage med mystiskt utplacerade stenar, ner till en brygga. Om jag hade målat med frikostig palettkniv hade det blivit ungefär så här.
Med Photoshop är det mesta möjligt.
Tiden står still i värmen. Det mörknar tidigare. Vi var i Dalhalla för ett par dagar sedan. Första åsynen av kalkbrottet ovanifrån är häftig. Därnere körde Robert Wells sin Rhapsody in Rock i fyra timmar. Maria Möller imiterade Carola så jag kiknade av skratt. Maria kan bli hur bra som helst.
När mörkret kom brände Wells av raketer i fyrtakt. Nöjesindustrins hyllning till en nedlagd arbetsplats som genererar nya jobb.
Rhapsody in Rock i fyrverkeritakt.
Torsdag 20 juli
Nya hockeyhallen i Leksand heter Ejendals arena. Namnet har köpts av ett företag som tillverkar skyddsskor och handskar. Det mesta går att köpa för pengar.
Närmaste granne, mot Siljan, är ett märkligt slottsliknande stenhus från 1911. Hildasholm. Ritat av Torben Grut som var arkitekten både bakom Solliden och Stockholms stadion. Villan är stor och pampig och hör egentligen inte hemma i de röda trähusens landskap.
Hildasholm, ishockeyhallens granne i Leksand.
Hildasholm minner om en av de märkligaste svenskarna det senaste århundradet. Axel Munthe. Läkaren som gjorde en osannolik karriär i den europeiska societeten och som drog in så mycket pengar att han kunde köpa konst och fastigheter i Italien, Frankrike och Sverige.
Hildasholm lät han bygga till sin tjugo år yngre engelska hustru Hilda Pennington Mellor, som han gifte sig med för att få barn innan det var för sent. Att hon var stenrik gjorde förmodligen inte saken sämre.
Axel Munthe (1857– 1949)
Det oglamorösa bröllopet hölls i London 1907. Munthe kom till kyrkan på förmiddagen, på kvällen återvände han till Baden där den svenska kronprinsessan Victoria otåligt väntade på honom. Hon skulle snart bli svensk drottning. Victoria hade träffat sin livmedikus mer än tio år tidigare. Deras kärlek tycks ha varit en offentlig hemlighet. Kanske var Gustaf V införstådd. Engelska Hilda var det uppenbarligen. Hon födde Axel två söner och fick sitt Hildasholm i Leksand där hon kunde vara på somrarna.
Då fanns ingen ishockeyhall.
Opiumvallmon blommar framför Hildasholm.
Onsdag 19 juli
Resan till Dalarna började som så ofta med ett stopp i Ängelsberg. Någon hade satt en skylt i stenmuren utanför brukshandeln med texten: Varning för huggorm!
Vi gick inte nära.
Närmare bruket, vid ett av de vattendrag som för evigt förknippas med svensk järnhantering, stack en säl upp sitt vänliga tryne bland näckrosorna. En sälkompis huserade strax intill.
En säl bland näckrosor. Eller ?
På stranden virrade vi till begreppen ännu mer när en glaspyramid speglade lövverken. Vad var verklighet? Vad var en irrbild?
Vad är verkligt?
Någon skrattade åt oss från en brädkoja i ett träd. Kojan var döpt till Livslögnen. Vi var i Ängelsbergs skulpturpark. Jag var tveksam först, jublade sedan åt konstnärernas påhittighet.
Sälarna var skulpterade av Unna Katz i Västerås, spegelpyramiden var gjord av Oleg Nourpeissov och kallades förstås oändlig metamorfos. Trädkojan hade snickrats av Lars Vilks, han som skrämde slag på esteterna nere på Kullabergs sluttningar.
Mycket mer finns att se i Ängelsberg. Och i skulpturparken. Åk dit.
Naturens egen konst.
Tisdag 18 juli
Dalarna. Små byar. Röda hus, svenska flaggor, midsommarstänger. Så jäkla svenskt. Trädgårdar. Hildasholm i Leksand, Axel Munthes ställe. Lunch på ett ställe där de tog tio kronor för ett glas kranvatten. Oskick. Skriver detta på ett kommunalt bibliotek. Oh, dessa svenska bibliotek.
Därför betalar jag skatt. Gärna.
Måndag 17 juli
Har ägnat en stor del av förmiddagen åt telefonen. Har ringt till Skatteverket, ”Ni står på plats 17 i kön”, till tidningsdistributören, ”Vi besvarar ert samtal så snart som möjligt”, till Plusgirot, ”Knappa in ert kontonummer”. Går det inte att ringa direkt till någon handläggare längre?
Har skrivit ett första utkast till ett bildspel om Västerås på sextiotalet till en ny DVD som VLT ger ut i höst. Bilderna från VLT:s arkiv är ibland fantastiska. Vad sägs om de här två arosbröderna som kollar in affischen för Vilgot Sjömans Nyfiken blå, är den inte underbar?
Ny VLT-dvd på gång i höst. Nu om 1960-talet. Foto: VLT-arkivet.
Lyssnar med förskräckelse på rapporterna från Mellanöstern. Tar det aldrig slut? Mönstret upprepar sig. Den svaga och på många sätt förtryckta parten slår till med en terroraktion. Den starkare svarar med repressalier som inte står i proportion till det som hänt. Så är kriget i gång.
Medan priset på jordbgubbar sjunker under 20 kronor i Sverige.
Undrar vad Putin, Bush och de andra kom fram till under mötet i St Petersburg med G8, The Big Eight?
Sigfrid Edström hade en egen herrklubb på trettiotalet som han kallade The Big Five, de fem stora. Cheferna för Asea, SKF, Electrolux, Separator och LM Ericsson träffades för att prata om hur samhället kunde förbättras för näringslivet. Socialdemokraterna styrde landet och allt var inte som förr.
Edström berättade en gång hur han träffade Per Albin Hansson i ett ärende som rörde Asea.
– Industrin borde vara bättre representerad i riksdagen, sa Per Albin.
– Kan du ge oss några röster, svarade Edström.
– Det finns andra utvägar, sa Per Albin.
Varpå Edström gick hem och bildade The Big Five för att få balans i folkhemmet.
Vägen mot framtiden i den lilla franska staden Montbrison.
Lördag 15 juli
Det är varje människas plikt att försöka bli ett original, sa Albert Engström. Tål att tänka på. Förstår att han kunde komma på såna tankar när han satt där på klippan, i sin lilla röda stuga, och tittade ut över Ålands hav. Han såg måsar och sälar och inne bland buskarna klev Kolingen omkring som ett evigt fantasifoster. Hit ut kom Evert Taube på besök julen 1915, när knappt någon visste vem han var. Evert var förresten förlovad med Albert Engströms dotter Malin ett kort tag (avdelningen värdelöst vetande). Man kan njuta av Engströms teckningar, även om det krävs en stor dos överseende med hans fördomsfulla klasstänkande och fadda antisemitism.
Hit ut, till stugan på klippan, kan man lämpligen promenera på en högstidsdag som man helst vill glömma men som ändå kan bli oemotståndlig.
Men det är en annan historia.
http://www.albertengstrom.se/
Engströms målarstuga och färjan till Åland från Grisslehamn.
Torsdag 13 juli
I dag dansar de på Place de la République i Paris. Det är dan före den 14 juli, då är det helgdagskväll och fest. Större partaj än på den riktiga revolutionsdagen. Vi dansade på Place de la République för tio år sedan. Jag skulle fylla jämnt dan därpå. Det är samma visa nu. Fast vi dansar inte. Vi väntar till augusti. Nåt kul ska man väl ha.
Fick ett mejl från A i Örnsköldsvik. Han har nyss passerat samma traumatiska gräns.
Hav förtröstan, skrev han. Dagen kan firas på olika sätt. A flydde, köpte en gräddtårta, fick tillstånd att köra in på den stängda soptippen på kvällen. Låste om sig. Satt där i solnedgången, mumsade tårta och kollade på trutar, hämplingar och lappsparvar och funderade på livet.
Finge jag välja skulle jag nog hellre sitta på Balcon Nord ovanför Chamonix och titta på alpkajor. En satte sig nästan i mitt knä, men flög när jag började fippla med kameran.
Alkpkaja sommaren 2006.
Nere i dalen såg jag en fjäril som jag inte har en aning om vad den heter. Jag kallade den mademoiselle Butterfly.
För övrigt tror jag att Västerås flygplats blir kvar.
Liksom fåren på Björnön. Utsikterna över Hässlösundet har blivit mycket bättre.
Onsdag 12 juli
Sökte efter kombinationen Zidane + head på Google och fick, hör och häpna, 4 890 000 träffar. Nästan 5 miljoner träffar! Världsrekord. Vi har just upplevt världshistoriens mest sedda direktsända våldshandling...
Zidanes mamma sägs ha talat ut i nån tidning och krävt Materazzis kulor på ett fat. I kväll pratar Zidane i fransk tv. Materazzi säger att han älskar barn och mammor.
Kolla på Google, det har säkert blivit fler inlägg sedan jag skrev det här.
I någon slags bakgrund angriper Israel Libanon.
Tisdag 11 juli
Dagen närmar sig. Förtränger. Skriver om sextiotalet i stället. Och minns hur vi faktiskt klarade av att gå på hög höjd under Mont Blanc för två veckor sedan. Här kommer ett bra tips på en fin vandring på 2 300 meters höjd för dem som råkar vara +55:
Ta ett billigt flyg till Genève, SAS och SwissAir har riktigt bra priser, hyr en liten bil, kör in i Frankrike, upp i bergen, mot Chamonix. Ta förslagsvis in på svenskhotellet Gustavia vid järnvägsstationen, gå till linbanestationen tidigt på morgonen, köp en biljett upp till den höga spetsen Aiguille du Midi på 3 842 meters höjd.
Nästan 4 000 meter upp, luften är tunn.
Högre än så är det svårt att komma med linbana i Europa. Andas djupt, spring inte på terasserna däruppe, det är högt. Panoramat är magnifikt, toppar, glaciärer, is, berg. Har ni tur ser ni Mont Blancs topp på 4 810 meter en halvmil bort i sydväst.
Ta sen linbanan ner till mellanstationen på Plan de l’Aiguille, kliv av där, på 2 300 meter, ta en fika och börja sen gå på vandringsleden Balcon Nord mot öster, högt, högt över Chamonixdalen, med Mont Blanc-massivets oerhörda spetsar till höger, över er.
Balcon Nord, en av Alpernas lättaste och vackraste vandringsleder.
Stigen är sex-sju kilometer lång, lätt att gå, litet stenig ibland, men inga problem ens för en krånglande menisk om man tar det lugnt. Bry er inte om skyltar som påstår att vandringen ska ta två timmar. Använd det dubbla, eller mer. Njut. Känn er som Alpernas upptäckare. Borta vid glaciären Glace de Mer plockar ni fram linbanebiljetterna och använder dem för att ta det röda bergståget ner i dalen igen.
Här gick vi inte...
Se fler bilder från Chamonix här.
Måndag 10 juli
Några regnskurar och litet västlig vind får hettan att dämpas. Lyssnar till Clifford Brown och Jussi Björling medan vi dukar för C och AS i trädgården. Berättar om Ludvika och loppmarknaden. Vi besökte Brunnsvik också. Där flyger Lenny Clarhälls skulptur Trasten och tranan ut över sjön Vässman och Grangärde finnmark. Det är samme Clarhäll som gjort minnesmärket över de stupade i Ådalen, den märkligt kluvna hästen i Lunde, på samma plats där Lenas ingifta morbror gick några steg bakom han som bar fanan i demonstrationen 1931.
Trasten och tranan av Lenny Clarhäll.
På en av de röda väggarna i Brunnsvik satt en askkopp som blivit ett fågelbo. En subtil kritik av rökningen.
Tobaksmotstånd på folkhögskola.
Göran Greider ska ha en sommarstuga i Dalarna nånstans. Han skrev om rabarber i Aftonbladet i helgen. Där frågade han om talesättet att lägga rabarber på något. Varifrån kommer det? Det svar jag hört är att det är ett idiom som råkat ut för en lekfull folketymologisk förvrängning. Lägga rabarber på sägs vara en folklig variant av lägga embargo på
Vad sa Materazzi? "Muslimsk terroist"? Eller nåt om Zidanes mamma? Världen väntar på svar. De inblandade får skynda sig att svara innan världen intresserar sig för något annat.
Söndag 9 juli
Zidane… vad hände? Zidane… vad sa han, den där Materazzi? Zidane… hur kunde du?
Jag sa före VM att turneringen kunde bli de gamlas sorti, den tunge Ronaldo, den gamle Zidane. Det blev det också. Men Zidane hade kunnat bli kung, han var värd att bli kung… så gör han en sån där idiotisk grej… varför? Vad blev han kallad? Vad var det för mörk sida av bollgeniets personlighet?
Italien vann, men jag kommer bara att minnas Zidane och hans skalle mot Materazzi. Inför över en miljard tevetittare, inför över tusen miljoner med samma intresse flör denna magiska sport. Jag kommer att minnas hur han lämnade planen, med böjt huvud, förbi den gyllene statyetten som efter straffläggningen skulle överlämnas till den bäste försvarsspelare jag sett: Italiens lille mittback Cannavaro.
Frankrike borde ha vunnit.
Italien var värda segern.
Nu är det slut.
Det känns tomt. Jag orkar inte ens lägga ut en bild.
Vad ska jag göra nu?
Nu återstår det väl snart bara att laga tapeten inne på toaletten. Vardagen är här igen. Livet går vidare. Och nya bollar rullar över gröna planer.
Lördag 8 juli
Åker till Ludvika i dag. Ska sälja prylar på Loppis. En återkommande grej, vi är några som tävlar om vem som prånglar ut mest. Sen badar vi och äter middag. Försöker varje år sälja överexemplar av Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson utan att lyckas. Och vem bryr sig om en förstautgåva på svenska av Graham Greene?
Pelargonplantor och vykort går bättre. Kännarna kommer och bjuder på de enda rariteter man har så snart man packat upp. Förra året köpte en gubbe alla min mosters gamla vykort för en hundring. Direkt.
– Nu blev du lurad, sa en annan gubbe som kollat in oss. Dom där säljer han för det femdubbla.
Kanske det. Å andra sidan var det roligare att sälja korten än att ha dom i en skokartong i källaren.
Funderar på att sälja mina ryska vykort i år. Men jag vet inte. Jag vill gärna ha dom kvar.
Titta på den här unge mannen som bestämt tackar nej till vodka för att i stället göra tjänst i den sovjetiska staten. (Het läses Njet, det som ser ut som H är ett N i det kyrilliska alfabetet.)
Fler kitschiga kort och posters från den sovjetiska tiden finns att beskåda på www.plakat.ru .
Fredag 7 juli
Schersminen blommar så vackert att det känns överdrivet. Lika överdrivet som den tunga söta doften. Den här blomman har jag förväxlat med jasmin under alla år.
Högsommar. Nere från stan hörs motordån och brunstvrål från Power Meet. Jag sitter innne vid datorn.
Fick veta att Staffan Skott skrivit en krönika på Namn&Nytt i DN den 29 juni om min bok 1917. Efter att ha berättat om Västerås, Edström, Petrograd och bolsjeviker skriver han:
”Om året 1917 i Västerås och Petrograd har jag läst en bok av Anders Lif, 1917, som finns på nätbokhandeln. Den är raskt, pedagogiskt och underhållande skriven, en roande skildring av världshistoria i det stora och det lilla, och av det Sverige, där det likt Tyskland aldrig kan bli revolution.”
Mer om min bok 1917 finns att läsa här.
Vill ni beställa den så går det också bra. Skicka e-post till mig så leverar jag till sommarpriset 100 kr (+ frakt och porto 50 kr).
En klok karl, den där Skott. Han har skrivit om cyklar, Ryssland, filosofi och annat märkligt. Jag såg honom länge som en rabiat kommunistätare, men med åren framstår han som mer klarsynt än de flesta om förhållandena i det imperium som en gång fanns och som kallades Sovjetunionen.
En av Staffan Skotts böcker om Ryssland.
Har ni förresten lyssnat på fotbollssnacket i Sveriges Radio Västmanland? Det är inte för sent än. Jag har varit med ett par gånger. Kul jobb. Häftigt att se lampan som tänds när man är i sändning.
Lyssna här.
Onsdag 5 juli
Hemma i värmen, gräset har växt, klövern blommar, tidningarna olästa.
Har bland annat varit i den franska staden Clermont-Ferrand, i skuggan av gröna vulkaner. Där finns Michelinfabriken. Däcktillverkaren. Michelingubben, ni vet. Påhittad 1898 när en av de äldsta Michelinbröderna var på en mässa i Lyon och såg däck staplade så att de såg ut som en gubbe. Bolaget är etta i världen på däck. Jag bryr mig inte om däcken, men jag älskar Michelins gröna guider och deras fantastiska vägkartor. Där finns allt. Till och med backkrön och rastplatser.
Michelingubben är en av världens bästa logotyper.
I Clermont-Ferrand är Michelin vad Asea en gång var för Västerås. Över 13 000 arbetar på däckfabriken.
Men sedan några veckor är ingenting längre sig likt.
Högste chefen Edouard Michelin har dött under mystiska omständigheter, bara 43 år gammal. Nu är folk oroliga för vad som ska hända. Michelin har drivits av Michelinare, med något kortare undantag, ända sedan starten i slutet av 1800-talet. Men Edouards barn är ännu för små för att ta över, och hans bröder varken kan eller vill. Den ene är präst och den andre sägs vara litet osmart. Systrarna kommer överhuvud inte på fråga i den katolska släkten.
Ett tack till den omkomne Edouard Michelin i ett skyltfönster i Clermont-Ferrand.
Edouard Michelin utsågs till vd av pappa Francois för sju år sen. Han skulle föra arvet vidare. I slutet av maj drunknade Edouard utanför Bretagnes kust när han var ute och fiskade tillsammans med en god vän. Båten och Edouards kropp har återfunnits. Den gode vännen är fortfarande borta. Ingen vet vad som hänt.
Det pratas i Clermont-Ferrand. Men sannolikt var det en olycka. Bolagets vice vd Michel Rollier är utsedd till tillförordnad vd.
Edouard Michelin satt också i styrelsen för Nokia.
I Clermont-Ferrand är Michelin vad Asea var för Västerås.
Läs mer i bloggarkivet
Bloggarkiv
Startsidan
| 