Tisdag 31 mars
De ekonomiska utsikterna är dystrare än på länge. Men börsen går upp! Och solen går ner.
Borta vid ångkraftverket växer högarna av allt gammalt kraftverksskrot som en rivningsfirma släpar ut från verkets innandöme. Minnen av en tidsepok när koleldade kraftverk var framtiden. Nu ska det bli äventyrsbad därinne, där de första turbinerna monterades under första världskriget.
Ångkraftverkets innandöme rivs ut.
Ångkraftverket, sett från söder (Öster Mälarstrand), under den stora vårfloden i maj 1916. De höga pannhusen är ännu inte byggda.
Bilden på gamla Folkets Hus (Hahrska Palatzet) i söndags har fått Gunn Carlsson att minnas hur julen dansades ut därinne, när Byggnads ordnade julfest där. Gunns pappa var organiserad byggnadsarbetare: ” Vi barn dansade och sjöng som besatta för att få en gottpåse. Det var årets begivenhet för många barn i början av 1950-talet. Senare på kvällen roade sig de vuxna på egen hand. Fem-sex år senare ingick det i söndagsritualerna att lyfta bort fotskrapan vid ytterdörren för att leta efter pengar så att vi kunde gå på matiné, sitta på mådden eller cowboybänken och föra oväsen med biljetten.”
Mådden? Cowboybänken? Det var nya begrepp för mig...
Socialdemokraterna har distriktskongress i gamla Folkets hus 1923.
Hahrska palatzet i dag.
Måndag 30 mars
Morgonsol, gick en sväng i Mälarparken. Hörde bofinken för första gången. Hjortar, koltrastar. Från toppen av Himlabacken ser man hur de nya husen byggs nere vid Öster Mälarstrand.
Mälarparken, marsmorgon. Någonstans bland stammarna gömmer sig två hjortar.
Ny utsikt från Himlabacken.
Elbilarna fortsätter att väcka intresse. I ABB-arkivet finns en bild från 1940-talet på samma typ av elbil som Aros motorveteraner hittat i Kungsör.
En av Aseas elbilar från 1940-talet. Foto: ABB centralarkiv.
Lars Erikols med samma modell, hittad i en lada i Kungsör. Foto: Dag Sollander.
Annons för en annan modell.
Bilden på trådbussen som körde en slinga på Södra Ringvägen under kriget. Foto: ABB centralarkiv.
En trådbuss på Södra Esplanaden med Arvidverkstaden i bakgrunden. Eller är det en spårvagn? Asea byggde ju spårvagnar också.
Söndag 29 mars
Var på fest i Hahrska Palatzet i går. Gott, trevligt, underhållning. Krisen långt borta. Hahrska Palatzet ägs av Imperia Invest. En gång var det arbetarrörelsens stolthet i Västerås. Ett fint Folkets hus, ritat av ingen mindre än Erik Hahr.
Socialdemokraternas första hus låg på Kyrkbacken, i nuvarande Blåsbogården. Där bildades det socialdemokratiska partidistriktet 1906. Under de här åren i början av 1900-talet fanns även ett Arbetarnas Folkets hus inne i Mimerkvarteret, men det var byggt av Asea för Aseas arbetare.
När Folkets hus på Kyrkbacken blev för trångt och letade partiet en tomt för att bygga nytt i egen regi. 1918 fick föreningen Folkes hus och park köpa tomten på Stora gatan 2 H, i hörnet Allégatan. Stadsarkitekten Hahr ritade ett storstilat komplex som även innehöll lokaler för teater och konserter. Den delen kapades för att spara pengar, det är därför huset ser litet avklippt ut.
Föreningen var byggmästare och yrkesarbetare slöt sig samman i gemensamhetslag för att få ner kostnaderna. Invigningen var den 23 oktober 1920. Viktor Larsson, den första s-riksdagsmannen i länet, högtidstalade. Flera fackföreningar hyrde in sig, Metall satt kvar långt efter det att huset slutat fungera som Folkets hus. ABF öppnade bibliotek där. 1920 gjordes en tillbyggnad längs Timmermansgatan för Västmanlands Folkblads tryckeri. Hahrs bygge, som numera kallas Palatz, fungerade som Folkets hus fram tills det nya Folkets hus byggdes i hörnet Smedjegatan och Kopparbergsvägen i slutet av 1950-talet.
Fest i Hahrska Palatzet 2009.
Palatzet som det såg ut på 1920-talet när det var arbetarrörelsens Folkets hus. Huset blev aldrig färdigt, Hahr hade även ritat in en teater och en konsertsal. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.
Till sist, i dag firar vi en liten man som blivit tre år. Grattis, Elliott!
Tre år. Time goes by.
Fredag 27 mars
Snö, snö, centimer efter centimeter. Sluta! Jag vill inte bo här längre. Jag vill åka tillbaka till Sydafrika, där man kunde köra rakt in i en giraffbak om man inte aktade sig, men där det var varmt. Varmt. Varmt. Och ingen snö.
Giraffbak på vägen.
Skriver. Träffar Kjell-Åke Jansson. Han har botaniserat bland David Erikssons bilder från Västerås under kriget. Folk, köer, reportage. Titta på den här fina bilden. En kvinna säljer åtråvärda apelsiner på Stora torgets södra sida. Zetterlunds leksaker i huset i bakgrunden, till vänster Hellström & Co som var en herrekipering. Där ligger Sigma i dag.
Apelsiner på torget. 1940-tal. Foto: David Eriksson.
Torsdag 26 mars
Intresset är stort för Aseas elbilar, som började tillverkas på 1920-talet. Artikeln i VLT i måndags har fått många att skriva till mig. När jag letade bilder på elbilarna i ABB:s centralarkiv hittade jag en annan bild som fick mig att stanna till. Titta bara.
Trådbuss och elbil. Asea i teknikens framkant. Foto är från 1939 och finns i ABB:s centralarkiv.
Man ser den då nybyggda Arvidverkstaden i bakgrunden. Vägen som de eldrivna fordonen kör på måste vara Södra Ringvägen, dagens cityring. Vad gjorde trådbussen där? Mer om detta kan ni läsa på måndag i min serie Frågor om förr i VLT.
Ett problem har dykt upp. Ännu en bildfråga, men den här gången har jag ingen aning om svaret. Titta på de här två bilderna av en gård i Västerås utkant. Var låg den? Det är inte Kristiansborg, det är inte Nordanby... är det Fredriksberg... nja... eller Jakobsberg... eller... ? Jag är övertygad om att någon av er kan knäcka nöten. Mejla gärna i så fall.
Okänd gård, okänd fototgraf, okänd tid. Men troligen Västerås.
Samma okända gård.
Onsdag 25 mars
Paggan petar Maggan. Mona Sahlin ändrar i laguppställningen. Margareta Israelsson, som ägnat ett par år att bygga upp nätverk som taleskvinna i kulturfrågor för socialdemokraterna, får bara kliva åt sidan när Sahlin vill lyfta fram Leif Pagrotsky i rampljuset igen. Sånt är det politiska livet. Kanske var det sista tåget som gick för Israelsson som var lärare på Bäckby när hon blev riksdagsledamot för 28 år sedan. Jag trodde faktiskt hon skulle bli landshövding i Västmanland.
Margareta Israelsson
Gårdagens bildfråga har fyllt mejlboxen med svar. ”Det är min skolväg! Från Slottsgatan 25 till Hwasserska. Lite läskigt var det att gå där på vintern må du tro. Mellan Klippan och repslagarboden var det mörkt och sen var det kolonilotterna på ena sidan och ån på den andra. Farmor och farfar bodde på Källgatan 21 så dom hade utsikt över grönskan”, skriver Kia Ericson.
Margareta Scherlund i Örebro hade samma skolväg: ”1953 började jag i första klass i Hwasserska skolan, vi bodde på Slottsgatan 25 och jag passerade först Kungsgatan med Klippan och Blindboden på var sida och kom sen fram till det partiet som syns på bilden. Det blev parkering sedan. Bakom husen på Glasgatan var vår skolgård.”
Rätta svar har också kommit från Gunn Carlsson, infödd västeråsare och från signaturen Anonym i Eskilstuna, som ännu inte hittat sin grönvita halsduk.
Bengt Söderquists bild en gång till. Här ligger alltså Klippans parkering i dag. Hwasserska skolan låg bakom husen på Glasgatan.
Så här såg området ut på 1930-talet. Då kallades det Lundahlska jorden. Foto: Ernst Blom, Länsmuseet.
Parkeringen på sextiotalet, bilarna står mot Klippans baksida.
Anders Berggren har skickat en berättelse om sin skoltid i Hwasserska skolan, ”där fröken Karin Sjögren stod på skoltrappan och handringde in oss från utedass och gårdar.”
Hwasserska skolan.
Anders Berggren gick i klass 1-2 i skolan åren 1949–1950 tillsammans med kusinen Peter Berggren, som hamnade både på Dramaten och SVT, och musikern Lasse Färnlöf.
”Här är en härlig bild från terminsstarten i tvåan på Hwasserska”, skriver Berggren. ”Längst bak står jag och håller om min kusin och bästis Peter Berggren, som till
höger om sig har den mörkhårige Lasse Färnlöf. Han skulle senare på hösten drabbas
av den polio, som satte prägel på hela hans liv, och förmodligen förkortade det väsentligt.”
Andra klass i Hwasserska skolan 1950. Lasse Färnlöf, Peter Berggren och Anders Berggren står till vänster om fröken Karin Sjögren.
”Nedanför skolan låg teaterpråmen, vem har bilder och minnen från den”, frågar Anders Berggren.
Tisdag 24 mars
Det är kallt i Västerås. Snålkallt. Ljust, visserligen. Men istappsblåst. Hur var det Lars Wivallius skrev: ”En torr och kall vår gör sommaren kort och vintrens föda fördriver. Gud hjälpe, som rår, si våren går bort och liten glädje oss giver. Sol varma, förbarma!”
Vi behöver en vision, en målbild, för att driva bort kylan...
Tog en promenad i skymningen. Svartån låg öppen, pilarna speglade sig, iskristallerna klirrade i strandskoningen.
Black River Blues.
I Vasaparken tittade Richters oval undrande på mig. Här odlade svartbröderna kål på medeltiden.
Concert Hall and Neon.
Glömde visa en bild på Gunnar Eriksson i går, han är Radio Västmanlands trygga ankare. Lika säker på dvärgmåsar som på politik.
Morgonpratare som tål att lyssnas till.
När avgår Wanja Lundby-Wedin?
När kommer bofinken?
Så en gissningsbild. Några av er känner igen er direkt, andra måste nog tänka både en och två gånger. Var i Västerås är den här bilden tagen? Tiden är femtiotal.
Var i Västerås? Foto: Bengt Söderquist.
Måndag 23 mars
En dag i bandyns tecken. Först fem minuters ”Tänkvärt” hos Gunnar Eriksson i Sveriges Radio Västmanland. Berättade om hur det var att uppleva bandyfinalen från gotländsk horisont, hyllade det nya unga VSK som vågar vara offensiva och tro på sig själva.
Sedan kort möte på VSK-kansliet inför hyllningen på Sigmatorget klockan fem. Hem och skrev manus. Massor av folk kom till torget i snålblåsten och snöyran. Jag presenterade spelarna, intervjuade och hade mig. Bra tryck på torget. Fansen bjöd upp till bengalisk festyra.
Det är något speciellt med kollektiv yra. Sigmatorget, måndag eftermiddag. Foto: Lena Hörngren.
Har fått flera svar på min fråga häromdan om ett för mig okänt bostadskvarter mellan järnvägen och Kungsängsgatan. Micael Elinder skickar med en flygbild från 1920-talet som visar bostadshusen söder om spåren, med ångkraftverket i bakgrunden. ”På 1915 års karta ser man att området heter något så flott som Kungsdal”, skriver han.
Flygfoto över Asea bort mot Kungsängen och ångkraftverket på 1920-talet. De för mig okända bostadshusen ligger strax norr om järnvägen.
Carl-Erik Björkman jobbade som vikarie på posten i början av 1940-talet och bar ut brev till fastigheterna på andra sidan järnvägen. Adressen var Kungsängen, skriver han.
”Det var ett mycket enkelt boende där och eftersom den så kallade Pudrettanläggningen låg i närheten, bodde några av dess anställda i dessa enkla bostäder”, skriver Björkman.
I Pudretten gjorde man gödsel av latrin.
Söndag 22 mars
Hemma efter några dagar i nya huset på norra Gotland. Mobilen hade knappt täckning, mobila bredbandet funkade inte. Fick trösta mig med promenader längs stränderna, den första blåsippan, två örnar över kastalen i Lärbro, en glödande braskamin och en hög och klar stjärnhimmel. När VSK vann över Edsbyn flög elva vita svanar in mot den gröna tallskogen.
Fårö väntar på våren.
Trappan upp till övervåningen.
Ska försöka komma igång med bloggen i morgon igen. Bilder ligger och väntar. När ni läser det här finns förmodligen min artikel om Aseas elbilar i tidningen. Bara en sån sak. Asea var långt före sin tid och byggde elbilar redan på tjugotalet. Här är en lastbil som bolgate byggde för att transportera varor med.
En av Aseas eldrivna lastbilar på uppdrag i hamnen i Västerås i början av 1930-talet. Foto: ABB centralarkiv.
Torsdag 19 mars
Dras med ett av mitt livs envisaste förkylningar. Piggades upp av klipp från Youtube. Kolla in de här osannolika sekvenserna när några japaner ska spela fotboll med kikare fastspända för ögonen. (Typist japaner, skulle Leo ha sagt, min gudie i Peking).
http://www.youtube.com/watch?v=Aj7f3B1VCYM
Hyrde stor släpvagn. Innan jag packade för Gotland körde jag med kvistar och grenar till Återbruket. Måste backa in mellan två andra. Klarade det! Yippie!
Inte nog med det. På parkeringen på Viksäng hjälpte jag en kvinna att få igång sin bil.
– Har du startkablar, frågade hon och såg bedjande ut.
– Nej, tyvärr, svarade jag, glad över att slippa göra det som en man borde göra.
– Jag har, sa en röst bakom mig.
En äldre man tog fram startkablar, gav dem till mig och sa att han måste skynda till en tid på Vårdcentralen.
Där stod jag, utan flyktväg.
– På vilken sida sitter ditt batteri, frågade jag.
– Där framme, svarade kvinnan.
Jag insåg att jobbet var mitt. Jag körde upp bredvid henne, fick upp motorhuvarna samtidigt som jag ringde till min bror. Hur gör man? Svart först? Eller röd först? Båda samtidigt, nej, förresten, smäller väl alltihopa i luften. Ska mitt batteri vara igång? Frågorna var många. Min bror svarade inte.
Goda råd var lika dyra som fastighetspriserna före kraschen. En man i yngre medelåldern kom förbi.
– Är du bra på att koppla startkablar, sa jag.
– Ja, det kan man säga, jag ansvarar för batterier med mera på Alstom.
Det var för bra för att vara sant. Vi kopplade och hade oss, det vill säga han kopplade och hade sig, kvinnan startade, bilen gick igång och jag insåg att jag gjort vad en man bör göra, två gånger samma dag! Inte undra på att jag blev trött på eftermiddan.
Här är grabbarna som kunde det här med bilar. Tre anställda vid klassiska grossitföretaget John H poserar med firmans bilpark inne på gården i hörnet Vasagatan – Trädgårdsgatan. Tiden är femtiotal.
Den röda timrade lagerbyggnaden längs Vasagatan, som skymtar till vänster, flyttades ner till hamnparken framför fängelset när Stadshuset skulle byggas ut.
Bilden är ur Sven-Olof Strömbergs samling.
John H:s lager kom till ny användning.
Onsdag 18 mars
Borde skriva, beskar äppelträd i stället. Borde nog skära hårdare, men grenarnas små röda knoppar tittade bevekande på mig. Klart i luften, men kallt.
För två år sedan skrev jag om Mimers tomma verkstadslokaler på Karlsgatan. Varför händer inget med dem, undrade jag. Varför används de inte till utställningar eller museum?
Jag tror att svaret är på väg. Enligt, som det heter, säkra källor kommer Mimer att föreslås som bästa platsen för ett nytt kombinerat Konstmuseum och Länsmuseum. Jag tror det blir bra. Stora ytor, industrihistorien finns i väggarna, bra läge mitt i centrum.
Mimer väntar på det nya museet.
Så här såg det ut när min mamma och andra kvinnor byggde Aseas små elektriska motorer där inne. Bilden är från 1935.
Hur ska det nya museet se ut? Så här lyriskt beskrivs idén i lokalprogrammet förra året:
”Konstmuseet och Länsmuseet ska tillsammans utveckla en öppen och tillgänglig mötesplats för alla. För besökaren ska mötet vara inbjudande och bygga på direkt mänsklig kontakt. Men lätthet ska man kunna välja bland utbudet: att besöka utställningar, faktarum, hörsal, musiebutik, café eller delta i museernas aktiviteter och program.”
Nästa fråga blir förstås vad som ska hända med lokalerna i Slottet och gamla Rådhuset. Slottet ägs av staten och blir Fastighetsverkets huvudvärk. Vasaborgen blir förstås kvar, men vem förutom ska hålla till där? Rådhuset, där fullmäktige höll sina sammanträden på övervåningen, ägs av kommunen och borde inte bli svårt att hyra ut till de expansiva konsultbolag som återigen kommer att växa upp när den nuvarande krisen är över.
När Rådhuset ännu var Rådhus, med Hamngatan till höger.
Tisdag 17 mars
Tvingades se femte semifinalen inspelad på tv. Vilken underhållning! Vilken match! I sina bästa individuella stunder var det världsklass. Micke Carlssons solomål var så elegant att jag måste skrika trots att min hals är rosslig och hes. Mickes glädjetårer i tv-kameran efteråt förgyllde den sena kvällen. Undrar om han var så bra när han spelade på topp?
Grattis, VSK. Grattis Holgersson och Westman. Jag tror att Ola Johansson fick litet att fundera på där han stod uppe på läktare. Jag skulle förstås vara på Studenternas på lördag. Men jag är någon annanstans...
Daniel Mossberg gjorde två mål, men här är han omringad av stridvilliga grönvita.
Var låg biografen Saga? Frågan dök upp i kväll. Jag rotade litet bland bilderna, fram kom en fin variant ur Sven-Olof Strömbergs samling. Saga låg på Stora gatans norra sida, mellan Sturegatan och Kopparbergsvägen.
Saga på Stora gatan.
Råkade se en annan bild samtidigt. Bostadshus på andra sidan järnvägen, sedda från Södra Ringvägen. Ångkraftverket syns i bakgrunden. Här är det bara ödemark i dag, stora avrivna ytor med buskar. Mot Kungsängsgatan ligger Friidrottshallen och Friskis och Svettis. Är det någon som vet vad det här var för hus. Hette området något särskilt?
Ett försvunnet bostadskvarter. Foto: Sven-Olof Strömbergs samling.
Måndag 16 mars
Förkylningen tynger, försöker jobba ändå. Känner mig tapper, borde få medalj. Wei Öhlund skickar en bild på en Nynäsmack i Västerås och frågar var den låg. Han gissar någonstans ovan Oxbacken.
Nej, det är fel ände av stan. Macken låg vid Röda torget, som ännu inte hette Röda torget, ungefär där det är en biltvätt i dag. Bilden är säkert från 1950-talet. Björnövägen går i bildens högerkant, mot Pilgatan och Ängsgärdet. Mitt emot Nynäsmacken, på andra sidan Björnövägen, låg en Gulfmack. Det mörka huset till vänster, på andra sidan av Pilgatan var Bennitz speceriaffär.
Nynäsmacken vid Björnövägen – Pilgatan.
Den mack Wei tänkte på var förmodligen den här Essomacken på Köpingsvägen, i hörnet vid Västermalmsgatan.
Essomack ovan Oxbacken.
Söndag 15 mars
Sol, plusgrader. Vår i luften. Pelargoner planteras om, fruktträd klipps, VSK får stryk i Sandviken, mest beroende på trevlige Håkan Sjösten som visade ut tre grönvita i slutet av första. Det är enklast att skylla på domaren. Jag tror VSK tar det på tisdag, tyvärr kan jag inte se Årets match i ABB Arena.
I går var det hundratrettio personer i hörsalen på biblioteket. Alla ville höra om Max Anderssons kanotbyggeri, om gamla arosiensiska kanothjältar och om Markus Osacarssons framtidsvisioner. Jag höll i programmet, var förkyld och tappade allt mer av rösten, men det gick bra ändå. Fascinerande att lyssna till de två världsmästarna från 1950, Henry Pettersson och Bernt Haeppling, 90 och 92 år gamla. Vilka historier!
Markus Oscarsson, guldmedaljör i OS och VM, hälsar på 1950 års guldmedaljörer Henry Pettersson, till vänster, och Bernt Haeppling.
Kanotsporten var stor i Västerås på trettiotalet, här tävlar man i Svartån nere vid Fiskartorget...
... liksom på fyrtiotalet, Arosrundans målgång framför gamla kanothuset på Lögarängen (som ännu inte kallades Lögarängen).
Fredag 13 mars
Hälsade på i en lägenhet i det som en gång var fängelse. Cellernas rundade dörrar fanns kvar, men korridorerna var igenbyggda (eller ”bottnarna” som man sa när jag jobbade där på sextiotalet). Jag gick runt och försökte hitta minnen av det gamla fängelset. Det var faktiskt inte så svårt. Titta på den här trappan mellan första och andra våningen.
Huvudtrappan inne i fängelset som den såg ut 1969...
... och som den ser ut i dag, fyrtio år senare.
Jag gick fram till fönstret utanför det som en gång var fängelsedirektören Ebbe Linders expedition. Där kunde man titta ut över gården mot öster, där mördaren Filip Nordlund halshöggs 1900. Jag kunde titta ut över samma gård i dag, och fundera över hur det är att bo i ett hus intill en avrättningsplats.
Fönster mot gården 1969...
... samma fönster fyrtio år senare.
Här är några andra bilder från fängelset 1969. Man fick inte fotografera, men jag gjorde det ändå, när fångarna var inlåsta.
Torsdag 12 mars
Bandy igen. Sista matchen i ABB Arena för mig den här säsongen. Jag kan inte gå om det blir en femte match på tisdag. Vilken avslutning det blev! En tät första halvlek, 1–1, så en magisk grönvit period i början på andra med fyra mål på sju minuter, 5–1! Saik reducerade till 5–3, Magnus Muhrén var bäst på planen, men VSK höll undan. Mycket tack vare mittfältarna Michael Carlsson och Tobias Holmberg. Och Ted förstås, och Joneby... och alla de andra. Märkligt att VSK kan gå så långt i ett slutspel med två anfallare som inte får ut nånting offensivt: Jonas Nilsson och Klas Nordström. Nu måste jag se om jag kan ta mig till Sandviken...
Sköna, gröna VSK.
Jag skrev om Håkan Bergman i går. Han som kommit tillbaka till Folkets park. Så här ser han ut, vaktmästarns pojke.
Håkan Bergman.
Här är ett par bilder till ur hans digra samling av material från den gamla parken.
Okända gentlemän utanför serveringen 1915. Någon som känner igen någon?
Minns ni Rotundan? Långt innan den blev friskola.
Karusellen 1958.
Raketbanan.
Onsdag 11 mars
VLT:s hockeyorakel Pasi Hiirikoski var på bandy i går. Han skriver i sin krönika att det var en fin kväll och avslutar: ”En galen match, VSK-seger, bandykorv och en pratstund med bandyvännen Anders Lif. Bättre än så blir det inte i ABB Arena.”
Man bugar och tackar.
Pasi Hiirikoski är en journalist som vågar ta ut svängarna. Han kan den svåra konsten att både krydda texten med uppfriskande liknelser (”farten i anfallen hade fått varenda bil att köra av E18 i den osannolika halkan”) och att inte krydda för ofta.
Håkan Bergman bodde tretton år i Folkets park under sin uppväxt. Hans pappa Gösta var vaktmästare. Bostaden låg i Rotundan. I dag finns i Folkets park längre. Dansbanor, teater, radiobilbanor – allt är borta. Efter sexton år utomlands har Håkan flyttat hem igen. Han bor i ett av de nya bostadshusen i Parken. Nu har han packat en låda med gamla fotografier, program och en nästan timslång smalfilm från den gamla tiden i Folkets park. Han ska lämna alltihopa till Länsmuseet eller Stadsarkivet.
Jag fick titta igenom materialet i dag.
Här är ett par smakprov.
Invigningen av Folkets park 1899.
Gamla dansbanan 1913.
Carl Gustaf Lindstedt attackeras av kräfta 1959.
Snoddas 1960.
Tisdag 10 mars
Bandysemin i kväll var så underhållande som bara god idrott kan vara. VSK gick upp till 4–0 på en knapp kvart, högt tempo vackra mål. Sandviken reducerade, tog timeout, VSK varvade ner och började spela försiktigt, några minuter in på den andra halvleken stod de 4–4. Det hade lika gärna kunnat stå 8–4 eller 5–6 eller nåt sånt, det vankades målchanser, ribbskott och stolpträffar och missade chanser. Det blev förlängning, Saik fick tre gubbar utvisade och Patrik Anderbro tog död på matchen när han dunkade in en hörna mot ett tunt rus. Jag vet inte om det var riktigt rättvist, men kul var det. Och mycket folk, över fyra tusen. Kom dit på torsdag, då semifinalas det igen.
Patrik Anderbro avgjorde. (Jag måste erkänna att bilden är från en tidigare match mot Saik.)
Snö, snö, mina franska vänner trodde mig inte när jag sa att jag antagligen måste skotta när jag kom hem. Jag tänker på jordgubbarna i stånden på Montmarte. Och duvorna på Boulevard Hausmann. Här är några minnen från Paris.
Jag visade en bild ur Jan Janssons samling i går. Här är två till. En flygbild över Västra förstaden, någon gång på fyrtiotalet. Ragvalds backe till höger, Stohagsvägen längst ner, höhässjör på gärdet mot järnvägen, Köpingsvägen i bildens mitt.
Västra förstaden (Annedal och Stohagen).
En annan flygbild, från samma tid, litet längre österut, Spantgatan och Djuphamnsvägen. Det mesta är sig likt, eller?
Spantgatan är nybyggt.
Måndag 9 mars
Marken gungar av vatten, snön flyter, sopbilen förgyller tillvaron. Fyllde på fågelbordet, fick genast besök av ett domherrepar.
Läser att Atle Lundström är död. Han tog över som vd för Metallverken efter fusionen med Gränges 1969. Han betraktades först med misstänksamhet, men visade att han kunde slåss för Västeråsföretagets integritet.
Micke Genbergs månhus lever. Aftonbladet skriver om de blivande civilingenjörerna vid Mälardalens högskola som konstruerar en robot för att placera huset på månytan. Lotta Bromé kör huset i radio. Och i väntan på månen ska det lilla röda huset sättas upp på Globen. Preliminärt datum för invigningen är satt till den 26 maj. Jag tror att jag är i Ryssland då, men det skulle inte förvåna mig om rysk tv uppmärksammar händelsen. Med Micke Genberg kan man aldrig vara säker.
Träffade Lisbet Olsson-Duit i biblioteksfilialen på Bäckby. Lisbet är bibliotekarie, hon fick jobb på filialen när den öppnades 1974. När hon gick i pension förra året var hon fortfarande kvar. Visst har det varit stökigt i lokalerna många gånger under åren, men mest har det varit roligt och stimulerande. När hon hälsade på sin gamla arbetsplats i dag träffade hon två av sina vänner, Rasul Alkademi och Hussein Qasim. De satt och pratade, ibland lånar de böcker också. Mest ungdomsböcker.
– Jag har lånat Koranen också, på svenska, sa Hussein.
Han gillar fotboll bättre än bandy.
Lisbet Olsson-Duit jobbade trettiofyra år i biblioteksfilialen på Bäckby.
Rasul och Hussein med Lisbet på Bäckby.
Jan Jansson har skickat några fina bilder. Här är en från Stora torget. Husen på norra sidan är inte rivna, bilden måste alltså vara tagen före 1907 när Stadshotellet byggdes. Uplands Enskilda bank i bortre änden, ett par kvinnor har inlett en blygsam torghandel med två kärror framför Carolina Anderssons päls- och hattaffär vid Köpmangatans mynning.
Stora torget. Foto: Jan Janssons samling.
Söndag 8 mars
Aseachefen Sigfrid Edström var i Petrograd den här dagen 1917. Han skulle ta hand om sitt dotterbolag som gjorde stora affärer med tsarens Ryssland under kriget, till fromma för Västerås. Han förstod aldrig riktigt vad som hände den 8 mars när de första demonstrationerna bröt ut. Arbetarna från Ericssons telefonfabrik var bland de första som tågade över Gjuteribron, från arbetarkvarteren på den Viborgska sidan in mot centrala Petrograd. Februarirevolutionen hade brutit ut (februari enligt det ryska sättet att räkna tiden, mars enligt kutymen i övriga Västeuropa). Aseas affärer skulle fortsätta att vara lysande ett halvår till, sen kom Lenins kupp i november och sedan var det kört.
Arbetare strömmar ut från Asea våren 1917, samtidigt som revolutionen startar i Petrograd. Lekandria ligger på andra sidan Stora gatan. En vakt med uniformsmössa övervakar i den port som ännu inte blivit Mimerporten.
Kom hem från våren i Paris i kväll. Knoppar på träden på Montmartre, vårblommor i rabatterna, frisk värme i luften. Vi åt lunch på uteservering, intalade oss att detta snart väntar oss hemma i Västerås. På Skavsta möttes vi av dis och duggregn. ”Excellent weather”, skojade kaptenen.
Utsikt över taåksarna.
Kaféet Deux Molins i Montmartre, känt från filmen om Amelie.
Det hände mycket i Paris. Vi fick veta att vi ska bli mormor och morfar. Vi råkade ut för ficktjuvar i tunnelbanan. Vi fastnade på fel sida om ett motionslopp och höll på att missa flyget hem. Tänk er situationen. Vi har 45 minuter att ta oss från Notre Dame till Port Maillot där flygbussarna utgår till Ryanairs flygplats Beauvais. Vi tar en taxi, tycker vi har gott om tid. Taxin fastnar direkt i en stillastående kö, gatorna är avstängda för ett gigantiskt motionslopp. Vi inser att vi måste ta metron, betalar taxin, halvspringer över Seine, vet att den närmaste stationen är avstängd, skyndar mot en station längre bort. Ser metro-skylten. Men gatan är spärrad av en aldrig sinande ström av löpare. Prövar en trappa ner under gatan, hamnar i ett garage. Upp igen, vi måste helt enkelt över gatan!
Hägrande skylt.
Prövar några steg ut, möts av skrik och knytnävar, löparna springer tio i bredd, fort springer de också. Varför skulle de stanna för att släppa över att par svenskar med rullande resväskor? Vi är på väg att ge upp, ser flyget lyfta. Då bestämmer vi oss. Nu eller aldrig. Vi blundar, gör det vi inte får, kastar oss ut i gatan när det dyker upp en liten, liten spricka i fältet, struntar i skriken, duckar för örfilarna, tar oss över, ramlar ner i metron, kommer på ett tåg, kommer upp ur tunnelbanan ett par minuter innan bussen ska gå, stapplar de sista stegen, kommer med. Här sitter jag nu.
... och längtar tillbaka.
Torsdag 5 mars
Grått och fuktigt ute när jag hämtade tidningarna. Varför bo i detta land? Denna avkrok, denna utväxt av den sibiriska tundran? Så stannar jag till, i höjd med soptunnorna, en brun och en grön. Koltrasten! Flöjten. Den vemodiga men ändå ljusa. Talgoxens filande hade fått en melodisk backup. Våren finns där, nånstans. Jag gick in och läste om bonusar och uppsägningar och mord och hockeykval. Trist med de hårda besparingarna på VLT. Läge för en kontrafaktisk historieskrivning, men jag avstår.
Grafiker tar lunchrast utanför VLT i början av 1950-talet. Konstföreningen höll till i Kullska huset i bakgrunden. Foto: Sven-Olof Strömberg.
Skrev om de färgrika Cullbergska målningarna i går. Det finns fler underskattade färgklickar i stan. Titta på den här detaljen ur en stor väggmålning. Känner ni igen den?
Detalj av Bengt Lindströms stora målning Landskap från fjällvärlden, 1988, i Vallbyinsititutet.
Har packat, på väg till en grej i Stockholm, sen Paris i morgon. Boulevarderna, kaféerna. Hur många minns den här boulevarden i Västerås.
Domkyrkoesplanaden, innan Tekniska skolan byggdes ut. Troligen fyrtiotal. Fotot är från CJ:s arkiv.
Onsdag 4 mars
Alltså, grodan i röda bilen är förstås en padda. Det är en av den unge Erland Cullbergs väggmålningar som upptäckts i det gamla pojkrummet på nedre botten i den medeltida Biskopsgården. John Cullberg var biskop i stan från 1940 till 1962. Erland och hans syskon växte upp i det hus som är ett av de äldsta i Västerås, med anor ända tillbaka till 1400-talet.
Erland Cullberg, som numera vid 77 års ålder är en erkänd konstnär, målade väggarna med sagomotiv 1944, när han var 13 år. Klara färger, roliga figurer hämtade ur Det susar i säven, Röde Orm och Skattkammarön. Målningarna doldes av isolerande plattor när Sven Silén blev biskop. De hittades på nytt när rummet renoverades inför Thomas Söderbergs inflyttning förra året. Flera målningar väntar på att tas fram.
Jag var där och tittade i går, tillsammans med medlemmar i Västerås humanistiska förbund. Vi lyssnade också på Staffan Cullberg, som berättade om sin brors konst.
Nye bispen Thomas Söderberg i rummet med de återupptäckta väggmålningarna av Erland Cullberg. Britas Lennart Eriksson berättar.
Staffan Cullberg berättade om Erlands konst.
I dag har jag varit på Båtmuseet vid gamla ångkraftverket (där stenhögarna växer till berg under den pågående ombyggnaden till något som sägs bli ett ävetyrsbad). Inne i Båtmuseet pratade vi om upplägget inför programmet Från Max till Markus i Stadsbibliotekets hörsal lördagen den 14 mars. Jag ska vara med på ett hörn. Max är förstås kanotbyggare Max Andersson, Markus är olympiske mästaren och världsmästaren Oscarsson (som blev pappa till en flicka häromdan, grattis!).
Jag samlar på mig bilder från de gamla goda kanottiderna. Här är en fin bild ur Henry Petterssons album.
Kanottävling på Mälaren 1945, Arosrundan. Tage Lindgren slår Åkerlund i spurten framför gamla kanothuset som låg ungefär där Lögarängsbadet är i dag.
Tisdag 3 mars
Natten är sen, jag måste be att få återkomma i morgon. Då ska jag bland annat berätta om den här bilden. En groda som kör av vägen i en röd sportbil. Grodan ser förskräckt ut. Målningen finns i ett av de äldsta husen i Västerås.
Det susar i säven.
Måndag 2 mars
Stadsbiblioteket har installerat ett sorterande monster nere i den ljusa och en gång vackra entréhallen. Förmodligen är det rationellt, böckerna sorteras på olika vagnar, och kanske fanns det ingen bättre plats. Firman bakom monstret sägs även tillverka transportband till Arlanda. De är inga estetiska höjdare de heller.
Monstret i entréhallen sorterar böcker och spar axlar.
Från Domkyrkan mot öster, innan Stadsbibliotekets byggdes 1956.
Metallarbetarna går med på att sänka lönerna, snön faller igen, Kasper bodde på Skultunavägen, kronan är svag som vore den devalverad, väggklockan har slutat slå, vi har blivit bjudna på fest med dans, jag kan inte dansa, Uffe har skickat en rolig historia som inte lämpar sig här, månen finns inte längre, på Kreta har de inget ord för dagsmeja, Kasper hade galoscher, eken tittar på när livet ror sin båt utan åror. Jag är förkyld.
Är det någon bortom spjälorna? Mitt tak är någon annans golv.
Söndag 1 mars
Skulle plocka upp H halv två för vidare färd upp mot Söderhamn och kvartsfinal i bandy. Tankade först. Och kollade lufttrycket. När jag tog bort pumpens munstycke från höger fram pyste luften ur däcket. Ibland brukar man kunna pilla på pinnen mitt i ventilen för att få slut på pyset. Det gick inte. Luften försvann, bilen säckade ihop. Inne på Statoils mack på Knektgatan fanns bara två kvinnor i kassorna. De som sålde korv och kvällstidningar också. Såg ni vad jag skrev. ”Bara två kvinnor.” Jag tänkte så också, jag sneglade efter en man med skiftnyckel och oljig overall. Kvinnor kan väl inget om däckventiler. Ingen man syntes till. Jag bad kvinnorna om hjälp. En av dem kom ut med ett verktyg, drog ut ett kroknande innandöme i ventilen och satte i ett nytt. Simsalabim. Nu gick däcket att pumpa. ”Vad kostar det”, frågade jag. ”Ingenting”, svarade hon och återvände till kassan. Mina könsfördomar hade fått sig en nödvändig knäck. Heja Knektgatan!
Halv fem var vi framme vid Hällåsens idrottsplats. Utomhusbandy! Några minusgrader, vindstilla, stora snöhögar, nånstans mellan 1 500 och 2 000 på läktarna. Hög stämning. ”Hoppas Broberg vinner, dom har inte så mycket att glädjas åt häruppe”, sa H. Jag tittade bara på honom. VSK-klacken kom i en buss. Kalle var med förstås, han hade litet svårt med trappan på läktaren.
Slangen gjorde två mål med Broberg stretade emot bra en halvtimme före paus, sen gick luften ur matchventilen när Bruun slog in hörna och Geibert och Johan Andersson rakade in var sin målvaktsretur.
De tillresta västeråsarna var inte många, men de höll ångan uppe.
Samling före start.
I går visade jag en bandybild från femtiotalet och frågade jag vad bokstaven W betydde på motståndarnas tröjor. Två svar kom i dag, från Esbjörn Larsson och Anders Haeffner:
Spelarna med W på bröstet kom från Waggeryd. Matchen spelades vårvintern 1956 och var den första av två kvalmatcher till allsvenskan. VSK hade åkt ut högsta serien, nu tog sig laget upp igen. 5-4 i första matchen på Arosvallens B-plan, 7–3 i returen i nere i Småland. Här är en bild till från matchen på B-plan. Var det rentav sista bandymatchen där? Hösten 1956 invigdes ju den konstfrysta banan på Rocklunda.
Kvalmatch till allsvenskan 1956, VSK mot Waggeryd. Sista matchen på Arosvallens B-plan? Foto: Sven-Olof Strömberg.
Undrar när sista bandymatchen spelades på gamla plan vid Herrgärdsskolan?
