Den här texten publicerades i VLT efter det så kallade kapardramat i Västerås i september 2002. Texten valdes sedan ut till samlingen Goda nyheter 2002, en antologi för bra svensk journalistisk.
Alla människor kan hoppas på att bli världsberömda femton sekunder av sitt liv, sa Andy Warhol en gång. Alla små städer kan hoppas på femton minuter. Västerås har redan fått mer än femton timmar.
Nu har Västerås fått sitt.
Det var en märklig dag i går.
Aldrig mer ska åtta tv-bolag ha sina kameror uppställda utanför Hemköp. Aldrig mer ska BBC, CNN, ITV, ABC, NBC, Sky News, SVT och TV4 ha objektiven riktade mot tingsrättens trista fasad.
Aldrig mer ska fyra sändningsbussar med paraboler trängas på trottoaren vid Stora gatan. Aldrig mer ska kablarna ringla som nyhetshungriga ormar längs Hållgatan.
Aldrig mer ska det stå Vasteras, Sweden, på New York Times förstasida flera dagar i rad.
Aldrig mer ska CNN ha Vasteras som långkörare.
- I morgon verkar det som Bush och Irak slår ut er stad, sa Diana Muriel från det amerikanska tv-bolaget.
Turistbasen Tapio Hovebro funderade på hur Västerås skulle dra nytta av uppståndelsen.
- Vi kanske ska sätta upp en extra turistbyrå ute på flygplatsen, sa han.
Vasteras, den säkra flygplatsen. Vasteras, den trygga flygplatsen tio mil väster om Stockholm som dessutom har en direktlinje till London.
- Tänk så länge vi har försökt nå ut med budskapet om direktlinjen. Nu vet alla att vi har den, sa Hovebro.
Det var som sagt en märklig dag. Den började tidigt när Stephen Sackur från BBC skulle prata direkt i engelsk morgon-tv.
- Hur uttalar man Vasteras, frågade han.
- Västerås, sa jag. Ääää och åååå.
Framåt lunch hade de flesta fattat posto utanför tingsrätten. Ryktena gick runt, runt och kom tillbaka i ständigt nya varianter. Det var mystiska sekter och CIA och hotade ambassader och 11 september och Säpo och emellanåt litet om att killen kanske bara var en dum och förvirrad före detta värsting.
Det var en märklig dag.
Alla får vara med vid en domstolsförhandling. Men det var bara journalister som ville komma in i sal 3 på andra våningen för att få en glimt av en 29-årig man från Stockholm som försökte passera röntgenkontrollen på Hässlö med en pistol i handbagaget förra veckan.
Kanslisten Elisabeth Rosén försökte skratta åt alltihop, när mediehorden trampade på varandra och stod i besöksstolarna utanför hennes lilla glasruta.
Alla ville in.
Jag räknade till fyrtio av oss på en yta av tio kvadratmeter. Nästan utan luft.
Vi väntade på att en glasdörr skulle öppnas. Klockan fyra skulle det börja. Kvart i i fyra dök det upp en kille i röd t-shirt bakom glasdörren. Han hade tre poliser i släptåg.
- Där är han! Kaparen!!
Flockdjuren kastade sig mot dörren. Kameror smattrade, videokameror filmade, folk klev på allt som gick att kliva på. Killen i den röda t-shirten stannade och tittade på uppståndelsen. Han såg förskräckt ut.
Han var vaktmästare i huset.
Han hette Kenneth.
Den riktige huvudpersonen fördes in genom en bakdörr, medan journalisterna visiterades av poliser med k-pistar. Rättssalen rymde trettio personer. Fyrtio av oss kom in.
Mannen som beskylls för att ha förberett en flygplanskapning satt lugnt på sin plats bredvid advokaten Nils Uggla. Han var klädd i grå t-shirt och gröna byxor från häktet. På fötterna hade han vita tofflor av plast.
Håret var kort. Han hade rakat av sig skägget och vände bort ansiktet.
Han sa ingenting och vi fick lämna salen igen. Häktningsförhandlingen fördes bakom stängda dörrar.
De höll på i två och en halv timme. Utanför tingsrätten stod folk och åt glass i eftermiddagssolen och väntade på att få se något de aldrig skulle få se.
Mannen med de vita tofflorna häktades. Jag, och andra svenska journalister, fick översätta så gott vi kunde för otåliga utländska kollegor.
- Sa dom nåt om sabotage? Om terrorism?
- Nej, dom sa bara att han var misstänkt för flygkapning och vapenbrott.
- Inget alls om sabotage?
På presskonferens pressades åklagaren Thomas Häggström hårt av envisa brittiska och amerikanska journalister. Till slut tvingades han säga att han "inte kunde utesluta att mannen var terrorist".
- Tack, sa reportrarna och rusade till datorerna.
Det spelade ingen roll att Häggström också sa att han inte kunde utesluta någonting och att han inte hade några bevis för att 29-åringen tänkte krascha planet.
Så mycket mer kunde han inte säga. Sekretessen var hård.
Det stod två röda pelargoner på podiet.
Det var vackert.
Jag blev uppringd av Radio BBC i Wales. De hade fått mitt nummer, jag var ju lokal journalist. Hur såg vi i Vasteras på det här? Kunde jag vara med i direktsändning.
Jag ställde mig utanför polishuset. Så gjorde ju de andra.
Jag berättade på stapplande engelska att mannen var häktad och att han hade erkänt pistolen men att det inte betydde att han var kapare och att det skulle bli rättegång senare i höst och att vi Västerås aldrig skulle få vara med om något liknande igen.
Radiostationen tackade och gick över till vädret. En löpsedel på tobaksbutiken bakom mig berättade om dubbelmordet på Erikslund.
Det ville de inte höra om.
Mord i Vasteras är ingen nyhet i Wales.
Anders Lif
