Mannen som öppnar dörren i huset på Rue Bernadotte ser ut som vore han en ättling till den gamle marskalken. ”Svensk? Så trevligt. Det kommer inte så många svenskar hit nu längre.” Vi är i den sydfranska staden Pau. Så här såg det alltså ut. Härifrån kom anfadern till vår svenska kungaätt.
Jean Baptiste Bernadotte. Fransk officer i Napoleons armé och av någon, än i dag svårbegriplig anledning, utsedd till svensk tronföljare 1810 och så småningom till Karl XIV Johan.
Pau är en sömning stad, knappa 20 mil söder om Bordeaux. Pyrenéerna skjuter upp sina
snöspetsiga toppar i bakgrunden.
En av de sista etapperna av Tour de France ger staden ett ansikte varje år.
Här växte han alltså upp, mannen som skulle bli farfars farfars farfar till den svenske kung som gifte sig med den tyska olympiavärdinnan Silvia.
Huset är flera hundra år gammalt. Tre våningar. Öppna spisar. Mörka tungfotade ekgolv. Höga spröjsade fönster med utsikt mot ett invecklat mönster av tegeltak och kyrkspiror.
På andra våningen står en säng i en avbalkning. Överkastet är blåvitrutigt. På väggen en målning med Jean Baptiste i paraduniform. Han pekar mot vänster.
Han var inte adlig, men kom upp sig under franska revolutionen och skaffade sig kontakter i de rätta kretsarna när han gifte sig med Napoleons förra fästmö.
På den trånga gården mellan huset och gatan växer murgröna och pelargoner. Han som blev kung av Sverige hänger i bronsprofil på en marmorplatta. Valspråket är utmejslat: Folkets kärlek, min belöning. Fast på franska, förstås: Que l’amour du peuple soit ma recompense.
Advokatsonen Jean Baptiste lärde sig aldrig svenska. Ibland försökte han staka sig igenom tal med fransk uttalshjälp. ”Med reurelse talar jag infeur Eder denna gong” och så vidare. Det lät inget vidare. Allt gick mycket lättare på franska. Han behövde ju inte prata med vanligt folk.
Officerarna pratade som regel hans språk.
Det var viktigt, eftersom krig var en del av vardagen för Jean Baptiste. Han fortsatte kriga även sedan han adopterats av den skröplige Karl XIII, som inte hade någon egen arvinge. Den franske marskalken bytte uniform och tog med sig svenska armékårer till de eviga krigsskådeplatserna i Europa.
Greve Mörner och de andra som hade letat upp tronföljaren från Pau kunde inte drömma om att han skulle gå i krig mot Frankrike, av alla länder. De hade hellre sett ett krig mot ryssarna för att ta tillbaka Finland.
De som kallade sig fosterlandsvänner insåg inte att det svenska Östersjöväldet var slut.
Det gjorde däremot tronarvingen från Pau.
Han allierade sig med den ryske tsaren i stället, och gick i krig mot Frankrike. Den mörklockige fransos som varit framgångsrik officer i Napoleons armé valde att slåss mot sin gamle vän.
Svenska soldater deltog i den så kallade Nordarmén, där ryssar och preussare gjorde gemensam sak mot det expanderande franska kejsardömet,
Det var inte vilket småkrig som helst.
I slaget vid Leipzig 1813 ledde Napoleon en fransk styrka på 190 000 man. Kronprins Karl Johan red på en vit häst i spetsen för Nordarmén med 200 000 man. De svenska artilleriet var långt framskjutet men de vanliga soldaterna hölls diskret i bakgrunden.
Slaget var ohyggligt. Liken täckte stadens gator. Blodet flöt. Händelsen kom att kallas ”folkslakten i Leipzig”.
Napoleon förlorade 75 000 man, de allierade 55 000. De svenska förlusterna var inte så stora. ”Bara” 180 unga soldater dog.
Tiden hade börjat rinna ut för Napoleon och Karl Johan hoppades en gång kunna vända hem som den nye franske kejsaren.
En Bernadotte från Pau och Stockholm i stället för en Bonaparte från Ajaccio på Korsika.
Så blev det ju inte. Karl Johan fick nöja sig med Norge. När han ändå var ute på de nordeuropeiska slaktfälten passade han nämligen på att anfalla lilla Danmark.
Svenska trupper ockuperade Schleswig och Holstein, som hörde till Danmark på den tiden. I december 1813 stod ett slag mellan svenskar och danskar i byn Bornhöft, tre mil söder om Kiel.
Danskarna gav upp efter att ha förlorat 200 man. Av Karl Johans trupper stupade 76 man, 128 hästar dog.
Efter det har Sverige och Danmark bara krigat på idrottens arenor.
Vid freden i Kiel i januari 1814 skiljdes Norge från Danmark efter 400 års förening. Norrmännen såg en chans att få styra sig själva och stortinget antog en egen grundlag i Eidsvoll den 17 maj.
De valde till och med en egen kung: den siste danske ståthållaren Kristian Fredrik som lovade kämpa för att norrmännen skulle slippa slava under svenska herrar.
Men Karl Johan, som en gång hade kunnat kalla sig prins av Pontecorvo, hade bestämt sig.
Han skulle ha Norge.
Landet var dessutom större än det lilla italienska furstendömet nära Lazio där Sven-Göran Eriksson från Torsby långt senare skulle träna ett fotbollslag. Jean Baptiste Bernadotte hade fått Pontecorvo av Napoleon som tack för sina krigiska insatser.
Som nyvorden svensk tvingades han lämna tillbaka sin italienska förläning, men Pontecorvos stadsvapen är fortfarande en del av det svenska statsvapnet. Ett blått fält med en valvbro av silver.
Alltså blev det krig mellan Sverige och Norge.
Det är mindre än 200 år sedan. Inte fullt tre mansåldrar.
En stapplande Karl XIII hjälptes ombord på ett linjeskepp i Strömstad för att leda den svenska flottan. Karl Johan gick över Svinesund på en båtbro. Svenskarna belägrade fästningen i Fredrikstad och norska styrkor stängdes in mellan Moss och Glomma.
En misslyckad svensk räd mot Kongsvinger hjälpte inte norrmännen. Visserligen dog, sårades och tillfångatogs 300 svenskar, men norrmännen gav ändå upp inför övermakten efter 19 dagars krig.
Konventionen i Moss den 14 augusti 1814 satte punkt för Sveriges senaste krig.
Norrmännen tvingades acceptera en personalunion med Sverige, men behöll den egna författningen och blev på många sätt herrar i eget hus. Karl Johan fick dock en gata uppkallad efter sig i Kristiania, som Oslo hette på den tiden.
Karl Johan från Pau blev kung 1818. Han dog vid 81 års ålder 1844.
Det är inte så länge sedan.
Jag brukar tänka på min gamle rektor på Rudbeckianska skolan i Västerås, Olof Stenström. Han var 96 år när han dog 1996. Det finns en historia om hur Stenström en gång kom att sitta mitt emot nuvarande kungen Carl XVI Gustaf på en finare middag.
– Vet kungen om att min far faktiskt träffade er farfars farfar farfar, sa Stenström.
Olof Stenströms pappa hade alltså träffat mannen från Pau, den Bernadottska släktens anfader!
Pappan var närmare 70 år när sonen Olof föddes och hade som tonåring sett den åldrande Karl XIV Johan.
Tidsspannen hakade i varandra på ett osannolikt sätt.
– Jaså, svarade kungen och fortsatte konversera någon annan.
Att imponera på kungligheter är inte lätt.
Jag tänkte på den historien när jag plötsligt stod mitt framför en ung Carl Gustaf i ett rum en trappa upp i det Bernadottska huset i Pau.
Lillprinsen tittade storögt på mig från en målning av Einar Nerman. Han med Solstickan, ni vet.
På en annan vägg hängde en inramad arméorder från Napoleon till Jean Baptiste Bernadotte.
En bil tutade på gatan nedanför.
ANDERS LIF
