|
Ur led blev tiden
(publicerad i VLT den 19 juni 2006 under rubriken Klockan slog för familjen Nobel)
Häromveckan såldes ett bordsur för drygt 19 miljoner kronor på Bukowskis. Klockan stod en gång i familjen Nobels hem i S:t Petersburg. Anders Lif har letat upp det förfallna residenset som minner om en svunnen tid.
Stenhuset är ljust grått med rödbruna friser, knutar och välvda fönsterbågar. Färgen flagnar, fönstren i vinterträdgården är spruckna.
Framför huset ligger Samsonkajen vid en av de flodarmar som Nevan skickar ut mot Finska viken, bakom hukar de byggnader som ännu finns kvar av Nobels mekaniska fabriker.
Ingen bor längre i det hus som Ludvig Nobel lät bygga 1874. Där fanns hans arbetsrum innanför vinterträdgårdens prunkade palmer och gröna växter. Där fanns salonger, matsalar och sovrum och plats för en stor tjänarstab.
Huset i dag. Nobels residens var centrum för den svenska kolonin i S:t Petersburg. Efter revolutionen 1917 blev huset klubblokal för de anställda vid Sovjetisk Diesel. I dag står det tomt. Foto: Anders Lif.
Samlingarna av konst växte. År 1906 beställde Emanuel Nobel det stiliga bordsuret, i grå och röd granit med figurer i silver, av sin gode vän juveleraren Carl Fabergé. Emanuel hade tagit över ledningen efter sin far; Fabergé var tsarens guldsmed och blev berömd för sina gyllene ägg.
Jubileumsklockan slog allt.
Den tillverkades för att fira att Nobels oljeimperium i Baku vid Kaspiska havet hade pumpat upp 16 miljarder liter olja.
Dyrast någonsin. Nobels Fabergéklocka såldes för 19,1 miljoner kronor. En gång stod den i ett numera förfallet hus i S:t Petersburg. Foto: Bukowskis.
Nobels var bland de rikaste i S:t Petersburg, mycket tack vare oljan. De tjänade också pengar på sin mekaniska fabrik i kvarteren bakom residenset.
Immanuel Nobel hade kommit till Ryssland först. Sedan tog Ludvig över, med två bröder. Alfred var en av dem. Han återvände till Sverige, utvecklade dynamiten och skrev ett berömt testamente.
När Emanuel styrde Nobels imperium i början av förra seklet var huset vid kajen ett självklart centrum för den stora svenska kolonin i staden.
Så var det fram till revolutionen 1917.
I dag bligar tysta fönster ut över kajen. Pansarbåten Aurora ligger för ankar en bit bort, till minne av de skott mot Vinterpalatset som blev symbolen för bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 och för den drygt 70-åriga parentesen runt stadens kapitalistiska era.
Ytterdörren till Nobels hus är låst. Genom ett titthål ser man den stora trappan upp till övervåningen.
Som det var. Ludvig Nobel byggde sitt residens vid Samsonkajen i S:t Petersburg 1887. Arkitekten var svensk och hette Carl Andersson.
Där gick de en gång, alla de som ville sola sig i den Nobelska glansen.
Sigfrid Edström reste dit nästan direkt när han blev chef för Asea i Västerås 1903. Reskamraten var en av Emanuel Nobels affärsbekana: häradshövdingen Marcus Wallenberg.
Asea och Nobel skulle hålla ihop.
Edström bidrog på sitt sätt till att familjen Nobel hade en förmögenhet att leva på när de flydde hem till Sverige efter revolutionen. Aseachefen hade ju åkt till Ryssland på hösten 1916 för att lägga ett bud på Nobels aktier i bröderna Ljungströms turbinaktiebolag i Finspång.
Emanuel Nobel hade lovat Ljungströms att inte sälja, men var inte hemma när Sigfrid Edström kom. Han satt på en båt på Volga, på väg till i Baku. Edström gjorde upp med Nobels andreman i stället.
Asea fick turbinerna och Västerås kunde växa ännu mer. Efteråt beskrevs det som en kupp.
Emanuel Nobel blev först arg, men välsignade affären i efterhand när han insåg att avbetalningarna från Västerås fortsatte att ticka in även sedan familjen flytt till Sverige.
De gav sig av 1918. Emanuel tog sig till Sverige via en kurort i Kaukasus, hans bröder Gösta och Emil flydde från S:t Petersburg till Finland, utklädda till bönder.
På något sätt fick familjen även hem bordsuret från Fabergé som nu betingat det högsta priset någonsin för ett konsthantverk på Bukowskis.
Kanske bars klockan ut en mörk kväll, inslagen i en filt, nerför den stora trappan och ut till en väntande vagn på Samsonkajen.
– Vill ni titta in?
En gårdskarl kommer fram med en kratta i handen. Han trycker på en klocka till höger om den bruna dörren. Någonstans långt därinne hörs ett ilsket ringande.
När fabriken förstatligades till Sovjetisk Diesel efter revolutionen blev huset vid kajen klubblokal för de anställda. Nu står det tomt och ägs av något av de många företag som bygger i S:t Petersburg.
– Jag hoppas få ett kontor däruppe, säger gårdskarlen och nickar upp mot den våning där Ludvig och Emanuel Nobel en gång satt vid sina stora skrivbord av ek.
Klockan fortsätter att ringa därinne.
Till slut hörs steg i trappan. En vakt i grönbruna militära kamouflagekläder öppnar. Han stirrar buttert yrvaket på oss.
– Svenskar? Titta in? Njet!!
Dörren slås igen med ett brak.
På samma sätt som den slogs igen när de sista i familjen lämnade huset när de dyrbaraste konstföremålen hade lyfts ut.
Huset är tyst igen. Bara minnena lever av det som en gång var en svensk-rysk industriell epok.
Västeråskonstnär. Elsa Celsing målade det här porträttet av Emanuel Nobel i sitt residens i S:t Petersburg 1904. I bakgrunden syns vinterträdgården.
Hit kom Sven Hedin efter sina äventyrsresor.
Här bjöds Selma Lagerlöf på ostron, störsoppa, kaviar, järpkotletter, bräserad vaktel och gödhöna på spett.
Här var Anna Piper från Ängsö utanför Västerås en ofta sedd gäst, efter det att hon gift sig med chefen för den svenska legationen, Edvard Brändström.
Här dansade deras dotter Elsa innan hon blev Sibiriens ängel.
Hit kom Elsa Backlund, som växte upp i Pulkovo utanför S:t Petersburg, för att måla Emanuel Nobels porträtt, på samma sätt som hon senare skulle måla kända västeråsares porträtt.
Fast då hette hon förstås Elsa Celsing.
ANDERS LIF
|