|
Augusti 2005
Onsdag 31 augusti 2005
Jag skrev en bok om 1917 förra året. En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. I somras fick jag veta att det skulle komma en recension även i tidskriften Arbetarhistoria som ges ut av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Det är en seriös tidskrift med långa och genomarbetade artiklar.
En filosofie doktor, Ulf Jönson, skulle recensera.
Hjälp! Hur skulle detta gå?
Recensionen skulle komma i nummer 3 i augusti. Det var som att vänta på slutbetyget i skolan. Usch.
Så en dag för någon vecka sedan klonkade det till i brevlådan. Numret hade kommit...
Jag läste.
”Lifs sätt skriva är journalistiskt...han har valt att dikta kring fakta, fylla ut och dramatisera dokumenterade händelser...” ”Men berättelsen bygger på ett gediget faktaunderlag...”
Jönson menar att jag gett tidiga exempel på banden mellan Sveriges storföretag och dess socialdemokrati men också på Edströms pragmatiska företagsledning, där goda kontakter med en stabil facklig organisation förenklar förhandlingarna och är bra för affärerna.
Ja, så var det. Arbete och kapital gick hand i hand.
Han skriver ”att boken alls inte är en trång lokalhistorisk skildring för stadens egna barn."
"Snarare lyckas Lif mycket bra med att visa hur sammanvävda de stora världshändelserna och de lokala händelseförloppen är och att influenserna inte bara rör sig i den ena riktningen.”
Jag börjar gilla Ulf Jönson!
Så slutklämmen: ”Lifs bok är – för att använda en nött kliché – lokalhistoria när den är som bäst.”
Man tackar.
Sigfrid Edström placeras mitt i Per Albins folkhem. (Karikatyr av Gunnar Pers i VLT)
Tisdag 30 augusti 2005
Styrelsemöte med Västerås humanistiska förbund hemma hos mig. Städade, lade på diskret musik, placerade några intellektuella böcker på väl synlig plats. Det gällde att hålla masken.
Birgitta Nilsson, som varit både kommunalråd och oppositionsråd, är van ordförande. Förmodligen den första kvinnliga ordföranden i detta lätt ålderstigna förbunds snart 100-åriga historia (jubileum 2011).
Höstens program är dock synnerligen välmatat, om jag och vi får säga det själva. Per Wästberg talar om Resa i tysta rum, Sverker Sörlin om sitt omdiskuterade dubbelverk Världens ordning och mörkret i människan, Mats Svegfors om Hammarskjöld och biskop Ytterberg om livet, framlänges och baklänges. Plus en operaresa (redan nästan fullbokad), som vanligt.
Tror ni mig inte så hittar ni programmet på förbundets hemsida www.hum-vasteras.se som jag till min egen oförställda förvåning lyckades snickra ihop på egen hand på försommaren.
Dag Hammarskjöld, förresten. En gång i tiden var jag fascinerad av hans livsöde. Och av hans talang för haiku, som finns i Vägmärken. Vad sägs om den här:
Gullriset rister.
Mjölkörtens vita fallskärm
Öppnas av vinden.
Eller
Stararnas nebulosor
virvlar förbi
i den kalla rymden.
Tomas Tranströmer är dock mästaren:
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik
Söndag 28 augusti 2005
Tittar på bilder från i juli när vi körde förbi Karlstad och stannade till på Värmlands museum. Vilken upplevelse. Fascinerande fasta utställningar, specialutställning om unionsupplösningen, skulpturpark utanför, konstmuseet vägg i vägg. Restaurang, butik. Folk. Aktivitet. Spännande.
Vad har vi i Västerås och Västmanland?
Jo, ett länsmuseum som varit stängt i, jag vet inte hur många år. Två? Tre? En generation småskoleklasser har missat Tunaguldet, bronsåldern, vikingatiden, skatten på Bondtorget, klostret och allt som jag minns som liten.
En hel generation barn får inte tillgång till ett lokalt historiskt museum under de år när de är som mest receptiva. Det är förstås en skandal.
Hur kan politiker besluta att bygga om lokalerna i Slottet för dyra pengar utan att veta om det går att flytta in igen?
Hade man ingen plan? Vad tänkte man? Kan man inte köra andra utställningar under tiden? Industriutställningar. Lokalhistoria. Tunaguldet och det allra bästa av de gamla samlingarna. Lokaler finns det ju gott om i stan. Mimer, Kopparlunden, gamla ångkraftverket.
Och Slottet...
Hur länge ska vi behöva vänta?
Under tiden får vi åka till Karlstad.
http://www.varmlandsmuseum.se
Lördag 27 augusti 2005
Hans-Göran Lindberg bor i Skultuna utanför Västerås. Han har gjort något som vi andra aldrig kommer att göra.
Han har upptäckt en ny stjärna!
Det är en så kallad dvärgnova, som är en pulserande dubbelstjärna med ”en röd jätte och en vit dvärg”. Inte för att jag vet hur en sån ser ut, men det låter imponerande.
Lindberg är amatörastronom och använder en CCD-kamera (med detektorer som kan läsa in digitala bilder i svagt ljus, fritt översatt). Med en sån kan han skåda ut i rymden nästan lika bra som vetenskapsmännen kan med sina teleskop.
Tekniken går fort framåt.
Stjärnan, som upptäcktes från Skultuna, ligger nära Hantelnebulosan M27 (som vi alla vet var den ligger, eller hur?), i Rävens stjärnbild.
Varför inte döpa den till Nova Skultuna?
Undrar vad de kallar oss, de där som bor nånstans i Rävens stjärnbild och som lika undrande som vi tittar ut i det stora okända.
Hans-Göran Lindberg fotograferade förresten Venus förra året när planeten passerade framför solen. Hans bilder finns på nätet hos ESO (som vi alla vet betyder European Southern Observatory). Kolla in: http://www.vt-2004.org/photos/images/vt-photo-06-hgl.jpg
Fredag 26 augusti 2005
Vart tog alla vägen, frågade Marianne Lindberg de Geer i en dokumentär på SVT i kväll. En annorlunda dokumentär om vänstern för 30 år sedan. Marianne Lindberg de Geer var en av dem som drog landet runt med Tältprojektet på sjuttiotalet. Röda fanor, bra skådespelare, effektiv dramaturgi, socialismens möjligheter och socialdemokratins svek (inte hotet från borgarna).
Fyrtiotalisterna kommer att diskutera dåtidens tidsanda tills de dör, och de dagarna är inte långt borta.
Men, som sagt, greppet i tv-dokumentären var annorlunda och sympatiskt.
Det väckte minnen till liv när Sven Wollter sa något om hur härligt det var att få hjälp av flera tiotals frivilliga på varje ställe där tältet skulle resas.
Jag var med!
Jag var en av dem!
Jag bar gradänger nere på Blåsboplanen den där gången när Tältprojektet kom till stan. Jag och min blivande hustru lyfte och slet tillsammans med den trevlige Henric Holmberg från den fria teatergruppen Oktober. Han som spelade med i filmen om Sven Klangs kvintett och som inte ville vara med i Lindberg de Geers fredagsfilm.
Totta var med också. Totta Näslund. Jag minns att jag pratade med honom om en gemensam kompis i Örnsköldsvik som var son till Diman, backhopparen, och som sedan en tid skulle bli hälsovårdsinspektör i Surahammar, av alla platser på jorden.
Totta sjöng sedan Vi äro tusenden så att vi fick ståpäls utan att veta om att ordet fanns.
I juni dog han.
Torsdag 25 augusti 2005
Åkte till Örebro i går för att se på fotboll. Av någon anledning. Snygg arena, som kommunen pumpat in massor av miljoner i. Konstgräs som såg ut som riktigt gräs.
Satt bredvid Birger Jonsson. Jagad VSK-ordförande.
Inte blev han gladare i går. 0–5. Inga spelidéer, ingen spelfördelare, inga anfall, ingenting. Trist. Synd om dem.
Enda roliga var västeråsaren på raden bakom som fick nog i andra halvlek och skrek:
– Vi har i alla fall ett bandylag...
Birger bor i fängelset i Västerås, i den nybyggda flygel som står där skarprättaren Dalman från Norberg högg huvudet av den 25-årige massmördaren Nordlund år 1900.
Han är glad ändå. Birger, alltså.
Fotboll är ju trots allt inte allt här i livet.
Apropå fängelset. Jag jobbade där, till och från, för att tjäna extra i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Och där upplevde jag mitt livs hittills enda bovjakt.
Så här var det.
Fångarna spelade fotboll på utegården mot järnvägen. Där fanns brädstaket och taggtråd. Jag var yngst av vakterna.
Plötsligt försökte två fångar klättra över planket, nere i hörnet mot Stallhagen. Jag var tvungen att springa dit. En av dem kom aldrig över. Jag minns fortfarande hans blåa gymnastikskor när jag sträckte mig upp för att rycka ner honom.
Men den andre kom över.
– Spring efter, röt den äldste vakten och öppnade en låst dörr i planket.
Bara att lyda. Jag sladdade ut genom dörren och kutade på cykelbanan upp mot Stallhagen, där jag såg den grönklädde fången försvinna bland träden.
Men vad nu?
En fånge till klättrade över stängslet nere i Stallhagshörnet. Han damp ner på asfalten framför fötterna på mig och satte av efter den förste.
Jag följde. I lagom tempo. Jag hade ingen lust att komma ikapp dem. Vad skulle jag göra då? Jag kunde inte slåss. Hade ingen aning om polisiära grepp.
Jag såg dem springa bland björkarna uppe i Stallhagen.
Nu hände det oväntade. Han som rymde sist sprang upp den förste, kastade sig över honom och tryckte ner honom mot marken.
När jag kom fram hörde jag repliken som följt mig genom livet:
– Inte fan ska du rymma när vi spelar fotboll!
Fasttagaren reste upp rymmaren, visade mig hur jag skulle hålla hans andra arm. Så vandrade vi alla tre tillbaka till fängelset och fotbollsplanen.
Jag såg ut som en hjälte, men var det inte.
Tisdag 23 augusti 2005
Såg första avsnittet av Kommissionen. Terrorattack som tv-underhållning. Politiskt korrekt? Angeläget? Återstår att se; elva avsnitt återstår. Det är framåt allhelgona nån gång. Stort och påkostat är det under alla omständigheter. Kommissionen har en absurd egen hemsida, med nyheter, diskussionsforum och allt sånt som en framåt myndighet ska ha i dag.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=38080
Allt ser så riktigt ut, att jag kommer att tänka på när Orson Welles skrämde upp halva USA med sin fejkade nyhetssändning i radiopjäsen War of the Worlds 1938.
Men mest av allt kom jag att tänka på Bob Dylan.
Chatarina Larsson, hon som spelar folkpartisten Grethe Ancker i Kommissionen, satt bredvid mig på en Dylankonsert på Hovet för några år sedan. Jag kände igen henne som skådespelare, och sa nåt artigt om det, men kunde för mitt liv inte komma på vad hon hette.
Nu vet jag.
Vilken konsert, förresten! Folk bröt avspärrningarna och rusade fram mot scenen som på ett givet kommando när Bob kom till den berömda textraden ”Because something is happening here, but you don’t know what it is, do you, Mister Jones?” i Ballad of a Thin Man.
Chatarina ställde sig upp i bänken.
Jag tror att jag gjorde det också.
Jag har förresten köpt biljett till Bob Dylans konsert i Globen i oktober.
Måndag 22 augusti 2005
I kväll gick sista avsnittet av Morden i Midsomer med den träaktige Detetctive Chief Inspector Barnaby. Jag brukar gilla brittiska deckarserier, men den här är litet väl fyrkantig, även om författaren Caroline Graham beskrivs som "modern master of English village mystery". I kväll var det dock riktigt sevärt.
Förra sommaren körde vi bil i på landsbygden i närheten av Oxford.
Buckinghamshire är Midsomer-land. Här mördas det i parti och minut i pittoreska byar och i hus med vildvin på fasaden.
Räknar man in inspektor Morses Oxford har här pågått en litterär masslakt som överträffar Wallanders osannolikt bloddrypande Ystad och Österlen.
En eftermiddag kom vi till Bledlow i Buckinghamshire. Vi hade aldrig varit där förut, men allt kändes välbekant. Husen, gatorna. Var det inte Barnaby som kom där?
Vi gick in på puben The Lions at Bledlow. Lågt i tak. Lantligt. Här måste bara något avsnitt ha spelats in.
Jo, mycket riktigt. För någon vecka sedan var Barnaby och hans assistent på The Lions. För avdelningen värdelöst vetande finns webbsajten Midsomer murders location index. Här finns inspelningsplatserna förtecknade. Med bild och allt.
http://www.geocities.com/televisioncity/satellite/9476/locationsindex.htm
The Lions at Bledlow, juli 2004
Söndag 21 augusti 2005
Ägnar större delen av söndagen åt att indexera. Heter det så? Jag gör ett personregister till en bok om de västmanländska socialdemokraternas första 100 år. Den ska komma ut senare i höst och heter Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus.
Jag gillar personregister. Alla faktaböcker borde ha det. Men registren tar tid att göra, även med hjälp av datorns sökfunktion. Först alla namn, så alla sidor.
Kan ni gissa vem som får flest träffar i en bok om ett sekel med Västmanlands socialdemokrater?
Lena Hjelm-Wallén, förstås. Gustafs dotter från Sala blev till slut både utrikesminister och vice statsminister. Hon berättar i boken om sitt arbete med tre statsministrar.
Så här kommer det förresten att stå på bokens baksida, om ni undrar:
”En majdag 1906 samlades tjugotvå arbetare i svarta finkostymer i Västerås gamla Folkets hus på Kyrkbacken för att bilda Västmanlands socialdemokratiska partidistrikt.
Här är historien om vad som hände sedan.
En berättelse om politiska framgångar, men också om affärer och strider.
Anders Lif ger den historiska bakgrunden och skildrar nutidshistorien genom intervjuer med ledande socialdemokrater i dagens Västmanland.
Lena Hjelm-Wallén är förstås en av dem. Hon har upplevt ett halvt sekel av politik, i Västmanland, i riksdag och i regering.
Hon vet hur svårt det kunde vara att föra ut regeringens politik och samtidigt försöka slåss för hembygden.
Lena Hjelm-Wallén berättar också öppenhjärtigt om de tre statsministrar hon jobbat ihop med.
Om Olof Palmes tjat för att hon skulle bli landets yngsta statsråd, om Ingvar Carlssons överraskande val av henne som utrikesminister och om Göran Perssons presidentlika styre.
Och om gemenskapen som fick henne att arbeta politiskt.
Det började inte med Marx och Lenin.
Det började inte ens med Branting och Per Albin.
Det började med kaffe i Folkets hus.”
Till sist. Kan inte undanhålla er en valaffisch från 1940. Vilket parti stod bakom den, tror ni? Skriv gärna till anders.lif@telia.com
Fredag 19 augusti 2005
Lunch med Mikael Genberg och Håkan Wåhlstedt i den heta sensommarsoliga Östra hamnen. En som vill en sätta ett hus på månen och en som är delvis pappaledig partisekreterare. Pratade om månen. Det tar sin tid. En halv miljard snyter man inte ur näsan, ens som konstnär. Men svensk rymdindustri och svensk rymdforskning är fortfarande intresserade, europeiska rymdorgan likaså. Forskningen och vetenskapen har inget emot att få draghjälp av ett spektakulärt konstprojekt.
Genberg jobbar på. Han syns i radio och tv och i tidningar. Senast var Verdens gang i stan och hälsade på.
Hans undervattenshotell, Utter Inn, är fullbokat hela sommaren. Den röda stugan gungar på flotten ute i solen. Men det omskrivna trädhotellet, Hotell Hackspett, i Vasaparken är stängt för säsongen. Dörrar och golv har plockats bort och ska ersättas. Det gäller bara att få fram snickare.
Det är inte bara Mikael Genberg som har ett varumärke att vårda. Västerås stad har det också. Hotell Hackspett är omskrivet i världspressen. Ett trädhus som ser spöklikt ut är ingen bra reklam.
Mikael Genberg, konstnär som syns.
Torsdag 18 augusti 2005
Har ni sett en gam? Jag hade det inte förrän en dag i juli, när jag kom till en liten by i franska Pyrenéerna. Där cirklade 25 gamar över oss, som de gjorde i min barndoms västernfilmer.
Stora, bredvingade, tunga.
Och jag som trodde att gamarna var utdöende i Europa.
Så var det för 20 år sen. När bara sju par fanns kvar ovanför byn Aste Beon i Vallée D’Ossau fredades de två branta gamklipporna med ett naturreservat. Gamarna fick en skyddad tillvaro. Nu finns 125 häckande par på klipporna. Förra året kläcktes 90 ungar. Mest gåsgam och smutsgam. Men det händer att den enorma lammgamen visar upp sig i närbild för de videokameror som monterats upp i stupet intill häckningshyllorna.
Naturen lever. Än finns det hopp.
 Juligam. Nikon D70.
Onsdag 17 augusti 2005
Fyra dar till har ni på er att se utställningen om Galerie Belle på Västerås konstmuseum. Missa inte chansen! Den visar en förunderlig epok i stadens konstliv, de 20 åren mellan 1967 och 1987 när Carl-Johan Bolander drev ett högklassigt galleri, trots ett magnifikt ointresse från lokala politiker och andra offentliga konstinköpare. Och från lokala konstnärer. Bolander beskylldes för att vara ”kommersiell”. Vilket var det samma som att inte vara betald av offentliga medel.
Inte många fattade vad som hände på Slottsgatan. En i efterhand imponerande rad av svenska konstnärer, många på den tiden ännu ganska okända, ställde ut och behandlades med respekt av Carl-Johan Bolander. Där fanns Hans Wigert, Peter Tillberg, Jan Håfström, Lena Cronqvist, Ola Billgren, Ulf Gripenholm, Roj Friberg. För att nämna några.
Ironiskt nog fick Carl-Johan Bolander ett stipendium av kultur- och fritidsnämnden i Västerås i våras för sin insats med galleriet, nästan två decennier efter stängningen.
Blir du lönsam, lille vän? Besökare på Västerås konstmuseum framför Peter Tillbergs berömda oljemålning från 1971-1972.
Måndag 15 augusti 2005
Läste Jan Guillous samling av kolumner. Han är bäst. Överlägset bäst. Ju mer jag läser, desto mer imponerad blir jag. Inte minst av hans oräddhet. Han kan till och med såga min litterära husgud Lars Gustafsson jäms med fotknölarna. Han gjorde det i en kolumn 2002 när Gustafsson blivit så förblindad av en negativ recension i VLT att han, utan orsak, kritiserade recensenten Staffan Bergsten för rasism i ett inlägg som publicerades i Svenska Dagbladet. Guillou skrev:
” Det allvarliga är att en tidning som Svenska Dagbladet lånar sin ledarsida till att föra ut sådant dravel. Rasismen är nog vår tids mest allvarliga problem. Men om man som Svenska Dagbladet låter vilken stolle som helst föra fram vilka ostyrkta anklagelser som helst om rasism så förminskar man det allvaret.”
Det hindrar inte att Yllet är en bra roman. Liksom Tennisspelarna.
Söndag 14 augusti 2005
Stefan Holm skulle ta guld i Helsingfors, men blev bara sjua. Alla utom en ukrainare rev ut sig på 2,32. Vad har hänt med höjdhoppet? Sämre höjder nu än på VM för över 20 år sedan. Jag vägrar tro att hopparna var dopade för ett par decennier sedan. Några kanske var det, men långt ifrån alla.
Tänker på pappa som saxade sig över 1,92 och landade i en hård sandgrop när han blev svensk mästare på Stockholms stadion 1942. Det var hans livs prestation. Han skulle kallas höjdhopparen efter det.
Häromdagen hittade jag hans träningsdagbok från 1942 i en av kartongerna från arvsskiftet. En liten fickalmanacka med brunrött omslag. Jag slår upp på måfå. Hamnar på en vecka i maj.
Söndag: Hoppade höjd 180cm. Grävde land. Knät bättre.
Måndag: Träning Vallen. Bastu.
Tisdag: Satte potatis. Joggade i skogen 9.30-11.
Onsdag: Joggade i skogen. Satte morötter och rödbetor.
Torsdag: Tävlade i Köping. 180 i höjd.
Fredag: Tränade höjd. Vallen. Var på CVV.
Lördag: Tränade på Vallen. Bastu. Vikt 78,4 kg. Dimmornas bro.
Söndag: Pluggade brev 5. Vilat.
Måndag och tisdag: Vilat.
Onsdag: Tränat Vallen.
Torsdag: Tränat i skogen.
Fredag: Tränat Vallen.
Lördag: Tränat i skogen. Eivor och jag reste till Mackmyra. Förlovat oss. Fest. Tränade i parken. (Det var Eivor som skulle bli min mamma).
Söndag: Joggade skogen.
Så där håller det på. Pappa jobbade som elektriker på F1, men fick uppenbarligen tid över för att träna.
Erik Lifhs segerhopp i augusti 1942
Läs gärna kapitlet När pappa dog, från min bok Om bandy vore livet.
Lördag den 13 augusti 2005
Såg en märklig ny svensk film. Sex, hopp och kärlek av Lisa Ohlin med Krister Henriksson som hemvändande tv-stjärna, Ing-Marie Carlsson som kvinnan vars ungdomspassioner lever upp, Lennart Jähkel som den försmådde, snälla och tråkiga äkta mannen och Mira Eklund som nervig tonårsdotter med blödande hud.
Mörkt, dystert, tungt, välspelat (särskilt Ing-Marie Carlsson) men förutsägbart. Slutet måste vara en ironisk lek med klichéer. Hur ska man annars se på det? Ena stunden är alla olyckliga, alla förhållanden brustna, allt åt helvete – nästa stund är alla lyckliga, förälskade och förlåtande igen.
Vad är meningen? Ska vi skratta åt vår egen önskan om att få se filmer med happy ending och hög mysfaktor?
Om filmen: http://www.bio.nu/film/?id=100872
Utanför Filmstaden såg hundratals kajor ner på oss från Skrapans topp. Den nedgående solen blixtrade i de högsta fönstren.
Bilden: Träsket.
På Gotland kallas sjöarna träsk. Här är världens bästa träsk. Bästeträsk på norra Gotland. Värt en omväg.
|
