|
|
Min blogg |
|
|
|
December 2005
Torsdag 29 december
Snö, blåst. Löpsedlarna talar om kaos. Det brukar de göra så här års.
En oväntad recension av min fjolårsbok om Sigfrid Edström har dykt upp i den nordiska idrottsvetenskapliga webbtidskriften idrottsforum.org. Recensionen är skriven av idrottshistorikern Leif Yttergren, som bland annat driver ett forskningsprojekt kring Edström vid Idrottshögskolan i Stockholm. Jag läste givetvis med största nyfikenhet. "Lif har i bästa Jolo-anda skrivit en bok där man som läsare på ett vederhäftigt sätt hamnar i ett historiskt sammanhang", skriver Yttergren. Bara att buga och tacka. Slutklämmen lyder:
"Lifs bok är inspirerande läsning och han visar oss tråkiga ’notfanatiker’ hur man kan kombinera vetenskap och fiction på ett konstruktivt sätt. Nu hoppas man att han fortsätter att forska om i Edströms innehållsrika liv, gärna den tämligen outforskade idrottsdelen."
Bra idé. Har funderat på det själv. Men hur skulle ett sånt projekt finansieras?
Hela recensionen finns att läsa här: http://www.idrottsforum.org/reviews/items/yttlei_lif.html
Wainö Aaltonens inte alltför porträttlika byst av Edström, från 1942, utanför Ottarkontoret i Västerås.
Onsdag 28 december
Det är inte synd om mig, sa Adrien när han fick texten från i måndags översatt. Han påstod sig gilla svensk julmat. Men hade för säkerhets skull med sig tio kilo egen mat från Frankrike. I går kväll fick vi inte vistas i köket. Adrien och Sara fixade maten.
Först foie gras d’oie (gåsleverpatê) på sallad med valnötter. Sen confit de canard (konserverad anka, låter inte spännande men är gott) med pressad potatis och kastanjer i hemkokt buljong. Så fantastisk ost från Auvergne, Saint Nectaire. Och till sist bûche de Noël (den heliga julstubben), som är en fet och smarrig chokladinbakad rulltårta.
Först av allt, förresten, en apéritif, vin de noix (hemgjort valnötsvin), sen Sauternes till gåslevern, Bordeaux till ankan och rysk Champagne till efterrätten. Det ryska drickat stod jag för.
Wow!
Det ni.
I dag var vi på bandy. Det var exotiskt för en fransman att dricka glögg och se VSK slå Derby med 10-0.
Julbord modell Auvergne
Måndag 26 december
Skottar, sopar, saltar. Hundratals sidensvansar sitter i stora eken och prickar snön nedanför med julröda pluppar av fågelbajs. Finns det rönnbär kvar så här års?
Jag äter choklad, pepparkakor och saffransskorpor. I kväll kommer Sara med Adrien till Skavsta. Stackars Adrien! Än en gång ska han förundrad få äta svensk julmat med traditioner från det fattiga bondesamhällets midvinterfester. Kokt gris och rå fisk. Sylta med rödbetor. Brännvin, öl och hårt bröd. Inte ett ostron i sikte.
Har installerat några widgets (widgettar?) på datorn. Små roliga program som livar upp skärmen. En av widgettarna plockar slumpvis fram foton från datorns bildarkiv. Likt påminnelser från en tid som nyss var. Som den där bilden på en kvinna som tittar ut över en flod i en stad nånstans i Europa. Mitt i floden ligger en avlång ö. Några kanotister tränar. Det är sommar.
Det tar några sekunder innan jag minns.
Staden är Hendaye, längst ner i Frankrikes sydvästra hörn. Jag tog bilden i somras. Floden heter Bidassoa. Det är en gränsflod. På andra stranden ligger Spanien. Gränsen går mitt på den avlånga ön Île des Faisans, vilket borde betyda fasanön. Ön är både fransk och spansk och har ett stort symbolvärde. Det var här på fasanön som de två länderna skrev på det pyreneiska fredsavtalet 1659, och det var här som giftermålet mellan Ludvig XIV och hans kusin, den spanska prinsessan Maria Teresia, förhandlades fram året efter.
Och det var här på ön som konstnären Velázquez från Sevilla drog på sig en dödlig förkylning när han skulle måla av det historiska sammanträdesrummet.
Av det gamla dragiga huset syns ingenting i dag. Inte av gränsen heller. Vi råkade svänga upp på en bro av misstag och var i Spanien utan att vi visste om det. Jo, det stod bestämt en skylt alldeles före en rondell.
En osynlig gräns i Europa
Fredag 23 december
MacDonald’s gula Kalle Anka-ögon hänger i evigheten i det gråvita mellan himmel och jord. Snön slaskar. Folk trängs på Hälla. Jag köper en liten julgran. Vi ska dra ner på julen i år. Barnen är inte hemma och klär granen. En är nere i vulkanernas skugga i Auvergne, en klär sin egen gran i Krumeluren. Vi äter skinka och dricker en stilla snaps. A ringer från Köpmanholmen. Säger att nötväckan på tisdagsbloggen kan vara sibirisk. Han förnekar sig inte. Han såg en skrikörn i Munga för många år sen. I dag hoppas han se en taigatrast på Egnahemsvägen. Taigatrast? Han är passionerad fågelskådare. Har förstås läst Mark Obmascik men tycker att Kingbird Highway av Kenn Kaufman är ännu bättre. http://www.houghtonmifflinbooks.com/catalog/titledetail.cfm?titleNumber=682629
A berättade att han varit på peeling. Peeling? Ja, nån slags bastu med olika typer av duschar som gav deltagarna hy som småbarn.
– Jag var på yasuragi på Hasseludden förra året (http://www.yasuragi.se/ ), sa jag, eftersom jag inte ville vara sämre. Där lullade alla runt i svartvita japanska badrockar, hällde vatten över sig med trätunnor och låg i varma bassänger ute i kylan. Mats Svegfors och hans ansvarsutredning var där nyligen och bestämde sig för nio regioner. Eller om det var sex?
Allra häftigast var det varma utomhusbadet i Stadsparken i Budapest (http://www.budapestgyogyfurdoi.hu/furdo.php?idx=14 ). Vi var där en januaridag. Det var minus fyra och snöglopp i luften. Vattnet var 34 grader varmt. Jag ville aldrig gå upp.
I dag är det ljusare än i går.
God Jul!
Heta känslor i Budapest
Tisdag 20 december
Aktuellt i Politiken har nedkommit med en recension av Kaffe i Folkets hus. Chefredaktören Ove Andersson skriver:
”En jubileumsbok brukar beröra de närmaste. Gott så. Men när Anders Lif fattar pennan och skriver om Lena Hjelm-Wallén och andra socialdemokrater i Västmanland under hundra år väcker det intresse långt utanför Bergslagen. Något så välskrivet och tankeväckande är det sällan man får uppleva i denna genre. Vi bjuds en högst levande skildring av politiken och politikerna (och ombudsmännen!) i Västmanlands socialdemokratiska partidistrikt, som 2006 fyller 100 år. Får man en så duktig journalist som Anders Lif till jubileumsförfattare är man att gratulera.”
Vad säger man? Tack, kanske. Boken har onekligen rönt uppmärksamhet. Alltid roligt.
Skrev kort om en avhandling om metoder för att beräkna bästa tiden för att sälja amerikanska optioner. Begrep inte mycket. Försöker skriva om Norbergsstrejken. Men fastnar än en gång i läsning. Ju mer jag läser, desto mer vill jag veta. Och skrivandet vill aldrig komma igång. Tittade på fågelbordet i en halvtimme och noterade grönfink, blåmes, talgoxe, nötväcka, gråsiska och vinterns första domherre. Sidensvansar flockade i eken, kajor och skator strök omkring.
Läste om Mark Obmasciks bok Det stora året, om tre passionerade fågelskådare som jagar arter som galningar under ett år. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=494655&previousRenderType=1) Samlarmani till dess yttersta gräns. En av dem vann med häpnadsväckande 745 arter (i Sverige är det en bedrift att komma över 300 observerade arter under en livstid, en som gjort det är för övrigt skattmästare i Västerås humanistiska förbund).
Nötväcka på Rodergatan fyra dagar före jul.
Söndag 18 december
Litet snö i natt. Första grönfinkarna har hittat till fågelbordet som jag satte upp i går. Bil till Stockholm med Public service i radio. Sen Emmylou Harris. Lunch med gös i ugn hos L. Klockan fyra konsert i Blå hallen, arrangerad av norska ambassaden för att fira 100-årsminnet av unionens upplösning. Nidarosdomens guttekör lät himmelskt. M grät när en gossopran sjöng Ave Maria så att man kunde bli religiös på kuppen. Arve Tellefsen briljerade med sin magiska fiol. Vi hörde Arve i Bläse på Gotland under kammarmusikveckan i somras. Han hade små barn med sig. Hur gammal är han?
- Han måste vara över 50 men knappast över 60, sa jag.
- Jodå, han är närmare 70, sa S.
- Nä, sa jag.
- Jo, sa S.
En sådan dispyt kan bara lösas på ett sätt. Man googlar. Har ni förresten hört om hunden som döptes till Google? Sök, Google, sök!
http://no.wikipedia.org/wiki/Arve_Tellefsen
Rätt svar: Arve är nyss fyllda 69, han är född den 14 december 1936 i Trondheim, där han började spela fiol sex år gammal. S hade rätt, men så är han norrman också.
Han såg en aning tveksam när jag berättade om Carlsbröderna. LE var ännu mer tveksam häromdan, när han citerade Groucho Marx som en gång sa, ungefär:
- Jag skulle aldrig drömma om att gå med i en förening som har den dåliga smaken att utse mig som medlem.
Han är nog bara avundsjuk.
Fick Blå hallen i trance
Fredag 16 december
För några dagar sedan skrev jag om hur jag klädde mig i frack för att äta bränd kassler på en Nobelfest. Trodde att det var enda gången jag skulle se ut som en överviktig pingvin. Jag hade fel. Det blir fler gånger. Närmast i januari, på Stadshotellet.
Vad är nu detta? Jag vet det inte riktigt själv. S ringde en kväll i veckan och sa:
- Grattis. Du har blivit invald i Carlsbrödraförbundet.
- Vad då? Det har jag inte bett om.
- Nej, men du är invald ändå. Nu är det bara till att skaffa frack.
Man tackar uppenbarligen inte nej till Carlsbröderna. Och när man valts in sitter man där tills man dör. Bland landshövdingar, politiker, direktörer, doktorer, chefer i kommun och landsting, präster, rådmän, advokater, redaktörer, musiker, författare och en och annan konstnär. Över 150 personer, i ett illustert sällskap med anor från mitten av 1800-talet, bildat av grosshandlaren Carl Boman, han med Bomanska gården, som revs för Punkt.
Inga kvinnor. Bara ”bröder”.
- Men vi är ingen hemlig orden och vi dricker inte blod och sånt, försäkrade S.
- Vad gör ni då?
- Vi träffas en gång om året och äter en lång middag, lyssnar till tal och sjunger.
- Jag kan inte sjunga.
- Då får du lyssna.
S hörde att jag tvekade och satte in de två sista stötarna.
- Jag var också sextiotalsradikal en gång. Vi är flera. Det här handlar inte om politik. Du får ta det för vad det är och ha roligt… och både Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson är med.
S vet att jag läst allt av dem.
Jag var såld. Nu ska jag köpa frack. Eller hyra till att börja med.
Får man månne höra herr Gustafsson spela flöjt?
Onsdag 14 december
I början av januari släpper Lonely Planet sin stora Blue list, med årets listor på de bästa hotellen och restaurangerna i världen. Tidningen Res har fått förhandstitta och berättar att Mikael Genbergs Utter Inn i Västeråsfjärden tagit sig in på listan över världens tre mest ovanliga övernattningsställen. Grattis! Snart skålas det nog för huset på månen.
Var på Rocklunda med HW. Perfekt bandyväder. Måne, bra is och allt det där. Men bara drygt tusentalet på läktarna. Och vem bryr sig när det ena laget vinner med 10-1, som VSK gjorde mot Katrineholm. Måste erkänna att det var första matchen jag såg live med de grönvita den här säsongen. Blev lätt imponerad av farten och den individuella frejdigheten. Fler anfall än på hela förra säsongen kändes det som. Patrik Anderbro gjorde fem mål. Hyggligt. Ted Andersson slog in matchens snyggaste på tennis efter ett magnifikt förarbete av Oscar Robertsson. Andreas Hammarbäck gjorde sitt 99:e mål men snackade sen ut sig med rött. Onödigt. Men det hundrade kommer mot Villa på fredag.
Testade mitt nya Nikon-objektiv. Ställde in vitbalans som de stora grabbarna gör och körde på 1600. Svårt. Matchen bjöd på elva mål, jag fick med bara ett enda. Varför ska man fotografera när man kan titta?
Ett par bilder bifogas dock, som ett första examensprov.
Ted och Micke.
Hammarbäck gjorde sitt 99:e.
Tisdag 13 december
Lucia. Tände två ljus i köket i Stockholm. Blekt blå gryning över kalt Långholmen. Tysta plan siktade på Bromma. Västerbron välvde sig mot Marieberg.
Haltade mot tunnelbanan. Hälsenan värst när den är stel. Åkte dubbeldäckare mot Västerås. Tänkte på gårdagskvällen på Publicistklubben högst upp i Kulturhuset. Paneldebatt om journalistisk moral, detta eviga tema. Fullt med folk. Tom Alandh fick kvällens applåd när han frågade vad Anders Gerdin trodde att Kent Andersson skulle ha tyckt om löpsedeln med ”hans okända pojkvän”.
– Kent Andersson lever ju inte längre, svarade Gerdin.
– Är det inte just det som är problemet, sa Alandh.
Jag höll på att bryta ihop över en okänd kollega bredvid mig som reagerade så snart någon i panelen sa ”ööh” eller ”eeh”, och det gör folk ofta när de pratar. Han påpekade det oupphörligen för oss andra.
– Hör ni inte? Hör ni inte så dom pratar? Varför reagerar ni inte? Så där pratar dom aldrig ute i Europa.
Han var fixerad. Manisk. Han skrev ”eeh” på papper, ritade ringar och utropstecken.
– Gör något, krävde han.
– Vad då? Ska jag gå fram och stoppa debatten, sa jag.
– Ta upp det i Journalistförbundet, sa han och ritade ännu en ring på sitt papper eftersom Stig Fredrikson just dragit ett sekundlångt ”eeeh.”
Vad är frågan om moral och omoral mot gutturala ljud. Vi gick därifrån.
Tisdag kväll, mörker över trädgården utanför fönstret. Snart är det som mörkast. Så vänder det!
Läser om Norbergsstrejken 1891. Har fått ta del av några hittills okända bilder, som togs av den unge officeren Otto von Knorring, när soldater från Västmanlands regemente skickades till strejken. Hans släkting Åsa Sandberg har upphovsrätten. Jag försöker lista ut vad bilderna föreställer. Vad är det här för station, till exempel? Fotot är från 1891. Mejla gärna om ni vet.
Västmanländsk station 1891, men vilken? Foto: Otto von Knorring.
Söndag 11 december
Varmt igen, och förvånansvärt klar himmel. Krattade. Stoppade blöta löv i svarta påsar. Slötittade på Juventus och Zlatan. Ständigt denne Zlatan. Peter Forsberg har fått ordning på ljumskarna igen och gör mål i Philadelphia. Ständigt denne Forsberg. I går var vi på middag hos grannarna S och M. Vi pratade om katter och råttor. Dom hade glömt min gamla råttstory från Sarek så jag drog den igen.
Det var en blå aprilnatt för många år sedan. Jag övernattade i en gisten brädkåta under Piellorieppes branta kammar tillsammans med H. Snön låg meterdjup utanför. Natten var klar och kall, månen blek och Låddepaktes tunga branter ruvade på minnen från istid, stenålder och trolltrummor. Vi låg stilla i sovsäckarna och lyssnade till tystnaden när det första krafset hördes, långt ute i snön. Ett idogt grävande med små, små tassar.
Vi väntade tysta. Det gick tio minuter. Det gick tjugo minuter. Det gick en halvtimme innan det lilla djuret grävt sig fram till kåtans vägg, hittat en öppning och slunkit in. Skogsmusen tvärnitade mellan våra britsar, satte sig på bakbenen, vädrade med morrhåren. Lukten av rökt sidfläsk lockade, åsynen av våra nyfikna och orakade ansikten skrämde.
Mus och människor tittade på varandra i stillhet, i ett av dessa frusna ögonblick i livet. Så sade jag ”psssst” och musen försvann, uppslukad av hålet och vildmarkens evighet. På några futtiga sekunder pep den ut genom den långa och mödosamt grävda snökanalen.
- Möss behöver nog motion, sade H.
Dagen därpå träffade vi på spår efter en björn i Sarvesvagges björkskog. Kuttrande ripflockar flög under mjuka sluttningar. På kvällen drev snöstormen oss tillbaka till kåtan. Vi kröp ner i sovsäckarna på nytt. Nu lade vi en liten bit sidfläsk framför hålet till skogsmusens ingång. När morgonsolen flammade över de blå fjällryggarna var fläsket borta.
Vem var det som sa att möss inte har minne?
På väg mot Piellorieppe, april 1973
Fredag 9 december
I morgon är det Nobelfest. Jag har varit med en gång, för sex år sen. Jag hade hyrt en frack för första och hittills enda gången i mitt liv. Tillställningen blev minnesvärd.
Om ni vill så kan ni läsa här om vad som hände.
I kväll lottas VM i fotboll. Jag hoppas på Angola, Burma och Vatikanstaten i Sveriges grupp.
Nu ska jag åka till Stockholm och lyssna på när Therese Nordlund försvarar sin avhandling om Sigfrid Edström och Axel A:son Johnson. Läste avhandlingen i går. Den bekräftar bilden av Edström som en pragmatisk högerman som gärna samarbetade med socialdemokrater när det passade Aseas syften.
I går var det 25 år sen John Lennon sköts av den där knäppgöken som förläst sig på Salingens Räddaren i nöden. För några år sedan gick jag förbi det lyxiga huset på övre Manhattan, där Lennon bodde. Det hette Dakota, tror jag. Än i dag bor det rika skådisar och musiker där.
Mest minns jag mitt hotellrum några kvarter bort. Det var ett av de sämsta rum jag bott i. Trots det kostade det närmare 1500 kronor. Utsikten var oförglömlig.
Utsikt på Manhattan
Onsdag 7 december
Johan och Kristiina var på fosterljud i går. Allt väl. Barnet ska födas i vår. Johan har lagt ut en bild på sin bilddagbok, http://BenReagan.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTEyMDA2NjImdD0xMTMzOTEwMDAxJmN1cnJpbWc9MA==. En suddig bild från en inre resa med beräknad anskomst den 10 maj. Jag har ännu inte förstått att jag kanske ska bli farfar. Var är silverkryckan?
Britta E, som föddes 1917, skrev ett brev om att hon tyckte om att läsa min bok om 1917. Jag ringde henne i dag. Britta växte upp på Aroslund där ”ryske Lindgren” bodde, Edvin Petrovitj Lindgren som skötte Aseas ryska affärer. Hon har hans gungstol. Brittas mamma tvättade åt fint folk. Gungstolen fick de när Lindgrens flyttade till Stockholm.
– Jag fick avlagda kläder från två av Sigfrid Edströms döttrar också, mindes Britta.
Hon beskrev sig själv som tvättgummans dotter som blev en soteborövare. Sotebo?
– Vet du inte vad Sotebo var? Det var ju Mimers verkstäder. Där var det sotigt. Gången över till tjänstemännen i Ottarkontoret där din morfar jobbade kallades Suckarnas bro.
Så berättade hon om fältskärn Åstedt som var tomte och gårdskarl i Villa Asea och Tilling som var syndikalist och sålde Arbetaren och om Munktorparn som jobbade på Emaus och som förbluffade alla genom att vara bondeförbundare. Jag antecknade.
Sen gick jag på bandy i regnet med Håkan W och såg Tillberga vinna över Gustavsberg. Vi var 160 där. Pelle Fosshaug gjorde ett mål men Andreas Broberg var bäst. Jag blev blöt om fötterna.
Sista avsnittet av Lasermannen var lika bra som de andra två. Bästa i tv på länge.
Utsikt från fönstret i mitt arbetsrum
Tisdag 6 december
Hurra! Jag är ute på nätet igen. Det har känts tomt. För ett halvår sen hade jag ingen aning om hur en hemsida funkade. Nu är jag beroende.
Så hände då detta. I söndags kväll bestämde jag mig för att öppna en egen domän. Jag har hittills varit inhyst som subdomän hos Västerås humanistiska förbund. Som en lärotid, ungefär. Även om det är jag som gjort båda hemsidorna...
Hursomhelst. Jag skulle bo för mig själv. Begärde ompekning. Gick in på nic.se, skrev in alla mystiska koder, fixade filöverföring med FTP (impade? Det ska ni vara...) och donade. Men fastnade i en skog av gamla DNS-koder. Plötsligt var jag inte ute på nätet längre. Allt gick snett.
Så nu i kväll, efter en kväll hos biskopen med humanistiska, Ytterberg pratade om livet på det sätt som gjort honom till folkkär biskop. Han hade dessuom en ölöppnare med en skyddshjälm från Sura bruk.
Jag berättade för honom att jag hade varit i biskopsgården en gång tidigare, i maj 1965 när jag och vännen L var bjudna till klasskamraten och dåvarande biskopsdottern Hedvig Sillén på fest. Det var studenttider. L och jag skulle klämma en vinare och smög in på biskopens kontor. Där insåg vi att flaskan inte hade skruvkork, som var vanligt på den tiden. Vi lyckades trycka ner korken med hjälp av en brevkniv och lämnade bara några röda fläckar efter oss på skrivbordsunderlägget.
Claes-Bertil sa att han skulle kolla om de fanns kvar.
Var var jag. Jo, så nu i kväll insåg jag att jag hade lagt över filerna i en mapp och det funkar ju inte. Då göms ju indexfilen som en subdomän. Eller hur?
Alltså fipplade jag om litet, och vips. Nu funkar det.
Kanske var det med guds och biskopens hjälp.
Biskopen talar om hur många fler som blir gamla.
Söndag 4 december
Märklig dag i går. Först boksignering med Lena Hjelm-Wallén på Bokia i Sigma i Västerås. Två timmar, julhandel, bara ett fåtal böcker sålda. Besvikelse förstås, men bokhandlaren Claes Wennberg tröstade med att politiska böcker aldrig varit någon hit. Sten Andersson knappt sålde nån alls när han var här med sin självbiografi för några år sen. Å andra sidan säljs boken Kaffe i Folkets hus bra på kongresser, möten andra politiska arenor. Och den har rönt uppskattning från olika politika läger.
På kvällen höll jag ett improviserat tal inför en massa okända människor på en disputationsfest i Uppsala. En rad av talare hade berättat om hur W var i dag och jag tyckte det var dags att säga något om hur läget var i Uppsala åren kring 1968 och 1969, innan W och de andra köpte Volkswagenbussen och drog iväg ut i världen på det stora äventyr som för alltid skulle förändra deras liv.
Det var gott om religionsfilsofer på festen. Om jag förstod det rätt hade en av dem skrivit en anhandling som bland försökte svara på frågan och man överhuvud kunde ställa frågan om Gud finns. Jag vet inte, men förmodligen är Wittgenstein som spökar. Han sa väl nånting om att det som är därutanför, därom måste man tiga. Vilket i sin tur givetvis lett fram till följdfrågan om det är möjligt att tiga om nånting och i så fall om vad.
Ungefär där övergick vi till kaffe och kaka. Med på festen fanns hinduer, buddister, kristna av olika schatteringar, ateister och förmodligen även agnostiker (som man brukar vara om man vill tro på nåt men inte hittar nåt bra att tro på).
De kala träden nere vid Fyristorg hade lysande små papiljotter.
Det var vackert.
Glada ändå.
Fredag 2 december
Pratade om 1917 och Kaffe i Folkets hus inför Gamla Gardet på Herrgärdets servicehus. Äldre socialdemokrater. Före detta riksdagsmän, landstingsråd, fullmäktigeordförande och vanliga medlemmar. Anna Larson, 95, var äldst. Hon blev glad att när jag sa att jag gillade hennes barska framtoning när hon satt ordförande i kommunfullmäktige i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.
Jag hör bara positiva omdömen om böckerna. Även om Kaffe i Folkets hus. De som inte gillar dem kanske inte kommer och lyssnar. I morgon ska jag och Lena Hjelm-Wallén signera boken på Bokia i Västerås. Undrar hur stort intresset är hos vanliga läsare?
Lena åker in till Västerås från extrakongressen i Hallstahammar, där riksdags- och landstingslistor ska fastställas. Det lär bli strid om ett par riksdagsnamn. Röster har höjts i Västerås för att flytta upp Anders Teljebäck till den valbara femteplatsen på ombudsmannen Lars Erikssons bekostnad. Det lär bli svårt. Valberedningens ordförande Ulla Persson kommer ju också från Västerås och hon har föreslagit Eriksson. Kanske inte bara för att det var Teljebäck som utmanade henne om kommunalrådsstolen när Åke Hillman slutade...
För 30 år sedan. Nyutnämnda skolministern Lena Hjelm-Wallén hälsas välkommen till regeringen av Kjell-Olof Feldt. Bertil Zachrisson sitter till vänster. (Foto: Västmanlands Folkblad)
Torsdag den 1 december
December. Smaka på ordet. December, snart slut. Mörkt. Mer mörker än ljus. Svarta grenar. Kråkor. Som TT skriver:
December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp.
Mot skymningshimlen står dess master kärvt.
Och skymningen varar längre än dag – den väg som leder hit är stenig:
Och vindens colosseum reser sig,
belyst från overkliga moln.
De plöjda fälten är vitpudrade när jag kör förbi Enköping mot Uppsala för att intervjua Erik Bergström som doktorerat på en studie av hur akut hjärtinfarkt behandlas bäst. Vi sitter högt upp, sjunde våningen, med utsikt över Slottet och Domkyrkan. Det är mer än 30 år sedan jag bodde här senast. Tänker på tentorna, festerna, studentkorridoren. Tänker på W som bor kvar här. På lördag ska han disputera. Snart 60 år gammal. Festen blir i organgeriet i Linnéträdgården.
Lyssnar på The march of the poodles i bilradion, alla som utpekas som ansvarslösa av Tsunamikommissionen och som erkänner att de gjorde och dåligt jobb men som nu tar ansvar för att det ska bli bättre.
Lasse S, som jag jobbade åt på Läromedelscentralen i tidernas begynnelse, har talat ut i DN som korruptionen i volleybollen. Jag skrev en grej om honom i Sydney för fem år sedan. Jag minns att han sa att han började tröttna på världsvolleybollen.
Första snön på Laggarudden i oktober
Bloggarkiv
Startsidan
| |
|
|
