Söndag 25 juni
Flyger till Frankrike i morgon, tidigt. Behöver inte läsa svenska tidningar på en vecka. Slipper reta mig på förstärkningsord. SvD hade på ettan i dag: ”Sverige helt utspelat”.
Är ett lag som bara är utspelat mindre utspelat än ett lag som är helt utspelat?
En god man är en god man tills den dag det plötsligt dyker upp en man som är en mycket god man. Är då den gode mannen mindre god än den som är mycket god? Förstärkningsordet ”mycket” har försvagat, inte förstärkt, det ursprungliga ordet ”god”.
Sen retar jag mig på alla som klämmer dit accenter på museum och jubileum när orden böjs i bestämd form eller i pluralis. DET SKA INTE vara accent över e i jubileet och museet! Och hör sen.
Så där är jag. Kan inte hjälpa det. Ska bli skönt att komma bort ett tag.
Vi ska hälsa på familjen Gaynard i en liten by i Auvergne. De kan ingen engelska, vår franska är usel. Men vi har en sak gemensamt. Mer om det nån annan gång.
Nu lämnar vi alltså den svenska midsommaren.
Låt oss minnas det dukade bordet länge.
Vi syns när juni gått över i juli.
Midsommarmat anno 2006.
Lördag 24 juni, midsommardagen
Vilket antiklimax! Här har man gått och laddat i flera dar, här har man räknat ned minuterna sedan i morse, här har man sett fram emot underhållning med de sällsamma nu-ögonblick som hör idrotten till – och så tar det slut på tolv minuter...
Bedrövligt. Mittförsvaret sprang åt fel håll, allt var vidöppet. Lucic fick rött efter två gula kort, varav det första var konstigt. Jag tyckte han slog bort bollen.
Men OK, inga ursäkter räcker. Tyskarna spelade ut oss. Vi är inte bättre. Var fanns mittfältet? Var det nån som såg Källström innan han byttes ut? Varför nickade inte Zlatan när han fick chansen i första? Varför skulle han försöka klacka i höjd med ögonbrynen på en tysk? Varför kom inte högersidan fram i ett enda anfall? Varför...? Straffen som Henke slogt bort var ingen straff. Han filmade. Trist slut på en fin landslagskarriär.
Det som retar mig mest är att tyskarna fick rätt. Svenskarna framstod som älgklivande och knäckebrödsätande Ikeaskåp i jämförelse med snabba, bollsäkra, taktiska, kvicktänkta och välpassande hemmaspelare.
Inte blir livet lättare av att jag härskande till på några reklamskyltar i dag, när jag skulle visa släkten den fina utsikten över Mälaren från vägen förbi Lögarängen. Mälarstaden, ni vet, med vyerna bort mot Elba och Östra.
Vad såg vi? Jo, nyuppsatt reklam som gör reklam för – Mälarveckorna.
Av fjärden syntes icke ett spår.
God natt jord.
Mälarstaden gör reklam och skymmer utsikten över det bästa stan har.
Lördag 23 juni, midsommarafton
När midsommaren var som vackrast kom beskedet att Martin Adler mördats i Somalia, under sitt arbete som journalist.
Martin bodde i Västerås. Hans familj bor här. Fru och två barn. Martin var en kollega som rörde sig i andra sfärer. Sista gången jag träffade honom var på Ryanair, från Västerås till London. Jag skulle på en semesterresa, han skulle över till BBC över dan och redigera nånting. Martin Adler rörde sig i andra sfärer än vi andra i Västerås. Han var en global journalist. Han vann internationella priser. Han var den ende krigsreporter som Västerås någonsin haft. Fotograf, reporter, skribent. Orädd. Kunnig. Professionell. Säg den krigszon, säg den kris där han inte var. Han visste att han levde ett farligt liv, han visste att det otänkbara kunde hända.
Nu har det hänt.
Så oerhört ledsamt.
Martin Adler blev 47 år.
Fotbolls-VM fortsätter utan att bry sig om världens övriga händelser.
Alldeles nyss blev Frankrike klart för åttondelen. När Zidane försvann blev det spring i benen på de andra. Viera var lysande.
Men jag orkar inte lyssna på Glenn Strömberg längre. Han är så pompöst tjatig att teven nästan skäms. ”Här ser man så viktigt det är att skjuta innanför stolparna, då kan det bli mål.” ”Suverän passning som inte gick fram.” Und so weiter.
I morgon kan det skrivas svensk fotbollshistoria.
Men jag tror Tyskland blir för svårt.
Om Sverige vinner lovar jag att omedelbart köra igång ett dagligt träningsprogram för mitt knä och min eländiga hälsena.
Torsdag 22 juni
Cyklade till Hässlö. Kände den där sötaktiga lukten från sommarens dikeskanter med klöver och smultronblom. En doft som alltid kommer att påminna om barndomens somrar, när smultronen träddes på långa slanka grässtrån och när allt var en evighet innan äpplena mognade och någon påminde om att skolan snart skulle börja.
I går var det årets längsta dag.
Jag säger inget mer.
På Hässlö klättrade jag upp stege i gamla CVV-hangaren och tittade in i cockpiten på en Pembroke från 1956. Jag gjorde det av en alldeles speciell anledning, som jag återkommer till.
Så där satt de alltså, inklämda bakom instrument och reglage, när de började flygningen från Västmanlands flygflottilj strax efter klockan två på eftermiddagen, tisdagen den 30 oktober 1956.
Det skulle bli en ödesdiger flygning.
Jag har läst om den på Krigsmuseet i Stockholm. Jag har intervjuat personer som såg vad som hände. Jag har...
Jag skriver om det just nu. Tids nog får ni läsa mer.
Jag hann klippa häcken också. Och se Australien spela oavgjort mot ett desorienterat Kroatien. De gröngula gick till åttondelen efter en oerhört spännande match. Go, aussies, go!
Insidan av en Pembroke, ett tvåmotorigt transportplan byggt 1956.
Tisdag 20 juni
Såg förstås matchen. Alla talade bara om den. Ställde digitalboxens hårddisk på inspelning 20 minuter in i andra halvlek för att åka till flygplatsen och hämta A & K. Märklig känsla att köra på gatorna mitt under en VM-match med Sverige som ett av lagen. Stan var död. Folktom. Inte en människa ute. Inga bilar. Allt var stilla. Inne i lägenheterna fladdrade teveapparaternas ljus.
Sverige pressade. Varje hörna var farlig, varje frispark en variant. Bollen for i ribban, studsade på mållinjen.
Jag såg slutet inspelat. Förstod att något hänt när jag hörde ett vrål från grannen innan jag hann stänga dörren om mig.
Sveriges andra halvlek var riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Vilken match det blir mot Tyskland på lördag. Seger där och vi skriver fotbollshistoria. Alla kommer att tjata om matchen på Ullevi 1958 när tyskarna fick en man utvisad och Hamrin lirkade in tredje målet.
VM lever.
I morgon ska jag prata i radio igen. Vad ska jag säga? Man kanske skulle dra till med något om att Anders Svensson borde spela i stället för Ljungberg. Eller föreslås att Teddy Lucic ska spela på topp. Då kanske folk skulle lyssna.
I väntan på kloka kommentarer.
Måndag 19 juni
Mellandag i VM. Måste erkänna att jag inte bryr mig över hövan när Schweiz och Togo lirar. Har också tröttnat på det eviga snacket i pauserna. Slog av ljudet i går och kollade hur någon förståsigpåare ritade streck över den frusna fotbollsbilden. Det var pilar hit och pilar dit, breda streck, stora kryss och märkliga cirklar.
Måste hela Sverige utbildas till fotbollsteoretiker? Jag skriker så snart när någon kommentator utgjuter sig om ”ytor”.
Var finns perspektiven? Distansen? Jo, i radion, där Gunnar Bolin beskrev den alltmer aggressiva stämning som börjar märkas bland fansen inför morgondagens match mellan Sverige och England i Köln.
Ska Zlatan spela eller inte? Har han dragit till Turin eller fastnat i hissen i Bremen? DN kör till och med en daglig spalt med frågor om vad Zlatan gör under dagen. Nu räcker det. Jag bryr mig inte om Zlatan kliver ur spelarbussen med vänster fot först. Låt Allbäck spela från start i morgon. Han tar alla de löpningar som Zlatan inte orkar med.
Ägnade några minuter åt att läsa Västerås stads nya biblioteksplan (klicka på länken till sammanträdet den 19 juni). Fråga mig inte varför. Så mycket snömos på så många sidor! Biblioteken ska ta till sig ”det goda i eventkulturen” och ”söka den naturliga rollen i upplevelseindustrin”.
Vad då? Kan någon förklara för mig vad som menas?
Så var det storyn om klockan och huset. I dag finns förklaringen, publicerad på kultursidan i VLT.
Berättelsen om Fabergéklockan som familjen Nobel köpte till residenset på Samsonkajen i S:t Petersburg. Jag var där för ett par veckor sedan. Huset står kvar, om än förfallet. Vi försökte komma in i det som en gång var centrum för den svenska företagsamheten i den gamla ryska huvudstaden. Men dörren slogs igen framför. På samma sätt som den slogs igen när familjen Nobel flydde efter revolutionen 1917.
Läs texten här.
Här är huset storyn handlar om.
Söndag 18 juni
Har ni kollat in YouTube?
Nätet utvecklas för varje dag. YouTube är en plats där vem som helst kan lägga ut sina videosnuttar. Både amatörmässiga och proffsiga. Där finns också inspelningar av artister. Jag hittade en fantastisk inspelning med Charlie Parker och Dizzy Gillespie! Av allt att döma är det en tv-inspelning från tidigt femtiotal. Parker dog ju 1955, bara 34 år gammal.
Jag tror aldrig jag har sett honom spela förut! Häftigt. De spelar Tod Damerons Hot House, en bebop-klassiker, med frenesi och inlevelse. Parker tar breaket och första solot, Dizzy citerar ur Carmen, precis som han gjorde i ett solo i den berömda Massey Hall-konserten i Toronto 1953. Den här inspelningen kanske är från samma år. Eller också är det den version av Hot House som Parker och Gillespie gjorde i Dumont TV Studios i New York i februari 1952. I så fall är det Dick Hyman som spelar piano (man ser bara händerna och en skymt av ett glasögonprytt ansikte), Sandy Block och Charlie Smith på trummor.
Urbop.
Lyssna.
Charlie Parker och Dizzy Gillespie när det begav sig.
Lördag 17 juni
Har bestämt mig för att inte se matcherna i dag. Insåg att det hade blivit för mycket av det goda när jag började spela in matcher på digitalboxens hårddisk för att kunna spola fram till höjdpunkter. Värdelöst. Antingen ser man en match eller inte. Det handlar ju om så mycket. Helheten, detaljerna. Teknik, kondition. Taktik, strategi.
Argentinas uppvisning mot Serbien i går var utsökt fotbollsunderhållning. Jag räknade passningarna som föregick andra målet: 25 pass i rad, alla med ett eller högst två tillslag. Avslutningen med en klack från Peres var stilenlig.
Varmt i dag, nästan kvalmigt. Vilken försommar, vilken juni. Elliotts föräldrar bjöd på kaffe och kladdkaka. Själv sov han mest.
Sitter just nu och överför bilder via nätet till ett företag som sedan framkallar och skickar tillbaka papperskopior för 49 öre styck. Våren passerar nostalgisk revy.
Plötsligt dyker Gustav Vasa upp. Stor och pompös sitter han i entréhallen i Nordiska museet och tittar ner på besökarna. Vasastatyn är det enda som får fotograferas inne på museet, huggen i ek av den nationellt sinnade Carl Milles vars kantiga och storvulna alster är överdrivet beundrade. Johannes Rudbeckius framför domkyrkan i Västerås hör visserligen till stadens tradition, men vacker är han inte, den kantige bispen.
Milles fascination av de fascistiska diktaturerna dokumenteras av Eva Nodin i hennes bok om skulptören häromåret: Tusen möjligheters rike. Milles jublade till exempel över utställningen Enartete Kunst i München 1937; han hyllade Goebbels initiativ att göra rent hus med all konst som inte befrämjade det nazityska projektet.
Carl Milles version av Gustav Vasa har blivit symbolen för Sveriges enande. Mottot Warer Swenske (ur en dikt av Daniel Fallström) är inhugget i sockeln. Olga Milles har målat skulpturen i purpur och försett den med bladguld.
En nationell myt säger att ett stycke ek i Gustavs panna kommer från en ek som kungen själv planterade.
Ack ja.
Gustav i storvulen Millestappning
Torsdag 15 juni
Vad var klockan? Kvart i elva? Jag vet inte. Spelar ingen roll. Jag skrek rakt ut, ensam i vardagsrummet, inför öppen dörr ut mot försommarnatten. Såg första halvlek hos grannen som fyllde år, såg andra hemma. Ensam. Jag vrålade när Ljungberg till slut nickade in målet, TILL SLUT!, det dröjde 89 minuter, 89 långa minuter med missade chanser, smygande frustration innan de två inhopparna Elmander och Allbäck spelade fram till Ljungberg.
JAAAAAA.
Äntligen. Nu är VM räddat, nu är sommaren räddad, nu är allt förlåtet. Går från teven och lyssnar i efterhand till Lasse Granqvists referat av målet. Karln är helt galen. Det måste bli en klassiker. Mååååååååååål.
Vad ska jag ha för bild?
Varför inte en frömjölsrusig humla på grannens färgsprakande rododendron? Ja, varför inte. Humlan flög allt vimsigare från blomma till blomma, inpyrd av livets frömjöl.
Allt lever.
Var finns det en fontän att hoppa i?
Jo, så var det det där med huset och klockan. Mysteriet. Jag återkommer till det. Om inte förr så lär ni får svaret i VLT på måndag.
Eller här.
Till dess får ni hålla till godo med humlan. Nån symbolik finns det väl i den också.
Ted Gärdestad sjunger Åh, vilken härlig dag.
Onsdag 14 juni
Underlig känsla att köras in i en magnetkamera. Man skjuts in i ett rör, som ett kolli. Ger obehagliga associationer. Sedan skakar det och dundrar det och kameran tar bild efter bild. Jag har aldrig fattat hur det går till. En sak vet jag. Det är ingen radioaktivitet inblandad. På något mystiskt sätt reagerar kroppens väteatomer på magnetfält, sen återtar de sin urpsrungliga plats när radiovågor sätts in. Skvalpet fotograferas och det blir nån slags röntgenbild.
Det är mitt högra knä det handlar om. En krånglande menisk. Vi får se vad ortopedläkaren säger när han kollat in magnetskvalpet.
Teknikens under. Manick som skakar om väteatomer.
Tyskland imponerade mot Polen. Gav inte upp, ökade bara trycket och Neuville (kan en tysk heta Neuville...) stötte in 1-0 på övertid. Matchens grej gjorde den duktige polske målvakten Boruc. Mitt i andra halvleken gick han och stötte bollen framför sig, väntade in en anstormande tysk och dribblade bort honom! Med målet gapande öppet bakom sig, omgiven av 65 000 åskådare och miljoner och åter miljoner framför världens tv-skärmar. Det gör han aldrig mera i livet. Jag lovar.
Jag har pratat i mystiska termer om ett hus. Här kommer nästa ledtråd. En pjäs som såldes för 19 miljoner på Bukowskis för ett par veckor sedan. Ett bordsur, en pampig sak. En gång stod klockan på ett bord i huset med den bruna dörren. Nu klarar ni det, eller hur?
Ur led blev tiden.
Tisdag 13 juni, del II
VM:s bästa match spelades sent i kväll, medan koltrastarna flöjtade i den bleka skymningen utanför. Brasilien vann efter ett magiskt vackert mål av Kaka. Men kroaterna var bra. Mycket bra.
Stämningen på Olympiastadion i Berlin kändes ända till Västerås, 72 000 märks, och hörs. Finalen spelas här den 9 juli. Den matchen väntas bli sedd av över en miljard människor på tv runt om i världen. Över en miljard! Över tusen miljoner.
Olympiastadion, jo, det är samma stadion som byggdes för Hitlers olympiad 1936, ritad av Werner March. Här tvingades Hitler applådera när en neger från USA vann fyra olympiska guld.
Jesse Owens hette han.
Jesse Owens nämns i Fifas beskrivning av Berlins olympiastadion. Om Hitler sägs ingenting.
Kaka avgjorde, gratuleras av den evigt unge Cafu.
Tisdag 13 juni
Värmen fortsätter, när var det en sån här juni senast? Likadant väder i Tyskland, där gamla fotbollsspelare som Viera och Zidane har svårt att hålla styrfart i hettan. Frankrike var en klar besvikelse i den mållösa matchen mot Schweiz, även om ”vi skulle haft en straff” som dotterns franske sambo sa i telefon från St Quentin. ”Dom börjar bli gamla”, sa jag. ”Dom hade säkert gjort flera mål på Trinidad Tobago i alla fall”, svarade han.
Och vad säger man då?
Och vad ska jag säga i lokalradion i morgon?
Är inbjuden till en av dessa paneler som befolkar radiostudior och tv-soffor i dessa dagar. Vi ska prata fotboll klockan halv nio på morgonen. Mats Svegfors ska vara med också, vad jag förstår. Hövdingen. Undrar vad han tycker om straffsituationen när schweizaren tog med handen? Eller om ”bråket” mellan ett par svenskar i omklädningsrummet?
Han kanske drar nån intellektuell parallell till Dag Hammarskjöld som han skrev en bok om förra året. Då gäller det att vara beredd och citera nåt tänkvärt, som när den unge Hammarskjöld skrev i sin anteckningsbok nån gång på tjugotalet:
Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.
En uppmaning till Zlatan och grabbarna inför matchen mot Paraguay i morgon.
För övrigt ser huset jag skrev om i går ut så här:
Säger det något?
Måndag 12 juni
Vädret är som en dröm. Varmt, ljust, leende. Ändå sitter jag inne flera timmar om dan och tittar på tv...
Förundras över Robbens dribblingar och undrar varför backen inte gick tätare på honom. Beundrar det italienska mittbacksparet, Cannavaro gör alltid allting rätt. Jublar åt en australiensisk upphämtning och vändning mot Japan. Surnar till över medias barnsliga fokusering på en hetsig ordväxling i det svenska omklädningsrummet.
Struntar faktiskt i om Svensson eller Källström ska spela. Det måste faktiskt Lagerbäck få avgöra. Han känner spelarna bättre än jag.
Kolla förresten in den här sidan, Who’s da man – Zlatan. En liten kille som sjunger charmigare än Zlatan spelar just nu.
Häpnar över rapporten om att Christian Olsson hoppat 17,09 i sin comeback efter 21 månader. Det trodde jag inte, han borde ju lägga av...
Skriver om ett hus i St Petersburg med en egen historia. Mannen på bilden ringer på klockan för att någon ska öppna dörren.
Vad finns därinne?
Tids nog får ni veta.
Söndag 11 juni. Fotbolls-VM måste vara det mest sedda evenemanget i världshistorien! Det är större än OS. Fotbollen är störst. En tvåfotsdribbling eller ett smörpass applåderas och bejublas av miljoner och åter miljoner över hela världen. Samtidigt. En märklig känsla.
Det skulle ha blivit en stor fotbollsdag i går. Det var meningen. Först Svennis England mot Paraguay, så Sverige mot ett litet karibiskt lag. Vem brydde sig om Trinidad och Tobago? Landet fanns ju inte ens som självständig stat när fotbolls-VM spelades i Sverige 1958. Det var först fyra år senare som brittiska imperiet släppte de två kolonierna lösa.
Det skulle ha blivit en stor dag...
Det blev en frustrerad, förtvivlad dag. Svenskarna spelade utan tålamod och utan precision. Trinidad och Tobago jublade över 0-0 och den första VM-poängen någonsin. Soca warriors dansade och log. Människorna dansade på gatorna i huvudstaden Port of Spain. Soca är en blandning av calypso och indisk musik. Det finns många indier på Trinidad, de hämtades dit som billiga arbetare på sockerplantagerna på den brittiska tiden. Nobelpristagaren i litteratur, VS Naipaul, kommer från en sådan indisk släkt i Port of Spain.
Jag hade gärna varit där i går, jag hade gärna dansat jag också, trots mitt onda knä. I stället satt jag och skrek ut min förtvivlan över varje missat skott, varje tappad boll över sidlinjen och varje frispark som gick oss emot. Varje gång skulle de osportsliga motståndarna maska och strula. Alla motståndare är alltid osportsliga och fula. Vi svenskar är däremot sportsliga och fina.
Förlåt ironin.
Hur många gånger kastar sig inte Ljungberg för att söka frispark eller straffspark i en trängd situation? Hur många gånger snurrar inte Chippen fem extra varv i luften för att åtminstone få en frispark med sig efter en dribbling? Hur många gånger faller inte Henke som en fura när han inser att han är på väg att tappa bollen?
Målvakten Shaka Hislop från West Ham blev Karibiens hjälte.
Vårt landslag är överreklamerat. Det saknar en klok spelfördelare, en lugn och stabil tekniker som kan fördela bollar och byta kant och se var öppningarna finns.
Det var tungt i går. Det var tungt i träningsmatcherna också. Och i slutskedet av kvalet. Det är något som inte stämmer. Sista kvalmatchen mot Ungern var till exempel riktigt usel, men allt förändrades när Zlatan prickade in sitt kanonmål på slutet.
Det hade varit samma sak i går.
Om Allbäck hade fått Jonssons inspel på sig, i stället för framför sig, efter Källströms enorma 40 meterspass, ja då hade Sverige vunnit och då hade rubrikerna sett annorlunda ut.
Då hade vi nästan varit världsmästare igen.
Det var en decimeter som skiljde.
Lördag 10 juni
Kom hem i går med minnen av en klassiska uppsättning av Svansjön på teatern i eremitaget, fontäner i Peterhof, ljusa men kyliga nätter – och av eländiga köer vid den ryska gränsen. Vill inte Ryssland ha besök av turister? Vill inte de ryska myndigheterna att svenskar och andra ska göra av med rubler i deras land? Varför gör de allt för att avskräcka oss?
Varför gör Matvijenko ingenting? Hon är guvernör i St Petersburg. Jag ska fundera ut något sätt att berätta för henne vad som händer vid Putins gräns mot Finland.
Vi startade hemresan tidigt från St Petersburg i torsdags i en from lutheransk förhoppning att slippa de värsta köerna vid gränsen bortom Viborg, före finska Vaalimaa.
Ända hamnade vi bakom sju-åtta andra bussar och tvingades vänta nånstans mellan fyra och fem timmar på att komma igenom. Tullarna och passpolisen tar det lugnt. De kör sina scheman, de stänger sina luckor, de tar sina pauser, de bryr sig inte om hungriga och törstiga resenärer, de gör sitt jobb, de sätter inte in extra resurser när köerna växer, det är inte deras sak. Blickarna är avmätta, attityderna är avvisande.
Skaffa en ny chef för tullen!
Vad heter det på ryska?
Jag ska tillägga att det inte alltid tar så lång tid. Ibland är man igenom på en timme. Med litet tur.
En guldglänsade Samson, som betvingar det svenska lejonet, symboliserar hur Peter den Store besegrade på Karl XII och flyttade den ryska gränsen upp över Karelen till den gudsförgätna plats där dagens ryska passpolis tar det lilla lugna. Statyn står i Stora Kaskaden framför sommarpalatset i Peterhof utanför St Petersburg.
Jag lägger ut fler bilder från juniresan till St Petersburg på Västerås humanistiska förbunds hemsida www.hum-vasteras.se så snart jag hinner.
Söndag 4 juni
Packad och klar. Åker till St Petersburg om ett par timmar, med Västerås humanistiska förbund. En resa som jag ordnat själv, med hjälp av resebyrån Omnia. Vi blir 30 personer, plus vår skicklige finske chaufför Pertti som ansluter i Helsingfors i morgon.
Jag har förberett mig så gott det går. Ska prata om svensk-finska historiska händelser på vägen längs Finska viken, om Karelen och Viborg frtam till den stora ryska staden. Vi åker båt och buss och kommer fram måndag kväll.
Jag vet inte vilken gång i ordningen det är jag reser till St Petersburg, men det är lika spännande varje gång. Ta bara Eremitaget. Det är ett konstmuseum som man aldrig hinner se klart.
Vi hörs om jag lyckas komma över en dator.
Hemma på fredag. Då börjar fotbolls-VM. Jag ska prata i lokalradion nästa måndag! Om fotboll och livet.
Peter Paul-fästningen vid Nevan.
Fredag 2 juni
Fick ett märkligt brev i dag. Från Vägverket, om vår transponder. När kommer ordet ”transponder” i Svenska Akademiens ordlista? Vi har en sån manick i bilens framruta för att registrera trängselavgifterna de gånger vi åker bil till Stockholm. Sen tar Vägverket ut en tia då och då på autogirot. Enkelt och smidigt, och vi vill givetvis ha kvar vår lilla trevliga transponder om stockholmarna röstar ja till fortsatt biltullande i höst.
Men nu kom alltså detta brev.
Där påpekar Vägverket att försöket med trängselskatter avslutas den 31 juli 2006. Då ska transpondern återlämnas till Vägverket. Jo, det står SKA. En order från myndigheten alltså.
Det står ingenting om att det kanske vore idé att avvakta folkomröstningen. Transpondern kanske kunde komma till ny användning. Nej, den lilla dosan SKA återlämnas till Pressbyrån eller 7-Elevens butiker i Stockholm. Jag kan se framför mig hur stockholmarna köar framför butikerna med sina små transpondrar. De som inte läst det finstilta, alltså.
Ty längst ned i brevet, med pyttesmå bokstäver som det nästan krävs förstoringsglas för att läsa, står det, och jag citerar ordagrant:
”Vägverket kommer inte att kräva någon ersättning för förlorad eller ej återlämnad transponder.”
Du MÅSTE lämna tillbaka den, men det gör ingenting om du inte gör det...
Jag tror jag tar en cashewnöt så länge.
En annan slags bilkamera, en majdag i Värmland.
Torsdag 1 juni
Juni! Ljus, ljus. Men ännu ingen värme. Elliott väger över fem kilo. Sara skriver på sin blogg om livet.
Elliott, än så länge på mattan. Foto: Kristiina Koistila.
Jag skriver inför söndagens resa till St Petersburg. Hade ingen aning om att den fula lilla ryska byn Kondratjevo nån mil innanför den ryska gränsen på Karelen en gång hette Säkkijärvi, när den var finsk. Det var Viljo Vesterinen som skrev Säkkijärven polka. Han spelade den första gången på Cupol i Viborg 1939. Det var innan ryssarna kom. När finnarna återtog Viborg under fortsättningskriget spelade man Säkkijärven polka på radio i månadsskiftet augusti-september, dygnet runt, oavbrutet.
Varför?
Förklaringen är osannolikt sann. Ryssarna hade lämnat kvar radiostyrda minor i Viborg. De detonerades när en viss tonsignal skickades ut över den viborgska radiofrekvensen. Genom att spela Säkkijärven polka om och om igen lyckades finnarna störa de ryska sändningarna medan ingenjörstrupperna letade efter minorna.
Polkan blev bara populärare och populärare.
Spelade inte VSK Bandy just den polkan när laget gjorde entré en gång i tiden?
Viljo Vesterinen (1907-1961).
