Från båthuset till Chelsea Hotel      (Den här texten skrev jag efter att först ha besökt Laugharne i Wales och sedan, några år senare, Chelsea Hotel i New York.)   Wales, en midsommar   Om ni kör en halvtimme bakom en långsam gul traktor på en smal väg kantad av häckar i södra Wales är risken stor att ni blir så irriterade att ni helt enkelt inte ser den lilla skylt som pekar ner till till Dylan Thomas båthus vid stranden i Laugharne. Vi körde förbi skylten en dag en midsommar. Vi var trötta. Vi hade tittat på de stora vita hästar som huggits in i kalklagren på Wiltshires gröna kullar och som måste täckas över under det senaste kriget för att inte vara landmärken för Hermann Görings bombflyg. Vi hade vandrat runt bland stenarna i Avebury där marken var täckt av fårskit som dolde spåren av den heliga Graalen. Gravhögen i Sillbury såg ut som Anundshög och i Stonehenge hade tre franska druider tagit sig förbi polisens avspärrningar. Vi hade kört över Bristol Channel in i Wales på kvällen och såg skyltar med namn som Llanfairpwllgwyngyll och hamnade bakom den gula traktorn någonstans väster om Swansea. Först dagen därpå insåg vi att vi kört förbi avtagsvägen till båthuset. Det var inte vilket båthus som helst. Det var The Boathouse. Ett vitkalkat hus vid Camarthen Bays gulsandiga strand i byn Laugharne där Dylan Thomas bodde en stor del av sitt korta liv. – Vad ska ni dit och göra? Det är bara ett hus, sa mannen som hade hyrt ut rummet med frukost till oss. – Dylan Thomas var en stor diktare, sa jag. – Han var högstämd och svårbegriplig. Han borde vara ännu svårare att förstå för en som inte har engelska som modersmål, sa värden. Han hade förstås rätt. Poesins ord bygger inte bara meningar, de bär också på lukter, ljud, associationer och minnen. Engelsmannen som översätter den svenska meningen ”Far ror, mor är rar” ser fem ord i två enkla meningar, sammanfogade med ett komma. Svensken ser småskolan, fröken med det blonda håret framför svarta tavlan och känner lukten av vått ylle från skolkorridoren. – Ja, jo, så är det, sa jag. Men om jag bara begriper litet, litet grann och tycker att det är fint så räcker väl det? – Det blir 28 pund för två, sa värden och plockade undan tallrikarna där den stekta leverpuddingen låg kvar i baconflottet. – Förresten, sa han när han räknade sedlarna och sa att han inte kunde ge tillbaka på trettio. Förresten, så var Dylan Thomas inte mycket att ha för oss här i trakten. Han brukade alltid stjäla rena och strykta skjortor hos dom han var på fest hos. Han orkade väl inte tvätta sina egna, fyllbulten. När han bodde i London stal han symaskiner och radioapparater från sina vänner för att få pengar från pantbanken.   Vi gav motvilligt två pund i dricks och körde tillbaka mot Laugharne. Nere i hamnen stod en häger på högrest vakt i ebbens sandmaskiga lera nedanför ruinen av ett slott som hade en lång historia med galanta riddare och penninghungriga markägare. På huvudgatan låg Brown’s Hotel där Dylan Thomas samlade på sig lokalhistoria och drack sina litteraturhistoriska mängder av öl. Vi gick upp till Dylan’s Walk, den trädomslutna promenaden längs sjösidan på en av de gröna kullarna, med utsikt bort mot Sir John’s hill där ”höken hängde brinnande still”, i väntan på att få dyka ner med utspärrade klor mot småfåglarna i mynningen av floden Towy. När höken slog till så att fjädrarna rykte fick den keltiske barden Dylan Thomas orden att sjunga på ett sätt som ingen översättare kan återge:   ”Flash, and the plumes crack, And a black cap of jack – Daws Sir John’s just hill dons, and again the gulled birds hare To the hawk on fire, the halter height, over Towy’s fins. In a whack of wind.”   Vi stannade vid det blåmålade skjulet ovanför The Boathouse där Dylan stängde in sig för att skriva. Det var inte större än ett garage för en Morris Minor. Genom fönstret i dörren såg vi arbetsbordet på rankiga ben framför utsikten över havsvikens ebb. En enkel bokhylla, en brun ölflaska och några hopknycklade pappersark spridda över trägolvet. Nere vid båthuset köpte turisterna vykort och gick runt i de rum där Dylan och Caitlin Thomas levde, älskade, söp och slogs. De hade bott i Laugharne i tio år när de köpte båthuset 1948 och de bodde där fram till Dylans död 1953. Hustrun Caitlin Thomas berättar i sin självbiografi om sin mans dryckesvanor:   ”Han var inte snål, bara slarvig. Alla hans pengar gick till öl, och det var en sak som han aldrig ångrade. Det var hans livselixir, och Dylan trodde uppriktigt att ett liv i dryckenskap var det bästa tänkbara sättet att leva.”      Hon skriver om hur Dylan ofelbart återvände till Brown’s på kvällarna och hävdar att han inte tillbringade en enda kväll hemma under hela äktenskapet.   ”En gång vann han en ölhävningstävling på Brown’s Hotel och drack då omkring tjugo halvliterssejdlar med öl, den ena efter den andra. Den natten mådde han verkligen dåligt.”      Hur orkade Dylan Thomas arbeta mellan alla fyllorna? Hur fick han tid till att skriva de ordsprakande poem där metaforerna flög som ladusvalor bland kryptiska anspelningar och apokalyptiska visioner? Hur kunde han förbrylla översättarna så att de gick vilse i de allittererande irrgångarna och blandade ihop apposition och kopulativ konjunktion? (Jag lovar, det finns faktiskt något som heter kopulativ konjunktion.) Hur förmådde han att krydda sina extatiska opus med så många naturlyriska intryck och personliga livsbetraktelser? När jobbade Dylan Thomas? ”På eftermiddagarna”, skriver Caitlin Thomas. Dylan sov bort gårdagens rus en bit in på förmiddagen, sedan lodade han omkring, löste korsord i The Times, tittade ut över havsviken och läste böcker innan han gick till puben för en första pint eller två kring lunch. Sedan satte han sig under fyra-fem timmar i sitt blåa skjul för att skriva och leta ord från sin symbolvärld och sitt bibliskt freudianska universum. Dylan Thomas skrev sju av sina mest betydande dikter och det berömda hörspelet Under Milk Wood (Intill mjölkhagen) under de fyra år han arbetade i det blå skjulet. Det var hans korta livs mest produktiva period. – Vi stänger nu, sa kvinnan som sålde vykorten. – Dags att gå till puben, sa jag.       New York, kring ett årsskifte   Nyårsaftonen hade varit kall som vindblåst kristall i New York. Vi bäddade ner oss under ett lager med filtar på hotellrummet och såg firandet på Times Square på tv. Två dagar senare var det femton grader varmt, kaféerna skyfflade ut sina bord på trottoarerna, joggarna sprang i kortbyxor och vi trodde oss se Jerry Seinfeld mellan Sjunde och Åttonde avenyn på väg till sitt amerikanska schablonkafé.    Vi hade varit på baptisthögmässa i Harlem, där sångkörerna gungade i spirituals och där vi kände oss som de främlingar vi var. Nu gick vi på 23:e gatan och kom förbi Chelsea Hotel med sina mässingssmidda balkongräcken och sicksackande brandstegar över den tegelröda väggen. Chelsea Hotel. Båthuset i Laugharne. Det fanns en förbindelse. Dylan Thomas bodde på Chelsea Hotel på sin fjärde och sista resa till USA. Där söp han till slut ihjäl sig. Chelsea Hotel. Ett hotell där litteraturens, musikens och filmens kändisar hatr bott och arbetat i spritångor och knarkdimmor. Vi hade förstås hört Leonard Cohen sjunga om sin natt med Janis Joplin:   ”I remember You well in the Chelsea Hotel you were famous your heart was a legend You told me again you preferred handsome men But for me you would make an exception.”   På hotellet hyrde ännu inte upptäckta författare och musiker svindyra rum i hopp om att inspirationen skulle rinna till när de satt innanför samma väggar som sett Mark Twain, Arthur Miller, Jack Kerouac och William Burroughs skriva berömda böcker och som fortfarande bar på minnena från det dygn när Sid Vicious mördade sin flickvän innan han knarkade ihjäl sig. Här spelade Andy Warhol in sin Chelsea Girls. Och här bodde Dylan Thomas innan han fördes på sin sista resa till S:t Vincent’s Hospital. – Tyvärr, vi är fullbokade, sa mannen bakom portierdisken. Han hade prickig fluga. – Får vi titta litet bara, sa jag. – Det kostar inget, svarade han. Vi läste de emaljerade namnplåtarna på den flagnande och småspruckna väggen. Dylan Thomas namn fanns där; ”and from here sailed out to die”, stod det. Härifrån seglade han ut för att möta döden. En medelålders man med blekta jeans, hästsvans och en t-shirt som det stod Forever Young på såg vårt intresse för skylten med Dylan Thomas namn. – And death shall have no dominion, sa han ödesmättat. Första och sista strofen i en av Dylan Thomas mest kända dikter. Döden rår icke mer, döden har inte längre herravälde över honom. – Vi kan ju alltid hoppas, sa jag. Jag visste det inte då, men jag vet nu att strofen bygger på Romarbrevet 6:9:   ”Christ being raised from the dead dieth no more; death hath no more dominion over him.” (Kristus, sedan han har uppstått från de döda, dör icke mer; döden råder icke mer over honom.)   Året var 1953. Koreakriget hade just slutat och Tomas Tranströmer hade ett år kvar till debuten med sina 17 dikter där uppvaknandet var som ett fallskärmshopp från drömmen. Dylan Thomas hade blivit berömd i den nya världen. Under femtiotalets första år flög han fyra gånger från sitt blåa diktarskjul i Wales för att turnera med diktläsningar i USA. Hans melodramatiska uppläsningar med vibrerande röst gjorde succé och det var ingen nackdel att han hade skaffat sig ett rykte som fyllbult och kvinnokarl. Han bjöds över Atlanten av John Malcolm Brinnin, som var chef för ett poesicentrum i New York och som några år efter Thomas död skulle skriva en öppenhjärtig  berättelse om den walesiske diktarens amerikanska äventyr. Dylan Thomas nöjde sig inte längre med öl på puben. Han simmade fram i floder av dubbla wisky på efterfesterna och på barer på vägen tillbaka till hotellet. Lyrikläsande groupies stod på kö att bli hans älskarinnor. Caitlin Thomas påstod att Dylan inte alls var på Chelsea Hotel utan hemma hos Brinnins assistent Liz Reitell när han drack sin sista wisky. Enligt myten satt dock Liz på hotellrummet när Dylan vacklade tillbaka efter en barrunda och sa att han hade svept arton dubbla wisky och att det var nytt rekord. Sedan gav hans kropp upp och gick in i koma. Det var en av de första dagarna i november. Enligt samma myt ska korridoren utanför Dylan Thomas rum på sjukhuset ha varit rena dårhuset med larmande gäng av supportrar, onyktra vänner och poeter med olika grader av skrivkunnighet. Än mer bisarrt blev det när hustrun Caitlin, som flugit över från Wales, rumlade in, kraftigt berusad och gråtande. Hon viftade med en glödande cigarett i farlig närhet av syrgastältet som Dylan låg i. Hon lade sig över honom så att han höll på att kvävas. Hon bankade sitt eget huvud i väggen och fick till slut förses med tvångströja och föras bort för att nyktra till. Dylan Thomas vaknade aldrig mer utan dog den 9 november. Han blev 39 år.     Västerås, en annan midsommar   Sommaren är varm, natten ljusare än vinterdagen. Jag har skrivit texten om Dylan Thomas och försöker förstå And death shall have no dominion. Hur lät det när Dylan Thomas läste dikten för ett halvsekel sedan? Jag kopplar upp mig på Internet, använder ett sökprogram och skriver diktraden, inom citattecken, och genom ett teknikens under blinkar en grön länk fram på den gråblå skärmen: ww2.svc.ctc.edu/dept/BasicSkills/spokenpoetry/dominion.html   En koltrast sjunger från grannens skorsten. Jag trycker ett par gånger med musen och Dylan Thomas skälvande melodiska röst hörs, från en tid som en gång var. Han läser en dikt som har översatts men som inte går att översätta. Han läser den med inrim och magiska ord som sjunger från datorns högtalare i den svenska sommarnatten:   ”And death shall have no dominion. Dead men naked they shall be one. With the man in the wind and the west moon; When their bones are picked clean and the clean bones gone. They shall have stars at elbow and foot; Though they go mad they shall be sane, Though they sink through the sea they shall rise again; Though lovers be lost love shall not; And death shall have no dominion.”   …fast älskande förintas skall kärleken förbli och döden skall icke längre råda.   ANDERS LIF     Litteratur Dylan Thomas: Collected Poems 1934–1953. Dylan Thomas: 39 dikter i svensk tolkning av Jan Berg. Caitlin Thomas: Mitt liv med Dylan Thomas. John Malcolm Brinnin: Dylan Thomas in America.