|
November 2005
Tisdag 29 november
Missade Johans lunchföredrag på Konstmuseet. Han pratade 25 minuter om en tavla av Hillersberg medan jag satt hemma och skrev om Otto von Knorrings bilder från 1890. Unika bilder. Mamseller åker skridskor i hamnen. Män i höga hattar söndagsflanerar längs Svartån. Handlare kursar fisk och kopparkittlar på Fiskartorget. Försökte leva mig in i stadsmiljön i Västerås för över 100 år sen. De låga trähusen, gårdarna, utedassen, gaslyktorna, hästarna, lukten av kol och ved. Det är svårt att skriva sånt, när man tillbringar större delen av dagen framför en dataskärm där man kan googla fram de mest osannolika uppgifter och där mejlen plingar in och pockar på uppmärksamhet. Varför ska man försöka skriva med tidsfärg när man kan knappa in en sida med fler än 1 000 av Blue Notes skivomslag?
http://www.pixagogo.com/7180565202
När var det jag lyssnade på Blakey och Jazz Messengers som mest?
Det var långt före webbens tid. I morgon är det Anders. Det verkar som om jag kommer att braska.
Ett av tusen klassiska konvolut
Måndag 28 november
Pratade på Stadsbiblioteket om resan till Jaroslavl. Ganska mycket folk. Gick igenom vad jag skulle säga på gym. Förvånansvärt så bra hjärnan jobbar när man cyklar eller trampar nån mystisk maskin. Körde samma ritual som vanligt. Ställde i ordning dator och kanon på scenen, lade fram fjärrkontrollen. Hällde upp ett glas vatten, kollade mikrofonen. Gick ett varv och pratade med folk. Så började det. Koncentrationen på topp - så inser jag att nån pucko smugit sig fram och snott fjärrkontrollen och sen lämnat hörsalen. Vad skulle han med den till? Jag kör på ändå. Efteråt säger jag till bibliotekschefen:
- Han kanske stal nåt mer när jag inte såg på. En av mina böcker, till exempel (jag hade travat några på bordet på scenen).
- Bok? Tror du verkligen att dina böcker har sån dragningskraft...?
Nej, det tror jag ju förstås inte. Det var dumt sagt. Förlåt.
Vera var där och lyssnade. Hon är 85 och var med som barn i Jaroslavl. Hon kan ryska och har hjälpt mig att översätta de väggtidningar som finns bevarade på fotografier från Aseas fabrik i Sovjet. Hon har översatt texter i de vanliga papperstidningarna också.
När tidningen Norra arbetaren berättade om att den sovjetiska staten tagit över Aseas fabrik var tidningen daterad 14 maj "år 15 av proletariatets diktatur".
År 1932, alltså.
Första sidan i Jaroslavl 14 maj år 15 av proletariatets diktatur
Söndag 27 november
Handlade kläder i Stockholm i går. Hatar provhytter, men bet ihop. Åt fläsk med raggmunk och goda lingon på KB. Såg inga kändisar. Stapplade runt på Norrgavel. Köpte hylla och tomte med avlång mössa. Mastodontköer till tunnelbanan. Plankade in på hemligt sätt. Skyllde på min värkande hälsena. Tala inte om det för nån. Middag med A och K. Berättade om mitt trick. De tyckte jag var illojal mot samhället. De har förstås rätt. Ska aldrig göra så mer.
Smockfullt på middagståget till Västerås i dag. Folk fick stå eller sitta i prång. Nånstans är det nånting som inte stämmer. SJ borde se i sina datorer när tåg är fullbokade och inse att de kommer att bli mer än överfulla. Ändå finns inga extravagnar. Det är ont om vagnar, sägs det. Jag köper inte det. Det handlar bara om dålig organisation och usel flexibilitet.
Jag överlevde resan. Satt i rutschbanan i barnkupén och fick bara litet ont i ryggen. Läste Christer Hermanssons underbara lilla bok ”Ich bin en bibliothekar!” om det tragikomiskt vänlige bibliotekarien Oliver Cromwell Johansson. Jag har inte läst något liknande förut. Det var en pocketutgåva av en kortroman som kom ut 2001 och tydligen sålde bra. Konstigt att jag inte hörde talas om den då. Läs den.
http://www.christerhermansson.nu/default.cfm?page=Home
Vadan och varthän?
Fredag 25 november
Valet står mellan Ångkraftverket och Lögarängen, heter det. Som om det vore självklart att Västerås ska ha ett äventyrsbad. Visst vore det kul för barnen. Men eftersom det handlar om några miljoner så borde siffrorna granskas med lupp. Vem gör det?
I Ångkraftverket räknar man med 1 miljon besökare per år. Utan att blinka.
Det är samma som Gröna Lund i Stockholm. Gamla ombyggda kraftverket skulle alltså bli tredje största nöjesattraktion i Sverige. Bara Liseberg och Skansen skulle vara större (Skansen skulle bara ligga litet före, med sina 1,3 miljoner besökare). Västerås skulle slå Aq-Va-Kul i Malmö, Gustavsvik i Örebro, Kolmårdens djupark, Parken Zoo och allt vad de heter med hästlängder. Det är till att tro på sig själv.Men så kostar det uppåt 1 miljard också.
Alternativet Lögarängen är blygsammare, men det beräknade besöksantalet på 600 000 skulle även det placera Västerås bland topp fem i landet. Inte illa.
Utsikt från Ångkraftverkets tak mot Västeråsfjärden, när det ännu var sommar...
Torsdag 24 november
Mörker, detta mörker. Dessutom regnsjukt. Vi har bokat Ryanair till Rom, men inte förrän efter nyår. Gäller att stå ut. Ett sätt är att skratta åt andras misstag på webbsidan med misstag i medierna:
http://www.avigsidan.com/
Kommer ihåg när jag en gång var i fin skrivarform och drog till med ”där intet öga satt sin fot”. Jag menade att vara lustig, men det ska man inte vara. Meningen klipptes och hamnade på skrattsidan i branschtidningen Journalisten. Nu är jag inte rolig mer. Det är farligt.
Träffade Gösta Hellgren i går. Han kan allt om gamla bussar i Västerås. Han hjälpte mig tidsbestämma en bild med ettans buss från trettiotalet. Gösta visste var och när bussen byggts, när den målades om, vad den hade för registreringsnummer och till och med vilka som jobbade ombord. Han berättade att bussen forsatte att rulla ända in till mitten av femtiotalet på sin linje från Djuphamnsvägen längs Stora gatan och Pilgatan ut till lasarettet.
Jag har åkt på den! Jag klev på vid den gröna kiosken nedanför Sundemans backe där man kunde köpa ettöres och den avlånga vilda västern-tidningen med kapten Mike. Konduktören satt längts bak i ett bås och delade ut små gula biljetter. Det var alltid sommar och sol utanför ettans buss. Aldrig november och mörkt.
Var på gym. Lyssnade på Autumn Leaves med Miles och Cannonball. Finns det en bättre jazzballad?
Läste om en ny avhandling som påstår att motion är bra för hälsan. Jaha. Rapporten hävdar också att överdriven träning, när kroppen inte får chans till återhämtning, ger negativ effekt med färre hjärnceller som resultat. Det är vad jag alltid har trott. Men så läser jag att biologen Andrew Naylor kom fram till det genom att studera råttor som sprang i träningshjul. Då tror jag inte längre på det.
Bussbiljett i Västerås, tidigt 1950-tal
Tisdag den 22 november
Skriver om gårdsarkivet på Geddeholm, som efter en del turer, hamnat i stadsarkivet i Västerås. Fascinerande material om Lewenhauptarna. Avslöjar inte mer, det kommer i VLT vad det lider.
En historia får jag dock inte plats med i tidningen. Den handlar om när ”farfar Gösta” var ung soldat på den norska fronten 1808. Han hette Gustaf Lewenhaupt och skulle så småningom gifta till sig Geddeholm från Cronstedtarna. Jo, det fanns en norsk front under det finska kriget. Ryssarna hade ju gått in i Finland och Danmark var i förbund med både ryssarna och Napoleons Frankrike, och Norge hörde som bekant till Danmark.
Danmark förklarade Sverige krig. Utan entusiasm visserligen, men ändå. En fransk här tågade norrut för att förena sig med de danska styrkorna i ett angrepp mot Skåne. Gustav IV Adolf ville för sin del erövra Norge.
Just här, sommaren 1808, bjuder historien på en av sina många paradoxala bilder. Den fransk-danska armé som förberedde en invasion av Sverige leddes av marskalken Jean Baptiste Bernadotte från den sydfranska staden Pau. Jovisst, precis han. Han som två år senare skulle utses till svensk tronföljare, byta sida och gå i krig mot Napoleon.
Farfar Gösta Lewenhaupt slapp slåss mot Bernadotten. Han deltog i en blygsam aktion längs vid norska gränsen och blev krigsfånge i stället. Som ”samvetsfånge” fick han bo hos en avlägsen släkting i Norge, måla och teckna mot ett löfte om att inte rymma.
Sånt kan man läsa om i gårdsarkivet.
I kväll ska jag till Slottet och höra Mats Svegfors tala om Dag Hammarskjöld. Representationsvåningen har rustats sedan den där höstdagen 2001 när gösen brann i ugnen och israeliska säkerhetspolisen rusade in till slottsfrun med dragna vapen. I salongen satt Anna Lindh, Shimon Peres och Abu Ala (han som sedan skulle bli palestinsk premiärminister under sitt riktiga namn Ahmed Qurei) i ett möte som var så hemligt att inte ens Svegfors fick vara med. Men en bra story blev det. Läs den här.
Gustaf Lewenhaupt slapp slåss mot Bernadotte och målade en akvarell av Fryksdals-dansare i stället. (Ur Geddeholms gårdsarkiv)
Söndag den 20 november
Ringlande köer i VLT-foajén i går när dvd:n om 50-talet släpptes.
http://www.vlt.se/article-article=80954.html
Intresset för lokal nutidshistoria är genuint och stort. En äldre man, som samlar Arosiana, frågade mig hur man tittar på bildbanken på skivan.
– De bilderna kan du bara se på dator, sa jag.
– Jag har ingen dator.
– Dår får du nöja dig med att titta på bildspelen och filmerna på din dvd-spelare.
– Jag har ingen dvd-spelare heller.
– Nähä. Men hur...
– Jag har telefon!
En annan äldre man, född 1920, berättade en fascinerande historia om hur han som liten pojke lekte inne på en av gårdarna vid Fiskartorget och såg dödskallar staplas på rad när några gubbar grävde för ledningar. Skallarna kom förstås från det medeltida klostrets begravningsplats.
– Jag minns det som i går. Det var otäckt hur dödskallarna tittade på mig.
Gubbarna som grävde brydde sig inte. De kastade tillbaka kranierna innan de fyllde igen ledningsschaktet.
Det skulle dröja till mitten av 50-talet innan skeletten grävdes upp igen. Då var det arkeologer som höll i spadarna. De mätte, borstade, fotograferade och antecknade när klostret undersöktes innan nya stadshuset skulle byggas.
Undrar vad de noterade om skallarna inne på gården?
Drog de några nya slutsatser om det medeltida begravningssättet?
Skelett vid Fiskartorget (ur VLT:s dvd om 1950-talet)
Fredag 18 november
Skrev om 98:e Arosmässan. Paneldebatt Reinfeldt, Ingvar Carlsson, Sven-Erik Österberg, Sture Nordh med flera på det omöjliga temat ”vem styr Sverige”. Medierna, marknaden eller politikerna? Höjdarna inom stans näringsliv och offentliga förvaltning var på plats. Först lunch och sen en avkopplande stund på fredagseftermiddagen, som ett extra långt Rotary-möte. Inga taggar, inget som brände, inga riksmedier, ont om LO-folk. Men säckpipor och en underhållande David Batra som beskrev sig själv som skånsk indier.
Ingvar Carlsson var på gott humör och dömde ut det svenska folkets fega inställning till Europa. Allra roligast var det nog när debattledaren Lennart Ekdahl frågade publiken hur många som ville ha mer makt. Han fick en skog av uppsträckta händer till svar.
Vem vill ha mindre makt, frågade Ekdahl sen och kunde bara se en enda hand. Den tillhörde landshövding Mats Svegfors.
http://www.vlt.se/article-article=80944.html
Det är dags att sätta ner foten, om uttrycket tillåts, sa Ingvar Carlsson apropå mediernas ökade makt.
Torsdag den 17 november.
Kursen i Eskilstuna gick bra. Glada och ambitiösa deltagare som det var roligt att skicka iväg på gruppövningar. Körde rollspel också, och berättade om mina fadäser och framgångar under ett yrkeslivs intervjuande. Kopplar av med Cash Unearthed, en avskalad Johnny Cash strax innan han dog. "I don't claim to be the man with the answers, I'm just a singer of songs." http://www.bbc.co.uk/music/folkcountry/reviews/johnnycash_unearthed.shtml
I morgon ska jag åka till Ransta och prata om Geddeholm på förmiddagen och bevaka Arosmässan i Västrås på eftermiddagen. Denna Arosmässa som Sigfrid Edström en gång startade och som länge var en av de viktigaste mötesplatserna för näringslivets och regeringens höjdare. I dag har statusen minskat, men debatten kan ändå bli hörvärd.
Och så ska jag försöka ta reda på vad det är för konstigt torn som sticker upp på kajen i hamnen i Västerås på denna unika, och aldrig tidigare publicerade bild, från skiftet mellan 1880- och 1890-tal. Bilden är tagen av Otto von Knorring, som inte bara var officer vid I 18 utan också hängiven amatörfotograf. Mejla mig om ni vet svaret.
Onsdag den 16 november.
Blek fullmåne, skymningsblå himmel. Som en målning av Eugène Jansson. Lyssnar på The Band i mp3-spelaren på gym. Inspelningarna från tidigt sjuttiotal håller än. Tänker på söndagens film om rebellerna i Sverige 1968. Hur många gånger har inte denna udda parentes behandlats. Torbjörn Säfve skrev om dem redan för 30 år sen. Jag var i Uppsala våren 1968. Jag hörde talas om de där maoisterna, men brydde mig inte. Det var annat som gällde. Märkligt hur ungdomsrörelsen kunde pendla mellan extremer. Å ena sidan bokstavstokig vänster, å andra sidan hippieflummig romantik. Mullvaden tillsammans med Träd, gräs och stenar.
Har fått flera uppskattande mejl om boken Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus. Ett återkommande tema: Hur kunde de intervjuade socialdemokraterna vara så öppna mot mig? Jag måste säga att jag undrade litet själv. Men öppenheten bidrog till intressanta perspektiv. Inte minst när Lena Hjelm-Wallén pratade om Göran Perssons presidentlika styre. Landstingsrådet Glenn Andersson har lagt ut en bild på bloggen på sin hemsida ( www.s-info.se/glenn ) från s-kongressen. Där står Lena Hjelm-Wallén och visar en sida i boken för Anitra Steen…
Party utan rebeller utanför Uppsala, tidigt sjuttiotal.
Måndag den 14 november
Blåst, det rister i huset. Jobbar med en kurs i intervjuteknik jag ska hålla på torsdag. Minns med skräck den stora intervjun jag gjorde med Göran Persson i Rosenbad inför s-kongressen i Västerås 2001. Jag var noga förberedd, frågorna var många. Han visade mig runt på kontoret. Tavlorna, utsikten. Persson tycktes trivas. Han fick en bandybok av mig. Sedan började intervjun. Jag la en nyladdad bandspelare på soffbordet, antecknade bara sporadiskt för att kunna ha ögonkontakt med landets statsminister. Persson lade upp benen i soffan, tittade bort mot skrivbordet och pratade på. Han släppte nyheter, bland annat om det som sedan skulle kallas ansvarsutredningen. Efter drýga timmen var det över. På tåget hem lyssnade jag på bandet. Det hördes bara några snörpningar, inget sammanhängande. Jag hade råkat komma åt sparknappen som stänger av när det blir tyst. Och bandspelaren tyckte det blev tyst och stängde av varje gång Persson vände sig bort från mig. Det gjorde han nästan hela tiden.
Jag som hade nästan 30 år i yrket hade betett mig som en amatör. Anteckningarna sa ingenting. Jag mindes en del, men långt ifrån allt. Framför allt inte hans formuleringar på viktiga punkter. Katastrofen hotade.
Då kom jag på det. Pressekreteraren Anna Helsén hade spelat in samtalet. Hon brukar göra det för att ha koll på journalisterna. Jag ringde henne, bönade och bad och fick komma och lyssna på hennes band dan efter. Tala inte om det för någon.
Zlatan fick guldbollen. Han var inte där. Bobby Charlton var däremot där. Honom träffade jag på en bensinmack i Italien 1991. "Jag är inte längre säker på att Geoff Hursts boll var inne", sa han om det avgörande målet för England i VM-finalen mot Tyskland på Wembley 1966.
Inne eller inte inne 1966?
Söndagen den 13 november
Söndagsmorgon, Gomorron världen, litet lugnare i Frankrike, en varg har setts i Stockholm, löven väntar på gräsmattan. Fars dag. Jag skulle behöva en snygg skjorta. SvD hade min bok på första sidan i dag http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11012460.asp , faksimil av omslaget på insidan, Lena Hjelm-Walléns kritik av Göran Perssons presidentlika styre har väckt uppmärksamhet. Hela första sidan i VLT, plus ett uppslag på kulturen, när boken släpptes i går. Inslag i radioekot. Jag har pratat i P4. Bar ner en kartong böcker till Bokia i går. Träffade Lars E på Limone i går kväll, ombudsmannen som lanserar begreppet ”hästväljare” i boken (socialdemokrater som röstar på partiet även om partiledaren skulle vara en häst). Han tycktes vara nöjd med uppmärksamheten. Hade hittat en text om boken i Aftonbladet. Hur ska jag göra för att följa upp det här? Annonser är dyrt.
Snyggt avgörande mål av Mika Hannula när Sverige slog Ryssland i en av de där höstturneringarna i hockey. Tre Kronor har något på gång. Häftigt resultat på Rocklunda: Tillberga slog Västanfors med 7–4. Mål av Fosshaug och 600 på läktaren.
Såg The Constant Garderner i går. John le Carré blir bara bättre och bättre. Nu ger han sig på skrupelfria läkemedelsföretag och korrumperade brittiska diplomater i Afrika. http://www.imdb.com/title/tt0387131/ . Han heter egentligen David Cornwell. Intressant intervju med honom i DN i dag.
Lena i knät på Sträng efter valförlusten 1976 (foto ur boken Kaffe i Folkets hus).
Fredagen den 11 november
Först föredrag på Rotary i Stadshotellet. Berättade om Gud Fader, änkan Wickholm, Sigfrid Edström, Stadshotellets fula torn, atomreaktorn på Hamre och annat som ligger i den lokalhistoriska tiden. Sedan signerade jag böcker när lokalradion hade öppet hus på Vallby. Stod bredvid Sven Olov Karlsson som skrivit succéboken Italienaren. Trevlig kille som säljer massor och som folk ville hälsa på för att se hur han ser ut. Han har ju läst sin bok i radion. Sven Olov är från Norberg, jobbar till vardags på Råd och Rön. Han sålde snabbt slut på sin hög. Läs Italienaren, förresten. Första raden lyder: Den unge mannen gallrar vid smedjan medan han tänker på vad han ska säga.
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=1277
Jag har fått min iPod! Tankar den genast med Bach och Bruce.
Ska se Tala i tungor på teatern i kväll. Recensionen i VLT avskräcker inte.
http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=162366
Onsdagen den 9 november
Det snurrar nu. Föredrag i går i Stadshuset, två föredrag i morgon. Först Rotary i Surahammar där Karl Elworth (han som är över 80 och går på högskolan!) vill att jag ska prata om matupproret i Västerås 1917. Självklart. Sedan ska jag köra så fort jag kan för att hinna till Syrianska kulturföreningens hus på Vallby där pensionärerna i SPF har möte. ”Prata om gamla Västerås”, sa dom. Det ska jag göra. Om Gud Faders sista strid. Om Stadshotellet. Om, ja, jag vet inte riktigt än. På lördag släpps min bok Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus. Sveriges Radio P4 vill prata om den på fredag. Möte i hemma hos G i kväll, styrelsen i Västerås humanistiska förbund. Kommande två program med Mats Svegfors och Claes-Bertil Ytterberg är utsålda. Hövdingen och bispen är säkra kort. I vår ska vi bjuda in medlemmarna till en kulturrresa till S:t Petersburg. Gissa vem som ska bli reseledare.
Sara skriver att det inte brinner några bilar i Auvergne. Luften är klar och vulkanerna gröna. I SvD teckar Berglin två gubbar som tycker det är bra att gravljusen lyser upp i novembermörkret.
Jag tänker på juni. En dag blir det juni igen.
Blommande fruktträd i juni.
Måndagen den 7 november
Den franska filmen Dolt hot var en märklig upplevelse. Eftertänksam, finstämd, levande människor, relationer, stämningar. Oavslutad som livet. Frågorna om vad som egentligen hade hänt följde oss över Medborgarplatsen och längs Götgatan, där folk köade till krogarna i den sena kvällen. Vi drack tjeckisk öl med L.
I går gick vi på Djurgården. Täcka udden, som byggdes av Cederlund med punschen och där Wallenbergarna styrde riket, Thielska galleriet med Zorn, Carl Larsson och Nietzsches makabra dödsmask högst upp. Och med det märkliga hus som heter Listonhill. En stor Finlandsfärja gled tyst förbi oss som ett minne av någonting.
Frankrike brinner på nätterna. Vår dotter Sara bor i en stad utanför Paris. Hon berättar på sin blogg (Det brinner) om hur pojkvännen Adriens bror räddar sin bil undan lågorna.
Jag kom hem från Stockholm i dag. Nya eklöv täcker gräsmattan. Var kom de ifrån? Förbereder föredrag i Stadshuset i morgon, när stadsarkivet fyller 50 år. Ska berätta om arkivknuten. Har någon stått i fullmäktigesalen och pratat om en arkivknut tidigare?
Jag blir säkert pionjär, först i världen. Det gäller att hitta sina nischer. Som när jag skrev om bandyvärldens korvar en gång. Artiklarna räckte sedan till ett kapitel i boken Om bandy vore livet.
Arkivsnören i väntan på knuten
Lördagen den 5 november
Krattar. Bär iväg löv. Svettas. Rök i luften. Kråkor. Allt högre i tak under eftermiddagen. J visar mig hur iPod Nano fungerar. Ska snart slå till. Prylfixeringen är svår att stå emot.
Men prylen finns inte i Västerås än. Åker till kyrkogården. Vandrar bland alla ljusen. Tänder två på graven. Björken är kal nu. Den har rest sig över oss vid alla begravningar. Det sitter en liten fågel högst upp, som om den vore skapad av livets evigt cirkulerande atomer och molekyler.
Lyssnar på Horowitz som spelar Schumanns Träumerei. Melankoliskt. Vad är detta för en dag? En dag utan morgontidningar är ingen riktig dag. Vi bestämmer oss för att åka till Stockholm. I kväll ska vi se Dolt hot. Om massmediemänniskor. Jag utgår från att den är bra. Så här skrev SvD om filmen: http://www.svd.se/dynamiskt/rec_film/did_10760400.asp
Fredagen den 4 november
Västerås centrum är mörkt. Små designade lampor har byggts i trottoarer och i sittbänkar. De lyser knappt alls. Gatlyktorna är små och bleka. Delar av innerstan är skrämmande mörk. Och jag tror inte det bara beror på att jag blivit skumögd.
Västerås påminner om ryska småstäder där belysning ansetts som onödig lyx. Apropå Ryssland: Svenska konsulatet i S:t Petersburg meddelade i dag att den gamla svenska kyrkan, S:ta Katarina kyrka, granne med konsulatet på en tvärgata till Nevskij Prospekt, har återlämnats till församlingen. Kyrkan övergavs när de 2 000 svenskarna lämnade S:t Petersburg efter revolutionen 1917. Kyrkan blev allt möjligt under kommunisttiden. När jag tittade in där för ett par år sedan var den gymnastiksal. Byggnaden har också varit ockuperad av bostadslösa. Nu är de borta och stadens förvaltning har tecknat ett avtal med svenska församlingen som nu får sköta kyrkan igen, efter 88 år. I onsdags lät kyrkorådet symboliskt montera ned de två basketkorgar som hängt på altartavlans och orgelläktarens plats.
Vem vet, snart kanske Nobels kommer tillbaka.
S:ta Katarina kyrka hösten 2003
Torsdagen den 3 november
Måste skaffa en mp3-spelare. Alla har en mp3-spelare. Jag inser att jag har behov som jag inte visste att jag hade. Hur har jag kunnat leva ett helt liv utan att ladda ner podradio?
Sov länge. Trött efter tre dagar med framträdanden inför publik. Tänker på änkan Wickholm.
Pratade om Gud Fader på Stadsbiblioteket i går kväll. Egentligen handlade föredraget om striden om Stadshotellet för 100 år sedan. Men det hade aldrig blivit någon strid om inte Gud Fader funnits. Oscar Fredrik Wijkman, alltså. Industriledaren, politikern, storborgaren som styrde Västerås runt förra sekelskiftet. Det var han som såg till att Asea kom till stan, och det var han som insåg att stan behövde ett nytt Stadshotell.
Jag uppehöll mig ganska länge vid änkan Wickholm. Karolina Wickholm. Änka efter mjölnaren i kvarnen vid Fiskartorget. Hon ägde vattenrätten i Svartån och hotade att försena den nya damm med turbinhus som Gud Fader ville ha för att locka det blivande Asea till stan. Om dammbygget drog ut på tiden kunde det nya elektriska bolaget ha hamnat i någon annan stad. I Örebro till exempel. Hemska tanke.
Änkan krävde 70 000 kronor. Det var minst 20 000 för mycket. En första förhandling togs upp. Änkan stod på sig. Sparsamma ledamöter i fullmäktige ville processa. Det var då Oscar Fredrik Wijkman slog sin gudomliga hand i bordet. ”Giv änkan vad änkan vill ha”, sa han. Hans undersåtar lydde och Västerås fick både turbinhus och Asea.
Undrar om änkan Wickholm förstod vilken historisk roll hon spelade. Och vad gjorde hon av alla pengarna?
Gud Fader, alias Oscar Fredrik Wijkman
Tisdagen den 1 november
November. Mörkret slår sina lovar. Löven samlar sig för attack. Håller mig borta från trädgården. Skyller på åtaganden, som i dag när jag höll i ett lunchmöte i VLT:s Åsikten med anledning av reportaget om Adam, atomvärmeverket som skulle byggas på Hamre i Västerås för 50 år sedan. Vi skulle börja tolv, en kvart före utsatt tid var tre personer på plats, plus de två huvudpersonerna, kärnkraftsveteranerna Cnut Sundqvist och Bengt Andersson. Skulle det till slut bli en flopp? Alla mina tidigare möten om lokalhistoria har dragit fulla hus. Men tio i tolv kom de, den ena efter den andra. Klockan tolv var salen full, extrastolarna drogs fram. Härligt.
Vi pratade mycket om den första tiden, när de unga ingenjörerna gav sig ut på den energiplan där inga hade spelat förut. Adam blev inte av, men Ågesta kom i stället och en bit in på sextiotalet började ingenjörerna i hemlighet konstruera en lättvattenreaktor, den som sedan skulle bli modellen för det svenska kärnkraftsprogrammet.
De hade inga förebilder, de hade inga licenser från bjässar som General Electric, de körde själva. Asea satsade. Det skulle bära eller brista. Curt Nicolin var vd. Han uppmuntrade dem.
- När man ska hoppa över en avgrund kan man inte ta två skutt, sa Nicolin.
Kärnkraftsingenjörerna i Västerås tog det stora skuttet. Det var till slut de som satte standarden, inte General Electric.
När de började på femtiotalet hade de inga datorer. De körde med räknesnurror. De var överlyckliga när den första datorn kom på sextiotalet med ett minne som är mindre än en tiondel av dagens enkla miniräknare.
De gjorde en tekniskt insats kanske utan motstycke i svensk industrihistoria.
Deras historia är ännu inte skriven.
Kanske är det också så att kärnkraftens historia bara börjat.
Gustaf Olsson, längst till vänster, var Västerås starke man på 1950-talet. Här beundrar han modellen av den atomreaktor som skulle värma Västerås.
Läs hela texten om Adam här.
Bloggarkiv
Startsidan
|
