Sognefjorden skjuter in som ett gåtfullt leende i Norges fjälliga ansikte, inte långt från Bergen. Det sägs vara världens längsta fjord.
Vi kör bil där, en tidig försommardag. Vi har bott i Balestrand där sagokungen Fritiof sitter staty på en kulle och tittar längtansfullt bort mot den andra stranden.
Nu ser vi slutet, Sognefjordens ände. Längst därinne låg byn Skjolden med ett postkontor, saftfabrik, kooperativ butik, skola och bibliotek.
– Här byggde sig Wittgenstein ett hus på fjällsidan, säger jag.
Hustrun låtsas vara imponerad.
Hon vet att jag har försökt läsa Ludwig Wittgenstein utan att fatta särskilt mycket. Det är inget att skämmas för. Till och med Bertrand Russell erkände att han inte alltid begrep vad den gode vännen Ludwig menade. Kanske är det just detta som gör den österrikiske filosofen så spännande.
Mitt språks gränser betyder min världs gränser, som Ludwig sa.
– Det måste ha varit där han bodde första tiden, säger jag och pekar på ett hus med en snickarglad veranda.
Där bodde postmästaren en gång och där hyrde Wittgenstein in sig den första tiden när han kom hit 1913, i sin flykt undan det tankestörande sociala livet i Cambridge, där han hade studerat matematik, dynamik och flygteknik några år innan han började läsa filosofi.
Ludwig Wittgenstein var bara 24 år och hade redan skaffat sig ett rykte i den akademiska världen.
Han kom från Wien. Pappan var stålmagnat och rik som ett troll. Sonen hade också gott om pengar. Det skulle dröja ännu några år innan han skänkte bort sin förmögenhet för att kunna leva ett asketiskt liv.
Skjolden var inte världens ände. Men Wittgenstein ville gärna se byn som civilisationens yttersta utpost. Här skrev han på den enda bok som skulle ges ut under hans liv: Tractatus Logico-Philosophicus.
Det är den som börjar med den gåtfulla meningen ”Världen är allt som är fallet” och som slutar med de berömda orden ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”
Han hittade sin eremithylla på en brant sluttning vid sjön Eidsvattnet, några kilometer från byn, inne i en fjälldal som sträcker sig upp mot jättarnas hem i Jotunheimen. Man måste ro över sjön för att komma dit. Han ritade sig ett litet hus och betalade några bönder för att de skulle bygga det.
Wittgenstein lämnade Skjolden när första världskriget bröt ut. Han tog värvning i den österrikiska armén och skrev färdigt sin filosofiska tankebok, först i skyttegravarna på östfronten, sedan i ett italiensk krigsfångeläger.
Han arbetade som byskollärare och trädgårdsmästare hemma i Österrike och återvände inte till Skjolden förrän flera år efter kriget. När han återupptog filosoferandet blev de norska besöken tätare. Hans nio månader i stugan, vinterhalvåret 1936-1937 är den tid som folket i Skjolden minns bäst.
Då såg de varje kväll hur filosofen vankade av och an på sin lilla veranda, som en orolig silhuett mot fotogenlampan, högt däruppe på fjällsidan. Här skrev han tusentals av de manuskript som efter hans död 1951 gavs ut under titeln ”Filosofiska undersökningar”.
– Jag måste ta mig upp dit, säger jag. Om inte annat så för att kunna säga att jag och Wittgenstein tänkt djupa tankar på samma ställe.
Skulle jag sedan inte kunna skriva något om det så vore det helt i sin ordning, eftersom de djupaste tankarna varken låter sig skrivas eller talas. Eller hur det nu var han sa.
– Stugan såldes, revs och flyttades från fjället ner till byn på femtiotalet när Wittgenstein hade dött, säger en kvinna turistupplysningen i biblioteket.
Hon pekar på en karta över Skjolden. Där står huset nu, återuppbyggd som en vanlig privatbostad med asbestplattor utanpå.
– Men platsen då? Klipphyllan som kallades Österrike. Dit går det väl att ta sig?
– Ja, kanske, men allt har växt igen, svarar turistkvinnan.
Hon beskriver vägen till Eidsvattnet. I dag finns en campingplats i bortre änden av sjön, och en bro över inloppet. Där kommer man över till andra stranden utan att ro och därifrån kan man vandra upp mot den filosofiska historiens mest berömda stugplats.
Vi åker dit, parkerar, går över bron och börjar vandra längs en stig som snart försvinner bland sly och surrande eskadrar av tunga mygg. Hustrun är klok och vänder om.
Jag fortsätter. Jag är ensam i världen. Jag är en gräns för världen.
”Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen - icke en del av den.”
Jag begriper det förstås inte, men det är vackert.
Vägen som inte finns fortsätter uppåt. Jag förstår att jag går fel men fortsätter där det är lättast att ta sig fram. Varför gå rätt när man kan gå behagligt? Då och då öppnar sig hisnande vyer mot den motsatta fjällsidan, där ett silvrande vattenfall kastar sig utför. I skummet yr både tautologier och kontradiktioner.
Jag letar efter en husgrund med en igenväxt utsikt och en flaggstång som jag såg i kikaren från vägen på andra sidan sjön. Efter fyrtio minuter planar sluttningen ut. Björkskogen öppnar sig.
Här ligger ett hus!
Här skulle ju inte finnas något hus. Kanske är det inte något hus. Bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk.
Jo, det är ett hus. Men det är inte Wittgensteins. Jag har gått alldeles för högt upp i bergssidan och kommit till den förfallna fjällgården Gjerseggi där taket rasat och där bara förvildade hallonbuskar bor.
En äldre kvinna kommer mot mig. Hon är på fjällvandring och kisar nyfiket mot solen.
– Vad gör du här, frågar hon.
– Jag letar efter Wittgenstein, svarar jag.
– Han bodde där nere, säger hon och pekar. Där finns ingen stig. Jag tror inte det går att komma fram dit. Vill du ha saft?
Jag dricker tacksamt klarröd körsbärssaft från Skjolden. Kvinnan berättar att folk hon känner minns Wittgenstein som en kuf som kunde bli rasande om han blev störd men som också kunde vara trevlig.
– Han var envis. Han var nog ett geni, säger hon.
– Han kunde vissla hela symfonier.
Klockan har blivit mycket och jag går ner i dalen igen. Wittgensteins husgrund får vara.
Hustrun sitter och väntar på bron vid campingplatsen.
– Har du hört om flodhästen, frågar jag..
Wittgenstein hävdade att inga empiriska påståenden kan vara säkra. Han stod på sig till och med när Bertrand Russell frågade om han ändå inte borde gå med på att det faktiskt inte fanns någon flodhäst i rummet där de satt.
Inte ens det påståendet är säkert, sa Wittgenstein och diskussionen sägs ha slutat med att de två filosoferna kröp omkring på alla fyra för att leta efter en eventuell flodhäst.
Hustrun frågar hur det såg ut däruppe på klipphyllan och börjar gå mot bilen.
– Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, svarar jag.
Vi kör mot jättarnas hem i stället, mot den eviga snön.
ANDERS LIF
